9789164203830 by Smakprov Media AB

Av Helene Tursten har tidigare utkommit: Den krossade tanghästen 1998 Nattrond 1999 Tatuerad torso 2000 Glasdjävulen 2002 Kvinnan i hissen och andra mystiska historier 2003 Guldkalven 2004 Eldsdansen 2005 En man med litet ansikte 2007 Det lömska nätet 2008 Den som vakar i mörkret 2010

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0383-0 © Helene Tursten 2012 Utgiven av Piratförlaget Omslagsform: Ola Carlson Omslagsfotografi: iStock Tryckt hos ScandBook, Falun 2012

b u d b i l e n k ö r d e l å n g s a m t Ringögatan fram samtidigt som föraren pratade upphetsat i mobiltelefonen. Irriterad knäppte han bort samtalet och slängde telefonen bredvid sig på passagerarsätet. Chefen hade skällt på honom för att han inte kunde hitta adressen. Dessutom kom gubbjäveln själv inte ihåg gatunumret. ”Det står på lappen, Adem. Du läsa!” hade han skrikit innan han bröt samtalet. Jo tack, den kluddiga nuffran kunde vara två, sju eller nio, tänkte budet dystert. Och var fan låg Kolgruvegatan? Var det för mycket begärt att gubben monterade in en GPS i bilen? Själv hade han tyvärr ingen sådan i sin gamla mobil. Det var det första han tänkte köpa när löningen kom, en ny mobil. En iPhone. Adem Guzel gjorde sin tredje kväll som pizzabud och just nu ångrade han bittert att han gett sig in på det. Körkortet var pinfärskt och det var bara två veckor kvar tills han skulle börja sista året på gymnasiet. Sommaren hade han tillbringat i Turkiet och det hade varit kul att träffa släkt och vänner. Men något sommarjobb hade han inte haft. Det var tanken på lite extrapengar inför terminsstarten som fick honom att ta det här jobbet, plus att han fick köra bil. Pizzeriaägaren var gam-

mal kompis till hans farbror och det var farbrodern som hade förmedlat kontakten. Tyvärr låg pizzerian i Brunnsbo, en stadsdel som Adem aldrig tidigare satt sin fot i. Han försökte peppa upp sig med att det här var kvällens sista körning. Pizzerian hade öppet till 23.00 och han skulle precis hinna tillbaka till stängningsdags. Det vill säga, om han nu bara kunde hitta den förbannade adressen. Kisande försökte han läsa vad som stod på gatuskyltarna, men det var för mörkt för att han skulle kunna se ordentligt. På flera ställen saknades skyltarna helt eller också var de vridna så att han inte kunde se gatunamnen. Några var översprayade med svart färg. Dessutom började det regna igen, och det förbättrade inte sikten. Bakom honom signalerade en gammal VW-pickup att den ville köra förbi. Föraren såg ut som en överårig hippie med slokhatt och långt grått skägg. Han gjorde fingret åt Adem när han körde om. Adem svor högt och började trycka ner gaspedalen men hejdade sig när han fick syn på en gatuskylt som verkade fullt läsbar. Han tvärnitade och lutade sig mot rutan på passagerarsidan för att se bättre. Yes, Kolgruvegatan! Med ett gryende hopp om att få pizzan levererad gjorde han en nittiograderssväng in på gatan. Han gillade ljudet av gnisslande däck och lukten av bränt gummi. Biljakter. Ingen tar mej, tänkte han och skrattade lågt för sig själv. Men han sänkte farten och började spana mot de låga husen för att se vad de hade för nummer. Bebyggelsen verkade mest bestå av gamla kåkar och skjul. Det slog honom hur mörkt och ödsligt området var. De flesta gatlyktor var sönderslagna men han kunde läsa några

bleknade skyltar som förkunnade att här fanns en bilverkstad, en importfirma av något slag och ett måleri. Byggnaderna var sorgligt förfallna, i dem hade det inte funnits någon verksamhet på flera år. Adem tyckte att det kändes som om han körde omkring i en spökstad. En obehaglig kyla fick hans nackhår att resa sig och en konstig känsla av att vara med i en skräckfilm växte inom honom. Han skrek högt när något svepte förbi i billyktornas sken. Det var bara en stor svart fågel, antagligen en kråka, men hjärtat bultade vilt i hans bröst. Framför honom lystes ett gammalt uppallat båtskrov upp av en gatlykta som faktiskt fungerade. Det är nog fan Den flygande holländaren, tänkte Adem i ett försök att skämta bort rädslan. Bakom båten skymtade han Göta älvs svarta vattenyta. Det här var gamla hamnkvarter, här bodde inga människor. Vem skulle ringa härifrån och beställa en kebabpizza med extra bearnaisesås sent en lördagskväll? Ingen, absolut ingen! Han försökte andas lugnt men kände hur paniken började dra ihop magen till en kall klump. Tänk om det var en fälla! Här fanns ju inte en käft! Lika bra att dra. Adem stannade bilen för att vända, men insåg att gatan var för smal. Istället började han backa tillbaka samma väg som han hade kommit. På ena sidan såg han ett högt stängsel med taggtråd längst upp. Järngrindarna var nästan tre meter höga. På den ena grindhalvan hängde en gul skylt som han inte kunde läsa eftersom texten var blekt av ålder. Innanför låg en asfalterad gård som var belamrad med en massa bråte. Plötsligt tyckte han att han såg ett ljus som flimrade till innanför ett smutsigt fönster. Det borde betyda att det fanns folk i

