9789147113125

Upplaga 2

Svensk kriminalpolitik Robert Andersson & Roddy Nilsson

Svensk kriminalpolitik ISBN 978-91-47-11312-5 © 2017 Författarna och Liber AB Förläggare: Emma Stockhaus Redaktör och projektledare: Cecilia Björk Tengå Omslag och grafisk form: Fredrik Elvander Omslagsbild: Shutterstock Ombrytning och repro: Integra Software Services, Indien Produktionsledare: Jürgen Borchert

Andra upplagan 1 Tryck: People Printing, Kina, 2017

KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers erätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningssamordnare, t.ex. kommuner och universitet.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se

Liber AB, 113 98 Stockholm Tfn 08-690 90 00 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se

Innehåll Förord till andra upplagan

6

1. Kriminalpolitikens väsen Vad är kriminalpolitik?

Straffteori Preventionsteori Bakgrund och analytisk ram

7 7 8 16 20

2. 1900–1930. Kriminalpolitikens etablering Inledning Tidskontext Från straffpolitik till kriminalpolitik Kriminalpolitik i praktiken Sammanfattning Litteratur

30 30 30 32 43 62 66

3. 1930–1965. Kriminalpolitik och välfärdsstat Inledning Tidskontext Kriminalpolitik och vetenskap Brott och psykisk sjukdom Ungdomsproblemen tornar upp sig Den ökande kriminaliteten Kriminalpolitiken och kriminologin Polisen – den uteblivna förändringen Individualpreventionen i praktiken Förslaget om skyddslag Sammanfattning Litteratur

68 68 68 71 78 81 88 89 92 94 97 99 103

4. 1965–1985. Välfärdsstatens fall Inledning Tidskontext Kriminalpolitik i en turbulent tid Politisk formering och omformulering av brottsproblemen

105 105 105 107 124

Polisen och 1965 års reform Politisk brottslighet Brottsförebyggande rådet Sammanfattning Litteratur

137 141 142 150 151

5. 1985–2005. Kriminalpolitikens politisering Inledning Tidskontext Från välfärdsstat till minimalstat – en ny politisk ekonomi Reparativ rättvisa – medling och brottsoffer Fången, fängelset och kriminalvården Sammanfattning Litteratur

152 152 153 154 192 198 207 209

6. 2005–2016. Den postpolitiska kriminalpolitiken Inledning Tidskontext Introduktion till den postpolitiska kriminalpolitiken Den preventiva vändningen och den postpolitiska brottspreventionen Hotbilder och framtidsanalyser Internationaliseringen av brottsligheten och kriminalpolitiken Terrorismen Polisen 2006 års polissatsning 2015 års polisreform – reform utan stöd, eller reform utan kunskap?

Postpolitisk konsensus och en ny behandlingsideologi Litteratur

211 211 211 213 215 226 232 241 253 262 266 268 277

7. Sammanfattning och avslutande kommentarer Sammanfattning Avslutande kommentarer

279 279 286

Bilaga 1 Lagstiftning

294

Bilaga 2 Statliga utredningar inom det kriminalpolitiska området

297

Bilaga 3 Justitieministrar 1920–2016

302

Referenser

304

Register

328

Förord tIll andra upplagan

Föreliggande bok är en delvis omarbetad och utvidgad upplaga av Svensk kriminalpolitik som utkom 2008 och som kronologiskt behandlade perioden från sekelskiftet 1900 och fram till och med 2007. Vi har i den nya upplagan lagt till ett nytt kapitel som berör perioden 2008–2016. Redan i samband med den första upplagan av boken konstaterade vi att forskningen kring den svenska kriminalpolitiken inte var särskilt omfattande och att stora luckor fanns beträffande forskning rörande Polisen och Kriminalvården. Det innebar att vi behövde genomföra vissa studier av primärmaterial. För att vi skulle kunna få ett bättre grepp om den kriminalpolitiska utvecklingen under det senaste decenniet, har vi i anslutning till arbetet med den nya upplagan behövt göra viss ny forskning. Denna forskning har framför allt genomförts av Robert. Men vi vill också understryka att vi står i stor tacksamhetsskuld till den forskning som tidigare utförts inom området.

I övrigt är texten vår gemensamma produkt men i det konkreta arbetet har Roddy haft huvudansvaret för kapitel 2 och 3 och Robert för kapitel 4, 5 och det nyskrivna kapitel 6. Inledningskapitel och sammanfattning har vi skrivit tillsammans. I framställningen har vi varit sparsamma med direkta hänvisningar till dokument och andra forskare. Undantag har gjorts där faktauppgifter av mindre välbekant och lättillgängligt slag har använts. I stället åtföljs varje kapitel av litteraturhänvisningar och vidare lästips.

För värdefull hjälp och initierade kommentarer tackade vi till den första upplagan följande personer: Lennart Johansson, Martin Bergman, Joakim Thelander, Kenneth Petersson, Henrik Tham, Claes Lernestedt och Paula Wahlgren.

Ett särskilt stort tack till Paula Wahlgren för hennes bidrag i samband med omarbetningen av föreliggande bok.

Växjö i september 2016 Robert Andersson & Roddy Nilsson

6

1. KrImInalpolItIKens väsen

vad är kriminalpolitik?

Kriminalpolitik kan ses som riktlinjer och utgångspunkter för olika slags interventioner i samhället på individ-, grupp- eller strukturnivå. Följaktligen är avsikten att styra och påverka samhället på olika sätt. Mer konkret kan kriminalpolitik beskrivas som politiska åtgärder som har direkt eller indirekt beröring med kriminaliteten i samhället, huvudsakligen via lagstiftning och genom den verksamhet som bedrivs av polis, åklagarmyndigheter, domstolar och kriminalvård. Kriminalpolitik har också en moralisk dimension som handlar om såväl samhälleliga värdekonflikter som frågor om den enskildes integritet.

Kriminalpolitikens uppenbara syfte beskrivs vanligen i termer av att minska brottsligheten och de skadeverkningar den på olika plan för med sig. Det kan, förutom lagstiftningsarbete, handla om rehabilitering av brottslingar, stöd till brottsoffer eller olika trygghetsskapande åtgärder. Samtidigt är det viktigt att understryka hur varje avgränsning av kriminalpolitiken från andra politikområden är ytterst vansklig.

Det är uppenbart att många inslag i till exempel bostadspolitiken, arbetsmarknadspolitiken, invandringspolitiken, ungdomspolitiken eller den politik som bedrivs för att stävja missbruk och beroenden av olika slag kan påverka kriminaliteten i samhället. Genom EU-medlemskapet har också den internationella nivån inom kriminalpolitiken fått ökad betydelse. Det är heller inte möjligt att begränsa kriminalpolitik till något enbart förbehållet staten och dess organ. Exempelvis bedriver kommuner, enskilda sammanslutningar, föreningar och även vissa företag från staten mer eller mindre självständiga, kriminalpolitiska aktiviteter och verksamheter. En annan relaterad fråga som är tämligen omdiskuterad är huruvida – och i så fall vilka följder detta fått – medierna ska ses som självständiga kriminalpolitiska aktörer eller inte. Så har till exempel många forskare framhållit att medierna kommit att spela en allt viktigare roll för vad som idag uppfattas som de största kriminalpolitiska problemen.

