9789144110608

ANTikeNs REligioNeR

Ingvild S Gilhus & Einar Thomassen

Denna titel har tidigare getts ut av Norstedts förlag och utges från och med denna andra upplaga av Studentlitteratur AB. Denna upplaga innehåller inga innehållsmässiga förändringar jämfört med den första upplagan.

Originalets titel: Oldtidens religioner. Mido/stens og Middelhavsområdets religioner Originalförlag: Pax Forlag

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 37887 ISBN 978-91-44-11060-8 Upplaga 2:1 © Författaren och Studentlitteratur 2015 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Översättning: Margareta Brogren Formgivning: Miroslav Sokcic Omslag: Francisco Ortega Omslagsbild: Offerscen, från en vas från Korinth, ca 540 f.Kr. Printed by Interak, Poland 2015

INEHÅLL

Förord 7

Antikens religioner 8

1 Egypten 17 Guden låter sig ses ◆ Gudarna ◆ Mytologi ◆ Livet i templet ◆ Kungadömet ◆ Livet efter döden ◆ Akhenatons monoteistiska mellanspel ◆ Moral och levnadsvishet ◆ Slutet

2 Mesopotamien med grannländer 58 Mesopotamien genom historien ◆ Stadsstatens gudavärld ◆ Inanna-Ishtar och Marduk ◆ Mellanväsenden ◆ Människans öde ◆ Tro och kult i hemmet och familjen ◆ Tempelkult och sakral kungamakt ◆ Magi, drömtydning och demonutdrivning ◆ Religion i grannländerna ◆ Arvet från Mesopotamien

3 Grekland 96 Festen för alla athenare ◆ De olympiska gudarna ◆ Andra makter ◆ Kult och offer ◆ Oraklet i Delfi och spådomskonsten ◆ Helbrägdagörelse i Epidauros ◆ Mysterieinvigning i Eleusis ◆ Årliga högtider ◆ Kultiska samfund, religiösa gemenskaper och religiösa entreprenörer

4 Iran 145 Historisk bakgrund ◆ Primärkällor till zoroastrismen ◆ Kungarnas religion och kungarnas gudar ◆ Djuroffer ◆ Äktenskap ◆ Begravning ◆ Magerna ◆ Teologi, dualism, etik och eskatologi

5 Rom 170 Tecken från gudarna ◆ En välorganiserad religion ◆ Romarnas gudar ◆ Kommunikation med gudarna ◆ Tempel och heliga rum ◆ Helig tid: fester och högtider ◆ Romerskt och främmande

6 Religiös mångfald i kejsartidens romarrike 215 Romarriket ◆ Kejsarkulten ◆ Provinsens religioner kommer till Rom ◆ Invigningskulter ◆ Kybele – Den stora modern ◆ Isis – gudinnan med många namn ◆ Mithras och hans grotta ◆ Filosofer och frilansare ◆ Judendomen ◆ Kristendomen

7 Vad återstår av forntidens religioner? 263 Kontinuitet och förnyelse ◆ Egyptosofi och egyptomani ◆ Persien ◆ Mesopotamien ◆ Forntiden, antiken och 2000-talet

Litteratur 270 Om författarna 279 Register 280

Kartor 14-16: Egypten och Mesopotamien med grannländer ◆ Grekland och Iran ◆ Romarriket Kronologiska översikter: Egypten 21 ◆ Mesopotamien med grannländer 62 ◆ Grekland 102 ◆

6

Antikens religioner

Offerprocession cirka 540 f.Kr. i Korinth.

3

GREKLAND Festen för alla athenare ◆ De olympiska gudarna ◆ Andra makter ◆ Kult och offer ◆ Oraklet i Delfi och spådomskonsten ◆ Helbrägdagörelse i Epidauros ◆ Mysterieinvigning i Eleusis ◆ Årliga högtider ◆ Kultiska samfund, religiösa gemenskaper och religiösa entreprenörer

FESTEN FÖR ALLA ATHENARE Processionen har samlats strax utanför stadsmuren, i krukmakarstadsdelen Kerameikos. Vagnen med skeppet har rullats ut ur lidret. Seglet – ett utsökt arbete, vävt av unga athenskor, som visar gudarnas kamp mot giganterna – hissas och surras vid masten. Seglet är stadens gåva till gudinnan Athena och ska bli hennes nya mantel för året. Skänken ska viras kring hennes staty vid framkomsten till målet, Athenas tempel på Akropolis. Tåget sätter sig i rörelse. Först kommer unga flickor med korgar på huvudet. Bakom dem lunkar offerdjuren – kor och får – ledda av starka unga män, där kommer krukbä-

