9789113033211

Claes Ericson

Oligarkerna Om snabba pengar och fÜrgänglig makt i kapitalismens Ryssland

Tidigare böcker av Claes Ericson Ryssland nu – trender i skuggan av Kreml, 2008 Sovjetunionens roliga historia. Makten, människan & skämtet, 2006 (tillsammans med David Cesarini)

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2011 Claes Ericson och Norstedts, Stockholm Faktagranskning: Kalle Kniivilä Omslag: Håkan Liljemärker Foton: Bilder på s. 340 © Nobelstiftelsen, bilder på s. 279, 313 © East Capital, bilder på s. 254, s. 360 från Wikipedia Commons, övriga bilder © TASS Författarfoto: Helen Vallhov Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2011 ISBN 978-91-1-303321-1

Innehåll Världens mest vågade kapitalistiska experiment 7 En ödesdiger mellanlandning 10 R Så blir man oligark 12

DEL I – OLIGARKKAPITALISMENS DECENNIUM 15 Unionsupplösning – Kommunismens fall och marknadsekonomins inträde 18 Dödsryckningar och undergång 18 R Världens största privatisering 25 Jegor Gajdar 29 R Alla blir aktieägare 32 R Anatolij Tjubajs 34 Presidenten mot parlamentet 38 Banditkapitalism – Med eller utan rätt att tjäna pengar 43 Nomenklaturaoligarkerna 43 R Viktor Tjernomyrdin 47 R Maffian tar över 51 Sergej ”Michas” Michajlov 57 R Acklimatisering till kapitalismen 61 Skandaler under 1990-talet 68 Oanade möjligheter – Makt och rikedom ur tomma intet 72 Entreprenörsoligarkerna 72 R Michail Fridman 77 R Att trolla fram dollar 81 R Vladimir Gusinskij 87 R Kampen om guldäggen hårdnar 92 R Ekonomiskt spel i Tjetjenien 98 Oligarkstyre – Maktkampen eskalerar 102 Den genialiska lån-för-aktier-modellen 102 R Vladimir Potanin 106 R Oligarkernas marionett räddas 110 R Boris Berezovskij 116 R Oligarkernas herravälde 122

Bankirernas krig – Må den starkaste vinna 126 Skiftande allianser 126 R Industriutveckling – trots allt 131 R Jurij Luzjkov 134 Marknadsekonomins kollaps 138 R Finanskrisens offer 142 R Med tv som vapen 145

DEL II – STATSKAPITALISMENS DECENNIUM 151 Staten slår tillbaka – Presidenten åter vid rodret 153 Entreprenörsoligarkernas fall 153 R Michail Chodorkovskij 159 R Från oligark till endast miljardär 165 R Bolsjojteatern 171 R Yukos uppgång och fall 172 Inget utrymme för opposition 176 R Garri Kasparov och andra oppositionella 180 Starka relationer – En ständig positionering 184 Statstjänstemän som de nya oligarkerna 184 R Vladimir Putin 188 R Ryssland och omvärlden 192 R Kreml och Vita huset 198 R Starka varumärken 201 Klanernas kamp om makten 202 R Staten och kapitalet 207

Oljan – Den ryska ekonomins drivkraft 211 En urstark ekonomi 211 R Vagit Alekperov 215 R Energi som makt 218 Gazprom – Statens förlängda arm 222 R Bananrepublikens dagar räknade 226 Den ryska råvaruförbannelsen 231

Finanskris – Berg-och-dal-bana för rysk ekonomi 236 Den ryska ekonomins sårbarhet 236 R Ett långsamt uppvaknande 241 Oleg Deripaska 246 R Famlande krishantering 250 R Den ryska bilindustrin 255

DEL III – MARKNADSEKONOMISKA FENOMEN 261 Makt och mutor – Ett arv av korruption 263 Auktoritet och maktmissbruk 263 R Korruptionen i praktiken 269 Mellan aggressiva affärer och krass kriminalitet 275 R Aleksandr Lebedev 280

