I serien Legenden om Tann har utkommit Legenden om Tann – Skogsflickan Legenden om Tann – Bestens håla Legenden om Tann – Drakmötet Legenden om Tann – Nidaros vrede Legenden om Tann – Dräparen Legenden om Tann – Havet
www.wahlstroms.se Legenden om Tann – Havet © Text: Niklas Krog 2012 © Illustrationer: Johan Egerkrans 2012 Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB, 2012 Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group AB som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 Sättning: B. Wahlströms Bokförlag Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-32-16112-4 www.niklaskrog.com www.egerkrans.com
2
Krog Tann 6 Havet inl.indd 2
2012-06-15 13.22
Illustrationer av Johan Egerkrans
Niklas Krog
HAVET
Krog Tann 6 Havet inl.indd 3
2012-06-15 13.22
Krog Tann 6 Havet inl.indd 4
2012-06-15 13.22
Krog Tann 6 Havet inl.indd 5
2012-06-15 13.22
Tack för hjälpen, Björnungarna!
Krog Tann 6 Havet inl.indd 6
2012-06-15 13.22
Legenden om Tann – Havet Prolog 9 11 Kapitel 1 – Vart är vi på väg? Kapitel 2 – En arm från skyn 18 Kapitel 3 – I skogsfolkets skog 22 Kapitel 4 – Bland klippor och träd 24 Kapitel 5 – Zmart! 28 Kapitel 6 – Skogsfolksprat 33 Kapitel 7 – Ansikte mot ansikte 38 Kapitel 8 – Dräparmöte 49 Kapitel 9 – En granskog 52 Kapitel 10 – I skogens djup 54 Kapitel 11 – Ztor & Ztark 61 Kapitel 12 – Vrede 64 Kapitel 13 – Sorg 69 7
Krog Tann 6 Havet inl.indd 7
2012-06-15 13.22
Kapitel 14 – Viskningar Kapitel 15 – Stackars myrstacken Kapitel 16 – Hur långt vågar du gå? Kapitel 17 – Kamp Kapitel 18 – Mellan klipporna, över bäcken Kapitel 19 – En klump och en kliffhänger Kapitel 20 – Ännu en kliffhänger Kapitel 21 – Jättegranen & Ztark & Dräparen Kapitel 22 – Jag förstår dig Kapitel 23 – Sömnskrammel Kapitel 24 – Havet Kapitel 25 – En liten nöt Kapitel 26 – En liten strand
Krog Tann 6 Havet inl.indd 8
72 78 85 93 96 98 99 100 107 110 114 119 124
2012-06-15 13.22
Prolog Tanarog föddes i dvärgarnas stora salar, djupt inne i Randbergen. Dvärgarna höll alltid sina portar stängda mot resten av världen. Men Tann var inte som andra dvärgar och han längtade ut till skogens grönska och solens värme. En dag tog han mod till sig och klättrade ut i det fria. I skogen träffade han Bladhus, en vänlig ek som vandrade runt och letade efter en bra plats att slå rot på. Bladhus och Tanarog blev vänner och tillsammans jagade de bort en kolsvart Best som levde i hålorna vid Randbergens rötter. Men Tanarog fortsatte att längta ut, fortsatte att vandra runt och se sig om i världen. Kampen mot Besten blev början till legenden om Tann.