byggnaden. Han saktade ner och letade efter ett gatunummer. Hade han äntligen hittat rätt adress? I den låga träbyggnaden inne på gården slets en port upp på vid gavel. Det brakade till när den tunga dörren slog emot husväggen och Adem bromsade reflexmässigt för att se vad det var som hände. Först uppfattade han ett kraftigt ljussken i dörröppningen, därefter hörde han ett högt vrål. Vrålet stegrades till ett hjärtskärande ångestskri och en man stapplade ut på gården. Mannen vevade med armarna och försökte springa mot grindarna men kom bara några meter, sedan sjönk han ner på alla fyra. Skriken blev allt svagare. Adem satt som förstenad i bilen och såg den brinnande mannens dödskamp. Han kunde inte slita blicken från den fasansfulla synen. När mannen slutligen tystnade och föll ihop på marken blev det underligt stilla. Adem hörde lågornas sprakande och kände en skarp lukt av bränt kött. Bilen ryckte till och studsade bakåt när Adem släppte bromspedalen och i full fart backade upp mot Ringövägen igen. Där lyckades han med minsta möjliga marginal undvika en kollision med två motorcyklar som i sakta mak kom åkande i bredd. Den som Adem höll på att ramma körde på fel sida av vägen. Det var ren tur att det inte smällde. Han kände hur hjärtat slog som om det var på väg att gräva sig ut genom bröstkorgen. Paniken sköljde i vågor genom kroppen och han ville bara trycka gasen i botten och fly. Det spelade ingen roll var han hamnade, bara han kom så långt bort från Ringön som möjligt. Adem lyckades dämpa flyktimpulsen och svängde in mot trottoarkanten. Med skälvande fingrar tog han

upp mobilen som fortfarande låg på sätet bredvid honom och knappade in 112. Nästan genast fick han svar och en professionell kvinnlig röst frågade vad hon kunde hjälpa honom med. – Han … han brinner! Han … brinner! lyckades Adem snyfta fram.

d e t va r f e s t hos familjen Huss. Som man kan förvänta sig av en familj i restaurangbranschen var bordet dukat med konstfullt brutna linneservetter och levande ljus. Glas och bestick förekom i olika storlekar till förrätten, huvudrätten och desserten. Naturligtvis var också menyn något alldeles extra, komponerad av de båda kockarna i familjen. Krister Huss höjde sitt glas och harklade sig lätt innan han tog till orda: – Just nu har vi en hel del att fira. Jag och mamma är så himla glada att du, Jenny, är klar med din utbildning till kock. Dessutom har du ju fått både jobb och lägenhet. Grattis! Alla kring bordet nickade åt varandra och drack av den äkta champagnen. Jenny skålade med alkoholfri cider i sitt glas. Under tonåren hade hon varit strikt vegan, men kockutbildningen med vegetarisk inriktning hade fått henne att mjuka upp sin diet något. När det gällde alkohol var hon dock fortfarande absolutist. Krister lät den pärlande drycken rulla runt i gommen innan han långsamt svalde. – Och så vill vi naturligtvis fira er, Katarina och Felipe, även om det är en månad sen ni förlovade er. Stort lycka till!

Åter höjdes glasen. – Och i onsdags firade Irene och jag alltså silverbröllop. Tjugofem år. Och ni har varit med oss i tjugofyra. Krister blinkade åt tvillingdöttrarna. Det var faktiskt inte riktigt sant, för tvillingarna hade varit med hela tiden de varit gifta. Irene kom med en rysning ihåg bröllopsfotot. Hon hade varit i sjunde månaden och sett ut som pansarkryssaren Potemkin på kortet i helfigur. Det hade hon aldrig ens ramat in, utan valt en bröstbild där de båda log mot kameran. Så hjärtskärande unga, brukade Irene tänka när hon såg på kortet. Hon hade varit nästan ett år yngre än tvillingarna var nu när hon blev mamma. På något vis hade de lyckats navigera sin lilla familj genom ett kvarts sekel, och det hade inte alltid varit så lätt. Men nu verkade det som om saker och ting började falla på plats för dem alla. Inte minst för Krister. – Nu tror jag faktiskt att det är min tur, sa Irene och log mot sin make. Han himlade med ögonen men kunde inte dölja ett belåtet småleende. – Vi vill gratulera dej, älskling, till att du nu är ägare till Glady’s. Eftersom du har skött ruljangsen i så många år är jag övertygad om att det ska gå bra. Puss på dej, krögarn. Med de orden kysste hon Krister på munnen medan de andra hurrade och busvisslade. När munterheten hade lagt sig frågade Jenny: – Varför ville Månsson plötsligt sälja till dej? Krister blev genast allvarlig. – Han var tvungen. Det var han själv som berättade. Jag hade inte en aning om det men han spelar. Så han var hårt

