9789186629984

Nolan Dalla & Peter Alson

ALL IN! HISTORIEN OM VÄRLDENS BÄSTA POKERSPELARE

STUEY ‘THE KID’ UNGAR OCH VAD SOM HÄNDE SEN ...

INNEHÅLL

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Till läsaren . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 1. »The Kid« . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 2. Bookmakerns grabb .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 3. Med de stora pojkarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 33 4. Maffians långa arm .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 53 5. En början och ett slut . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 65 6. Insatserna höjs .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 75 7. I spindelns nät . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 85 8. Efter stormen .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 101 9. Bäst i världen .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 121 10. Segerns sötma . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 135 11. Högt spel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 145 12. I karusellen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 167 13. Dödens hand och kungarnas spel . . . . . . . . . . . . . 181 14. Res dig upp ! .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 195 15. I mästarens hjärta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 209 16. Jaga draken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 223 17. Comeback . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 235 18. På botten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 257 19. Femte gatan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 277 Epilog .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 289 Författarnas tack . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 291 Ordförklaringar .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 295

FÖRORD

Första gången jag träffade Stuey Ungar var på Dunes Hotel i Las Vegas 1978. Tyvärr var jag en av dem som tjugo år senare skulle bära hans kista och tala på hans begravning. Under mitt minnestal sa jag: »Låt oss förlåta Stuey för hans svagheter och drogproblem och minnas honom för den han var, den största spelare som någonsin suttit framför gröna filten.« Förlåta, men inte glömma.

Stu Ungar var en legend i spelvärlden. Han hade en aura och mystik kring sig som fick alla blickar att vändas mot honom varje gång han steg in i ett rum. Ungar törstade efter action och spelade på allt. Vad han än gav sig in på, vare sig det var poker, gin, blackjack (om de lät honom spela, han var portad från nästan varje kasino på planeten eftersom han var för bra), hästar, golf eller något annat, var han den största av storspelare. Historierna om Stu Ungars spel är legendariska.

Fysiskt var Ungar liten, men mentalt var han en jätte. Han var snabbare i tanken än någon annan jag någonsin har känt. När det verkligen gällde kunde ingen mäta sig med Ungar. Han var ett geni och hade ett fotografiskt minne. Hans fantastiska begåvning var överväldigande. Jag ler fortfarande när jag tänker på några av de partier han spelade i stora turneringar, med hundratusentals dollar i potten. Och jag får tårar i ögonen när jag tänker på hur det skulle ha kunnat gå för honom.

Ungar var känd för att vara orädd och aggressiv, två egenskaper 7

som det är mycket lätt att prata om men nästan omöjligt att ge prov på dag efter dag. Enkelt uttryckt var Stuey Ungar pokerhistoriens störste gladiator. Han tog befälet över varje bord han spelade vid och dominerade sina motståndare i varje duell (i den sista fasen av varje turnering möts alltid två spelare ansikte mot ansikte).

Under många år var den näst största pokerturneringen i världen (efter World Series of Poker) Amarillo Slim’s Super Bowl of Poker.

Bara en spelare i historien har kammat hem största vinsten i både World Series of Poker och Super Bowl of Poker. Den människan var Stu Ungar. Och han vann vardera mästerskap tre gånger.

Anmärkningsvärt nog var poker, hur stark han än var som pokerspelare, inte hans bästa gren. Det var gin rummy. Han kom ursprungligen till Las Vegas för att spela gin, inte poker. Men efter att ha slagit allt motstånd kunde han snart inte längre hitta någon som ville spela mot honom.

För den som inte har sett Ungar spela gin rummy, eller pratat med dem som spelat mot honom, är det svårt att föreställa sig med vilken konstnärlig fulländning han behärskade spelet. Jag har aldrig träffat eller pratat med några som spelade med honom som inte anser att Stuey var den överlägset bästa spelare de någonsin sett. När ett eller två kort hade kastats visste han så gott som varje kort motståndaren hade på hand. Som pokerlegenden Doyle Brunson en gång sa om Ungars skicklighet i gin rummy: »Det är skrämmande att se honom spela.« Inte långt innan han dog sa Ungar till mig: »Om femtio år antar jag att det är möjligt att det kommer dyka upp en bättre pokerspelare, men jag kan inte se hur det någonsin kommer finnas en bättre ginspelare. Jag menar det. Michael Jordan vann – hur mycket var det – fyra eller fem gånger blev han ›most valuable player‹. Om de valde en MVP i gin rummy skulle jag ha vunnit titeln varje år från det jag var sexton.« Jag tillbringade mycket tid med Stu Ungar och Nolan Dalla sommaren innan Stuey dog. Ungar ville skriva boken om sig själv av flera skäl. Han hoppades att det skulle finnas en chans att någon 8

en dag läste den och den förändrade den personens liv genom att leda honom eller henne bort från en självdestruktiv livsstil.

Han kunde också se möjligheten att boken skulle kunna bli film och tyckte om att föreställa sig själv på Hollywoodpremiären och Oscarsgalan. Men mest ville han skriva den för sin dotter, Stefanie, som han dyrkade. Stefanie fick aldrig riktigt se den vackra person som hennes far var i sina bästa år – strålande, djärv, generös, snäll, medkännande och förtrollande. Ja, Stuey var missbrukare, men han älskade livet och älskade människorna omkring sig. Mest av allt älskade han och respekterade spelet.

Stuey hann aldrig avsluta sin självbiografi. Men det läsaren finner här är »The Kids« officiella biografi. Det är en kraftfull och anmärkningsvärd rekonstruktion av ett av de mest fascinerande liv som någonsin levts. Njut av den.

