9789186649166

Fรถrkunnar en

Unni Drougge

FĂśrkunnaren en berit hĂĽrd-bok

Av Unni Drougge har tidigare utgivits: Bluffen, Modernista 2010 Boven i mitt drama kallas kärlek, Bazar 2007 Penetrering, Bazar 2006 Lutherska badet, Piratförlaget 2003 Slyngstad events, Piratförlaget 2002 Hella Hells bekännelser, Piratförlaget 2001 Meningen med män, Bra böcker 1999 Att vara besatt – eller att våga möta vilddjuret inom sig, Égalité 1998 Heroine, Bra böcker 1998 Regnbågens tid, Bra böcker 1997 Andra sidan Alex, Forum 1996 Jag jag jag!, Forum 1994

Denna roman är till 100 % fiktion, och inte på något sätt b ­ aserad på sanningen eller saker som har hänt i verkligheten. Namn på riktiga personer, platser och händelser är endast inkluderade för att skapa realism i historien.

isbn: 978-91-86649-16-6 © Unni Drougge 2011 Första tryckningen Omslagsdesign: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoton: Shutterstock Sättning: Stevali Production Utgiven av Massolit Förlag Tryckt i Finland av Bookwell 2011 www.massolit.se

FÖRSTA DELEN

1 B e r i t skulle kunna skratta. För det här med att gråta var hon ju inte särskilt bra på.

Framför henne satt en så kallad coach. En jobbcoach.

– Det är viktigt att du nu tänker positivt, sa kärringen som försökt piffa till sitt alldagliga utseende med några röda slingor i det leverpastejfärgade håret och en rosettprydd Odd Molly-kofta. Det tycktes alltid vara en viss sort som gillade de koftorna, som om de med detta klädmärke ville signalera att de hängde med i sin tid och var lite mer vidsynta än andra. Och nu satt alltså en representant för denna Odd Molly-maffia och klämde ur sig en klyscha lika typisk som hennes yttre: – Tänk positivt!

Varför ska jag det? tänkte Berit negativt.

– Du förstår, fortsatte coachen, du måste lägga upp en plan på hur du ska sälja in dig själv. Har du gjort det?

– Sålt mig? frågade Berit.

Coachen log ansträngt innan hon la ut texten.

– Nej, så här. Det finns en universalkraft som heter attraktionslagen.

Den går ut på att det du verkligen vill ha, det får du också om du bara vågar tro på att du förtjänar det. Vår värsta fiende är våra negativa tankar, tankar som säger att vi inte duger och räcker till. Sådant märks. Ingen arbetsgivare vill anställa en person som tänker så om sig själv.

– Är de tankeläsare? käftade Berit. Vad bra, då slipper jag ju prata under anställningsintervjuerna. Jag behöver bara tänka.

– Nej, det var inte riktigt så jag menade, svarade coachen med en extra vänlig röst. En röst som skulle visa att hon tänkte positivt.

– Men man behöver tro på sig själv, tycka att man är värd det som är bra, predikade hon med samma tålmodiga stämma. Det är faktiskt vetenskapligt bevisat via kvantfysiken. Hjärnan sänder ut elektriska signaler, 7

en frekvens kan vi kalla det, och om vi skickar ut en positiv frekvens, då uppstår en magnetism som drar till sig det vi önskar, för då har det blivit laddat med vår egen positivitet.

– Jaha, sa Berit och noterade att coachen vippade nervöst med ena foten som var nerstoppad i en ankelhög brun sko med kilklack. Fåtöljerna de satt i var vinklade för människor med militärisk hållning och Berit började få ont i ryggen. Dessutom var hon bakis. Nu önskade hon intensivt att hon fick komma ut ur det kvalmiga rummet där coachen hade tänt små värmeljus så att de positiva tankarna inte skulle bli rädda av den kalla och sterila myndighetsmiljön. Det funkade uppenbarligen den här gången åtminstone, att det man ville också infriades, för coachen gav henne en vänlig nick och tog fram sin kalender. Berit skulle därmed snart bli utsläppt, precis som hon hoppats.

– Men då kan vi väl boka in dig för grupp-pepp i nästa vecka, utbrast coachen käckt och med en lätt suck som avslöjade att även hon hade hyst en önskan om att deras samtal snart skulle vara avklarat.

– Ska det vara nödvändigt? frågade Berit och krängde sin kosackmössa över skallen medan hon reste sig.