Krog Tann 6 Havet inl.indd 9
2012-06-15 13.22
Krog Tann 6 Havet inl.indd 10
2012-06-15 13.22
K APITEL 1
Vart är vi på väg? Bladhus och Tanarog vandrade över klippor och stenar och mossa. Ingen sa något. Himlen var täckt av moln och världen var blygrå. Tanarog såg sig om, gång på gång. De hade lämnat skogsfolkets skog och han längtade efter en skogsflicka, en väldigt snabb skogsflicka som han hoppades skulle komma rusande. Men det gjorde hon inte. Världen fortsatte att vara blygrå. Bladhus stannade på krönet av en kulle. ”Tann, vart är vi på väg?” En liten vind kittlade Tanarogs hår och han borde ha blivit glad, men det blev han inte. Framför dem bredde en stenig slätt ut sig. Han 11
Krog Tann 6 Havet inl.indd 11
2012-06-15 13.22
såg klungor av träd och klippor. På avstånd skymtade blånande berg. Och i en skog långt bakom honom fanns en skogsflicka … ”Jag vet inte.” Han skrapade med foten och visste inte var han skulle titta. ”Till havet, kanske?” Skogsfolkets skog syntes inte längre bakom dem. Aina hade inte kommit springande med sin långa fläta fladdrande i vinden och det betydde att hon inte saknade honom. Det gjorde ont. ”Jag vill se havet.” Aina och han hade vandrat tillsammans så länge att han inte kunde förstå varför hon lämnade honom. ”Varför lämnade du henne?” frågade Bladhus. Eken hade naturligtvis rätt. Det var han som hade lämnat Aina. Men Ainas mamma hade sagt att skogsfolk inte kunde vara vänner med dvärgar och faktiskt nästan tvingat honom att gå. Och Aina hade valt att stanna kvar. Valt bort honom. ”Hon har inte träffat sina föräldrar på fyrtio år”, fortsatte Bladhus. ”Du måste förstå att hon ville stanna med dem.” 12
Krog Tann 6 Havet inl.indd 12
2012-06-15 13.22
”Men jag ville inte stanna.” ”Det förstår jag också.” De stod tysta och tittade ut över den steniga slätten. Långt borta skymtade en mörkgrön skog och branta klippor. Den lilla vinden lekte fortfarande med Tanarogs hår. ”Tror du hon kommer efter oss?” frågade han. Bladhus suckade. ”Jag vet inte, Tann. Det var inte snällt att rusa iväg som vi gjorde. Aina blev väldigt ledsen.” ”Jag vet.” Ett ögonblick var det nära att Tanarog hade sprungit tillbaka till skogsfolkets skog. Till Aina. ”Det borde inte spela någon roll vad Ainas mamma tycker”, sa Bladhus. ”Besten i en liten håla i skogen har blivit din vän, lindormen Pär och den kolsvarta drakkungen Nidaros också. Inte ens Dräparen tycktes vilja äta upp dig. Då borde inte Ainas mamma vara något problem. Eller hur?” Den stora eken skrattade, men Tanarog lade armarna i kors. ”Jag kanske inte vill bli vän med Ainas mamma.” Bladhus petade till honom. 13
Krog Tann 6 Havet inl.indd 13
2012-06-15 13.22
”Du tycker inte att du är lite tjurig nu?” ”Det var hon som började!” ”På tal om tjurskallighet? Men du behöver inte fortsätta, Tann. Jag tycker …” Bladhus tystnade och något rörde sig långt framför dem, nere på den steniga slätten. Något väldigt stort och väldigt grönbrunt. Tanarog stelnade till. Det var Dräparen som gick långt där borta och avståndet fick den stora varelsen att se liten och liksom vilsen ut, som om den letade efter något, som om den inte riktigt visste vart den var på väg. Precis som jag, tänkte Tanarog och kände hur han drogs mot den avlägsna figuren. Dräparen försvann in mellan några stora klippblock. Tanarog stirrade och svalde, sedan grep han tag i Bladhus. ”Kom.” Eken rörde sig inte. ”Vad tänker du göra?” ”Vi följer efter Dräparen.” Eken rörde sig fortfarande inte. 14
Krog Tann 6 Havet inl.indd 14
2012-06-15 13.22
15
Krog Tann 6 Havet inl.indd 15
2012-06-15 13.22
”Du vill att vi ska följa efter en jättelik, jättehungrig varelse?” ”Såg du inte hur ensam den var?” ”Det beror på att den har ätit upp alla som har kommit i närheten.” ”Den åt inte upp oss.” ”Den var nyvaken och förvirrad. Sedan dök Ztark upp.” ”Men den åt inte upp oss först. Kom nu! Vi tittar efter Dräparen, sedan fortsätter vi till havet.” Tanarog drog i Bladhus igen och den här gången följde eken med. Tanarog skyndade nerför kullen och fortsatte ut över den steniga slätten, piggare än för en liten stund sedan, men fortfarande väldigt ledsen på en plats i bröstet där en liten skogsflicka brukade finnas. Plötsligt hördes ett vrål som fick marken att skaka och håret på Tanarogs huvud att fladdra. Bladhus stannade. ”Vi vänder tillbaka”, sa eken. ”Nej”, sa Tanarog. ”Vi skyndar oss i stället. Hör du inte att Dräparen behöver oss?” 16
Krog Tann 6 Havet inl.indd 16
2012-06-15 13.22
Bladhus blinkade några gånger, men kom sig inte för att protestera. Tillsammans ökade de farten över stenslätten, den stora eken och den ledsna dvärgen.
