Av Unni Lindell: Ormbäraren Drömfångaren Sorgmantel Nattsystern Rödluvan Orkestergraven Honungsfällan Mörkermannen Sockerdöden 2011
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0405-9 © Unni Lindell 2012 Utgiven av Piratförlaget Översättning: Margareta Järnebrand Originalets titel: Djevelkysset Omslagsform: Mattias Boström Omslagsfoto: Vince Reichardt/Johnér Tryckt hos ScandBook AB i Falun, 2013
Vägbanan var delvis avstängd med röd- och vitmålade träbockar på bron över T-banan. Tistlar och hundlokor tvingade sig upp där muren slutade. Rälsen löpte långt nedanför. Några industribyggnader låg utspridda här och var. Bara en bil åt gången kunde passera. Den stora, grå Forden kom emot honom. Han kände igen den med detsamma, det var Vivians bil. Han kastade en snabb blick på klockan på instrumentbrädan. Den visade på 16.52. Han gasade på. Det var vit pil i hans riktning. Vivian gasade också. Han böjde sig fram. Hon hade för fan väjningsplikt. De möttes mitt på bron. Han tvärbromsade med ett ryck. Hon gav honom fingret, vred bilen åt höger och trängde sig förbi honom. Han dunkade knytnäven i ratten och hötte mot henne. Vreden satt som en klo i honom – mörk och igenkännlig. Senaste gången de talades vid var för bara några dagar sedan, i det lilla växthuset vid trädgårdslandet i skogsdungen alldeles i närheten av hennes hus. Hon ville inte ha honom längre. Det var över. Känslan var genast där igen, den söta, varma lukten av mull och varm plast, skuggorna av trädstammarna som låg i mörka ränder över det smutsiga taket, ljuset som dallrade och blänkte i fläckar genom lövverket. Det var bara det – ögonblicket då allting var förbi och ingenting mer. Hon hade kysst honom på kinden, som för att
visa att hon tyckte om honom trots allt. Men det var bara ett spel. Du betydde aldrig något. Det hade luktat cigarretter om henne, och parfym. Han hade sjunkit ner på alla fyra, och hans händer hade krafsat bland torra löv på jordgolvet. Hon bara gick. Han kramade ratten med ena handen och viftade ursinnigt med den andra för att sjasa bort en hårig insekt som flög emot hans hals, lade i backen, släppte upp kopplingen och trampade hårt på gaspedalen. Bilen backade några meter. Karossen gungade upp och ner medan han tvingade bilen fram och tillbaka för att vända. I natt hade han legat och sett på konturerna av sovrumsdörren. Eva hade andats lätt vid hans sida. När han vände sig om och lade handen på hennes höft hade hon till att börja med inte rört på sig, men sedan hade hon föst undan hans hand. Han hade tittat på henne, betraktat det bleka ansiktet med de slutna ögonen och blodet som dunkade genom den blå halspulsådern. Ögonblicket exploderade inom honom; bröstkorgen snördes ihop, smärtan var outhärdlig. Han vältrade sig ilsket ur sängen, stötte emot nattygsbordet; allting välte och ramlade huller om buller. Han tog tag i Eva, slet upp henne och ruskade henne tills hon skrek och bad om nåd. Efteråt hade han satt sig i vardagsrummet, borta vid fönstret, och tänkt på döden, på fadern som hade hängt sig, på den känsla av förlust som sedan dess hade varit det viktigaste elementet i hans liv: mörk, lockande, ett rör som sprang läck, en gren som knäcktes i vinden, en jacka som gled av en galge och föll ner på golvet. Han hade hämtat boken där det hade stått precis så, läst de beskrivande raderna om och om igen. Känslan av att ha blivit kränkt brann inom honom. Och i förmiddags hade han åkt till tvätten för att prata med Vivian.