Coachen tittade ängsligt upp. När hon inte log rasade hennes ansiktsdrag nästan ner i knät.

– Men det trodde jag vi var överens om. Ska du få arbetslöshetsersättning krävs ju en motprestation.

– Jaså, vad är det jag ska prestera?

– Sa jag inte det? Här ska vi lära oss att tänka positivt så att vi får lättare att söka jobb.

– Vi? Söker du också jobb? Berit kunde inte låta bli att ifrågasätta kvinnans förskoletilltal.

– Vi gör det här tillsammans, sa coachen som nu fått en knut på stämbanden vilket gav rösten ett ojämnt vibrato. Det är svårt att vara arbetslös och inte uppleva den gemenskap som en arbetsplats erbjuder, rapade hon.

I grupperna tränar vi oss i att få tillbaka självkänslan. Vi skapar en varm och behaglig atmosfär. Vi kramas och bekräftar varandra. Och det har gett fina resultat. De flesta som deltagit har fått jobb.

8

Ja, tänkte Berit. Man sopar väl hellre gator än sitter i grupp-pepp och kramar vilt främmande människor. Hon fick en svettrysning vid tanken.

Inte på att sopa gator utan på att sitta i en grupp med losers och lära sig tänka positivt av en Odd Molly-tant.

– Jag har lite svårt för grupper, värjde sig Berit. Jag är van vid att arbeta självständigt. Jag lider faktiskt av kollektivofobi, det är ett syndrom.

– Det står det inget om i dina papper, svarade coachen. Nu såg hon inte det minsta positiv ut längre. Nu såg hon precis ut som en myndighetsperson på Stockholms kulturarbetsförmedling.

– Det är just den här negativa attityden vi behöver jobba med, undervisade hon. Du måste lära dig se dina möjligheter, Berit. Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att upptäcka att vi har omätliga krafter. Det var Nelson Mandela som sa så, rabblade hon med viktig min och satte på sig ett par små glasögon. Fladdret från värmeljusen fick glasen att blänka till, det såg ut som om svetsloppor kom farande ur dem.

– Nelson Mandela? Men han satt ju i fängelse i nästan trettio år för att han trotsade systemet. Är det den styrkan du är ute efter så visar jag den gärna genom att vägra den där kramkursen.

– Nej, det var inte så jag menade.

Obehaglig människa, tänkte Vanja Halldin. Jag är faktiskt specialutbildad, och här blir jag ifrågasatt av en arbetslös kvinna i medelåldern som verkligen borde vara tacksam över att få hjälp med sina attitydproblem.

– Vad heter företaget som hyr ut dig till arbetsförmedlingen? frågade Berit.

– Varför undrar du det?

– Är det en hemlighet? Jag kan nog ta reda på det själv annars, sa Berit och satte kurs mot dörren. Jag är ju fortfarande journalist.

Det såg ut som om coachen glömt att hennes klient var en vuxen individ som dessutom hade lärt sig gå. Berit fick en skymt av en mycket negativ uppsyn innan hon stängde dörren efter sig och knallade ut i det fria.

Hur fri man nu kunde bli av att skita i det blå skåpet. Igen.

9

2 B e r i t svepte den gamla rävpälsen tätare om sig när hon gick ut i kylan på Söder Mälarstrand. Den bitande evighetsvintern skickade en mulen pust över Riddarfjärden. Och så ska man tänka positivt! Hade det hjälpt judarna som gasades i koncentrationslägren? Hade det ens hjälpt Jesus?

Nej, Berit hade verkligen inget att tänka positivt om. Hon hade äntligen fått ett hyggligt jobb, på radions P1. Det var ett klart uppköp från att ha varit skvallerreporter på världens kackigaste blaska, Veckans oj!

Det nya jobbet hade passat henne perfekt. På radion var man näst intill anonym. Men det hade bara varit en projektanställning, och när public service tvingades till nedskärningar var det Berits arsle som satt löst. Hon fick börja stämpla. Och nu hade hon varit så osmidig att hon dessutom dissat den där arbetsförmedlingscoachen. Duktigt av min stora käft, tänkte Berit. Nu blir jag väl avstängd från min a-kassa också.

