Issuu on Google+

foto: U l l a Mon ta n

L a r s A r delius är född i Falun 1926. Han har en stor mängd romaner och novell­ samlingar bakom sig, och har enbart som pensionär skrivit sexton böcker. 1958 debuterade han med Dagligt Alle­ handa. 1973 tilldelades han Litteraturfrämjandets stora romanpris för Kron­prinsarna, och 1979 Aniarapriset för den historiska ­romanen Tid och Otid. Han har flera gånger belönats av Svenska Akademien. Vid sidan av sina böcker har han skrivit en rad manus för radio och teve och är även en erkänd skulptör.

T iden ä r börja n på sju t t iota let och hippierörelsen lockar alltfler unga med sitt fria vagabondliv. För Nina, tjugoett år, framstår den också som en flyktmöjlighet. Hon bor tillsammans med sin pappa, en erkänd men svårt arbetstyngd fågelexpert, och hans sambo. Nina har länge inväntat ett tillfälle att helt utan förvarning försvinna utomlands. I vilket land hon slutligen slår sig ner får slump­ en avgöra, men frågan är förstås hur hon ska kunna klara sig helt på egen hand. Den resväg hon väljer är att söka följa fågelsträcken från Falster­ bo till Östafrika. De bör kunna ge material nog för en serie tidnings­ artiklar, något som kanske rentav kan väcka hennes pappas intresse. Hennes resa blir långt ifrån den planerade. På flyget över ­Sahara till Tanzania blir hon av en äldre dam som är på väg till Indien er­ bjuden att följa med som sällskap. Hon hamnar bland annat med tre äldre krigsveteraner som enda grannar i en isolerad glesbygd i Nya Zeeland. Och givetvis träffar hon även åtskilliga hippies. Först återkommen till Europa möter hon den person som genom sin blotta existens får henne att se med delvis nya ögon på sitt liv.

Om Privata liv (2009)

Hippie blues är en bildningsroman som skarpögt och inkännande skildrar ett känsloladdat förhållande mellan en dotter och hennes far.

»Ardelius liv har så många sidor, varit så brokigt, kunskapstörstande och rastlöst på väg. Han ger nya infallsvinklar på redan skrivet och drivs alltjämt av den nyfikenhet på världen och människorna som varit en motor i hans liv.« Monik a T u n bäck-H a nson, Göteborgs-Posten

ISBN 978-91-7037-670-2

Om sl ag: Kristoffer Nylén

Hippie Blues-Omslag-Original.indd 1

9 789170 376702

»Det är så roligt, det är så lätt på hand och lätt att läsa, det är kleinkunst i allra bästa ­bemärkelse när Ardelius i en stil av brutna tankelinjer och förströdda samtal gestaltar något så svårbemästrat som upplevelsens oåtkomlighet. Att fånga den vinden med virtuos varsamhet kräver en ungdom som det tar minst åtta decennier att uppnå.« Sigr id Com büch en, Sydsvenskan Om Livs levande (2010) »Språket är lätt men slösande rikt på inne börd och ingivelser. Det är påfallande tydligt att det är en ordens hantverkare, en som bemästrar konsten att skriva, som medvetet för pennan. Redan i anslaget rycker det till direkt. Meningarna liknar sommarens svalor när de så – skenbart – enkelt och blixtsnabbt och precist ritar sina streck på himlen.« Cr ist er Ena n der , Helsingborgs Dagblad

www.ordfront.se

2012-07-02 14.52


Lars Ardelius

Hippie blues

Ordfront Stockholm 2012

Hippie Blues Inlaga.indd 3

2012-06-25 11.34


T i diga r e u tgi v na böck er Nor s t ed t s För l ag: Dagligt Allehanda, 1958, noveller Mått och Steg, 1959, roman Krafter och Spel, 1962, roman Svävningar, 1963, noveller Rök, 1964, roman Spritt språngande, 1965, noveller Plagiat, 1968, självbiografisk roman Gösta Berglunds Saga, 1970, roman Kronprinsarna, 1972, roman Smorgasbordet, 1974, noveller Och kungen var kung, 1976, historisk roman Tid och Otid, 1978, historisk roman Provryttare, 1981, historisk roman Nya Drömboken, 1982, noveller Ogjort, 1983, essäer Större än störst, 1985, roman Barnsben, 1986, självbiografi, del 1 De små sändebuden, 1987, roman Kurage! 1993, historisk roman Resandes ensak, 1995, noveller Bitvargen, 1997, självbiografi, del 4 Lilla Sockerstunden, 1998, noveller Världens ställe, 2000, roman

Ingen ålder, 2003, noveller En lyckad begravning, 2005, noveller I vitögat, 2006, noveller Där Satan rullar i sanden, 2008, historisk roman L ege n da : Skjuta i höjden, 1989, självbiografi, del 2 Sällskapsdjuret, 1989, roman Slutet; om dödens höghet och låghet, till­ sammans med PC Jersild, 1990, essäer Livtag, 1991, självbiografi, del 3 At l a n t is: Ett hål i naturen, 2002, essäer om konst Or df ron t: Den helande skuggan, 2003, noveller om konst. Hammarens slag och hjärtats, tillsammans med Carin Svensson, 2004, historisk roman om de första vallonerna Privata liv, 2009, noveller Livs levande, 2010, självbiografi, del 5

Lars Ardelius: Hippie blues Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se  forlaget@ordfront.se © Lars Ardelius 2012 Gr a f isk for mgi v n i ng: Kristoffer Nylén För fat ta r foto: Ulla Montan T ryck : Scandbook, Falun 2012 ISBN 978-91-7037-670-2


Visst har hon förnedrat sig, senast på midsommaraftonen. Men vad skälen än må ha varit är hon ju nu en gång den hon är. Som nyss fyllda tjugoett är hon i alla fall myndig, även om hon ibland beter sig som om hon var sexton, för att inte säga fjorton. Vacker? Nej, tyvärr icke. Möjligen på gränsen till snygg, åtminstone i somliga äldre herrars ögon. Men hennes hår är absolut en katastrof. Däremot kan resten – brösten, benen, ja, även ansatsen till svank – sägas vara okej. Ännu hemmaboende student, och som hemma gäller efter föräldrarnas skilsmässa villan i Lund där pappa bor kvar. Mamma och lillebror Simon har däremot flyttat till mammas födelseort Falun, säkert hundra mil bort. En tidigare pojkvän kallade henne alltid »min lilla fäbodkulla«. Men när hon berättade att hon ibland fantiserade om sig själv som prostituerad beskyllde han henne för att vara ­masochist och gjorde slut. Han hade börjat läsa psykologi och påstod att man inte är vuxen förrän man är minst tjugotre. Själv läser hon konstvetenskap och ibland möter hon sin far på väg till eller ifrån sin institution. Han är zoolog, känd fågelspecialist. Han har flera gånger lovat visa henne skilsmässopappren – hon är ju ändå inblandad! – men det har aldrig blivit av. Det känns nästan som ett straff för att hon så ofta stavar skilsmässa skiljsmässa. Hon är som pappa ibland brukar säga verkligen trogen sina misstag. Men själv kan han också någon gång begå misstag eller råka 5