skuldsatt. Det var det som var orsaken till skilsmässan och att han flyttade hit för snart två år sen. Tydligen fick han bra betalt för krogarna i Stockholm eftersom han kunde köpa både Glady’s och Sjökrogen efter att ha betalat sina skulder. Eller om han lånade ihop till en del av köpesumman … vad vet jag. – Så nu har han använt pengarna han fick för krogarna här i Göteborg till att betala tillbaka sina nya spelskulder? sa Katarina. – Antagligen. Han har gått på behandling för sitt spelberoende under våren. Och han verkar ha lyckats reda upp ekonomin, för han och hans nya tjej … vad heter hon nu igen … Jeanette Stenberg heter hon. Jobbade ett tag som hovmästarinna på Glady’s innan hon började på Sjökrogen. Därför känner jag henne lite. Trevlig tjej. Krister tog en klunk av champagnen innan han fortsatte: – Nu ska alltså Janne och Jeanette flytta till Mallis. På måndag, enligt Janne. Han ringde mej igår och sa hej då. Han skulle packa och jag jobbade ju så vi hann inte ens ses för en sista öl. – Vad ska dom göra på Mallorca? undrade Irene nyfiket. Hon kände inte Jan-Erik Månsson så väl, han var Kristers gamla kompis. Krister hade arbetat på Ritz i Stockholm några år. När den nyutbildade kocken Jan-Erik kom dit hamnade han under Kristers vingar. De hade arbetat bra ihop och blivit vänner. Irene och Krister blev ett par under hennes polisutbildning i Stockholm och då träffade hon Janne några gånger. Han var en trevlig och utåtriktad person och lätt att tycka om. När Irene var klar med sin utbildning ville hon flytta tillbaka till Göteborg och värmlänningen Krister hängde med. Janne

jobbade utomlands några år och återvände sedan till Stockholm, där han gjorde en lysande karriär. Många blev förvånade när han plötsligt sålde sina två stjärnkrogar och flyttade tillbaka till Göteborg. Krister och Irene hade antagit att det rörde sig om hemlängtan. Senare fick de veta att han skilt sig och tänkte att det var ytterligare en förklaring till flytten. Att han var spelberoende hade varken Irene eller Krister haft en aning om förrän han själv berättade det. – Dom ska driva restaurangen på ett fint hotell i en mindre stad som jag tror heter Puerto Pollensa. Tydligen är ägaren en gammal kompis till Janne. Steven någonting. Dom känner varandra sen Jannes tid i London, sa Krister. Nu var det dags att göra klart förrätten. Krister reste sig och började gå mot köket för att gratinera Jennys ört- och tofufyllda tomater och de övriga allätarnas halverade humrar, när Egon kom inrusande genom dörren. Det var nära att Krister snubblade på honom. – Egon! utbrast han och lyckades i sista stund ta stöd mot dörrposten. Den lille dvärgtaxen tvärnitade innanför tröskeln. I munnen hade han sin älskade blå boll som han ärvt efter familjens första hund, Sammie. Han satte sig och la huvudet på sned. Förväntansfullt vispade Egon med svansen över golvet samtidigt som han inte släppte husse med blicken. Naturligtvis smälte Krister som han alltid gjorde. Han böjde sig ner och lyfte upp hunden i famnen. – Inte nu, lille gubben. Sen. Du ska få mat först, sa han och borrade ner näsan i Egons mjuka päls. I Egons vokabulär ingick inte ord som ”sen”, däremot

hörde han tydligt ordet ”mat” och bjäbbade till. Det var ett av hans favoritord. – Jag ger Egon lite mat så kan du ägna dej åt gratineringen, sa Irene och reste sig från bordet. Genom den halvöppna dörren in till sovrummet kunde Irene se hur Egon kravlade upp i hennes säng. Han rapade några gånger och rullade över på rygg med tassarna i vädret. Middagen på torrfoder utblandat med några bitar mör rådjurssadel hade tydligen varit delikat, för han hade slickat skålen skinande ren. Egon somnade i sängen medan sorlet och skratten fortsatte ute i vardagsrummet.

