Foto © Robin Matthews
I inbördeskriget, som kallas rosornas krig, stred två släkter mot varandra. Här möter vi Jacquetta Saint-Pol – kvinnan som säkrade tronen för de vita rosorna av York.
Philippa Gregory är doktor i engelsk litteratur och bästsäljande författare känd för sina skildringar av Englands historia genom dess kvinnor. Den blå hertiginnan är sista delen i trilogin om rosornas krig.
Legenden säger att Jacquetta Saint-Pol härstammar från vattengudinnan Melusina, och att det är därifrån hon har fått sin ovanliga gåva. Jacquetta är synsk, i en tid då en kvinna utan vidare kan bli fälld och bränd på bål för trolldom. Men hennes gåva är också eftertraktad. Livet i det kungliga hovet är fullt av intriger och konspirationer, och Jacquettas förmåga kan bli ett mäktigt redskap. Hon gifter sig rakt in i hovets innersta cirklar och blir efterhand drottningens förtrogna. Det ser ut som om Jacquetta till slut har hittat en trygg position för sig själv och sin familj. Eller?
”Gregory skapar magi igen ... Hon uppvisar den passion och skicklighet som gjort henne till den historiska romanens drottning.” Publishers Weekly
Om Den röda drottningen: ”Självsäkert, färgstarkt, övertygande och fullt av konflikter, svek och politiska intriger.” Publishers Weekly
Om Den vita drottningen: ”Gregorys omfattande research, rika detaljer och skickliga berättande är på topp här, och gör Den vita drottningen förtrollande såväl som historiskt värdefull.” People
www.damm.se ISBN 978-91-7351-845-1
Gregory_Den bla hertiginnan.indd 1
2013-01-31 10:05
Av Philippa Gregory har tidigare utgivits Blodshämnd (1988) Den utvalda (1989) Förbjudet (1999) Den andra systern Boleyn (2003) I drottningens närhet (2004) Jungfruns älskare (2005) Den första hustrun (2007) Arvet efter Anne Boleyn (2008) Den vita drottningen (2010) Den röda drottningen (2011)
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 2
2013-02-01 15:14
Översättning: Kjell Waltman
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 3
2013-02-01 15:14
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 6
Katherine f. 1458 Edward f. 1455 Margaret f. 1454 Lionel f. 1453 Eleanor f. 1452
Thomas Grey markis av Dorset
Richard Grey
Martha f. 1450
Richard f. 1446 John f. 1445 Jacquetta f. 1444
Lewis Anne f. 1438 f. 1439 (dog som barn) (1) sir John Grey – Elisabet (Woodville) 1437–1492
Louis av Luxembourg-Saint-Pol 1418–1476
Observera: Födelsedatum för Jacquettas barn är ungefärliga
@£ Jacquettas släktträd
Anthony f. 1442
Mary f. 1443
(2) Richard Woodville, förste earl Rivers 1405–1469
– (1) John av Lancaster, – Jacquetta förste hertig av Bedford av Luxemburg 1415/-16–1472 1389–1435
Margherita del Balzo – Pierre I av Luxembourg-Saint-Pol 1394–1469 1390–1433
AS'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'kAS ZX/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/mZX ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; AS'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'kAS ZX/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/mZX
2013-02-01 15:14
AS' ZX/ ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; AS' ZX/
George, Rikard, hertig av Clarence hertig av Gloucester 1449– 1452– Margaret Beaufort Edvard IV 1443– 1442–
–
Husen York, Lancaster och Tudor 1452
( Rosornas krig +
Edmund Tudor 1430–1456 Henrik VI 1421–
–
–
Katarina av Valois 1401–1437
–
Henrik V 1386–1422
Henrik IV 1367–1413
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 7
Margareta av Anjou 1430–
John Beaufort, hertig av Somerset 1404–1444
Richard, – hertig av York 1411–1460
Cecily Neville
Tudor
Owen Tudor Ca 1385–1461
Richard, earl av Cambridge 1373–1415 John Beaufort, earl av Somerset 1373–1410
Katherine Swynford –
Johan av Gaunt Edvard, Svarte prinsen Blanche av Lancaster – förste hertig av Lancaster 1340–1399
York
EDVARD III 1312–1377
Lancaster
M
Edmund, hertig av York – Isabella av Kastilien 1341–1402