Traditionellt har straffrätten och den straffteoretiska diskussionen intagit en särställning inom kriminalpolitiken. I detta första kapitel ska vi inledningsvis ge en 7

1. KrImInalpolItIKens väsen

presentation av de dominerande straffteorierna. Därefter följer en kortare diskussion kring det preventionsteoretiska tänkandet utgående från ett antal modeller på området. Dessa två avsnitt är avsedda att ge en bakgrund för att förstå kriminalpolitikens karaktär och förändringar mer generellt. Efter dessa två avsnitt följer ett något längre avsnitt där vi dels tecknar en bild av hur vi ser på kriminalpolitiken som fenomen, dels presenterar vår förståelse- och analysram.

straffteori Straff och prevention Både kriminalpolitiska och kriminalvetenskapliga diskussioner bygger på och rör sig med teoretiska modeller kring hur straff och andra kriminalpolitiska åtgärder fungerar och därigenom motiveras. Samtidigt ska det understrykas att straff- och preventionsteoretiska resonemang som presenteras i detta kapitel inte utesluter att andra dimensioner, funktioner och uttryck för straff och prevention är av kriminalpolitisk betydelse. Så har till exempel historiker, sociologer och kriminologer betonat hur straff och brottspreventivt arbete också kan studeras som en representation där symboliska, kommunikativa och retoriska uttryck hela tiden produceras genom de diskurser som omger fängelset. Representationerna ger inte i första hand svar på frågor av mera instrumentell art – de skapar mening. Genom att straffa människor sänder makthavarna ett budskap som kan hjälpa oss att avläsa relationen mellan staten och medborgarna. Straffet, liksom arbetet med att motverka brott, betraktas som en narrativ och kommunikativ aktivitet (Garland 1990 och 2001, Pratt 2002, Smith 2008). Detta perspektiv kommer dock inte att diskuteras vidare här.

Man brukar skilja på straffteori och teorier om brottsprevention på så sätt att straffteori handlar om verkningarna av och legitimerandet av själva straffandet eller utdömandet av straff, medan brottspreventionsteorier däremot handlar om olika teorier om hur man kan minska brottsligheten. Medan straffteorier rör själva straffandet, dess normativa grund och eventuella brottspåverkande effekter, handlar preventionsteorier om allt från farthinder och reformer i bostadspolitiken till kemisk sterilisering. Uppdelningen är på intet sätt glasklar, och straffteorier kan även inordnas under brottspreventionsteorier. Eftersom såväl straffteoretiska som preventionsteoretiska antaganden många gånger ligger implicita i kriminalpolitiken, är det för att förstå denna nödvändigt att inledningsvis redogöra för huvuddragen i dessa teoretiska antaganden.

8

1. KrImInalpolItIKens väsen

Vanligtvis brukar man räkna med tre olika straffteorier: individualprevention, allmänprevention och vedergällning (retribution). De två förstnämnda bygger på en så kallad konsekvensetisk grund. Med detta menas att vad som moraliskt och normativt legitimerar ett eventuellt straff är de konsekvenser straffet medför i termer av minskad brottslighet. Det handlar alltså om en framåtblickande logik, där det är framtida skeenden som ger den moraliska rätten att utdöma och påföra ett straff.

Påförandet av ett straff eller införandet av ett straffhot är således riktigt om och endast om dessa åtgärder minskar brottsligheten. Detta brukar också benämnas ett utilitaristiskt förhållningssätt. Vi återkommer till detta nedan. Vedergällning däremot bygger på en så kallad pliktetik, det är själva handlingen och inte den handlande som utgör grunden för de normativa övervägandena. Här blir frågor om ansvarsförmåga, avsikt och skuld centrala. Däremot är eventuella framtida konsekvenser i termer av minskad brottslighet ointressanta. Ett straff påförs för att en brottslig handling begåtts och det är själva denna handling som är föremål för straffet. Handlingen ska alltså sonas. Logiken här blir bakåtblickande – det är genom att titta bakåt på avsikter med, ansvar för och skuld till handlingen som straffet bestäms.

Individualprevention Individualprevention handlar om de brottsminskande effekterna av påförandet av olika straff eller påföljder på den enskilde individen. Man brukar tala om tre olika individualpreventiva åtgärder: 1) Inkapacitering/oskadliggörande 2) Behandling 3) Avskräckning Individualprevention kan sägas utgöra den straffteori som förespråkades av såväl de kriminologiska klassikerna Cesare Beccaria (1738–1794) och Jeremy Bentham (1748–1832) som de kriminologiska positivisterna inom den italienska skolan med Cesare Lombroso (1838–1909) i spetsen och den sociologiska skolan med Franz von Liszt (1851–1919) som förgrundsfigur. Dessa olika skolor diskuteras utförligare i kapitel 2. Individualprevention handlar om att på olika sätt avpassa påföljder och straff till individens ”behov”. Både den italienska och den sociologiska skolan arbetade mycket med att kategorisera brottslingar – kategoriseringar som då också ansågs svara mot specifika åtgärdsbehov hos dem som fördes in under de olika kategorierna. Vanligen brukade man dela in brottslingarna i tre kategorier: den obotlige, den reformerbare och den som bara behöver ett skarpt tillrättavisande. Dessa kategoriseringar svarar också mot den uppdelning man 9

1. KrImInalpolItIKens väsen

brukar göra av individualprevention i inkapacitering (för den obotlige), behandling (av den reformerbare) och avskräckning (av den som endast behöver ett skarpt tillrättavisande).

Inkapacitering innebär för teorin den eventuella brottsminskande effekt som följer av att ha personer inlåsta. Inkapacitering kan också handla om andra förhindrande åtgärder som indragning av körkort eller näringsförbud. Den mest inkapaciterande åtgärden är dock dödsstraffet. Vanligen diskuteras dock inkapacitering i termer av inlåsning. Man kan skilja mellan kollektiv och selektiv inkapacitering.

Kollektiv inkapacitering är den eventuella brottsminskande effekt användningen av fängelser generellt medför genom att detta (i princip) förhindrar brott bland dem som är inlåsta. Selektiv inkapacitering däremot handlar om de eventuella brottsminskande effekterna av att ge längre eller tidsobegränsade straff till individer som, genom prognoser, bedömts vara mera brottsbenägna än andra. Selektiv inkapacitering var den åtgärd som förespråkades av bland annat lombrosianer gällande dem de benämnde som homo criminalis, med vilket de avsåg människor födda till brottslingar och som därmed ansågs vara obotliga. Även de svenska straffen/påföljderna internering och förvaring byggde på denna logik. Själva begreppet selektiv inkapacitering är dock mycket modernare och myntades under 1970-talet då studier genomfördes för att just selektera ut dem som antogs vara extremt brottsbenägna personer. Genomgående kan man säga att såväl kollektiv som selektiv inkapacitering har svagt eller inget empiriskt stöd (se till exempel Lab 2014). Gällande selektiv inkapacitering har det påvisats att man både får alldeles för hög andel av såväl falska positiva som falska negativa, det vill säga andelen personer som (felaktigt) bedöms ha hög såväl som låg benägenhet att begå brott är genomgående stor.