Uppe på Hornsgatan var det inte fullt så kyligt, men hon behövde ändå värma sig med en kopp kaffe och något flottigt bakverk. Klockan var elva och Berits fettdepåer krävde påfyllning varannan timme. Hon gick in på Giffys och satte sig med en kaloribomb, en jättemuffins med stora chokladbitar i som klistrade fast sig i gommen. Men bakverkets sötma spred ett syndigt välbehag som förde tankarna till den gången då hon suttit på det här kondiset med kvällstidningsmurveln Tobias Warg och visat honom bluffen hon just avslöjat. Tobias jobbade numera för den person som låg bakom bluffen. Inför erbjudandet om en hög lön följde han pengarna som när en nyfrälst följer sin guru.

Sedan dess hade de inte haft någon kontakt, så hon tänkte aldrig på deras lilla affär. Karlar var det enda som livet erbjöd i överflöd. Tyvärr också deras harklingar, rosslanden, pruttar, svett och dåliga andedräkt.

Ibland också deras dåliga äktenskap. Det var därför som Berit alltid såg till att fösa ut nattens sällskap före frukost. Det gick på rutin, liksom uppraggningen av engångsligg på de syltor hon frekventerade.

Föregående kvälls byte hade varit av det beskedligare slaget. Han hade inte ens smädat Berit när hon blåste rök i hans ansikte och meddelade åt 10

vilket håll dörren var. Han hade rafsat ihop sina kläder och gett henne en skrämd blick. Annars brukade hon få höra att hon var både en giftpadda och en skitfitta och allt däremellan. Det bekom henne inte. Hon hade fått det hon velat och kunde lugnt avblåsa killarnas tjänstgöring. Något morgonligg var inte aktuellt.

Berit bläddrade förstrött i en kvällis som någon lämnat kvar. Det snackades om en självmordsvåg bland unga. Ja, nu lär den i alla fall ta fart, tänkte hon, när de pumpar upp den på det här sättet med namn och bild på den senaste i raden. Med föräldrarnas tillåtelse. Hon hette Nynna och var tjugoett år och hade gått vilse i sökandet efter meningen med livet, stod det. Blond, söt och finlemmad – var inte det en mening god som någon?

Men istället för att njuta ett tag av dessa fysiska företräden hade unga Nynna föredragit att bli ett vackert lik.

För Berit var det försent att bli ett vackert lik. Ingen idé att ta sig av daga, med andra ord.

På med ytterkläderna, ut i den tröstlösa kölden i det nordiska land där vintrarna återigen blivit långa, stränga och snörika, trots allt snack om den globala uppvärmningen. Nu hade det också börjat snöa. I det falnande dagsljuset längs den förorenade Hornsgatan gick människor hopkurade mot sina lunchhak, gömda i tjocka lager av päls och dun. Med blekgrå, stela nunor förflyttade de sig som vandrande iden de korta sträckor som behövdes för att fylla på förråden av lön och mat.

Berit engagerade sig annars inte i vädret eller i årstiderna. Hon anpassade sig. Som ett djur. Ja, hon levde verkligen som ett djur. Det var bara när hon kände sig hotad till livet som hon la på ett kol. På sätt och vis var hon det nu, när hon trotsat arbetsförmedlingens regler och vägrat gå på gruppövningar i positivt tänkande. Egentligen borde de vara glada åt att slippa Berit. Hon skulle ha sabbat stämningen. Hon var en fet hagga som krävde rätten att få tycka att livet var en brakskit.

För att trotsa även sin plånbok bökade hon sig in i en av de second hand-butiker som dök upp titt som tätt längs den här delen av Hornsgatan.

Hon behövde skaffa något varmt att ha under den slitna pälsen eftersom vintern så tydligt visade att den vägrade ge upp.

11

När hon precis ryckt åt sig en knallrosa leopardmönstrad kofta i mjuk mohair, storlek större, vibrerade mobilen i väskan.

Det var Stina av alla människor. Hon hade kommit upp sig i smöret, det hade ingen kunnat undgå; en tjackbrud som både blivit ren och rumsren och dessutom visat sig ha ett slipat ekonomiskt sinnelag, det var en askungesaga alla ville höra mer om.

– Berit, fan vad längesedan! Vad gör du? Hennes speedade röst, nu utan kemisk förstärkning, forsade ur luren.

– Jag provar kläder på Judiths på Hornsgatan.