– Mike Sexton –

Till läsaren

De n na b ok va r ursprungligen tänkt att bli Stuey Ungars självbiografi. Innan Peter Alson blev inblandad i projektet träffade jag Stuey ansikte mot ansikte under ett flertal tillfällen för att intervjua honom, ofta under de mest prövande fysiska och känslomässiga omständigheter. De flesta av intervjuerna ägde rum på olika hotellrum runtom i Las Vegas under sommaren och hösten 1998. Tidvis var Stuey anmärkningsvärt samarbetsvillig och kunde ­berätta detaljer om sitt liv som hade inträffat flera decennier tidigare. Vid andra tillfällen var han reserverad och kunde inte komma ihåg de allra enklaste detaljer. Det fanns också tillfällen då Stuey var nästan oförmögen att fungera som en vanlig människa.

Många av Stueys närmaste vänner och supportrar hoppades att detta bokprojekt skulle bli en katharsisupplevelse för honom, en känslomässigt renande uppgift som skulle göra det möjligt för honom att komma till rätta med sina drogproblem. Stuey själv verkade sätta en stor ära i att se tillbaka på sitt liv och diskutera de tidiga faktorer som till slut gjorde honom till en ikon i spelvärlden. Tyvärr dömde den världens frestelser och Stueys egna självdestruktiva tendenser honom till hans tragiska och på många sätt förutsägbara öde.

Hans för tidiga död ställde mig inför ett moraliskt dilemma kring hur jag som författare skulle berätta hans historia. Jag kom fram till att det var viktigt att delvis berätta historien med ­Stueys egna ord så att läsaren uppfattar hans kvicka jargong, hans 11

oborstade sätt, råa humor och djupa passion för att ta risker. Jag insåg också att steget från att skriva någons memoarer till att skriva en biografi innebar att jag behövde en medförfattare som kunde hjälpa mig att berätta historien på djupet.

Peter Alson, infödd New York-bo och hyllad författare, förstod genast både betydelsen av Stueys berättelse och vad som behövdes för att ge den liv. Inte nog med att Peter kan terrängen efter att ha skrivit om poker och spel för tidskrifter som Esquire, Details och Playboy, han är också pokerspelare själv och har tagit sig till finalen i World Series of Poker. Han hade också en personlig dust med Stuey 1988, när han bevakade Super Bowl of Poker på Caesars Palace, en tävling som Stuey Ungar vann.

Tillsammans genomförde Peter och jag omfattande intervjuer med människor som känt Stuey och vi hoppas att berättelsen som följer ger en inblick i en människa som i lika mån kunde fascinera omgivningen och göra den rasande, inspirera och frustrera, vara överdrivet generös och på samma gång självisk bortom allt förnuft.

– Nol a n Da l l a –

1. »THE KID« Till en början var det ingen som lade märke till honom.

Det var i maj 1997, femton timmar innan startskottet för World Series of Poker [WSOP], den stora turneringen där en plats i slutspelet kostade 10.000 dollar. Spelarna som satt i halvmörkret runt en samling filtklädda pokerbord längst in på kasinot Binion’s Horseshoe var alldeles för upptagna av sina kort för att lägga märke till något annat.

När en av dem till sist kände igen den kortväxte mannen som gick omkring i rummets utkanter mumlade han något till sina medspelare och ett par av dem vände sig om och tittade. Sedan vände sig några fler och tittade.

Stu Ungar, tvåfaldig världsmästare i poker, var inte ovan vid att dra blickarna till sig i pokersalarna. Mannen som de kallade »The Kid« var den mest fruktade turneringsspelaren i pokerns historia.

Och nu dök han upp här, alldeles innan spelet om mästartiteln började. Det var första gången han visade sig under de dryga tre veckor som de stora pokerstjärnorna hade varit samlade i kasinot i Las Vegas för sin årliga uppgörelse.

Allt fler hade nu sett att Stu fanns i rummet och viskningarna blev allt högre. Han försökte att inte låtsas om alla stirrande blickar.

Det var inte lätt. Pressen hade en gång döpt honom till »pokervärldens Keith Richards« på grund av hans rockstjärnestil, den lilla spindelliknande kroppen och hans pojkaktigt snygga utseende med lockig kalufs, och han hade alltid gillat uppmärksamheten.

13

Men det här var annorlunda, inte den sortens uppmärksamhet han var van vid. Stum beundran hade ersatts av morbid fascination. De som kände honom var förfärade av vad de såg. På nära håll syntes det att pojkaktigheten hade försvunnit. Stueys ansikte var sjukligt vitt, fårat av ett hårt utsvävande liv och åratals drogmissbruk.

Ena näsvingen hade förstörts av ett långt gånget kokainmissbruk.

Huden var som papper och såg ut som om den skulle brista vid minsta beröring. Ännu mer störande var på sätt och vis att se hur han slutat bry sig om sitt yttre. Han var orakad. Naglarna var långa och smutsiga. Kläderna gamla och skrynkliga. Och han luktade.

För en person som vunnit miljontals dollar vid storspelarnas bord i Las Vegas var det förödmjukande att behöva komma in i spelsalen i det skicket – och ännu mer för att miljonerna var borta, bortslösade på droger och sanslösa vadslagningar i olika sporter.

Om några timmar skulle turneringsledaren Jack McClelland uttala orden »blanda och ge« och det tjugoåttonde årliga mästerskapet skulle vara i gång. Om inte Stuey kunde övertala någon att backa honom med pengar skulle han få stå bakom räcket och följa spelet tillsammans med pokervärldens amatörer.

Natten före huvudevenemanget rådde en feberaktig desperation i rummen där det förberedande spelet pågick. Spelare som inte hade kvalificerat sig än gjorde ett sista förtvivlat försök att säkra en plats i tävlingen som bara ägde rum en gång om året. De flesta spelare som redan vunnit en plats eller hade råd att köpa en för 10.000 dollar hade gått upp på sina rum eller över gatan till The Golden Nugget. De kopplade av, gick och lade sig tidigt, tog sig ett bad eller en massage. De var väl medvetna om att de behövde varje uns av energi för att orka med det stundande och ansträngande fyra dagar långa maratonloppet.

