Översättning: Eva Haskå
Av Maeve Binchy har tidigare givits ut: Tänd ett litet ljus, 1985 Tom O’Briens dotter, 1986 Eldflugornas sommar, 1988 Silverbröllopet, 1989 När ödets stjärnor faller, 1991 I blodbokens skugga, 1993 Circle of Friends, 1995 Glassjön, 1995 I år blir det nog bättre, 1996 Nora O’Donoghues dröm, 1997 Huset vid Tara Road, 1998 Sveda och värk, 2000 Scarlet & Feather, 2001 Hemkomsten, 2002 Vi ses på Quentins, 2003 Dublin 4, 2004 Stjärnklara nätter, 2005 Den magiska källan, 2007 I själ och hjärta, 2009 Allt för Frankie, 2012 Vinter i drömhuset, 2014
ISBN: 978-91-1-306385-0 Denna utgåva copyright © Gordon Snell 2014 och Norstedts, Stockholm 2015 Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Originalets titel: Chestnut Street Översättning: Eva Haskå Omslag: Anders Timrén Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Gordon Snell Dalkey Dublin De platser Maeve skapade i sina romaner och noveller – Knockglen, Castlebay, Mountfern och många andra – blev lika verkliga för hennes läsare som Irlands verkliga platser. Det är till och med så att irländska turistbyrån ofta har fått förklara för besökare att de faktiskt inte bara kan ta en buss eller ett tåg för att åka och besöka dem. Även Chestnut Street är uppdiktad, men det Dublin som skildras är mycket verkligt: en stad som förändrats genom åren på olika sätt, vilket levandegörs i berättelserna om människorna som bor där och deras familjer. Maeve skrev berättelserna under flera decennier och speglar staden och människorna som de var då – alltid med tanken att en dag samla dem i en bok där Chestnut Street stod i centrum. Jag är mycket nöjd med hur redaktörerna har samlat ihop dem, så som hon avsåg, till denna charmerande nya Maeve Binchybok Hos oss på Chestnut Street.
Innehåll Dollys mamma Det är bara en dag Fays nya farbror Ett eget problem Det enda som har betydelse Joyce och blindträffen Liberty Green Botemedlet mot sömnlöshet Miss Rangers belöning Beslut i Dublin Fel bildtext Stjärna Sullivan Taxiförare är osynliga Ett farsdagskort Värdighet och respekt Investeringen En vild chansning Lilians hår Blommor från Grace Byggarna Hinken Maguire Den äldre mannen Philip och blomsterbindarna Skälig umgängesrätt När vi är framme i Clifden
11 23 41 54 67 81 93 105 112 124 137 145 153 167 171 191 201 209 221 231 242 264 270 280 289
Upprättelse Vad de såg Fågellotteriet Madame Magi Säg inte något Mån om att vara till lags Se klart på saker och ting Lyckad byteshandel Blomsterlådan Finns framtid En kväll per år
296 308 315 326 334 346 355 364 371 381 388
Dollys mamma ß
D
et var desto svårare eftersom Dollys mamma var så vacker. Om bara hennes mamma hade varit en rund knubbig kvinna eller en liten skrumpen människa, hade det kanske varit lättare för Dolly, allt det där svåra med att växa upp. Men nej då, på den punkten fanns ingen tröst att få. Dollys mamma var lång och slank och hade ett leende som lockade fram leenden även hos andra och ett skratt som fick främlingar att förtjust titta upp. Hon visste alltid vad hon skulle säga och sa det också. Hon bar långa syrenfärgade sidenscarves så elegant att de tycktes bölja omkring henne när hon gick. Om Dolly försökte ha scarf på sig liknade den antingen ett bandage eller så tog man henne för en fotbollssupporter. När man var stor och fyrkantig, färglös och klumpig var det ibland lätt att hata mamma. Fast bara en kort stund och inte hata på riktigt. Ingen kunde hata mamma, allra minst den rultiga dottern som mamma behandlade som en prinsessa. Hon talade alltid om Dollys fina drag. Hennes underbara, mörkt gröna ögon. Folk kommer att drunkna i de ögonen, hade mamma sagt. Dolly tvivlade på det – det var inget som tydde på att någon skulle titta in i dem länge nog för att upptäcka att de var gröna, än mindre riskera att sjunka ner i dem. Mamma uppmanade alltid pappa att 11