– Judiths? Härligt! Då är du nära våra lokaler. De ligger uppe på Maria­ berget. Ja, shopping kan man aldrig få för mycket av, eller jo, det kan man ju, jag måste hålla koll på mig, igår tjackade jag ett par stövlar för fem lax på Mathilde, fastän jag redan har tre par som ser nästan likadana ut. Men du vet, för mig känns inte det här som på riktigt …

– Du … Berit försökte täta Stinas verbala läcka, hon hade redan hört den i både radio och teve. Du, jag står lite pyrt till, var det något särskilt du ville?

– Ja! Du förstår, det är min förmedlingsbyrå som hyr ut Vanja.

– Vilken Vanja?

– Coachen du besökte nyss, hon var lite … ja, du vet, hon är ganska ny och ovan vid att det finns sådana som du, som liksom bara är starka i sig själva, så hon var lite knäckt när du inte ville vara med på hennes gruppövningar. Hon ringde upp och så kollade jag i papperen och wow, så såg jag att det var Berit Hård! Och jag sa till Vanja att jag kan ta över dig.

– Ta över mig?

– Ja! Jag minns ju hur cool du var när jag var hemma hos dig och tände av då när jag fortfarande var ute och snurrade och allt var så rörigt i mitt liv och jag skulle skriva min bok, du vet, och du bara tog tag i sakerna. Och nu är du arbetslös och jag har fullt upp med allt, och du är journalist så du kan ju skriva, och gissa vad?

Berit behövde inte gissa, för Stinas svada tillät inga tankepauser.

– Jo, bubblade hon, jag har ett jobb åt dig! Och när du får höra vad det är för jobb kommer du gar anter at inte att kunna tacka nej.

12

Äntligen gjorde Stina en paus, men det var inte en konstpaus, det var för att hon kallade på någon. Gick han? lät det i luren. Och snart var hon på banan igen.

– Jo, du ska få följa Lotuz af Love i tre månader och skriva ett stort reportage om hans skitspännande projekt! Fattar du? Ingen journalist har fått komma så nära honom, men vi har ju ett samarbete och jag har kollat upp dig och det du gjorde i den där amerikanska tidningen, och han vill ha någon med internationella kontakter. Han gillar att leka med mig, så det blir jag som väljer vem han ska ha som inbäddad reporter, om du hajar. Hans agent gick precis, men när jag talade om dig blev han eld och lågor. Kom upp till mitt kontor på torsdag …

Boka upp af Love på lunch på torsdag! Uppmaningen var riktad till någon underhuggare och ett mummel hördes.

– Grymt! kvittrade Stina. Klockan tolv! Är du på då, Berit?

– Kan jag väl.

Stina rabblade adressen och Berit la den på minnet.

– Lyckan! sa Stina.

Var det så man avslutade samtal i Stinas bransch? tänkte Berit. Istället för »Fridens liljor«, »Var rädd om dig« eller annat nonsens sa man »Lyckan«.

– Fridens, svarade hon därför. Det kändes passande.

– Nej, lyckan! sa Stina.

– Är det någon skillnad?

– Ja! Lyckan är namnet på min byrå. Vi ses!

3 J a h a , då behövde inte Berit ens nedlåta sig till att pruta på den lumpstinkande koftan i leopardmönster. Nu hade hon ju fått ett jobb, tänkte hon med en grimas och tog på sig koftan, trots odören, redan i butiken.

Den borgerliga regeringen hade nu suttit länge nog vid makten för att konsekvenserna skulle göra sig rejält kännbara för dem som hamnat utanför köttgrytorna. A-kassan var så åtstramad att Berit hade fått 13

prioritera krogkvällar framför sl-kort; att åka lokaltrafik blev ständigt dyrare. Därför fick hon promenera till de få möten hon hade. Och det gick ju bra eftersom de var just få. Men nu när det var vinter blev även kylan under hennes sällsynta vandringar kännbar.

Egentligen var det ganska trivsamt att gå arbetslös. Det var bara den risiga ekonomin som var tråkig. Berit hade en känsla av att de flesta arbets­ lösa tänkte detsamma. Men det fick man inte visa. Man skulle se lidande ut. Skämmas. Det var säkert därför som arbetsförmedlingen hittat på det där förnedringsjippot med coacher och gruppkramar. För att de arbetslösa skulle känna sig misslyckade. Som om arbetslösheten berodde på dem själva.

