9789144112299

Foto: Tommy Westberg

SVERIGES EKONOMISKA HISTORIA Detta är historien om hur det svenska samhället har löst sina försörjningsproblem från forntiden fram till idag.

Hur stor betydelse har egentligen dramatiska ekonomiska händelser i vår egen tid? Är de långsamma förändringarna i samhällets struktur mer avgörande för samhällsutvecklingen? I Sveriges ekonomiska historia belyser Lars Magnusson båda dessa rörelser – de långa vågorna som till exempel kännetecknas av jordbrukets införande, den industriella revolutionen och förändringar i samhällets sociala struktur samt de plötsliga förändringsprocesserna såsom Sveriges förlust av Baltikum, börskraschen 1929 eller finanskrisen på 1990-talet. Mot bakgrund av internationell och utländsk forskning tecknar han huvuddragen i denna mer än tusen år långa utveckling.

Den sjätte utgåvan har uppdaterats och reviderats och tar oss hela vägen fram till vår egen samtid då mycket håller på att förändras som kommer att påverka vår ekonomi för lång tid framåt.

Sjätte upplagan

Art.nr 38118 ISBN 978-91-44-11229-9

www.studentlitteratur.se

9 789144 112299

Lars Magnusson | SVERIGES EKONOMISKA HISTORIA

Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och medlem i Kungliga Vetenskaps­ akademien (KVA). Han har bland annat skrivit böckerna ”Teorier om imperialism och globali­sering” (2002) och ”Håller den svenska modellen?” (2006).

6:e uppl.

SVERIGES EKONOMISKA HISTORIA

L ARS MAGNUSSON

Denna titel har tidigare getts ut av Norstedts. Utges från och med femte upplagan av Studentlitteratur AB.

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38118 ISBN 978-91-44-11229-9 Upplaga 6:1 © Författaren och Studentlitteratur 1996, 2016 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning: Carl Åkesson Bildredaktör: Martin Florén Layout: Maria Ulaner Figurer: Gyllene Snittet, Helsingborg Omslag: Francisco Ortega Omslagsbild: Daler. Myntkabinettet, Stockholm.

Foto: Lennart Hyse/TT-Nyhetsbyrån Printed by Dimograf, Poland 2016

innehåll

förord

7

inledning Den ekonomiska historien

9

del i (1000–1750) 1. De långa vågorna 2. Byn och godset 3. Stad och kapitalism 4. Stat och institutioner

del ii (1750–1870) 5. Den agrara omvandlingen 6. Den tidiga industrialiseringen 7. Reglering och omreglering 8. En omvandlad elit

del iii (1870–1939) 9. Det industriella genombrottet 10. Expansion och kriser 11. Sociala motkrafter

del iv (1940–2010) 12. Den sociala kapitalismen 13. Den svenska modellen 14. En modell i omvandling

litteratur noter personregister sakregister bildkällor

35 63 102 140

169 199 223 246

275 313 347

373 401 427

455 467 476 481 486

Stad och kapitalism

I

nom ramen för det agrara samhället existerade tidigare ett handelsutbyte mellan regioner och områden. Lokala specialiteter och överskottsprodukter byttes mot varandra och gav upphov till marknadsplatser av tillfällig eller mera varaktig karaktär. Det var inte ovanligt att sådana marknadsplatser kom att förläggas i närheten av gamla tings- eller kultplatser, kanske också vid tidigare kastaler med militär betydelse. Så kom till exempel den viktiga Distingsmarknaden att placeras i nära anslutning till den kanske viktigaste kultplatsen i Svealand under heden tid – Gamla Uppsala. Här vid Fyrisåns mynning i Mälaren utbjöd handelsmän från Norrland vid första fullmåne efter Trettondagen pälsverk och andra nordliga specialiteter till försäljning. Och för sin färd tillbaka norröver längs rullstensåsarna hade dessa tillhandlat sig nödvändighetsvaror samt lite flärd: reda mynt, salt, vapen, redskap och spannmål.

Som Adolf Schück betonat kan den norrländska handeln under senare tid kanske upplysa oss om hur detta utbyte gestaltade sig mera allmänt i Sverige under en tidigare epok. Långt fram i tiden – åtminstone fortfarande under 1600-talet – baserades den norrländska handeln på så kallade farmän eller farmannabönder, till exempel från Hälsingland och Ångermanland. Dessa ombesörjde det mera lokala varuutbytet samt organiserade också mera långväga transporter av till exempel skinn, fisk, främst till Stockholm och de andra Mälarstäderna.1 Farmannabönder av liknande slag känner vi också från Öland och Gotland. För Gotlands del gällde detta särskilt före den tid då Visby slutgiltigt avsöndrades som ett särskilt stadssamhälle från den övriga »Gotländska kusten«. Redan under vikinga­ tiden hade Gotland blivit ett centrum för en omfattande transithandel mellan Baltikum och Västeuropa vilken ombesörjdes av seglande farmän – mera om detta senare. Som redan nämnts skedde detta handelsutbyte på temporära men regelbundet återkommande marknader. Under medeltiden och senare hölls det marknadsdagar i städerna: Mormessan i Västerås, Samtingsmarknaden i Strängnäs, Henriksmässan i Örebro, Persmarknaden i Arboga – eller den ålderdomliga Distingen långt efter det att Östra Aros (Uppsala) uppkommit som stadssamhälle. I avsaknad av städer hölls i Norrland marknaderna i stor utsträckning på landet. Välkänd var här till exempel Hälsingemarknaden vid midsommar och den av Olaus Magnus omtalade marknaden på en ö i Torneälven. »Denna plats har ett särdeles vackert och förmånligt läge, och ingen annan handelsplats i hela trakten