Hippie Blues Inlaga.indd 5

2012-06-25 11.34


ut för något missöde. Som när hon fann honom avsvimmad på golvet i Gröna rummet, rummet som en gång var mammas sångstudio men som pappa gjort till sitt nya arbetsrum. Hon torkade honom i pannan med en gul handduk, gav honom ett glas vatten, hjälpte honom sitta upp. Han arbetar alldeles för mycket, fast själv säger han alltid att han inte får någonting gjort. Han tackade henne och hon gav honom ännu ett glas vatten. Nästa dag, en söndag, förklarade han vid frukosten att de egentligen borde göra en utflykt till Falsterbo och ströva längs stranden. »Det tycker vi ju båda om.« Sant, sant. Men tyvärr. I sista stund måste han i stället ta hand om några nya preparat på arbetet. »Vilket jag är den förste att beklaga.« Är hon nervös? Dum fråga. Hon klarar ju inte ens av att bläddra i boken med alla bilder av fjärilar. I stället skulle hon kunna klättra nedför den rödmålade brandstegen utanför sitt fönster, stegen som Simon alltid ville slå på med en pinne när han var liten. Nu är han elva, bryr sig bara om rymden. Om hennes allt omskakande planer vet han ingenting. Kan inte varna henne, kan inte hindra henne från att bara försvinna. Vägen med sina villor ligger tom, ger intryck av spänd väntan. På ett åskdundrande pansarregemente? På ett vilsekommet rådjur jagat av en hund? Grannfrun tvärs över gatan har kommit ut på trappan men blivit stående, tycks ha svårt att bestämma sig för om hon ska ha handväskan under armen eller hängd över axeln. Samtidigt nickar hon mer engagerat mot Nina än vanligt som om hon redan vore införstådd med vad alla i kvarteret snart kommer att skvallra om. Är hon själv lika obeslutsam som grannfrun i fråga? För6

Hippie Blues Inlaga.indd 6

2012-06-25 11.34


hoppningsvis inte även om hennes nära förestående planer delvis är ganska dåligt genomtänkta. När hon duschade i morse – som vanligt alldeles för länge – fattade hon i alla fall ett beslut om vad hon först ska göra när hon kommer till Köpenhamn. Hon ska, sin medelklassbakgrund till trots, skaffa sig en tatuering! Redan ordet har alltid känts främmande, släkt med ord som skalpering, giljotinering. Länge trodde hon också att det hade med tattare att göra, ett slag av människor som åtmin­ stone alla i Falsterbo verkade rädda för. Jo, hon ska tatuera sig, fast inte på ett alltför synligt ställe. Inte på axeln, inte på armen. Nej, på låret om vilket »charmören« Niklas alltid brukade klämma så hårt. Rätt plats är högt upp på insidan av ena låret. Givetvis kommer hon aldrig att visa det för pappa, det är många år sedan de badade i samma badkar. Pappa har alltid varit snygg, faktiskt ganska lik Gary Cooper. Fast det kanske inte alla tycker. En gång när de båda satt i köket och väntade på att potatisen skulle koka färdigt lade han plötsligt undan papprena han hade bläddrat i och började berätta hur intelligenta vissa fåglar kan vara. En del kan räkna till sju, andra forma sitt bomaterial på ett högst kreativt sätt. Det var intressant. Tyvärr är Molly, hennes bästa väninna, ibland arg på honom. Påstår att han bryr sig mer om olika fåglar än om sin dotter, något hon ändå inte kan gå med på. Däremot kan hon ge Molly rätt i att han är typiskt borgerlig och rentav ännu i nådens år 1973 »förstår« USA :s insatser i Vietnam. Mollys pappa är något slag av förman, avskyr Högern men är även misstrogen mot alla »revolutionsentusiaster«. Familjens mathållning är inte särskilt sund och Molly är också på gränsen till fet. Men visst är hon ändå söt. 7

Hippie Blues Inlaga.indd 7

2012-06-25 11.34


Huset känns mera tomt än vanligt, och kanske är det därför hon inte kan hålla sig stilla. Först i nedre badrummet, där hon trots allt är van att vara ensam, försvinner en del av rastlösheten. Den stora spegeln erbjuder ju också en form av sällskap, och lockar henne dessutom att kritiskt granska insidan av låren. Mest lämpat för en tatuering verkar av något skäl vänster lår, för tatuera sig ska hon definitivt göra. Det låter sig ses som en första bekräftelse på hennes Uppbrott. Även som ett färdbevis till ett nytt liv. Naturligtvis kan hon inte heller avstå från att se sig själv i ögonen. Deras färg är som hon vet svårbestämd. Kan hon lita på sig själv, vad säger henne blicken? Åter en dum fråga, men åtminstone enligt Molly är hon helt igenom schyst. Molly är också schyst. Föll i gråt när hon fick veta om Planen. Avrådde också genast, påpekade att man inte kan resa bort från sig själv. Men sa inte emot när Nina förklarade att hon tvärtom vill resa till sig själv. Finna sig själv. Ännu för några månader sedan var hennes tankar på att bara försvinna ganska vaga, även när pappa efter en konferens på Färöarna nästan genast reste till en annan i Österrike. Hon skrattade till och med åt hans gamla skämt: »Som du vet har jag pippi på fåglar.« Men så dök då fru Gittan Blom upp på scenen, och några veckor senare började hon också övernatta i villan tre, fyra gånger i veckan. På söndagsmorgnarna drev hon omkring i huset som om hon ägde det, iförd en kinesisk morgonrock försedd med en snodd i vars ända hängde en tofs som bara alltför lätt förde tankarna till en skalp, en trofé. Sedan mamma fått veta att hennes gamla roll delvis övertagits av fru Blom inledde hon alla samtal från Falun med samma fråga: »Är damsällskapet där?« En måndagsmorgon i september med hösttät dimma in8

Hippie Blues Inlaga.indd 8

2012-06-25 11.34


såg Nina plötsligt att hon redan fattat ett definitivt beslut, lika bindande som ett nyårslöfte. Hon skulle söka sig hemifrån, lämna Sverige, ge sig världen i våld. Ett beslut som fick hennes hjärta att slå minst dubbelt så snabbt som pendylen på sin marmorfris. I nästa stund ringde mamma. »Det är din skönsjungande mamma. Är damsällskapet där?« »Jag sparkade just ut henne.« Som vanligt pratade de mest om Simon som sin vana trogen ägnar sin mesta tid åt sin nya science fiction-serie i vilken Nina under täcknamnet Turbo-Ulla är en av huvudpersonerna. Mammas röst röjer tydligt att hon är sånglärarinna, eller sångpedagog som hon själv föredrar att kalla sig. Den är verkligen stark. När de ännu alla bodde tillsammans trängde den alltid ut genom dörren till hennes studio. Två uppmaningar till de olika eleverna var »Håll ut på vokalerna« och »Gå direkt på tonen«. Att hon själv har världens sämsta sångröst och absolut måste kallas omusikalisk tycks ibland vara mammas största sorg. Ändå förklarar hon ofta att det inte finns några omusikaliska människor, bara lata. Molly, som också fortfarande bor hemma, med två småsyskon i en trerummare, kan vara ganska hård i sin kritik av Ninas mamma, som hon anser vara en självgod överklassdam, som Nina helst borde hålla sig ifrån så mycket som möjligt. Några gånger har Nina till och med fått försvara henne, vilket verkligen känts konstigt. Men inte lär det vara någon större skillnad på de båda mammornas inkomster. Molly borde också tatuera sig. Kanske med hammaren och skäran? Nej, någon Moskvakommunist har Molly ändå aldrig varit. Något Nina aldrig vågat berätta för Molly är att hennes mamma en gång varit anställd i kören vid Operan, den kung9

