9789175371030

Page 1

”Stämningsmättad, fängslande, berättad rakt från hjärtat.” Sunday Express LOVORD OM FÖRLÅT MIG ”Berättande när det är som allra bäst.” Daily Mail ”Jag älskade den. Karaktärerna är tilltalande och hon skriver, som alltid, briljant.” The Sun

LESLEY PEARSE I URVAL

Eva hittar sin mamma, Flora, livlös i familjens badkar. Hon har begått självmord. Men en olycka kommer ­sällan ensam och kort efter tragedin avslöjar Evas pappa Andrew att han inte är hennes biologiske far. Det visar sig att Flora har testamenterat Eva en tidigare okänd ateljé i London. På begravningen får Eva även veta att hennes mamma varit en firad konstnär och en uppsluppen festprissa innan hon gifte sig med den stele Andrew och blev en resignerad hemmafru. Mystiken tätnar när Eva söker sig bakåt i sin mammas dunkla fotspår, fast besluten om att ta reda på vem som är hennes riktige pappa och vad som drivit mamman till att ta livet av sig. Samtidigt tycks någon vara beredd att gå till ytterligheter för att Eva inte ska lyckas.

Lesley

Lesley Pearse är en mästerlig berättare och Förlåt mig är en synnerligen lyckad mix av romantik och spänning.

Pearse

LESLEY PEARSE fick sitt genombrott med romanen Georgia. Hon bor i Bristol, England och har skrivit många älskade, ofta historiska, romaner om starka kvinnor, däribland Belle och Belles löfte. Förlåt mig utspelar sig dock i 1990-talets England.

Förlåt mig

En ung kvinnas kamp för att återuppbygga sin raserade värld.

Hennes mors sista ord …

Lesley

Pearse


Böcker av Lesley Pearse på svenska: Georgia Charity Rosie Charlie Matilda Nellie Daisy Beth & Susan Mary Adèle Hope Elizabeth Belle Belles löfte

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 2

2014-03-20 13:37


Lesley

Pearse Ă–versättning: Britt-Marie Thieme

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 3

2014-03-20 13:37


www.massolit.se Copyright © 2013 Lesley Pearse Svensk utgåva © 2014 Damm Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel Forgive Me Omslag Cecilia Danneker Engström Omslagsbild Michael Nelson/Trevillion Images Sättning Massolit Förlagsgrupp AB Typsnitt Indigo Tryck ScandBook AB, Falun 2014 ISBN: 978-91-7537-103-0

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 4

2014-03-20 13:37


Till min bror, dr Michael Sargent, och hans underbara fru Jean. Tack, Michael, för alla gånger jag fått utnyttja dina kunskaper om DNA, gifter och gud vet allt. Redan som liten förstod jag att du skulle bli bra att ha en vacker dag! Jag är stolt över dig också.

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 5

2014-03-20 13:37


103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 6

2014-03-20 13:37


Prolog Cheltenham, 29 mars 1991 Flora sparkade av sig skorna, drog klänningen över huvudet och slängde den på sängen. Hon var på väg att ta av sig underkläderna också men hejdade sig vid en blick i den förgyllda helfigurspegeln. Med kläder på såg hon fortfarande yngre ut än fyrtioåtta, men naken var kroppen blek och slapp. Hon stod inte ut med tanken på att någon skulle se henne sådan. Inte ens som död. Hon drog ut en byrålåda, letade fram den elfenbensvita underklänningen av siden som matchade trosorna och behån och drog på sig den. ”Det var bättre”, mumlade hon. Hon lossade bandet kring hästsvansen och kammade ut håret med fingrarna så att det föll löst över de bara axlarna. Det kopparröda, vågiga håret hade alltid varit hennes främsta tillgång, och trots sin förtvivlan just nu kände hon sig stolt över det. Badkaret var fyllt, sömntabletterna svalda och konjaken drucken, och ingen skulle komma hem på minst tre timmar. Hon var fast besluten att genomföra det här, men först nu slog det henne att det hade varit bättre för barnen om hon hade tagit in på hotell så att det skulle bli en främling som hittade henne. Det var sovrummet som gav henne den tanken. Från den dyra, röda, guldmönstrade tapeten, som Andrew hade fått ett raseriutbrott över, till den franska, förgyllda sängen, den lyxiga mattan och de tjocka gardinerna återspeglade rummet hennes 7

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 7

2014-03-20 13:37


verkliga personlighet. Det var det enda i hela huset som gjorde det, för Andrew ogillade vad han kallade ”bordellstilen”. Överallt annars var det dämpade nyanser av beige och gråbrunt, som det anstod en georgiansk lantegendom. Men hon ville dö i rummet som hon kämpat så hårt och länge för att skapa precis som hon ville ha det. Han hade själv framtvingat det genom att driva sin vilja igenom när det gällde allt annat. Han påstod att han älskade henne och att allt han gjorde var för hennes skull, men i själva verket hade han kvävt hennes personlighet och kreativitet tills hon knappt kom ihåg vem hon en gång varit. När hon var i tjugoårsåldern hade hon hävdat att de som begick självmord var fega. På den tiden hade hon älskat livet så högt att hon föraktat alla som inte njöt av det som hon. Då hade hon inte anat vad ett krossat hjärta kunde göra, eller att ett dåligt val i ett svagt ögonblick kunde ändra kurs på hela tillvaron. Men nu var det för sent att ångra någonting. Hon började bli dåsig, och Andrew skulle komma hem först, så det skulle bli han som fann henne. På vingliga ben gick hon fram till toalettbordet för att ta en sista titt på fotografierna av barnen. Sophie och Ben, sjutton respektive arton, log glatt mot henne. Fotot hade tagits på annandagen, på drinkpartyt de höll varje år för grannar och vänner. Syskonen liknade varandra, båda var långa och mörkhåriga. De hade utseendet efter Andrew, men Flora hoppades att de inte hade ärvt även hans småaktiga och kontrollerande sinnelag. I en särskild ram satt ett foto av Eva. Det hade också tagits på annandagen men var inte så smickrande. Hon var kortare än sina syskon, kurvig och söt med underbara blå ögon, men den lila klänningen överskuggade hennes milda färger och fick henne att se knubbig ut och närmare trettio än tjugo. Flora fick dåligt samvete. ”Jag borde ha valt ut en klänning åt dig”, suckade hon. ”Rosa eller blekblå – det skulle ha gjort dig rättvisa. Jag borde också ha sagt åt dig att aldrig försöka bli som du tror att folk vill. Jag är 8