* Vivian Glenne vände sig om och lade armen över ryggstödet på passagerarsätet. Anblicken av honom gjorde henne illamående: det grå håret och den röda tröjan. Hans bil stod halvvägs uppe på trottoaren och gungade upp och ner i några sekunder. I nästa ögonblick dunsade den ner med ett ryck. Han och hans Rambo-BMW, han kunde väl inte vända mitt på den smala bron? Men i samma ögonblick gick det upp för henne att det var precis vad han höll på med. Hon vände sig framåt igen och tryckte den högklackade skon så hårt mot gaspedalen att det för en sekund kändes som om stilettklacken skulle borra sig igenom gummimattan. Han hade varit inne på tvätten i dag igen. Hon hade avvisat honom, ville inte prata med honom, och Birgit hade fått ge honom skjortorna. Klockan på instrumentbrädan visade på 16.53. Hon tittade omväxlande i mittoch sidobackspegeln. Det var för lite luft i däcken, hastighetsmätaren var trasig och nackstödet satt löst. Vinddraget från den till hälften nedvevade sidorutan fick hennes hår att fladdra. Någon korsade gatan. Hon bromsade in och gasade sedan igen. Med två hungriga småbarn i baksätet hade hon försökt smita över före den förbannade BMW:n. Hon bara visste att han var ett kräk. Temperamentet hade hela tiden legat som ett farligt mörker i honom. Det var därför hon hade stått ut med honom så länge. För innerst inne var hon lite rädd för honom. ”Mamma, vad är det? Kommer någon och tar oss?” Hon satt spänt framåtböjd. ”Tyst med dig, Kenneth!” * Han knep ihop ögonen och koncentrerade sig maximalt. Ett tunt lager fukt efter den plötsliga regnskuren låg över den
mörka asfalten. En svarthjärtad människa, hade Eva kallat honom i dag. Hon retade upp honom när hon tjatade om det grumliga vattnet i fågelbadet – för att det var smutsigt och dessutom lockade till sig fåglar när alla fröna från träden flöt omkring i det, och grannen hade katt. Om vattnet var grått eller brunt eller klart gav han sjutton i; det innehöll spegelbilder, även hans egen. Det skulle vara vatten i det grå, statylika konstverket. Det var en skulptur, det där fågelbadet, något som skilde deras trädgård från de andra trädgårdarna på gatan. Varför var halva bron avstängd när inga vägarbetare i orangefärgade byxor syntes till? De hade väl tagit rast, som alla jävla kommunalanställda gjorde. Människor var djur, kanske intelligenta djur när de betedde sig som bäst, men kvinnor som Vivian kunde han klara sig utan. Han manade fram den för söta doften av hennes billiga parfym och gav gas. * Bilen fick sladd på den våta asfalten. Hon rätade upp den och lade märke till att folk stannade till på gatan och såg efter henne. Vinden slet i trädet vid busshållplatsen. Hjärtat hamrade som en boxhandske i bröstet. Hon hade haft svårt att koncentrera sig på jobbet i dag. Klänningar, kostymer, skjortor och kavajer, allt hade blivit en enda röra i huvudet. En äldre dam hade lämnat in en muff. Nu, mitt i sommaren. När hon skulle lägga ner den i lådan för speciella föremål hade Birgit skrikit till. Sedan hade de skrattat. Det hade fått den spända stämningen att lätta lite. Birgit hade ursäktat sig med att hon ett ögonblick trodde att det var en levande kanin. Och strax efter det kom han. *
Han gasade genom den mjuka kurvan. Hon hade fått ett litet försprång. Tunga vingar på en svart fågel svepte förbi lågt, alldeles framför hans strålkastare, och ett ögonblick var han farligt nära dikeskanten, men han lyckades räta upp bilen igen och hörde den distraherande radiorösten prata om en haj. Man hade hittat en hund i magen på den; hajen hade slukat den i en fjord bara femtio kilometer bort. Hunden hade simmat efter ägarens lilla båt, sedan blev den uppäten. Han stängde av radion. Där såg man hur det gick när man gav sig ut på djupt vatten. Vid affären blev han tvungen att bromsa in för en lastbil som kom ut från en sidogata. * Hjärtat slog som om det skulle spränga sig ut. Vivian Glenne susade fram på raksträckan förbi Shellmacken, köpcentret och