Nej, det var inte sysslolösheten i sig som gjorde stegen tunga, som molade i magen. Det var rädslan för att komma in i den beryktade Fas 3 som viskade i mörkret. Att skyfflas ut bakvägen och befinna sig i den växande avskrädeshögen av människor som maldes genom myndigheternas stora utredningskvarn, för att pressas ihop till akter i arkiven, prisgivna åt den sadism som praktiserades bakom fasaden i ett av världens rikaste länder. Det var Berit rädd för. Att tvingas byta sin tvåa på Söder – den enda tillgång hon ägde – mot en etta i Flemingsberg och bli en pizzeriaalkis.

Därifrån skulle hon aldrig kunna ta sig upp igen. Där nere, på samhällets botten, skulle hon inte ens kunna ragga upp en ung fattiglapp.

Därför skulle hon vackert få tacka ja till jobbet att följa Lotuz af Love, den helgonförklarade artisten som förkunnade sitt platta kärleksbudskap i vitt hår och vit skrud och fick svennebananerna att lalla med i en motbjudande allsång, och vars sliskiga musik hon aldrig gillat. Lotuz af Love, som blivit en folkrörelse, honom skulle Berit följa och på beställning skriva ett kletigt hyllningsreportage om.

Men medveten om att hon kunde sjunka ännu lägre tvingades hon att sjunka riktigt lågt. Nästan lika lågt som när hon jobbade på Veckans OJ! Berit hade ett stående erbjudande från Fibbe, cirkusdirektören på denna journalistikens sämsta freakshow, om att få tillbaka jobbet som sladdertacka nere i den mögelskadade källaren vid Thorildsplan och rewrita redan rewritat material om kändisars »hemliga« sjukdomar och ännu 14

»hemligare« kärleksaffärer. Men det var inget förslag. Det var snarare ett hot. Fibbe, denne stackars utmärglade man, skulle dö i förtid utan att ens hinna tänka på att hans liv hamnat i slaskhinken precis som blaskan han slet för. Berit hade alltså inte berättat för arbetsförmedlingen att hon hade ett permanent jobberbjudande, för då hade de tvingat henne att åter börja jobba för Veckans oj!, vars budget gröptes ur i takt med den erbarmlige Fibbes håliga kinder. Att gå tillbaka till det livet vore lika dumt som att återvända till en man som spöat skiten ur en. Och så dum var inte Berit.

Hon var inte dum överhuvudtaget. Men just när hon konstaterat detta gjorde hon något riktigt dumt.

4 D e t gick så fort att hon först inte begrep vad som hänt.

Berit låg i ryggläge på trottoaren nedanför Maria Magdalena kyrkogård, vilket i och för sig var en lämplig plats, för hon kände sig som om hon höll på att dö. Skallen sprängde och ur näsan rann det något varmt som måste vara blod. Det rann ner i halsen också och tvingade henne att svälja. Då märkte hon något hårt i munnen. En tand. När hon kände efter med tungan insåg hon att det var en framtand. Tack som fan!

Och nu lutade sig två bekymrade ansikten över henne och frågade hur hon mådde, men när de dividerade om att ringa polis och ambulans blev det fart på Berit.

– Bra! sa hon utan att egentligen veta. Jag klarar mig, jag halkade bara!

Hon fick hjälp att sätta sig upp, inne i skallen knastrade det. Hon hade slagit i bakhuvudet ordentligt när hon föll som en fura av killens raka höger, men ingenting verkade brutet. Fast häcken värkte utav helvete.

Tur ändå att hon hade så tjock röv, den måste ha dämpat fallet. Den ene av de två medmänniskorna, en äldre herre i hatt och glasögon – egendomligt med hatt nuförtiden – räckte henne en näsduk – egendomligt att bära näsduk också. Berit satt nu på trottoaren och torkade sin blodiga näsa och mun.

15

– Du blev ju överfallen, sa kvinnan, som måste vara mannens fruga, även hon finklädd efter gammal modell. Jag såg när ligisten tog till knytnävarna. Var det någon du kände?

– Nej, svarade Berit. Men det var nog ett missförstånd. Han kände sig kanske hotad.

– Förskräckligt vad folk kan ta sig till i dessa tider, sa mannen. Nu ringer jag polisen så damen får göra en anmälan.

– nej! Berit kom raskt på fötter.

– Så långt har det alltså gått, sa kvinnan, som hade grått men välondulerat hår under den violetta lilla hatten, att människor inte törs anmäla gatuvåldet längre. Hon nickade mot sin make. Hugo, ge damen vårt visitkort!

