Men i skogen finns det bjÜrnar. Vad som skulle ha varit en spännande utflykt blir snart en mardrÜm ...
BARA EN LITEN NALLE
Tej tror han vet vägen hem genom skogen och de bÜrjar gü.
DIANE TULLSON
Liam och Tej är pü väg upp till bergen fÜr att üka snowboard. De tar en genväg med bilen och rükar ut fÜr en olycka.
,6%1
– en mÜjlighet fÜr alla
Nypon fĂśrlag
DIANE TULLSON
Titel: Bara en liten nalle Originalets titel: The Darwin Expedition Författare: © 2007 Diane Tullson First published in Canada and the United States by Orca Book Publishers Ltd. Swedish edition by arrangement with Orca Book Publishers Ltd. through Transatlantic Literary Agency Inc. Översättning: Agneta Wirengren Omslagsfoto: Getty Images © Nypon förlag AB Första upplagan 2014 Sidantal: 80 Lix: 14 Lättlästnivå: Från 12 år. Nypon förlag – en möjlighet för alla info@nyponforlag.se www.nyponforlag.se På vår hemsida finns gratis lektionsmaterial ISBN 978-91-7567-241-0
Diane Tullson
Bara en liten nalle
Översättning: Agneta Wirengren
Nypon förlag
I den här boken finns: Liam – en student som bor i en liten stad i Canada Tej – Liams kompis, som snart ska börja plugga på universitet i en annan stad Jordan – Liams flickvän, som man inte träffar i boken men som killarna pratar om
1
Tej och jag är på väg till Whistler för att åka snowboard. Regnet vräker ner och vägen är täckt av blötsnö. Tej håller hårt i ratten. Hans knogar är vita. – Vi skulle inte kört den här vägen, säger jag. Det är för tidigt på våren. – Vi är snart framme, säger han. Men hans käkar är spända. – Vi skulle kunna vända, säger jag. Tej ser på mig. – Vi slösar bort flera timmar om vi vänder, säger han. Det är en dålig idé.
3
Jag ser ut. På vår högra sida är det en brant backe med stubbar. Bilen gungar till. Nu ser jag backen ännu närmare. – Du är för nära kanten! ropar jag. Tej vrider på ratten. En skur av lera slår mot sidan på bilen. Bakhjulen kommer för långt ut på vägkanten och bilens bakdel svänger till. Tej trampar gasen i botten. Motorn vrålar och de bakre hjulen spinner. Bilen glider bakåt. Tej svär. Hjulen får tag men sedan tappar de fästet igen. Bilen lutar så Tej faller mot mig och jag trycks mot rutan. Nu svär vi båda två. Så börjar bilen rulla nerför backen.
4
Jag biter mig i tungan. Det smakar blod. Min axel och mitt huvud slår mot rutan. Jag ser himmel och mark om vartannat. Bilen rullar ett varv till. Och ett till. Då blundar jag. När vi stannar hänger vi upp och ner i våra bälten. Det är tyst. För tyst. Jag andas försiktigt och väntar. Bilen kanske ska rulla mer. Nej, den ligger stilla. Jag får upp dörren. Sedan knäpper jag upp bältet och rullar ut. Mina ben darrar. Jag håller mig i bilen för att inte ramla. Bilen har stannat mot en stor stubbe. Det var tur att stubben stod just där. Annars hade vi rullat hela vägen nerför berget. Då vet man inte hur det hade gått.
5
Jag snubblar fram till Tejs dörr och öppnar den. Han fumlar med bältet. – Min bil är förstörd! säger han. – Jo då, jag mår bra, säger jag. Tack för att du frågar. Han lyckas knäppa upp sitt bälte. Först tänker jag låta honom falla rakt ner på huvudet. Men jag ändrar mig och hjälper honom ut. Tej snubblar lite. Sedan ser han på sin bil. Han ser på den skrynkliga plåten. På den sneda kofångaren och den öppna bakluckan. – Fan, Liam. Det är bara skrot, säger han. Fan också. Jag väntar på att han ska säga något mer men han är tyst. – Äh, det fixar du, säger jag. – Ja, fast inte här. Vi måste få hjälp att dra loss den.
6
Han tar upp sin mobil ur fickan och trycker några gånger på den. Sedan suckar han. Jag fattar. Det finns ingen täckning här ute i skogen. Och snart är det mörkt. – Vi kan kanske få lift med någon, säger jag. – Vi har kört hela dagen på den här vägen, säger Tej. Har du sett någon bil? Jag svarar inte. Det var Tejs idé att köra den gamla vägen. Det verkar som han kan läsa mina tankar, för han säger: – Den stora vägen var ju avstängd efter olyckan. Vi kunde ha blivit fast där hela helgen. Tej puttar in sin väska under bilen så att den inte ligger ute i regnet. Min väska syns inte ens till.
7
– De skickar kanske någon efter oss, säger jag. Han sparkar in en sovsäck under bilen. – Jaha, vem då? Våra föräldrar? De tror att vi har tagit den stora vägen. – Jag menar om vi inte hör av oss, säger jag. Då blir de oroliga och börjar leta. Tej skakar på huvudet. – Jag ringer aldrig hem när jag ute, säger han. – Jag brukar ringa, säger jag. Efter några dagar i alla fall. – Jaha du, jag tänker i alla fall inte sitta här i dagar och hoppas på att vi blir räddade, säger Tej.
8