Symrabiografen. Det var inte mycket trafik nu mitt under industrisemestern. Strax bortom centret delade sig vägen i tre, och alldeles efter kurvan, före korsningen, låg infarten med den täta häcken. Hon kastade en snabb blick i backspegeln, en Golf hade lagt sig mellan henne och BMW:n. Utan att tänka bromsade hon in hårt, vred ratten åt höger, körde in på uppfarten så att gruset sprutade och stängde av motorn. Löven i den främmande häcken vände sig ut och in i vinden och visade sina silvervita undersidor. Sebastian vaknade och började gnälla. Huset såg tomt ut. Det var ingen hemma. I backspegeln såg hon BMW:n susa förbi på vägen. ”Mamma, Dan är min storebror, och jag ska väl ha med mig en blomma till dagis i morgon?” ”Ja, Kenneth”, sa hon. ”Ni har blomdag i morgon. Jag ska hämta en blomma åt dig ute i skogsdungen i kväll.”
D e s a t t u p p e i Dans rum. De hade var sin dator, headset och händerna böjda över musen. Det långa skrivbordet täckte hela ena väggen. Dessutom hade de var sin svart stol med hjul. Rummet var stökigt och sängen obäddad. Dan såg på Jonas. Det ljusa, nästan vita håret var format till en taggig, ojämn frisyr i pannan och framför örat. Han hade på sig en svart T-shirt med ett mönster av eldslågor. Jonas var snyggare och smartare men smalare än han, egentligen för smal. ”Fy fan”, skrattade Dan när den röda bilen sladdade innan den for vidare över datorskärmen. Den gula satte efter i racerfart på den digitala banan och körde om. ”Gläd dig åt den tid du har”, flinade Jonas och klickade frenetiskt med musen. Hans röst var tillkämpat mörk, på det sätt som bara pojkar i målbrottet kunde låta, som modern lite hånfullt brukade säga när Jonas inte var i närheten. ”Fan, kolla, nu får du skärpa dig, Jonas.” Dan bet sig i underläppen. ”I hate you, boy!” ”Kommer inte din mamma snart, så att vi får något att äta.” ”Jo, när som helst.” Han böjde sig fram. Grafiken var skarp och klar. Ljudet dånade ur hörlurarna. ”Need for Speed: The Run” var inte favoritspelet, snarare tvärt-
om. Jonas var mest för krig, som ”War in the North” och liknande. De hade spelat ”World of Warcraft” sedan tidigt i morse men loggat ut för en halvtimme sedan. Det var jobbigt att kriga. De hade skapat karaktärer, kallat sig Thio och Amadeo, lösenordet var jakt, de loggade alltid in med fel ålder och spelade med guildet. Jonas förändrades när han pratade om spelen han skulle skapa, om namnen på karaktärerna och sådana saker. När han gick in i Amadeo blev han liksom en annan. Jonas hade skickat in ett spel till mästerskapet i Gameplay. Grafik, ljud och programmering, allt hade han gjort själv. Jonas ville ägna sig åt spelutveckling på heltid, ville inte utbilda sig till advokat som hans pappa ville att han skulle göra. Dan slapp sådant tjat, ingen i hans familj brydde sig särskilt mycket om utbildning. Men Jonas var smart, hade en IQ på 140 och visste allt möjligt, som att tiden hade förlängts med över trettio sekunder sedan 1970-talet och sådana saker. Dan hade följt med honom på lajv i en skog uppe i Maridalen en gång. Ungdomarna där uppe förvandlade sig till vampyrer och monster och hade långa mantlar, svärd och masker. Dan hade gillat det. De var så speciella, de andra, de hade långt, svartfärgat hår och en attityd som skrämde. Men man kunde skaffa sig militär erfarenhet och vapenträning genom datorspel också. Det var som att befinna sig i krig på riktigt. Innan de började med krigsspelen hade de gått helt upp i Nettby.no, en digital stad där ungdomar kunde dela tankar, erfarenheter, bilder och musik. Jonas och han hade gått med i ett digitalt medborgargarde och avslöjat deltagare som var vuxna vargar i fårakläder. Men staden var raderad nu. Dan drömde ofta om spelarna på nätterna, om ödemarken där krigare och militärer dök upp bakom stenar och ur gropar i mörkret. I går hade han drömt att han var en av Gothams skurkar. De var många och stod på rad och väntade på att få besegra Jokern, Mr. Freeze och Two-Face.
