1 Huden. Det största mänskliga organet, men också det mest förbisedda. Huden utgör en åttondel av vår kroppsvolym och täcker hos en genomsnittlig vuxen en yta på ungefär två kvadratmeter. Strukturellt är den rena konstverket med sina kapillärer, körtlar och nerver som både reglerar och skyddar. Den är vår sensoriska kontaktyta med omvärlden, den barriär som bestämmer gränsen där vår individualitet – vårt jag – slutar. Och till och med i döden finns det kvar lite av den individualiteten. När kroppen dör löper enzymerna amok eftersom livet inte längre håller dem i schack. De slukar cellväggarna så att det flytande innehållet läcker ut. Vätskan stiger till ytan, samlas mellan hudlagren och får dem att lossna. Huden och kroppen, som fram till dess varit två integrerade delar av helheten, börjar separera. Det bildas blåsor. Hela skikt börjar släppa och glider av från kroppen som en oönskad kappa en varm sommardag. Men trots att huden dött och lämnats åt sidan behåller den fortfarande spår av sitt forna jag. Till och med nu kan den ha en historia att berätta och hemligheter att bevara. Om man bara vet vad man ska leta efter. Earl Bateman låg på rygg med ansiktet mot solen. I luften ovanför Tennessee kretsade fåglar över den blå himlen, molnfri med undantag för en långsamt försvinnande kondensstrimma efter ett jetplan. Earl hade alltid gillat solen, uppskattat svedan i huden efter en lång dags fiske och njutit av hur ljuset gav allt i omgiv7
ningen ett nytt utseende. Det var ingen brist på solsken i Tennessee, men Earl kom ursprungligen från Chicago och de kalla vintrarna där hade lämnat kvar en permanent kyla inom honom. När han flyttade till Memphis i slutet av 70-talet fann han den träskartade fuktigheten där betydligt angenämare än hemstadens blåsiga gator. Som tandläkare med en egen liten praktik, en ung hustru och två små barn att försörja, kunde han inte tillbringa så mycket tid utomhus som han kanske hade velat. Men naturen fanns i alla fall där. Han gillade till och med den tryckande hettan under Tennessees somrar när vindens lätta fläktar kändes som en blåslampa och där kvällarna tillbringades i den kvava, instängda och trånga lägenhet som han och Kate delade med pojkarna. Saker och ting hade förändrats sedan dess. Tandläkarpraktiken blomstrade och lägenheten hade de för länge sedan lämnat för en större och bättre bostad. För två år sedan hade han och Kate flyttat till ett stort hus i ett bra område med en bred och prunkande grön gräsmatta där den växande skaran barnbarn kunde leka tryggt och där det tidiga morgonljuset bjöd på miniatyrregnbågar i de fina duscharna från vattenspridaren. Det var ute på gräsmattan där han svettades och svor under arbetet med att såga av en död gren från ett stort gullregnsträd som han fick sin hjärtinfarkt. Han lämnade sågen fastklämd i grenen och lyckades ta ett par vacklande steg mot huset innan smärtorna överväldigade honom och han föll omkull. I ambulansen, med syrgasmasken fastspänd över ansiktet, hade han hållit Kate hårt i handen och försökt le för att lugna henne. På sjukhuset hade de mötts av personalens vanliga spring och jäkt, ett frenetiskt injicerande och mängder av pipande apparater. Det hade känts som en lättnad när allt till sist blev tyst. Efter en kort stund, när de nödvändiga dokumenten hade undertecknats i samband med den oundvikliga byråkrati som följer oss alla från vaggan till graven hade man släppt Earl. Nu låg han där i vårsolen. Han var naken och vilade på en låg träram över mattan av ängsgräs och löv. Han hade legat där i över en vecka, tillräckligt länge för att köttet skulle börja smälta 8