sta d o c h ka pi ta l i sm

103

upp emot Nordpolen är mera besökt än detta Torneå«, skriver Magnus. Här församlades enligt Magnus vitryssar, lappar, bjarmer, bottningar, finnar, svenskar, tavaster, hälsingar och en hel del norrmän. Och han berättar vidare: Till denna plats föres fisk af olika slag, som fångats längre upp i älfvarna, och afyttras i byteshandel till köpmän från avlägsna landsändar. Detta sker i buntar om 500 tunga marker, en där vanlig vikt. Dessutom saluhålles äfven fisk nedsaltad i stora tunnor eller behandlad på annat sätt, nämligen rökt, för att få den att smaka ännu läckrare. Till denna ö kommer årligen tidt och ofta köpmän från Stockholm, Åbo, Raumo och Öregrund seglande och göra stor förtjänst.

Sina varor afyttra de dock icke mot kontant betalning – ty folket där uppe sätter icke värde på reda penningar –, utan i utbyte mot nödvändighetsvaror…2 Temporära marknadsplatser av liknande slag var säkert mycket vanliga under tidig medeltid och även innan dess. Kanske uppstod på så sätt Björkö i Mälaren som handelsplats någon gång före 800-talet när järn och metaller från bergslagsbygderna byttes mot fisk och andra varor under några korta veckor på sommaren. Skanör och Falsterbo på den skånska kusten utgjorde fortfarande under medeltiden ett slags mellanting mellan permanent utbildade handelsstäder och tillfälliga marknadsplatser. De två små Skånestäderna hade uppstått som en följd av det omfattande sillfisket i omkringliggande farvatten, åtminstone från och med 1100-talet. Under 1200-talet kom Lübeck och andra tyska städer att lägga under sig denna lönande handel. Årligen anlände de till Skanör och Falsterbo för

Marknad på isen. Ur Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken (1555).

104

sveriges ekonomiska h istoria

att köpa upp fisk från fiskare och utbjuda varor som salt och kläde till skånska och danska köpmän. Enligt kungligt privilegium hade de bara rätt att vistas i de båda skånska städerna mellan 25 juli och 11 november. Som besökare på orten anvisades de olika städerna sitt särskilda område, fit. Gränser utstakades och utmärktes med pålar eller kors av trä som var försedda med den särskilda stadens vapen.

Som tillfälliga handelsplatser var Skanör och Falsterbo imponerande företeelser – under högmedeltiden var de under högsäsong de kanske mäktigaste handelsstäderna i Norden. Vid en icke angiven tidpunkt i början av 1500-talet uppges att 37 500 män och 7 515 skutor deltog i den sillfångst som utgjorde stommen i de båda städernas ekonomiska liv.3 Men som Hans Hildebrand skriver var det onekligen någonting besynnerligt med dessa två städer »som i tre månader voro Sveriges folkrikaste, och i nio månader voro helt oansenlige«.4

Städerna Ett kärt debattämne inom tidigare historieforskning har varit orsakerna till städernas framväxt. Efter en nedgång av antalet städer i Europa efter romarrikets fall skjuter stadsgrundandet åter fart i början av medeltiden. Flera olika teorier har framkastats som förklaring. Särskilt tre har stått emot tidens tand. För det första har det hävdats – särskilt inom tysk medeltidsforskning – att de medeltida städernas framväxt ska ses mot bakgrund av agrarekonomins expansion och det behov av administrativa och rättsliga centra som växte fram till följd av denna. I sitt mäktiga verk om den tyska stadsförfattningens historia i fyra volymer (1869– 73) hävdade von Maurer att flertalet tyska städer från början varit bondbyar som omgavs av murar. De hade utvecklats jämsides med en specifik germansk institution, die Markgenossenschaft, vars syfte var att utgöra ett sådant administrativt centrum, bland annat för förvaltning av gemensam egendom (allmänningarna, för byggande och underhåll av vägar, broar, brunnar och kvarnar). För det andra har de medeltida städernas ursprung förklarats mot bakgrund av de feodala institutionernas framväxt. Därigenom har städernas grundläggning kopplats samman med någon mäktig adelsman eller biskop. Kring dennes borg har sedan stadsbildningar vuxit upp. För att inte kunna utnyttjas vid belägringar kom de ofta att inneslutas av borgens ringmurar. Enligt denna uppfattning var stads­ innevånarna till att börja med direkt underställda fursten eller biskopen, en så kallad Hofrecht. Men med tiden kom de att emanciperas. Enligt två tyska historiker vid mitten av 1800-talet, W Arnold och K W Nietzsch, hade denna emancipation sitt ursprung i de ottonska privilegierna på 900-talet.