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 8

2014-03-20 13:37


ett strålande exempel på vart det leder. Var sann mot dig själv, och kom ihåg att jag älskade dig.” Hon kysste vart och ett av deras ansikten och tvingade tillbaka tårarna. Tiden höll på att rinna ut, hon kände sig yr, och hon hade fortfarande inte skrivit något meddelande till dem. Hon tog pennan och blocket hon lagt bredvid sängen men kunde inte längre erinra sig vad det var hon ville säga dem. ”Förlåt mig”, började hon. Sedan blev det inget mer, men på något sätt verkade det tillräckligt. Hon lade lappen på sängbordet och gick in i badrummet. Den nya, vassa modellkniven låg på badkarskanten. Hon steg ner i det heta vattnet, låg och samlade sig en stund och tog sedan upp kniven. Hon tvekade. Stålkniven kändes kall och tung i handen. Förmådde hon verkligen göra det här? Det var smärtan hon var rädd för, och att inte kunna skära djupt nog för att öppna ådrorna. ”Ingen mer skuld”, mumlade hon. ”Inget mer hyckleri. Snart är alltihop borta.” Med kniven i vänster hand drog hon snabbt bladet över höger handled, växlade hand och skar den vänstra innan smärtan hunnit registreras. Men konstigt nog gjorde det inte ont, och blodet pumpade ut så kraftigt att hon måste ha skurit djupt nog. Hon lät armarna sjunka ner och såg hur vattnet färgades rött. Nu var det gjort.

9

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 9

2014-03-20 13:37


Kapitel ett

När de första tonerna av Bette Midlers ”From a Distance” ljöd vred Eva upp volymen på bilradion och sjöng med. Det var kallt och regnigt men hon var på gott humör, för Oliver, hennes chef, hade släppt i väg dem tidigare för att en värmeledning gått sönder. Eva skulle gå på ett sminkparty på kvällen tillsammans med några arbetskamrater, och nu hade hon gott om tid att tvätta håret och göra sig i ordning. Hon svängde in på uppfarten men blev tvungen att tvärbromsa eftersom de snirkliga järnsmidesgrindarna helt oväntat var stängda. Bilen stannade bara en hårsmån framför dem. ”Fan!” utbrast hon. Inte nog med att hon nästan hade krockat med grindarna, hon skulle dessutom bli dyblöt när hon steg ut och öppnade dem. Ännu mer irriterad blev hon när hon såg sin mammas röda Polo framför huset. Varför hade hon stängt grindarna om hon var hemma? Trots sin irritation lade Eva märke till att rabatterna med påskliljor och andra vårblommor runt den jättelika gräsmattan lyste i oerhört vackra färger. Hur inkonsekvent hennes mamma än var lade hon ner stor omsorg på trädgården – faktum var att om det inte regnade skulle hon säkert vara här ute nu. Efter att ha skjutit upp grindarna dök Eva in i bilen igen, körde fram och parkerade strax bakom Polon och skyndade genom valvbågen som ledde till den gamla stallplanen. För några 10

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 10

2014-03-20 13:37


år sedan hade hennes föräldrar byggt om planen till en blomstrande innergård och stallet till en inomhuspool. Trädgården var rena solfällan, omsluten av stenväggar som gav lä, och redan i början av mars hade det varit så milt där att de hade kunnat sitta ute i några timmar efter söndagslunchen. Bakdörren var olåst. Eva hängde av sig jackan och fortsatte ut i köket, där hon väntade sig att få se sin mamma i färd med att laga middag. Men där var tomt. Köket var så putsat och prydligt, med en fruktskål och en vas med påskliljor omsorgsfullt arrangerade på den svarta marmorbänken, att det såg ut som om det skulle presenteras i Homes & Gardens. Det var ganska ovanligt, för Flora var inte särskilt ordningsam av sig. När Andrew var på affärsresa brukade städningen halka efter. Ibland kunde Eva komma hem och upptäcka att frukostdisken ännu inte var avdukad. Men pappa var petig och ville att allt skulle vara oklanderligt. När Eva kom hem brukade hon få se sin mamma rusa omkring och försöka plocka undan, torka och städa innan han kom. Att det var så prydligt i dag, tänkte Eva, måste betyda att pappa väntades hem tidigare eller att de skulle få besök. Det fanns inte en odiskad kopp inom synhåll. ”Mamma, jag är hemma”, ropade hon. ”Var är du?” När ingen svarade kastade hon en blick in i vardagsrummet och vinterträdgården bortom det. Sedan kollade hon arbetsrummet och matsalen. Ingen där heller, men liksom köket var rummen välstädade. Dessutom var det olycksbådande tyst. Vanligen stod radion på. Förbryllad stannade Eva nedanför trappan. Hennes mamma var oberäknelig: vissa dagar bakade hon olika slags kakor och lagade massor av mat att frysa in, andra dagar orkade hon nätt och jämnt använda en konservöppnare. En sak var dock alltid densamma, och det var att hon välkomnade familjens medlemmar hem. I vanliga fall skulle ljudet av Evas eller pappas bil på uppfarten få henne att släppa allt hon hade för händer och komma och möta dem. 11