Nyrysk lyx – Glamour och flärd utan motstycke 284 Vanor utöver det vanliga 284 R Oligark online 290 R Michail Prochorov 291 Moskva – lyxens Mecka 294 R Roman Abramovitj 298 R En ny generation superrika 302 R Darja Zjukova 306

Bortom finanseliten – Konsumtionsboom och kapitalismens baksida 309 Det nya klassamhället 309 R Oleg Tinkov 315 R Ksenija Sobtjak 317 Marknadsekonomins förlorare 319 R Ett rikt land men ingen välfärdsstat 323 Vart är Ryssland på väg? 328 Appendix I: Tsarväldet – Från bondeekonomi till industriexport 332 Förutsättningar för ett imperium 332 R Tillväxt och tillbakagång 336 R Klanen Nobel – Entreprenörer värda ett Nobelpris 340

Appendix II: Sovjetunionen – Från tillväxt i världsklass till finansiell rutschkana 344 Krigskommunism och planekonomi 344 R Ändamålen helgar medlen 347 Ekonomisk härdsmälta 351 Rollista 356 R Tidslinje över Rysslands postsovjetiska utveckling 360 Lästips 362 R Register 365

Världens mest vågade kapitalistiska experiment

Vad har följande fyra personer gemensamt: en föräldralös gosse i norra Sibirien, en arbetslös teaterregissör som kör svarttaxi, en ungkommunist i pilotglasögon som driver ett café och en prisbelönt matematiker vid Vetenskapsakademin? Svaret är att alla någon gång under sitt liv har hunnit bli Rysslands rikaste man. I Oligarkerna beskrivs deras väg dit och orsaken till att ingen av dem längre är rikast.

Skildringen innehåller två decennier fyllda av djärva privatiseringsprojekt, ödesdigra maktkamper och osannolika livsöden. Berättelsen om hur det var möjligt för en enskild person att bygga upp en oerhörd förmögenhet under de första åren efter Sovjetunionens fall 1991 illustrerar Rysslands övergång från plan- till marknadsekonomi.

Det är omöjligt att som betraktare förhålla sig helt neutral till utvecklingen. Kapitalismen dödade kommunismen och skapade förutsättningar för en helt ny samhällsbyggnad. Men förändringen innebar inledningsvis för de allra flesta än värre umbäranden än under sovjettiden, medan ett fåtal med hjälp av inflytelserika kontakter, vassa armbågar och stark entreprenörsanda lyckades skapa sig stora rikedomar. Det är de ryska oligarkernas historia.

En rysk oligark är i sin ursprungsform en man med både ekonomiskt och politiskt inflytande. För somliga har det politiska inflytandet givit det ekonomiska, för andra var det omvänt. Den första generationen oligarker, som jag kallar för nomenklaturaoligarkerna, hade en politisk plattform genom en karriär inom kommunistpartiet som gav möjligheter att skapa en förmögenhet. Nomenklaturaoligarkerna kontrollerade den unga marknadsekonomin kring tiden efter Sovjetunionens fall.

Men några år in på 1990-talet var kopplingen till staten inte längre en nödvändighet. Plötsligt dominerade en helt annan grupp som jag kallar för entreprenörsoligarkerna – unga, modiga kapitalister, som tills nu befunnit sig långt ned i samhällshierarkin. Med ens ägde de en politisk makt som gick långt bortom deras nyvunna rikedomar.

På 2000-talet har pendeln i hög grad svängt tillbaka, och det är åter 7

statstjänstemännen som genom sina officiella positioner har kontroll över stora delar av ryskt näringsliv. Statens stärkta ställning har berövat entreprenörsoligarkerna en stor del av den makt som personlig rikedom kunde ge under 1990-talet. Begreppet oligark har samtidigt förlorat mycket av sin ursprungliga innebörd. Miljardärerna, visserligen rikare än någonsin, har intagit en allt mer underdånig ställning gentemot statsmakten, medan regeringsmedlemmar och Kremlbyråkrater tar beslut utifrån sina ämbeten snarare än sina förmögenheter. Trots urvattningen används begreppet oligark genomgående för landets superrika, eftersom deras status är densamma.