Slutligen har det hävdats att städernas framväxt bör sättas i samband med handelns, i synnerhet då fjärrhandelns, utveckling. Staden växte då naturligt upp kring en marknadsplats, torget. Stadsrätten, som den kommer att se ut på medeltiden, hade alltså sitt ursprung i torgrätten snarare än i borgrätten.5 Alla de bestämmelser om frihet och fredande som kännetecknar den fullt utvecklade stadslagstiftning som växer fram från och med 1200-talet kan alltså ses som en

Eskilstuna, stadsliknande samhälle sedan 1100-talet, formellt stad 1659. Gouache i ramen till Gripenhielms Mälarkarta 1689.

utveckling av den ursprungliga fridlysningen av handeln på en särskild plats – torget. Namnet Laglösaköping – det gamla namnet på Köping – syftade alltså inte på att innevånarna där var mindre laglydiga än andra utan på att där rådde handelsfrid.

Men som framhållits i den modernare debatten lider alla här uppräknade teorier av samma brist: de generaliserar för mycket och försöker finna en förklaring till ett sammansatt fenomen. Istället bör man se orsaken till de medeltida städernas framväxt som en kombination av en rad olika faktorer. Ibland var det en orsak, såsom handeln, som var den viktigaste, ibland en annan. Mycket beror naturligtvis också på hur man definierar begreppet »stad«. Inte heller i den frågan råder någon fullständig enighet. I flera definitioner skjuts rättsligt-kamerala förhållanden i förgrunden – existensen av exklusiva stadsprivilegier och stadsrätt. I andra betonas de bebyggelsemässiga förhållandena – en ansamling av byggnader på en begränsad yta. Eller så betonas den ekonomiska funktionen som hos Werner Sombart: »En stad är en större bebyggelse av människor, som för sitt uppehälle är hänvisade till produkterna av andras jordbruksarbete.«6 Mot denna bakgrund kan man söka förklaringarna till en enskild stads utveckling på flera plan. En »stad« som uppkommit som en handelsplats kan mycket väl senare ha

Källa: S Lilja 1983, s. 287.

vle

Gä

Herretjänare, präster

a la ik se ro ås ar ng ng ng ng lje na og rv sa m er pi pi pi pi te eb tä dö l b t e p s r ö ö ö ö r ö t r s a d k s Ö L A rk K de nk nk Up Vä a Va Ny Vä de Li Jö Sö Ny Sö

Borgare

Borgare, herretjänare och fattiga i städerna under vasatiden.

Rikets större städer samt några småländska småstäder.

ng lm pi ho ö k rrk oc St No

0

100

200

300

400

500

600

700

Antal

figur 3:1

jö s Ek

Fattiga

x Vä

b er m m Vi

jö

y

sta d o c h ka pi ta l i sm

107

blivit ett administrativt centrum och därefter utnämnts till »stad« med särskilda privilegier. Jönköping var till exempel uppenbarligen först en handelsplats där det senare byggdes en kunglig borg. Orten erhöll strax därefter stadsrättigheter (senast 1284).7 Eller ta Västerås, som troligen först var en handelsplats och sedan fick stiftskyrka (senast 1164) och som ytterligare något senare upprättades som administrativ centralort (1300-talet).8 Som Schück betonat är det viktigt att inse att ingen definition av fenomenet »stad« kan bli riktigt heltäckande. För hur drar man rent bebyggelsemässigt en gräns mellan en by och en stad? Det räcker inte heller att säga att stadsinnevånarna försörjde sig på annat sätt än landsbygdens innevånare. Både under medeltiden och längre fram i tiden utgjorde åkerbruk och boskapsskötsel nämligen viktiga näringsgrenar i staden. Det gällde även i relativt betydande städer som Uppsala, Jönköping och Norrköping.9 För att inte tala om det medeltida Västervik, där ett mycket viktigt näringsfång var kvarndrift. Mot denna bakgrund karakteriserar Folke Lindberg Västervik kort och gott som »ett jordbrukarsamhälle i kanske lika hög grad som en köpstad«.10 Enligt förteckningarna efter Älvsborgs lösen fanns 1571 i Västerås 21 hästar, 193 kor, 72 kvigor, 4 tjurar, 16 stutar, 16 oxar, 14 kalvar, 426 svin, 13 grisar, 149 bockar, får och getter.11 Mot denna bakgrund kan det inte nog betonas att »varje tidsålder och ofta varje land eller kulturvärld haft sitt eget stadsbegrepp«.12 Oavsett vilken definition vi använder får Sverige ett fungerande stadsväsen först på 1200-talet. Redan tidigare finns dock uppenbarligen ett antal större bebyggelsekoncentrationer som vi kanske kan kalla städer: Birka (800–900talen), Sigtuna (900-talet), Visby, Linköping, Kalmar, Lödöse och Eskilstuna (1100-talet). Men det är särskilt under 1200-talet som antalet städer ökar i antal.