Hippie Blues Inlaga.indd 9

2012-06-25 11.34


liga, i Stockholm. För Molly är opera något lika tillgjort som pretentiöst och överklassigt. Till det Nina också undviker att tala om hör villan i Lund, för visst är den onödigt stor för bara två personer om man nu inte räknar med fru Blom. Vad ska man kalla den kära hemmavillans stil? Skånsk funkis, trots att den är lika röd som en gammal bergslagsgård? Även brandstegen utanför hennes fönster är röd. På den tänker hon ofta och på en av pinnarna hängde hon en gång upp pappas hopplösa grå sommarbyxor. Hon ville att han skulle ha sina jeans i stället precis som ibland i Falsterbo. Och naturligtvis också den T-shirt hon gett honom i julklapp, och som han faktiskt haft på sig åtminstone ett par gånger. Det är mycket han inte vet. Som när hon deltog i demonstrationerna mot Sydafrika i samband med den omskrivna tennis­ matchen i Båstad. Tillsammans med några kvinnliga kamrater hade hon gått med på att dra ned byxorna och vända de nakna rumporna mot arrangörerna på det sätt som kallas mooning. De flesta höll ut bara några minuter men själv stod hon kvar med sin putande stjärt ända tills någon sa åt henne att sluta. Varken mamma eller pappa skulle ha kunnat stoppa henne. Något »He-mannen« Niklas antagligen skulle kalla en typisk auktoritetsstörning. Kanske borde hon oftare visa rumpan, äntligen sluta bete sig som en familjeflicka? Det första hon ska göra i Köpenhamn är i alla fall att tatuera sig. Motivet ska föreställa en fjäril och det framförallt för att fjärilen står för förändring. Hon tatuerar sig, firar det sedan med en öl på någon sjömanskrog i Nyhamn. En stor Elefantöl, eller två. Tillräckligt för åtminstone en viss berusning. Vad en stor Elefantöl brukar kosta har hon tyvärr glömt trots att bristen på en tillräcklig reskassa länge framstått som 10

Hippie Blues Inlaga.indd 10

2012-06-25 11.34


det största problemet. Sent omsider har hon i alla fall kommit på en tänkbar lösning. Idén dök upp när hon borstade tänderna, en sysselsättning som ofta får henne att känna sig både energisk och målmedveten. Hon ska skriva en serie resebrev för någon landsortstidning, något hon utan tvekan bör klara, med tanke på sina två somrar som journalistvolontär i Varberg. Tandborstningen kom att ta längre tid än vanligt då hon genast också övervägde olika resrutter. Hon skulle helt enkelt kunna följa de nordiska flyttfåglarnas färdväg ner till Afrika, till det svarta Afrika söder om Sahara. Och helst då till Tanzania, det socialistiska land till vilket de flesta av hennes vänner och bekanta knutit så många framtidsförhoppningar. Det knackar på dörren bakom henne, lätt otåligt på pappas typiska sätt. Ändå ser hon det som en välkommen påminnelse om att han trots allt finns i huset. Och visst får han komma in. Han är verkligen lång, skulle nästan, vilket Gud förbjude, kunna slå huvudet i dörrposten. »Här sitter du och gömmer dej«, säger han med en ansats till ett leende som definitivt får honom att likna Gary Cooper. Han dröjer sig kvar vid dörren. »Tycker du jag är alltför hård, som pappa?«, frågar han. »Kanske borde jag lämna dej mer i fred?« En överraskande fråga som mest gör henne förvirrad. Enligt mamma är han ingen lämplig far. Det är en uppfattning mamma envetet understryker genom att varje månad sända henne ett »nödhjälpspaket« med förnödenheter vilka pappa inte alls glömt att köpa. Varför tänker hon så sällan på mamma? På sin senaste tågresa till Falun beslöt hon i alla fall att skriva en dikt om henne med titeln »På sångens vingar«. Men inte ens den urvackra utsikten över sjön Runn efter Borlänge kunde få henne i rätt stämning. 11

Hippie Blues Inlaga.indd 11

2012-06-25 11.34


Ett skäl var den ohöljda nyfikenheten från en manlig medpassagerare så snart hon öppnade sin anteckningsbok för en och annan möjlig formulering, vilket till slut fick henne att vända sig till honom. »Jag skriver poesi«, förklarade hon rakt på sak. »Jag är poet.« »Poet? Det verkar svårt. Vad säger frökens föräldrar?« Givetvis hade hon ingen skyldighet att svara. Gjorde det ändå. »Dom är stolta«, påstod hon utan tvekan. De borde vara det men de vet inte ens att hon i alla fall skrivit ett dussin dikter. Än mindre att hon faktiskt råkar vara född poet. Nej, någon dikt om mamma, som pappa förr ibland brukade kalla »min sånggudinna«, blev det inte. Inte heller på hemvägen två dagar senare. Däremot helt oväntat en sorts kort biografi. Att den helt felaktigt kunde tas för en nekrolog fick henne att flera gånger försäkra sig själv att hon aldrig önskat livet ur sin mamma. Definitivt inte! Hon har kvar den, lirkar fram den ur plånboken. Den skulle kunna duga som dödsruna. Inga språkfel. »Britta Eliasson, född 1924 i Falun, Kopparbergs län, samma län som Jussi Björling. Hon utbildade sig med sin vanliga superenergi till sångerska och var sedan ett antal år anställd vid kören vid den berömda Stockholmsoperan, en ovanligt ful byggnad (fast det har förstås inte med saken att göra). Efter skilsmässan, som jag lovar inte var någon högmässa, från den mycket begåvade forskaren Ejnar Eliasson, flyttade hon tillbaks till det fula Falun …« Mer blev det inte, även om hon kunnat lägga till Mollys åsikt att hon främst är en »typisk fin dam«. Fast i så fall måste hon i rättvisans namn även ta med att »tant Britta« ändå va12

Hippie Blues Inlaga.indd 12

2012-06-25 11.34


rit en mamma som alltid velat hjälpa sin »kraxande lilla kråkunge«. Hon har också varit mycket stolt över att ha en dotter som studerar vid universitetet. Hon blev dessutom tydligt ledsen när Nina en gång kallade sig själv en familjeflicka utan familj.