Mannen lydde och räckte Berit ett kort som hon modstulet stoppade på sig.

– Om du ångrar dig kan du kontakta oss, erbjöd kvinnan. Jag kan redogöra för marodörens signalement. Jag har lärt mig att vara ytterst observant.

Han bar svart, vid rock och utställda byxor som fransat sig nere vid klacken på de spetsiga bootsen. Mörkt, långt och yvigt hår under en grön- och vitrandig luva. Och mörka glasögon, förmodligen var han narkotikapåverkad.

Jag ska teckna ner det så fort vi kommit hem. Man har väl aldrig sett på maken. Ge sig på en kvinna med brutalt våld på öppen gata, mitt på blanka dagen.

Hennes gubbe skakade på huvudet.

– Damen borde nog ändå uppsöka sjukhuset för att få skadorna kontrollerade av läkare, sa han.

– Jag känner en läkare, jag ska be honom undersöka mig, ljög Berit.

– Det låter som en god idé, svarade mannen. Men jag tillåter inte att damen tar sig hem till fots. Vi väntar här tills vi kan vinka in en droska.

Det var lättare sagt än gjort. Det snöade och det var lunchtid. Alla bilar hade sina skyltar släckta, vilket gjorde Berit lättad.

– Tack, di har varit bycket vädliga och hjälpsabba båda två, sa hon täppt och försökte dölja sin utslagna tand. Bed jag bor precis i därheted.

Med det lät det äldre paret sig nöja och Berit kunde ta sig hemåt. Det var 16

inte så farligt. Rumpan hade fått sig en stadig kyss så hon fick gå kobent, men nu snöade det så ymnigt att ingen av dem hon mötte hade annat i tankarna än att burra in sig i sina tjocka vinterkläder.

Jodå, Berit mindes också tydligt hur den jäveln sett ut. Men detta var inte ett fall för snuten. Detta var möjligtvis ett fall för Ted. Han var Berits ende vän, om hon inte räknade in sitt husdjur. Och även om det kunde tyckas torftigt med bara en riktig vän, räckte det väl eftersom Ted var utrustad med såväl stor kroppshydda som stort hjärta. Hellre en snäll torped i handen än tio svennar i villa.

Ted skulle kanske hitta det där psykot som klubbat ner henne, och då skulle han mosa honom. Ted skulle älska att tvåla till den som burit hand på Berit. Han skulle inte bry sig det minsta om att Berit hade provocerat aset genom att vägra vika undan när han kom framplöjande i snömodden.

Varför skulle hon förresten flytta på sig bara för att hon var kvinna? Eller »dam«, som den grå gentlemannen hade uttryckt det. Berit hade fortsatt rakt fram och förväntat sig att den svartklädde typen med solglajor och grön- och vitrandig luva skulle hålla sig till sin sida av gångbanan. Och när Berits axel dunkat in i hans fick hon en fet smäll på käften så att hon stöp i backen.

Men det var dumt av Berit att sätta sin rätt före sin självbevarelsedrift.

Onödigt, jävligt onödigt.

Så nu gick hon hem en tand fattigare. Hade hon inte varit dum och stöddig skulle hon ha haft garnityret i behåll. Nu skulle hon istället bli tvungen att punga ut hos en tandläkare. Hon hoppades verkligen att lönen för det nya jobbet var bra.

Berit borde införskaffa ett par bättre stövlar att gå i snö med. Ihop med rumpan som värkte, fick de utslitna klackarna henne att parera halkan illa. I backen ner till Södermalmstorg var det nämligen snorhalt. Hon fick gå på skrå. Det såg säkert töntigt ut. Vilken kärring hon var! Snart skulle hon väl bryta lårbenshalsen också.

Väl nere vid t-baneingången kunde hon börja gå någorlunda normalt.

Nu var det bara uppför Katarinavägen, sedan var hon hemma. Eller skulle hon mosa i sig en burgare på Donken? Nej, hon mådde faktiskt lite tjyvens.

17

Säkert hade hon fått en lätt hjärnskakning, för det dunkade och bråkade i skallen. Det var närapå att hon kände sig yr.

Nästa intryck Berit fick var visserligen vitt, men det kom sig inte av snöflingor. Det var ett vitt ljus inomhus. Och ett par vita rockar som stod böjda över henne.