och blotta ben och brosk under den mumifierade huden. Tofsar av hår satt fortfarande kvar baktill på huvudet och de tomma ögonhålorna var vända upp mot den djupblå himlen. Jag avslutade mätningen och steg ut ur den nätkorg som skyddade tandläkarens kropp från fåglar och gnagare. Jag torkade svetten från pannan. Det var sent på eftermiddagen och mycket varmt trots att vintern ännu inte riktigt släppt sitt grepp. Våren tog god tid på sig i år och trädens knoppar var svullna och tunga. Inom en vecka eller två skulle scenariot vara mer spektakulärt, men ännu så länge höll björkarna och lönnarna i Tennessees skogar tillbaka det nya som om de tvekade att släppa fram våren på allvar. Den backsluttning jag befann mig i var inte det minsta anmärkningsvärd. Det var visserligen en vacker omgivning även om den inte kunde mäta sig med den imponerande bergskedjan Smoky Mountains som reste sig i fjärran. Men det var en helt annan aspekt av naturen som fängslade dem som kom hit. Människokroppar, i varierande stadier av förruttnelse, låg överallt. I undervegetationen, i solljus och i skugga. De nyanlända var fortfarande uppsvällda av gaser, de äldre uttorkade till läder. Några låg utom synhåll, nedgrävda eller dolda i bagageutrymmet på en bil, medan andra som den jag just hade undersökt täcktes av nät eller gallerskärmar och låg utplacerade som objekt på en ohygglig konstutställning – med den skillnaden att syftet med anläggningen var mycket seriöst. Och tillträdet mycket begränsat. Jag lade ner utrustningen och anteckningsboken i väskan och böjde på händerna för att mjuka upp dem. En smal vit linje löpte över handflatan där köttet skurits upp in till benet och tydligt delat livslinjen på mitten. Och det stämde ganska väl med tanke på att kniven nästan satte punkt för mitt liv förra året och att det dessutom hade förändrats sedan dess. Jag slängde upp väskan över axeln, rätade på mig och kände bara ett lätt obehag i magen. Såret under revbenen hade läkt helt och om bara ett par veckor skulle jag kunna sluta med de antibiotika som jag tagit oavbrutet i nio månader. Jag skulle förbli 9
infektionskänslig för resten av livet, men kunde skatta mig lycklig för att jag bara förlorat mjälten och en tarmslinga. De andra förlusterna var svårare att vänja sig vid. Jag lät tandläkaren ligga där och ruttna, gick en sväng förbi ett mörkt uppsvällt lik som låg delvis dolt bland buskarna och följde den smala stig som slingrade fram mellan träden. En ung färgad kvinna i grå överdragskläder satt på huk bredvid en delvis dold kropp som låg i skuggan mot en nedfallen trädstam. Hon tog upp slingrande larver med hjälp av en pincett och släppte ner dem i små burkar med skruvlock. ”Hej, Alana”, sa jag. Hon tittade upp och log, med pincetten lyft till hälsning. ”Hej, David.” ”Har du sett Tom?” ”Sist jag såg honom var nere vid vägen. Men se upp med var du sätter fötterna”, ropade hon efter mig. ”Det ligger en distrikts åklagare i gräset därnere.” Jag lyfte handen som en bekräftelse på att jag hade uppfattat varningen och fortsatte nedför stigen. Den löpte parallellt med ett högt taggtrådsförsett staket och innanför det fanns ett högt plank. En stor grind var den enda vägen in eller ut och på grinden satt en skylt. Med handmålade svarta bokstäver stod det skrivet Antropologisk forskningsanläggning, men området var mer känt under ett annat, mindre formellt namn. De flesta kallade det för Likfarmen. För en vecka sedan hade jag stått i min lägenhet i London med väskorna packade och klara. Vacker fågelsång hördes från den bleka vårmorgonen utanför. På nytt gick jag igenom det som måste göras, trots att jag visste att allt redan var klart. Fönstren var stängda, posten avbeställd, värmen avstängd. Jag kände mig retlig och en smula orolig. Jag var inte precis ovan vid resor, men den här skulle bli annorlunda. Den här gången skulle ingen vänta på mig därhemma när jag kom tillbaka. 10
Taxin var försenad, men jag hade gott om tid innan planet gick. Ändå kände jag mig rastlös och sneglade på klockan. Plötsligt blev jag medveten om de svarta och vita golvplattorna framför mig i hallen. Jag tittade bort, men det rombformade viktorianska mönstret hade redan aktiverat de vanliga minnesbilderna. Blodet hade tvättats bort för länge sedan från golvet vid ytterdörren, precis som från väggen ovanför. Hela hallen hade målats om medan jag fortfarande låg kvar på sjukhuset. Det fanns inga fysiska spår kvar efter det som hände här förra året. Men plötsligt kände jag mig instängd. Jag bar ut väskorna, försiktigt för att inte belasta magmusklerna för mycket. Taxin