AS'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'kAS ZX/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/mZX ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; AS'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'kAS ZX/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/mZX
/
kAS mZX ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; kAS mZX
2013-02-01 15:14
AS'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'kAS ZX/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/mZX ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. Inverness Skye Aberdeen l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. Huset Lancasters segrar l; l; ,. ,. Huset Yorks segrar l; l; ,. ,. Glasgow Edinburgh l; l; Hedgerley Moor ,. ,. 1464 l; l; ,. ,. Carlisle l; l; ,. ,. Hexham 1464 l; l; Nordsjön ,. ,. Lancaster Isle of Man l; l; Towton York 1461 ,. ,. Irländska sjön Preston l; l; Wakefield Ferrybridge ,. ,. 1461 1460 l; l; Lincoln ,. ,. Chester Blore Heath 1459 l; l; Losecote Field Shrewsbury ,. ,. 1470 Ludford Bridge Bosworth l; l; 1459 Northamptom 1485 ,. ,. 1460 Edgecote Moor l; l; St. Alban’s Fishguard Mortimer’s Cross 1469 1455, 1461 ,. ,. 1461 Swansea l; l; Tewkesbury Barnet Cardiff 1461 1471 ,. ,. London Dover l; l; Bristol Winchester ,. ,. Calais Lewes Southampton l; l; Hastings ,. ,. Exeter Chichester l; l; Dorchester Plymouth ,. ,. Penzance Engelska kanalen l; l; Frankrike ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; AS'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'kAS ZX/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/mZX
Fältslag under rosornas krig
%I
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 8
2013-02-01 15:14
AS' ZX/ ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; AS' ZX/
kAS mZX ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; ,. l; kAS mZX
AS'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'kAS ZX/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/mZX ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; England ,. ,. l; l; Calais ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. Reims l; l; Rouen ,. ,. Paris l; l; ,. ,. l; l; Troyes ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; Dijon ,. ,. Chinon l; l; ,. ,. Nevers l; l; Engelska ,. ,. besittningar l; l; Franska ,. ,. besittningar l; l; Burgundiska ,. ,. besittningar l; l; ,. ,. l; l; Bordeaux ,. ,. Frankrike l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; ,. ,. l; l; AS'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'k'kAS ZX/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/m/mZX
Frankrike 1430
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 9
2013-02-01 15:14
Gregory Den bl책 hertiginnan inl 16-02-56.indd 10
2013-02-01 15:14
Château de Beaurevoir utanför Arras i Frankrike, sommaren–vintern 1430 @£ Ordentligt som ett lydigt barn sitter hon, denna märkliga krigstrofé, på en liten pall i hörnet av sin cell. I halmen vid hennes fötter står ett tennfat med resterna av middagen. Jag ser att min farbror har skickat henne fina köttskivor och till och med vitt bröd från sitt eget bord. Men hon har inte ätit mycket. Jag kommer på mig själv med att stå och stirra på henne, syna henne från pojkridstövlarna till manshuvan som tryckts ned över det bruna kortklippta håret, som om hon vore ett exotiskt djur som har fångats in för att behaga oss, som om någon har sänt en lejonunge hela vägen från Etiopien för att roa den framstående ätten Luxemburg och låta oss foga den till vår samling. En dam bakom mig gör korstecknet och viskar: ”Är hon en häxa?” Jag vet inte. Hur kan man veta något sådant? ”Det här är ju löjligt”, säger min gammelfaster oförskräckt. ”Vem har befallt att den stackars flickan skall vara kedjad? Öppna genast dörren.” Det hörs ett förvirrat muttrande när männen försöker avhända sig ansvaret, sedan vrider någon om den stora nyckeln i celldörren och min gammelfaster skrider in. Flickan – hon måste vara
11
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 11
2013-02-01 15:14