Nu tillkommer Stockholm, Jönköping, Skänninge, Västerås, Arboga, Söderköping, Östra Aros (Uppsala), Örebro, Norrköping och Nyköping. Under hela den innevarande perioden är invånarantalet i sådana stadssamhällen blygsamt. Adolf Schück har antagit att under högmedeltiden bara Visby och Stockholm nådde upp till cirka 10 000 respektive 6 000 innevånare. Städer som Kalmar, Söderköping, Lödöse med flera hamnade snarare runt 2 000 – medan övriga städer var ännu mindre.13 Ännu i början av 1600-talet hade Uppsala en befolkning på runt 2 000 och i Norrköping fanns något halvsekel dessförinnan bara sju- eller åttahundra innevånare.14 En viktig indikator på att det successivt tillkommit bebyggelsekoncentrationer med särskilda, klart urskiljbara funktioner i jämförelse med landsbygdens byar och gårdar är att det under 1200-talet införs en specifik stadsrätt. Det gäller till exempel Visby stadslag, som författades på lågtyska kanske redan i början av 1200-talet och som röjer både tyska och svenska influenser.15 Andra tidiga exempel är Söderköpingsrätten samt Bjärköarätten, nedtecknade någon gång i slutet av 1200-talet.16 Bjärköarätten var en stadslag som tillämpades i Stockholm men också på annat håll, till exempel i Lödöse samt troligen också i flera sörmländska och östgötska städer. Dess namn antyder att det kan ha varit fråga om en senare kodifiering av en tidigare (muntlig?) lagsamling med rötter tillbaka kan-

Jönköping, med första kända stadsprivilegierna, var tidigt en viktig knutpunkt i handel och samfärdsel i Sydsverige (sedan också administrativt centrum och viktig länk i postbefordran). Fotot av Jönköpings marknad är troligen från 1886.

ske ända till Birkatiden.17 Strax före 1350 införs Magnus Erikssons stadslag, som kom att gälla som norm för lång tid framöver. I slutet av 1200-talet uppkommer också särskilda stadsprivilegier som utfärdades av kungen, varav de första kända är Magnus Ladulås privilegiebrev för Jönköping 1286. Vid denna tid existerade hur som helst ett relativt stort antal klart avgränsade stadssamhällen i Sverige. År 1281 benämns Stockholm för första gången som civitas (stad).

Oberoende av om dessa stadssamhällen till att börja med utgjort administ­ rativa, religiösa eller rättsliga centra eller fungerat som tidiga marknadsplatser utrustade med en viss fridslagstiftning – eller allt detta på samma gång – har det förmodligen större intresse att fastställa vilka funktioner de hade dels inom ramen för det ekonomiska system vi har diskuterat och dels också som en främmande fågel i förhållande till detta.

Till att börja med kan vi konstatera att städerna redan från början delvis hade olika funktioner. Uppenbarligen måste Uppsalas expansion sättas i samband med dess funktion som administrativt-religiöst centrum från och med slutet av 1200-talet, då ärkebiskopen kom att flytta från Gamla Uppsala till det lilla stadssamhället ovanför Islandet. Detsamma gäller andra stiftsstäder som Strängnäs, Linköping och Eskilstuna. På liknande sätt kan Kalmar, Västerås, Arboga med

sta d o c h ka pi ta l i sm

109

flera städer knytas till olika maktgrupper och deras upprättande av borganläggningar. Dessa kom senare att fungera som viktiga militära stödjepunkter för den mera centraliserade stat som börjar växa fram under 1200-talet. Men det var inte alltid kungen som stod bakom denna process: Kalmars grundande vill åtmin­ stone Nils Blomqvist sätta i samband med de östgötska lagmän som är Kalmarregionens herrar i slutet av 1200-talet.18 Stadssamhällena blev också viktiga från fiskal synpunkt som lokala centra för skatteuppbörd.

Men även när det gäller handel och köpenskap hade städerna olika roller.