u p p f o r d r a n d e t e l e f o n s i g n a l e r väckte Irene tidigt på söndagsmorgonen. – Skit i att svara, mumlade Krister och försökte dra henne till sig. – Måste. Det kan vara viktigt, sa Irene och fumlade upp luren till örat. Huvudet kändes tungt och hon visste med sig att hon druckit mer än vanligt kvällen innan. Men var det familjefest så var det. Det var inte ofta som det hände nu för tiden eftersom flickorna var vuxna och levde sina egna liv. Det var svårt att hitta ett tillfälle när de alla kunde träffas samtidigt. Efter en blick på väckarklockan konstaterade Irene att hon sovit i knappt fyra timmar. Inte undra på att hon kände sig däven. – Ja, det är Irene, svarade hon och försökte låta piggare än hon kände sig. – Morrn! Det är Fredrik. Du, jag är ledsen men du måste komma in och jobba idag, sa kriminalinspektör Fredrik Stridh och lät lika energisk som vanligt. – Men … jag är ledig. Krister och jag firade vårt silverbröllop igår.

Irene försökte inte ens dölja gäspningen som fick det att knaka i käklederna. – Så du är lite sliten? Jag förstår, men du måste nog i alla fall. Både Hannu, Sara och Jonny har fortfarande semester. Jag har checkat listorna. Jonny och Sara ska börja imorgon men jag får inte tag i nån av dom. Så det är bara du från roteln som finns tillgänglig. Krister hade haft rätt. Hon skulle inte ha svarat. – Okej. Vad handlar det om? sa Irene och suckade högt. – Det var grillparty vid Gothia MC:s gamla lokal på Ringön sent igår kväll, svarade Fredrik. – Grillparty? – Nån har rostat en kille. En het dusch, tre stora koppar svart kaffe och en ostfralla senare satt Irene i bilen och körde mot Hisingen och Ringön. En söndagsmorgon vid åttatiden är det knappast någon trafik alls, så färden in mot Nordstan och vidare över Götaälvbron gick snabbt. Det lätta regndiset som hängde över staden bidrog knappast till att dess invånare ville studsa upp i ottan. Det var fortfarande varmt i luften trots att det var mitten av augusti. Om några veckor skulle de första riktiga höstvindarna dra in över västkusten. Irene suckade högt vid tanken på hösten, men det var en nöjd suck. Hon tyckte om den årstiden. Krister och hon hade bara arbetat en vecka efter sin härliga semester. I år hade de bilsemestrat. De åkte runt i norra Frankrike och bodde på små mysiga hotell i mindre städer och byar. Silverbröllopet firade de lite i förtid, genom att ta in på ett urflott hotell mitt i centrala Paris. De åt en överdådig mid-

dag på en svindyr restaurang som hon inte ens kom ihåg namnet på. Det hade blivit en hel del fina viner och ett och annat glas champagne under kvällen. Dagen efter mådde hon ungefär som hon gjorde just nu. Kanske aningen sämre, faktiskt. Men det hade det varit värt. Irene blev plötsligt orolig att hon skulle bli stoppad av några uniformerade kollegor och kanske behöva blåsa i en alkoholmätare. Det var inte alldeles säkert att hon skulle klara sig. Vad tänkte hon på när hon satte sig i bilen? Hon sänkte farten och försökte skärpa uppmärksamheten. Kolgruvegatan var inte den lättaste gatan att hitta, även om hon hade varit i krokarna flera gånger tidigare å tjänstens vägnar. Det var ett tag sedan hon senast hade träffat Fredrik Stridh. Han och Irene var kollegor på dåvarande våldsroteln, men han hade värvats över till GOBR, grov organiserad brottslighet-roteln. Där arbetade man med olika långvariga projekt och kartläggning av de kriminella gängen men aldrig med mordutredningar. När sådana ärenden dök upp kontaktade de kollegorna på grova brott-rotelns spaningssektion, GBR, tidigare våldsroteln. Det var där som Irene hade arbetat i snart tjugo år. – Vi har ingen identitet på offret ännu. Plånbok, id-handlingar och mobil saknas. Ändå tror vi inte att det är ett vanligt rånmord. Ingen har sett eller hört nåt. Förutom pizzakillen. Men han såg bara hur offret kom ut ur byggnaden och brann upp. Han såg inte vem eller vilka som tände på den stackarn. För även om det antagligen är en bandit som är offret så är det ett jävla sätt att dö på, sa Fredrik Stridh.