96

Grekland

Panathenéerna – festen för alla athenare till ära för stadens beskyddare, gudinnan Athena. Detalj från Parthenonfrisen, British Museum.

rare, musiker med flöjter och skeppsvagnen med sina dragare. Medborgare ur stadens övre samhällsskikt följer efter i klungor, de äldre männen, en skara utvalda kvinnor, medlemmar av stadens råd, representanter för olika stadsdelar och yrken, alla i sina finaste festkläder. Tillresta från andra håll går för sig, lätt igenkännliga i röda kläder och med offerkärl i händerna. Till sist kommer en eskort av soldater till fots, till häst och i stridsvagnar. Genom Dipylonporten med dubbelbågen träder processionen in på det stora torget, agorá*, och sneddar sedan över mot Akropolis, dit vägen leder uppför en backe. På båda sidor om vägen har tribuner rests för att så många som möjligt ska kunna följa skådespelet. När följet når Akropolisklippan viker hästar och stridsvagnar av; det blir för brant. De andra fortsätter uppåt förbi det lilla templet åt Athena Nike (Segerns Athena) på höger sida och in genom Propyléerna (stora ingångsportiken till området). Väl inne på det heliga området hälsas de välkomna av Athena Promachos (Förkämpen Athena) i form av en jättestaty av brons.

Athena är stadens skyddsgudinna. Två gånger har hon hjälpt athenarna och deras allierade att slå tillbaka perserna, som invaderade Grekland med till synes oövervinneliga styrkor, först vid Marathon 490 f.Kr., sedan vid Salamis och Plataiai tio år senare. Då intog perserna Athen och brände ner Ak*Diakritiska tecken i grekiska och latinska ord anger genomgående ordets betoning.

97

Antikens religioner

Kvinnorna utgör ett vältaligt vittnesmål om den minoiska kulturen. Föga är känt om minoisk religion, men fruktbarhetsgudinnor tycks ha spelat en viktig roll. Dubbelyxan är en kraftfull maktsymbol, och många målningar visar vältränade kvinnor och män som svingar sig akrobatiskt över ryggen på oxar. Fragment av en väggmålning, delvis restaurerad, från 1400-talet f.Kr., funnen i kungapalatset i Knossos på Kreta, nu i museet i Heraklion.

ropolis. När athenarna byggde upp sina helgedomar igen fick dessa en tydlig underton av segermonument. Detta gällde inte minst Parthenon, det nya templet till jungfrugudinnan Athenas ära (parthénos, jungfru), som stod färdigt 432 f.Kr., uppfört i marmor och med fulländade proportioner, placerat uppe på klippans högsta punkt. Inne i templet stod en imponerande staty av gudinnan i skinande elfenben och guld. Hon framställdes där i full rustning, majestätisk och högrest, med en liten statyett av segergudinnan Nike i handen. Själva tempelbyggnaden var på utsidan rikt dekorerad med skulpterade gavlar och metopreliefer som visade Athenas födelse och andra mytologiska scener. Inte minst imponerande var den stora fris som löpte inuti, över cellan­(innersta rummet) på tre sidor. Den framställde, i idealiserad form, den långa och ståtliga processionen till gudinnans och stadens ära.

På Akropolis stod flera tempel. Viktigast var det så kallade Erechtheion,

98

Grekland som stod färdigt 407 f.Kr. När man kom upp på Akropolis såg man Erechtheion till vänster, med Parthenon till höger. Athena hade sin boning även i Erechtheion, ja, man kan med fog påstå att det var hennes egentliga bostad.

Där befann sig nämligen Athenas allraheligaste gudabild, Palladion, symbolen för Athena Poliás (Stadens Athena). Det var en enkel träfigur, urgammal, som hade fallit ned från himlen en gång för längesedan. Palladiet hade stått i det forna Athenatemplet på Akropolis, som perserna rev ned, men athenarna lyckades rädda undan sin ålderstigna gudabild.

