Kristin Butcher
Den här güngen har de fütt en
Kristin Butcher
Eric och Chris gillar geocaching. speciell uppgift. Cacherna ska hittas
Jakten bĂśrjar vid en grav pĂĽ en kyrkogĂĽrd. Sedan leder en mystisk ledtrĂĽd dem vidare. Kommer de att hitta cacherna och fĂĽ den belĂśning som utlovas?
En sista lEdtrĂĽd
med hjälp av ledtrüdar.
En sista lEdtrĂĽd
,6%1
– en mÜjlighet fÜr alla
Nypon fĂśrlag
Titel: En sista ledtråd Originalets titel: Caching In Författare: © 2013 Kristin Butcher By arrangement with Transatlantic Literary Agency Inc. Översättning: Nike Bengtzelius Omslagsfoto: Getty Images © Nypon förlag AB Första upplagan 2014 Sidantal: 104 Lix: 16 Lättlästnivå: Från 13 år. Nypon förlag – en möjlighet för alla info@nyponforlag.se www.nyponforlag.se På vår hemsida finns gratis lektionsmaterial ISBN 978 91 7567 112 3
Kristin Butcher
En sista ledtråd
Översättning: Nike Bengtzelius
Nypon förlag AB
I den här boken finns bland annat: Eric – ung kille som gillar geocaching Chris – Erics kompis, som också gillar geocaching En mystisk kvinna i en röd bil Martin Jamieson – advokat
4
1 Chris och jag kastar oss ner bakom ett träd. Vi hoppas att ingen hann se oss. – Inför gud är vi samlade till vigsel, hör vi någon säga. Att leva som man och hustru är att … – Vad är det här! säger Chris. Ett bröllop! – Håll tyst, viskar jag. Någon kan höra dig. – Ett jäkla bröllop! säger Chris lika högt. – Jag ser det, säger jag. – Men det här är en kyrkogård! Vem gifter sig på en kyrkogård? – De gör tydligen det, säger jag. – Men varför, Eric? På en kyrkogård! säger Chris. 5
– Hur fan ska jag kunna veta det? säger jag argt. Om du skriker lite högre kanske de svarar. Äntligen får jag tyst på honom. Men inte länge. Några minuter senare mumlar han: – Jag hade inte tänkt stå och glo på något bröllop hela dagen. – Vi måste nog det, säger jag. Enligt GPS:en ska cachen vara här. Jag drar upp min GPS ur fickan och kollar på skärmen. – Vi får vänta tills de är klara eller komma tillbaka senare. Och hoppas att ingen hinner före oss. Det får tyst på Chris. Han skulle dö om någon hann före oss till cachen. Chris och jag började med geocaching för ungefär ett år sedan. 6
Jag läste en artikel om det. Det lät spännande. Allt man behöver är en GPS. Vi är medlemmar på en hemsida. Där finns koordinater som visar var man kan hitta cacherna. Det är bara att skriva in dem i GPS:en och börja leta. Geocaching är lite som en skattjakt. Fast det man hittar brukar inte vara värt något. Det är mest leksaker av plast och annat skräp. Men det gör inget. Vi har roligt när vi letar. Dessutom finns det alltid en loggbok. Där kan man se vilka andra som har varit vid cachen och vem som kom först. Nu har vi börjat leta efter riktigt svåra cacher. Och cacher som ingen har hittat än. 7
Att vara de första namnen i loggboken är viktigt. Speciellt för Chris. Jag känner mig dum som står gömd bakom ett träd på en kyrkogård. Och undrar vad vi ska göra om någon får syn på oss. Dra härifrån, antar jag. Reglerna för geocaching är tydliga: Låt aldrig någon se dig när du öppnar en cache. Till slut hör vi applåder. Chris och jag kikar fram bakom trädet precis i tid för att se brudparet kyssas. De står vid en av gravarna. Bruden lägger ner sin bukett på graven. Hon gråter. Några minuter senare går de därifrån. – Det var på tiden, mumlar Chris. Jag trodde aldrig att de skulle gå. 8
– Vänta! säger jag. Jag drar in honom bakom trädet igen. Där står vi tills alla har satt sig i bilarna och kört iväg. Så ser jag mig omkring en sista gång. – Okej, säger jag. Nu ska vi bara hitta cachen! Omkring oss finns gravar och gräs. Och några träd och en rabatt med blommor. Chris går ut bland blommorna och börjar leta. – Lugna dig! säger jag. Vi får inte förstöra något. Chris muttrar något, men slutar sparka på blommorna. Efter ett tag säger han: – Eric, är du säker på att det här är rätt ställe? Jag hittar inget som ser ut som en cache. 9
Jag kollar GPS:en igen. – Jo, den ska vara här, säger jag. Han rynkar pannan. – Du kanske skrev fel koordinater. Jag skakar på huvudet. – Nej … Men jag är inte säker. Jag blev så glad när jag såg den nya cachen på hemsidan. Kanske hade jag för bråttom när jag skrev ner siffrorna. – Var är den då? säger Chris. Jag ser mig omkring. Gravsten, gravsten, gravsten, bukett. Jag går fram till buketten. Jag vet inte varför. Det kan omöjligt vara den. Men där finns inget annat. Jag plockar upp buketten. Det är bara en massa blommor och band. Inget mer. Eller vänta … Det ligger något mitt bland alla blommor. 10
Jag drar fram det. Det är en ask. Och det står något på den: CACHE. – Jag har den! ropar jag. – Öppna den då, säger Chris otåligt. Jag öppnar ena änden av asken och vänder den upp och ner. Ut ramlar ett ägg. – Är det allt? Finns inte något mer? säger Chris. Han tar asken ifrån mig. – Var är loggen? Det ska finnas en logg! säger han argt. Hur ska vi kunna bevisa att vi var här först, om det inte finns någon logg? – Skriv namn och datum på asken, föreslår jag. Chris tar upp en penna ur fickan. Men jag kan se att han är arg. Han tycker att regler är viktiga. 11
Medan han skriver tittar jag noga på ägget. – Det är ihåligt, säger jag. Ser du hålet? – Än sen då? säger Chris. Lägg tillbaka ägget i cachen nu, så går vi. – Men det finns något inuti. Nu blir Chris nyfiken. – Vad då? – Jag vet inte. Men det måste ha kommit in genom det här lilla hålet … Jag skakar på ägget. – … och det vill inte ut igen. Chris sträcker fram handen. – Få se. Jag kan få ut det, säger han. Jag räcker honom ägget. – Hur? säger jag. – Det är enkelt, säger han. Och krossar ägget mot gravstenen.
12