17
Krog Tann 6 Havet inl.indd 17
2012-06-15 13.22
K APITEL 2
En arm från skyn Det skramlade till mellan klipporna långt framför Bladhus och Tanarog och en liten gestalt for upp genom luften. De kände igen gestalten. Och gestalten kände igen dem. Uppifrån den grå himlen pekade en smal arm på dem. ”Aha!” ropade Ztark. ”Ztark hittade trädet! Ingen kan gömma sig för Ztark!” Trollet försvann bakom en klippa långt borta. Det brakade till, sedan blev världen lugn och tyst igen. ”Fullständigt knäpp”, sa Bladhus. ”Vad gör vi?” ”Fortsätter”, sa Tanarog. ”Dräparen måste vara där framme.” 18
Krog Tann 6 Havet inl.indd 18
2012-06-15 13.22
Bladhus suckade. ”Jag kommer ihåg en tid för inte så länge sedan när du var rädd för stora varelser.” ”Jag också. Men det är något med Dräparen. Det känns som om …” Han insåg vad han höll på att säga och tystnade. Bladhus tittade på honom. ”Vad, Tann? Vad känns det som?” Han visste hur dumt det skulle låta, men han sa det ändå. ”Som om Dräparen också är ledsen, som om den också saknar något, som om den också letar.” Bladhus höjde ett barkögonbryn. ”Också?” ”Ja.” Tanarog nickade. ”Precis som jag.” Han trodde att eken skulle skratta högt, men Bladhus skakade bara på huvudet så att det rasslade om bladen. ”Två som är fullständigt knäppa.” Tanarog fortsatte: ”Jag vill försöka hjälpa Dräparen, om det går, så att den slipper vandra runt och vara olycklig.” Bladhus bredde ut två stora grenar. 19
Krog Tann 6 Havet inl.indd 19
2012-06-15 13.22
”Och där har vi vinnaren i knäpphetstävlingen!” ”Var?” Tanarog såg sig omkring. ”Vad pratar du om?” ”Ingenting, min underbara, storhjärtade vän. I stället kan du berätta hur vi ska kunna hjälpa Dräparen, en av de blodtörstigaste varelserna som finns.” ”Det vet jag inte än”, sa Tanarog. ”Jag vet bara att jag vill. Jag tror att jag skulle kunna lyckas.” ”Älskade Tann, varför skulle du klara det som ingen annan har klarat?” Det var nu det blev svårt. ”För att jag …” Han svalde. ”För att Nidaros inte har bränt mig till aska? För att Dräparen lät mig plocka bort en gul godmorgonklump ur ögonvrån? För att jag … är jag?” Bladhus ögon smalnade. ”Dräparen är farlig och det är bäst att hålla sig ur vägen. Den har klarat sig utan dig väldigt länge. Den klarar sig ett tag till.” Säkert, tänkte Tanarog. Men jag vill försöka hjälpa Dräparen för att jag saknar Aina. För att det skulle få mig att tänka mindre på henne. 20
Krog Tann 6 Havet inl.indd 20
2012-06-15 13.22
Men det sa han inte. ”Jag vill att vi tittar efter den”, sa han i stället. ”Havet ligger ändå åt samma håll. Dessutom äter den inte träd. Det måste du ha märkt.” ”Kanske det”, muttrade Bladhus. ”Men jag skulle inte tycka om att den åt upp dig.” ”Det kommer den inte att göra!” ”Och där har vi vinnaren i tävlingen igen!” ”Var?” Tanarog såg sig omkring. ”Kom.” Bladhus vandrade vidare mot klipporna där Dräparen och Ztark försvunnit. De hade fortfarande långt kvar och sedan var det ännu mycket längre till de blånande bergen och havet.
