Detta är en roman med en tydlig ton av dokumentär om ett turbulent bondeår hos en bonde nära dig från en tid som snart inte finns mer.
Copyright © Malin Sundin 2017 Utgiven av Hoi Förlag 2017 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Anders Nyman Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-050-8 Tryckt hos ScandBook, Litauen 2017
Till Mattias och Zebulon. För att Ni finns där för mig.
Förord
Det här är en fiktiv berättelse som utspelar sig under ett turbulent bondeår, men som icke desto mindre är sann. Alla händelser i boken har hänt, på ett eller annat sätt, hos en bonde nära dig. Det är ett förtryck som pågår i det tysta av starka män, starka kvinnor, starka familjer och starka medborgare som sakta men säkert förgörs i dagens Sverige. Jag har medvetet valt att inte nämna var Per och Stina finns i landet, eftersom deras historia finns överallt, tyvärr. Jag och min medförfattare är två av dessa starka medborgare och när jag, Malin, fick erbjudandet att vara med och skriva den här viktiga berättelsen insåg jag att vi bönder inte längre kan sitta tysta och ta emot. Våra kollegors berättelser måste berättas. Vi måste stå upp för vår rätt att leva och verka. För vår skull, för Sveriges skull men framförallt för dina barns och barnbarns skull. ”Bonde” betyder bofast, kanske är det på grund av det som så många av oss fortsätter att kämpa. För att kärleken till jorden, skogen och djuren är för stark. Känslan av att vara den sista bonden i sin släkt, att ett flerhundraårigt slit till sist inte är värt någonting och att samtidigt se sin mark förvandlas från mångfald till enfald när den växer igen. 5
Det är en känsla ingen kollega ska behöva känna, att mulens och klövens landskap inte finns mer. Ett klassiskt svenskt kulturlandskap kan bara formas av en ko och en bonde, i samklang med naturen såsom det har varit sedan 14 000 år tillbaka då människan först landsteg i Sverige och började att påverka landskapet. Men den som hejdat växtens fart Och lägger jord igen Begår en synd av grövre art Än den som dräper män Skrivet 1918 av Nobelpristagaren Erik Axel Karlfeldt, som vid 21 års ålder tvingades att se sitt föräldrahem säljas efter en konkurs. En händelse som påverkade resten av hans liv och återspeglas i flera dikter. Några av våra kollegor finns inte med oss längre och jag ville först tillägna boken till Er, Ni som gav mig inspiration till att berätta Er och vår historia. Trots att Ni valde en annan väg är jag säker på att vi möts på andra sidan och att Ni är stolta över oss som blev kvar och kämpade för vår rätt att bruka jorden. Efter att ha fått tagit del av många läsares berättelser och livsöden vill jag istället tillägna boken till oss som är kvar som bönder. Tack för att Ni finns och tack till Er konsumenter som köper våra produkter och tjänster. Lyft blicken och se din granne, se din bonde. Tänk på hur viktig denna är för samhället och för bygden och skänk en tacksam tanke till att det fortfarande finns några få som orkar stå upp mot en ohållbar situation. Gör medvetna val när du handlar, bakom varje livsmedel finns en bonde och varje livsmedel är värt så mycket mer än prislappen. 6
Priset säger inte allt. Vi är stolta bönder men inte till vilket pris som helst. /Författarna
7
1. Brutna löften – måndag 23 december 2013 Per I peltorlurarna spelas julkalendern upp, det är dagen före julafton och det är nära upplösningen på årets historia. Ska den fiktiva radiofamiljen lyckas fira jul tillsammans och dessutom utan att tappa bort något av alla sina barn eftersom det i varje avsnitt hittills tappats bort någon? Julkalendern ska underhålla de få barn som använder radiomediet och dessutom är vakna vid sju, men Per tvivlar på att det är många som lyssnar. Själv lyssnar han av gammal vana. Lurarna sitter ju ändå på huvudet och P1 eller P4 är kanalerna som han föredrar. Pers peltorlurar är välanvända. De har nästan vuxit fast på huvudet, enligt Stina. ”Kan du inte ta av dig de där äckliga lurarna”, brukar hon säga när han kommer in efter arbetet och har glömt lurarna på skallen. Stina är Pers fru. Per är lantbrukare med mjölkkor och just den här morgonen sitter han som vanligt ”under golvet” och filosoferar över livet, eller vad man nu gör när man varje dag i nästan hela sitt liv har suttit och tittat på koskit som sak8