De som satt kvar och spelade var de otursförföljda förlorarna som inte lyckats vinna något på tre veckor men vägrade se sig besegrade. De försökte envist förverkliga drömmen – en dröm som även om den gick i uppfyllelse skulle ge dem en stor nackdel gentemot resten av fältet. Det kan jämföras med en löpare som 14

måste vinna ett femtonhundrameterslopp för att kvala in till tiotusenmetersloppet senare samma dag, med medtävlare som kvalat in flera veckor tidigare och var fullt utvilade. Och det var den mödosamma uppgiften för de flesta männen (och de få kvinnorna) vid borden.

Men hellre vara med än stå utanför, trots nackdelen – särskilt för någon som varit världsmästare två gånger. Stuey såg Billy Baxter resa sig från ett bord i andra ändan av rummet och gick raka vägen fram till honom. Baxter, en storväxt, gladlynt sydstatsbo, var skicklig på lowball, det vill säga en pokervariant där lägsta hand vinner, och hade vunnit så många guldarmband i »deuce-to-seven lowball« i WSOP att en spelare skämtsamt kallade tävlingen »Billy Baxters förmånsturnering«. Märkligt nog hade Baxter aldrig själv spelat vid huvudbordet, men efter ett infall hade han köpt in sig för 1.050 dollar i den kvalturnering som han alldeles nyss hade vunnit.

Han var nu den stolte ägaren av en biljett som gav honom plats i huvudturneringen. Föga överraskande var han på gott humör. »Hej Billy«, sa Stuey när han kom fram. »Lyle har släppt mig.

Jag ger dig första tjing på att backa upp mig i morgon.« Stueys röst var ett eko från New Yorks Lower East Side – ett rappkäftat mumlande från botten av strupen som påminde om Muggsy i filmerna om Bowery Boys. Den Stuey syftade på var Lyle Berman, mångmiljonären och affärsmannen som 2002 skulle komma att få en plats i Poker Hall of Fame och senare bli en drivande kraft bakom Travel Channels World Poker Tour. Förr om åren hade Berman ibland backat upp Stuey men alltid vid fel tillfälle, det gällde även när »The Kid« var som bäst. Berman ville inte längre ha något att göra med Stuey i hans nuvarande skick och hade redan talat om det för honom.

Baxter hade haft större lycka med Stuey under årens lopp även om han vid minst ett tillfälle 1990 hade upplevt avigsidan med att backa upp en drogmissbrukare, då Stuey uteblev de två sista dagarna av WSOP. Han var en tuff affärsman och professionell vadhållare, och räknade Stuey som en vän. Deras vänskap gjorde 15

saken mer invecklad. »Jag tyckte om Stuey«, sa Baxter. »Jag ville alltid hjälpa honom om jag kunde.« Men den här gången kände sig Baxter, trots segerruset, obehaglig till mods. Stuey såg förfärlig ut. Det var svårt att föreställa sig att han skulle klara av fyra dagars spel, än mindre vinna turneringen.

Baxter var inte typen som kastade bort 10.000 dollar av ren givmildhet. »Stuey, mina vad har inte gått så bra på sistone«, sa han. »Försök med nån annan. Jag är säker på att du kan få hundra personer här i rummet att backa upp dig.« En gång i tiden hade det förvisso varit sant, men inte längre.

En snabb titt runt rummet fick Stuey att se sanningen i vitögat: här var han bara ett föremål för medlidande, kanske rentav någon att göra sig lustig över. Han vände och lommade ut ur kasinot.

Ingen vet exakt vart han begav sig, men på något sätt lyckades han skrapa ihop några dollar till en dos crack. Vid midnatt satt han i en knarkarkvart i den sämsta delen av staden, sög på en crackpipa och försökte glömma hur djupt han sjunkit och hur mycket han förlorat.

Det verkade nästan omöjligt att han fyra dagar senare skulle vara tillbaka på kasinot och som en fågel Fenix uppstånden ur askan fira en av de största comebackerna någonsin.

2.

BOOKMAKERNS GRABB I femtiotalets New Yor k hade nästan varje kvartersbar (eller godisaffär eller delikatessbutik) en bookmaker. Det här var innan det fanns något statligt lotteri, några lagliga kasinon borta i Atlantic City eller vadhållningsbyråer ute vid kapplöpningsbanorna: illegala byråer var i stort sett det enda som fanns för spelsugna.

Flertalet av dem som ägde barer och småbutiker tillät att bookmakers skötte sina affärer i deras lokaler om de fick en del av vinsten. Ofta tog även maffian ut en andel. Men i Fox’s Corner, en bar och restaurang i East Village på Manhattan var ägaren – Isidore Ungar – av en annan uppfattning.

Isidore – eller »Ido« som några av vännerna och kollegerna kallade honom – var en kraftig medelålders ungersk jude med en svaghet för skräddarsydda kostymer och kurviga blondiner (att han hade fru och barn fick honom inte att avstå från vänsterprassel). Ido hade hoppat av grundskolan och hade aldrig lärt sig att läsa och skriva, men han var likväl klipsk, handlingskraftig och ambitiös. När han fyllt trettio hade han tjänat tillräckligt på att sälja hushållsartiklar och kläder till italienare ur lägre medelklassen och judiska invandrare på Lower East Side för att gå vidare. Genom att utnyttja de kontakter han skaffat sig under åren som säljare lyckades han ordna alkoholrättigheter och 1949 kunde han öppna Fox’s Corner i korsningen mellan Andra avenyn och Sjunde gatan.