Han och Jonas hade pratat om det, att det skulle vara maxat att få jaga någon på riktigt en gång, och kriga, inte bara på skärmen.
Frank Willmann satt vid bordet i det gula köket och tittade över mot radhuset på andra sidan gatan. Framför honom på vaxduken stod kaffemuggen. Väggklockan visade på 17.04. Tickandet blev till ett öronbedövande ljud. Det var torsdag, och Birgit hade lovat stänga punktligt i dag. Han höll hårt runt muggen och tänkte på hur farligt allt kunde bli om hon hade avslöjat hemligheten. Det skallrade i köksfönstret. Raden med bilar rörde sig sakta nedför den svagt sluttande gatan. Det var hyreshus, enstaka affärsfastigheter, småhus och gator överallt. Men här nere hade den lilla skogsdungen på baksidan av radhuset sparats. Han såg sitt ansikte i den blanka termoskannan. Han hade hängande kinder och påsar under ögonen och såg trött ut trots solbrännan. Nu kikade han över den vita tyllgardinen som Birgit hade satt upp för att hindra insyn. En död fluga satt fast i tyget. Huset låg så nära gatan att smuts från bilarna stänkte upp nedtill på fönstren. Bara staketet med den glesa berberishäcken skilde den pyttelilla uteplatsen framför entrén från trafiken. Radhusen hade byggts för femtio år sedan, och upprepade breddningar av gatan hade tärt på de ursprungliga små trädgårdarna. Alla hade nyligen målats grå, utom Vivians och Roys gavelhus som fortfarande var ljusgrönt, med flagnande målarfärg och asbestplattor kring entrén. Han tittade
ner på sina händer. De stora arbetsnävarna var smutsiga, inte av bilolja i dag utan av jord. Han hade börjat ta ut förtida pension men hjälpte fortfarande till på bensinmacken då och då. Nu hade han varit ute vid växthuset och grävt av sig lite av ilskan. Det hade med Vivian att göra. Han tittade irriterat på de rostiga resterna av ett hammockskelett som stod i deras trädgård, mitt i ett stånd med brännässlor. Han hade aldrig sett en dyna i sätet. Det enda som gick an att vila blicken på hos dem var Roys blankpolerade taxi. Han låg säkert på soffan och latade sig nu, körde bara natt. Att inte Roy kunde måla det förbannade huset. Innanför ett av fönstren på övervåningen skymtade han Dans hjässa. Det brunvågiga, halvlånga håret syntes genom molnen som speglade sig i glasrutan. Dan var bara femton, men han hade något som påminde om honom själv när han varit i den åldern: en vilja att reda ut trassel och springa genom mörka schakt, som råttorna i kloaksystemet. Ungar blev sådana av att städa upp efter föräldrarna. Vivian höll Dan borta från hans pappa. Frank och Colin var fortfarande vänner, trots att det var fyra år sedan Colin hade skilts från Vivian. Dans kompis var också där. Den vita skotern stod parkerad utanför. De satt antagligen fördjupade i något av de där förbaskade spelen igen, de två. Den här sommaren höll på att regna bort. Det gillade de säkert, då blev det inte så mycket tjat om att vara ute. Men pojkar borde inte sitta inne och stirra på en datorskärm hela sommaren. * Vivian Glenne backade darrande ut från den främmande uppfarten och försökte återfå normal andningsrytm. ”Om du inte tjatar mer om den där blomman nu, Kenneth, ska du få godis