Hippie Blues Inlaga.indd 13

2012-06-25 11.34


Hon har unnat sig en sista dag i trädgården. Fler äpplen än vanligt sitter ännu kvar på träden som i protest mot gravitationen, och själv har hon klättrat upp på trädgårdens stora stenblock. Precis som när hon var barn och väl uppe kände sig både mäktig och övergiven. Den närliggande, halvt igenvuxna gölen får henne numera alltid att tänka på den berömda prerafaelitiska målningen med den drunknade Ofelia. Ganska ofta med sig själv som offer. I lika vackra kläder. Bara ibland väcker det en känsla av tragik, och för stunden känner hon sig varken sorgsen eller glad men ändå i hög grad levande. Och kanske kan det ses som ännu ett exempel på att hon är född poet. Men att länge sitta och slöa uppe på stenblocket är inte utan risker. Det får henne lätt att regrediera, som om hon ännu sjöng barnvisor och bet på naglarna. Eller tänkte sig att hon var en fjäril. Men nog var det ett lyckat infall när hon i samband med att hon tog på sig sin tunnaste, fladdriga klänning bestämde sig för att låta sin tatuering föreställa en fjäril. Finns det något mera fritt än en fladdrande fjäril? Tio minuter till kan hon unna sig att sitta kvar, sedan är det definitivt dags för diverse förberedelser, som att söka ta reda på olika billiga vandrarhem i minst fem, sex länder, att skaffa en lagom stor ryggsäck och inte minst att få tips om en seriös tatuerare i Köpenhamn. A propos tatueringen minns hon att hon flera gånger gått förbi ett House of horror i trakten av huvudbangården. En14

Hippie Blues Inlaga.indd 14

2012-06-25 11.34


trén låg en halvtrappa ner från gatan och ganska säkert krävs det ingen tidsbeställning. Och skulle hon anses för tonårsung behöver hon ju bara visa sitt pass. Helst skulle hon förstås vilja ha Molly med sig som sällskap. Hon är världens bästa väninna, och att hon ibland kan låta lite brysk är utan tvekan en klassfråga. Inget artigt rundsnack. Solen går i moln och i samma stund råkar pappa helt oväntat komma ut från garaget med sina två burar med duvor, går bort till sin cykel. Han har på sig de fula grå byxorna, som hon ju mer eller mindre förbjudit honom att bära, men en ganska hygglig blå skjorta. Och som vanligt bär han på sin portfölj, så tjock att man skulle kunna misstänka att den rymde ett mördat barn han tänkte gräva ner i Botaniska trädgården. Han upptäcker henne inte, är fullt upptagen med att spänna fast portföljen, och kanske är alla hans tankar hos fru Blom. Hon skulle förstås kunna ropa på honom men avstår. Får det henne att tänka på sin plan är risken alltför stor att hon kommer att falla i gråt. Han vore verkligen värd en bättre dotter. Hade hon det minsta sångröst skulle hon sjunga för honom, precis som mamma ibland brukade göra, en serenad. Hon minns deras samtal vid frukosten för några dagar sedan. De talade om kärlek och hon påstod att hon själv bara skulle kunna bli kär i någon som först blivit kär i henne. På det svarade pappa att han förstod henne, men att hon säkert hade fel. Först när han leder cykeln ut genom grinden upptäcker han Nina. »Och där sitter du«, säger han. »Vi ses till middan.« Hon måste ha blivit sittande på »sin« sten lika länge som det tar med bil till Malmö, om inte ända till Falsterbo, och säkert är hon inte olik den kända skulpturen »Den lille havfrue« vid 15

Hippie Blues Inlaga.indd 15

2012-06-25 11.34


sin strand i Köpenhamn. Hon skulle heller inte ha något emot att sitta helt naken i ett skyltfönster i Amsterdams »red light district«. Kan det kallas sjukt? Säkert, men har inte de flesta människor konstiga fantasier och drömmar? Men som hon så ofta sagt till sig själv vet hon ingenting om andra. Vilket förstås inte är sant. En typisk överdrift. Enligt Molly är det fel att hon avbrutit sina studier. »För alla revolutioner krävs folk med utbildning.« Vilket säkert är sant. Hon borde verkligen skriva en dikt om Molly, men på flera månader har hon inte skrivit en enda dikt. Den sista, med titeln »Jag trodde länge att vingar bär« kom plötsligt till henne när hon hörde årets första bofink. Hon var ensam hemma i villan med idel tomt gapande dörrar, pendylen ängslig som ett fågelhjärta och parkettgolven högljutt kvidande vid minsta steg. Stenen under henne kyler, vilket påminner henne om att hon inte kan dröja för länge med att komma iväg. Det får inte hinna bli så höstlikt att det inte längre går att sova utomhus om det av något skäl skulle bli nödvändigt. Fast först måste förstås den landsortstidning hon kontaktat angående en serie resebrev gå med på förslaget och dessutom skicka henne ett förskott. Hon borde ha något att sitta på, kanske den ljusblå kudden på pappas arbetsstol. Mamma har verkligen rätt när hon kallar henne överkänslig. Det märks i en massa sammanhang, som när hon vid årets 1 majdemonstration hade en äldre haltande man framför sig som kämpade så hårt för att hinna med, vilket gjorde henne så rörd att hon fick tårar i ögonen. Och nu är hon ändå beredd att bryta upp från allt och på vinst och förlust ge sig ut i världen. Det kan bara kallas dumdristigt. Kommer hon ens att klara av att se någon kasta en sten efter en utsvulten hund, eller intala sig att alla svarta är olyckliga över sitt korta, fula hår? Egentligen är det bara en sak som får henne att ifrågasätta 16

Hippie Blues Inlaga.indd 16

2012-06-25 11.34


sin förmåga att trots allt hålla nerver och känslor i styr. Det gäller avskedsbrevet till pappa. Hon tänker skriva det i Simons »gästrum«, kanske sittande i burspråket, nerklämd i den lilla korgstolen för barn som alltid varit hennes favoritstol. Som första adress uppger hon Poste restante, Roskilde, Danmark. Men inte heller brevet till Simon kommer att bli lätt att skriva. Det är ju ändå mest för hennes skull han varje månad kommer på besök. Vad som intresserar honom i Lund är annars mest jätten Finn i domkyrkans krypta och det stillastående tågsättet vid stationen vilket inretts till vandrarhem och där han alltid men förgäves brukar be att få övernatta. Kanske läser hon först igenom det senaste avsnittet av hans science fictionföljetong i vilken hon själv spelar huvudrollen som Turbo-Ulla i en blänkande rymddräkt av aluminium. Självfallet får hon inte glömma att ta med sig den nyinköpta boken om Dürer, om vars förhållande till centralperspektivet hon i vart fall påbörjat en uppsats. Sitt studieintresse har hon trots allt kvar. Hon har rest sig upp på stenen och som om hon ännu vore i tonåren tar hon utan tvekan ett dristigt språng ner på marken. Det gick hur bra som helst. Det borde pappa ha fått se.