Vissa av de större städerna, främst Visby och Stockholm, blev tidigt centra för den omfattande fjärrhandeln, som vi kommer att tala mera om längre fram. Men även andra städer deltog i fjärrhandeln. Vid mitten av 1300-talet bedrev följande hamnar längs ostkusten export- och importhandel direkt med utlandet: Stockholm, Kalmar, Söderköping, Nyköping och Västervik.19 Till detta bör man också foga Lödöse vid Västerhavet, Visby samt Åbo. En viss sådan utrikeshandel har också skett med Västerås som bas, även om Stockholm relativt tidigt kom att monopolisera handeln inne i Mälaren.20 Andra städer hade en mera lokal verksamhet som var riktad mot den omkringliggande landsbygden. Deras uppgift var främst att fungera som marknadsplats för landsbygdens producenter samt att förse dessa med olika hantverksprodukter. Hit till stadstorgen kom bönderna för att sälja sina överskottsprodukter och köpa sådant som de kunde tänkas behöva. Vid sidan av detta fanns också större centra för inrikeshandeln, återigen till exempel Västerås, som inte bara sålde järn och koppar till Stockholm utan också till andra orter i Mellansverige. Här byttes enligt Kjell Kumlien mer allmänt under marknadstiderna »Götalandskapens oxar mot bergslagens järn och koppar«.21 Denna uppdelning av städers skilda ekonomiska roller kom senare att juridiskt fastställas i form av ett särskiljande mellan stapelstäder och uppstäder.

Denna lagstiftning uppträder i sin mogna form först under 1600-talet. Särskilt seglationsakten från 1636 förbjöd strängt uppstäderna att exportera eller importera varor på egen hand. Sådan handel var förbehållen de särskilda så kallade stapelstäderna. Istället förbehölls uppstäderna rätten till ett visst eget omland inom vilket de hade exklusiv rätt till all handel. Inom detta område fick inget så kallat landsköp förekomma. Det innebar att bönderna bara fick sälja och köpa på torget och inom stadens hank och stör. Striden kring förbudet mot landsköp och handelns centralisering till särskilda städer går som en röd tråd genom medeltidens politiska liv och ända fram till 1700-talet. Tvånget för landsbygdens folk att föra sina överskottsvaror till staden kombinerades med bestämmelsen att stadsinnevånarna inte fick ge sig ut på landet för att köpa, så kallat förköp. Vid missväxt kunde det innebära att stadsinnevånarna blev utan den livsviktiga spannmålen – som de trots eget jordbruk förmodligen inte var självförsörjande med. I Västervik ledde detta till att man i 1473 års privilegiebrev fick inskrivet rätten »att på landet uppköpa råg, korn, mjöl, malt, fä, smör och vad de för övrigt ha behov av – men väl att märka, endast så mycket, som de behöva för sitt eget personliga bruk«.22

Svin på taken, ett sätt att lösa stadsbornas försörjning i trängda lägen på medeltiden. Ur Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken (1555).

Det var också meningen att uppstädernas förbud mot direkt handel med utlänningar skulle kombineras med ett förbud för stapelstädernas köpmän att sälja i minut i uppstäderna och i synnerhet på landsbygden. Men här kom flera undantag till stånd. Exempelvis tilläts stapelstädernas köpmän att delta vid de tillfälliga så kallade frimarknader som inrättades här och var. Under 1600-talet kom Stockholms borgare också att utrustas med ett generellt tillstånd (genom 1617 års handelsordinantia) att sälja varor på torget i vissa uppstäder. Detta stötte naturligtvis på bittert motstånd hos uppstädernas handlare och köpmän. Det gick inte att konkurrera med Stockholmsköpmännen, hävdade man. Det berodde på att man tvingades att köpa minutvaror av dem – enligt klagomålen till ett förhöjt pris – samtidigt som stockholmarna hade rätt att på stadens torg utminutera samma varor direkt till landsbygdsbefolkningen. På samma sätt klagade Västeråsborgarna år 1618 över att det nyss (1617) införda undantaget för Stockholm ledde till att all järnhandel med bergsmännen gick dem förbi. De senare var mera benägna att sälja direkt till stockholmarna eftersom de på så vis kunde få ett bättre pris än av Västeråsköpmännen, som var mellanhänder och tvingades sälja allt järn till Stockholm.23 Vissa av stapelstäderna var utrustade med rätten att bedriva både så kallad aktiv (export) och passiv (import) handel. Det dubbla tillståndet gällde i synnerhet Stockholm – som hertig Karl i en förordning från 1595 ville göra till Sveriges enda stapelstad. De följande handelsordningarna 1614 och 1617 var inte fullt så radikala utan tillät även Lödöse, Gävle, Öregrund samt flera norrländska och

111

sta d o c h ka pi ta l i sm

finska städer fri seglation. Men som redan nämnts innebar 1636 års seglationsförordning en kraftig inskränkning. Från och med nu förbjöds all fri seglation för städerna norr om Stockholm och Åbo (exklusive Gävle, vars skepp dock måste anlöpa Stockholm eller åtminstone Waxholm eller Dalarö) – en ordning som senare kom att benämnas det bottniska handelstvånget. I södra Sverige behöll Lödöse sin rätt till fri seglation, medan till exempel Kalmar bara hade rätt till viss passiv handel.