beundra Dollys fantastiska hår. ”Titta”, brukade hon entusiastiskt säga. ”Se vad tjockt och friskt det är. Schampotillverkarna kommer att be Dolly på sina bara knän att göra reklam för dem.” Dollys pappa tittade lydigt och med lätt förvåning som om han blivit uppmanad att titta på en kungsfiskare som precis flugit sin väg. Han nickade ivrigt för att glädja sin fru och dotter. ”Jajamän”, instämde han, ”en härlig, tjock kalufs, visst, inte tillstymmelse till ruggning.” Dolly studerade sitt glanslösa bruna hår utan glädje. Det enda man kunde säga till dess fördel var att det var mycket hår. Och det var det som mamma ofelbart hade konstaterat och fogat till sina extravaganta komplimanger. Alla flickorna i skolan älskade Dollys mamma – hon var så vänlig, sa de, så intresserad av dem. Hon kom ihåg deras namn. De kom med förtjusning hem till dem på Chestnut Street om lördagseftermiddagarna. Dollys mamma brukade låta dem leka med gammalt smink. Läppstiftsstumpar, små, nästan tomma askar ögonskugga, puder som var så gott som slut. Det fanns en stor spegel med bra belysning där de kunde öva. Det enda Dollys mamma insisterade på var att alla spår skulle tas bort med rengöringskräm och ansiktsservetter innan de gick hem. Hon lyckades få dem att tro att det var det som höll huden frisk och fräsch, och Dollys vänner tyckte det var lika roligt att ta bort sminket som att måla med det i sina unga ansikten. Dollys vänner. Var de verkligen hennes vänner, undrade hon ofta, eller gillade de henne bara tack vare hennes mamma? I skolan brydde de sig inte så mycket om henne. Efter lektionerna satt Dolly ofta ensam medan de andra gick iväg arm i arm. Hon var aldrig mittpunkten i något skrattande gäng på skolgården, ingen valde henne för att gå och shoppa efter skolan, hon brukade väljas som en av de sista i alla lagsporter. Till och med stackars Olive, som var tjock och hade starka, runda glasögon, blev ofta vald före Dolly. Om det inte hade varit för mamma kunde hon ha varit helt osynlig i skolan. Hon borde 12
vara mycket, mycket tacksam för att hon, till skillnad från nästan alla i hennes omgivning, hade en förälder som var allmänt uppskattad och omtyckt. Hon borde vara tacksam och det var hon också för det mesta. Hon trivdes bara allra bäst när hon lekte med sin katt. Mamma bakade alltid en rolig tårta till basaren, inte en stor och prålig som skulle vara pinsam eller en liten futtig som man skulle skämmas för, utan som den som varit dekorerad med chokladlinser, eller den med krasseblommor plus ett tidningsurklipp där det stod att blommorna var ätliga. Mamma hade lånat ut fantastiska kläder till skolans teaterföreställningar och hade inte klagat när de gått sönder. Mamma hade bett fröken Power om stickbeskrivningen till hennes kofta och sedan hade hon satt igång och stickat en likadan. Hon förklarade för fröken Power att hon hade valt en annan färg så att de inte skulle se ut som enäggstvillingar. Stackars fröken Power, som var oansenlig och grå som en mus, inte slank och vacker som mamma, hade rodnat av förtjusning och verkat mänskligare än de någonsin hade sett henne. Inför Dollys sextonårsdag hade hennes mamma storslagna planer och hela tiden rådfrågade hon sin dotter. ”Jo, du måste säga hur du skulle vilja ha det och vad de andra flickorna gör. Det finns inget så löjligt som när en mamma gör bort sig och bjuder på bio och McDonalds när det är alldeles för barnsligt.” ”Du skulle aldrig kunna göra bort dig, mamma”, sa Dolly lite tamt. ”Det skulle jag visst det, älskling. Jag är hundra år äldre än du och alla dina vänner. Mina idéer är från förra seklet. Det är därför jag förlitar mig på att du talar om vad du vill.” ”Du är inte hundra år äldre än vi. Du var tjugotre när jag föddes; du är inte fyrtio än.” ”Nej, men snart.” Mamma suckade och betraktade sitt perfekta ansikte i spegeln. ”Snart en rynkig, kutryggig, excentrisk 13