Irene och Fredrik stod på den asfalterade planen utanför det förfallna huset som några år tidigare hade varit Gothia MC:s lokal på Hisingen. Teknikerna höll på att montera ner tältet som skyddat brottsplatsen mot nattens regn. Kroppen hade precis körts iväg till rättsmedicinska, men den vidriga lukten av bränt kött låg tung över hela området. På marken syntes en oregelbunden mörk fläck där den döde hade legat. Elden hade bränt in konturen av kroppen i asfalten. Stanken som hängde i luften fick det att vända sig i magen på Irene. För att distrahera sig själv såg hon sig omkring på mordplatsen. På de höga grindarna mot gatan hängde en bleknad gul skylt med röd text: ”Trespassers will be shot! Survivers will be shot again! Bandidos.” Anledningen till att skylten hängde där var att Bandidos hade haft lokalen några år men sedan lämnat över den till Gothia MC, som sedan länge varit deras prospects. Det innebar att klubben aspirerade på att bli fullvärdig medlem i Bandidos. Planen var täckt av gammal sprucken asfalt och Irene uppskattade ytan till ungefär tvåhundra kvadratmeter. I sprickorna växte gräs och sly. Här och var låg det högar övertäckta med presenningar. Det var svårt att se vad som fanns under de grå presenningarna, men det stack fram saker som såg ut som byggnadsställningar. Kanske använde en byggfirma gården som upplag, tänkte Irene. Själva huset var en förfallen träkåk med rostigt plåttak. Men det var ganska stort, konstaterade hon när de kom in i lokalen. Medan de gick husesyn redogjorde Fredrik i stora drag för hur den tunga brottsligheten i Göteborg såg ut idag. Fokus satte han på det gäng i vars före detta lokal de just nu gjorde en brottsplatsundersökning.

Han berättade att Gothia MC fick stora problem under och efter det stora gängkriget 2008–2009. Kriget rasade mellan några välkända mc-klubbar och två större invandrargäng, varav Gangster Lions varit det ena. Gothia MC och Gangster Lions var sedan länge bittra fiender när det gällde narkotikaterritorierna, vilket gjorde att de båda gängen drogs in i kriget. Flera av medlemmarna i gängen hade skadats eller dödats. Problemen späddes på när den inre ordningen inom Gothia MC krackelerade och medlemmarna började överge organisationen. Den decimerade skaran hade dragit sig tillbaka till en liten gård utanför Gråbo för att slicka sina sår. Där slog de upp höga plank runt huset och satte upp kameror som övervakade omgivningarna. Under de senaste åren hade de hållit en ganska låg profil och försökt bygga upp sitt anseende och medlemsantal. Långsamt började de återta sina förlorade andelar av narkotikamarknaden. Ryktet gjorde gällande att de numera också var aktiva inom beskyddarverksamheten, den hade Bandidos och framför allt deras undergruppering X-team skött tidigare. Men eftersom X-team praktiskt taget var utraderat i Göteborgstrakten hade Gothia MC tagit över verksamheten. Fredrik hade också hört rykten om att Gothia MC:s nya ledare Per ”The Champ” Lindström hade tentakler inne i byggbranschen. Han nickade menande mot de övertäckta högarna med byggnadsställningar ute på gården. När Irene frågade vad han visste om Per Lindström, berättade Fredrik att mc-ledaren var en trettioåttaårig före detta amatörboxare med en lika lång brottslig meritlista som sträckan mellan Gothia MC:s gamla lokal och den nya utanför Gråbo. Han var en orädd och hänsynslös kåkfarare som suttit

inne för det mesta, alltifrån grova rån till narkotikabrott och grov misshandel. Irene kom ihåg att åtalet mot honom för mord, alternativt delaktighet i mord, aldrig ledde till en fällande dom. Huvudvittnet försvann spårlöst och hade efter fyra år ännu inte anträffats. De övriga vittnena drabbades plötsligt av total minnesförlust. Åklagaren fick lägga ner hela utredningen. Irene och Fredrik stod och pratade i det som en gång hade varit själva klubblokalen. De små fönstren var igengrodda av gammal smuts och släppte knappt in något ljus. Det var fuktigt och stanken av råttskit blandades med en påtaglig lukt av bensin och bränt kött. På cementgolvet syntes en stor mörk fläck. Det var där som mördarna hade hällt bensin över mordoffret och tänt på. Bredvid fläcken hade en kraftig jaktkniv hittats. Handtaget var av horn och längst ut grinade en snidad dödskalle. På det rakbladsvassa stålbladet fanns ett stort P ingraverat med gotisk stil. Båda poliserna visste att den typen av knivar är populära bland bikers och med stor sannolikhet tillhörde den offret. På brottsplatsen hade teknikerna också säkrat flera blodfläckar och mycket talade för att mannen även hade blivit misshandlad innan de satte eld på honom. Längs ena långväggen stod en grovt snickrad bardisk som var tillverkad av vanliga hyvlade bräder. Inget direkt finsnickeri, tänkte Irene, men den hade fyllt sin funktion. Därom vittnade ringarna på den obehandlade ytan efter otaliga flaskor och glas. Bakom bardisken hittade teknikerna en tom plastdunk som av lukten att döma hade innehållit bensin. Dunken såg helt ny ut. Fyndet framkallade ett saligt leende hos polisteknikern Matti Berggren. ”Yes! Yes!” väste han mellan tänderna