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 11

2014-03-20 13:37


Liksom i många andra georgianska hus var hallen stor och imponerande med en ektrappa som reste sig mitt i och gjorde en graciös sväng mot en korridor på övervåningen. Soliga dagar flödade ljuset in genom takfönstret vid trappavsatsen, men i dag var det mulet och regnet trummade mot rutan. Eva gick halvvägs uppför trappan och ropade igen. När hon fortfarande inte fick något svar undrade hon om hennes mamma hade fått migrän igen och hade lagt sig att vila, så hon lät bli att ropa mer för att inte störa henne. De fem sovrummen och två badrum hade alla dörrar mot korridoren. Men när Eva såg att dörren till föräldrarnas sovrum stod på glänt tvivlade hon på att hennes mamma sov. Hon kikade in. En klänning låg på sängen, vilket tydde på att Flora hade bytt om, kanske för att ta en promenad. Men det verkade osannolikt i det här vädret. Eva blev alltmer förbryllad medan hon kikade in i det ena rummet efter det andra. Bakdörren hade ju varit olåst, och mamma skulle låsa den även om hon bara kilade över till en granne. En dörr framför en smal trätrappa ledde upp till tre små vindsrum som en gång hade varit bostäder för tjänstefolket. Två av dem användes nu som gästrum vid jul och andra tillfällen då folk sov över; det tredje var ett förråd. Det var inte troligt att mamma befann sig där uppe, men Eva tittade i alla fall efter. Hon var inte där. De senaste veckorna hade Flora verkat lite reserverad och frånvarande. Flera gånger hade Eva kommit på henne med att stirra tomt rakt ut i luften, borta i sin egen värld. För några dagar sedan hade Eva pratat om det med Ben, sin lillebror, som trodde att det berodde på åldern. Han hade hört att kvinnor blev lite underliga efter fyrtio. Men nu började Eva bli orolig på allvar, och hon önskade att hon hade tagit risken att pappa skulle fnysa åt henne och anförtrott honom sina farhågor. I hopp om att föräldrarnas sovrum skulle ge en ledtråd gick Eva in dit. Klänningen på sängen var den som mamma hade haft vid frukosten. Pappa hade spydigt frågat om hon skulle på tedans, 12

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 12

2014-03-20 13:37


för det var en fyrtiotalsklänning av smaragdgrön yllecrêpe med en liten bukett av ljusare gröna blommor på livet. Flora älskade vintagekläder. Hon sa att de påminde om en vänligare tid då kvinnor såg ut som kvinnor. Hennes garderob var full av gammal sammet, chiffong och crêpe. Pappa hade alltid sarkastiska kommentarer om hennes klädstil. För honom var det bara begagnade kläder, loppisfynd, och han ansåg att Flora skulle klä sig som det anstod hustrun till försäljningschefen för ett av Europas största företag för pappersprodukter. Men trots att Andrew fick sin vilja fram i praktiskt taget allting hade han fått ge sig på den här punkten, för alla andra var eniga om att Flora och vintagekläder var som gjorda för varandra. Hennes röda lockar, kurviga kropp och ljusa hy påminde om 1940-talets filmstjärnor. Snedskurna crêpeklänningar, pärlbroderade boleros och utsvängda jackor passade såväl hennes figur som hennes karaktär. Kläderna var kanske inte så värst praktiska, men praktiska ting hade å andra sidan aldrig varit Flora Pattersons starka sida. Där Eva stod i sovrummet mindes hon det våldsamma grälet när pappa kommit hem från en affärsresa och upptäckt att mamma hade gjort om det här rummet totalt. Eva var alltjämt inte helt säker på om hon gillade chocken man fick när man lämnade den övriga diskreta inredningen och trädde in i det här grandiosa, dekadenta rummet i rött och guld. Hur som helst beundrade hon sin mamma för att hon inte bara hade inrett det med egna händer och lyckats skaffa hem gardiner, mattor och franska möbler medan pappa var bortrest, utan också att hon hade stått på sig när han blev ursinnig. Hon hade hävdat att hon hade rätt till ett enda rum i huset som var inrett bara för henne. Även om det var osannolikt att Flora hade trotsat regnet för att arbeta i trädgården skulle det förklara att hon hade bytt kläder, så Eva tittade ut genom fönstret. När folk såg de höga grindarna och den långa uppfarten tog de för givet att trädgården på baksidan var gigantisk. Det hade den en gång varit, men huset var i så dåligt skick när Andrew 13

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 13

2014-03-20 13:37


och Flora köpte det att de hade styckat och sålt marken för att bekosta renoveringen. Bostadsföretaget som köpt den hade uppfört ett litet exklusivt villaområde där. Av trädgården återstod bara en smal terrass och en två meter hög mur för att ge familjen lite avskildhet. Men när man skådade ut över framsidan var det lätt att föreställa sig hur The Beeches hade sett ut när det stått färdigbyggt för tvåhundra år sedan. Träden och buskarna runt gräsmattan dolde varje skymt av grannhusen. Eva såg inte garaget från sovrumsfönstret, för det anslöt till husgaveln, men det var möjligt att hennes mamma var där inne, så upptagen av något arbete att hon inte hade hört bilen. Hon vände sig från fönstret och fick då syn på den stängda dörren till badrummet som hörde till sovrummet. Liksom det extremt välstädade köket var det något ovanligt. Förutom på torsdagar, då deras städerska Rose kom, brukade det löpa ett spår av slängda kläder från sängen till badrummet, och både lådor och dörrar lämnades öppna. ”Mamma, är du där inne?” ropade hon. Inget svar, men hon gick fram till dörren och bultade hårt på den, ifall Flora låg i badet med sin walkman på. Eva öppnade dörren en springa för att kunna kika in. Till sin lättnad såg hon sin mammas huvud sticka upp över kanten på badkaret med lejontassar. ”Jaså, där är du! Förlåt att jag stör, men jag blev orolig …” Hon avbröt sig när hon plötsligt upptäckte att badvattnet var lika rött som mammans hår. ”Mamma!” skrek hon och rusade in. ”Vad har hänt?” En enda blick på det vita ansiktet och de vidöppna ögonen med sin tomma blick räckte för att hon skulle förstå att hennes mamma var död. Och den bloddränkta kniven som låg på golvet bredvid karet talade om för henne hur det hade gått till. Ingenting i Evas liv kunde ha förberett henne på en sådan syn. Hon gav till ett ofrivilligt skrik och rusade vettskrämd ut i kor14