gammal fyrtioåring.” Hon skrattade högt och Dolly skrattade också. Tanken var så absurd. ”Vad gjorde du när du fyllde sexton?” frågade Dolly i ett försök att skjuta upp stunden då hon skulle bli tvungen att säga att hon inte visste vad för slags födelsedagsfest hon ville ha och gruvade sig för den. ”O, snälla du, det var så länge sedan. Det var en fredag så vi gjorde samma sak som alla andra gjorde på den tiden – vi tittade på Ready, Steady, Go på teve, åt korv och en födelsedagstårta och spelade alla Beatleslåtarna på min skivspelare. Och sedan gick vi till ett café och drack skummigt kaffe och fnittrade och så åkte vi hem med bussen allihop.” ”Det låter roligt”, sa Dolly längtansfullt. ”Jadå, men det var på medeltiden”, medgav mamma vemodigt, ”nu för tiden är allting mycket mer avancerat. Jag föreställer mig att ni kommer att vilja gå på disko? Vad har de andra gjort? Jenny är sexton, Mary måste ha fyllt sexton, Judy?” Mamma, uppmärksam och intresserad, tittade ivrigt på henne och räknade upp namnen på Dollys vänner. Hon var så mån om att hennes dotter inte skulle gå miste om vad det nu var som var aktuellt. ”Jag tror att Jenny bara gick på bio”, sa Dolly. ”Javisst ja, hon hade ju Nick”, nickade Dollys mamma initierat. Hon var alla flickornas förtrogna. ”Jag vet inte vad Judy gjorde”, sa Dolly tjurigt. ”Det vet du väl, älskling. Hon är din kompis.” ”Jag vet inte det ändå.” Mammas ansikte mjuknade märkbart. Dolly såg att hon ändrade taktik. Tonen var nu blidkande. ”Nej, det är klart och förresten så kanske hon inte gjorde något alls. Eller bara hade fest med familjen. Nej, det finns ingen anledning till att du skulle veta det.” Nu kände Dolly sig hemskare än någonsin. Hennes mamma fick nu se henne som en person vars vänner firade utan henne, 14
som var så patetisk att hon behövde bjuda på något slags pinsam fest själv för att liksom köpa deras vänskap. Dollys hjärta var tungt. Hon visste att hennes uppsyn också var dyster och ledsen. Hon önskade att hon kunde le mot den glada och vackra mamman som försökte hjälpa henne, som alltid hade funnits där med stöd, idéer och beundran. Men hon fick inte fram något leende. Mamma kunde ha all anledning att spela martyr, tycka att hennes dotter var fruktansvärt otacksam. Men mamma betedde sig aldrig på det viset. Judys mamma sa hela tiden att döttrar var ett gissel och en pina. Jennys mamma var som en säkerhetspolis, så misstänksam var hon mot de mest oskyldiga aktiviteter. Marys mamma såg ut som ett medeltida porträtt av en sörjande madonna; hon verkade tyngd av sitt ansvar för en tonårsflicka. Det var bara Dollys mamma som var full av förhoppningar och planer och entusiasm. Vilken otur det var att hon hade fått tråkiga gamla Dolly istället för någon färgstarkare och livligare som kunde leva upp till förväntningarna. ”Varför är du så snäll mot mig, mamma?” Dollys fråga var uppriktigt menad. Hon ville verkligen veta. Mamma visade knappast någon förvåning över frågan. Hon besvarade den lika glatt och med samma leende som hon bemötte nästan allting … ”Jag är inte snäll, älskling, jag är som vanligt … men det är din sextonårsdag och det ska vara en festlig dag, något som du kan minnas … även om den är tramsig, som min var. Jag kommer åtminstone ihåg den och alla våra fåniga kläder och frisyrer. En rolig dag, det är vad jag vill att du ska få.” Dolly tänkte efter en liten stund. Varenda en av flickorna som hade varit hemma hos dem hade lovordat mamma, alla hade sagt att hon var som en underbar storasyster – man kunde berätta vad som helst för henne och hon förstod alltid. ”Mamma, bry dig inte om det. Ärligt talat. Det kommer inte att bli en rolig dag. Det finns inga roliga dagar. Det är säkert. 15