Beträffande den kollektiva inkapaciteringseffekten krävs mycket långa straff vilket därigenom medför en kraftigt ökad fångpopulation.

Behandling handlar helt enkelt om att ta till diverse olika tekniker för att försöka göra brottslingen frisk från sitt brottsliga beteende och det kan handla om allt från psykoanalys till arbetsterapi. Ofta sammanfattas betoningen av behandling inom straffsystem och närliggande områden under beteckningen ”behandlingsideologi”. Denna intog en mycket stark ställning inom kriminalpolitiken decennierna kring 1900-talets mitt för att senare försvagas betydligt.

Detta diskuteras mera utförligt längre fram. Under de senaste åren har behandling som kriminalpolitisk åtgärd återigen börjat vinna mark. Ett exempel på detta är olika behandlingsformer, som exempelvis Brottsbrytet, som tar sin utgångspunkt i det som benämns kognitiv beteendeterapi (KBT). Även detta kommer att diskuteras mera utförligt längre fram.

Behandlingstänkandet är det individualpreventiva resonemang som lämnat störst avtryck i kriminalpolitiken. Ett exempel är termen ”påföljdssystem” som 10

1. KrImInalpolItIKens väsen

samlande beteckning för de åtgärder som vidtas mot dem som befinns skyldiga till brott. Att man talar om påföljd i stället för straff och straffsystem är ett uttryck för ett behandlingstänkande. Utgångspunkten hos många som förespråkat behandlingsinsatser har varit att brottslighetens etiologi, det vill säga dess orsaker, berott på olika patologiska tillstånd hos individen. Brottsligt beteende var symptom på ett sjukdomstillstånd som skulle föranleda vårdinsatser. Behandling följer sålunda logiskt av att se brott som ett symptom på ett sjukdomstillstånd, och då bör också medicinska hänsynstaganden vara det som avgör åtgärdernas art. De vidtagna åtgärderna bör följaktligen avspegla sjukdomstillståndet. Fokus sätts därmed på botandet av detta sjukdomstillstånd och inte på att straffa. Just att medicinska i stället för juridiska skäl ska bestämma straffmätning och påföljdsval är det som primärt har utsatts för kritik. Om den så kallade skuldprincipen får råda och skuldfrågan avgöras av domstol och jurister behöver emellertid inte ett behandlingsperspektiv komma i konflikt med så kallade klassiska rättsprinciper som legalitet, proportionalitet, förutsägbarhet och likhet inför lagen.

Det tredje ledet inom individualpreventionen är avskräckning. Tanken här är att straffet ska få personer att avstå från fortsatt brottslighet. Individualavskräckning sägs vara det som exempelvis Beccaria ([1798] 1977) och Bentham ([1791] 2002) främst förespråkade. Här kan vi följaktligen se hur deras resonemang blivit tankegods som lever kvar i vår tid. Om man utgår från antaganden om att människan styrs av lust över lidande-kalkyler, blir det uppenbart att påförandet av ett lidande har ett avskräckande värde, men även ett pedagogiskt. Enklast kommer detta till uttryck i tanken om att den som lägger handen på en varm spisplatta inte gör om det. Den människosyn som Beccaria och Bentham ger uttryck för har kallats homo oeconomicus, den ekonomiska människan som gör kostnads-/vinstkalkyler. Det är just denna tankefigur som lever kvar idag och tar sig uttryck bland annat i åtgärder mot framför allt brottsliga ungdomar med beteckningar som BootCamp och Short-Sharp-Chock i USA, men även i de krav på tidiga insatser mot ungdomsbrott som hörs i vårt land. Utgångspunkten är alltså att det finns ett samband mellan utförd handling och konsekvenserna av denna, ett förhållande som man på olika sätt skulle kunna utnyttja för att påverka brottsligheten.

För både den italienska skolan och den sociologiska skolan var det däremot bara den kategori som behövde ett skarpt tillrättavisande som kunde bli aktuella för dessa resonemang. Bland annat hävdades att de korta fängelsestraffen var dåliga och i dess ställe förordades böter. Korta fängelsestraff var en dålig lösning eftersom dessa inte innefattade de tidsmängder som behövdes för att få till stånd verksamma behandlingsåtgärder mot dem som behövde det, de reformerbara. De korta straffen var också negativa för dem som bara behövde ett skarpt tillrättavisande, då de i fängelset kom i kontakt med ”riktiga” brottslingar, vilket riskerade att leda in dem 11

1. KrImInalpolItIKens väsen

på brottets bana. Det svenska dagsbotssystemet kan exempelvis ses som något som utformats utifrån ett individualavskräckningsresonemang, eftersom det bygger på att man kan avpassa boten till behovet i termer av avskräckning.

Allmänprevention Allmänprevention handlar om den effekt som straffhotet har på allmänheten. Man brukar dela upp allmänpreventionen i dels allmänavskräckning, dels moralbildning.

Vidare är det vanligt att skilja på omedelbar och medelbar avskräckning. Omedelbar avskräckning är den avskräckningseffekt som eventuellt kan nås genom att exempelvis använda sig av offentliga avrättningar. Medelbar avskräckning handlar om straffhotets eventuella avskräckande effekter dels genom det faktum att ett brott, till exempel misshandel är kriminaliserat, det vill säga förbjudet i lag, dels genom att själva kriminaliseringen är kopplad till ett straff.

För att kunna nå en allmänavskräckningseffekt brukar man hävda att tre förutsättningar måste vara uppfyllda. Den första förutsättningen handlar om normkunskap och innebär att den straffrättsliga regeln dels måste vara tillräckligt klar och entydig, dels vara känd både av den aktuella regelns adressater, det vill säga de som avses att styras genom denna regel, dels av de myndigheter som har att kontrollera regelefterlevnaden. Den andra förutsättningen handlar om sanktionssannolikheten.

För att en kriminalisering ska styra eller avskräcka människor från ett visst beteende krävs att upptäcktsrisken för ett eventuellt brott upplevs som tillräckligt hög.

Det krävs även att det finns en viss anmälningsbenägenhet hos antingen brottsoffren eller, när det gäller så kallade offerlösa brott som skattebrott och miljöbrott, hos de kontrollerande myndigheterna. Slutligen krävs för en allmänpreventiv effekt en viss sanktionsstränghet, det vill säga att de sanktioner som följer på ett brott upplevs som tillräckligt stränga eller ingripande för att avskräcka en potentiell gärningsperson.

Sammantaget ger detta att det inte är så lätt, som man ibland från bland annat politiskt håll tror, att påverka brottsnivån genom att höja sanktionssträngheten, det vill säga genom att höja straffen. Samtliga preventionsteorier är tämligen väl studerade och har visat sig ha litet eller inget empiriskt stöd. Tittar man på forskning kring allmänavskräckning är det snarare sanktionssannolikhet som eventuellt skulle kunna ha en påverkan.