Processionen kommer fram till den öppna platsen mellan de båda templen. Högtidligt bärs Athenas nya mantel fram, viks ihop och överräcks till Athena i Erechtheion – en ung tempeltjänare tar emot den. Lite längre in står altaret. En fackla har redan förts i stafett till platsen, och elden brinner kraftigt. Så förs offerdjuren fram. Flickorna i processionen sätter ned sina korgar och offerknivarna tas fram. Djuren slaktas till gudinnans ära. Köttet styckas och steks på spett eller i stora grytor. Vissa slaktdelar bränns på altaret, och röken stiger upp mot himlen, till gudarna. Resten av köttet fördelas mellan festdeltagarna enligt vissa givna regler. Till slut har alla fått något.

De flesta har samlats i Kerameikoskvarteret, där det är gott om plats, och där deltar man i festmåltiden i sällskap med andra medlemmar ur sin ”stam” och sin déme, stadsdel. Hela natten lång pågår festen med sång och dans.

Under de föregående dagarna har det pågått olika tävlingar, idrottstävlingar av alla slag – kapplöpning med häst och vagn var särskilt populärt – men också tävlingar i dans och körsång. Man tävlar både enskilt och i lag.

Varje ”stam” har ställt upp med ett eget lag. Under festen delas priserna ut, och de främsta atleterna får mängder med amforakrukor med olja från Athenas heliga olivträd.

Så gick de panatheneiska festspelen till – panathenaia – festen för alla athenare. Den firades till ära för stadens skyddsgudinna, men också till själva stadens ära; det ena går knappast att skilja från det andra. Festen firades varje år men utvidgades vart fjärde år till de stora panathenaia, då processionen utformades särskilt ståtligt, med många inbjudna gäster och extra många offerdjur. Då inbjöds även idrottsmän från hela Grekland. Helst hade nog athenarna velat ta upp tävlan med de prestigefyllda olympiska spelen, men riktigt

99

Antikens religioner så långt ville inte deras landsmän sträcka sig – någon måtta fick det vara på Athens ambitioner att spela den ledande rollen.

Att fira högtider var utan tvekan det främsta sättet för antikens greker att praktiskt uttrycka sin tro i grupp. Det var en kollektiv och inkluderande religiös uttrycksform, väl lämpad för ett samhälle som den grekiska stadsstaten, där man var flitigt politiskt aktiv och kände stark lokal förankring. Att panathenéerna, festen för alla athenare, tydligen har varit den viktigaste av Athens högtider vittnar just om detta faktum – religion som ett kollektivt projekt. Det fanns en lång rad andra högtider under året, en tredjedel av årets dagar var faktiskt helgdagar av något slag. Så småningom ska vi gå lite närmare in på flera av dem, men först ska här ges en orientering i den värld av högre makter som de kollektiva religiösa aktiviteterna riktade sig till, nämligen de grekiska gudarna.

DE OLYMPISKA GUDARNA Alla vet vi en smula om de grekiska gudarna – de ingår i vårt gemensamma europeiska kulturarv. Särskilt bekanta är de ”olympiska” gudarna, som spelar en viktig roll i Homeros diktverk Iliaden och Odysséen och kring vilka det bildades en synnerligen rik flora av myter. Vi börjar med att presentera dem och deras familjeförhållanden, sedan ska vi gå in på deras personliga egenskaper.

De olympiska gudarna, sådana vi möter dem i den grekiska litteraturen och konsten, utgör alltså en familj med Zeus (”Allfadern”) som överhuvud.

Han är gift med Hera. Märkvärdigt nog har de bara en enda son, krigsguden Ares. Zeus är å andra sidan far till en lång rad barn genom olika eskapader med andra gudinnor eller jordiska kvinnor. Gudinnan Leto gjorde han gravid med tvillingarna Apollon och Artemis. Med skogsgudinnan Maia blev han far till Hermes. Dionysos mor var en jordisk kvinna, prinsessan Semele, som Zeus hade förälskat sig i. Athena föddes av en gudinna vid namn Metis (Klokhet) – allt enligt skalden Hesiodos, men en lika vanlig uppfattning var att hon sprang ut ur Zeus huvud i full rustning, utan någon mor.

Hera sägs för sin del också ha fött ett barn på egen hand, nämligen Hefa-

100

Grekland

Det antika Akropolis: A) Parthenontemplet. B) Erechtheion. C) Propyléerna (portbyggnaden). D) Pinakoteket (tavelgalleri). E) Niketemplet. F) Marmortrappan upp till Propyléerna. G) Arreforion (arreforernas hus). H) Klepsydrafontänen (vattenur). I) Eleusinion. J) Agora (torget). K) Areopagen. L) Dionysosteatern. M) Det ofullbordade Zeustemplet. Illustration: Peter Connolly.