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 14

2014-03-20 13:37


ridoren. Det tog henne en stund att samla sig och återvända in i sovrummet, ta telefonen och slå nödnumret. Så fort hon hade stammat fram adressen och vad hon just hade hittat, gick hon tillbaka ut och sjönk ner på golvet, så uppskakad och skräckslagen av vad hon sett att hon inte orkade gå nerför trappan. Väntan på att någon skulle komma kändes ändlös. Det enda som hördes var regnet mot takfönstret och hennes hjärta som slog alldeles för fort. Hon lindade armarna om knäna och snyftade. Ingenting som hänt på morgonen hade gett Eva anledning att misstänka att något var allvarligt på tok. Frukosten hade varit alldeles som vanligt, och bortsett från pappas spydiga fråga om mamma skulle på tedans hade inget ovanligt yttrats. Mamma hade bryggt en kanna te som alltid och satt bara där och drack det medan Sophie och Ben gjorde i ordning flingor och mjölk åt sig. Hon hade som vanligt frågat Sophie om hon hade sina gymnastiksaker med sig och förmanat Ben att han måste äta skolmaten till lunch och inte bara en påse chips. Hon hade kysst dem allihop när de gick, till och med bett pappa att hämta sin bästa kostym från kemtvätten. Hade hon redan då vetat att hon skulle göra det? Och varför hade hon städat hela huset? Trodde hon att hennes död skulle bli mindre chockartad om det var snyggt hemma? Eva hörde en siren på avstånd men förmådde inte röra sig. Hon trodde inte att hon ens skulle kunna säga ett ord till polisen eller ambulanspersonalen. Plötsligt bröts tystnaden av bildäck mot gruset och högljudda mansröster. En av dem var hennes pappas; han måste ha kommit samtidigt med utryckningsfordonen. Eva visste att han hade Ben och Sophie med sig, och driften att beskydda sina småsyskon förmådde henne att sega sig upp. Innan hon hunnit fram till trappan hörde hon sin pappas röst i hallen nedanför. Han hade öppnat entrédörren för att släppa in poliserna den vägen. ”Det måste vara ett missförstånd”, sa han indignerat. ”Är ni säkra på att samtalet inte var en bluff? Ja, det där är vår 15

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 15

2014-03-20 13:37


äldsta dotters bil, men sa personen som ringde att hon var Eva Patterson?” ”Pappa!” ropade Eva och klamrade sig fast i trappräcket. ”Det var jag som ringde. Låt inte Ben och Sophie komma hit upp!” Med ens lät det som om tio personer talade i munnen på varandra. Tunga steg hördes, och Sophie skrek att hon ville veta vad alltsammans handlade om. Eva tyckte att hon hade hamnat i en fruktansvärd mardröm. Samtidigt visste hon att hon inte skulle vakna och upptäcka att det inte var sant. Hon hade verkligen sett badvattnet rött av blod. Hon hade verkligen lyft mammas arm och sett skärsåret på handleden. Och hon hade inte inbillat sig den blodiga kniven på golvet. Ambulansmännen kom uppför trappan och hon pekade stumt mot sovrummet. Den mörkröda mattan där inne såg ut som en enda stor blodpöl, och det vände sig i magen på henne. Hon hörde Sophie skrika där nere, och Bens röst som var gäll av oro, och så pappa som överröstade dem och sa åt dem att vara tysta och inte göra situationen ännu värre. Allt började snurra för henne, och hon måste ha svimmat, för därnäst blev hon medveten om att hon låg på golvet och att en kvinnlig polis satt lutad över henne. ”Såja, såja. Du har fått en hemsk chock. Följ med mig ner i köket så ska du få en kopp te.” Polisassistent Sandra Markham var trettioåtta och hade varit vid Cheltenhams poliskår i tolv år. Hon hade rykte om sig att vara bra på att bedöma dynamiken vid ett bråk i hemmiljö – vilken av de stridande parterna som var den våldsamma, översittaren eller lögnaren. Hennes åsikt värdesattes eftersom hon var mycket observant, lätt kunde avläsa kroppsspråk och var skicklig på att få folk att prata. Hon hade kallats in hundratals gånger då man måste underrätta anhöriga om ett dödsfall eller en allvarlig olycka. Reaktionerna skiftade stort. Vissa vägrade ta till sig vad de fick höra, 16