och bar försiktigt ut dunken i en stor plastpåse. Fredrik skakade på huvudet och uttryckte vissa farhågor angående teknikerns mentala hälsa, men Irene kände inga tvivel. Om Matti tyckte att dunken var viktig, så var den det. Troligen hoppades han hitta fingeravtryck från mördaren. Irene hade stort förtroende för den unge teknikern som hade efterträtt det gamla oraklet Svante Malm. Dessutom var Matti sambo med Irenes kollega Sara Persson sedan ett halvår tillbaka, och även det talade för hans goda omdöme. Förutom den klumpigt snickrade baren fanns det inga möbler i lokalen. Den såg helt övergiven ut. Däremot var golvet täckt av fimpar, gamla ölburkar, krossat glas, pizzakartonger och allsköns bråte. Inget av skräpet såg nytt ut, allt verkade ha legat där länge. I den här soptippen blir det inte lätt att hitta några spår efter mördaren eller mördarna, tänkte Irene trött. Förutom bensindunken då, som uppenbarligen var alldeles ny. – Mc-gängen vet jag ju lever och frodas men hur har det gått för Gangster Lions? frågade Irene. – Affärerna går lysande. Gangster Lions och deras underavdelning The Pumas växer så det knakar, men det har uppstått en hel del konflikter med andra invandrargäng den senaste tiden. Många vill komma in på marknaden. Det gäller att pinka revir, svarade Fredrik. En av kollegorna från piketen dök upp i öppningen till en mindre bakdörr. – Kom. Vi har hittat en intressant sak, sa han. Irene och Fredrik följde efter honom ut på en asfalterad plan som liknade den på framsidan av huset, fast det här var en innergård. Planen var omgärdad av förfallna träbyggnader.

Även här fanns det flera högar täckta med presenningar som verkade skydda olika typer av byggmaterial. Piketpolisen stegade fram till en av högarna. Han vek undan den trasiga presenningen och visade vad som dolde sig därunder. En kromblank motorcykel av märket Harley Davidson glänste mot dem. Fredrik visslade till. – Hells Angels, antog Irene. – Möjligt. Men inte säkert, det finns andra bikergäng som kör Harley, sa Fredrik. – Har du hunnit kolla vem cykeln är registrerad på? frågade Irene. Piketpolisen nickade. – En Patrik Karlsson, tjugoett år. Vi vet inte mer om honom ännu, men vi har upptäckt andra intressanta saker här, sa han. Han började gå mot ett av de förfallna husen som omgav gården. När han tryckte ner handtaget på dörren svängde den tyst upp på välsmorda gångjärn. – Nån vill inte att det ska höras när man går genom den här dörren, konstaterade han. De klev in genom den låga dörren och gick vidare igenom en fuktdrypande lokal som stank av mögel. Vattnet stod centimeterhögt på golvet eftersom det regnade in genom det trasiga taket. På andra sidan fanns en större port. Den uniformerade kollegan öppnade porten utan att minsta gnissel hördes. Han pekade på gatan utanför. – Manufakturgatan, sa han. – Var dörrarna låsta när ni kom hit? frågade Irene. – Öppna. Nyckeln satt i låset på den här dörren. Det är samma nyckel till båda låsen och dom är ganska nya.

– Nån har gjort sej besväret att fixa en smart nödutgång bakvägen. Eller en diskret ingång. Och troligen försvann mördaren eller mördarna den här vägen, sa Fredrik. – Det kanske var Gothia MC som satte in dom nya låsen? föreslog Irene. – Möjligt. Vi får fråga dom. Och om dom möjligen saknar en medlem vid namn Patrik Karlsson, sa Fredrik. Det visade sig vara mycket enklare än de hade trott att få tag på Gothia MC:s ledare Per ”The Champ” Lindström. Han satt nämligen i säkert förvar i häktet på polishuset. Jourhavande vaktbefäl intygade med ett brett leende att där hade Per befunnit sig sedan klockan 22.25 föregående kväll. En halvtimme tidigare hade han och hans andreman Jorma Kinnunen blivit stoppade i en vanlig trafikkontroll på Gråbovägen, strax sydväst om Olofstorp. Den sprillans nya BMW:n var i sig iögonfallande när den kom dundrande i 43 kilometer i timmen över gällande hastighetsbegränsning, men när poliserna såg vilka som satt i bilen blev det plötsligt ännu mer intressant att kika närmare på den. Det var Per Lindström som körde bilen. Poliserna drog sina vapen och uppmanade de två männen att stiga ur bilen och sträcka upp händerna i luften. Motvilligt hade de gjort som de blivit tillsagda. Hela tiden hävdade Per Lindström högt och tydligt att poliserna utsatte dem för trakasserier. Vid kroppsvisiteringen noterade poliserna att båda männen bar skottsäkra västar. När bilen undersöktes hittades en mindre kulsprutepistol som såg ut som en hemmagjord Uzi. Den visade sig vara fulladdad. Magasinet rymde 25 skott istället för 32,