I stället för att låta en lokal bookmaker använda hans bar som 17

kontor bestämde sig Ido för att själv bli bookmaker. I dag kan det tyckas ha varit en given lösning, men på det tidiga femtiotalet hörde Ido till de första att inse fördelarna med att kombinera bar och vadslagning i samma verksamhet. Han lät installera en tv (då tekniken fortfarande var relativt ny) som visade pågående matcher ovanför bardisken av betsad valnöt, den höll kvar kunderna som fortsatte äta och dricka medan de tittade på de matcher och fighter de satsat på.

Ido skötte alkoholserveringen, höll koll på spelinsatser och komponerade dagens meny för hundratals gäster, och en av stamkunderna brukade säga att Ido hade »procent på brödfödan«. De tio procent som en bookmaker tar ut i kommission på förlorade vad gav Ido tusentals dollar i veckan.

I en stad som New York där maffian var stark och fem familjer styrde hela den kriminella verksamheten var det inte särskilt tryggt att försörja sig som självständig bookmaker. Men Idos taktfulla framtoning och välövervägda mutor gjorde alla nöjda och säkrade verksamheten.

Baren med den neonupplysta räven utanför kom snabbt att bli ett favorithak för kriminella och spelare. Män med namn som Nicko och Farny använde det som klubbhus, pratade högt och öppet om sin verksamhet och sina goda affärer och gjorde upp planer tillsammans. De hade alla tagit sig upp den hårda vägen ur New Yorks slum; de var bookmakers och kriminella som talade som hamnarbetare och klädde sig som filmstjärnor.

Ido såg själv ner på spelandet. Han var affärsman och alls inte intresserad av vilda satsningar. Dagligen mötte han nergångna, ruinerade spelare och fick höra deras eländiga historier. Han såg deras förtvivlan och hur de, fastän de var helpanka och bönade om att få mer tid att betala gamla skulder, ändå kom för att lägga nya vad. Ido insåg att spelandet gjorde hederliga personer ohederliga och ohederliga personer hänsynslösa. Men hans samvete hindrade honom inte från att sköta vadhållningen. Få bookmakers bedrev sin verksamhet som det skildras på bio. Kunder som inte betalade 18

sina skulder fick inte armen avbruten. Deras öde var ännu värre: de utestängdes från allt spelande. En spelare som inte höll ord blev en utstött, en paria som aldrig skulle våga visa sig i baren – det var ett av skälen till att de flesta spelare betalade Ido innan de lade pengar på hyra och mat.

Till skillnad från andra bookmakers som själva gärna deltog i vadslagningen inriktade sig Ido helt på att få så bra balans som möjligt mellan de som erbjöd och de som antog vad, så att han kunde kamma hem de tio procent som garanterade honom en stadig inkomst. Med den deklarerade inkomsten från försäljningen av mat och dryck jämte inkomsterna från den illegala spelverksamheten och rollen som lånehaj (en naturlig förlängning av vadslagningen) blev Ido snart en förmögen man.

Ido var kanske en god och skicklig affärsman, men han var ingen bra make. Sommaren 1951, då hans hustru och tonårsson var på semester i Catskills, inledde han en affär med en sexig blonderad trettiosjuåring som hette Fay Altman. Han hade träffat henne på ett dansställe vid Upper East Side. Fay var ett dynamitpaket på 155 centimeter med ett smittande skratt, kurvorna på de rätta ställena och ett sug för hålligång. Fastän Ido var sju år äldre imponerade han på henne med sin charm, sina flotta kostymer och dyra utekvällar på stan.

För att inte skrämma bort henne hade Ido sagt att han var frånskild. Tack vare många vänner och maffiakontakter hade han tillgång till flera lägenheter runtom i staden. Lögnen höll en tid.

Men när sommaren tog slut och han måste lämna stan och tillbringa helgerna med frun började Fay ana oråd. Till sist bekände han sanningen för henne och kvällen innan hustrun och sonen skulle återvända till stan ställde Fay honom inför ett ultimatum: antingen berättade han för hustrun eller också gjorde hon slut.

Dagen efter familjens återkomst talade Ido om för hustrun, livrädd för att Fay skulle lämna honom, att han förälskat sig i en annan kvinna. Förkrossad och rasande svarade hustrun att hon aldrig skulle ge honom skilsmässa. Trots att Ido lovade att »ta 19

hand om henne« sa hon att inga pengar i världen kunde köpa loss henne och låta honom gifta sig med »den där slynan«.

Ido flyttade ut i alla fall och kort därpå berättade Fay om att hon var med barn. Den 19 april födde hon en flicka, Judith.

Sju månader senare var hon gravid igen. Den 8 september 1953 föddes Stuart Errol Ungar på Gouvernor Hospital på nedre Manhattan.

Idos hustru höll sitt ord – åtminstone för en tid. Det skulle dröja ytterligare fyra år – fulla av gräl, hot och stämningar – innan deras äktenskap upplöstes och hans två barn med Fay blev legitima. Vid det laget hade Ido köpt en lägenhet åt sin nya familj i ett medelklassområde, East River Houses. Den var en av 4.500 lägenheter i ett komplex med elva hus med utsikt över East River, nere vid Williamsburg Bridge på Lower East Side.

Lägenheten med två sovrum på fjortonde våningen vette ut mot Corlears Park och East River. Fast den nya lägenheten låg ganska nära Fox’s Corner – omkring tio minuter med taxi beroende på trafiken – föredrog Ido att köra själv, och för ändamålet köpte han en ny Pontiac Bonneville i slutet av året. Det blev en ritual som han upprepade varje år fram till sin död, Ido gillade helt enkelt lukten av en alldeles ny bil.