Hjälp! Hon var på sjukhus!

5 B e r i t s skalle kändes fortfarande som ett katastrofområde. Men läkarna hade tydligen inte hittat någon katastrof i hjärnans vindlingar och vrår. Det skulle ha varit just snyggt. Om hon hade fått ett stort hematom och suttit och dreglat i rullstol i resten av livet. Eller ännu värre: mulat.

Förlusten av en tand kändes som en futilitet i sammanhanget. Nu kunde hon både tänka och prata och dricka sjukhussaft. Det var plötsligt en så stor gåva att hon fick lust att prisa den Gud hon aldrig trott på.

Att hon hade tankeförmågan i behåll bidrog däremot till en tuff anklagelseakt. Riktad mot henne själv. Berit hade en gång i tiden jobbat som undersköterska. Hon hade alltså varit dum i huvudet inte bara då hon vägrade väja för en snubbe som hade klara problem med impulskontrollen. Hon hade dessutom varit så pantad att hon trotsat all sin kunskap om hårda slag mot huvudet och vad de kan leda till. Att hon inte tagit sig till Södersjukhusets akut var faktiskt så korkat att hon borde genomgå en stor sinnesundersökning.

Skälet till att hon tuppat av där i backen upp mot Folkungagatan var såväl hon som läkaren osäker på. Hon kunde ha halkat. Eller så hade hon drabbats av en kraftig yrselattack eftersom hon fått en hjärnskakning.

Nu hade hon legat för observation i fyrtioåtta timmar. Och idag var det torsdag. Dagen då hon skulle infinna sig på Stinas byrå. Att med den genuina tacksamhet hon nu kände få knalla in genom en dörr som ledde till Lyckan, det var som en ödets välmenta ironi.

18

Men så blev det rond, och läkaren ansåg inte att Berit kunde bli utsläppt förrän till helgen. De hade fler provtagningar att utföra. De ville vara på den säkra sidan. Att de var så noga med en fläskig medelålders och arbetslös kvinna som Berit fick henne att något ompröva sin tes om den svenska välfärdens sammanbrott som gick under namnet avreglering.

Personalen var så vänlig och omsorgsfull att Berit faktiskt började grina. Hon som aldrig grät.

Det kunde för all del också bero på att hon varken druckit kaffe eller rökt en endaste cigg på ett par dagar, vilket absolut skulle kunna fukta Berits tårkanaler. Hon var en inbiten rökare och koffeinist. Nu bad hon läkaren om att få åtminstone det: en kaffe och en cigg.

Inte heller det gick för sig. Kaffe ökade pulsen och det var inte bra ifall hon trots allt hade en liten blodutgjutning. Att röka var uteslutet då rökning var förbjudet inom hela sjukhusområdet. Berits milda gråt växlade nu karaktär och övergick till högljudda snyftningar. Det var något nytt för henne. Hon kunde inte ens minnas när hon senast lipat. Det måste ha varit när den där skitstöveln Göran Solberg riksdumpat henne inför arbetskamraterna mitt under bokmässan i Göteborg. Men det var tusen år sedan. Det hade varit själva vattendelaren i Berits liv – efter denna fulländat tragiska uppvisning i kvinnlig förödmjukelse hade hon bestämt sig för att aldrig mer kräla inför en karl. Särskilt inte en karl som var hennes chef.

Hon skulle helt enkelt inte tappa huvudet eller oberoendet i en förälskelse någon mer gång. Inte heller skulle hon skämmas för den hon var.

Det löftet hade hon hållit.

Därför hade hon ingen karl.

Därför behövde hon något lugnande när hon kände sig eländig. Och det var sjukhuspersonalen väldigt villig att ge. Att hantera starka känslor var nämligen ett snårigare kapitel än att ge medicinsk omvårdnad, och snart hade Berit fått en spruta vars effekt var så behaglig att hon nästan ville gråta igen. Av lycka, om än artificiell.

– Känns det bättre nu? frågade en syrra med håret i en tjock mörk fläta.

Hon bröt på något språk.

– Ja, mumlade Berit. Kan jag få en spruta till senare?

19

– Om du behöver det, svarade syrran och rättade till Berits sängkläder.

Vill du ha något nu?

– Min väska, sa Berit. Jag måste ringa.