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 16

2014-03-20 13:37


andra gissade vad som hänt så fort de såg poliserna. Några förblev torrögda och tysta, andra skrek och klagade, och det fanns hur många varianter som helst mellan de två ytterligheterna. Men av alla gånger då ett barn hade förlorat en förälder hade Markham aldrig varit med om att den kvarvarande föräldern inte hade samlat sig tillräckligt för att försöka trösta barnet. Under de tre timmarna i Pattersons hem hade hon inte en enda gång sett Andrew Patterson göra en ansats att trösta Eva. Han hade anlänt till The Beeches med sina två yngre barn samtidigt som polisen. Han hade gått uppför trappan i hälarna på de två manliga poliserna, och Markham hade följt efter honom. Han rusade mot sovrummet utan så mycket som en blick på sin äldsta dotter som satt hopkrupen vid trappräcket. Det var kanske förståeligt med tanke på omständigheterna. Men när han kom ut en stund senare, då Markham försökte förmå Eva att resa sig, ropade flickan på sin far, och han bara struntade i henne. När Markham hade fått med sig Eva ner till köket ställde hon frågor för att klarlägga flickans rörelser från den stund hon kommit hem till det ögonblick då hon funnit sin mor i badkaret. Att hitta sin mamma död måste vara något av det värsta man kunde uppleva, särskilt för en så ung person. Men Andrew Patterson gick aldrig nära Eva, lade inte ens armen om henne, visade inte den ringaste omsorg. I sådana här fall blev de drabbade ibland så chockade att de stängde av och inte kunde ta in det som hände omkring dem. Men Patterson lyssnade spänt, och när Eva berättade hur välstädat köket varit avbröt han henne. Han frågade kort varför hon tyckte att det var så märkligt och antydde därmed att hon ljög. Huset var verkligen i oklanderligt skick, och Markham hade förutsatt att det alltid såg ut så. Men hon trodde inte att Eva i så fall skulle ha nämnt saken över huvud taget. Ville Patterson dölja sin frus brister? Kunde det vara en källa till stridigheter som drivit Flora Patterson till att ta sitt liv? Utan tvivel var Andrew Patterson en attraktiv och framgångs17

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 17

2014-03-20 13:37


rik man. Nästan en och nittio lång, välbyggd, mörkt hår med en smula grått vid tinningarna, jämna tänder och mycket mörka ögon. Hans chock och bestörtning över hustruns död verkade äkta, men hans totala frånvaro av medkänsla med dottern var suspekt. Det var bara ett år mellan Ben och Sophie, de två yngre barnen, och de var så lika att man lätt kunde ta dem för tvillingar. Båda var långa och slanka med faderns mörka hår och ögon. Markham hade inte sett modern men antog att Eva bråddes på henne, för hon var mycket kortare och hade blå ögon och ljusbrunt hår. Eftersom Andrew ideligen avbröt hennes utfrågning med egna frågor, och eftersom Sophie sprang ut och in, jämrande och gråtande, tog Markham med sig Eva till vardagsrummet för att få hela historien. Visserligen var Eva uppskakad, men det märktes att hon var en förnuftig och omtänksam person. Hon lyckades berätta klart och tydligt och var bekymrad och beskyddande gentemot sina yngre syskon. Trots att hon inte var så slående vacker som sin lillasyster hade hon ett sött ansikte, och det fanns någonting hos henne som fick Markham att vilja ta henne i famnen och krama om henne. Till en del berodde det på att Eva framstod som en smula pryd och gammalmodig. Hon hade håret i en stram hästsvans, och den marinblå dräkten, den vita blusen och de enkla promenadskorna verkade lite tantiga på en kvinna som inte ens fyllt tjugoett. Trots det anade Markham att hon var mer världsvan än man kunde tro av hennes uppenbarelse. När Markham frågade ut unga kvinnor efter en traumatisk händelse brukade de vara oförmögna att se bortom sina egna känslor. Eva berättade mycket riktigt om sin irritation för att grindarna varit stängda och hur förbryllad hon blivit när bakdörren var olåst fast mamman inte syntes till. Hon bröt ihop några gånger, och när hon beskrev ögonblicket då hon funnit sin mamma blev hon så skärrad att Markham funderade på att avbryta utfrågningen. Men Eva gjorde en märkbar ansträngning 18

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 18

2014-03-20 13:37


att ta sig samman, och hennes främsta bekymmer gällde inte henne själv utan vad som kunde ha fått hennes mamma att göra så. Hon ville också väldigt gärna gå och trösta Sophie, som vid det laget var hysterisk. ”Skulle du säga att dina föräldrars äktenskap var lyckligt?” frågade Markham vänligt. Huset var vackert och luxuöst och det var svårt att tänka sig den kvinna som inte skulle vara lycklig här. Men hon visste av erfarenhet att det yttre skenet kunde vara bedrägligt. Eva nickade med ansiktet vått av tårar. ”Jag tror det. Men de var väldigt olika. Pappa är lugn och ordningsam, han vill ha allting på pricken. Mamma kunde vara kaotisk och var inget vidare på att organisera.” ”Har du märkt någonting annorlunda med henne på sista tiden? Någon förändring, hur liten som helst. Verkade hon orolig eller nervös? Hade hon varit sjuk?” ”Inte direkt. Hon har verkat lite frånvarande ett tag, men hon har sådana perioder ibland.” Det var då Markham råkade se sig om och upptäckte att Andrew Patterson höll sig i närheten av dörren och lyssnade. Han hade ett uttryck i ansiktet som om han var mindre orolig för Eva än för vad hon skulle säga. Markham undrade inte bara varför det var så viktigt för honom utan också varför hennes kollegor inte hade sett till att han stannade i köket hos de två andra barnen. Det fanns inga skäl att misstänka brott. Floras ställning i badkaret, frånvaron av tecken på strid, kniven som släppts på golvet, allt tydde på självmord. Att hon hade tagit på sig sidenunderkläder och skrivit ”Förlåt mig” på en lapp i sovrummet antydde att hon hade planerat det hela i förväg. Men det måste finnas en anledning till att en kvinna som tycktes ha allt – ett vackert hem, tre fina barn och inga ekonomiska bekymmer – valde att göra slut på livet. Skulder, vanära, en dödlig sjukdom, ett outhärdligt äktenskap eller otro var möjliga orsaker, och kanske någonting skulle komma fram senare. 19