ta rör sig över ett betonggolv. De bekanta skrapande ljuden, sörplandet när skiten rinner över kanten, gnisslet och skrapet av U-balken som för skraporna fram och tillbaka samtidigt som de för gödseln mot den väntande brunnen. Dofterna. Per har ofta tänkt på det, hur folk kan klaga på gödsellukt men samtidigt kräva att han och hans kollegor ska odla ekologiskt. Det innebär ju gödsel i naturell form. Gödsel luktar, det vet alla. Men som en grannbondes fyraårige grabb har sagt till fröken på dagis under vårbruket: ”Det luktar pengar”. Den grabben visste vad han talade om! Gödsel både ger och tar pengar. Kogödsel är en underskattad resurs. Korna ingår i ett kretslopp som ger utmärkta livsmedel och tacken för det är gödsel. Gödsel som återförs till åkern och till alla de hundratusentals organismer, djur och växter som behöver det. *** Morgonsysslorna går på rutin och i dag är inget undantag. Per sitter inte bokstavligen ”under golvet” men motorerna till utgödslingen i gammelgården sitter under ett par tjocka plankor som normalt sett utgör golv i änden på ladugården. Motorerna behöver kärlek och omvårdnad för att fungera. Det vet alla bönder. För utgödslingen är kanske gårdens viktigaste maskineri. Ofta underskattad i sin betydelse men hatad när den inte fungerar och orsaken till många gråa hår. Just när gödseln har börjat rinna över kanten och motorn stramar upp inför det sista rycket för att tömma rännan smäller det till. Ett snabbt vinande ljud överröstar julkalenderbarnen i peltorlurarna och Per hinner bara tänka helvete innan vänsterhanden redan har reagerat och stängt 9
av motorn. Det går på automatik, en ryggmärgsreaktion. Ett visst ljud följt av en reaktion, utan föregående tanke, bara en snabbt utförd rörelse. Erfarenhet. En erfarenhet som både är bra att ha och egentligen inte, för har man den inte, har man inte råkat ut för ett av de katastrofala haverier som det vinande ljudet förebådar. Repet som motorn driver för att dra ut gödseln är av. Det var det som lät. Ljudet av ett rep, lika spänt som en fiolsträng som går av, ger ett speciellt ljud. Först när det smäller av och sedan när repet snabbt snurrar ur sitt läge, ur blocken som sitter i varje hörn just för att alltid hålla repet spänt. Det går sekundsnabbt och det går inte att förhindra och varje bonde vet att det innebär problem. Det vet även Per. Det är dagen före julafton.
Stina Stina sitter vid köksbordet och tittar sig omkring. Det dova ljuset från julstjärnan lyser upp och ger en viss julstämning. Ljus är nog underskattat, tänker hon, medan hon försöker skingra tankarna som maler i bakhuvudet. Hon har några julklappar kvar att handla och i dag ska hon och Per åka in till stan, bara de två. Som förr, innan barnen, gården och alla bråk om pengar och tidsprioriteringar kom. Stina har tänkt länge på den här dagen. Hon har äntligen fått Per att lova att ta ledigt ett par timmar så att de kan umgås. Det har inte varit en bra höst dem emellan, egentligen har det inte varit en bra sommar, eller vår heller för den delen. Det är som om höstmörkret svept in och vägrar släppa greppet om familjen. Mörkret, ja. Stina reser sig och tänder lampan. Ljuset sprider sig över hela köket. 10