Mina dagar är inte bara roliga så som de var för dig, som de är för dig. Det är inte som jag klagar. Det bara är så.” Med en viljeansträngning höll hon tillbaka tårarna och hoppades att hennes mammas ansikte skulle visa lite förståelse. Det som visade sig var en mycket bekymrad min, och Dolly visste att det inte var verklig förståelse. Det var bara samma sak igen. Som det alltid hade varit. Mammas ord forsade över henne: uppmuntran – att man alltid kände sig nerstämd när man var femton och varken var stor eller liten, mer uppmuntran – att allt snart skulle se rosigt ut igen, att Dollys vackra gröna ögon skulle glittra på nytt och hennes härliga, tjocka, glänsande hår skulle flyga omkring henne när hon full av iver gav sig ut i livet och alla dess äventyr. Dolly satt moloken medan mamma smekte hennes hand. Hon tittade ner på sin mammas långa, smala, vita fingrar med fulländade, långa, ljusrosa naglar. Hon såg sin mammas ringar, inte särskilt stora i sig själva, men de fick mammas lilla hand att se ännu mindre och sprödare ut. Handen smekte Dollys fyrkantiga händer som hade bitna naglar, bläckfläckar och rispor från björnbärsbusken. Dolly visste att det var hennes fel. Mamma var så god; det var Dolly som var usel. Alltigenom usel och ogin. Ända in i sin hårda, fyrkantiga och fula själ. Pappa såg ofta nedslagen ut, tyckte Dolly, lite framåtböjd och trött när han kom gående uppför backen från tåget med sin portfölj, men så snart han fick syn på mamma sken han upp. Hon kunde vinka till honom från ett fönster på övervåningen och sedan med lätta steg spinga nerför trappan för att ta emot honom när han kom in genom dörren. Hon gav honom inte en flyktig kyss; hon lade båda armarna om honom och kramade honom med portfölj, överrock, kvällstidning och allt. Eller så kanske hon var i köket och då släppte hon allting och sprang mot honom. Dolly såg hur glad och rentav lätt överraskad han blev varje gång. Sådana spontana yttringar låg inte för honom 16
själv, men han svarade så som en blomma öppnar sig mot solen. Pendlaren var trött efter en lång arbetsdag men hans dystra min försvann. Mamma besvärade honom aldrig med några problem genast han kom hem. Om något rör sprungit läck fick han veta det senare. Mycket senare. Därför, precis som Dolly visste att det skulle bli, togs frågan om sextonårsdagen upp som något spännande, inte som ett problem. Mammas ögon lyste av iver. En flicka som skulle bli sexton år – det var en symbol, ett landmärke, en milstolpe. Det måste uppmärksammas. Vad skulle de hitta på för att göra det till en fantastisk dag för Dolly? Dolly såg pappas ansikte mjukna. Även hennes pappa måste känna till andra familjer där mammorna inte var sådana som mamma var här. Där man trätte om ifall barnen skulle få ha något kalas. Vad lycklig han var som utgjorde det enda undantaget, att ha gift sig med den enda kvinnan i världen som verkligen njöt av att ordna fest för tonårsflickor. ”Jaha.” Han log stort. ”Du är minsann lyckligt lottad, Dolly. Det må jag säga, sextonårskalas, kan man tänka sig.” ”Det gör inte mig något om vi inte har råd”, började Dolly. ”Klart att vi har råd. Vad jobbar vi för, din mamma och jag, om inte för att kunna ha råd med något lite extra som det här?” Återigen undrade Dolly skuldmedvetet om det verkligen kunde vara sant? Åkte pappa den långa vägen till det anonyma kontoret och kom tillbaka trött varje kväll för att han skulle ha råd med födelsedagskalas? Det kunde hon inte tro. Och mamma, som jobbade förmiddagar i en stor blomsterhandel. Var det för att kunna lägga undan till den här sortens begivenheter? Dolly hade alltid trott att mamma gillade att vara bland de vackra blommorna, äta lunch med sina vänner där och få trötta blommor med sig hem, där de ofta blommade upp på nytt. Hon trodde att hennes pappa gick till jobbet för att det var vad män gjorde. De satt på kontoret och jobbade med dokument. 17