Mycket av faktaunderlaget i de följande kapitlen består av andrahandskällor som tidningsartiklar och böcker. Rysk statistik och ryska data är inte alltid tillförlitliga och kan vara förknippade med ett visst mått av osäkerhet. Den rysk-amerikanske journalisten Paul Klebnikov konstaterar i sin bok Godfather of the Kremlin att ”avtal i ryska affärer och rysk politik görs med ett handslag. Sällan skrivs något ned. Ofta är den här sortens kontrakt säkrare än de skrivna, så en noggrann bedömare av dagens Ryssland får inte nedslås av bristen på den typ av dokumentation som man ser i väst.”

Klebnikov är förhållandevis nyanserad i sina formuleringar om Rysslands utveckling, men likväl finns i andra böcker beskrivningar av skeenden som står i stark kontrast till hans framställning, inte minst när det gäller gudfadern Boris Berezovskij. Det är inte alltid lätt att veta var gränsen mellan objektiva fakta och subjektiva tolkningar går. Klebnikov mördades för övrigt i juli 2004, ett mord som av många sätts i samband med hans journalistiska gärning.

Jag har i så stor utsträckning som möjligt granskat mina källor, men det finns trots detta inslag av antaganden. I förekommande fall har jag försökt att tydligt redovisa att uppgifterna inte är verifierade. Det är troligt att dessa delar av historien kommer att förbli i dunkel.

Claes Ericson Stockholm i november 2010

8

Del I och II beskriver den ekonomiska utvecklingen i Ryssland från perestrojkan och framåt. Del III tar upp några marknadsekonomiska fenomen som är särskilt framträdande. Emellanåt beskrivs vissa nyckelpersoner och fenomen mer ingående i särskilda rutor. Dessa avsnitt överlappar i viss mån huvudtexten och kan både läsas självständigt och hoppas över. Längst bak finns översikter över de viktigaste händelserna och personerna som skildras i boken.

För att förstå förutsättningarna i slutet av 1980-talet är det nödvändigt att känna till den historiska bakgrunden. För den som så önskar introduceras tsartiden och Sovjetunionen ur ett ekonomiskt perspektiv i var sitt appendix. Om man i grova drag känner till skeendena fram till Sovjetunionens fall är det bara att kasta sig rakt in i Del I. 9

En ödesdiger mellanlandning ”Jag visste att de skulle arrestera mig.”

– Michail Chodorkovskij

Flygplatsen Tolmatjevo (Novosibirsk), lördagen den 25 oktober 2003 Klockan var kvart över fem på morgonen. Plötsligt avbröts tankningen av den Tupolev 134 som stod uppställd på det öde flygfältet. Det privatchartrade planet skulle fortsätta mot Irkutsk så snart det var fulltankat, men nu flyttades det istället av en truck till en avlägsen del av flygplatsen.

Dörren bakom cockpit slogs upp och besättningen klättrade hastigt ned för passagerartrappan. Deras andedräkt bildade stora moln i den kyliga morgonluften. Med skärrade blickar skyndade de bort mot huvudbyggnaden. Snön knarrade under deras tunna loafers. Sedan blev det alldeles tyst.

Stillheten bröts av ljudet från skrikande V8-motorer. Två svarta bussar med tonade rutor närmade sig snabbt flygplanet. De stannade abrupt framför dess stjärt med strålkastarljusen mot vingen. Ut rusade ett tiotal uniformerade män, som lätt hukande sprang de få meterna till trappan.

Märket på deras mörka kamouflagejackor visade att de tillhörde Alfagruppen, den särskilda insatsstyrkan vid den federala säkerhetstjänsten.

Iklädda hjälm och skyddsväst och beväpnade med kpistar var de redo att ta till våld om det behövdes. Uppdraget bestod i att gripa en man som var misstänkt för landets största skattebrott genom tiderna.

Samtidigt rörde sig mörka skuggor bakom snövallar och polisbilar med blåljusen på närmade sig. Flygplanet omringades av tiotals beväpnade vakter, även de från den federala säkerhetstjänsten. Det skulle krävas en mindre armé för att ta sig förbi.