men kalibern var 9 x 19 mm Parabellum, precis som ett fabrikstillverkat vapen. Vapnet låg gömt under det främre passagerarsätet. Självklart förnekade båda männen all kännedom om skjutvapnet, de hade ingen som helst förklaring till hur kulsprutepistolen hade hamnat där. Båda hävdade att det måste vara någon som hade planterat den i bilen för att sätta dit dem. Förresten var det ingen av dem som ägde bilen heller, påstod de. Och det sista visade sig faktiskt vara sant. När poliserna kontrollerade registreringsnumret fick de fram att bilen var falskskyltad. Chassinumret visade att den var efterlyst sedan föregående natt, då den hade stulits på Kungshöjd i centrala Göteborg. När Per Lindström uppmanades att blåsa i alkoholmätaren vägrade han. Efter att han och Kinnunen hade transporterats till häktet tvingades Lindström mot sin vilja att lämna blodprov. Poliserna hade känt att han luktade alkohol och hyste goda förhoppningar om att han inte bara skulle åka fast för fortkörning utan också för rattfylla. Olaga vapeninnehav skulle självklart också läggas till anklagelserna. – Det står i registret att Patrik Karlsson saknar två fingrar på vänster hand efter en olycka med påsksmällare för tio år sen. Jag har kollat med rättsmedicinarna och dom säger att det gör offret också. Så allt talar för att det är Patrik Karlsson som ligger på rättsmedicin, sa Fredrik. – Märkligt. Han var medlem i Gothia MC och dödades i deras gamla lokal. Om det här är en intern grej så borde väl Gothia MC vara angelägna om att förlägga mordet så långt bort från sina egna domäner som möjligt, påpekade Irene.

De väntade på att klockan skulle bli 13.00, då de skulle få prata med Per Lindström. Under tiden berättade Fredrik att Per Lindström och Jorma Kinnunen träffades när de båda satt på samma fängelse. När Kinnunen muckade några månader efter Lindström såg den då nyvalde mc-ledaren till att han kom direkt in i den inre cirkeln. Redan från början fick han status som Lindströms andreman. Kinnunen kom inte från något mc-gäng, utan hade varit verksam inom ett grovt kriminellt invandrargäng. Hans gamla kumpaner satt alla inne på långa fängelsestraff för narkotikabrott och flera av dem skulle utvisas när strafftiden var avtjänad. Det gänget skulle alltså splittras. Om det var någon som kunde narkotikabranschen utan och innan så var det Kinnunen. Därför hade han inte behövt gå via någon undergrupp till Gothia MC. Killen hade haft exakt de kvalifikationer och den spetskompetens som motorcykelklubben och dess ledare behövde. Fredrik log menande när han sa det sista. – Uzin förvånar mej faktiskt. Bossarna brukar inte bära vapen. Det är underhuggarnas uppgift att skydda ledarna. Det gör dom för att bli upptagna i klubben och få hänga på sej den åtråvärda västen, sa han sedan eftertänksamt. – Apropå västar så hade Lindström och Kinnunen skottsäkra västar. Det tyder på att dom räknade med risken att bli beskjutna. Kan det inte ha varit Kinnunen som var beväpnad för att skydda Per Lindström? – Mycket möjligt. Vapnet låg under passagerarsätet. Han hann antagligen inte kasta ut det genom fönstret när polispatrullen dök upp. Dom körde väl helt enkelt för fort.