dök upp samtidigt som jag stängde dörren. Den gled igen med en massiv duns som lät slutgiltig på något sätt. Jag vände mig om utan att se tillbaka och gick fram till taxibilen som stod där och hostade dieselavgaser. Jag åkte bara till närmaste tunnelbanestation och tog Piccadilly-linjen till Heathrow. Det var ännu så tidigt att morgonruschen inte hade börjat, men det fanns ändå folk i vagnen, folk som gjorde sitt bästa för att låta bli att titta på varandra med den instinktiva likgiltighet som är typisk för Londonbor. Jag tänkte – inte utan inlevelse – att det skulle bli skönt att komma härifrån. Det var andra gången i livet som jag känt att jag måste bort från London. Till skillnad från första gången, när jag flydde med livet i spillror efter att min hustru och dotter hade dött, visste jag att jag skulle återvända. Men jag behövde komma bort ett tag, få lite avstånd mellan mig själv och det som hänt på sistone. Dessutom hade jag inte arbetat på flera månader. Jag hoppades att den här resan skulle hjälpa mig att komma på fötter igen. Och att jag skulle få veta om jag fortfarande klarade av jobbet. I så fall fanns det inget resmål som var bättre. Tills helt nyligen hade anläggningen i Tennessee varit unik, det enda utomhuslaboratorium där rättsantropologer kunde använda riktiga människo lik för att undersöka förruttnelsens mekanismer och studera de spår som eventuellt kan avslöja när och hur döden inträffat. Nu 11
hade man skapat en liknande anläggning i North Carolina och dessutom planerat en i Texas sedan man kommit till rätta med den lokala oron för gamar. Jag hade till och med hört talas om något liknande i Indien. Men det spelade ingen roll hur många likfarmer det fanns, för de flesta skulle anläggningen i Tennessee ändå vara den viktigaste. Den låg i Knoxville och var en del av den rättsantropologiska fakulteten vid universitetet i Tennessee där jag haft turen att få praktisera tidigt i karriären. Men det var flera år sedan jag senast var där. Alltför länge sedan, som anläggningens chef och min gamle lärare Tom Lieberman hade sagt. När jag satt där i avgångshallen på Heathrow och tittade på flygplanens långsamma tysta dans utanför de stora fönstren, funderade jag på hur det skulle kännas att komma tillbaka. Under månaderna av plågsam rehabilitering sedan jag lämnade sjukhuset – och det än smärtsammare efterspelet – hade utsikten till en månadslång bortavaro varit något att se fram emot, en nystart som verkligen behövdes. Nu när jag faktiskt var på väg funderade jag på om jag kanske hade haft alltför stora förhoppningar. Jag fick vänta två timmar i Chicago innan jag kunde fortsätta med anslutningsplanet, och resterna av ett oväder låg fortfarande kvar när flygplanet landade i Knoxville. Men det klarnade snabbt och redan när jag hade fått mitt bagage började solen titta fram. Jag andades djupt när jag lämnade terminalen för att hämta hyrbilen och njöt av den ovant höga luftfuktigheten. Vägarna ångade och luktade fränt av våt asfalt. Mot bakgrund av de sakta bortdrivande blåsvarta åskmolnen gav regnet den prunkande grönskan vid sidan av motorvägen en häpnadsväckande lyster. När jag närmade mig staden kände jag hur jag blev på allt bättre humör. Det här kommer att fungera. Nu, knappt en vecka senare, var jag inte längre lika säker. Jag gick på stigen där den följde kanten av en glänta med en hög trebent träställning som såg ut som ett indiantält utan duk. Under ställningen låg en kropp på en plattform i väntan på att bli upp12