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 19

2014-03-20 13:37


Ändå kände sig Markham säker på att Andrew kände till skälet, eller åtminstone kunde gissa sig till det. Men han var inte den som avslöjade någonting som kunde ställa honom själv i dålig dager. Vad Eva beträffade visade hennes fullständiga förvirring att hon inte visste någonting. Markham kunde bara hoppas att obduktionen skulle ge några svar åt de tre barnen. Att för alltid sväva i ovisshet skulle vara rena tortyren. Sent på kvällen, efter det att Floras kropp hade förts bort och polisen hade gett sig av, satt Eva i köket med en kopp te som hade kallnat för länge sedan. Hon kände sig alldeles förlamad. Ben satt bredvid henne i ungefär samma tillstånd, fortfarande klädd i skoltröjan och med rödgråtna ögon. Då och då sträckte han sig tyst fram och tog hennes hand. Mittemot dem satt Andrew och läppjade bistert på ett glas whisky. Det enda han yttrade var några frågande ord med långa mellanrum, ord som inte tycktes fordra något svar. Sophie var den enda som inte kunde vara stilla. Hon hade vankat omkring i köket och omväxlande snyftat högljutt och argt krävt att få veta hur mamma kunde göra så mot dem. När hon inte fick några riktiga svar klampade hon ut till telefonen för att gråta ut i örat på någon kompis. Eva tittade på klockan och blev förvånad när den inte var mer än halv tolv. Det kändes som om hon hade suttit där hela natten. Hon ville gå till sitt rum, inte för att sova – hon tvivlade på att hon skulle kunna det – men för att slippa undan den dystert grubblande stämningen som tyngde ner henne. Minnesbilderna av det som hänt under dagen var förvirrade och saknade tidsföljd. Så många poliser hade kommit och gått, det hade varit så mycket oväsen och uppståndelse. Hon kom ihåg att någon, förmodligen en läkare, hade fastslagit att Flora hade varit död i ungefär två timmar när Eva fann henne. Hon undrade varför hon mindes just det när allt annat var en enda röra. Pappa hade gråtit tidigare. Hon hade velat trösta honom, men 20

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 20

2014-03-20 13:37


han hade knuffat bort henne nästan som om han lastade henne för det inträffade. Ett annat fasansfullt ögonblick var när man hade burit Flora nerför trappan på en bår. Sophie skrek som besatt och protesterade mot att de tog hennes mamma därifrån, och när Eva försökte lugna henne och förklara att polisen var tvungna att ta henne med sig, anklagade Sophie henne för att inte bry sig. Polisassistent Markham hade varit väldigt snäll. Hon hade sagt att folk ofta sa och gjorde sårande saker vid sådana här tillfällen och att Eva inte skulle ta åt sig. Eva tyckte det var besynnerligt att de flesta detaljerna i det som hänt hade bleknat bort; det enda som fortfarande framstod kristallklart i minnet var bilden av mammas vita ansikte ovanför den blodiga vattenytan. Den bilden spelades upp gång på gång för hennes inre syn. Var det sant att poliserna hade hittat en lapp där det bara stod ”Förlåt mig”? Hur hade mamma kunnat kyssa sin man och sina barn adjö på morgonen precis som vanligt, städa hela huset och sedan gå och göra något sådant på eftermiddagen? Varför? Vad kunde ha varit så fruktansvärt i hennes liv att hon inte stod ut en minut till? Tidigare hade hon hört sin pappa prata med en av poliserna. ”Jag gav Flora allt hon ville ha. Det här huset, semesterresor, hon fick köpa vad hon ville, åka vart hon ville. Hon älskade sina barn. Hur kunde hon göra så här mot oss?” ”Det går inte alltid att förklara varför människor gör sådant här”, hade polisen svarat. Men en förklaring behövdes verkligen. De var utom sig allihop. Om självmordet berodde på att mamma var obotligt sjuk, att hon hade förlorat förståndet eller hade dragit på sig omöjliga skulder – det skulle åtminstone göra det hela en smula lättare att förstå. Eva hade aldrig förr känt sig så hjälplös. Som den äldsta hade det alltid varit hon som agerat fredsmäklare när Ben och Sophie bråkade. Om de hamnade i onåd hos föräldrarna tog hon sina 21

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 21

2014-03-20 13:37


syskons parti. Nu borde hon trösta dem båda, försäkra dem att de skulle ta sig igenom det här. Men hon förmådde inte, hon hade varken orden eller viljan. Pappa, Ben, Sophie … de föreföll henne som främlingar, inte alls som hennes familj. Hon hade aldrig sett sin pappa annat än lugn, självsäker och vuxen alla situationer. Hennes kompisar brukade säga att han liknade Pierce Brosnan och var läcker för att vara medelålders, men i Evas ögon var han bara pappa, beskäftig och kontrollerande, utan humor men alltid pålitlig. Han hade aldrig varit öppen med sina känslor, han inbjöd inte heller till att dela förtroenden. Mamma hade ofta beskyllt honom för att vara känslolös. Men när Eva nu såg honom sitta där med ännu ett glas whisky, med begynnande skäggstubb på kinderna och muttra ”förlåt mig” om och om igen, fanns inte stora likheter med mannen som alltid hade haft full kontroll och varit fast som en klippa. Sophie och Ben bråddes på honom båda två. Bens hår var som pappas hade varit – tjockt, mörkt och vågigt, med lugg som föll ner i ögonen. Vid arton var han smal som en stör, och trots att alla försäkrade honom att han skulle få mer kött på benen med tiden fruktade han att han aldrig skulle få den muskulösa kropp som några av hans kompisar ståtade med. Sophie var sjutton och mycket söt: en och sjuttiofem, med fantastiska ben, blankt, mörkt hår och en figur som gjord för storlek 38. På sistone hade hon bestämt sig för att hon ville bli skådespelerska. I retliga stunder pikade Eva henne med att hon redan var teatralisk så det räckte. Och i kväll hade hon sannerligen varit en drama queen. Skrikit, jämrat sig, klampat omkring och förkunnat att hon hade lust att ta livet av sig, till och med då poliserna varit kvar. Hon ältade om och om igen vad som hänt, nästan som om hon frossade i dramatiken. Hon hade rentav ringt till några skolkamrater för att berätta allt. Eva tyckte att pappa borde ha satt ner foten och sagt åt henne att hon inte hade rätt att avslöja så personliga saker, för i morgon skulle väl hela Cheltenham prata om det. Men han verkade 22