101

Antikens religioner Greklands historia under antiken – kronologisk översikt (alla årtal är f.Kr.) 3000–1200 1200–800 800–510 700–600 510 510–323 497–479 470–429 458 456 432 431–404 411 407 405 399 387 358–330 338 356–323 348 335 336–323 323–31

Bronsåldern: minoisk kultur på Kreta (höjdpunkt 1700– 1400); mykensk kultur i Grekland 1600–1200.

De ”mörka århundradena” efter den mykenska kulturens sammanbrott.

Arkaisk tid. Stadsstatens uppkomst.

Skalderna Homeros och Hesiodos.

Demokratin införs i Athen. Kleisthenes medborgarreform.

Klassisk tid.

Perserkrigen: grekisk seger i slaget vid Marathon 490, i sjöslaget vid Salamis 480, landseger vid Plataiai 479.

Athens storhetstid. Perikles ”folkvald” strateg och dominerande statsman.

Aischylos trilogi Orestien uppförs.

Zeustemplet i Olympia fullbordas.

Parthenontemplet i Athen fullbordas.

Peloponesiska kriget.

Aristofanes komedi Lysistrate uppförs.

Erechtheion på Akropolis står färdigt.

Euripides tragedi Backanterna uppförs.

Sokrates avrättas med giftbägare.

Platon grundar sin akademi i Athen.

Teatern i Epidauros byggs.

Makedoniens kung Filip II tar makten i Grekland.

Alexander den store.

Platon dör.

Aristoteles föreläser i Lykeion och grundar därmed ”den peripatetiska skolan”.

Alexander den stores regeringstid och erövringar.

Hellenistisk tid.

istos, smideskonstens gud. Tilltaget att föda ett barn utan manlig inblandning slog inte helt väl ut. Gossen var vanskapt (låghalt) och föga lämpad för annat än stillasittande arbete.

102

Grekland

Hermes stiger upp i Afrodites vagn, dragen av två eroter. Afrodite är kärlekens och fruktbarhetens gudinna, medan Hermes är medlare och sändebud mellan gudar och människor, här framställd med sina kännetecken, bevingad hatt och bevingade sandaler.

Relief från Persefonetemplet i Reggio Calabria, nu i stadens Nationalmuseum.

Zeus och Hera var bror och syster och ingick i en större syskonskara. De hade bröderna Poseidon och Hades samt systrarna Demeter och Hestia. Poseidon härskade i havet och Hades i underjorden. I en av myterna berättas att de tre bröderna hade delat upp världen mellan sig, och Zeus blev härskare över himmel och jord. Hestia var den husliga härdens gudinna, medan Demeter fick säden att gro i åkern. Till de olympiska gudomligheterna hörde även Afrodite, kärlekens gudinna, men hennes ursprung är annorlunda, och vi ska återkomma till henne.

De grekiska gudarna stod alltså i ett familjeförhållande till varandra, men så hade det inte alltid varit. Det var ett resultat av en konstnärlig, poetisk bearbetning av ett brokigt religiöst arv, ett försök att skapa ordning i den

103

Antikens religioner myllrande massan av gudar. Grekernas äldsta historia är höljd i dunkel, men vi vet att flera folkgrupper invandrade till Grekland under bronsåldern och uppblandades med en äldre urbefolkning. Det hade funnits många olika lokala gudomligheter som delvis levde vidare i myter och riter in i historisk tid. Diktare som Homeros och Hesiodos sammanställde omkring 700–600 f.Kr. många av dessa traditioner och utmejslade gudarnas familjeförhållanden. De skildrade gudarna mycket levande, som personligheter med mänskligt utseende och individuella egenheter, och de berättade mycket om gudarnas bedrifter. Eftersom de stora diktverken hade så framträdande plats i grekernas medvetande, kom de att prägla deras föreställningar om gudarna och gav dem en gemensam gudalära. Inom grekisk religion råder ett spänningsfyllt förhållande mellan de gemensamma referenserna i dikt och bildkonst å ena sidan, och å andra sidan de många lokala legender och riter som fortlevde och blomstrade parallellt. Antikens samhälle var ju decentraliserat och bestod av en rad stadsstater i ständig konkurrens med varandra, men samtidigt fanns ett starkt allgrekiskt självmedvetande, en visshet om ett gemensamt språk, en gemensam kultur.