när vi kommer hem.” Treåringen hade spillt yoghurt utmed kanten på bilbarnstolen, den hade trängt in i det gråblå partiet med mjukare tyg. Han hade lite i håret också. Nyss hade hon lyft in honom i bilen i armarna. Pojkarna var alltid trötta när hon hämtade dem på dagis. Sebastian hade somnat i barnstolen, men nu började han plötsligt gråta. Hon sträckte sig bakåt och smekte babyn över den smutsiga kinden och kände lukten från hans blöja, lade i ettan och körde mot korsningen. BMW:n syntes inte till. Han kunde ändå inte göra henne något, för det var folk överallt. Han kunde skälla ut henne och slå knytnäven i taket eller något, men det var allt. Han ville säkert inte att hans fru skulle upptäcka alltsammans. Om Roy fick veta något kunde allt vara förstört. Hon hade bestämt sig för att sätta stopp, för nu fick det räcka. Urinlukten blandades med lukten av gummi från sätena och den inpyrda cigarrettröken. Dagispersonalen bytte aldrig blöja den sista timmen. Allting virvlade runt i huvudet på henne; det kändes som att titta på tre TV-kanaler samtidigt, som om hon var med i en dålig actionfilm. Hon tänkte på det hon och Birgit hade gjort på tvätten i går, druckit på arbetstid och anförtrott sig åt varandra. Hon ångrade det men hade behövt prata med någon. Hopplösa Birgit. Vad visste väl hon om män? Allting hos henne var fel: det breda ansiktet, de hopvuxna ögonbrynen och den hopknipta munnen. Frank hade ringt till henne och varit fly förbannad efteråt. Hon hade brutit samtalet och svarat honom med ett argt sms: Du, ditt gamla svin till fluktare, har ingen anledning att sätta mig på plats. Vilken idiot hon hade varit. I samma ögonblick såg hon strålkastarna i backspegeln. De såg ut som ögonen på ett vilt djur. Fan också, han hade väntat på henne.
F r a n k W i l l m a n n h ö l l kvar kaffet i munnen ett ögonblick innan han svalde det. Han betraktade flugliket som hängde i tyllgardinen, såg på nätmönstret i den ena vingen och på de pyttesmå benen som såg ut som svarta trådar. Vivians grå Ford kom i hög hastighet nedför gatan, och alldeles bakom den kom en mörk BMW. Vivian satt spänt framåtböjd. Hon svängde in mellan grindstolparna och tvärstannade bredvid Roys taxi. BMW:n bromsade in men fortsatte långsamt vidare. Köksklockan på väggen tickade. Den hade blivit 17.18. Plötsligt såg han att Birgit kom vaggande på trottoaren. Han böjde sig fram. Som alltid tänkte han att hon såg mycket äldre ut än sina femtioåtta år. Allting hos Birgit irriterade honom, den runda kroppen, det breda ansiktet och det risiga håret. Han kände hur mörkret kom. Det där med vinet i går var dumt av Vivian. Han blev nattsvart inom sig bara han tänkte på henne. Fruntimmer på fyllan pladdrade om alldeles för mycket. I går kväll hade Birgit haft sin ”lida i tysthet”-utstrålning, och han hade känt demonerna yngla av sig. För han genomskådade henne, hon hade varit annorlunda. Han blev förbannad. Till slut hade han fått ur henne att Vivian tvingat henne att ta ett glas vin på arbetstid och att Vivian hade babblat på om män hon hade haft och sådant larv. Birgit hade pratat fort. Hon brukade aldrig prata fort. Han sa att han