Hon insåg att hon måste vara väldigt okunnig om många saker. Inte konstigt att hon inte kunde föra betydelsefulla samtal med folk som mamma gjorde. Så sent som häromdagen hade hon hört sin mamma prata med brevbäraren om lycka. Tänka sig att prata om något så stort som lycka med en man som kom för att lämna post. Och han hade verkat mycket intresserad och sa att det fanns alltför få människor som funderade på sådana saker. ”Mamma, jag är dålig på att veta vad folk tycker om och vad de vill. Du är väldigt bra på det. Vad tror du att mina kompisar skulle gilla?” Dolly kände sig mer deppad än någonsin. Och vem i hela världen skulle ha minsta gnutta medkänsla med henne? En bortskämd barnunge skulle de säga att hon var. En flicka som erbjöds allting och inte kunde godta någonting. Mamma visste inte att hon tänkte så. Hon var alltför upptagen med att vara hjälpsam. ”Vad sägs om lunch?” sa hon plötsligt. ”En söndagslunch på Grand Hotel – ni skulle kunna klä upp er allihop och så kunde ni dela på en flaska vin, om ni dricker massor av mineralvatten också. Ni kunde beställa från matsedeln, välja vad ni vill ha. Vad säger du om det?” Det var absolut en möjlighet. Det var något helt och hållet annorlunda. ”Skulle inte du kunna följa med?” frågade Dolly. ”Struntprat, älskling, dina vänner vill inte ha med en gammal tant som jag …” ”Mamma, snälla”, bönföll Dolly. Mamma sa att eftersom hon skulle arbeta på lördag, så kunde hon ju alltid ta på sig en fånig hatt och komma förbi och ta en drink med dem … eller något. Dollys vänner tyckte att det var en toppenidé. Jenny sa att hon skulle ha sina nya kläder och att Nick skulle bli grön av avund när han fick höra att hon hade ätit lunch på Grand. 18
Mary sa att hon skulle gå och ta sig en titt på matsedeln så att de kunde bestämma vad de skulle beställa. Judy sa att där kanske skulle finnas filmagenter eller män från modellagenturer. De sa att Dollys mamma var ett geni som hade kommit på idén. ”Hur kan det komma sig att din mamma är så fantastisk?” frågade Jenny intresserat. ”När inte jag är det, menar du”, sa Dolly. ”Äsch, var inte så tråkig, Dolly”, sa Jenny och Mary med en mun och gick därifrån. Dolly satt i klassrummet och önskade att världen skulle gå under – plötsligt och i en flödande solnedgång. Det tycktes meningslöst att leva på en plats där ens föräldrar var villiga att lägga en massa pengar på att bjuda ut folk på lunch, folk som anklagade en rakt upp i ansiktet för att vara tråkig. Fröken Power kom in och hittade henne där. ”Sluta upp med att sitta här och hänga, Dolly. Gå ut och få lite frisk luft, få lite färg på kinderna, och för guds skull, kom inte till skolan i en trasig jumper. Du kan vara förvissad om att din mamma inte var sådan när hon var i din ålder.” ”Nej, jag tror nog att hon var perfekt redan då.” Dolly lät butter och sårad. Lärarinnan tittade efter henne och skakade uppgivet på huvudet. Mamma hade beställt tid åt Dolly för läggning av håret och manikyr hos Lilians på förmiddagen samma lördag som födelsedagslunchen skulle äga rum. Dolly ville det lika lite som hon hade velat ha pengar till nya kläder. ”Det kommer att bli en besvikelse, mamma”, hade hon sagt. ”Alltihop blir det.” Hade mammas ögon blivit en aning hårda eller inbillade hon sig det bara? ”Ska jag välja ut något som du kan ha på dig då?” hade mamma sagt. Och naturligtvis hade hon hittat en ljuvligt grön dräkt ”i exakt samma färg som dina ögon”. Den passade faktiskt också och de andra flickorna tyckte den var jättefin. Dolly 19