Homeros beskriver hur de olympiska gudarna griper in i händelserna under det trojanska kriget (Iliaden) och under krigshjälten Odysseus hemresa (Odysséen), medan Hesiodos inventerar och systematiserar gudavärlden och förklarar hur gudarna har blivit till. Det gör han i diktverket Theogonía, ”Gudarnas härkomst”. Berättelsen är detaljrik, men här ska vi begränsa oss till huvudlinjerna. I begynnelsen, säger Hesiodos, var Chaos och andra urkrafter, bland annat Gaia, jorden. Så födde Gaia Uranos, himlen.

Uranos lade sig över Gaia och gjorde henne gravid. Hon födde många barn, framför allt de tolv titanerna. Den yngste av dessa var Kronos. Han var också den slugaste, och han hatade sin far, Uranos, som förvägrade sina barn att komma ut i ljuset och höll dem instängda i jorden, det vill säga i Gaia. Hon tog mycket illa vid sig och smidde en skära som hon i hemlighet gav till Kronos.

När Uranos sin vana trogen lade sig över Gaia lät Kronos skäran gå och kastrerade sin far. Så åtskildes himmel och jord för evigt, och vår värld blev till.

Uranos penis slängdes i havet, där den alstrade skum. Av skummet uppstod Afrodite, kärlekens gudinna.

104

Grekland Så härskade då titanerna, anförda av Kronos. Med sin syster Rhea avlade han en ny barnaskara, som blev de olympiska gudarna. Det visade sig dock att Kronos inte var en bit bättre än sin far, ty så snart barnen kom fram ur Rheas sköte slukade han dem. Ett enda slapp undan. Den gravida Rhea rymde nämligen till Kreta och födde där sonen Zeus. Sedan skyndade hon tillbaka och gav Kronos en stor sten insvept i lindor, som han strax satte i sig.

När Zeus hade blivit vuxen man trädde han fram. Han övermannade fadern och tvingade honom att spy ut både stenen och de barn han slukat.

Zeus och hans syskon stred mot titanerna och andra urkrafter, till exempel vidundret Tyfon, besegrade dem och kastade dem i Tartaros, gudarnas underjordiska fängelse. Sedan var det Zeus som härskade i himmel och på jord.

De olympiska gudarnas stamtavla ser ut på följande vis: De olympiska gudarna Uranos = Gaia

AFRODITE Kronos = Rhea

HADES

DEMETER

= ZEUS =

HERA

Persefone ARES

POSEIDON

HESTIA

hefaistos

= Leto

ARTEMIS och APOLLON

= Maia

HERMES

= Metis

ATHENA

= Semele

DIONYSOS

105

Antikens religioner De gudar som vanligen räknas till ”olympiska” står i listan ovan med versaler. Man brukar tala om tolv olympiska gudar, men vilka som faktiskt räknas dit varierar. Hades hör ju egentligen inte till Olympen, eftersom han har underjordisk adress, men på samma gång är han bror till Zeus och tillhör på så vis det olympiska gudasläktet. Andra utbytbara namn på listan är Dionysos och Hestia. Grekerna bekymrade sig dock inte nämnvärt över precis vilka som utgjorde de tolv; säkert är att de som antikens greker ansåg viktigast och som man förhöll sig till på något sätt finns med i förteckningen. ”Olympiska” kallas de emedan de bodde på Olympos, Greklands högsta berg, som i detta sammanhang är att betrakta som en bild eller symbol för himlen. De olympiska gudarna har det gemensamt att de vistas där högt ovan, någonstans i det mäktiga himlavalvet.

Den främste av dem alla var Zeus. Han var gudars och människors ”fader” och rådde över allting. Han var starkare än alla de andra, och från honom utgick samhällsordning och lagar. Han var själva himlen som visade sin kraft i form av regn, blixtar och dunder. Sin manliga kraft visade han upp också för kvinnorna, såväl gudinnor som människodöttrar (katalogen omfattar etthundra femton älskarinnor), något som fått ömtåliga själar att ta illa vid sig redan under antiken. Trots detta var han den gud som ingav mest vördnad; han var upphöjd och mäktig. Sitt största tempel hade han i Olympia. Där stod Fidias berömda kolossalstaty av honom, ett av antikens sju underverk.