philippa gregory sjutton eller arton, bara några år äldre än jag – tittar upp under den ojämna luggen när min gammelfaster ställer sig framför henne, och sedan reser hon sig långsamt upp, tar av sig mössan och gör en liten valhänt bugning. ”Jag är grevinnan Jehanne, demoiselle av Luxemburg”, säger min gammelfaster. ”Denna borg tillhör greve Jean av Luxemburg.” Hon pekar på min faster. ”Det här är hans hustru, borgfrun Jehanne av Bethune, och det här är min brorsons dotter Jacquetta.” Flickan betraktar oss alla med orubblig blick och nickar åt var och en av oss. När hon ser på mig känner jag att något pockar på min uppmärksamhet, lika påtagligt som om någon rört mig i nacken med fingertoppen, en magisk viskning. Jag undrar om det ändå inte står två änglar bakom henne, så som hon påstår, och om det är deras närvaro jag känner. ”Kan du tala, pucelle?”, frågar min gammelfaster när flickan inte säger något. ”Ja, Ers nåd”, svarar flickan med Champagneregionens hårda uttal. Jag inser att det som sägs om henne är sant: hon är bara en bondtös, även om hon har lett en armé och satt en kung på tronen. ”Lovar du mig att inte försöka fly om jag låter ta bort kedjorna från dina ben?” Hon tvekar, som om hon hade något val. ”Nej, det kan jag inte.” Min gammelfaster ler. ”Inser du att jag erbjuder dig att bli fånge på hedersord? Jag kan släppa dig fri så att du kan bo med oss här i min brorsons borg, men då måste du lova att inte fly.” Flickan vrider på huvudet och rynkar pannan. Det ser nästan ut som om hon rådgör med någon, men sedan skakar hon på huvudet. ”Jag vet vad fånge på hedersord innebär. En riddare kan ge en annan ett löfte. De har regler, som vid tornerspel. Sådan är
12
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 12
2013-02-01 15:14
den blå hertiginnan inte jag. Mina ord är sanna, inte som en trubadurs verser. Och detta är ingen lek för mig.” ”Hedersord är inget att leka med, pucelle!” avbryter Jehanne. Flickan ser på henne. ”Åh, men det är det, Ers nåd. Adelsmännen tar inget sådant på allvar. Inte på samma allvar som jag. De leker krig och hittar på regler. De rider ut och ödelägger goda människors gårdar och skrattar medan halmtaken brinner. För övrigt kan jag inte ge några löften, eftersom jag redan är bortlovad.” ”Till honom, han som falskeligen kallar sig Frankrikes kung?” ”Till himmelrikets kung.” Min gammelfaster väntar och funderar ett ögonblick. ”Jag tänker säga åt dem att ta bort kedjorna och bevaka dig så att du inte rymmer, och sedan kan du komma och sitta hos oss i mina gemak. Jag anser att det du gjort för ditt land och din furste har varit storslaget, Jeanne, även om det varit orätt. Och jag tänker inte se dig som fånge i kedjor här under mitt tak.” ”Säger ni åt er brorson att släppa mig fri?” Min gammelfaster tvekar. ”Jag kan inte befalla honom att göra det, men jag kommer att göra allt jag kan för att han skall skicka hem dig. Under alla omständigheter kommer jag inte att låta honom överlämna dig till engelsmännen.” Flickan ryser vid blotta tanken, korsar sig så klumpigt att handen träffar huvudet och bröstet på det löjligaste sätt, så som en bonde korsar sig när han hör den Onde omnämnas. Jag tvingas kväva ett skratt. Det drar flickans mörka blick mot mig. ”De är bara vanliga dödliga”, förklarar jag för henne. ”Engelsmännen har inte större makt än andra dödliga. Du behöver inte vara så rädd för dem. Du behöver inte korsa dig bara för att de omnämns.” ”Jag är inte rädd för dem. Jag är inte dåraktig nog att vara rädd för deras makt. Det är inte därför. Det handlar om att de vet att
13
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 13
2013-02-01 15:14
philippa gregory jag har makt. Det är det som gör dem så farliga. De är galna av rädsla för mig, fruktar mig så mycket att de kommer att förgöra mig i samma stund som jag faller i deras händer. Jag är deras fasa. Jag är den skräck som håller dem vakna på natten.” ”De kommer inte att få dig så länge jag lever”, lovar min gammelfaster; och Jeanne ser genast rakt på mig, en hård mörk blick, som för att utröna om även jag har hört klangen av ett fullständigt tomt löfte i denna uppriktiga försäkran.