Moralbildning handlar om den vanebildande effekt ett straffhot kan ha genom att människor kommer att se på handlingen inte bara som förbjuden, utan även som moraliskt förkastlig. Man brukar skilja på i lag förbjudna handlingar som är mala prohibita respektive mala per se, det vill säga handlingar som är ”dåliga” för att de är förbjudna i lag och handlingar som är ”dåliga” i sig. När man talar om 12

1. KrImInalpolItIKens väsen

moralbildning handlar det vanligen om att man genom kriminalisering vill ge uttryck för ett fördömande som man önskar att även allmänheten ska omfatta.

Tanken är att genom att förbjuda en handling, mala prohibita, ska den över tid få status som mala per se, det vill säga som moraliskt dålig och felaktig. Ett exempel på ett sådant brott i Sverige är rattfylleri, som gått från att vara just mala prohibita till att bli ett av de brott som möter starkast moraliskt fördömande. Det är inte bara genom kriminalisering, utan även så kallad nykriminalisering som lagstiftaren kan försöka påverka allmänhetens uppfattningar. Nykriminalisering innebär att man utökar brottsrekvisiten eller höjer sanktionssträngheten. Moralbildningsargumentet har också blivit ett populärt argument att ta till vid både kriminaliseringar och nykriminaliseringar. Ser vi till den så kallade brottskatalogen, med både brottsbalken och specialstraffrätten, blir det tämligen uppenbart att brotten i brottsbalkens brottskatalog, även benämnda traditionella brott, genomgående är av typen mala per se, det vill säga de är starkt moraliskt fördömda, även av dem som utför dem. Detta medan specialstraffrättens brott, vilka innefattar så kallad modern brottslighet, genomgående är av mera moraliskt neutral art, såsom exempelvis skattebrott och trafikbrott. Undantaget i specialstraffrätten utgörs av de just nämnda rattfylleribrotten, men även av narkotikabrotten.

Huruvida det finns eller uppnås några allmänpreventiva effekter är svårt att mäta, eftersom vi inte kan hitta någon utgångspunkt där vi kan hävda att det inte finns något straffhot eller liknande som vi då skulle kunna utgå ifrån i en jämförelse med ett tillstånd med formell statlig kontroll. Det är också svårt att särskilja vad som är uttryck för så kallad informell kontroll, det vill säga sociala relationer som påverkar ens beteende, och vad som är uttryck för den formella kontrollen i termer av lagar, domstolar och poliser. Ett exempel på betydelsen av allmänavskräckning brukar bli Köpenhamn under tyskarnas ockupation av Danmark under andra världskriget. Tyskarna drog under en tid in den danska polisen och resultatet blev en tämligen allmän laglöshet under sagda period. Exemplet är dock inte särskilt lyckat eftersom en ockupation av en fientlig krigsmakt knappast torde främja laglydigt beteende. Under sådana förhållanden kan lagöverträdelser tolkas som en protest mot ockupationsmakten. Sedan blir ju också exemplet, om det ska tas som intäkt för allmänprevention, också ett flagrant exempel på att moralbildningen helt uteblivit.

Vedergällning Vedergällning är ett klassiskt motiv för att straffa som omnämns bland annat i Bibeln. Straffet ska komma som en hämnd mot begångna oförrätter. Huruvida straffet minskar brottsligheten på något sätt är ovidkommande, det är inte därför 13

1. KrImInalpolItIKens väsen

straff påförs. Vedergällning brukar sålunda kopplas ihop med hämnd. Men i och med upplysningen och det moderna samhällets intåg i västvärlden kom vedergällningstanken att allt mera framställas som något förlegat och primitivt, något styrt av känslor i motsats till förnuft, vilket efter upplysningens genomslag sågs som det som skulle styra människors handlande. Att låta vedergällningstanken påverka exempelvis straffandet ansågs av upplysningstänkare som Beccaria och Bentham som just primitivt och som uttryck för förnuftets motsats – känslorna. Det fanns dock en upplysningsfilosof som förespråkade vedergällning som straffandets moraliska utgångspunkt, nämligen Immanuel Kant (1724–1804), som ansåg att det var moraliskt felaktigt att använda människor som enbart medel till något, människan skulle alltid vara målet. Som kritik av individual- men framför allt av allmänpreventionen blir Kants ([1788] 2004) argument att det är moraliskt oförsvarligt att använda personer endast som ett medel till att exempelvis avskräcka andra från brott. Här har vi en konflikt som bygger på huruvida handlingar ska bedömas utifrån sina konsekvenser eller utifrån avsikten, intentionerna och ansvarsförmågan hos den handlande. Det handlar följaktligen om huruvida det ska vara en bakåtblickande eller en framåtblickande moralisk logik. För utilitarister som Beccaria och Bentham var det inget moraliskt problem att använda någon som medel till något, i detta fall minskad brottslighet, om nu dessa konsekvenser följer av handlingen. För Kant däremot var detta moraliskt oförsvarligt på grund av att en handlings moraliska värde dels inte kunde bygga på konsekvenserna av denna handling, dels inte kunde innefatta kränkandet av en annan persons integritet.

Det var emellertid inte vedergällning som hämnd som Kant förespråkade.

Enligt Kant har vi inte rätt att straffa någon hur som helst utan måste avpassa straffandet till vad som är moraliskt försvarligt. Det Kant förespråkade är också något som många av dagens svenska straffrättstänkare tagit som sin utgångspunkt, nämligen proportionerlig vedergällning. Proportionalitet är en princip som hyllas av de flesta som filosoferat kring straffrätten, inklusive Beccaria och Bentham. Frågan är dock hur vi ska se på proportionalitet. För Beccaria och Bentham var proportionalitet en instrumentell princip, det vill säga den var ett medel till något gott. Proportionalitet var en princip som borde användas eftersom oproportionerliga straff kunde hota den allmänna laglydnaden. Om man använder sig av oproportionerliga straff hotar det att underminera förtroendet för rättsordningen och lagarna.

Sålunda riskerar man att förlora i legitimitet, vilket i förlängningen kan medföra dåliga konsekvenser, bland annat genom att människor som inte respekterar lagen lättare begår brott. Om dessa konsekvenser däremot inte uppkommer kan det vara rätt att använda oproportionerliga straff under förutsättning att dessa skulle visa sig vara effektivare för att minska brotten. Här får alltså proportionalitetsprincipen en utilitaristisk utformning där konsekvenserna avgör dess värde. Detta var dock 14

1. KrImInalpolItIKens väsen

inte vad Kant tänkte sig. För Kant hade proportionaliteten ett intrinsikalt värde, det vill säga den var god i sig. Proportionalitet var alltså en princip som skulle tillämpas oavsett vilka konsekvenser den medför.

Men vad är då proportionerligt och var ska vi börja jämförelsen, var finns nollpunkten? Proportionalitet som rättsprincip omnämns redan i Bibeln i termer av öga för öga, tand för tand. Lex talionis, som den också brukar benämnas, bygger på en absolut proportionalitet mellan handlingens skada och det straff som utdöms – en utslagen tand skulle då kräva att man gjorde detsamma mot gärningspersonen.