Alfagruppen leddes av en bjässe på nästan två meter. I ett enda kliv var han uppe vid den halvöppna dörren. Utan att stanna till fortsatte han in i flygplanskroppen, med resten av insatsstyrkan tätt efter sig. Dörren till cockpit var öppen, men en snabb blick visade att där var tomt. Fortfarande i språnget apterade han en liten dosa på den stängda dörren till passagerarkabinen. Han tog ett steg bakåt ut på trappan och höll upp armen 10

som skydd. Med en dov smäll flög dörren upp. Sekunden efter rusade han in. ”FSB! Upp med händerna! Ingen rör sig!” Saliven stänkte medan blicken irrade över sätena för att se tecken på höjda vapen. ”Alla vapen på golvet, annars skjuter vi”, skrek han. Men de två säkerhetsvakterna i planet hade i enlighet med gällande regler lämnat sina pistoler till piloterna och höll nu darrande upp händerna så att fingrarna nuddade taket. Under några sekunder rörde sig ingen.

Så reste sig en man i kritstrecksrandig kostym lugnt från sin fåtölj. Igår hade han informerat de anställda vid sitt oljebolag Yukos om den kommande superfusionen med Sibneft; ikväll skulle han sitta bakom galler. ”Okej, då går vi”, sa han sammanbitet och sträckte sig efter rocken. Spelet var över.

Michail Chodorkovskij, Rysslands rikaste man och Vladimir Putins starkaste utmanare till presidentposten, hade gripits. Hans öde förkroppsligar bättre än någon annans en oligarks uppgång och fall.

11

Så blir man oligark Ta en kommunistiskt styrd planekonomi, gärna djupt korrumperad, och se till att den drivs i konkurs. Det sker lättast om den har en stelbent och föråldrad administration med gamla och inkompetenta ledare som felprioriterar budgetmedel genom att undvika nödvändiga reformer och satsar på militär upprustning istället för utveckling av övrig industri. Stå helst utanför etablissemanget, så att du inte själv blir en trångsynt och trögrörlig produkt av det. Glöm dock inte att skaffa dig inflytelserika vänner bland nyckelpersoner inom de rådande maktstrukturerna.

Utnyttja den omogna marknad som uppstår i kaoset efter att landet slutligen upplöses på grund av de ekonomiska problemen. Tjäna dina första pengar på att skillnaden mellan utbud och efterfrågan är milsvid. Svartabörshandel i lagens gränsland uppmuntras eftersom lagen ändå sällan används emot någon. Spela inledningsvis säkert med relativt billiga importvaror och öka successivt insatsen till mer avancerade produkter.

För att ta dig till nästa nivå, utnyttja hämningslöst dina kontakter med hjälp av påtryckningar, mutor och gentjänster. Skaffa en stark partner i den undre världen som skyddar dig mot utpressning, men var noga med att inte få ett (alltför dåligt) rykte om att själv tillhöra den organiserade brottsligheten. Om bara några år vill du framstå som en moralens väktare inom såväl företags- som samhällsliv och gärna använda dina pengar för filantropiska ändamål. Öppna en bank så fort de avreglerade finansmarknaderna tillåter.

Se till att Centralbanken får fart på hyperinflationen och utnyttja din position till att låna ut pengar, gärna statens egna, och växla till dig dyrbar hårdvaluta. Exploatera landets naturresurser genom att få tillstånd att exportera dem via ett obskyrt försäljningsbolag i ett skatteparadis långt utanför landets gränser.

Skräm upp regeringen med kommunistspöket för att få fart på en

12

hejdlös privatiseringsprocess i demokratins namn. Utnyttja befolkningens desperata situation och din egen insiderposition till att köpa nytryckta aktiebrev för en spottstyver. Bilda en pakt med privatiseringsgeneralen för att få ge lån till den fortfarande konkursmässiga staten med aktier i de mest värdefulla statliga bolagen som säkerhet. Försäkra dig om att presidenten får behålla makten, och luta dig sedan tillbaka och vänta på att aktierna blir dina.