trodde att hon hade sagt något. Anklagelsen blev hängande i luften, som en farlig insekt med gadden ute. Om Vivian hade begripit något skulle alltihop snart vara känt, och de skulle bli tvungna att flytta. Han hade gått raka vägen ut i skjulet och ringt till Vivian, sagt att han skulle skvallra för chefen om hon någonsin bjöd Birgit på vin igen. Hon blev ursinnig, sa att han var en manschauvinist, att han inte bestämde över henne. Sedan hade hon skickat honom det där sms:et och kallat honom för fluktare. Han hade raderat det med detsamma. Vivian var så in i helvete fräck. Han brukade visserligen hålla ett öga på fönstret bredvid Dans, särskilt på hösten och vintern när det var mörkt ute och ljuset var tänt inomhus och det var läggdags för vuxna. Inte så sällan sprang Vivian omkring i bara behån innanför de genomskinliga gardinerna. Det hände också att hon gick helt naken. På grund av trafikbullret var fönstren tvärs över gatan nästan alltid stängda. Själv var han tacksam över att Birgits och hans sovrum vette bort från gatan, mot allmänningen, där lekplatsen och skogsdungen med blomrabatten och det lilla växthuset låg. * Dan reste sig tvärt och drog av sig headsetet. Ljudet från stolshjulen skar i öronen. Han hade hört moderns arga röst genom hörlurarna. Han knuffade undan Jonas, som också hade rest sig, och öppnade fönstret på vid gavel. Modern stod framåtböjd och pratade med en man i en BMW som hade parkerat alldeles utanför grinden. Mannen i bilen lutade sig ut genom sidorutan. Han hade röd tröja och grått hår och talade sammanbitet. Han påminde om rektorn i skolan. Dan hatade rektorn. Mannens grå hår låg perfekt kammat åt sidan, och inte ett skäggstrå kunde anas. I baksätet låg diverse militärutrustning, en grön bag och en jacka slängd över ryggstödet.
Dan kände draget av mörker igen, som om alltihop skulle slita sönder honom. Han drog nervöst i T-shirten, strök med fingret över imman längst ner på fönstret och försökte höra vad de sa. Hjärtat slog som om han hade sprungit. Handlade det om hans pappa? Eller var det något annat? Ekebergbussen körde sakta förbi och växlade i den svaga uppförsbacken. Ett stort moln av grå avgaser drog över asfalten. Plötsligt fick han syn på Birgit, som stod på trottoaren på andra sidan gatan och tittade. Trädtopparna stack upp som spjut mot himlen bakom taken på radhuslängan mitt emot. En somrig slöja av grått regn föll stilla från himlen igen. Frank stod i köksfönstret, bakom gardinen, i nätbrynja. Jonas trängde sig in bredvid honom. Dan hörde att det kurrade i hans mage och undrade om smärta var smittsamt. Jonas stirrade på modern och den arge mannen och kliade sig på en finne på sidan av hakan. ”Honom där har jag sett förut”, mumlade han. ”De kanske har krockat?” Jonas nickade mot Birgit. ”Varför går hon omkring i kappa mitt i sommaren, och de där hemska bruna skorna? Hon ser ut som en insekt.” ”De har inte krockat. Birgit är okej.” Dan hörde småkillarna skrika inne i Forden. I fantasin hade han klätt av Birgit ibland. Hur oformlig är hon egentligen? Hur mjuk och hur dum? Modern rätade på sig, vände sig om och tittade mot fönstret. Dan mötte hennes blick. Hon slog handen i biltaket, sa något kort till mannen, och bilen körde i väg med ett hårt ryck. ”Ni kanske har pizza i frysen? Vi måste få lite vatten också”, sa Jonas. ”Du har väl hört vad författaren W.C. Fields säger om vatten?” Dan svarade inte. Det susade så i öronen på honom. Jonas skoter stod till hälften gömd inne i häcken med de långa vattenskotten. Modern gick tillbaka till Forden. Dan såg hur det ljusgröna huset speglade sig och framträdde förvrängt i framrutan.