Berit slarvade med sin hälsa, med städningen, sömnen, kosthållet, motionen, krognotorna och sin allmänna hyfs. Men det var två saker hon skötte minutiöst: Sina överenskommelser – och sitt husdjur.

Därför var hon tvungen att i sitt lulliga tillstånd ändå ringa två samtal.

Ett till Ted, som måste hämta hennes nycklar för att se till Lucifer. Och ett till Stina för att avboka mötet.

Den knappordige Ted var avklarad på mindre än en minut. Därefter letade hon rätt på Stinas nummer i telefonen. Tack och lov hade hon det kvar. Men Stina var inte fåordig.

– Men herre gud, hur är det med dig? Vilket oflyt! Hur hände det?

Innan Berit öppnat käften kom en ny svada: Jag var också nära att slå en rova igår, det har ju snöat i flera dagar, en kund jag skulle ha möte med nu på morgonen sladdade av vägen, är det här Sibirien eller? Mina flickor försökte förbjuda mig att ta bilen i morse, men jag kör ju som en pensionär, så det gick ändå, men du, det är ingen fara, jag har redan lobbat in dig hos Lotuz af Love, han tände på alla fem, han vill ha en som varit med ett tag, som kan spelet och som kan skriva och det kan ju du. Är du på sös, vilken avdelning? Jag kan buda över lite material om Lotuz, om det nya projektet, du kommer att gilla det, jag lovar … Har du kvar den där otäcka or men, förresten? Stina gav upp ett kvillrande skratt, i stark kontrast till den vrakspillra hon varit då hon abstinent och paranoid legat och tänt av i Berits lägenhet och varit nära att få en psykos när hon höll på att snubbla över Lucifer.

Efter samtalet med Stina – om man nu kunde kalla det samtal – lutade sig Berit mot sjukhussängens upphissade ryggstöd och föll i en skön slummer.

När hon blev väckt gick en rysning genom henne. Det enda hon tänkte var att hon skulle be om påfyllning av den mysiga drogen, för nu skrek nikotinbehovet och kaffeabstinensen efter omedelbara åtgärder. Men två meter Ted hindrade Berit från att kalla på hjälp.

20

– Vem fan var det som klippte till dig? pep han med sin ljusa, hesa stämma.

– Ett azzle, sa Berit, nu plötsligt medveten om att hon läspade av den avslagna tanden. Inte nog med att hon skulle behöva ligga här i ytterligare en dag, hon skulle behöva gå till tandläkaren också. Hon bad om väskan och grävde fram nycklarna.

– Han behöver inget käk? frågade Ted hoppfullt. Att se på när Lucifer kvävde och svalde sitt byte var den bästa show han kunde bli bjuden på.

Tyvärr visades den bara max varannan månad. En tigerpyton behövde inte äta ofta, då växte den för fort.

– Nej, han fick ju en kanin för ett par veckor sedan.

Men Ted hann inte ge uttryck för någon besvikelse, nu sken hans barnsliga ansikte istället av oförställd förtjusning. Som om jultomten kommit.

Liknelsen var inte helt långsökt, för Berits andra besök var ingen mindre än ljusets dyrkade apostel Lotuz af Love. Den Jesuslike uppenbarelsen var lika överraskande och glädjande som en skatteåterbäring. Berit hade sett en hel del kändisar under sitt jobb på Veckans OJ!, och flera av dem hade en sprakande karisma, men Lotuz af Love drabbade. Att han drabbade Ted var en sak – Ted var en buse och busar diggade kändisar. Men även Berit kickade igång. Det var som när man halsat den första ölen – en känsla av lysande förväntning och vetskapen om att den skulle besannas. Hopp.

Nytt hopp, tänkte Berit förundrad medan en liten fjädervippa strök henne lätt innanför revbenen.

Ted med alla sina svällande och tatuerade muskler sträckte fram kardan och bugade djupt. Sedan smög han ut, som om han tänkte att hans närvaro i samma rum som ett gudomligt väsen var blasfemisk.

Trots den andäktiga stämning som uppstått var det Berits fasta övertygelse att ingen människa var en gud, och när Lotuz af Love tagit henne i hand började han prata som en helt normal människa. Han satte sig på sängens fotända och skrattade till.

– Vilket skit att ha blivit av med en framtand, sa han.

Precis vad Berit tänkte när hon bländades av Lotuz af Loves gnistrande leende och inte kunde le tillbaka.

21