För Fay hade den bubblande champagnen, presentaskarna med smycken och kvällarna på Copa snabbt övergått till en småbarnsmammas och hemmafrus mindre glamourösa liv med blöjbyten och amning. Samtidigt stärkte barnen banden mellan Ido och Fay – eller gjorde det åtminstone svårare att upplösa dem. När det var dags för Judy och Stuey att börja skolan betraktades Ungars av sin närmare omgivning som en ganska stabil övre medel­ klassfamilj – kanske inte typisk, men inte desto mindre en familj.

I likhet med andra män på femtiotalet fattade Ido rollen som äkta make mycket traditionellt. Hans uppgift var familjeförsörjarens. Utöver att skaffa fram mat på bordet och tak över huvudet hade han inga plikter. Barnen och hushållet var Fays ansvar.

Att Ido också ansåg sig ha rätt att vänsterprassla kom antagligen 20

inte som en överraskning för Fay, som av egen erfarenhet visste hur lätt han lät sig lockas till snedsteg. För att hålla bättre koll på honom kom hon på idén att börja arbeta vid hans sida på Fox’s Corner. Barnen gick redan i skolan och den låg bara tre kvarter från baren. De kunde gå dit efter skoldagens slut. Ido ville för allt i världen inte att Fay skulle börja i baren och det talade han om för henne. De grälade om det i en vecka men till slut fick hon sin vilja fram.

Under Stueys första skolår tog Fay en taxi med barnen till skolan varje morgon för att sedan gå till baren och öppna. Men efter några månader tröttnade hon på att gå upp tidigt varje morgon, fixa frukost åt barnen och sedan stressa i väg till skolan. Hennes lösning var att sluta ett avtal med en taxichaufför: klockan kvart i åtta varje morgon skulle han stå utanför porten när hon kom ner med barnen. Det var som att ha en privatchaufför som körde dem till skolan. Därefter kunde Fay gå upp igen och sova ett par timmar innan hon själv tog taxi till baren.

Varje dag när skolan slutade kvart i tre gick Stuey och Judy raka vägen till baren där deras verkliga utbildning började. När lille Stuey och den pojkaktiga Judy inte åkte rullskridskor utanför baren eller spelade handboll på gatan satt de inne på Fox’s Corner och spelade Alfapet, Monopol eller dam och anammade spelarnas värld.

Det var där i baren som den unge Stuey mötte de typer som skulle komma att bli hans förebilder. Han fascinerades av deras hårdkokta språk och uppträdande. Det var bara mesar som hade vanliga jobb. Man måste hitta ett sätt att ta sig fram och ta chansen när den dök upp. Annars var man bara en nolla.

Jag försökte alltid hitta på en ursäkt för att komma i närheten av bardisken där killarna stod och pratade. Jag ville veta vad som var i görningen. Mitt första minne, det som jag verkligen kommer ihåg, är att jag lärde mig använda sodasifonen. Jag drack säkert tio glas om dan bara för att kunna stå och lyssna på vad killarna pratade om. Jag ville vara en av dem.

21

Stuey lärde sig snabbt vad point spreads och money lines betydde, han fick lyssna till förlorarnas klagolåt – »De jävla Giants kostade mig skjortan. Jag skulle aldrig ha satsat allt det där« – och till vinnarnas förföriska visdomsord: »Du vet vad de säger, baby, pengar man vunnit är dubbelt så sköna som dem man arbetat ihop !« Innan han gått ut andra klass hade Stuey övergått till samma rappkäftade och tuffa jargong som männen på Fox’s Corner använde. Medan hans jämnåriga fortfarande trodde på John Blund och jultomten levde Stuey i en värld där det gällde att inte låta någon annan få övertaget över en.

Det var en kille som hette Joey Ripp och han var ett riktigt as. Han njöt av att se pappa förlora. Jag vet inte hur det började, men Joey och pappa hatade varann. Fast det hindrade inte honom från att ta emot Joeys insatser. Du vet, det handlade ju om spel och affärer är affärer.

När den ene vann så brukade den andre slanta upp på ett så förolämpande sätt som möjligt. Som en gång när min pappa betalade ett vad på tusen dollar i endollarsedlar. Nästa gång förlorade Joey nästan niohundra dollar och kom in på baren och tömde en hel väska med småmynt som skramlade ut över hela golvet. En annan gång såg jag Joey dra ner brallorna och torka sig i arslet med pengarna han förlorat innan han överlämnade dem.

Men en gång lurade jag honom riktigt ordentligt. Jag var nog åtta år eller så. Joey brukade alltid komma sent, precis innan matcherna började. Han gick fram till mig: »Hur vill din farsa ha det i dag ? Vilket lag hoppas han på ?« Jag hade börjat hänga med i sportvärlden eftersom vi tittade på alla matcher i baren. Jag hade till och med börjat räkna ut oddsen och föra in dem i boken åt pappa så för det mesta visste jag vad som var på gång. Om alla spelade på Yankees eller Red Sox eller vad det nu var så behövde farsan några som satsade på motståndarlaget för att tjäna på det. Det tog ett tag innan jag kom på vad Joey höll på med.

Jag fattade att han frågade mig först, och så satsade han tvärtom. Så jag började dubbelblåsa honom. Om pappa till exempel hoppades på

22

Yankees så sa jag till Joey att det var Red Sox som farsan hoppades på.

Då satte Joey allt på Yankees och jämnade ut risken, vilket var precis vad pappa ville. Men inte bara det. Eftersom han alltid satsade mot så kunde jag säga till pappa vilket lag Joey skulle spela på och då kunde han ändra oddsen. Jävlar vad vi nitade honom.