Birgit Willmann höll hårt med båda händerna om väskans handtag. Det lätta regnet stack i ansiktet. Hon hade stängt tvätten prick fem och gått hemåt. Vivian hade som vanligt smitit strax innan, för att hämta barnen på dagis. Nu körde BMW:n i väg, och Vivian började lyfta ut småpojkarna ur baksätet. Att hon orkade gå omkring i de där högklackade röda skorna. Herregud, så hon behandlade sina ungar. Kenneths skrikande påminde henne om vinandet från den lilla motorn som drev hängstativet på tvättinrättningen. Alltihop blev till ett oljud i huvudet på henne. Dan och hans kompis stod i fönstret. Birgit hade ända sedan hon var fjorton vetat att hon aldrig skulle få egna barn. Det var hemskt att Vivian hindrade Dan från att träffa sin pappa. Frank sa att Colin hade slutat dricka. Men hon hörde Vivians röst inom sig. Colin vill skinna mig på pengar. Jag vet inte vad Dan tänker. Han är så nördig. Tonåringar, du vet. Jag tycker faktiskt att Frank också borde säga upp bekantskapen med Colin. Han bor ju inte här längre. Men Birgit visste att det aldrig skulle bli så. Frank skulle snart ge sig ut och fiska med Colin. *
Vivian Glenne kände vreden som en våg genom kroppen. Hon darrade fortfarande. Att han kom hit. Att han hotade henne, sa att han inte fann sig i det. Hans manlighet hade antagligen fått sig en knäck. Den där förbannade Birgit kunde sluta vara så nyfiken. Hon lyfte upp Sebastian på höften med en knyck, böjde sig ner och drog upp Kenneth från marken. Jonas var här. Hon hade mött hans blick alldeles nyss. Hans skoter stod rakt framför henne. Han hängde som en kardborre på sonen, den där grabben. Dan sa att Jonas var skötsam, vilka dumheter! Han hade ju för fan ett eget hem, ett fint hem till och med, bodde med sina fisförnäma föräldrar i ett hus på Konvallveien, med en gräsmatta som såg ut som om den var klippt med nagelsax. Det var i de fina kvarteren, bakom köpcentret, där husen låg på rad i de frodigt grönskande trädgårdarna. Men Dan var aldrig där. Han gillade inte Jonas föräldrar, sa han, inte den senila farmodern som bodde i källarvåningen heller. Men det var väl snarare så att han inte var välkommen, att han inte var tillräckligt fin. Hon tänkte på Jonas pappa, norsklektorn med de stålbågade glasögonen. Han hade hämtat sonen några gånger innan pojken fick skotern. Då hade han spankulerat fram och tillbaka som en ilsken tupp på trottoaren utanför, ville inte ringa på eller komma in. När Vivian vinkade till honom i köksfönstret vände han sig bara bort. Den torra, frustrerade typen som skulle gå i pension nästa år. Vivian visste allt om sådana män. I går hade Jonas ätit fem fiskpinnar och tagit tre stora potatisar. Det fanns inte plats för honom vid det lilla köksbordet, men det föll honom inte in att det var därför Roy fick sitta i vardagsrummet och glo på TV med sin tallrik på det låga soffbordet. *
Birgit vände sig om och gick mot sin egen dörr. Hon tänkte på samtalet i rummet innanför butiken i går. Vivian hade varit alldeles ifrån sig på grund av breven från Dans pappa. Nu när chefen är på semester och det bara är du och jag, Birgit. Alkoholen har gått ur blodet innan jag hämtar ungarna på dagis. Birgit hade ertappat sig själv med att fnissa, något hon aldrig brukade göra. De hade städat undan på laminatbordet, flyttat några travar med dukar och papper och torkat av bordet med en våt trasa innan de hällde upp vin i var sin kaffekopp och skålade. De hade gått