Ett sådant resonemang är inte rimligt i länder som Sverige där straffen utgörs av fängelse och böter. Så hur ska man få ett proportionerligt förhållande mellan en handling och ett straff som fängelse? Ett sätt är att ta sin utgångspunkt i det allvarligaste eller minst allvarliga brottet och till detta knyta ett straff och sedan rangordna de andra brotten utifrån detta. Detta låter sig dock inte göras allt för enkelt och utan ett visst mått av godtycke. Ett problem när det gäller proportionaliteten rör hur man ska räkna vid så kallad flerfaldig brottslighet, när personer åtalas för fler än ett brott.

Den proportionalitetsprincip som Kant förespråkade utgick från en tanke om jämvikt, en jämvikt som den brottsliga handlingen rubbat. Brottet var således något som skadat jämvikten i samhället och gett brottslingen en oförtjänt fördel, varför syftet med straffet var att återställa denna jämvikt. Proportionalitet i straffandet blev något som, så att säga, tog tillbaka den fördel brottslingen erhållit genom brottet. Det var följaktligen i relation till denna fördel som straffets proportioner skulle utformas. Även detta tänkande är svårt att omsätta i enkla fungerande straffmätningsprinciper.

Vi kan alltså konkludera att det troligen inte finns någon utgångspunkt för en absolut proportionalitet som inte på något sätt måste bli godtycklig. Men vad kan man då göra? Ett sätt, som också ligger till grund för resonemangen kring dagens svenska straffmätningsprinciper, är att tala om relativ proportionalitet och då lyfta fram de faktorer som man kan anse som relevanta för att bedöma vad en handling förtjänar i termer av straff. Proportionerlig vedergällning är alltså frågan om förtjänst, det vill säga en fråga om vad den brottsliga handlingen förtjänar. Här kan vi se hur den bakåtblickande logiken tar vid. Om de två preventionsinriktade straffteorierna handlar om behov i termer av vad som behövs för att uppnå en brottsminskande effekt, blir logiken här tvärtom. I en framåtblickande och på konsekvensetiken byggd straffmätnings- och påföljdsvalsprocess blir den relevanta frågan: Vad behövs för att få en brottsminskande effekt? Därigenom blir själva handlingen, den handlandes avsikter och dylikt ointressant, de är ovidkommande för hur straffet ska utformas. Men i en straffmätnings- och påföljdsvalsprocess som syftar till proportionerlig vedergällning blir det i stället handlingen och den 15

1. KrImInalpolItIKens väsen

handlandes insikter, avsikter och ansvarsförmåga som avgör värdet på handlingen.

Därav följer sålunda den bakåtblickande logiken – vi måste se bakåt, till den handlandes insikter, avsikter och ansvarsförmåga, helt enkelt skulden, för att avgöra vad handlingen förtjänar i termer av straff.

Straffteori i dagens svenska straffsystem Sedan 1989 har det svenska straffsystemet en tredelad legitimering. Man skiljer då på lagstiftnings-, dömande- och verkställighetsnivån. Lagstiftningsnivån, det vill säga riksdagen, handlar om kriminaliseringar och nykriminaliseringar. Här används en allmänpreventiv grund som legitimering. Kriminaliseringar och nykriminaliseringar görs för att tillförandet eller utökandet av straffhotet ska förmå människor att avstå från brott, endera genom själva straffhotet eller genom moralbildning.

Dömandenivån, det vill säga domstolsförfarandet, och då framför allt straffmätningen och påföljdsvalsprocessen handlar om tillämpande av proportionerlig vedergällning. Det är handlingen samt skuld- och ansvarsfrågan i termer av avsikter, intentioner och insikter som ligger till grund för denna process. Det är denna bakåtblickande logik i termer av proportionerlig vedergällning som legitimerar själva utdömandet av straff. Det är detta som är brottets så kallade straffvärde och som ska avgöra straffmätning och påföljdsval.

Verkställighetsnivån slutligen handlar om hur straffen eller påföljderna utformas, deras innehåll och genomförande. Denna nivå legitimeras utifrån individualpreventiva resonemang. Från lagstiftarens sida kunde man läsa i propositionen till 1989 års förändringar (prop. 1987/88:120) att just användandet av individualpreventiva hänsyn vid genomförandet och verkställandet av ett straff inte väcker några problem, så länge dömandenivån inte påverkas. Individualprevention blir i detta sammanhang snarare att man ska ta hänsyn till verkställighetsformernas eventuella påverkan på framtida brottslighet i det individuella fallet.

preventionsteori Preventionens olika betydelser och nivåer Ska vi undersöka brottsförebyggande arbete kan vi här urskilja begrepp som prevention, profylax, förebyggande arbete och förhindrande insatser. Den gemensamma kärnan i dessa begrepp är tankefiguren att man utifrån forskningens kartläggning av orsakerna kan utveckla åtgärder för att få bukt med något som anses 16

1. KrImInalpolItIKens väsen

icke-önskvärt. Genom att på olika sätt angripa eller åtgärda orsaken så försvinner problemet. Upptäckten av bakteriens betydelse för sjukdomsutveckling är här central. Att bakterier orsakar sjukdomar gör det möjligt att förebygga sjukdomar genom att förhindra uppkomsten av bakterier genom exempelvis god hygien. I exemplet framkommer också hur komplicerade och överlappande begreppen är.

Förebyggande av sjukdom kan ske genom att förhindra att bakterier uppkommer genom god hygien, eller förhindra att bakterien sprids genom att sjukdomen isoleras. Här blir då förebyggande samma sak som förhindrande. Slår man upp ordet ”förebygga” i en ordbok får man både ”förhindra” och ”förekomma” som synonymer. Det svenska begreppet brottsprevention kommer från det engelska ordet crime prevention, som ännu tydligare visar hur förebyggande och förhindrande går i varandra. I det engelska begreppet ingår även avskräckning (deter) och hindra (restrain), vilket återfinns som ett element i den individualpreventiva straffteorin om inkapacitering. Begreppet profylax däremot är den medicinska termen för förebyggande och den term som dominerade de svenska diskussionerna om förebyggande arbete fram till att vi anammade det engelska prevention.

Preventionsmodeller kan delas upp utifrån vilken nivå de är tänkta att fungera på. Här kan man då skilja mellan individ- eller så kallad mikronivå, grupp- eller så kallad mesonivå och samhälls- eller så kallad makronivå. Frågan blir då mot eller på vilken nivå åtgärden är tänkt att fungera. Individualprevention är inriktad på mikronivå, åtgärden ska på olika sätt förebygga, förhindra eller avskräcka individen. Allmänprevention däremot är tänkt att verka på makronivå. Mesonivån är sällan en nivå som man explicit riktar sig mot.

Ett annat sätt att se på preventionsmodeller är utifrån vilket tidsperspektiv modellen bygger på. Här ser man då att vissa individual- och allmänpreventiva teorier bygger på ett långsiktigt tidsperspektiv. Moralbildning och rehabilitering är effekter som inte infinner sig direkt, medan allmän-, individualavskräcknings- och inkapaciteringseffekter förutsätts verka relativt snabbt. Likaså ger förändringar av sociala och ekonomiska strukturer knappast några effekter på kort sikt. Här är man tvungen att räkna med tidsspann om allt från flera år till generationer.