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 22

2014-03-20 13:37


inte lägga märke till vad Sophie gjorde. Det som upprörde Eva allra mest var att systern bara reagerade på hur tragedin skulle påverka henne själv. ”Vad ska folk tänka om mig?” hade Sophie sagt strax innan hon började sprida historien. ”Hur kunde mamma vara så självisk? Hon skulle ju kolla efter teaterskolor åt mig!” hade hon sagt senare, synbarligen helt omedveten om hur självupptagen en sådan anmärkning var. Eva älskade Sophie, men hon hade alltid varit bortskämd. Hon fick allt hon pekade på. Vid sju års ålder ville hon börja dansa balett, men hon hade bara hållit på i ett halvår när hon fick ett raseriutbrott för att hon inte blev uttagen till en uppvisning. Pappa försökte förklara att hon inte var bra nog än men att hon säkert skulle vara det nästa år, men hon ville inte ta reson utan vägrade ta fler lektioner. Därnäst ville hon ha en ponny och tjatade tills hon fick Pepper. Inom två månader vägrade hon att ens utfodra henne, för att inte tala om rida henne. Hon påstod att Pepper luktade illa. Eva hade också velat ha en ponny och frågat om hon inte kunde få se efter Pepper. Hon hade aldrig tagit ridlektioner som Sophie, eftersom lektionstiden krockade med andra aktiviteter, men hon var säker på att hon lätt kunde lära sig rida. ”Jag har redan slösat bort nog med pengar på den här nycken”, sa pappa med rösten han använde när han var orubblig. ”Pepper ska säljas, och så är det inte mer med det.” Eva märkte att mamma tyckte det var orättvist. ”Ge Eva en chans, hon är mycket mer ansvarsfull än Sophie. Förresten behöver alla tre lära sig att skötseln av ett djur är något man måste ta på allvar.” Pappa hade bara gett Flora en förintande blick, som om det var hennes fel att Sophie hade tappat intresset för ponnyn. ”Jag har fattat mitt beslut. Pepper ska bort. Slut på diskussionen.” Än i dag kunde Eva minnas det skadeglada flinet i Sophies ansikte. Hon ville inte ha Pepper själv, men hon ville heller inte att hennes storasyster skulle få ponnyn. Eva brukade inte dra upp gångna oförrätter, men när Sophie 23

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 23

2014-03-20 13:37


tidigare på kvällen hade kläckt ur sig att det var Evas fel att mamma hade tagit livet av sig, var Eva nära att klippa till henne. ”Hur skulle det kunna vara mitt fel?” hade hon fräst. ”Jag är den enda som någonsin hjälper till i huset. Jag har aldrig krävt någonting av henne.” ”Det har du visst! Du tjatade ju om att ha fest på din tjugoettårsdag.” Eva fyllde år den tjugosjätte april – det var drygt en månad kvar – och hon kunde inte fatta hur hennes syster kunde påstå något sådant när hon knappt hade nämnt saken. Hon tittade på Ben och pappa för att söka stöd, men de bara satt där och teg. ”Det var pappa som föreslog att jag skulle ha fest”, påpekade Eva. ”Du kanske minns att jag sa att jag inte ville ha någon.” ”Du satte press på mamma att skaffa ett partytält att sätta upp i trädgården.” Eva trodde inte sina öron. ”Det var mammas eget förslag! Säg det till henne, pappa!” Andrew svarade inte, tömde bara whiskyn i botten och fyllde på glaset igen. Det var Ben som gjorde slut på diskussionen. Han slog näven i bordet och sa att det inte var anständigt att bråka i det här läget. Det hade han förstås rätt i, och hur gärna Eva än hade velat påpeka att det var Sophie som tjatade på mamma varenda dag om att få det ena med det andra, så var det här inte rätt stund. Hon försjönk åter i tystnad. När klockan i vardagsrummet slog midnatt tyckte Eva att någon måste göra någonting. ”Ingenting blir bättre av att vi sitter här.” Hon reste sig och tittade på Ben och Sophie. ”Ni kanske också borde försöka vila lite?” Sophie plutade med munnen. ”Jag går inte ifrån pappa. Han behöver mig.” Eva ryckte på axlarna. Pappa satt i sin egen värld och hon tvivlade på att han behövde Sophies pladder och hysteri. ”Om ni vill mig något vet ni var jag är.” 24