(Fidias var antikens förnämligaste bildhuggare och skulptör, som bland annat skapade Athenastatyn intill Parthenontemplet). De olympiska spelen hölls till Zeus ära.

Mycket ofta stöter man på Zeus i någon av hans många manifestationer.

Ett särdrag i grekisk (och romersk) gudsuppfattning var nämligen att man inte vände sig till guden som hel personlighet utan valde ut den av gudens egenskaper som var relevant i ett visst sammanhang när man åkallade denne. Därför tillfogades en preciserande beteckning, ett epitet, till namnet. Så hade varje stad sin egen Zeusgestalt, Zeus Polieus, och i många hem fanns ett altare åt Zeus Herkeios, Zeus husguden. Skulle man avlägga ed, brukade man offra till Zeus Horkios, edens Zeus, och så vidare.

Såsom himmelsgud tillhör Zeus en gudatyp som återfinns i hela det indo-

106

Grekland

Tempel i dorisk stil i Paestum vid Neapelbukten, byggt cirka 450 f.Kr. Tidigare ansågs templet vara vigt åt havsguden Poseidon, men nyare forskning lutar mer åt Hera. De doriska templen i Magna Graecia har stått emot tidens tand ovanligt väl.

europeiska kulturområdet, men i motsats till den nordiske Tyr och den gammalindiske Dyāus pitar, som redan tidigt sköts åt sidan, behöll han (liksom romarnas Jupiter) sin ledande ställning i gudavärlden.

Zeus bror Poseidon hade ett begränsat verksamhetsfält, men som havsgud var han givetvis av största betydelse för sjöfolk och fiskare. De såg till att offra åt honom innan de gick ut till havs. Det stora templet vid Kap Sounion längst ut mot havet vid Attikas sydspets var vigt åt Poseidon. Han ställde ibland­till med jordbävningar – nog så vanliga i Grekland – och hade en förkärlek för hästar, oklart varför. (På vissa ställen offrade man hästar till Poseidon genom att dränka dem.)

Som vi har sett fanns åtskilliga kvinnliga gudomligheter på Olympen. Även de främreorientaliska religionerna hade ju gudinnor, som Ishtar i Mesopotamien, och de grekiska gudinnorna var av allt att döma släkt med de kvinnliga föregångarna men hade en helt egen och specialiserad personlighet. Hera, gudarnas drottning, var framför allt hustru och de gifta kvinnornas vän. Till henne offrade man när det firades bröllop. Men någon moder-

107

Antikens religioner och fruktbarhetsgudinna var hon alls inte; det var äktenskapets juridiska sida hon beskyddade – trots att (eller kanske just därför att?) hon hade problem i sitt eget äktenskap. Att bli utsatt för Heras vrede var inte nådigt, men ändå dyrkades hon hängivet av kvinnorna, som bland annat hade egna idrottstävlingar till hennes ära i Olympia. På flera platser finns ståtliga Heratempel bevarade, till exempel i Argos och på Samos, men hon tycks ha haft en starkare ställning i förklassisk än i klassisk tid.

Athena har vi redan mött. Hon beskyddade städerna, inte bara Athen, och hon var stridsjungfrun i full rustning. (I Mesopotamien spelade Ishtar en liknande roll som städernas skyddsgudinna.) Men hon stod dessutom för visdom – kom ihåg hur hon föddes! – och beskyddade hantverk och så småningom vetenskap. Alla stadsstatens kulturvärden hade i Athena sin försvarare.

Gudinnan Artemis höll däremot till i vildmarken. Med pil och båge jagade hon vilda djur, men hon var samtidigt deras beskyddare. I henne anar vi en urgammal gudinnetyp, ”djurens härskarinna”, som en gång i tiden dyrkades i hela Mellanöstern. Hon var en vild och ohanterlig flicka, farlig men samtidigt spännande och mycket omtyckt. Många urgamla jakt- och fruktbarhetsfester var vigda åt Artemis, och då dansade unga flickor till hennes ära. Hon var inte minst de ogifta flickornas väninna, och till henne offrade de då de skulle gifta sig.

Medan Athena och Artemis har utpräglat jungfrulig karaktär, var och en på sitt sätt, gäller det motsatta (frestas man att säga) för Afrodite. Hon stod för lidelsefull kärlek och erotik och var självfallet underskön och förförisk.