Köket i den gamla mangårdsbyggnaden till Pers släktgård har verkligen sett sina bästa dagar. Diskbänken är överbelamrad eftersom diskmaskinen slutligen gav upp för några dagar sedan. Stina visste att det var på gång, maskiner har en begränsad livstid, men det kom verkligen olägligt. Hon och Per har grälat många gånger den senaste tiden, främst om pengar. Det är inte läge att berätta för honom att de måste köpa en ny diskmaskin. Stina suckar högt av uppgivenhet. Alltid är det något. Det var inte det här livet hon drömde om som liten flicka. Hon ville som många andra flickor träffa drömprinsen och få hela kungariket eller hur det nu var. Fantasier. Verkligheten blev en helt annan. Drömprinsen visade sig vara en arbetsnarkoman med kommunikationsproblem, nedärvda sådana dessutom. Kungariket blev ett slitet, om än stort, hus ute på landet. Omgivet av skog och åkrar som Per och hans fars släkt har brukat i generationer. Brukat och brukat. Slavat, tänker Stina. Slaveri. För det är väl det som det egentligen är? Ett modernt slaveri. Men det skulle hon aldrig säga till Per. Hon har aldrig riktigt förlikat sig med tanken på att vara bondhustru. Hon älskade Per och stödde hans beslut att flytta hem till föräldragården och satsa på sitt drömyrke. Men kärleken har avtagit med åren. Istället för att svetsas samman och bygga ett starkt äktenskap har de sakta men säkert gått åt ett helt annat håll. Det är som om de lever två skilda liv. Per har sina kossor i ladugården och de tar nästan all hans tid. Stina har barnen som hon tror att Per älskar mer än sig själv och gården, men det är ändå Stina som har huvudansvaret. För barnen, huset, matlagningen, städningen. Egentligen allt utanför ladugården och åkrarna. Bondhustru kallas det väl, 11
tänker Stina. Är det vad jag är? Är det så här det ska sluta? Hon drar en djup suck och går fram till berget med disk. Diskmaskinen kan i alla fall användas som torkställ inser hon medan det varma vattnet fyller diskhon. Gårdagens middag har klibbat fast på barnens tallrikar, de åt inte upp trots att det var favoriträtten spagetti med köttfärssås. Kanske även de märker av den dåliga stämningen, trots att det är jul? Med van hand diskar Stina tallrik efter tallrik, hon använder förra årets julklapp från Per. En vit diskborste med blå borst. Klassisk julklapp för bondhustrur. Mjölkutrustningsföretaget De Lavals diskborstar finns i varenda bondes hem. Snart vaknar barnen och då förväntar de sig en glad mamma som har dukat fram frukost till dem allihop, trots att Per nästan aldrig kommer in i tid. Hon och barnen får oftast äta ensamma. Stina hör från övervåningen att i alla fall ett av barnen har vaknat, förmodligen Olle. Han brukar vakna först och leka en stund med någon av alla sina leksakstraktorer. Han har fler traktorer än pappa, säger han ofta stolt till de kompisar som alltför sällan hälsar på. Hon hör hur han far fram över golvet. Säkerligen leker han med ladugården i trä som med åren har fyllts allt mer med de tillbehör som finns. Han är verkligen sin pappas son och som kvällssaga duger inte Harry Potter eller någon Astrid Lindgren-berättelse. Olle vill läsa maskinkatalogen från John Deere, eller vad de nu heter, gröna traktorer är det i alla fall. Stina har aldrig varit speciellt intresserad av maskiner och hennes i dag elvaårige son övertrumfade hennes kunskaper om dem redan när han var tre. Sådan far sådan son, tänker hon och minns ett ljust minne från den tiden. Det var andra året de bodde på går12
den och innan alla problem började. Hon var gravid med dottern Hilda och Per hade med sig Olle nästan hela tiden eftersom det var en jobbig graviditet. Olle och Per hade varit ute med nya traktorn. Olle älskade att åka traktor. Han sa inte mycket men observerade allt som hände runt omkring honom. Han var sådan, hennes älskade son, kanske hade han ärvt det från far sin? Per sa inte heller mycket men att han observerade saker, det tvivlade Stina numera på. Han verkade då inte ha märkt av hur hon mådde och hennes känslor det senaste året. I början var han bra på det men under bygget av nya ladugården 2006 förändrades han och blev mer frånvarande, både i blicken och kroppsligt. Han slöt sig och stängde henne ute. Kanske var det då allt började. Början på slutet. För hon är inte längre säker på att det finns en framtid. Inte för henne och