Vidare bör man uppmärksamma att olika preventionsmodeller innefattar olika samhällssyn. De teorier som rör sig på individnivå är oftast, men inte alltid, konserverande. Orsakerna till brott finns inte, i alla fall inte med nödvändighet, i samhället, utan hos individen. Men en betoning på individnivån går att kombinera med en förändringsvillig samhällssyn. Det som i föreliggande arbete benämns välfärdskriminalpolitik byggde på att de primära brottsorsakerna stod att finna i individen, samtidigt som denna politik även eftersträvade att omvandla samhället genom sociala reformer. Minskade sociala och ekonomiska klyftor och ökad ekonomisk jämlikhet sågs som önskvärda och samhällssynen var progressiv och 17

1. KrImInalpolItIKens väsen

socialreformistisk. Dödsstraffet däremot bygger oftast på en konservativ samhällssyn. Samhället är bra som det är och dödsstraffet ska skydda och upprätthålla den rådande ordningen. Här kan man också skilja mellan huruvida åtgärderna primärt är förebyggande eller förhindrande. Kombinerar man förebyggande åtgärder med ett långsiktigt tidsperspektiv får man oftast en progressiv samhällssyn där förändrade samhällsförhållanden i termer av exempelvis bättre utbildning, jämlikare ekonomisk fördelning och liknande är målet även inom kriminalpolitiken. Kombinerar man i stället förhindrande åtgärder med ett kortsiktigt tidsperspektiv får man en konserverande samhällssyn där kriminalpolitiken blir en del av skyddandet av den rådande ordningen.

Diskussionen om olika former av prevention kan systematiseras genom att dela upp preventionen i enlighet med olika modeller. Vi kan då urskilja fyra modeller: en socialisationsmodell, en strukturförändringsmodell, en kontrollmodell och en modell som bygger på effektivisering av institutioner (Sahlin 2000).

Socialisationsmodellen är inriktad på individnivå. Prevention blir här en fråga om att integrera människor in i det konventionella samhället. Behandlingstanken eller behandlingsideologin bygger på denna logik. Vi kan skilja mellan tre former av behandlingstankar (Levin 1998, s. 80). Den första kan vi benämna en pedagogisk behandlingstanke. Här handlar det om moralisk uppfostran av individer. Skolans och andra pedagogiska institutioners roll blir att hos individerna socialisera in de värden och ideal som man från politiskt håll vill att alla samhällsmedborgare ska omfatta. Utgångspunkten är att individen är formbar och att förebyggande arbete handlar om att få individen att tro på och därigenom handla i enhetlighet med accepterade normer. Skolan blir härigenom en viktig kriminalpolitisk aktör.

Ur den pedagogiska förbättringstanken växte de två andra formerna för behandling, den medicinsk-rationella och den socialpolitiska. Den medicinsk-rationella formen av behandling är starkt knuten till medicinens och psykiatrins framväxt.

Avvikelse framstår här inte som ett uttryck för individens fria val utan pekar mot ett sjukdomstillstånd hos individen som kan åtgärdas på medicinsk grund. Återanpassningen eller resocialiseringen sker under medicinskt överinseende. Den socialpolitiska formen av behandling ser på avvikelse som uttryck för ett bristförhållande hos individen. Det kan handla om allt från moraliska brister på grund av dålig uppfostran till rena sjukdomstillstånd. Det avgörande är åtgärdsformen, där experter och lärare, socialarbetare och läkare, via institutioner som barnavårdsanstalter och missbruksanstalter ska uppfostra och härigenom kurera individen. Resocialisering är målet med insatserna. Socialiseringsmodellen har, i olika former, dominerat under hela 1900-talet. Det är speciellt de pedagogiska och de socialpolitiska formerna av denna modell som kommit att påverka kriminalpolitikens utformning. Åtgärder som till exempel ungdomsfängelset bygger på dessa perspektiv.

18

regIster

abolitionist 192, 194 ADHD 271, 272, 275, 276 alkohol 72, 85 -frågan 56, 67 alkoholism 42, 45, 57, 95, 98, 279 alkoholist 26, 30, 46, 55, 58, 81, 93 alkoholistanstalt 55, 56, 95, 100 alkoholisthem 65 alkoholistlagen 55, 56, 67 alkoholistvård 46, 56, 62, 109, 282 alkoholkonsumtion 60, 100, 147 alkohollagstiftning 59 alkoholpolitik 88 Alkoholproblematikers riksorganisation (ALRO) 112 allmänpreventativ teori 17 allmänprevention 9, 12, 14, 17, 42, 74, 77, 79, 97, 98, 107, 114, 115, 129, 137, 143, 163, 166, 281, 283 allmänt rättsmedvetande 21, 131, 162, 167, 168, 184, 209, 220, 227, 283, 288 Andenæs, Johannes 115 andra vågens feminism 123, 124, 192, 194 anmälningsbenägenhet 12, 133, 185, 195, 263 ansvarsgörande 169, 172, 174 ansvarsgörandepolitik 159, 169, 189, 200, 202, 204, 209, 285 ansvarsgörandeprocess 161, 208 Antilla, Inkeri 115, 121 arbetsanstalt 55, 95, 100 Arbetsgruppen mot organiserad brottslighet (AMOB) 182 arbetslinjen 96, 212, 274

328

Ask, Beatrice 220, 293 asocial 26 Asp, Petter 235 Aubert, Johan Vilhelm 91, 110 avskräckning 9, 17, 27, 37, 42, 52, 129, 177, 198, 205, 220, 236, 237, 256 åtalseftergift 76 återfallsfrekvens 203 barnavård 20, 29, 35, 45, 46, 62, 64 barnavårdsanstalt 18 barnavårdslagen 48, 49, 55, 82, 83, 85, 108 barnavårdsnämnd 48, 50, 76, 82, 83, 88, 103 Baudrillard, Jean 228, 231 Bayely, David 258 Beccaria, Cesare 9, 11, 14, 37, 38, 115, 121 Becker, Howard 106, 111 behandling 9 behandlingsideologi 77, 85, 97, 107, 116, 121, 150, 163, 269 Bejerot, Nils 178 Bentham, Jeremy 9, 11, 14, 19, 37, 38, 110 Bergling, Stig 206 Bergqvist, Thorwald 99 bin Laden, Usama 247 biologisering 271 Bodström, Thomas 231, 261, 270 Boëthius, Maria-Pia 124 Bondeson, Ulla 110 Braithwaite, John 197 Branting, Hjalmar 60 brottsbalken 114

regIster

brottsförebyggande arbete 93 Brottsförebyggande rådet (Brå) 90, 105, 119, 129, 142, 144, 151, 169, 215, 216, 229, 230, 241, 249, 257, 263, 264, 267 brottslighet, organiserad 230, 246 brottsoffer 7, 154, 167, 192, 193, 194, 195, 196, 284 brottsofferfonden 154 brottsofferfrågan 124 Brottsofferjourernas Riksförbund (BOJ) 193 Brottsoffermyndigheten 154, 193 brottsprevention 27, 97, 140, 146, 147, 151, 161 -situationell 90, 216 Burt, Cyril 91 Bush, George Sr. 190 Bush, George W. 246 Börjeson, Bengt 110 Cagney, James 231 cellfängelse 202 Centralförbundet för socialt arbete (CSA) 45, 62, 82, 170 Christie, Nils 91, 110, 194, 195 Cloward, Richard 91 Cohen, Albert 91 Comte, Auguste 38 Cooley, Charles 111 DAMP 271 defensible space 149 degeneration 58 demokratirealisering 174, 175, 208 den preventiva vändningen 170, 218 det allmänna rättsmedvetandet 21, 131, 162, 167, 168, 184, 209, 220, 227, 283, 288 Dewey, John 111 differentiering 205 differentieringsbehov 205, 206