21
Krog Tann 6 Havet inl.indd 21
2012-06-15 13.22
K APITEL 3
I skogsfolkets skog Ainas mamma klev in i skuggan under den stora eken till Aina. ”Jag är glad att du är här, min flicka. Tänk att du letade reda på din pappa och mig!” ”Men jag saknar Tann. Och Bladhus.” Aina skakade på huvudet. Tårarna var nära. Hon hade gråtit sedan Tann och Bladhus vandrat bort från skogsfolket. Mest hade hon gråtit för att Tann varit så ledsen. ”Han är dvärg, Aina. Ska vi gå ut i solen, till de andra?” Aina såg på den raka, vackra kvinnan som var hennes mamma. ”Nej, han är Tann och jag är Aina. Han råkar se 22
Krog Tann 6 Havet inl.indd 22
2012-06-15 13.22
ut som en dvärg och jag som en skogsflicka. Men vi är Tann och Aina.” ”Kom, så går vi.” Mamma sträckte en hand mot henne och Aina ville inte bråka. Hon hade längtat efter sina föräldrar så länge hon kunde minnas. Nu hade hon hittat dem. Hon följde med sin mamma ut på den gröna ängen. Flera stora ekar stod runt omkring dem. Solen värmde och de stora trädens blad rasslade i vinden. Mellan ekarna satt skogsfolket och pratade. Aina stannade. Det var något som var konstigt. Hon kände inte igen sig. Sedan visste hon. Tillsammans med Tann och Bladhus hade hon flytt för sitt liv nästan hela tiden. Här fanns det ingenting som hotade. Ainas pappa reste sig och kom emot henne. Han såg så glad ut att hon fick tårar i ögonen. Tann kommer tillbaka, tänkte hon. Medan jag väntar vill jag lära känna mina föräldrar.
23
Krog Tann 6 Havet inl.indd 23
2012-06-15 13.22
K APITEL 4
Bland klippor och träd ”Titta!” Tanarog pekade på ett djupt avtryck i den steniga marken. En rad med avtryck sträckte sig in mellan branta klippor och plötsligt blev det tydligt hur stor och tung Dräparen var. Till och med större och tyngre än Besten i en liten håla i skogen. Tanarog rös. ”Tycker du fortfarande att det här är en bra idé?” frågade Bladhus. De hade kommit fram till klipporna där Dräparen försvunnit. Varelsen fanns någonstans bland klipporna och träden framför dem. Eller kanske bakom dem. Tanarog kastade en blick över axeln, men stenslätten låg öde. 24
Krog Tann 6 Havet inl.indd 24
2012-06-15 13.22
”Vi fortsätter in här.” Han hörde att rösten darrade. ”Om vi råkar möta Dräparen så gör vi det.” ”Den har lämnat tydliga spår”, sa Bladhus. ”Vi hittar den om vi vill, Tann. Du bestämmer.” Tanarog kunde svära på att det fanns något retsamt i ekens röst. ”Vi går mot havet”, sa han och pekade, trots att han aldrig hade sett havet och knappt visste var det låg. ”Inte efter Dräparen?” ”Släpp det där nu”, sa Tanarog och började gå. Bladhus stod kvar. ”Så vi ska inte försöka hitta den ledsna, vilsna Dräparen och göra den glad?” ”Inte just nu.” ”Men kanske sen?” Hoppfullt. Eller mest retsamt. Tanarog nickade. ”Ja, kanske efter havet.” ”Tann, vet du hur långt det är till havet?” ”Nej, men det känns som om du kommer att berätta det för mig.” ”Vi måste gå i många dagar och du kommer långt bort ifrån Aina.” 25
Krog Tann 6 Havet inl.indd 25
2012-06-15 13.22
”Jag vet.” Han suckade. ”Men det är nog bra. Hon är med sina föräldrar och de måste ha mycket att prata om. Jag kan inte sitta utanför skogen och vänta. Kanske ses vi efteråt. Efter havet. Eller också gör vi inte det.” Plötsligt var gråten nära. ”Kom, min vän.” Bladhus lyfte försiktigt upp honom på en av sina grenar. ”Jag saknar också vår lilla skogsflicka, men det finns inget vi kan göra för henne nu. Havet är bra. Vi tar sikte på det och ser var vi hamnar.” Eken gick med långa steg mellan klipporna och Tanarog tyckte om det, tyckte om att sitta hos sin vän och se världen passera omkring dem. Han kände hur trött han var, nästan så att han skulle kunna somna. Ett otäckt ljud fick honom att stelna till. Det lät som om någon drog med väldigt långa naglar över en plåtbit. Eller som om någon fnittrade inuti en alldeles för stor hjälm. ”Ztark är inte bara ztark! Ztark är zmart också!” Tanarog lyfte blicken och fick syn på det lilla trollet. 26
Krog Tann 6 Havet inl.indd 26
2012-06-15 13.22
Ztark stod längst upp på en hög klippa med en enorm – och lite skev – yxa i händerna. ”Titta så zmart Ztark är!” Ztark hoppade rakt ut i luften mot Bladhus. Den enorma yxan svängde snabbt framåt och Tanarog insåg att han inte skulle hinna undan. Det skulle inte Bladhus heller göra. Ztark hade överlistat dem.