h Min gammelfaster tror att hon med tiden kommer att kunna förmå Jeanne att bära klänning som en ung kvinna, om hon bara lyckas inlemma henne i vårt sällskap, tala med henne, dämpa hennes religiösa glöd och kanske bilda henne. Hon tror att den stridande yngling som drogs av sin vita häst vid Compiègne då, likt en mässa baklänges, kommer att förvandlas från starkt vin till vatten och bli en ung kvinna som kan placeras in bland fröknarna i hennes uppvaktning och som kommer att lyssna till befallningar, inte klockringning. Kanske kommer engelsmännen, vilka kräver att vi skall överlämna den androgyna mordiska häxan till dem, då inte att bry sig om henne. Om det enda vi har att erbjuda dem är en ångerfylld och lydig hovfröken, då kommer de kanske att låta saken bero och vandra vidare på sin blodiga väg. Jeanne själv är utmattad efter de nederlag som hon nyss har lidit, och hon har en obehaglig känsla av att den kung som hon har satt på tronen inte är värdig den heliga smörjelsen, av att den fiende som hon drev på flykt åter har börjat jaga henne och av att det uppdrag hon fått av Gud Fader själv håller på att glida henne ur händerna. Allt det som gjorde henne till la Pucelle – Jungfrun – inför de hängivna soldaterna i hennes här har blivit
14
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 14
2013-02-01 15:14
den blå hertiginnan ovisst. Min gammelfasters fasta vänlighet får henne att åter bli till en tafatt flicka från landet: ingen särskild. Alla damerna i min gammelfasters uppvaktning vill självfallet veta mer om det äventyr som har slutat i detta långsamma, krypande nederlag, och medan Jeanne tillbringar dagarna tillsammans med oss och får lära sig att vara en flicka i stället för la Pucelle samlar de mod nog att fråga henne. ”Hur vågade ni vara så tapper?” frågar en. ”Hur lärde ni er att vara så tapper? På slagfältet, menar jag.” Jeanne ler åt frågan. Vi är fyra stycken som likt sysslolösa barn sitter i gräset intill vallgraven. Julisolen steker och betesmarkerna runt borgen skimrar i den dallrande hettan. Till och med bina är slöa, och de surrar och tystnar, som om de druckit sig rusiga av nektarn. Vi har valt att sitta i skuggan av det högsta tornet. Bakom oss hör vi då och då hur det bubblar från någon karp som stiger upp till ytan i den spegelblanka vallgraven. Jeanne ligger utsträckt likt en pojke. Ena handen plaskar i vattnet, och hon har mössan över ögonen. I korgen bredvid mig ligger halvsydda skjortor som vi skall fålla åt de fattiga barnen i den närbelägna staden Cambrai. Men flickorna undviker allt slags arbete, Jeanne kan ingenting och jag har min gammelfasters dyrbara kortlek i händerna och blandar och kuperar korten medan jag lojt tittar på bilderna. ”Jag visste att jag var kallad av Gud”, säger Jeanne rättframt. ”Och att Han skulle beskydda mig, så jag var inte rädd. Inte ens när striderna var som hårdast. Han sade mig att jag skulle bli skadad men att jag inte skulle känna någon smärta, så jag visste att jag kunde fortsätta slaget. Jag hade till och med förvarnat mina män om att jag skulle bli skadad den dagen. Jag visste det redan innan slaget hade börjat. Jag bara visste det.” ”Är det sant att du hör röster?” frågar jag. ”Gör ni?”