Per Lindström såg inte glad ut. Faktum var att han såg oerhört grinig ut, vilket han hade synnerligen starka skäl att vara. Om han fälldes på alla åtalspunkter hade han ett långt fängelsestraff att vänta. Före förhöret hade Irene och Fredrik gjort upp att hon skulle inleda. Eventuellt skulle Fredrik ta över i ett senare skede, beroende på hur det hela utvecklade sig. Gangstern luktade svett och gammal fylla. Han hade på sig en t-shirt med Gothia MC:s emblem på bröstet. Emblemet fanns också tatuerat på höger underarm och i stort sett allt Irene såg av hans massiva kropp var täckt med olika tatueringar. En färggrann orm ringlade sig runt halsen, upp i nacken och fram mot vänsterörat. Den syntes väl på den renrakade skallen. Ormen var mycket skickligt gjord men övriga tatueringar var av skiftande kvalitet. Modetrenden att tatuera sig är det bästa som har hänt världens poliskårer, tänkte Irene. Det krävs ingen större procedur för att man ska kunna identifiera en brottsling med hjälp av tatueringarna. Det räcker med ett hyfsat fotografi. Dessutom är de svåra att dölja. Per Lindström skulle behöva ta på sig en burka om han inte ville visa sina gaddningar. Irene presenterade sig utan att mc-hövdingen rörde en min. Han gav henne en förströdd blick innan han åter fäste den på väggen bakom henne. – Jag vill redan nu säga att jag inte kommer att fråga dej nåt om det som hände igår kväll vid gripandet av dej och Jorma Kinnunen. Det förhöret kommer andra kollegor att ta hand om, inledde Irene. Något skymtade till i gangsterns likgiltiga blick, men han rörde sig inte utan satt fortfarande blickstilla med armarna i

kors över bröstet. Hans svällande biceps var imponerande, och det var naturligtvis det som var avsikten med posen. – Det är nåt mycket värre som har dykt upp, fortsatte hon lugnt. Per Lindström fnös ljudligt och gav henne ett överlägset ögonkast som tydligt sa att hon kunde ge upp sina patetiska försök att få honom att prata. Irene ignorerade honom. – Mord, sa hon lågt. Ofrivilligt blinkade han till. Irene sa inget mer utan tittade bara på gängledaren. Han sa heller ingenting, men efter en stund fixerade han henne med sina blekblå ögon. – Jag känner inte till nåt jävla mord, spottade han slutligen ur sig. – Det gör du säkert. Men nu är vi bara intresserade av att höra vad du vet om ett mord som begicks igår kväll. Efter att du och Jorma hade åkt fast, märk väl, så ni är inte misstänkta. När Irene sagt det sista släppte Lindström lite på sin ointresserade attityd. Han förstod att det låg något speciellt bakom det här samtalet, han kunde bara inte bli klok på vad. Säkerligen bidrog bakfyllan till att han blev lite oförsiktig. Normalt skulle han aldrig ha yppat ett ord. Kanske var det så enkelt att hans nyfikenhet hade väckts. – Vem fan är mördad? frågade han. – Det ska jag snart tala om. Men först vill jag veta om Gothia MC fortfarande äger lokalen på Kolgruvegatan? – Nä. Vi har en ny kåk sen ett par år. – Vet du vem som håller till i den gamla lokalen nu för tiden?

– Nä. – Var det Gothia MC som bytte ut låsen i dörren mot Manufakturgatan? Gangsterledaren bara fnös och satte upp en ointresserad min, men efter en stunds tystnad kunde han inte hålla sig längre. – Vem har mulat? – En kille som tillhör ditt gäng. Patrik Karlsson. Bossen höjde sina ljusa ögonbryn och såg förvånad ut. – Patte? Skojar du? – Absolut inte. Om Patte är identisk med Patrik Karlsson och fullvärdig medlem i Gothia MC sen ett år så är det han som är mördad. Lindström nickade jakande. Irene kunde se hur hans sega hjärna bearbetade nyheten om Patrik Karlssons död. – Vem sköt honom? frågade han. – Han sköts inte. Ögonbrynen åkte upp igen och nu försökte han inte ens spela ointresserad. – Hur fan dog han då? – Han misshandlades först. Sen satte dom eld på honom medan han fortfarande levde, svarade Irene med neutralt tonfall. Inom sig försökte hon skjuta undan minnet av den kväljande stanken som hade hängt kvar i luften och den inbrända konturen i asfalten. – Å fy fan! – Ja, det var en fruktansvärd syn, höll Irene med. Per Lindström satt tyst en stund och stirrade på en punkt ovanför polisernas huvuden. Slutligen sa han:

– Det här har fan inte med oss att göra. Han kan ha haft nåt personligt skit med nån. – Möjligt. Men det skedde i Gothia MC:s gamla lokal på Kolgruvegatan. Han mötte sina mördare inne i lokalen men tog sej ut på gården när dom hade satt eld på honom. Han brändes till döds där ute. – Å fan. Det syntes hur de tröga kugghjulen i Lindströms bakfulla hjärna började tuffa igång. Irene anade en förändring i hans tonfall. Beskrivningen av dödsorsaken hade sagt honom något. – Har du nån aning om vem eller vilka som mördade Patrik? frågade hon. Han bara skakade på huvudet med frånvarande min. Vad han än hade kommit fram till så tänkte han inte delge polisen någonting.