var på det klara med att de förstås var snälla mot henne idag eftersom de tack vare henne fick gå på Grand Hotel. Men det verkade ändå som att de faktiskt tyckte att hon var fin. Hennes hår glänste och naglarna, om än korta, var rosa och prydliga, och flickan hade gett henne ett medel att pensla på som gjorde att man inte kunde bita på dem mer. Hotelldirektören hälsade dem varmt välkomna. Reservationen var gjord i Dollys namn. ”Och din förtjusande mamma kommer att ansluta sig till er senare”, sa han. ”Ja, hon arbetar, förstår ni”, förklarade Dolly. ”Arbetar?” ”I blomsteraffären”, förklarade Dolly. Av någon anledning fann han det lustigt. Han log och sa sedan snabbt: ”Javisst, det gör hon förstås. En underbar kvinna, din mamma. Vi har henne här på besök då och då. Inte ofta nog.” När mamma kom tycktes alla beundra henne. Hon var så entusiastisk för flickorna som hon skulle träffa att man kunde tro att det var landets glamorösaste sammankomst, inte fyra generade tonåringar som kände sig bortkomna i en värld av alltför mycket elegans. Med ens tog lunchen fart: alla fick lite, lite vin för att skåla med den nyblivna sextonåringen. Flickorna kände sig vuxna och som om de hörde dit. Dolly såg att de tittade sig omkring med större tillförsikt. Det skulle bli en dag som alla skulle minnas. Skulle hon minnas den? undrade hon för sig själv. Skulle hon kunna komma ihåg den många, många år senare så som hennes mamma hade gjort med grammofonskivor, teveprogram och caféer? Mamma hade sagt att de borde gå en liten runda på stan efter lunch och titta på musikanterna och dansarna vid fontänen. Hon hade en del ärenden senare – hon skulle låta dem sköta sig själva. Flickorna kände sig vuxna och självständiga när de hämtade sina kappor i garderoben. Dolly hade ingen kappa. Hennes mjuka gröna jacka och kjol 20
var kompletta som de var. Hon väntade medan de andra gick för att piffa upp sig lite till och sköt förstrött upp dörren till hotelldirektörens kontor, dit mamma hade gått för att personligen betala räkningen. Hon ville tacka mamma, tacka henne varmt och säga att det hade varit toppen och att hon verkligen tyckte om den gröna dräkten. Mamma och hotelldirektören stod väldigt tätt ihop. Han hade ena armen om mamma och med den andra handen smekte han mammas ansikte. Hon log mycket ömt mot honom. Dolly lyckades dra sig tillbaka men dörren stod fortfarande öppen. Hon satte sig på en av de brokadklädda sofforna i foajén. De måste efter bara någon sekund ha lagt märke till den öppna dörren och kom ut. Mamma såg skuldmedveten ut precis som hotelldirektören. Deras rädsla för att bli avslöjade blev till ren fasa när de såg flickan installerad i soffan. Samtidigt dök de pladdrande skolkamraterna upp så det togs adjö och tackades innan de gav sig av med mamma ner till centrum för lite action. Jenny, Judy och Mary gick i förväg. Dolly promenerade tankfullt tillsammans med sin mamma. ”Varför kallas jag Dolly?” frågade hon. ”För att göra din pappa till viljes döpte vi dig till Dorothy efter hans mamma, men jag tyckte aldrig om det namnet och du var som en liten docka.” Hon hade svarat så som hon besvarade alla frågor, enkelt och utan skuldkänsla. ”Vill du alltid göra andra människor till viljes, göra dem glada?” Hennes mamma tittade på henne ett ögonblick. ”Ja, det gör jag nog. Jag lärde mig det tidigt; livet blir mycket lättare att leva om man gör andra människor glada.” ”Men det är inte att vara ärlig mot dina egna känslor, eller hur?” ”Inte alltid. Nej.” Dolly visste att om hon frågade henne om hotelldirektören 21