15
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 15
2013-02-01 15:14
philippa gregory Frågan är så chockerande att flickorna snurrar runt och stirrar på mig, och jag kommer på mig själv med att rodna inför deras blickar, som om jag kände skam. ”Nej! Nej!” ”I så fall vad?” ”Vad menar du?” ”Vad är det ni hör?” frågar hon, och får det att låta rimligt, som om alla hör något. ”Ja, inte röster direkt”, säger jag. ”Vad är det ni hör?” Jag kastar en blick bakom mig, som om till och med fiskarna skulle kunna stiga upp till ytan för att tjuvlyssna. ”När någon i min släkt kommer att dö hör jag ett ljud”, säger jag. ”Ett speciellt ljud.” ”Vad då för slags ljud?” frågar flickan, som heter Elizabeth. ”Det visste jag inte. Kan jag också höra det?” ”Du är inte av min ätt”, säger jag irriterat. ”Naturligtvis kan du inte höra det. Man måste vara ättling till … och ni får ändå aldrig berätta det. Ni borde inte lyssna. Jag borde inte berätta det.” ”Vad då för slags ljud?” upprepar Jeanne. ”Det låter som sång”, säger jag och ser henne nicka, som om även hon hört ljudet. ”Rösten lär tillhöra Melusina, den första grevinnan av huset Luxemburg”, viskar jag. ”Det sägs att hon var en vattengudinna som steg upp ur floden för att äkta den förste greven, men hon kunde inte bli en dödlig kvinna. Hon återvänder för att gråta över förlusten av sina barn.” ”Och när hörde ni henne?” ”Samma natt som min lillasyster dog. Jag hörde något. Och jag visste med detsamma att det var Melusina.” ”Men hur visste ni att det var hon?” viskar den andra flickan, som är rädd för att hamna utanför samtalet. Jag rycker på axlarna, och Jeanne ler igenkännande. Hon känner nämligen till sanningar som inte går att förklara. ”Jag bara
16
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 16
2013-02-01 15:14
den blå hertiginnan visste det”, säger jag. ”Det var som om jag kände igen hennes röst. Som om jag alltid hade varit förtrogen med den.” ”Det stämmer. Ni bara visste det”, säger Jeanne och nickar. ”Men hur vet ni att den kommer från Gud och inte från djävulen?” Jag tvekar. Jag borde diskutera alla andliga frågor med min biktfader eller åtminstone med min mor eller gammelfaster. Men Melusinas sång, rysningen längs ryggraden och mina enstaka skymtar av det okända – något till hälften osett, något som försvinner runt hörnet, en ljusare grå nyans i den grå skymningen, en dröm som är så tydlig att den är omöjlig att glömma, en glimt eller föraning men aldrig något som går att beskriva – sådant är så ogripbart att det inte går att diskutera. Hur skulle jag kunna fråga om dem när jag inte ens kan beskriva dem med ord? Hur skulle jag kunna stå ut med att låta någon klumpigt sätta namn på dem eller – vilket vore värre – försöka förklara dem? Jag skulle lika gärna kunna försöka hålla kvar vallgravens grönaktiga vatten i mina kupade händer. ”Jag har aldrig frågat”, säger jag. ”Eftersom det knappt är något. Som när man går in i ett rum och det är tyst – men man vet att någon finns där. Man kan inte se eller höra något, men man vet. Det är inte mycket mer än så. Jag har aldrig tänkt på det som en gåva från Gud eller djävulen. Det är ingenting.” ”Mina röster kommer från Gud”, säger Jeanne trosvisst. ”Jag vet det. Om det inte hade varit så skulle jag ha varit förlorad.” ”Ni kan alltså förutsäga framtiden?” frågar Elizabeth barnsligt. Mina fingrar sluter sig runt korten. ”Nej”, svarar jag. ”Och de här spår inte framtiden, de är bara till för att spela med. Det är vanliga spelkort. Jag förutspår inte framtiden. Min gammelfaster skulle inte låta mig göra det, inte ens om jag hade kunnat.” ”Snälla, spå mig!” ”Det är bara vanliga spelkort”, envisas jag. ”Jag är ingen sierska.”
17
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 17
2013-02-01 15:14