27
Krog Tann 6 Havet inl.indd 27
2012-06-15 13.22
K APITEL 5
Zmart! Ztarks yxa for emot Bladhus och Tanarog med våldsam kraft. Tanarog hann inte göra någonting. Yxan svischade mellan ett par grenar, strök förbi hans nästipp och fortsatte ut mellan ett par andra grenar, utan att ha träffat någonting. Hugget var så hårt att det lilla trollet vreds runt och tappade sin yxa. Den for tillbaka i en hög båge över klippan bakom trollet. Ztark kraschade ner på den steniga marken under Bladhus så att det skramlade metall åt alla håll. ”Jag tittar och tittar”, sa Bladhus. ”När kommer det zmarta?” Trollet kravlade upp och såg sig omkring. ”Vem stal Ztarks yxa?” 28
Krog Tann 6 Havet inl.indd 28
2012-06-15 13.22
”Du kastade bort den själv”, sa Tanarog och pekade. ”Över klippan där.” ”Vänta!” Ztark höll upp ett finger. ”Ztark är snart tillbaka!” Det lilla trollet skramlade därifrån. ”Ska vi vänta?” frågade Bladhus. Tanarog skakade på huvudet. ”Han hittar oss nog.” ”Yxan är väldigt stor”, sa Bladhus. ”Skulle kunna bli farligt.” ”Tror du verkligen det?” Bladhus funderade en stund. ”Nej.” Eken vaggade iväg och Tanarog höll sig fast i en gren. Dräparen skulle kunna dyka upp var som helst. På långt avstånd hade varelsen sett liten och vilsen ut, men Tanarog visste att den var en enorm grönbrun massa av muskler. Han ville inte överraska den, ville inte väcka ilskan i den stora kroppen. Det var det vilsna han ville ta hand om. Jag är också vilsen, tänkte han. Kanske kan vi vara vilsna tillsammans? 29
Krog Tann 6 Havet inl.indd 29
2012-06-15 13.22
”Det är långt till havet”, sa Bladhus. ”Vi kommer att gå i många dagar, genom stora skogar och …” ”Bra.” Tanarog längtade långt bort. Han hade velat att Ainas mamma skulle tycka om honom, men hon hade valt bort honom för att han var dvärg. Om han inte kunde vara med Aina visste han inte vart han skulle ta vägen. Bladhus klämde sig fram mellan två klippor som stod så tätt att eken fick lyfta sina grenar mot himlen och det var precis att hans tjocka stam kom genom. Bladhus fnissade till. Det var som om klipporna kittlade honom. Tanarog skrattade inte. Dräparen hade gått samma väg. ”Ser du dig för ordentligt?” frågade han. ”Jag är ett träd”, sa Bladhus och svängde runt en hög klippa. ”Dräparen bryr sig inte om träd.” På andra sidan om klippan fanns ännu fler klippor och några knotiga björkar. ”Om du kliver på den kommer den nog att bli lite ledsen”, sa Tanarog. ”Då står jag stilla och låtsas vara ett träd.” 30
Krog Tann 6 Havet inl.indd 30
2012-06-15 13.22
Men Dräparen attackerade inte mig heller, tänkte Tanarog. Och den såg så vilsen ut förut. Som om den inte visste vart den var på väg. Han ville hjälpa alla som behövde hjälp. Men hur hjälpte man någon som det inte gick att prata med och som var jättestor och jättefarlig? Bladhus gick mellan de knotiga björkarna. ”Hej, mina vänner.” Ett par av björkarna sneglade på Bladhus, men ingen svarade och eken saktade ner. ”Hur är det med er?” Schhh … Bladhus rynkade pannan. Ett sus växte fram ur björkarnas kronor. Nej, inte dit … Bladhus skakade på huvudet och fortsatte runt ännu en klippa. Tanarog såg hur björkarna liksom kurade ihop sig. Och då förstod han. Men då var det för sent. På andra sidan klippan fanns en klippa till. Den var stor och tung och alldeles grönbrun. Klippan hade ett ansikte. Bladhus stannade tvärt och Tanarog höll på att köra näsan rakt in i ansiktet. 31
Krog Tann 6 Havet inl.indd 31
2012-06-15 13.22
Det var ett väldigt speciellt ansikte. Tanarog hade mött det på lika nära håll för inte så länge sedan.
32
Krog Tann 6 Havet inl.indd 32
2012-06-15 13.22