Den stränga uppdelningen mellan upp- och stapelstäder under 1600-talet måste utan tvivel ses mot bakgrund av den »stadsekonomiskt präglade« (Eli Heckscher) ekonomiska politik som fördes under detta sekel och som kommer att behandlas i ett senare kapitel. Men som ett allmänt fenomen var denna funktionsuppdelning känd sedan lång tid tillbaka. Medan någon reglering av olika orters seglations- och handelsrättigheter ännu inte förekommer i den mera ålderdomliga Bjärköarätten är en sådan fullt utvecklad i Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet. När det gällde de nordliga landskapen stadgades till exempel här: »Alla män från Finland, utom Åbo borgare, från Nyland, Roden, Hälsingland eller Gästrikland, skola ingenstädes driva sin handel med skepp utom i Stockholm.«24 På samma sätt inskränktes Stockholmsborgarnas rätt att handla med allmogen. Samtidigt lovade man dock flera städer i Sydsverige, liksom städerna runt Mälaren, fri seglation. Under de följande seklen tycks

figur 3:2

Sveriges import fördelad på ankomstorter (i procent efter värde) 1590 och 1650.

Procent

70 60 50 40 30 20 10

Källa: E F Heckscher 1935. Bil V, s. 23.

d Sö de r tä lje Hä rn ös an d Äl vs bo rg

gr un Ör e

va ll

ar

Hu dik s

Ka lm

vle Gä

Ny kö pin g No rrk öp ing Sö de rk öp ing Vä ste rv ik

St oc

kh olm

0

Stockholm från sydost cirka 1565. Kopparstick av Frans Hogenberg.

en sådan rätt till fri seglation också ha uppstått här och var – i direkt motsättning till stadslagens bestämmelser. Vid mitten av 1500-talet hade Stockholm, Söderköping, Västervik, Kalmar, Lödöse, Jönköping (via Halmstad och Lödöse), Norrköping och Åbo kommersiella direktförbindelser med utlandet.25 Det var i flera fall fråga om en relativt omfattande handel. Lödöses storhetstid var förstås redan över i slutet av 1400-talet, men runt 1460 hölls fortfarande marknaden »Sunte Lauriciuszes daghe« med stort deltagande av tillresta köpmän från Rostock.26 På samma sätt var exporthandeln med kött och tjära över Kalmar fortfarande betydande under 1500-talet. Till detta får vi säkert även foga andra mindre platser, inklusive Öland, med omfattande bondeseglation på utlandet.

Under samma århundrade klagar Stockholmsborgarna också över den aktiva exporthandel som bedrevs till exempel av Öregrund och Gävle. Kanske är det mot denna bakgrund som den skärpta lagstiftningen kring stapelstadssystemet under 1600-talet ska ses.

Det framgår tydligt av de sammanställningar som finns av utrikeshandelns geografiska fördelning från 1500-talet att Stockholm mot slutet av seklet och i

början på 1600-talet klart dominerade denna handel. År 1590 anlände inte mindre än 64 procent av importen till Stockholm. Ungefär samma andel exporterades via Stockholm. Andra orter av viss betydelse för import- och exporthandeln var Älvsborg och Gävle. I vilken mån denna särställning för Stockholm gick längre tillbaka i tiden är svårt att säga. Gissningsvis avspeglar de ovan angivna siffrorna dock en trend där Stockholms andel successivt stärktes på andra sjöstäders bekostnad.

De städer som växer fram under medeltiden – liksom de som uppstår under 1600-talet till följd av en medveten stadsgrundarstrategi från kronans sida – har alltså haft en rad olika funktioner. Vissa av dem kom som vi sett att bli centra för export- och importverksamhet. Men deras viktigaste uppgift var ändå normalt att fullgöra vissa funktioner i förhållande till omlandet. Hur dessa relationer gestaltade sig varierade allt efter stadens storlek och vilka privilegier den var utrustad med. Men också naturgeografiska förutsättningar och transportmöjligheter spelade här en viktig roll. I Stockholms fall innebar detta att det närmaste omlandet – åtminstone på 1600-talet – snarare utgjordes av Roslagen, Åland och

114

sveriges ekonomiska h istoria

den finska västkusten än av Södermanland eller Uppland. Visserligen var avståndet till Finland ett tjugotal mil. Men dit kunde man lätt fara med båt och hämta olika nödvändighetsvaror som fisk och spannmål och lämna begärliga marknadsvaror i utbyte.