philippa gregory ”Åh, dra nu ett kort åt mig och berätta”, säger Elizabeth. ”Och ett för Jeanne. Vad skall det bli av henne? Visst vill ni väl veta vad som kommer att hända med Jeanne?” ”Det betyder ingenting”, säger jag till Jeanne. ”Och jag tog bara med dem för att vi skulle kunna spela.” ”De är vackra”, säger hon. ”Vid hovet lärde de mig att spela med sådana kort. Så klara färger de har.” Jag lämnar över dem till henne. ”Var rädd om dem, de är dyrbara”, säger jag avundsjukt när hon breder ut dem med sina valkiga händer. ”Demoisellen visade dem för mig när jag var liten och lärde mig bildernas namn. Jag får låna dem, eftersom jag älskar att spela. Men jag har lovat att vara rädd om dem.” Jeanne räcker tillbaka leken, och trots att hon är försiktig och mina händer är redo att ta emot den faller ett av de tjocka korten ned mellan oss och landar på gräset med bildsidan nedåt. ”Åh! Förlåt!” utropar Jeanne och plockar snabbt upp det. Jag känner en viskning, likt en kall kåre längs ryggraden. Ängen framför mig och korna som slår med svansen i skuggan av träden verkar långt borta, som om vi båda vore inneslutna i ett glas, fjärilar i en skål, i en annan värld. ”Nu är det bäst att du tittar på det”, hör jag mig själv säga. Jeanne ser på den färggrant målade bilden och spärrar upp ögonen en aning. Sedan visar hon den för mig. ”Vad betyder det?” Det är en målning av en man klädd i blått. Han hänger upp och ned i ena benet, det andra benet håller han böjt. Tån är sträckt och vilar mot det sträckta benet som om han dansade i luften. Händerna är knäppta bakom ryggen som om han bugade, och vi ser båda hur det blå håret faller fritt där han hänger upp och ned med ett leende på läpparna. ”Le Pendu”, läser Elizabeth. ”Så gräsligt! Vad betyder det? För det kan väl inte betyda …” Hon hejdar sig. ”Det betyder inte att du kommer att bli hängd”, säger jag
18
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 18
2013-02-01 15:14
den blå hertiginnan snabbt till Jeanne. ”Tro inte det. Det är bara ett spelkort. Det kan inte betyda något sådant.” ”Men vad betyder det”, vill de andra flickorna veta trots att Jeanne sitter tyst, som om det inte vore hennes kort, hennes framtid, som jag vägrar att avslöja. ”Hans galge är två växande träd”, säger jag. Jag försöker vinna tid medan Jeanne betraktar mig med sina allvarliga bruna ögon. ”Det betyder vår och förnyelse och liv – inte död. Och det finns två träd – mannen hänger mellan dem. Han är uppståndelsens centrum.” Jeanne nickar. ”De böjs ned mot honom, och han är lycklig. Och se: han har ingen löpsnara runt halsen, utan repet är fastknutet runt foten”, säger jag. ”Han skulle kunna sträcka sig upp och knyta upp det. Om han ville skulle han kunna befria sig själv.” ”Men han befriar sig inte”, konstaterar flickan. ”Han är som en lekare, en akrobat. Vad betyder det?” ”Det betyder att han är där frivilligt, att han väntar frivilligt, låter sig hållas kvar i foten och hänger i luften.” ”För att bli ett levande och heligt offer?” säger Jeanne sakta med den heliga mässans ord. ”Han blir inte korsfäst”, påpekar jag fort. Det är som om varje ord jag uttalar leder oss till ett nytt slags död. ”Det här betyder ingenting.” ”Nej”, säger hon. ”Det är bara en kortlek, och vi bara leker med spelkorten. Det är ett vackert kort, Den hängde. Han ser glad ut. Han verkar glad åt att hänga upp och ned på våren. Skall jag lära er ett spel med brickor som vi spelade hemma i Champagne?” ”Ja”, säger jag. Jag sträcker ut handen efter hennes kort, och hon ser på det ett ögonblick innan hon återlämnar det. ”Ärligt talat betyder det ingenting”, upprepar jag.
19
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 19
2013-02-01 15:14
philippa gregory Hon ler mot mig – ett otvetydigt, ärligt leende. ”Jag vet precis vad det betyder”, säger hon. ”Skall vi spela?” Jag börjar blanda korten, och ett av dem råkar vändas. ”Det där var däremot ett bra kort”, påpekar Jeanne. ”La Roue de Fortune.” Jag håller fram det för att visa henne. ”Det är Lyckohjulet, som kan föra en mycket högt upp eller mycket långt ned. Budskapet är att vara likgiltig för seger eller nederlag, eftersom båda inträffar under hjulets gång.” ”I mitt land har bönderna ett tecken för lyckohjulet”, konstaterar Jeanne. ”När det händer något mycket bra eller mycket dåligt tecknar de en cirkel i luften med pekfingret. När någon ärver pengar eller förlorar en prisbelönt ko, då gör de så här.” Hon sträcker upp fingret i luften och tecknar en cirkel. ”Och så säger de något.” ”En trollformel?” ”Inte direkt.” Hon ler okynnigt. ”Så vad?” Hon fnissar. ”De säger merde.” Jag blir så bestört att jag nästan faller baklänges av skratt. ”Vad betyder det? Vad betyder det?” undrar de yngre flickorna nyfiket. ”Ingenting, ingenting”, säger jag. Jeanne fnissar fortfarande. ”Jeannes landsmän säger, och det med rätta, att allt blir till stoft och att det enda människan kan göra åt det är att lära sig att vara likgiltig.”