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 24

2014-03-20 13:37


Uppe i sitt rum lade hon sig på sängen och grät. Hon längtade förtvivlat efter att någon skulle lägga armarna om henne och försäkra att sorgen och eländet skulle gå över med tiden. Visst var det hemskt för dem allihop, men hon hade ändå fått den värsta chocken i och med att det var hon som funnit mamma, och det var hon som blivit utfrågad mest. Kunde inte pappa ha skjutit sina egna känslor åt sidan en stund och ägnat sig lite åt henne? Han hade kramat Sophie och Ben, till och med påmint dem om att de i alla fall hade honom kvar, men Eva hade han struntat i. Inte för att hon ville dröja vid det nu, men faktum var att det alltid var hon som blev ignorerad av pappa. Redan när hon var i sju–åttaårsåldern hade hon känt det som att pappa bara brydde sig om Ben och Sophie och att hon själv var så gott som osynlig. Till och med farmor och farfar hade betett sig likadant. De pratade visserligen med henne och gav henne presenter, men det var de två yngre som fick det mesta av deras uppmärksamhet. Oftast tänkte hon att det var för att hon inte var lika söt som Sophie eller klyftig som Ben. Sophie ville stå i centrum och til�läts alltid göra det, och Ben charmade alla människor och fick dem att skratta. Det var kanske därför hon hade blivit rebellisk som fjortonåring. Hon skolkade, hängde med bråkiga ungdomar från hyreshusen, gjorde otillåtna saker och anammade gothstilen. Visst förstod hon att det bara ökade avståndet till föräldrarna, men utanför hemmet var hon i alla fall någon. Hennes nya vänner beundrade henne rentav för att hon inte var likadan som andra ”rika tjejer” de kände. Men när hon hade gått ut skolan upptäckte hon att hon hade utseendet emot sig. De enda jobb hon lyckades skaffa var på snabbmatskedjor, vilket retade föräldrarna ännu mer. När hon var arton inträffade något skrämmande som slutligen fick henne att ta sitt förnuft tillfånga. Men trots att hon hade erkänt för sin mamma att hon skämdes för hur hon hade burit sig åt fick hon aldrig ett ord av beröm från pappa för att hon hade lagt om stil. Hon fick ett bra jobb på en postorderfirma, 25

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 25

2014-03-20 13:37


bytte ut gothkläderna mot dräkter och snygga klänningar och lät det svarta och lila i håret växa bort, men Andrew uppträdde fortfarande som om hon var en skam för familjen. Nyligen hade hon blivit befordrad till chef för kundtjänsten och fått en rejäl löneökning, men Andrew hade inte en enda gång frågat om de nya arbetsuppgifterna eller visat något intresse för människorna hon arbetade med. Vad beträffade tjugoettårsfesten hade hon aldrig varit pigg på den. De som hon helst ville fira med var sina arbetskamrater, och de skulle vara illa till mods på en sådan vräkig fest som mamma och pappa ville ha. Hur skulle det nu gå med familjen? Eva förstod inte hur de skulle kunna hålla ihop utan mammas inflytande. Visserligen var Flora oberäknelig, slarvig och tankspridd, men hon hade varit navet i deras tillvaro. Hade hon varit djupt deprimerad utan att de hade märkt det? Eva visste inte mycket om depression, men hon hade läst att konstnärliga och känsliga personer ofta drabbades. Och Flora var konstnärlig. I sin ungdom hade hon gått på konstskola, och Eva mindes att hon hade ritat teckningar åt dem när de var små, gjort tjusigt julpynt och vackra vykort, och det var alltid hon som blev tillfrågad när man skulle förfärdiga affischer till evenemang i skolan. Även hennes vintagekläder var en del av bilden. Hade hon blivit deprimerad för att hon saknat ett uttryck för den sidan av sin personlighet? Det gick upp för Eva att hon egentligen inte visste mycket om sin mamma. Flora pratade sällan om sin ungdom, vilka ambitioner hon hyst, vilka vänner hon haft, eller ens hur hon kände inför saker och ting. Eva visste massor av triviala saker om Flora, som att hon föredrog en simpel chokladkaka framför en flott konfektask, att grönt var hennes älsklingsfärg och pioner hennes favoritblommor. Men inte viktiga saker, som vad som gjorde henne riktigt arg eller vad hon var allra mest rädd för. När hon tänkte efter hade de egentligen aldrig riktigt pratat med varandra, inte som Eva pratade med kvinnorna på jobbet. 26

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 26

2014-03-20 13:37


De berättade historier från när de var unga, om sina familjer, om misstag de hade begått. Varje litet förtroende fick vänskapen att djupna. Men Flora hade aldrig öppnat sig på det sättet. Det var som om hon höll upp en sköld för att hindra andra från att komma henne för nära. Det stod klart att någon eller något hade gjort henne så olycklig att det hade drivit henne över gränsen. Men sådant dök inte plötsligt upp ur tomma intet på en enda dag. Så varför hade hon inte berättat för någon vad som var på tok?

27

103-0_inlaga_Forlat_mig.indd 27

2014-03-20 13:37


”Stämningsmättad, fängslande, berättad rakt från hjärtat.” Sunday Express LOVORD OM FÖRLÅT MIG ”Berättande när det är som allra bäst.” Daily Mail ”Jag älskade den. Karaktärerna är tilltalande och hon skriver, som alltid, briljant.” The Sun

LESLEY PEARSE I URVAL

Eva hittar sin mamma, Flora, livlös i familjens badkar. Hon har begått självmord. Men en olycka kommer ­sällan ensam och kort efter tragedin avslöjar Evas pappa Andrew att han inte är hennes biologiske far. Det visar sig att Flora har testamenterat Eva en tidigare okänd ateljé i London. På begravningen får Eva även veta att hennes mamma varit en firad konstnär och en uppsluppen festprissa innan hon gifte sig med den stele Andrew och blev en resignerad hemmafru. Mystiken tätnar när Eva söker sig bakåt i sin mammas dunkla fotspår, fast besluten om att ta reda på vem som är hennes riktige pappa och vad som drivit mamman till att ta livet av sig. Samtidigt tycks någon vara beredd att gå till ytterligheter för att Eva inte ska lyckas.

Lesley

Lesley Pearse är en mästerlig berättare och Förlåt mig är en synnerligen lyckad mix av romantik och spänning.

Pearse

LESLEY PEARSE fick sitt genombrott med romanen Georgia. Hon bor i Bristol, England och har skrivit många älskade, ofta historiska, romaner om starka kvinnor, däribland Belle och Belles löfte. Förlåt mig utspelar sig dock i 1990-talets England.

Förlåt mig

En ung kvinnas kamp för att återuppbygga sin raserade värld.

Hennes mors sista ord …

Lesley

Pearse


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.