Hippie Blues Inlaga.indd 17

2012-06-25 11.34


Alltså har hon fått både sitt önskade kontrakt och ett förskott. Alltså är hon redan i Köpenhamn, försedd med en karta över Holland och en över Spanien. Alltså har hon sökt sig till Hovedbanegaarden och köpt sig en glass. Kanske borde hon hellre ha druckit en öl. Ett mindre barnsligt val, och mer än vanligt känner hon ett behov att markera sin vuxenhet, vilket hon ändå gjorde på färjan. Hon drack visserligen bara kaffe, men klarade i stället av att hålla en precis lagom distans till en halvberusad karl från Hässleholm som slagit sig ner vid samma bord. Hallen i Hovedbanegaarden har alltid tyckts henne hemtrevlig och som liten fantiserade hon till och med om att bo i något av stånden. Det bekymrar henne inte heller stort att ett tåg till Roskilde just har gått. Hon slår sig ner på en bänk, tom på berusade svenskar, tittar på folk men också på något slag av småfågel som förgäves tycks söka en väg ut. Hon plockar fram sin bok om Dürer och dröjer länge vid det mest kända självporträttet, det med de påtagliga Kristusassociationerna och det vackra överrika håret. Vilken snygging! Som så ofta är hon nästan säker på att hans läppar rör sig, och även nu tycker hon sig höra ett kort besked. »Du bist als Dichter geboren.« Inbillning eller inte: visst är det sant. Den vilsna lilla fågeln har satt sig på en bjälke i taket. Det får henne att tänka på sitt uppdrag och att hon troligen inte kommer att ha så mycket att rapportera förrän från södra Spanien, fast kanske kan hon också skriva en del om vissa fåglar som installerat sig så bra i städer med så många värmekällor att de inte behöver flytta? 18

Hippie Blues Inlaga.indd 18

2012-06-25 11.34


För säkerhets skull har hon ryggsäcken i knät. Och nog känns det som om allt hon behöver är med. Ett halvdussin trosor (några mammas eller fru Bloms?), väckarklocka, sololja, termos, plastmugg. Ja, även ett förstoringsglas för att i trängda lägen kunna göra upp eld. Varför kramade hon inte Molly sista gången de sågs? Av rädsla för att hon åter skulle komma in på ämnet hur gynnad Nina alltid har varit? Att krama pappa har hon inte gjort på evigheter, han verkar aldrig ha armarna lediga. Hade han varit med henne nu hade han säkert sagt något om den instängda lilla fågeln. »Det är dyrt, ohyggligt dyrt«, säger istället en kvinna bredvid henne på danska till sin väninna, och Nina är nära att nicka instämmande. Allting är dyrt på resor. Möjligen måste hon förr eller senare ta ett jobb. Något slitgöra som städerska eller bårbärare, men måste hon så måste hon. Och har hon inte ibland fått höra att hon inte har något emot att plåga sig själv? Men frågan är förstås om hon får arbetstillstånd, i länder som Marocko och Uganda. »Ungdomen har det värst«, fortsätter kvinnan bredvid henne men väninnan protesterar: »Dom har hur mycket pengar som helst.« Nina minns en frukost när pappa för ovanlighetens skull berättade om sig själv. Med något av hopplöshet i blicken klagade han över sin ålder. När en forskare fyllt femtio har han inte längre något att komma med, ingenting nytt. Det enda han kan göra för att försvara sin status är att satsa på konferenser, och i bästa fall bli intervjuad av någon journalist som inte förstår att man är ute ur leken. Själv är han femtioett. Hur kommer han att reagera på hennes avskedsbrev? Det skulle inte förvåna henne om han blev mest upprörd 19

Hippie Blues Inlaga.indd 19

2012-06-25 11.34


över att hon ger upp sina studier, men det första han gör är ganska säkert att slå upp sin karta, beräkna avståndet till Roskilde och studera länderna i Nordafrika liksom även Tanzania. Hon har ställt sig i en biljettkö men när hon åter slagit sig ner på bänken upptäcker hon att hon köpt en biljett till Lund. Något hon dock tar oväntat lugnt. Den bör vara lätt att byta. Men som om hon genast måste visa att hon klarar av att göra en dygd av nödvändigheten bestämmer hon sig för att ta ännu ett farväl av den kära gamla villan. Pappa är förstås på jobbet, fru Blom tillfälligt i Norge. Är hon ändå osäker på om någon är hemma kan hon klättra upp på brandstegen och försiktigt kika in. Hon måste få ta ett sista avsked av huset. Kort, kort. Absolut inte långt. Att åka tillbaks, till Malmö, till Lund. Det känns så konstigt att hon inte ens kommer sig för att sätta sig. Hon blir stående med en bisarr känsla av att kroppen vridits som en skruv med ansiktet bakåt. Ändå reser hon. Byter tåg, men måste hela tiden förklara för sig själv att hon inte är schizofren. De är framme i Lund och på något slag av skylt med en text hon inte uppfattar tycker hon sig läsa: Uppbrott. Redan på långt håll ser hon att det lyser i flera fönster hemma. Pappas cykel står – halvligger – inte på sin plats. Då kan den okände bara vara fru Blom som kommit hem i förväg från Norge. Därmed kan hon inte ens ta sig in och sitta en stund i Simons barnstol och bläddra i boken med fjärilar. Kanske är det också för riskabelt att klättra upp för brandstegen och spionera. En risk hon ändå tar. Från hennes eget rum hörs ett lätt knackande, som om någon skakade några tärningar i en ask. Den främmande, som står böjd över elementet, är Jöns, rör20

Hippie Blues Inlaga.indd 20

2012-06-25 11.34


mokaren. En benig medelålders man som alltid brukar säga något berömmande om hennes »storberömda« pappa, men ofta med tillägget att han borde lära sig att själv lufta sina element. Han blir förstås förvånad, allra först ser munnen ut som om den knep om några synålar. En hygglig karl. De brukar då och då byta några ord. Och ska hon vara helt ärlig beror det för hennes egen del åtminstone ibland på att hon liksom de flesta av sina studentkamrater vill ha så bra kontakt som möjligt med så många vanliga människor som möjligt, med »folket«. Hon minns en studentdiskussion av många då frågan gällde om en elektriker, taxichaufför eller hovmästarinna kan räknas till »folket«. Tyvärr minns hon inte vad de kom fram till. »Det finns en trappa också«, säger Jöns med sitt bredaste leende. »Jag kollar bara att stegen är okej.« »Du får be din berömda farsgubbe att han skaffar en hiss. Och du är författare.« »Jag skriver bara lite dikter.« »Om kärlek och sånt?« »Mest om sånt.« »Din farsa är i alla fall typiskt schyst.« »Får jag fråga om en sak jag inte har med att göra? Brukar du prata mycket med din pappa?« »Det vill jag inte påstå.« »Jag ska resa bort. I dag faktiskt, om jag inte som vanligt krånglar till det. Till Afrika.« »Till Afrika? Med din pappa?« »Ensam.«