ut varannan gång och expedierat kunderna. En kvinna kom tillbaka och påstod att fläcken på den turkosblommiga klänningen var värre än när hon lämnade in den. Hon fick hundra kronor tillbaka, och efteråt hade de nästan skrattat ihjäl sig. Det var efter det som Vivian plötsligt hade sett konspiratoriskt på Birgit och berättat att hon vid upprepade tillfällen varit otrogen. Den ena historien var värre än den andra. Vivian hade tydligen gillat att Birgit blev lite ställd. Hon hade beklagat sig över hur tråkig Roy var och efter ett tag erkänt att hon gillade fara, särskilt i samband med sex. * Roy Hansen gned sig över den slätrakade hjässan, såg frågande på sin sambo och reste sig ur soffan. ”Ta ungarna”, sa Vivian Glenne och lämnade över Sebastian till honom, drog i den svarta, korta kjolen, sparkade av sig de högklackade skorna och sprang uppför trappan. Behärskning var inte hennes starka sida. Det hade hennes syster, Rita, rätt i. Rita hade sagt att Vivian pendlade mellan djupt tungsinne och intensiv, manisk eufori, sagt att hon måste sluta skälla så på barnen. Hon sa att småkillarna tog efter. Som om det också var hennes fel. Hon slängde upp dörren till Dans rum men släppte inte handtaget,
stod bara där och tornade upp sig som en furie medan hon blängde omväxlande på sonen och på hans kompis som satt vid datorskärmarna. Vivian fäste blicken på Jonas Tømte. Hans isblå ögon hade grå fläckar runt iris. Han blängde tillbaka. Han var rödflammig i ansiktet. Kindbenen var kraftiga och markerade, och gropen i hakan irriterade henne. ”Nu får det räcka.” Hon såg på sonen medan hon talade om hans kompis i tredje person. ”I dag har jag inte middag till Jonas. Klockan är snart halv sex. Han får gå hem till sig. Jag har haft en helsikes dag.” Jonas Tømte höll upp handen, men hon viftade bort honom. ”Det räcker nu, Jonas. Det kryllar av ungar här i huset. Du har väl för fan en egen familj. Och varför i helvete får Dan aldrig följa med hem till dig?” ”Mamma!” Dan reste sig. Jonas och han hade varit kompisar sedan fjärde klass. Han hade inga andra. Jonas Tømte stoppade spelet med en tangenttryckning. ”Nu fäller du ihop din dator och lägger ner den i väskan, och sedan åker du hem till dig. Du har inte mer att hämta här.” Hon pekade på den signalgröna ryggsäcken som låg slängd mitt på golvet. Dan svalde. Vad skulle folk säga om de inte var kompisar längre? ”Vem var killen i den där bilen?” Modern vände sig om och gick halvvägs ut ur rummet. ”Bara en kund från tvätten, en som var missnöjd med något.” ”Med vad då? Följde han efter dig?” Hon gick tillbaka in i rummet, sköt igen dörren, stramade till läpparna, sänkte rösten och sa: ”Han hämtade några skjortor tidigare i dag. Det var bara det. En av dem var fortfarande fläckig, Dan.” ”Jag tror dig inte!” Hon väste lågt: ”Saker och ting är inte som de ser ut!”
* Roy Hansen tittade upp i trappan. Några lätta dammtussar låg längst in på de nedersta stegen. En blek eftermiddagssol hade trängt igenom regnridån och kastade en dämpad, svag rektangel på väggen. Han hade hört vad hon skrek. Det räcker nu, Jonas. Det kryllar av ungar här i huset. Du har väl för fan en egen familj. Och varför i helvete får Dan aldrig följa med hem till dig? Han hörde att hon fortsatte prata, men lägre innanför den stängda dörren. Orden rann ur munnen på henne, och någonting föll i golvet. Sedan skrek Dan: ”Fan, mamma. Fan i helvete!” Dörren for upp med ett ryck.