dom, villkorlig 43, 78, 83, 85, 107 Dukakis, Michael 190 Durkheim, Émile 27, 70, 147 Edelman, Murray 226, 227, 267 Elwin, Göran 115 Eriksson, Björn 260 Eriksson, Jörgen 112 Eriksson, Torsten 72, 96, 99, 101, 113 eugenik 57 falsifiering 272 fattigvårdsfrågan 55 fattigvårdslagstiftningen 59 feminism 123, 134, 196 -andra vågens 123, 124, 192, 194 Ferri, Enrico 39, 40, 97 Feuerbach, Anselm von 37 Flyghed, Janne 250 Foucault, Michel 245 Franck, Hans-Göran 186 frestelsefrekvens 147 Friedman, Milton 156, 158 frigivning, villkorlig 43, 78, 107 frivårdsorganisation 78 Fångvårdsmannaförbundet 74 Fångvårdsstyrelsen 82 förnekande, symboliskt 175, 191 förnekelsepolitik 159, 178, 181, 189, 197, 198, 209, 285 förnekelseprocess 161 förnelsepolitik 183 förrättsligande 226 förvaring 78, 119 förvaringslagen 95 förvaringsstraff 96 Galls, Franz Joseph 40 Galtung, Johan 91 Garland, David 64, 73, 178 Garofalo, Raffaele 39 Geijer, Lennart 113, 125

329

regIster

Glueck, Eleanor 91 Glueck, Sheldon 91 Gottfredson, Michael 171 grov brottslighet 131, 155, 175, 176, 191, 199 grov organiserad brottslighet 213 gränsöverskridande organiserad brottslighet 232, 233, 235, 238 Görling, Lars 112 Halldoff, Janne 112 Hall, Stuart 191 Hansson, Per Albin 69, 74 Hare, Robert 275 Hegel, Georg W. F. 37 Hellsvik, Gun 206 Hirsch, Andrew von 221 Hirschi, Travis 148, 171, 273 Hjalmarsson, Jarl 186 Hoffman, Bruce 246 Hussein, Saddam 247 hyperverklighet 228, 242, 286 Hägerström, Axel 77 ideologiernas död 214 individualprevention 9, 10, 17, 42, 74, 77, 79, 94, 98, 99, 107, 114, 136, 143, 150, 166, 280 Inghe, Gunnar 81 inkapacitering 9, 10, 96, 114, 198, 220 inkapacitering, kollektiv 10 inkapacitering, selektiv 10 intereringsstraff 136 internering 57, 78, 107, 119 interneringslagen 95 italienska skolan 97 James, William 111 Jareborg, Nils 224 Johansson, Morgan 207, 274, 293

330

Jonsson, Gustaf 81 juridifering 224 Kant, Immanuel 14, 15 karriärkriminell 273 keynesianism 156, 190, 214 Kinberg, Olof 41, 58, 72, 79, 80, 81, 119 Kleen, Else 80 klientelförsämring 86 klientel, svårhanterlig 27 klientorganisation 112 Knepper, Paul 232, 261 kognitiv beteendeterapi (KBT) 201, 203 kontrollmodell 19, 146, 147, 151, 171, 172 kontrollteori 204 kriminalantropologi 35, 53, 57, 65 kriminalbiologi 65 kriminalpolitik -emotionell 167 -expressiv 167 Kriminalpolitiska sällskapet 74 Kriminellas revansch i samhället (KRIS) 200 kriminogen faktor 143 kriminogen situation 28, 145, 148, 156, 161, 216 Kriminologiska centralarkivet 78 kunskapsbaserat arbete 170, 202 Lab, Steven 218 Lacassagne, Alexandre 36 lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) 205, 206, 268 lagen om tvångsuppfostran 83 lagstiftningsoptimism 221, 225, 226, 261, 264, 293 legalitetsprincipen 115 lex talionis 15 Liszt, Franz von 9, 41, 42 lokalsamhälle 155, 159, 170, 175, 204, 208

regIster

Lombroso, Cesare 39, 40, 58, 119 Lund, David 58 Lundstedt, Vilhelm 77 lösdriveri 26, 43, 45, 46, 60, 81 lösdriverilagen 51, 54, 55, 56 Mannheim, Karl 91 massbrottssamhälle 159, 161 Mathiesen, Thomas 91 Matza, David 111 Maynard Keynes, John 190 Mead, George 111 medborgardialog 217 medborgarlöfte 217 media 227, 232 medling 198 mentalsjukhus 100 Minimal Brain Dysfunction (MBD) 271 Mobilisera de kriminella mot kriminaliteten (MKK) 199, 200 moral -skötsamhets- 96 moralbildning 12, 17, 168, 184 moralisk ingenjörskonst 155, 180 myndighetskriminologi 143, 150, 207 Myrdal, Alva 72 Myrdal, Gunnar 72 Möller, Gustav 72 narkotika 126 narkotikabrott 180, 264 narkotikabrottslighet 127, 132, 180 narkotikahaj 132 narkotikapolitik 177, 178, 223, 276 narkotikaproblem 198 narkotikastrafflagen 221, 223 Nationella trygghetsundersölningen (NTU) 162 Newman, Oscar 149 New Public Management (NPM) 214, 286 New York-modellen 187

Nixon, Richard 176 nolltolerans 188 nothing works 110, 144, 155, 170, 203, 282 Nyhlén, Lars 270 nyklassicism 115, 121, 137 nykterhetsfrågan 35 nykterhetsnämnd 55 nykterhetsvårdslagen 56, 108 nyliberalism 153 nyliberal politisk ekonomi 173, 190, 200 Nytt straffsystem 119 närpolisreformen 256, 259 Ohlin, Lloyd 91 organiserad brottslighet 230, 246 organiserad brottslighet, grov 213 organiserad brottslighet, gränsöverskridande 232, 233, 235, 238 Övervakarnas riksförbund 78 Palm, August 60 patologisering 276 Peirce, Charles 111 personuppklaring 263 Persson, Göran 244, 245 Petrén, Alfred 80 Pockettidningen R 112 politisering 208, 267 politisering av kriminalpolitik 155 politisk profilering 130, 155 positiva kriminologiska skolan 120 positiva skolan 38, 43, 60, 62, 279 postpolitik 211, 216, 219, 223, 224, 243, 268, 269, 285, 286 postpolitiskt tillstånd 213 prevention 140 -allmän 17 -allmän- 9, 12, 14, 42, 74, 77, 79, 97, 98, 107, 114, 115, 129, 137, 143, 163, 166, 281, 283 -brotts- 27, 97, 140, 146, 147, 151, 161