Per som familj i alla fall. Hon är trött på allt slit. Att vara ensam jämt, att vara alltför långt från sina föräldrar och vänner. Att vara isolerad. Olle kommer nedspringande från övervåningen med en grön leksakstraktor i handen och genast återkommer det ljusa minnet som Stina nyss tänkte på, innan alla mörka tankar tog överhanden. Inne i Stinas huvud förs en ständig kamp mellan tankarna. De liksom studsar emot varandra och kämpar om att vinna hennes uppmärksamhet. Då, för åtta år sedan, hade Per lånat hem en demotraktor och Olle var överlycklig. Äntligen stod det en stor traktor på gården, den största han hade sett! Pers far Bertil var tveksam, såsom den äldre bondegenerationen alltid verkar vara. ”Måste du ha en så stor traktor” och ”det var till att slå på stort, har du råd med det där”. Men lille Olle. Älskade lille Olle. Han fick med sig Bertil upp i nya traktorn och trots att inte Per sagt någonting visade Olle sin farfar alla funktioner och vad 13
man kunde göra med frontlastaren. Han pekade med sin lilla hand och farfar Bertil tog sin stora ärriga hand, formad av nära sextio års slit som lantbrukare och följde den lilles instruktioner. Farfar och barnbarn, tillsammans och med en smältande övertalning som bara ett barnbarn kan lyckas med fick han Bertil att både prova och godkänna nya traktorn. Något som sonen aldrig skulle ha lyckats med. Gnissel mellan de närmsta generationerna men gränslös kärlek och respekt mellan den äldsta och den yngsta. Det händer ofta, tänker Stina, när hon stänger luckan till diskmaskinen. Olle slår sig ner vid köksbordet och startar radion. Det är julkalendern som spelas.
Per Helvete, varför går alltid utgödslingar sönder under julhelgen? Varför just i dag, jag orkar fan inte med det här! Jag har lovat Stina att vara ledig, hur ska jag kunna förklara det här, tänker Per irriterat medan han med tom blick betraktar den blöta kogödseln som fortsätter att droppa ner från betongkanten. Tankarna flimrar och far runt i skallen. Pulsen stiger och han kan känna hjärtslagen bulta hårt mot revbenen, som om hjärtat vill hoppa ut ur kroppen och fly. Stressen som kom med nybygget har aldrig riktigt lämnat honom och aldrig får han känna ro, aldrig får han känna att han är ikapp, att livet flyter på. Aldrig. I dag skulle bli en bra dag. Han och Stina skulle åka till stan och julhandla, inte för att åka till stan är något han gillar nämnvärt men det skulle ändå bli en heldag med frugan. Han vet hur mycket det betyder för henne och han har skjutit upp den gemensamma ledigheten alldeles för länge. 14
Det är dagen före julafton och det kommer inte att bli en bra dag. Inte i dag heller. Per suckar djupt och medan han sakta reser sig tänker han på en praktikperiod han gjorde på en gård under sin tid på lantbruksgymnasiet. Det var hos en bonde som hade en intressant teori. Den gick ut på att under helger, och framförallt storhelger, ligger verksamheten i övriga samhället nere vilket leder till att spänningen på elnätet, enligt honom, blir lite högre. När bonden då på julaftons morgon sätter igång vakuumpumpen till mjölkanläggningen eller utgödslingen blir starttrycket lite kraftigare än vanligt och då brister det som är dåligt eller slitet. Kanske är det sant, kanske inte, tänker Per medan han går genom ladugården mot hörnet som genom åren har blivit belamrat med verktyg och reservdelar. Ingen större idé att ha dem i verkstan, det är i ladugården de används. Han försöker gå lugnt och andas med långa rytmiska andetag eftersom hjärtat fortfarande pumpar på högvarv. Stressen i kroppen håller på att ta över och han har insett hur farligt det är. För inte länge sedan var det en kollega som blev inlagd på sjukan med arytmi på hjärtat orsakad av långvarig stress. Folk kan dö av det, har Per hört på radion. Hjärtstillestånd, för att livet är för stressigt och ingen klarar att leva under press hur länge som helst. Bönder är hårt utsatta men vi har nog inte insett det än, tänker Per. Det är inte speciellt modernt bland bönder att känna efter, gå in i väggen eller för den delen att tycka synd om sig själv. Det är en del av livsstilen, att det ska vara stressigt. Många går dessutom igång på det, på tävlingsinstinkten, tävlan mot vädret, grannarna eller fjolårsresultaten. Att det egentligen är stressigt och synnerligen osunt att jobba extremt många timmar på högvarv, det är inget bonden tänker på. Det har 15