Stad och hantverk Städernas roll i förhållande till omlandet kom i hög grad att bestämma vilken typ av ekonomiska aktiviteter som försiggick där. Vi har redan betonat att köpmannens roll i staden varierade, att han kunde vara allt från en obetydlig hökare till en stor exportköpman med nära förbindelser med utländska handelshus. Men den förindustriella staden inrymde också andra bemärkta yrkesgrupper, särskilt hantverkare. Den förste borgare vi känner vid namn i Uppsala (1291) är faktiskt en hantverkare, Asgut skomakare.27 För att kunna etablera sig i staden krävdes först och främst burskap. Detta kunde främst erhållas om man var tomtägare i staden. Alternativt kunde man äga annan form av förmögenhet och betala en viss avgift – i Arboga sattes förmögenhetsinnehavet till tre marker och avgiften var fem öre.28 Hantverkarnas främsta uppgift var att förse stadsbefolkningen och den omkringliggande landsbygden med varor som man inte tillverkade själv. En stad som till exempel inrymde en kunglig borg, ett kloster eller en stiftskyrka hade plats för ett rikt differentierat hantverk, medan den obetydliga provinsstaden bara hade plats för ett fåtal olika hantverk.

De vanligast förekommande hantverken var skrädderi och skomakeri. Varje stad, om än aldrig så obetydlig, innehöll några utövare av dessa hantverk. I Arboga fanns under 1400- och 1500-talen omkring tio utövare av vardera yrket.29 I den mindre staden förekom vanligtvis också slaktare, bagare, smeder, tunnbindare, repslagare och timmermän – och inte sällan en guldsmed. När det gäller de större städerna blir listan avsevärt längre: bryggare, gjutare, kopparslagare, krukmakare, murare, snickare, apotekare, barberare, buntmakare, bokbindare, byggmästare, sadelmakare, bältare, glasmästare, hattmakare, kammakare, pärlstickare, grytstöpare etc. I medeltidens och vasatidens Stockholm fanns cirka tvåhundra självständiga hantverkare med egna verkstäder. Enligt materialet från Älvsborgs lösen fanns år 1571 i Arboga 23 hantverkare, i Jönköping 30, i Kalmar 44, i Söderköping 29, i Vadstena 50 och i Västerås 36. Av det totala antalet skattskrivna i dessa städer utgjorde hantverkargruppen allt från 18 procent i Kalmar till 43 procent i Vadstena.

Liksom överallt i det övriga norra Europa utgjorde hantverket i Sverige en särpräglad social organisationsform med en mäster i spetsen för ett hushåll som även innehöll gesäller och lärlingar. Lärlingstidens längd skiftade mellan olika hantverk, men sex år var en vanlig lärotid. Under denna tid skulle gossen – lärlings- och gesällskapet var nästan uteslutande förbehållet män, även om kvinnor i form av änkor kunde äga burskap som hantverkare – lära sig ett yrke samt

115

sta d o c h ka pi ta l i sm

tabell 3:1

Hantverkare i sex städer enligt taxeringsregistret för Älvsborgs lösen 1571.

hantverkare

arboga

jönköping

kalmar

söderköping

vadstena

västerås

summa

Bagare 1 1 Bryggare 2 2 Byggmästare 1 1 2 4 Bårdskärare 2 1 2 1 6 Bältare 2 3 7 1 13 Fatmästare 3 3 Glasmästare 1 1 1 3 Grytgjutare 5 1 1 2 9 Guldskedare 1 1 Guldsmeder 3 6 3 5 6 6 29 Hattmakare 1 1 Hjulmakare 1 1 Hovslagare 2 1 1 4 Hölstermakare 1 1 Kopparslagare 1 1 Krukmakare 2 1 1 4 Kyrkobyggare 1 1 Lodstöpare 1 1 Lådmakare 1 1 Mjölnare 1 6 1 1 9 Murmästare 1 1 2 4 8 Målare 1 2 1 2 6 Präntare 1 1 Pungmakare 1 1 Repslagare 1 1 Segelsömmare 1 1 Skinnare 4 1 1 1 3 3 13 Skomakare 1 1 5 3 9 4 23 Skräddare 6 6 11 4 4 7 38 Slaktare 2 1 3 Smeder 1 1 7 5 8 22 summa

23 30 44 29

50 36 212

Källa: F Lindberg 1947, s 231.

fullgöra de sysslor som mäster och dennes hustru lade på honom. Efter fullgjort yrkesprov förvandlades lärlingen till gesäll. Som sådan skulle han arbeta hos olika mästare till den dag då han själv kunde öppna en verkstad och bilda familj.

Systemet förutsatte att gesällen flyttade runt – följaktligen var gesällvandringen en välkänd institution i det förindustriella Europa.

Men som så ofta var det även här ett stort steg mellan ideal och verklighet.