Har du kommit så här långt ser ditt liv förmodligen ut ungefär på följande vis, om man får tro den före detta oligarkälskarinnan Lena Lenina som skrivit mycket i ämnet. I boken Multimillionaires från 2006 ger hon sin bild av genomsnittsoligarken: Han är en fyrtioårig man som skapat sin egen förmögenhet, är inne på sitt andra äktenskap och har två barn, minst en älskarinna och gör av med 6,2 miljoner dollar om året på ”löpande kostnader”. Han äger minst 7 bilar, har 16 anställda, en yacht på 170 fot, en privat jet för 27,5 miljoner dollar, en handfull villor och en stor lägenhet i London.

Njut för allt i världen av din rikedom medan du kan. Tiderna förändras snabbt och plötsligt kan förmögenheten vara ett minne blott, på grund av att ditt åtminstone halvkriminella förflutna hinner ifatt dig, att regimens tålamod med din politiska agenda brister eller att en global finanskris dyker upp i kombination med alltför djärv belåning av dina bolag.

Det här är en raljerande beskrivning av Rysslands oligarkhistoria, även om det finns åtminstone ett korn av sanning i den. För en mer nyanserad bild rekommenderas de följande kapitlen.

13

Invigningen av Rysslands största kasino, Kristall, i Moskva under hösten 1997. För pionjärerna i Rysslands unga kapitalism innebar 1990-talet ett högt spel med stora insatser.

Del I Oligarkkapitalismens decennium

D

en sovjetiska ekonomin hade gått kräftgång i årtionden när problemen till slut fick den att närma sig bristningsgränsen under 1980-talet. Berlinmuren föll 1989, Warszawapakten knappt två år senare, och så till sist också själva Sovjetunionen i slutet av 1991.

Ett nyfött Ryssland undkom inte Sovjetunionens raserade ekonomi, tvärtom. Men ett antal fundamentala reformer sjösattes omedelbart.

Marknadsekonomin introducerades hårdhänt och medierna kallade systemet för ”gränskapitalism”, ”cowboykapitalism” och ”banditkapitalism” beroende på inställning. Mellan augusti 1991 och augusti 1992 hann kommunismen avskaffas, fri prissättning införas och en stor del av ekonomin privatiseras.

Avsaknaden av marknadsekonomiska fundament, som fungerande lagar och myndigheter att se till att de efterlevdes, ansågs inte vara något oöverstigligt problem av de nya makthavarna. Det viktigaste var att försäkra sig om att skapa ett nytt samhälle där kommunistpartiets maktbas slagits i spillror för gott.

Inledningsvis blev de mest påtagliga resultaten ett nytt utbud av varor, men också prisstegringar och massarbetslöshet. Början av 1990-talet lämnade många ryssar helt utarmade. Kapitalism hjälpte föga när de enda pengarna i rullning var de som lämnade landet. Idag går meningarna om reformerna från Rysslands första år isär, men en sak är säker: krafter släpptes loss som ingen stat i det nya Rysslands skick kunde förväntas klara av.

Som pionjärer i Rysslands omogna marknadsekonomi var de blivande oligarkerna blixtsnabba med att utnyttja de nya möjligheterna. Startskottet hade gått redan i perestrojkans inledningsskede då unga entreprenörer sålde tjänster och importerade bristvaror i ett samhälle som längtade efter annat än sovjetiska produkter med låg kvalitet och obefintlig komfort.

De första företagen sattes upp som enkla kooperativ, men potentialen att tjäna pengar mångfaldigades när den avreglerade finansmarknaden gjorde det möjligt att öppna banker. I det nyfödda Ryssland kunde man göra stora vinster genom att bara ha hand om andras pengar under en kort tid.

I kampen om lukrativa handelskontrakt och statliga råvarubolag drabbade affärsmännen snart samman i häftiga konflikter. Genom deras nystartade tidningar och tv-kanaler kunde den ryska befolkningen förvånat följa utvecklingen. Ibland var det svårt att tro sina ögon.

16

Några få år in på det kapitalistiska experimentet hade Rysslands affärselit lyckats skrapa ihop ett kapital, en infrastruktur och ett kontaktnät som innebar en unik möjlighet att delta i världens största massprivatisering.