Ido tog med Stuey på alla hemmamatcher i New York – Yankees, Giants, Knicks – och han fick se både amatörboxning och mästarnas proffsmatcher. Ido ordnade billiga platser högst upp i Madison Square Garden varje gång Knicks spelade hemma. När matchen väl börjat smög de ner till de bättre platserna efter att ha gett vaktmästaren en slant för att titta åt ett annat håll. Vad än Ido företog sig var det för egen vinnings skull – och det undgick inte sonen.

De flesta sportintresserade barn utvecklar en lojalitet mot ett visst lag. Men i egenskap av bookmakerns grabb var Stuey nyckfull, vände kappan efter vinden. En kväll höll han på Yankees, nästa kväll hade han ändrat sig och höll på Red Sox om det var laget hans pappa behövde pengar på. En favorit höll Stuey emellertid fast vid, Mickey Mantle i Yankees. Stuey dyrkade honom.

På det sena femtiotalet och det tidiga sextiotalet var Mantle en kulturell ikon i New York. Hans vilja att ge allt och njutar­­ inställning till baseball och livet gav honom miljontals fans. Varje gång Mick gick fram till slagplattan visste alla att det var för att slå upp bollen på Yankee Stadiums övre läktare eller bryta vartenda ben i kroppen medan han försökte göra det. Han satsade allt, hundra procent, bära eller brista. Det var en livshållning som Stuey själv omfamnade, och det var knappast förvånande att han avgudade Mantle, hans ideal personifierat.

Många stadsbarn hamnade i ungdomsbrottslighet, även de vars fäder hade vanliga jobb. Det var ett sätt att testa både samhällets och sina egna gränser – skjuta smällare, snatta, krossa fönster, tänja gränserna för att se hur långt det gick att gå innan man mötte motstånd. Stuey var inte annorlunda. Märkligt nog blev hans far, vars moraliska anseende man kan tycka borde ha urholkats 23

av hans illegala verksamhet, rasande när kassören från det intillliggande lunchstället Cozy Corner talade om att Stuey hade stulit ett paket tuggummi. »Han kom hem den kvällen«, sa Stuey, »väckte mig med en örfil och fortsatte slå medan han talade om för morsan att jag var en liten tjuv.« Det var ironiskt att bookmakern Ido blev rasande över sonens snatteri, men det var i själva verket småaktigheten i tilltaget som träffade en öm punkt. Ido var oerhört stolt över att visa omgivningen hur väl han tog hand om sina barn. Blotta tanken på att folk kunde tro att Stuey måste stjäla tuggummi när Ido såg till att hans barn fick fina kläder, taxi till skolan varje morgon, långa semestrar och biljetter till baseball var framför allt störande eftersom han inte ville framstå i dålig dager.

Pappa hade ett helvetes humör. Han behövde bara bli alldeles tyst för att jag skulle bli skräckslagen. Jag antar att man kan säga att han var den första jag lärde mig »läsa«, tyda hans mönster. Det var inte så att han var elak, han var för det mesta bara sträng. Men i vilket fall gjorde det riktigt ont när han slog mig.

Det där med tuggummit handlade inte om att jag inte hade pengar.

Jag stal för spänningens skull. Jag har alltid gillat tanken att skaffa mig någonting för ingenting. Det värsta jag gjort i den vägen är nog ett kontorsinbrott. Vi var tre stycken. Vi krossade takfönstret på St. Mark’s Theater och tog oss in den vägen. Vi vände upp och ner på hela stället och hittade 75 dollar i en skrivbordslåda. Nån måste ha hört oss krossa rutan eller sett oss och ringt snuten. Hur som helst hörde vi nånting nere i trappan och fick jävligt bråttom att dra därifrån. Senare delade vi upp pengarna mellan oss. Men som jag sa, det handlade inte om 25 dollar för mig. Det var spänningen, känslan som fick adrenalinet att flöda i kroppen.

Även om Stuey tyckte om att hänga på pappans bar efter skolan så blev han rastlös under de kalla vintermånaderna då han och 24

systern måste vara inomhus. Kortspel som Svarte Petter och de vanliga brädspelen – Monopol, Alfapet och dam – blev tråkiga i längden. För att göra spelet roligare och få den efterlängtade adrenalinkicken började han och Judy spela om pengar. Efter ett tag var det otänkbart att spela utan insats. »Varje gång vi spelade var det självklart att vi satsade pengar«, berättade Judy. »Vi spelade dam med 50 cent i insats. Vi spelade Monopol om en dollar. En gång sa jag, ›Stuey, finns det inte något du kan spela utan att satsa pengar ?‹ Han sa, ›Nej, det blir mer spännande då. Kom igen, vi gör det lite spännande.‹« Det är inte särskilt förvånande att Ido Ungars två barn kom på att livet blev mer spännande om man satsade pengar. Hur skulle de – när de såg sig omkring i faderns bar – ha kunnat tycka annorlunda ? Båda barnen var i hög grad tävlingsinriktade, men Stuey gick till överdrifter med sin vilja att vinna. »Jag hade inget emot att spela om pengar med min bror«, förklarade Judy. »Men det irriterade mig när jag kom på honom med att fuska.

När vi spelade monopol kunde han stjäla pengar från banken.

Mamma fick alltid komma och skilja oss åt för det slutade med att vi började slåss. Han brydde sig inte om hur han vann, han gjorde vad som helst. Han avskydde att förlora.« Sonens fallenhet för spel och siffror undgick inte Ido. När Stuey gick i sjätte klass gav fadern honom i uppgift att skriva upp föregående dags matchresultat och markera vinnare och förlorare på hans vadslagningslistor. Eftersom Ido varken kunde läsa eller skriva hade han utvecklat ett system för sonen, där varje spelare fördes in i listorna som ett nummer i stället för med namnet.