alltid varit så, även om det nog har blivit värre de senaste åren på grund av den dåliga lönsamheten. Det finns inte plats för misstag och arbetstimmarna blir fler samtidigt som tiden för vila och återhämtning blir kortare och kortare. *** Haveri under helger har hänt honom alldeles för många gånger för att det skulle vara en slump, så Per har med åren börjat tro att den gamle bonden hade rätt. Eller kanske är det bara lagen om alltings jävlighet? Att det liksom bara ska jävlas, tänker Per, med stigande ilska medan han rafsar runt i högen med osorterade verktyg. Någon dag ska han ta sig tid att sortera det här jävla hörnet. Göra fint och ha det ordnat. LEAN kallas det tydligen på modernt rådgivarspråk. Att var sak har sin plats och att det ska sorteras och skrivas en massa skit om ordningsregler på ett papper som alla sedan ska följa. Lycka till, tänker han surt och får en bild av en kostymnisse som står framför honom med pekpinnen i högsta hugg och hotar att slå honom på fingrarna om han inte kommer ihåg att lägga tillbaka den fasta nyckeln i nummerordning. Per hade nog fått mycket stryk om det har varit en sann bild, för att lägga verktyg på rätt plats är inte riktigt hans bästa egenskap. De ligger oftast där han hade dem sist och den ordningen fungerar fint när han jobbar ensam. Han vet var allt ligger och så även denna gång. De fasta nycklarna som passar till utgödslingen ligger mycket riktigt tillsammans i hörnet. Inte rengjorda, men vad gör det, tänker Per, medan han tar upp dem och pillar bort torkad gödsel med en nagel vars nagelband redan är brunfärgat. Under nageln finns 16
en brun rand som i stort sett aldrig är helt borta. Bonnahänder, tänker Per stolt och sträcker på sig. Det ska synas att man har arbetat. Per tar verktygen och går tillbaka mot utgödslingens motor. Klockan närmar sig halv åtta och att ringa maskinfirman nu är inga problem. Inte ens dagen före julafton. Bengt som har firman är alltid nåbar. Han är av den gamla typen, den som aldrig tvekar att ställa upp för sina kunder. Per ringer firman och mycket riktigt är det Bengt som svarar, nästan direkt. Skönt, tänker Per, hoppas bara att de har ett rep på lager nu. ”Tjenare Bengan, det är Per, har du något rep till utgödslingen liggande? Fanskapet small av nu på morgonen.” Det tar några timmar att byta repet och om han får hjälp av far kan de hinna klart innan lunch och då kanske han hinner åka med Stina och julhandla trots allt. ”Jajamän, nu hade du tur”, svarar Bengt. ”Jag fick hem ett rep häromdagen, jag gjorde en extrabeställning med reservdelar nu innan jul för att ha ett lager ifall lagen om alltings jävlighet slår till även i år och det verkar ju den ha gjort”, säger han med inte så lite medlidsamhet i rösten. Han har varit med länge och vet hur viktig hans firma är för bönderna och företagarna i bygden. Att ha delar i lager kostar och det är få firmor som håller lager nuförtiden. De flesta verkar förlita sig på något enstaka samlingslager och lastbilstransporter. Men vad hjälper det bonden som en helgmorgon står med en havererad kompressor eller utgödsling? Grejerna måste finnas, så enkelt är det. Bengt har alltid ett litet lager med bra att ha-grejer. Han har inte hjärta att inte ha det, även om det kostar. För han vet hur pressat läget är för bönderna i trakten. 17
Per, som omedvetet har hållit andan under samtalet, andas ut av lättnad. Bengan kan man lita på, tänker han och säger: ”Super, jag kommer direkt och hämtar repet, ska bara in för frukost först.”