Att Homeros och hans skaldebröder låter henne vara gift med den fulaste av alla gudarna, Hefaistos, vittnar inte om någon särskild respekt för hennes person, inte heller att hon påstods ha ett hemligt förhållande med krigsguden Ares, som nog hade sina kroppsliga företräden men däremot ett klent förstånd. I en kultur där idealet hette måttlighet och självbehärskning minskade efter hand förståelsen för gudomligheter som Afrodite och Ares, vilka förknippades med sex och våld, det vill säga ohämmad, utlevd lidelse. Ändå hade Afrodite många tempel och dyrkades i synnerhet på Kypros, den ö där hon sades ha sin hemvist.

Demeter var sädens gudinna, men just därför var hon så betydelsefull, ef-

108

Grekland tersom människan inte kan leva utan bröd. I det grekiska jordbrukssamhället har Demeter dyrkats överallt, och även i stadsstaten Athen tillägnades hon flera festivaler årligen, bland annat de gifta kvinnornas högtid thesmoforia, som vi ska återkomma till. Hon och hennes dotter Kore, eller Persefone, var huvudpersonerna i mysterierna i Eleusis utanför Athen. Kore rövades ner till underjorden av Hades – men mera därom i det följande.

Av övriga gudar bör särskilt Apollon nämnas; han var en synnerligen viktig gud. Han var tvillingbror till Artemis och liksom hon en ungdomlig gudagestalt. I honom förenades ungdomens skönhet och mannaålderns kraft.

Han personifierade det unga mansidealet och var de unga männens beskyddare. Som sin syster bar han pil och båge.

Men Apollon kunde vara farlig. Iliaden börjar med att Apollon skjuter sina pilar mot grekerna så att pesten sprider sig inom hären. Samtidigt var han läkedomens gud. Man offrade och sjöng sånger till Apollon för att avvärja sjukdomar. Han stred mot vidunder, bland annat ormen Python i Delfi, som han dödade – men först måste han sona dådet med nio års bot och rening. Sedan intog han platsen som Delfis herre och härskare och talade till besökarna genom sitt orakel. Där vakade han över renhet, lag och moral.

Apollon var en gud som hade kontroll och stod för måttfullhet. I Dionysos såg grekerna däremot en gudomlig kraft som var raka motsatsen, som stod för lössläppthet, rus, extas, helig dårskap. Han var följaktligen vinets gud, och högtider med anknytning till vinodlingen firades till hans ära. Men han var hedersgäst även vid andra fester där lössläppt munterhet hörde till. Athen firade fyra officiella Dionysoshögtider om året, bland annat de stora dionysierna (dionysia), då det framfördes tragedier och komedier av framstående författare. Dessutom firades Dionysos i privata sällskap och sammanslutningar, där kvinnor i grupp (menader) hängivet dyrkade guden med extatisk dans genom skogen och över bergen – de så kallade Dionysosmysterierna.

Dionysos var Zeus son. Enligt myten gjorde Zeus den thebanska prinsessan Semele havande med gudabarnet, men den svartsjuka Hera lurade henne att be älskaren visa sig i sin rätta skepnad. Men som dödlig människa stod hon inte ut med åsynen av guden, och hon förgjordes med blixt och dunder och blev till aska. Fostret sydde Zeus in i sitt lår och födde i sinom tid själv

109

Antikens religioner sitt gudabarn, som han lät växa upp hos nymfer i fjärran land, innan Dionysos fick komma tillbaka och ta plats i gudaskaran.

Apollon- och Dionysoskulten visar på spännvidden i grekisk religion, där upphöjt allvar, renhet och besinning levde sida vid sida med extatisk hängivenhet och orgiastiskt festande. För greken var bådadera gudomligt givna.

Bland övriga olympiska gudar kan nämnas Hermes, vägskälens och gränsernas gud – en herm är ursprungligen en stenhög, röse eller stenstod vid vägen. Samtidigt var han ständigt i rörelse – han överskred gränser och var därför en budbärare mellan gud och människa och ledsagade de dödas själar till underjorden. Det är inte så konstigt att han var köpmännens och de handelsresandes gud. Men man visste aldrig var man hade honom, och han kände sig knappast bunden av de regler och lagar som gällde för människan.

Hestia befann sig däremot alltid på samma plats. Hon var elden på hemmets härd som regelbundet hedrades med drickoffer eller småkakor. Staden hade sin egen Hestia som brann i rådhuset. Men därutöver spelade hon en blygsam roll i grekisk tro och kult.