hissad och vägd. Jag lämnade stigen – jag hade inte glömt Alanas varning – och korsade gläntan till en plats där flera fyrkantiga betongplattor lagts ut på marken. De geometriska formerna såg egendomliga ut i det omgivande skogslandskapet. Man hade begravt mänskliga kvarlevor under dem som ett led i ett experiment för att ta reda på om man kunde hitta lik med hjälp av markpenetrerande radar. En lång, gänglig gestalt i chinos och en hatt med slokande brätten stod på knä några meter därifrån. Mannen rynkade pannan medan han granskade en mätare som satt på ett rör som stack upp ur marken. ”Hur går det?” frågade jag. Han tittade inte upp utan stirrade bara på mätaren genom de stålbågade glasögonen medan han knackade försiktigt på den. ”Man trodde ju att det skulle vara enkelt att registrera en lukt som är så här stark, eller hur?” sa han. De jämna vokalerna avslöjade att han hade rötterna på ostkusten och inte var från Tennessee med dess utpräglade sydstatsdialekt. Så länge jag känt Tom Lieberman hade han varit på jakt efter sin egen Heliga graal och arbetat med att analysera de gaser som nedbrytningsprocesserna framkallade, molekyl för molekyl, i försöken att identifiera förruttnelsens odörer. Alla som haft en död mus under golvbrädorna kan intyga att det stinker, men lukten dröjer sig kvar långt efter att våra sinnen har slutat att registrera den. Man kan lära hundar att nosa fram lik åratal efter att de hade begravts. Toms teori var att det borde gå att utveckla en apparat, en sensor som skulle göra ungefär samma sak. Det skulle förenkla sökandet efter lik i hög grad. Men, som vanligt, visade det sig att teori och praktik var två vitt skilda saker. Med ett stön som kunde ha varit ett tecken på antingen frustration eller tillfredsställelse reste han sig upp. ”Okej, jag är klar”, sa han och grimaserade när det knakade i knäna. ”Jag ska bort till kafeterian och äta lunch. Följer du med?” Han log längtansfullt medan han packade ihop utrustningen. ”Inte i dag. Mary har skickat med smörgåsar. Kyckling och 13
böngroddar eller nåt annat avskyvärt hälsosamt. Och innan jag glömmer det så är du bjuden på middag nu i helgen. Hon verkar ha fått för sig att du behöver ett riktigt mål mat.” Han grimaserade. ”Dig vill hon göda, men jag får bara kaninmat. Var hittar du rättvisan i det?” Jag log. Toms hustru var duktig på att laga mat och det var han naturligtvis väl medveten om. ”Hälsa att jag accepterar med förtjusning. Vill du ha hjälp med grejorna?” frågade jag när han slängde upp smärtingbagen över axeln. ”Nej tack, det går bra.” Jag förstod att han inte ville att jag skulle ta i för mycket. Men medan vi sakta promenerade tillbaka till grinden, märkte jag att han blev andfådd. När jag träffade Tom första gången var han redan i femtioårsåldern och han hade alls inget emot att ge goda råd åt en nyss flygfärdig brittisk rättsantropolog. Nu var det längre sedan än jag egentligen ville minnas och de år som förflutit sedan dess hade lämnat sina spår. Vi förväntar oss att folk ska se likadana ut som vi minns dem, men det gör de naturligtvis aldrig. Men jag blev ändå chockad över hur Tom hade åldrats nu när jag såg honom igen. Han hade inte sagt något officiellt om att han snart tänkte sluta som chef för det antropologiska centret, men alla förstod att det antagligen skulle bli av före årets slut. Till och med lokaltidningen i Knoxville hade skrivit en artikel om honom för två veckor sedan och den hade påmint mer om en minnesruna än om en intervju. Han såg fortfarande ut som den basketspelare han en gång var, men den tilltagande åldern hade gjort honom ännu magrare än förr. Det fanns en hålighet i kinderna som tillsammans med det vikande hårfästet gav honom ett utseende som var både asketiskt och oroande skört. Men glimten i ögonen hade inte förändrats och inte heller hans humor eller tron på den mänskliga naturen som förblev orubbad trots att han tillbringat hela sitt yrkesverksamma liv i dess mörkare delar. Men du är inte precis opåverkad du heller, tänkte jag och mindes de vanprydande hudvalkarna innanför skjortan. 14
Toms kombi stod på anläggningens parkering. Vi stannade till vid grindarna och drog av oss handskar och skoskydd innan vi lämnade det inhägnade området. När grinden stängts bakom oss syntes ingenting som avslöjade vad som fanns därinne. Träden på andra sidan staketet såg alldeles vanliga och harmlösa ut när löven prasslade i den varma vinden och de nakna grenarna skimrade i grönt. Jag tog upp mobiltelefonen ur fickan och satte på den igen nu när vi lämnat inhägnaden bakom oss. Det fanns visserligen inga bestämmelser som förbjöd mobiltelefoner på anläggningen, men jag tyckte inte att det kändes bra att störa friden och lugnet