så skulle hon få ett svar. Men vad skulle hon fråga? Älskar du honom? Tänker du lämna pappa och bo med honom? Finns det andra män som omfamnar dig? Är det vad du ska återvända till, det du menade när du sa att du hade ett par ärenden att uträtta? Plötsligt visste Dolly att hon inte skulle ställa några frågor. Inga frågor alls. Hon kände att hon skulle behöva fundera på om hennes mammas sätt i själva verket var det rätta sättet – livet var kort, varför inte le, varför inte göra människor glada … människor som gamla svärmor Dorothy, som nu var död sedan länge, som fröken Power i skolan genom att sticka en kofta, som pappa genom att springa honom till mötes vid grinden, som sin enfaldiga, trumpna dotter genom att ordna en födelsedagsfest för henne. När Dolly tog sin mamma under armen för att gå till fontänen blev hon helt plötsligt förvissad om att hon aldrig skulle glömma sin sextonårsdag. Den skulle alltid finnas där, fixerad för evigt som dagen då hon blev vuxen. Dagen då hon insåg att man kunde leva på många olika sätt och att mammas bara var en av möjligheterna. Det var inte nödvändigtvis det rätta sättet men inte alls fel heller. Bara en av de många möjligheter som låg framför henne.
22
”De platser Maeve skapade i sina romaner och noveller blev lika verkliga för hennes läsare som Irlands verkliga platser … Även Chestnut Street är uppdiktad, men det Dublin som skildras är mycket verkligt: en stad som förändrats genom åren på olika sätt … Maeve skrev berättelserna under flera decennier och speglar staden och människorna som de var då – alltid med tanken att en dag samla dem i en bok där Chestnut Street utgjorde centrum.”
Maeve Binchys make i förordet
Maeve Binchy (1940–2012) föddes i Dalkey och utbildade sig vid University College i Dublin. Hon arbetade först som lärare men blev snart journalist vid Irish Times och så småningom tidningens Londonkorrespondent. Binchys debutroman Tänd ett litet ljus blev genast en internationell framgång och efter den kom hon att skriva ytterligare ett tjugotal böcker, förutom pjäser, filmmanus och tidningskrönikor. Maeve Binchy levde och arbetade tillsammans med sin make, BBC-producenten Gordon Snell, i över 35 år. Besök hennes hemsida: www.maevebinchy.com
Pressröster om Vinter i drömhuset: ”Det är magi på gång, var så säkra!” SUNDAY TIMES
M
öt invånarna på Chestnut Street i Dublin! Fönsterputsaren Hinken Maguire som alltid står på sin sons sida, vad han än har råkat ut för. Taxichauffören Kevin, som tycker att han är osynlig men som lär känna sina taxikunder som sin egen familj. Nora som tycker att hon är för gammal för att gifta sig vid 37 års ålder med sin älskade Dan. Eller Ronnie Ranger som får klart för sig att hennes danslektioner haft avgörande betydelse för hennes elever. Och ta Anna Jones: den enda i hela världen som inte vet att hennes make David har en het romans med fotografen Rita. Ingen kan som Maeve Binchy skildra vardagstillvarons och familjerelationernas små prövningar, när livet helt enkelt inte blir som vi har tänkt oss och saker och ting ställs på sin spets.
”Läs Maeve och bli fångad för livet!” IRISH TIMES
”Hennes berättarkonst kan mäta sig med den hos de allra största.” SUNDAY EXPRESS
”Jag bara älskar den här boken!” SVT:S GO’KVÄLL
”Den har alla Maeve Binchys speciella kännetecken: värme, humor, oförglömliga karaktärer och ett irländskt landskap som inte lämnar någon oberörd.” TIDNINGEN KULTUREN
Omslag: Anders Timrén Omslagsfoton: Arcangel Images, Shutterstock Författarfoto: Crispin Rodwell/Red Features
”En pärla.”
www.norstedts.se
DALA-DEMOKRATEN