Hippie Blues Inlaga.indd 21

2012-06-25 11.34


Tillbaka i Köpenhamn, en gång hennes drömmars legostad. Mörkret har fallit och världen består av upplysta skyltfönster. Hon letar efter ett vandrarhem som ingen tycks känna till. Ryggsäcken känns för varje kvarter allt tyngre, och som om hon ingenting visste om anatomi får det henne att tänka på ett växande foster. Sorgligt nog faderlöst. Hon har sällan känt sig både så osäker och så bestämd. Men Köpenhamn är ändå Köpenhamn och minst ett dussin gånger har pappa under årens lopp tagit henne med till stadens Zoo. Där gick de alltid först till den stora voljären för att studera hur vilda släktingar till de fångna fåglarna valt att bygga bon på voljärens nättak. Några typiska nordiska flyttfåglar lär hon dock inte få syn på i Köpenhamn och hennes enda ärende i staden är att tatuera sig. Men trots att hon inte hunnit längre hemifrån än att hon med en kikare troligen skulle kunna se Lunds domkyrka är det som om verkligheten börjat krackelera. Gertrude Steins berömda uttalande »En ros är en ros är en ros« verkar inte längre lika självklart. En sak är säker. Snart kommer hon själv att vara en annan. Slut på det gamla dubbellivet att både vara och spela sig själv. Egentligen skulle hon ha velat ta ett mera känslosamt och grundligt avsked av sitt älskade föräldrahem. Suttit länge såväl i Simons barnstol som i sin favorithörna i övre hallen. Hon kunde även ha prövat pappas nyinköpta märkeströja och legat en stund på hans säng. Knackat på barometern, kontrollerat att det engelska golvuret inte dragit sig och att dörren till kylskåpet var ordentligt stängd. 22

Hippie Blues Inlaga.indd 22

2012-06-25 11.34


Hon skulle också ha velat slänga allt som blev över efter sista middagen, som vanligt lagad av faster Barbro vid Sandgatan, men den uppgörelse hon då hade med pappa skulle hon för alltid vilja glömma. Det började med att pappa åter visade att han var minimalt intresserad av fjärilar och inte heller ville gå med på att det danska ordet »sommerfugl« var vackert. Hur de kom in på ämnet tatueringar minns hon inte, där­ emot att hon själv tappade all behärskning och i klart provocerande ton förklarade att hon redan innan helgen skulle tatuera sig och till och med bestämt hur det hela ska se ut. Replikväxlingen som följde har också bitit sig fast. För ovanlighetens skull fick pappa några rent missprydande rynkor vid näsroten som faktiskt gjorde honom långt mindre lik Gary Cooper. Skrämmande. »Så dum hoppas jag i alla fall att du inte är. Men nu kommer efterrätten. Ta för dej ordentligt så du inte till råga på allt drar på dej anorexi.« Mot vanligheten lät hon honom inte få sista ordet. »Ingen fara, jag är nöjd med min gamla psykos.« Men givetvis svarade han. »Det var inte roligt. Varför ska du tatuera dej? Sånt skämtar man inte om. Du vill väl inte bli någon sorts hippie och sluta som ett nerknarkat vrak i Nepal.« Tyvärr kom hon inte på något kort svar. Bortsett från en gång i Staffanstorp har de aldrig bråkat, nästan aldrig. »Hörde du inte min fråga?«, fortsatte i stället pappa. »Varför ska du tatuera dej? Du vet väl åtminstone att det gör ont?« »Desto bättre.« »Det låter ju rent psykotiskt. Jag tror det är dags att du skärper dej. På riktigt.«

Hippie Blues Inlaga.indd 23

2012-06-25 11.34


Molly borde banta minst sex, sju kilo. Valken kring magen när hon sitter ger nästan intryck av en jätteorm som fått henne i sitt grepp. Men hon har rätt när hon slår fast att Nina är en idiot som tror att världen är någon annanstans, som inte inser att hon ska följa i sin fars fotspår och satsa allt på en akademisk karriär. Hon har ju redan ett matnyttigt socialt nätverk mer eller mindre givet. Dessutom är hon ju verkligen intresserad av konstvetenskap och har börjat på uppsatsen om Dürer och centralperspektivet. Sant, fast nog skulle hon hellre vilja vara musikalisk och kunna ha synpunkter på vilka kända popband som är mest fantastiska, Doors eller Black windows, Jefferson Airplane eller Fartblinda cyklister, eller vad de nu allt kan heta. Slippa känna sig utanför, dum. En gatuskylt upplyser henne om att hon befinner sig på Istedgade, alltså gatan med alla bordeller. Kanske borde det skrämma henne, vilket det dock inte gör och skulle någon antasta henne vet hon redan vad hon skulle svara: »Inte i kväll.« Kort senare befinner hon sig åter på Hovedbangaarden, och den här gången tänker hon verkligen ta tåget till Roskilde men först ringa Molly för ett avskedssamtal. Inte oväntat blir Molly både bitter och djupt nedstämd. »Så du far i alla fall, ändrar dej inte som du brukar. Och okej för Tanzania, men allt kan ju hända. En kontrarevolution, till exempel.« Så mycket mer blir inte sagt. De är båda angelägna att sluta samtalet innan de faller i gråt. Kön framför biljettluckan är lång, för tankarna till upp24

Hippie Blues Inlaga.indd 24

2012-06-25 11.34


vaktningen när pappa fyllde femtio. Det får henne att flera gånger fråga sig varför hon reser sin väg. Och så högt att japanen framför henne vänder sig om säger hon: »Varför hindrar ingen mej?«

Hippie Blues Inlaga.indd 25

2012-06-25 11.34


Enligt pappa saknar kvinnor lokalsinne. Ändå har hon hittat rätt gata och redan på långt håll upptäcker hon en handmålad skylt med texten »House of pain«. Den hänger över ett stort skyltfönster, fördraget med ett mörkrött skynke som bara alltför tydligt associerar till blod. När hon kommer närmare sviker modet henne, och hon blir stående i en portgång tvärs över gatan. Först när hon upptäcker en namnskylt på pinohusets dörr med namnet P. H. Madsen lyckas hon övervinna det mesta av sin ängslan. Den som öppnar är till hennes förvåning en ung kvinna, obetydligt äldre än hon själv. Hon har en vit liten hätta på huvudet och skulle kunna tas för en sköterska men visar sig vara tatueraren själv. Hon ler vänligt och ber Nina slå sig ner i ett väntrum, som en gång gott kan tänkas ha tillhört en bordell. Det är rent och prydligt men möblerna något slitna. På bordet ligger en svensk damtidning, Damernas värld, som mamma gärna talar illa om och bara säger sig kasta en hastig blick i hos frissan. Men det gör bestämt de flesta kvinnor, inklusive hon själv, och har hon inte för övrigt bestämt sig för att vara rättvis mot mamma? Hon börjar också, delvis som en ursäkt till mamma, bläddra i det utlagda bladet och fastnar snart för en spalt med ett urval visdomsord. Ett lyder »Bli den du är.« Verkligen tänkvärt. Och har hon inte till slut själv gjort sig fri från en tillvaro som hindrat henne att vara sig själv? En gång hängde hon ihop med en pojke som hette Madsen. 26