Det finns bland annat många exempel på hantverkshushåll där mästaren arbe-

Stadshantverkare i Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken (1555).

tade ensam utan hjälp av gesäller och lärlingar. Inte heller systemet med gesällvandringar fungerade friktionsfritt i alla lägen. I många fall hade gesällen också så stora svårigheter att skaffa sig en egen verkstad att upphöjelsen till mästare förblev ett ouppnåeligt mål. Här spelade kapitalbrist en viss roll, men också skråbestämmelsernas restriktiva hållning till nyetableringar spelade in. I de fall där gesällen av olika skäl hindrades från att flytta på sig eller att skaffa egen verkstad skapades ett beroendeförhållande som inte stod långt efter livegenskapen. Gesällen kunde bli kvar för gott hos sin mästare – utan förmåga att bilda egen familj. I många fall ledde detta till ett pressat läge för gesällerna, som inte sällan revolterade eller i allmänhet upprätthöll en »bråkig« kultur.30 Vi har redan använt ordet »skrå«. Som en bestämd sammanslutning av hantverkare med egen exklusiv lagstiftning uppträder skråväsendet inte förrän relativt sent i de svenska städerna. Det är först år 1356 som en sådan sammanslutning nämns i Stockholm och där det samtidigt stadgas att ingen har rätt att utöva skräddaryrket utan att ha godtagits som mästare av borgmästarna och ämbetets förmän. Först från mitten av 1400-talet flödar uppgifterna om organiserade skrån och ämbeten: bältare (1437), timmermän (1454), guldsmeder (1473), skomakare (1474), köttmånglare (1477), tunnbindare (1478) och så vidare.31 I Kalmar nämns skrån först år 1428 i samband med ett remslagarämbete. Ungefär vid samma tid fanns dock troligen i Kalmar särskilda skrån för skräddare, skomakare, järnsmeder, bagare, guldsmeder och kanske också armborstmakare.32 Att särskilda skråordningar kommer på pränt först under sen medeltid eller till och med under vasatiden utesluter dock inte att informella intressesammanslut-

sta d o c h ka pi ta l i sm

117

ningar inom olika hantverksyrken kan ha förekommit långt tidigare. Även om vi inte kan veta med säkerhet är detta troligt.

Hur som helst, från slutet av 1400-talet upprättas formella skråordningar som avsåg att reglera förhållandena inom ett hantverksyrke. Särskilt i Tyskland har debatten kring skrånas uppkomst varit intensiv. Medan vissa forskare har betonat skråorganisationens frivilliga grund, har andra sett skråna som en organisation som skapats ovanifrån för att kontrollera hantverkarna.33 För Sveriges del finns det ingenting som direkt tyder på att hantverkare tvångsmässigt fösts samman i skråbildningar. De skråordningar som nu införs innehåller bestämmelser om de inre styrelseformerna: hur förtroendemän ska utses, förhandlingar hållas och möten utlysas. De fastställer hur avgifterna till skrået ska inkasseras och vad de ska användas till. De kanske viktigaste delarna i skråordningen reglerar hur nya medlemmar ska upptas i skrået och hur stor inträdesavgiften ska vara. Skråordningen innehåller också detaljerade föreskrifter om vilka religiösa uppgifter som vilar på organisationen: för Stockholms guldsmeder – som hade sitt eget skyddshelgon, Sankt Eligius, med eget altare att sköta i Storkyrkan – stadgas att de yngsta bröderna under procession på heliga lekamens dag ska bära ämbetets stakar fram till altaret och att det ingick i gillessvennens uppgift att tända altarljusen.34 Här fanns många beröringspunkter med en annan medeltida organisation av stor betydelse: gillet.35 Skråordningarna innehåller också ofta föreskrifter om

Vinjett till Köpmanbalken ur Magnus Erikssons landslag.

Handskrift från 1400-talet.

Foto: Tommy Westberg

SVERIGES EKONOMISKA HISTORIA Detta är historien om hur det svenska samhället har löst sina försörjningsproblem från forntiden fram till idag.

Hur stor betydelse har egentligen dramatiska ekonomiska händelser i vår egen tid? Är de långsamma förändringarna i samhällets struktur mer avgörande för samhällsutvecklingen? I Sveriges ekonomiska historia belyser Lars Magnusson båda dessa rörelser – de långa vågorna som till exempel kännetecknas av jordbrukets införande, den industriella revolutionen och förändringar i samhällets sociala struktur samt de plötsliga förändringsprocesserna såsom Sveriges förlust av Baltikum, börskraschen 1929 eller finanskrisen på 1990-talet. Mot bakgrund av internationell och utländsk forskning tecknar han huvuddragen i denna mer än tusen år långa utveckling.

Den sjätte utgåvan har uppdaterats och reviderats och tar oss hela vägen fram till vår egen samtid då mycket håller på att förändras som kommer att påverka vår ekonomi för lång tid framåt.

Sjätte upplagan

Art.nr 38118 ISBN 978-91-44-11229-9

www.studentlitteratur.se

9 789144 112299

Lars Magnusson | SVERIGES EKONOMISKA HISTORIA

Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och medlem i Kungliga Vetenskaps­ akademien (KVA). Han har bland annat skrivit böckerna ”Teorier om imperialism och globali­sering” (2002) och ”Håller den svenska modellen?” (2006).

6:e uppl.

SVERIGES EKONOMISKA HISTORIA

L ARS MAGNUSSON