ANDRA MAKTER Förutom de olympiska gudarna fanns en hel mängd andra makter i tillvaron som man behövde ha ett gott förhållande till.

Det fanns för det första många mindre gudar, till exempel Eileithyia som var specialist på barnafödsel, den lömska trolldomsgudinnan Hekate som for omkring på vägarna om natten med ett koppel gläfsande hundar i släptåg och herdeguden Pan som kunde orsaka plötslig panik (just det!) i fårskocken eller boskapshjorden. Det fanns ödesgudinnor, hämndgudinnor, nio muser för de sköna konsterna, naturgudar som flodgudar, källnymfer och havsjungfrur; och så fanns solen, Helios, samt månen, Selene. Främmande gudar hade också sitt utrymme i den grekiska staden, som den trakiska gudinnan Bendis, eller Meter, den stora modern, eller Adonis från Mindre Asien. Den grekiska landsbygden var översållad av små kapell och altaren åt lokala mind­re gudomligheter.

110

Grekland

Marmorrelief, troligen från Magna Graecia cirka 460 f.Kr., som visar Afrodites födelse.

Enligt myten föddes gudinnan ur havets skum, som uppstod när Kronos skurit av Uranos penis och kastat den i havet. Reliefen ingår i den så kallade Ludovisitronen, nu i Palazzo Altemps (Museo Nazionale Romano), Rom.

En kategori för sig bildar de ktoniska eller underjordiska makterna (av grekiskans chthōn, ”jord”). Dit hör underjordens härskare Hades och hans gemål Persefone. Även Hekate uppfattades som en underjordisk gudom.

Märkligt nog kunde även de olympiska gudarna ibland uppträda i ktonisk gestalt. Det fanns en Zeus Chthónios som vistades under jorden, Demeter var förstås ofta en ktonisk gudinna, och likaså Hermes som förde själarna till dödsriket.

Människan var alltså omgiven av makter på alla håll, såväl uppe i himlen som nere under jorden; sådan var världsbilden. Till de himmelska makterna offrade man på stenaltaren där bordsytan ju var vänd uppåt. Man delade offermaten med gudarna; deras del av offret steg uppåt med röken. Till de underjordiska makterna offrade man däremot direkt på marken i en ring av stenar eller i en grop. Blodet rann ner genom jordlagren, och offerdjuren förbrändes vanligen helt och hållet. Det låg en viss följdriktighet i sättet att förhålla sig till de olympiska respektive de ktoniska gudarna.

Man närde motstridiga känslor för det underjordiska. Det var de dödas

111

Ingvild Sælid Gilhus är professor i religionsvetenskap vid universitetet i Bergen. Hon har framför allt forskat om antik kristendom, gnosticism och nya religiösa rörelser.

Einar Thomassen är professor i religionsvetenskap vid universitetet i Bergen. Hans forskning rör antikens och Mellanösterns religioner, gnosticism och den tidiga kristendomen.

Michael Stausberg är också han professor i religionsvetenskap vid universitetet i Bergen. Hans forskning är framför allt koncentrerad på zoroastrism, religionshistoria och religionsvetenskaplig teori.

Han har skrivit kapitlet om Iran.

ANTikeNs REligioNeR Religionerna må vara utdöda, men berättelserna om de antika gudarna och hjältarna lever kvar och är i dag en del av vårt kulturella arv. Egyptens pyramider och mumier utövar ännu sin mystiska dragningskraft, och Babylons portar och ziggurater väcker föreställningar om en civilisation bortom Bibelns historier.

Antikens religioner är rikt illustrerad i färg. Ingvild Sælid Gilhus och Einar Thomassen tar oss tillbaka till de äldsta civilisationerna i Mellanöstern – Mesopotamien, Egypten, Grekland, Iran och Romarriket – dessa gigantiska riken och mäktiga civilisationer där olika religiösa riter och kulturella traditioner levde sida vid sida i ett färgrikt samhälle som på många sätt faktiskt påminner om vår egen nutid. Vi ser närmare på den tidens förgångna religioner, fram till den religiösa mångfalden i det romerska kejsarriket några hundra år efter vår tideräknings början.

Antikens religioner ges numera ut av Studentlitteratur AB. Denna andra upplaga innehåller dock inga förändringar av innehållet jämfört med den första upplagan.

Art.nr 37887 ISBN 978-91-44-11060-8

www.studentlitteratur.se

9 789144 110608