Stina Jag undrar när han tänker komma in för frukost i dag då, tänker Stina med stigande irritation samtidigt som hon viker undan julgardinen och kikar ut genom köksfönstret och ner mot nya ladugården som skymmer utsikten mot vägen. Julgardinen förresten, den kom upp först för ett par dagar sedan när hon och barnen gjorde en insats för att få lite mera julkänsla. Gardiner och några julstjärnor, Per har förmodligen inte ens märkt något. Karlar, tänker Stina, de slipper tänka på gardiner och städning. För inte pratas det eller gnälls på städningen hos en karl. Men om det inte är fixat i ett hushåll där det finns en kvinna snackas det. Då är det självklart kvinnan som det är fel på, för att hon inte sett till att rätt gardiner är uppe eller att det bakats bröd eller för den delen kakor till besökarna. Att det kanske är mannen som är orsak till oredan verkar inte gå fram hos vissa, tyvärr. Sett till den punkten kunde det lika gärna vara 1800-tal och inte modernt 2000-tal då familjerna ska dela på alla sysslor och ingen ska känna sig otillräcklig. Jo, tjena. Det kommer aldrig att ske. Bondhustruns lott är väl att stå där på farstubron och le med en stor korg med sju sorters kakor. Pers mamma var den perfekta bondmoran. Stina kommer aldrig att kunna fylla den rollen. Det vet både hon och Per. 18
Per Det är något meditativt med att dra av sig ladugårdsoverallen. Dra av sig skalet och iklä sig en ny roll. Det blir många ombyten på en dag. Många olika skal och roller som ska fyllas i en bondes vardag. Ingen dag är den andra lik, förutom de rutinjobb som ska göras i stallarna förstås. För en stund kan Per glömma korna, traktorerna, allt som ska göras och den trasiga utgödslingen. En reningsprocess. Av med lortkläderna och bekymren och på med nya kläder och nya bekymmer, tänker Per krasst. När han drar av sig overallen denna morgon vet han att den snart ska på igen och bli ännu lortigare. Mor brukade säga att hans och fars kläder ofta var så skitiga att de kunde stå av sig själva. Mjölkskvättar, kogödsel och diverse dregel från djuren har nämligen den egenskapen, det blir som ett pansar utanpå tyget och den härliga känslan av att dra på sig nytvättade lagårdskläder är nästan oöverträffad. I kväll blir det nytvättade kläder, för Per vet att utgödslingsreparationen kommer att lorta ner både honom och kläderna till oigenkännlighet. Per klär på sig pappa- och makeskalet, både klädesmässigt och mentalt. Han går upp för trappan. Omklädningsrummet ligger i källaren för att hålla lukten av ko borta från huset. Det går si så där, den letar sig in ändå. Han luktar ladugård och ungarna med. Framförallt Olle som ofta är med i ladugården. Några gånger har barnen fått pikar i skolan för att de är bondbarn, annat var det när han själv var grabb, då var det flera bönder i trakten och många bondbarn i skolan. De var ett gäng grabbar som höll ihop, mobbningen blev inte svår eftersom de var flera. 19
Stina Stina dukar fram frukosten. I dag blir det julgröt, i form av köpt och färdiglagad korv till barnen. Lite bröd och pålägg. Kaffe, förstås. Till sig själv och Per har hon kokat ägg. Full värme och när det stormkokar slås plattan av och äggen får ligga i vattnet i sex minuter. Då blir de perfekta. Inte för torra och inte för blöta. Perfekta, om nu något med matlagning kan vara perfekt, tänker hon samtidigt som hon häller av det heta vattnet och spolar kallvatten på äggen. De blir lättare att skala då. Hon ser Per gå över gårdsplanen mot källaren. Kroppen är framåtböjd och han ser trött ut. Hållningen har försämrats mycket på ett par år. När de träffades var han rak i ryggen och upplevdes stark och kraftfull. Stark är han fortfarande men på bara något år har kroppen liksom sjunkit ihop och han ser mer och mer trött ut. Det är det förbannade slaveriet. Han jobbar för mycket. Det tar ett par minuter innan hon hör hans tunga steg i trappen, hon anar att det är någonting på gång. Det hörs liksom på stegen. Om ett par har varit tillsammans i nästan femton år hörs det när det är något som inte stämmer. Måtte det inte vara någon kalvning, sjuk kossa eller något annat som stör så att han inte kan följa med till stan, tänker hon och tappar kastrullen. Äggen hamnar i botten på diskhon tillsammans med teblad, matrester och annat krafs som borde ligga i komposthinken men av någon outgrundlig anledning aldrig hamnar där om inte hon gör rent zinken. Om Per eller något av barnen skulle ha gjort det hade det varit ett under. Köket är tydligen hennes domän, bondhustru som hon är. Stina känner irritationen växa och plockar upp de varma äggen för att skölja av dem. Tur att de har 20
skal, tänker hon och spolar av dem med kallvatten ett efter ett. Per kommer inte att märka någonting. Som vanligt, surar hon och suckar. Men drar samtidigt på sig hustruskalet, det vänliga. Stina har sett fram emot den här dagen länge. De ska vara barnlediga och tillsammans en hel dag. Tillsammans. Hon minns knappt när det hände senast. Per har jobbat mycket i höst, hon har knappt sett honom. De behöver en dag ihop, bara de två. Stina vill känna efter om det finns några känslor kvar eller om det beslut som hon har känt växa sig starkare den senaste tiden är den nya framtiden. Går det att rädda förhållandet en gång till? De har gått i terapi. Det tog månader av övertalning innan Per gick med på det. Terapin hjälpte ett tag men Per tyckte nog att den kvinnliga terapeuten lade all skuld på honom och att hon inte hade någon som helst förståelse för hans yrke och livsstil. Han kanske hade rätt men oavsett vilket har hon och Per glidit ifrån varandra mer och mer sedan den nya ladugården byggdes för sju år sedan.