Fay Ungar var ointresserad av makens roll som bookmaker (utöver de goda inkomster den innebar), men till skillnad från Ido som ogillade att ta risker tyckte hon om att själv spela. Hon gillade inte sport men var galen i gin och poker och varje kortspel som det gick att satsa pengar i. Dessvärre motsvarades hennes passion inte av någon skicklighet i spel. Hon var en hopplöst dålig pokerspelare. Två gånger i veckan spelade hon med grannar eller 25

i kyrkan. Ibland besökte hon något av de illegala pokerställena som låg utspridda över Manhattan. Via sina kontakter kände Ido till varenda spelhåla i stan och han tillfredsställde hennes last genom att ge henne adresserna.

När det blev sommar skjutsade Ido frun och barnen till Catskill Mountains, nordväst om New York City – precis som han hade gjort med sin förra familj. Fay, Judy och Stuey bodde på Raleigh Hotel, ett slottsliknande hotell inbäddat i en furuskog, där rumspriserna inkluderade allt. Efter att ha lämnat dem där att njuta de svalkande vindarna satte sig Ido i sin splitternya Pontiac Bonneville för att köra hem till den kvalmiga staden och sköta affärerna.

Bookmakern ägnade måndagar och tisdagar åt att betala vinnare och håva in sina avgifter för att resten av veckan ta hand om ny vadslagning. Han vågade inte ha någon som hoppade in i hans ställe, men några gånger på sommaren, efter fredagsmatcherna var slut, körde han upp till familjen mitt i natten och stannade till söndag morgon.

Under femtio- och sextiotalet var hotellen i Catskill väldigt populära resmål för semestrande amerikanska judar. Över en miljon människor bodde i denna sommarvärld med kolonier av bungalows, sommarläger och hotell i vad som med tiden skulle bli känt som »borsjtjbältet«. Raleigh Hotel var ett av många hotell – jämte Kutsher’s, Brown’s, Pines, Windsor och Del Mar – som kom att tjäna som ett slags träningsläger för komiker, musiker och andra artister. I Catskills koncept ingick, förutom tre mål om dagen, även kvällsunderhållning. Det var komikeruppträdanden, Broadway-musikaler och dans. Man spelade omtyckta judiska melodier såsom »Tzena, Tzena«, »Belz« och »Bei mir bist du schön«, och uppförde nummer ur Camelot, Guys and Dolls och Spelman på taket.

Fay tillbringade dagarna vid poolen, där hon läste och umgicks med andra gäster. När hon inte såg någon show på kvällen spelade hon omväxlande gin rummy och poker med små insatser. Hon förlorade ofta drygt hundra dollar under en kväll. Om spelandet 26

var väl utspritt i New York så hade det epidemiska proportioner i Catskill. Bridge, bingo, poker, canasta och pinochle var de populäraste spelen. Även personalen spelade. Hotellets sommaranställda – kökspersonal, piccolos, vaktmästare, städare, simvakter, servitörer och dansinstruktörer – tjänade mellan 1.500 och 2.000 dollar under säsongen, pengar som gick till skolavgifter eller blev en grundplåt för att starta eget. Pengarna tillät också att man roade sig lite på fritiden. Eftersom dricksen betalades ut som en klumpsumma i slutet av varje vecka blev söndagskvällarna »pokerkvällarna«.

Jag brukade sitta bredvid mamma och titta på när hon spelade stötpoker.

Hon var urusel. Hon spelade varje giv – hon backade faktiskt aldrig ur. Oavsett vilka kort hon hade så fortsatte hon.

Jag såg henne förlora, såg de andra spelarnas självbelåtna miner, hur de skrattade bakom hennes rygg och kom med spydigheter. De tyckte de var hur bra som helst, men de var inte heller något att ha. Redan då fattade jag att de var dåliga. Enda skälet till att de vann var att hon var ännu sämre. Jag gillade inte det där. Jag antar att det påverkade mig. Jag ville slå dem, hämnas för hur de behandlade min mamma.

Jag har ingen aning om hur jag utvecklade min känsla för kortspel.

Den bara kom av sig själv. Jag kunde sitta i timmar och titta på hur mamma spelade och det var jävligt lätt att se att hon gjorde allting fel. Bortsett från att hon gick in i varje giv så synade hon hela tiden.

Hon höjde aldrig. Hon spelade aldrig taktiskt. När jag var tio lärde jag henne hur hon skulle spela och pekade ut hennes missar. Säg att hon hade ett ess och två dåliga kort. Säg att hon synade först och sedan fick en kung. Då hade hon möjlighet att satsa, men eftersom hon inte hade nånting så passade hon. »Mamma, du måste satsa i det läget«, sa jag åt henne. »Hur skulle jag kunna satsa ? Jag har ju inte ens par.« »Nä, men det vet inte de.« Servitörerna och kökspersonalen ordnade en stor pokerkväll varje söndag när de fått betalt och jag började spela med dem. Jag sa åt

27

mamma att ge dem mycket dricks för jag skulle i alla fall få tillbaka allt. Jag brukade vinna mellan 60 och 70 dollar varje gång. Mamma lovade att inte säga något till pappa om mitt spelande om jag bara höll tyst om hur mycket hon hade förlorat. Vi hade lite av ett avtal.

Bortsett från poker spelade jag dessutom tärning med servitörerna och kökspersonalen. En gång när jag trodde att pappa hade åkt tillbaka till stan började vi ett tärningsspel i hotellköket, nära toaletterna. Jag hade satsat mot en kille som precis skulle kasta. Han fick rätt summa men tärningarna träffade inte kanten på spelbordet som de skulle. »Jag betalar inte, du träffade inte kanten !« ropade jag.

Mitt i vårt gräl kom pappa förbi på vägen till toan. Han råkade höra mig och högg tag i min arm. Jag har aldrig fått så mycket stryk som den gången.