därinne. Inte för att jag väntade mig några samtal. De som skulle kunna tänkas vilja prata med mig visste att jag hade rest utomlands och den person som jag helst hade velat ha kontakt med skulle inte ringa. Jag stoppade undan telefonen samtidigt som Tom öppnade bakluckan och ställde in väskan. Han försökte låtsas att han inte var andfådd och jag låtsades att jag inte märkte det. ”Ska du åka med bort till kafeterian?” frågade han. ”Nej tack, jag går. Jag behöver motionen.” ”Beundransvärd disciplin. Det är nästan så att jag skäms.” Han tystnade när telefonen ringde. Han tog fram den och tittade på displayen. ”Ursäkta”, sa han, ”jag måste ta det här.” Jag lämnade honom vid bilen och fortsatte över parkeringen. Anläggningen var en del av det medicinska centret vid University of Tennessee, men ändå en helt självständig del. Undanskymd i de skogrika utkanterna var den som en helt annan värld. De moderna byggnaderna och parkliknande grönområdena runt det stora sjukhuset myllrade av patienter, studenter och medicinsk personal. En sjuksköterska skrattade tillsammans med en ung man i jeans på en bänk, en mor grälade på ett gråtande barn medan en affärsman ägnade sig åt ett upphetsat samtal i sin mobiltelefon. När jag kom hit första gången fann jag det svårt att hantera kontrasten mellan den undanskymda förruttnelsen bakom staketen och den livliga 15
normala världen alldeles utanför. Nu reagerade jag knappt. Med tiden kan man vänja sig vid nästan vad som helst. Jag småsprang uppför en trappa och följde gångvägen mot kafeterian medan jag med tillfredsställelse konstaterade att jag inte var särskilt andfådd. Men jag hade inte hunnit långt när jag hörde ljudet av snabba steg som närmade sig bakifrån. ”David, vänta lite!” En man i ungefär min egen ålder och längd kom springande bakom mig. Paul Avery var en av centrets nya stjärnor och tippades redan allmänt som Toms naturlige efterträdare. Han var specialist på mänsklig skelettbiologi, hans kunskaper var mycket omfattande och hans stora händer och runda fingrar var lika skickliga som en kirurgs. ”Ska du äta lunch?” frågade han och föll in i min takt. Hans lockiga hår var nästan blåsvart och hakan skuggades redan av spirande skäggväxt. ”Får jag göra dig sällskap?” ”Ja, gärna. Hur står det till med Sam?” ”Hon mår bra. Hon och Mary gav sig iväg i morse för att titta i ett par barnvagnsaffärer och jag räknar med att belastningen på kreditkortet kommer att bli avsevärd.” Jag log. Jag hade inte träffat Paul före den här resan, men både han och hans gravida hustru hade ansträngt sig ordentligt för att få mig att känna mig välkommen. Hon skulle snart föda deras första barn och medan Paul gjorde sitt bästa för att verka världsvan och blasé, gjorde Sam inga försök att dölja sin förtjusning. ”Det var bra att jag fick tag på dig”, fortsatte han. ”En av mina doktorander har förlovat sig och vi är några stycken som ska ner på stan och fira i kväll. Det blir inget märkvärdigt, bara middag och ett par drinkar. Du kan väl följa med?” Jag tvekade. Jag uppskattade erbjudandet, men tanken på att gå ut tillsammans med ett antal främmande människor kändes inte lockande. ”Sam följer med och Alana också så du kommer att känna några stycken i alla fall”, tillade Paul när han såg att jag tvekade. ”Kom igen, det blir kul.” 16
Jag kunde inte komma på något som dög som ursäkt. ”Ja … okej. Tack.” ”Bra. Jag hämtar dig utanför hotellet klockan åtta.” En bil signalerade kort bakom oss. Vi vände oss om och såg hur Tom svängde in till kanten. Han öppnade sidorutan och vinkade oss närmare. ”Jag fick just ett samtal från Tennessee Bureau of Investigation. De har hittat ett lik i en stuga i närheten av Gatlinburg. Det lät intressant. Om du inte har nåt annat för dig, Paul, kanske du har lust att följa med och ta en titt?” Paul skakade på huvudet. ”Tyvärr, jag är upptagen hela eftermiddan. Kan inte nån av dina doktorander hjälpa dig?” ”Det kan de väl antagligen.” Tom vände sig mot mig och intresset glimmade i ögonen. Jag visste vad han skulle säga redan innan han öppnade munnen. ”Men du då, David? Känner du för lite fältarbete?”
17