Per Tankarna far omkring i skallen som pingpongbollar i en sluten låda. Hur ska han kunna säga till Stina på ett bra sätt att de får lov att skjuta på besöket in till stan? Han kanske inte hinner, det kanske bara blir en tur på eftermiddagen. Om ens det, tänker han oroligt medan han tvekande sträcker sig mot dörren som leder in till hallen. Den gnisslar när han öppnar den, ännu en grej som inte är fixad, suckar Per och stålsätter sig. Han tar ett djupt andetag, trycker undan bondeskalet och äntrar makeskalet. Stina ser misstroget på honom 21
när han går in i köket. Hon anar nog något, kvinnor gör ofta det. Eller i varje fall tror de alltid det värsta. Han stänger den gnisslande dörren bakom sig. Det är inte meningen att make- och pappaskalen ska vara så trötta och slitna. Men Per orkar inte hålla fasaden uppe hela tiden. Han orkar inte. Olle sitter vid köksbordet och slevar i sig gröt, springer upp, möter honom och ger honom en kram. Älskade unge, tänker Per, och för en stund känner han inte tröttheten och alla orostankar är som bortblåsta.
Stina Per kommer in genom dörren och Olle far genast far upp och ger sin pappa en kram. Jag fick ingen kram, tänker Stina när hon betraktar sin make och äldste son. De har ett speciellt band de där två. Hon betraktar de två ”männen” i sitt liv och genast väller skuldkänslor upp. Ska hon verkligen ta Olle från Per? Hur ska Per kunna ta hand om barnen? Hinna skjutsa till skolan och allt annat runt omkring? Han hinner ju inte ens med sig själv som det är nu. Det kommer inte att vara ett lätt beslut men hon har grubblat på det länge. Skiljas. Det låter hårt. Skiljas åt från mannen hon en gång lovade evig trohet tills döden skiljer oss åt. De är för evigt förbundna genom barnen. Skiljas åt är fel ord. De kommer för alltid att ha en relation, genom barnen. För deras bästa måste det gå lugnt till och de måste kunna samarbeta. Det vet Stina. Frågan är bara hur. Hur ska hon kunna berätta för Per att hon vill skiljas, att hon i smyg redan har varit och tittat på lägenheter i det lilla samhället där barnens skola ligger? Hon suckar djupt, ler och säger god morgon till sin make. 22
Per ”God morgon”, svarar Per avvaktande medan han försöker tolka sin frus tonläge. Hon håller kvar sin blick mot hans och han slår ner sin till en fläck på golvet. ”Utgödslingen har gått sönder”, säger han medan han bringar mod och lyfter blicken för att se rakt på henne. ”Jaha”, svarar Stina med kontrollerad röst. Som om hon samlar kraft för att fyra av en anklagelse om den ”jävla” ladugården och slavjobbet han håller på med. Per svarar snabbt: ”Det är repet igen. Det tar ett par timmar att fixa men sen kan vi åka till stan och julhandla.” Han betraktar henne och ser att hon sväljer och liksom håller igen sina egentliga tankar och det hon vill säga när hon slutligen säger: ”Okej, men kan inte Bertil fixa det? Vi har ju liksom planerat det här ett tag.” ”Gubben är gammal, han ska inte behöva reparera min utgödsling och förresten är han inte stark nog längre. Det går fortare om jag gör det, men jag måste åka till Bengan först och hämta en rulle rep”, svarar Per och håller kvar blicken i sin frus ansikte. Stina är fortfarande lika vacker som när han först fick syn på henne för femton år sedan. Smal men med stark kroppsbyggnad, kortklippt rågblont hår, höga kindben och vackra blå ögon. De där ögonen, de går igen i deras barn och han är glad för det. ”Okej”, svarar Stina kort utan att avslöja sina egentliga känslor över informationen eftersom Olle nu står emellan dem och oroligt tittar på henne. Han har väl förstått att det är något som är fel och att hans föräldrar är på väg att bli osams. Igen. 23