Samtidigt hade parlamentet förvandlats till en samtalsklubb och presidenten till en marionett i händerna på de allt mer maktfullkomliga affärsmän som upptäckt vilket inflytande de snabba förmögenheterna hade givit dem.

Aldrig tidigare i världshistorien hade en grupp människor med så knappa resurser blivit så rika på så kort tid. Rysslands oligarki var född.

17

Unionsupplösning – Kommunismens fall och marknadsekonomins inträde

Dödsryckningar och undergång ”Partiet och moderlandet är i fara – jag skulle vilja säga i stor fara. Risken för en upplösning av vår stat är stor, och en sådan skulle innebära en chock för världen, ett obotligt slag mot socialismen och de internationella kommunisternas och arbetarnas rörelse.”

– Kommunistledaren Jegor Ligatjov, mars 1990

Århundraden av auktoritärt styre hade gjort att demokrati och marknadsekonomi var i det närmaste okända begrepp i 1980-talets Sovjetunionen.

Systemet var föråldrat och ineffektivt. Efter årtionden av stagnation hade kommunismens utopiska mål sedan länge bleknat och urholkat det politiska systemets legitimitet. Många hade hunnit ge upp hoppet om någon förbättring av den rostande ekonomin. Ingen anade att ordet ”oligark” snart skulle vara vanligt förekommande i ryska språket.

Så blev Michail Gorbatjov generalsekreterare 1985. Som den sanne kommunist han var hävdade Gorbatjov visserligen att det inte var den kommunistiska ideologin som det var fel på, utan bara på hur partiet förvaltat arvet från Marx. Men även om Gorbatjov på traditionellt sovjetiskt manér kallade sina reformer för ”en återgång till den sanne Lenin” innebar de i själva verket ett pragmatiskt avsteg från den sovjetiska doktrinen. De ekonomiska reformerna sjösattes under ledordet perestrojka (ombyggnad) med målet att bygga om hela samhället. Det skulle bara dröja ett par år innan Ryssland var mitt uppe i en dramatisk process som i det närmaste kunde kallas för en omvänd marxism – en revolutionerande omvälvning där kommunism övergick i kapitalism.

18

Sovjetunionens siste generalsekreterare Michail Gorbatjov under ett möte med Högsta sovjet i november 1991, bara en dryg månad innan Sovjetunionen upplöstes.

Gorbatjovs avgörande problem var att han försvarade en regim och en historia som ingen kunde försvara. Eftersom partiet utgjorde hans egen maktbas sågade han av den gren som han satt på. Ju mer Gorbatjov försökte rädda imperiet, desto mer bidrog han i själva verket till dess undergång.

Fram till 1989 tog Gorbatjov visserligen flera viktiga beslut. Han såg exempelvis till att förbättra de hårt ansträngda relationerna med väst genom att sluta viktiga avtal med USA om att reducera den strategiska vapenarsenalen. Förhoppningen var att kunna minska de sovjetiska militärutgifterna, som hade kommit att uppgå till en fjärdedel av BNP. Dessutom tog Gorbatjov offentligt avstånd från Brezjnevdoktrinen som hade hållit Östeuropa i ett järngrepp och han beslutade att Sovjetunionen skulle dra sig ur det förödande kriget i Afghanistan efter ett decennium av strider.

Trots det klart medgörliga i handlandet fanns ingen hjälp att förvänta 19

sig från omvärlden. ”Vad det än berodde på så kom den amerikanska regeringen aldrig till Sovjetunionens undsättning”, kommenterade Gorbatjov bittert några år senare. Tvärtom drev USA på försvarssatsningarna för att förmå Sovjetunionen att felprioritera och lägga ut än mer på de militära budgetposterna. Ljusglimtarna i form av nedrustningsplaner överskuggades helt av en vettlös kapprustning utan slut, vilket skulle bli den verkliga dödsstöten för den sovjetiska ekonomin.

Ledarna för världens två supermakter är ute och promenerar över Röda torget i maj 1988.