Hippie Blues Inlaga.indd 26

2012-06-25 11.34


Han kallades Brunte, ett namn som alltid ingett henne något slag av trygghet. Han borde vara med henne nu. Men Simon skulle också vara ett jättebra sällskap. Som en mycket glad överraskning erinrar hon sig att hon fått ännu ett brev från Simon som hon stoppat på sig men glömt läsa. Om hon inte har slarvat bort det, hon är verkligen ingen större vän av »ordning och leda«. Nej, det ligger där det ska i handväskan. Det visar sig vara ytterligare ett avsnitt av Turbo-Ullas äventyr i rymden. Följebrevet är som vanligt kort. Nästa kapitel hoppas jag blir längre, men glöm inte att jag bara är elva år, rena barnrumpan. Mamma hälsar, håller på med några sånger som bara handlar om romantik, månsken och liknande. Kram, kram, jättekram. Din evige bror Simon. Hon har aldrig intresserat sig för science fiction, men Simons ändlösa serie intresserar henne trots allt. Hon har heller inte slutat fråga sig till vilken av berättelsens män pappa kan vara den närmaste förebilden. Mr Bumerang är för pratsam. KanonKalle för feg. Pappa är i alla fall inte feg. Hade han varit i Nils Holgerssons kläder hade han inte tvekat en sekund att hoppa upp på vildgåsens rygg. Och själv skulle hon hoppa upp bakom honom? Hon nöjer sig för tillfället med att läsa en enda sida. Som så ofta är det Turbo-Ulla och Felix Junior, som möjligen är tänkt som ett självporträtt, vilka flyger med ett Mx 19 Superplan till en ö på planeten Simsalabim. Det hela slutar dramatiskt. »Nej, stopp, stopp«, säger Turbo-Ulla som har på sig sin ne27

Hippie Blues Inlaga.indd 27

2012-06-25 11.34


bulosadräkt. »Vi måste fly.« Det vill inte Felix Junior. »Vi slår läger«, säger han. »Tillsammans är vi starkare än jätten Finn, det är synd om våra fiender.« »Fortsättning följer.« Stackars Simon, vart ska han nu skicka sina brev? Hon får inte glömma att i god tid förse honom med nya adresser. Hon vet ju i alla fall redan att hon ska till Holland, Spanien och Tanzania. Hur hon tar sig genom Sahara vet hon förstås inte, men fåglarnas vägval är säkert det bästa. Ganska säkert kommer Simon när han är i Lund att sitta och skriva på »hennes« sten med sin graffiti skapad av naturen på istiden. Då och då kastar han en liten sten i den helt natetäckta gölen. När klockan närmar sig elva kommer den krumbente brevbäraren och ett par gånger om året ringer de två unga männen från Jehovas vittnen på dörrklockan, klädda som begravningsentreprenörer. Hon behöver inte blunda för att se Simon framför sig, liksom också hans lilla korgstol och den illa medfarna dörren till hans rum. Det är verkligen synd att hon ska behöva göra honom så ledsen. Det är ju bara pappa hon vill straffa, eller i vart fall göra lite orolig. Om det inte är sig själv hon främst vill straffa. Tyvärr är tatueraren rätt lik Henriette, Mollys andra väninna på vilken Nina ofta varit svartsjuk, men hon har inte synts till sedan hon försvann bakom sin dörr. På en av väggarna hänger en poster av en troligen romansk skulptur föreställande Maria med Jesus‑barnet, sittande i knät på sin mor Anna. Maria verkar trivas dåligt i knät på mamman och Nina reser sig för att studera hennes drag närmare men hejdar sig när en ung man kommer ut från toaletten. Han är ljust krullhårig och iförd en studentmössa. Han heter Klaus, är dansk men har köpt sin studentmössa i Lund. »Den väcker respekt.« 28

Hippie Blues Inlaga.indd 28

2012-06-25 11.34


»Och jag som lämnade min hemma.« »Du ser tillräckligt respektabel ut ändå.« »Det tycker inte min mor.« Den unge mannen gör ett ganska spänt och nervöst intryck, men kanske beror det mest på den förestående tatueringen. »Om jag var du«, säger han, »skulle jag hålla mej borta från såna här ställen. En kille berättade om ett motorcykelgäng som släpat hit någon som blev tvångstatuerad. Dom var tre stycken som höll honom.« »Jag vill bli tatuerad. Varken mamma eller pappa kan hindra mej.« Själv ska han tatuera in en saxofon på överarmen. »Utan musik kan man inte leva. I alla händelser inte i Slagelse.« »Jag har alltid velat kunna sjunga. Men jag klarar inte ens Internationalen.« En tjock karl med stickig blick kommer ut från mottagningsrummet. Det är Klaus tur.

Hippie Blues Inlaga.indd 29

2012-06-25 11.34


Så är då »mandomsprovet« över. Ett prov ingen hon känner utsatt sig för. Den kvinnliga tatueraren, med konstfullt skulpterade naglar, visade sig vara mycket vänlig och talade uppmuntrande till henne som till ett barn, berömde henne för hennes smärttålighet. På det svarade hon att hon ganska säkert ändå inte var masochist eftersom hon inte upplevt något slag av njutning, men kvinnan tycktes helt obekant med ordet. Att hon ändå lämnat puberteten bakom sig påmindes hon mycket påtagligt om av sitt frimodiga sätt att ta av sig kjolen, som vore hon inte längre det minsta generad för sin kropp. Ännu som fjortonåring sjåpade hon sig på olika sätt när hon måste byta om på en strand och gav ofta upp tillgjorda små skrik när minsta del av rumpan råkade blottas. Väl ute på gatan stöter hon genast ihop med Klaus, som omgående erkänner att han väntat på henne. Han har vridit sin studentmössa bak och fram. »Man är ju nyfiken. Får man beskåda din nya prydnad?« Det får han inte. Dessutom har hon bråttom, vill hinna med ett besök på Statens museum for kunst, där hon främst är intresserad av den märkliga målaren Eckersberg från den danska nyklassicismens tid. Han visste hur man kunde förläna de vardagligaste motiv drag av monumentalitet och delade också renässansens intresse för centralperspektivets konstnärliga möjligheter. Med sitt utpräglat nordiska utseende gör Klaus ett på flera sätt bekant intryck. Och om de inte råkade stå mitt i gatuvimlet skulle hon gärna velat förklara inte bara sitt intresse för cen30

