1 Marianne satt med sin tredje tequila och förundrade sig över sin gränslösa förmåga att förstöra allt som var bra i hennes patetiska liv när mannen bredvid henne ropade: ”Hör du, gullet, kreationism och evolution är fullkomligt förenliga.” Hans spott landade på Mariannes hals. Hon gjorde en grimas och kastade en hastig blick på mannen. Han hade en stor, buskig mustasch som verkade hämtad direkt ur en porrfilm från sjuttiotalet. Han satt till höger om henne. Den alltför blekta blondin med sprött, halmfärgat hår som han försökte imponera på med sitt stimulerande raljerande satt till vänster om henne. Om det dåliga raggningsförsöket var en dubbelmacka så var Marianne det olyckliga pålägget. Hon försökte strunta i dem. Hon stirrade på glaset som om det hade varit en diamant som hon funderade på till en förlovningsring. Marianne hoppades att det skulle få mustaschmannen och blondinen att försvinna. Det gjorde det inte. ”Du är inte klok”, sa blondinen. ”Låt mig tala till punkt.” ”Okej, jag lyssnar. Men du är inte klok, tycker jag.” Marianne sa: ”Skulle du vilja byta stol så att ni kan sitta bredvid varandra?” Mustaschen lade en hand på hennes arm. ”Vänta ett tag, lilla damen, jag vill att du också ska höra det här.” Marianne tänkte protestera, men det var kanske lättare att låta bli. Hon återgick till sin drink. ”Okej”, sa mustaschen, ”du känner till Adam och Eva, eller hur?” ”Visst”, sa blondinen.
9