331

regIster

-individual- 9, 10, 17, 42, 74, 77, 79, 94, 98, 99, 107, 114, 136, 143, 150, 166, 280 preventionsforskning 148 preventionsteori 16 preventive turn 148, 149, 170 preventiv vändning 170, 218 prioriteringspolitik 131, 134, 164, 177 prisoniseringseffekt 110, 129, 130, 155, 193, 198, 204, 282 Pritchard, James C. 40 problemformulering 165, 176, 183, 219, 244 progressivsystem 60 proportionalitet 14 proportionalitetsprincipen 115, 220, 221 proportionerlig vedergällning 16, 166, 225 prostitution 42, 45, 46, 56, 60, 61 påskkravallerna 84 Quételet, Adolphe 40 Rancière, Jacques 213 rashygien 57 Reckless, Walter 111 re-cykling 290, 291 regelstyrning 259 Reinfeldt, Fredrik 270 Reis, Albert 111 reparativ rättvisa 192, 195, 196 repressionspolitik 293 Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende (RFHL) 112 Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM) 109, 112, 113, 122, 124, 199, 201, 281, 282 Riksförbundet för miljöterapi (RFMT) 112 Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) 112

332

Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) 193 Rikspolisstyrelsen (RPS) 137, 229 riskanalys 145, 147 riskbedömning 90, 207, 275 riskbedömningsinstrument 276 riskbeteende 154 riskfaktor 272, 273 risktänkande 145, 147, 149, 151 Rumsfeld, Donald 246 rutinaktivitetsteorin 146 rättsmedvetande, allmänt 21, 131, 162, 167, 168, 184, 209, 220, 227, 283, 288 rättspsykiatri 79 rättspsykiatrisk undersökning 79, 81, 107 rättsrealism 77 rättssäkerhet 79, 81, 116, 162 rättssäkerhetsfråga 120 rättstrygghet 162, 181, 182 samarbetsorgan för åtgärder mot ungdomsbrottslighet 88 samhällsskydd 54, 95, 126, 129, 137, 279 samhällsskyddsbehov 271 samhällstjänst 206 sanktionssannolikhet 12 sanktionsstränghet 12 Schengenavtalet 153 Schlyter, Karl 71, 72, 73, 74, 78, 99, 101, 109 Sellin, Torsten 72 sinnessjukdom 81 sinnesslöanstalt 100 sinnesslöhet 81 sinnesslövård 46 situationell brottsprevention 90, 146, 147, 216 självdeklarationsundersökning 117 självrapporteringsstudie 146 skyddsfostran 97

regIster

skyddshem 47, 100 skyddsinternering 97 skyddsintresse 235 skyddskonsulent 78, 103, 108 skyddstillsyn 97, 107, 108 skyddsuppfostran 85 skyddsvårdsanstalt 97 Skyddsvärnet 46 skötsamhetsmoral 96 slavhandel, vit 233 social ingenjörskonst 69, 72, 120, 129, 142, 155, 170, 179, 216, 225, 288 socialisationsmodellen 18 sociallagstiftning 54 socialliberalism 44, 45 socialpolis 94 socialpolitik 45 socialvård 78, 110, 130 sociologiska skolan 41, 50, 52, 60, 62, 279 Sondén, Torsten 72 spaningsbrott 160, 180, 264 sterilisering 57 steriliseringsfrågan 57 steriliseringslagen 58, 75 steriliseringspolitik 58 straffmätning 122 straffprocessuellt tvångsmedel 178 straffteori 8 straffvärde 16, 163, 166, 220, 221, 222 straffvärdebegreppet 166 straffvärdereformen 225, 269 strafförklaring 107 Strahl, Ivar 72, 99 strukturförändringsmodellen 19 stämplingsteori 111, 192 Sutherland, Edwin 111 Svenska kriminalistföreningen 46, 74 Svenska Skyddsförbundet 47 Sykes, Gresham 91, 111 symbolisk interaktionism 111

symboliskt förnekande 175, 191 symbolpolitik 183 Thatcher, Margaret 190 Thyrén, Johan 52, 53, 71 tillfällesstruktur 84, 118, 133, 146, 147, 160, 161 Tingsten, Herbert 70 trafficking 233, 236 trygghetspolitik 216 trygghetsvandring 216, 217 tudelat brottsproblem 154 tvångsarbetsanstalt 56 tvångslagstiftning 54 tvångsmedel, straffprocessuellt 178 tvångsuppfostran 78, 279 tvångsuppfostran, lag 83 Tönnies, Ferdinand 27, 147 ungdomsarrest 87 ungdomsbrottslighet 23, 27, 43, 44, 49, 76, 81, 82, 83, 85, 89, 93, 171 ungdomsbrottslighet, samarbetsorgan för åtgärder 88 ungdomsdomstol 87 ungdomsfängelse 20, 75, 78, 84, 85, 86, 87, 119, 136 ungdomskravaller 84 ungdomsupplopp 84 ungdomsvård 45 ungdomsvårdslag 82 ungdomsvårdsskola 20, 83, 84, 87, 103 Uppsalafilosofin 77 Ursut, Ioan 206 utslagna 26 utvärderingsforskning 144 vardagsbrottslighet 131, 155, 171, 199, 208 vedergällning 9, 13, 27 -proportionerlig 14, 16, 166, 225 vedergällningsprincip 221

333

regIster

vedergällningstänk 283 verkställighetslag 60 verkställighetsplan 268 viktimisering 193, 194 viktimologi 193 villkorlig dom 43, 78, 83, 85, 107 villkorlig frigivning 43, 78, 107 vit slavhandel 233 Vold, Georg 91 välfärdskriminalpolitik 126, 129, 142, 154, 218 välståndskriminalitet 84

334

Weber, Max 27 Wenström, Bo 266 Westberg, Olle 188 Wetter, Folke 72 what works 170, 203 Zizek, Slavoj 213

Svensk kriminalpolitik Kriminalpolitiken är idag ett mycket uppmärksammat område och en strategiskt viktig fråga för de politiska partierna. Lagstiftningen och de politiska åtgärderna – liksom den verksamhet som bedrivs av polis, åklagarmyndigheter, domstolar och kriminalvård – har en tydlig moralisk dimension, som handlar om såväl samhälleliga värderingar som den enskildes integritet.

Boken beskriver och analyserar den svenska kriminalpolitikens utveckling från en institutionsbaserad och straffbetonad kriminalpolitik i statens regi, över välfärdsstatens sociala ingenjörskonst, till dagens ”nya” kriminalpolitik med växande betoning på liberala styrningsmodeller, kontroll och risktänkande. Strafftänkandet har fått en renässans, samtidigt som brottsoffren uppmärksammas allt mer.

I denna reviderade och utökade upplaga diskuterar författarna särskilt vilken betydelse EU-medlemskapet har haft för den svenska kriminalpolitiken samt hur den förändrade situationen i världen – inte minst hotet från terrorismen och de ökade flyktingströmmarna – lett till en gradvis sammansmältning av kriminalpolitiken med säkerhetspolitiken.

Robert Andersson är lektor och docent i kriminologi vid Linnéuniversitetet i Växjö.

Roddy Nilsson är professor i historia vid Göteborgs universitet.

Best.nr 47-11312-5 Tryck.nr 47-11312-5