Stina Fan, fan, fan, tänker Stina när hon hör orden ”utgödslingen har gått sönder”. Inte igen, inte nu. Inte på deras lediga dag. Hon får en kraftig lust att bara skrika ut sin frustration över allt men besinnar sig och det enda hon får ut är ett ”Jaha”. Per tittar rakt på henne och under en sekund ser hon något bortom hans trötta och nedslagna blick. En glimt från förr. När han fortfarande tittade på henne med varma och älskande ögon. Hans speciella grå ögon som hon såg genom folkvimlet på den där dansen för länge sedan. Så många nätter de har legat mitt emot varandra och tittat rakt in i varandras ögon. Det var länge sedan, tänker Stina innan hon kläcker ur sig: ”Kan inte Bertil fixa utgödslingen?” trots att hon vet att det inte är ett alternativ. Bertil är Pers pappa och han har fyllt 75 år och borde ha gått i pension för länge sedan. Äldre bönder är sega, men för den sakens skull ska de inte behöva reparera utgödslingar. Inte ens dagen före julafton när son och sonhustru ska åka till stan och julhandla. Bertil ska dessutom vara barnvakt åt sina enda barnbarn. Innan hans fru, barnens farmor, dog var det alltid hon som tog hand om barnbarnen när det behövdes. Bertil har dock växt in i farfarsrollen och Stina är säker på att han gillar det mer än han vill erkänna. Olle avbryter hennes tankar genom att ställa sig emellan dem och titta rakt på henne. Det får avsedd verkan och både hon och Per ser på honom och sedan på varandra. Båda hejdar sig och trycker tillbaka det myller av känslor och irritation som vill bubbla upp genom skalen. ”Frukosten står på bordet”, säger Stina och nickar mot 24
köksbordet. Inom sig kokar hon och vill egentligen inget hellre än att kasta Pers smutsiga favoritkaffekopp i väggen. ”Tack”, svarar Per och går inte till köksbordet trots Stinas dolda uppmaning utan till den rena köksbänken, tar en ren kopp från skåpet och häller upp kaffe. Stina kväver impulsen att kasta koppen hon redan har dukat fram på honom när han skapar mer disk och mer jobb för henne. Karlar!
Per Kaffet är ångande hett och alldeles nybryggt. För en gångs skull har han matchat ladugårdstiden med frukosttiden. Hade det inte varit för det trasiga repet hade det kunnat bli en riktigt bra dag. Inne i tid, duscha och svira om till gå bortutstyrsel och en hel dag tillsammans med frugan. Vilket såklart inte kommer bli fallet i dag, tänker Per trött medan han går mot köksbordet som Stina har dukat. Olle har satt sig ner och Per sätter sig bredvid sin son. Olle fortsätter att äta risgrynsgröten, till synes tillfreds med att ha avbrutit föräldrarnas uppkommande gräl. ”Vad fint du har gjort härinne”, säger Per till Stina för att lätta upp stämningen och för att grunda för nästa mening. ”Jag åker in lite snabbt till Bengan och hämtar repet. Vi kan åka till stan i eftermiddag om jag får till det med utgödslingen.” Han ser forskande på sin hustru som har satt sig mitt emot och hon tittar tillbaka och ler. ”Ja visst, gör det du”, säger hon kort med lite gäll röst. Vad hon egentligen tänker har han ingen aning om. Kvinnor, säger en sak och menar en annan, tänker Per medan han sörplar i sig det sista av det varma kaffet. 25