För att hålla staten vid liv användes unionens sista besparingar. Mellan 1989 och 1991 länsades både landets valuta- och guldreserver till den sista tackan i desperata försök att balansera statsbudgeten. Men tillvägagångssätten var inte alltid tydliga och det finns misstankar om åtskilliga fall av förskingring, där ett inte obetydligt antal spår har lett till säkerhetstjänsten KGB. Utan ett ordentligt kontrollsystem kunde rätt man på rätt plats styra betalningar och andra transaktioner efter eget tycke. KGB-generalen 20

Oleg Kalugin minns att pengar bara försvann: ”Staten ägde en ansenlig förmögenhet och stora egendomar. KGB ägde aldrig de här pengarna – de såg bara till att de betalades ut.”

Ett exempel på kriminella affärer var bolaget ANT, som grundats under 1980-talet med en KGB-general som vd. Så snart statens monopol på utrikeshandel upphörde under Sovjetunionens sista år började ANT exportera råvaror till utländska bolag till långt under marknadspriser. Produkterna såldes sedan vidare för ett betydligt högre pris, men pengarna nådde aldrig Ryssland. Den skumma verksamheten avslöjades när ANT försökte skeppa ut ett antal stridsvagnar (under benämningen ”traktorer”) och annan militär utrustning. Fallet utreddes aldrig helt, men det talades om kopplingar ända upp till regeringsnivå.

På undanskymda myndighetskontor genomfördes otaliga liknande affärer. Vissa källor gör gällande att motsvarande över 200 miljarder kronor per år lämnade Sovjetunionen på olaglig väg åren före nationens fall. När kommunistpartiets skattmästare, Nikolaj Krutjina, gjorde ett dödligt hopp från sitt fönster i augusti 1991 och hans företrädare, Georgij Pavlov, dog på ett motsvarande sätt sex veckor senare, försvann för evigt möjligheterna att få svar på vart de sista rublerna ur den sovjetiska skattkistan hade tagit vägen. Omständigheterna kring de båda dödsfallen klargjordes aldrig.

De skröpliga finanserna och Kremls förtvivlade åtgärder gjorde att reformtröttheten hos den sovjetiska befolkningen växte snabbt. Trots ett tiotal ambitiösa reformprogram på mindre än fem år framstod det som om mycket lite hade hänt och välfärdsnivån hade i själva verket sjunkit.

Missnöjet visade sig allt oftare helt öppet genom demonstrationer. Till en början sporadiska och ganska få i antal hade de tolererats i slutet av 1980-talet, men under Sovjetunionens sista, skälvande år rann tålamodet hos Kreml ut, vilket innebar reaktioner mot dem som motsatte sig regimen.

Samtidigt minskade också Gorbatjovs förändringsvilja, och det framkom allt tydligare att han trots allt var en produkt av det befintliga systemet.

Följaktligen blev han omsprungen av sina underhuggare. En av dem var Boris Jeltsin, förste partisekreterare i Sverdlovsk (dagens Jekaterinburg), som hade flugits in i december 1985 för att hjälpa till med reformarbetet.

Gorbatjov och Jeltsin var jämngamla och hade båda en relativt enkel 21

bakgrund från landsbygden. Var för sig hade de avancerat inom den kommunistiska nomenklaturan genom hårt och hederligt arbete och hade en gemensam ambition att förbättra det sovjetiska systemet. De var också uttalade kommunister men utan någon egentlig kunskap om annat än sovjetisk politik och ekonomi.

Samtidigt hade de helt olika personligheter. Medan Gorbatjov var fast i sin föreställning om att sovjetstaten gradvis kunde utvecklas genom finjusteringar av kommunismen i marknadsekonomisk riktning, saknade Jeltsin fullständigt kompromissvilja och kände ingen nostalgi över det gamla systemet. Han menade att det var så genomruttet att det måste göras om från grunden.

När så Jeltsin visade sig vara mer hänsynslös i sin reformiver än Gorbatjov gjorde det honom impopulär hos generalsekreteraren, som själv gjorde anspråk på att vara mest progressiv i ledarskiktet. Efter att Jeltsin öppet kritiserat Gorbatjov under ett möte med centralkommittén i oktober 1987 kastades han till och med ut från makteliten för en tid.