Hippie Blues Inlaga.indd 30

2012-06-25 11.34


tralperspektiv men även för alla tänkbara sammanhang, idéer och synsätt inom såväl samhälle som politik, även om det var ämnen hon borde ha tröttnat på efter alla studentdiskussioner. Hon måste dock ha berättat mer för Klaus när de satt i väntrummet än vad hon för tillfället minns. Han visar sig känna till åtskilligt om hennes resplaner, och passar också på att berömma pappa som känd fågelforskare. Nina måste ha varit mycket nervös som inte spontant mindes ens en sådan sak. »Min mamma vill inte att jag ska följa med främmande gubbar«, svarar hon skämtsamt när Klaus föreslår att de ska göra ett besök på Tivoli där sommaren säkert ännu dröjer kvar och de kan få sig en öl på en uteservering. Klaus gör verkligen varken ett gubbigt eller farligt intryck, särskilt inte med mössan tonårsaktigt vänd fram och bak. Hon har också alltid varit svag för Tivoli med sin vänliga grönska, sina exotiska byggnader och lagom barnsliga begivenheter. Med sin sagostämning gör det hela också ett intryck av illusion, och är utan tvekan ett mycket lämpligt första rastställe för en resa ut i de tusen möjligheternas värld. De får sin öl och ett fat med oliver, sitter bra. Ur marken stiger dofter som från en nyss använd manege och träden verkar susa utan vind. »Känner du till uppmaningen ’be real’?«, undrar Klaus. Givetvis. Sedan några år används den inte bara av hippies. »Dom flesta människor lever inte«, slår Klaus fast. Det brukar pappa också påstå, men antagligen har de inte samma syn på vad som menas med att leva. I pappas fall rör det sig utan tvekan om att använda varje minut rationellt. Ölglasen är fortfarande immiga. »Kan du se några fåglar?«, undrar Nina. Det kan han inte mer än hon själv, inte ens några sparvar går att upptäcka på något av de ännu oavdukade borden. 31

Hippie Blues Inlaga.indd 31

2012-06-25 11.34


Klaus har blivit alltmer talför och berättar med många detaljer om sitt studentliv i Aarhus. Men Nina lyssnar dåligt. De mer eller mindre urgamla kyparna i sina långa vita förkläden, vilka definitivt tycks höra till en annan tid, får henne åter att begrunda uttrycket »be real«. En uppmaning av vilken hon ­ibland känt sig träffad. Kan hon själv kalla sig verklig? »En definitionsfråga« skulle pappa säkert säga, om han ens ansåg sig ha tid att svara. Fast närmare betänkt: en gång, en julafton då han i det längsta behållit tomtemasken på sa han faktiskt av något skäl: »Vi lever på en plats där vi inte befinner oss.« »Känner du till flyttfåglar, nordiska flyttfåglar?«, frågar Nina. Det gör han och påstår också att det säkert finns några på en gren just på Tivoli. Han har inget emot att de går runt en sväng och spanar. Som hon lätt kunnat förutse stöter de inte på en enda bevingad varelse och blir snart nog stående framför den gamla pantomimteatern beundrande dess pråliga påfågelstjärt till fond. Innan de skiljs, båda medvetna om att det är för gott, blir Klaus mycket allvarlig. Ser stelt i marken. »Jag vill tacka dej«, säger han. »Du har hjälpt mej att bestämma mej. Jag har just beslutat mej för att gå med i Svalorna. Bli biståndsarbetare. Resa till Peru. Ett jättefattigt land. Det vill säga det är folket som är fattigt.« »Jag vet. Jag har faktiskt själv tänkt gå med i Svalorna.« »Då tycker jag vi ska resa tillsammans.« Han tar av sig studentmössan, trycker den vädjande mot bröstet. »Följ med.« Så snabba och oväntade beslut brukar Verkligheten tack och lov sällan avkräva henne. Men miljön är den rätta med sina gälla skrik från berg-ochdalbanan, tunga slag från kraftmätarståndets slägga och alla 32

Hippie Blues Inlaga.indd 32

2012-06-25 11.34


kringdrivande människor sugande på jätteklubbor med sockervadd påminnande om parapsykologernas ektoplasma. Nog är det också en osannolik begäran: att följa en okänd dansk med guldlockigt hår till andra sidan jordklotet. »Jag beundrar Svalorna«, säger hon till slut. »Alltså följer du med?«, säger Klaus. »Nej.«

Hippie Blues Inlaga.indd 33

2012-06-25 11.34


Som alltid på större järnvägsstationer studerar hon med stort intresse det intensiva folklivet, med alla som möts under kramar, skratt eller tårar. Det ger henne samma känsla av gemenskap, men övermåttet av känslor och engagemang kan också understryka hennes ensamhet. Att hon så ofta även i det mesta som blänker ser sitt ansikte speglat gör henne dessutom mer eller mindre osäker på sin identitet. Hon är ju inte heller någon vanlig pendelresenär med på minuten bestämt program. Ingen affärsresenär med välfylld portfölj. Ingen hippie på väg till Goa eller Nepal. Varför sa hon inte ja till Klaus? Det gällde ju ändå inget frieri. Hon borde också ha blivit mer tydligt stolt över att han så oförbehållsamt uppskattade henne, även om hans kunskaper om henne ju var närmast obefintliga. Hon kunde åtminstone ha vågat berättat något om sig själv, även om mamma har rätt i att hon nästan ingenting vet om sig själv. Är hon feminist eller inte, socialist eller flower powertroende? Tror hon på Gud? Enligt Brunte, som gärna ser sig som kunskapsapostel, ändrar en del små partiklar karaktär när de iakttas, och visst gäller det även människor? Antalet valmöjligheter tycks ständigt tilltaga och snart kommer hon inte att veta om hon fortfarande vill ha mjölk till teet. Säkert kommer den som alltid har så många hötappar att välja på att snart nog förvandlas till en åsna. Ett orubbligt beslut har hon ändå fattat. Innan kvällen ska hon vara i Roskilde. Men först tänker hon besöka Zoo. Studera deras fåglar. 34

Hippie Blues Inlaga.indd 34

2012-06-25 11.34


Och har hon en rent osannolik tur kommer hon att stöta ihop med Klaus. Hon finner ännu ett brev i handväskan, vilket hon upptäckte på köksbordet bland diverse matvaror pappa glömt ställa in i kylskåpet. Det framgick vid första blick att det var från pappa. Det gladde henne men då hon misstänkte att det på något sätt skulle vara vänligt och omtänksamt fruktade hon att det skulle försvåra hennes uppbrott och beslöt att läsa det först när hon hunnit längre hemifrån. Nersjunken på samma bänkplats som förra gången känner hon sig plötsligt tillräckligt beslutsam för att trots allt öppna och läsa det. Det handlar nästan bara om pappa själv. Det visar sig mot all förmodan vara ett avskedsbrev, möjligen tillkommet i samma plågade tillstånd som hennes eget. Nej, det är helt igenom nyktert och sakligt, utan ett enda onödigt ord. Att pappa kan skriva har hon alltid vetat. Det är nertecknat diagonalt på ett millimeterpapper på ett både bohemiskt och prydligt sätt. Kära förstfödda! Jag måste med beklagligt kort varsel meddela Dig att jag reser bort några dagar med AnnMarie. Jag vet ju gudskelov att du klarar Dig alldeles utmärkt utan att ha pappa hängande omkring Dig, allt du behöver finns i kylen. Jag har sagt nej till erbjudandet i New York. Med åren blir man ju en riktig hemmagris. Med kram från din pappa, Den flygande holländaren. Framför henne på stengolvet söker en ung kvinna få igen sin överfyllda väska. En påminnelse om ett av pappas favoritcitat från en gammal gubbe i Jämtland: »Man ska inte ha fler saker än man kan ta med sig upp i en björk.« 35

Hippie Blues Inlaga.indd 35

2012-06-25 11.34


9789170376702