Pappa hatade verkligen att jag spelade. Han kunde inte acceptera det. Jag var rädd för honom – fast inte så rädd att jag slutade spela.

Nästa söndag var jag där igen och spelade tärning. Men den här gången såg jag till att kolla noga att han verkligen satt i bilen på väg hem.

När sommaren var slut återvände Fay och barnen till New York där den kyliga septemberluften bar på en spänning som hade att göra med skolstarten. Stuey tyckte om det, han hade inget emot att återvända till stan. Han var en väldigt duktig elev. Han var snabb i huvudet – kanske lite väl snabb för sitt eget bästa. Hans lärare i fjärde klass lade märkte till att han alltid blev klar med sina uppgifter före de andra. Och det stämde, han forsade igenom dem, blev uttråkad och ville ha något mer att göra. »I slutet av första skolåret satt jag och läste sporttidningar från första till sista sidan under skolbänken«, sa han.

Stuey gjorde sällan läxorna eller pluggade. Han kom ihåg lektionerna, hans minne var som en dammsugare när det gällde fakta och siffror. Hans bästa ämne var matematik. Han kunde räkna ut långa tal i huvudet. När han gick i sjätte klass var hans lärare så imponerade av hans begåvning att de föreslog att han skulle få hoppa över sjuan. Stuey började åttonde klass i en skola 28

på Elfte gatan. Men han var kort till växten för sin ålder och att han fick börja i en grupp pojkar och flickor som var äldre och fysiskt mera mogna skulle visa sig vara en utmaning.

Jag var visserligen inte stor, men jag var smart. Jag skaffade mig genast vänner bland de längsta, största och tuffaste killarna. Det är något jag lärde mig tidigt i livet.

För det mesta kom Stuey bra överens med de andra eleverna.

New Yorks grundskolesystem var i ännu högre grad än staden en smältdegel där barnen kom från alla möjliga etniska och religiösa miljöer. Tyvärr hyste Ido Ungar en del gammaldags föreställningar och fördomar som kom att färga av sig på sonen. Ido hade inget emot att göra affärer med personer av olika hudfärg och etnicitet, men i hans privatliv gällde andra regler. Ido dolde inte sitt missnöje när Judy bjöd hem en svart skolkamrat. »Du kan inte lita på de där ! De hugger kniven i ryggen på dig !« Läget blev ännu värre när Judy berättade för föräldrarna att hon var förtjust i en puertoricansk pojke. Ido förbjöd henne uttryckligen att träffa honom. »De är kriminella hela bunten«, sa han åt henne. »Jag vill inte att du träffar någon som inte är judisk.« Ironin i hela historien var att familjen Ungar inte levde efter några judiska regler eller sedvänjor. »De ortodoxa judarna i vårt hus såg ner på oss för vårt sätt att leva«, berättade Stuey. Familjen Ungar tillbringade flertalet helger, även påsken, på Raleigh Hotel. »Vi var inte ett dugg religiösa«, sa Judy. »Vi åt skinka, bacon, allt. När vi kom till Raleigh Hotel under påsken ville mamma inte ens äta matza. Hon åkte och handlade bagels varje morgon.« Trots att Ido var ointresserad av traditionella sedvänjor tvingade han ändå sonen att förbereda sig för bar mitzvah, den judiska motsvarigheten till konfirmation. Stueys spelande oroade honom och han hoppades att de religiösa studierna skulle få pojken på bättre tankar. Eftersom Stuey redan fyllt tolv var det för sent att hoppa in i den traditionella undervisningen. Ido besökte den 29

lokala synagogan och förklarade hur det låg till för en rabbin som medgav ett undantag. Stuey fick ägna ett halvår åt en snabbkurs i hebreiska. På något sätt lyckades han mellan skolstudier och arbete med faderns spellistor få tid att recitera stycken ur Torah.

Stueys bar mitzvah ägde rum veckan efter att han fyllt tretton, den femtonde september 1966, i festsalen på Americana Hotel.

Trots att det var en traditionell judisk ceremoni var det inte alla gäster som iakttog kosher. Salen var full av gangsters – Nicko, Farny och Victor Romano som hörde till maffiafamiljen Genovese.

Det var så många kriminella där att FBI ville beslagta mitt fotoalbum från bar mitzvah. När allt var slut åkte jag upp till femtonde våningen där farsan hade ett rum. Jag öppnade alla kuverten fast jag egentligen inte fick göra det. Åtminstone hälften av dem innehöll statsobligationer.

Redan på den tiden var jag helt inne i spelandet. Vad hade jag för nytta av några jävla statsobligationer ? Kunde jag slänga upp dem på spelbordet ? Nej, kontanter ska det vara.

För myndigheterna var den dagliga verksamheten på Fox’s Corner betydligt intressantare än Stueys bar mitzvah. Baren hölls tidvis under uppsikt av polisen och senare av FBI-agenter som riktade in sig på de dussintals gangsters som gjort Idos ställe till sitt andra hem. Övervakningen var till en början inte särskilt hård, även om mindre trakasserier förekom och Ido bötfälldes några gånger.

Men så en eftermiddag genomfördes en räd. Fem poliser körde ut Idos kunder och sökte igenom hans kontor. De fann ingenting och gav sig därifrån utan att ha gripit någon. Ido antog att det bara handlade om ytterligare trakasserier, att poliserna pliktskyldigt gjort vad deras chefer beordrat.

Det hade han rätt i, men vad han inte visste var att polisen i första hand inte sökt efter bevis, de hade satt in avlyssningsapparatur åt FBI. Några veckor senare när affärerna återgått till det normala återvände polisen och hämtade apparaturen. Inspelade samtal från betaltelefonen invid toaletten försåg polisen med tim30