Men om politiker som hamnat i onåd hos den sittande generalsekreteraren bestraffades med döden under Stalin och med evig förvisning från nomenklaturan under Brezjnev, gav den försonligare perestrojkaeran dem en andra chans. Det skulle således inte dröja länge förrän Jeltsin var tillbaka i rampljuset. I mars 1989 valdes han in i parlamentet, och den här gången var han i toppolitiken för att stanna.

Vid det laget hade Gorbatjov börjat ta i med hårdhandskarna för att hantera sin rasande befolkning. När några republiker, med länderna i Baltikum och Kaukasus i spetsen, försökte frigöra sig uppträdde Moskva allt mer aggressivt, till exempel genom att sända in specialtrupper mot självständighetsivrare i Litauen i januari 1991.

Likväl tyckte de mest konservativa inom kommunistpartiet att Gorbatjov gått för långt med sina liberala reformer, och samtidigt att han hade förlorat kontrollen på vägen. Under sommaren 1991 rann tålamodet för en del ut helt och den 19 augusti inträffade en märklig statskupp, där några hårdnackade, högt uppsatta kommunister satte generalsekreterare Gorbatjov i husarrest i hans datja på den ukrainska halvön Krim.

Samma eftermiddag ställde sig Jeltsin, sedan juni folkvald president för Sovjetunionens ryska rådsrepublik, upp på en stridsvagn utanför 22

Den 19 augusti 1991 talar Rysslands president Boris Jeltsin till folket från en stridsvagn utanför det belägrade Vita huset.

parlamentsbyggnaden (det så kallade Vita huset) för att hålla ett känsloladdat tal där han fördömde aktionen inför tv-kamerorna. Inget under det följande decenniet skulle kunna slå hål på den hjältestatus som han fick där.

Upprorsmännen misslyckades inte bara med att få med sig befolkningen utan också armén. Redan den 21 augusti gav de upp, och snart dansade tiotusentals människor på Röda torget med flaggor föreställande den ryska dubbelörnen. Hoppet om en ljusare framtid var starkare än på mycket länge.

Gorbatjov deklarerade i och för sig dagen därpå att han fortfarande var ”övertygad om att socialism är det rätta”. Men kuppen hade synliggjort såväl sovjetstatens ohanterliga brister som Gorbatjovs svaghet – bland kuppmakarna ingick hans närmaste medarbetare – och det var för sent att hejda undergången. Kort därefter togs statyn över Feliks Dzerzjinskij, grundaren av den sovjetiska säkerhetspolisen, ned. Efter den symbolhandlingen var nedmonteringen av Sovjetunionen bara en formsak.

Boris Jeltsin har senare reflekterat offentligt över Gorbatjovs bristande perspektiv. ”Michail Gorbatjov ville förena saker som inte kan förenas, som att gifta en igelkott med en gräsorm: kommunism och marknadseko23

På torget framför det ökända Lubjankafängelset stod sedan 1958 en staty av grundaren till den sovjetiska säkerhetspolisen, Feliks Dzerzjinskij. Till folkets jubel vältes statyn den 23 augusti 1991.

nomi, statligt och privat ägande, ett flerpartisystem och kommunistpartiet med dess maktmonopol. [...] Det är omöjligt, men han valde likväl att hålla fast vid sina illusioner.”

Landets öde beseglades för gott när Boris Jeltsin tillsammans med Ukrainas och Vitrysslands presidenter den 8 december 1991 deklarerade att de beslutat att upplösa Sovjetunionen. På juldagen avgick Gorbatjov från den post som inte längre fanns, och när den röda fanan med hammaren och skäran halades i Kreml samma kväll var Sovjetunionen ett minne blott.

Slutet var dramatiskt, men den brittiske historikern Dominic Lieven har konstaterat att inget imperium någonsin har brutit samman med så lite blodspillan. Ett fåtal sköts visserligen till döds under augustikuppen, men det våldet var aldrig sanktionerat av regimen.

Dörren stod vidöppen för en förändring i demokratisk och marknadsekonomisk riktning. ”För första gången det här seklet ler Gud mot Ryssland”, kommenterade den ryske litteraturkritikern Jurij Karjakin.

24