h Jeannes framtid är oviss, hon dinglar likt Den hängde. Hela min släkt – min far greve Pierre av Saint-Pol, min farbror Louis av
20
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 20
2013-02-01 15:14
den blå hertiginnan Luxemburg och min älsklingsfarbror Jean av Luxemburg – är allierad med engelsmännen. Min far befinner sig i vårt hem i château de Saint-Pol, och i egenskap av familjens överhuvud skriver han till min farbror Jean och befaller att denne skall överlämna Jeanne till engelsmännen. Men min gammelfaster – demoisellen – envisas med att vi skall hålla henne i tryggt förvar, och min farbror tvekar. Engelsmännen kräver sin fånge, och eftersom de härskar över nästan hela Frankrike och deras bundsförvant hertigen av Burgund härskar över större delen av resten, brukar de få som de vill. När la Pucelle togs till fånga föll deras soldater på knä på slagfältet och prisade Gud medan de grät av glädje. När den franska hären nu inte längre har henne är engelsmännen övertygade om att den snart kommer att falla sönder i den skrämda pöbel den var innan hon dök upp. Hertigen av Bedford – den engelske regenten som styr över de engelska besittningarna i Frankrike, nästan hela norra delen av landet – skriver dagligen till min farbror för att påminna honom om deras långa vänskap och hans lojalitet mot den engelska kronan samt för att lova honom pengar. Jag tycker om att hålla utkik efter de engelska budbärarna som är praktfullt klädda i hertigens färger och kommer ridande på sina vackra hästar. Alla säger att hertigen är en framstående och högt älskad man, den främste i hela Frankrike. En härskare som man gör bäst i att inte stöta sig med. Men hittills lyder min farbror sin faster demoisellen och vägrar överlämna fången. Min farbror väntar sig att det franska hovet skall lägga ett bud på henne – det är ju faktiskt tack vare henne som det över huvudtaget finns till – men det förblir märkligt tyst, till och med efter det att han skrivit och berättat att han har la Pucelle och att hon är beredd att återvända till sin kungs hov och återigen tjänstgöra i hans här. Under hennes ledning red de ut för att
21
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 21
2013-02-01 15:14
philippa gregory möta engelsmännen och segrade. Nog kommer de väl att skicka en förmögenhet för att få tillbaka henne? ”De vill inte ha henne”, säger min gammelfaster. De sitter vid sitt privata middagsbord. Den stora middagen för hela hushållet har redan avnjutits i riddarsalen, och de båda har suttit inför min farbrors män, smakat på rätterna och skickat dem runt rummet som gåva till utvalda gunstlingar. Nu sitter de bekvämt vid ett litet bord framför elden i min gammelfasters privata gemak, och hennes eget tjänstefolk passar upp på dem. Jag och en annan hovfröken förväntas stå upp medan middagen serveras. Det är min uppgift att stå med händerna blygsamt knäppta framför mig utan att höra någonting, bara iaktta tjänarna och kalla på dem när de behövs. Men naturligtvis lyssnar jag hela tiden. ”Jeanne gjorde en karl av pojken! Dauphin Karl var ingenting förrän hon kom till honom med sina syner, sedan gjorde hon honom till kung. Hon lärde honom att göra anspråk på sitt arv. Hon förvandlade hans slödder till en här, och hon gjorde den segerrik. Om de hade följt hennes råd, så som hon följer sina röster, skulle de ha fördrivit engelsmännen från våra besittningar och tvingat dem tillbaka till de dimmiga öarna, och vi skulle ha blivit kvitt dem för alltid.” Min farbror ler. ”Åh, kära nådiga faster! Kriget har pågått i nästan ett sekel. Tror ni verkligen att det kommer att upphöra bara därför att en flicka från Gud vet var hör röster? Hon skulle aldrig ha kunnat driva bort engelsmännen. De skulle aldrig ha gett sig av. Det kommer de aldrig att göra. De har rätt till dessa besittningar, både arvsrätt och segrarens rätt. Det enda som fordras är att de är tappra och starka nog att behålla dem, och det kommer John av Lancaster, hertigen av Bedford, att se till.” Han sneglar på vinglaset, och jag knäpper med fingrarna åt munskänken för att få honom att hälla upp mer rött vin. Sedan stiger jag fram och håller i glaset medan mannen häller upp,
22
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 22
2013-02-01 15:14
den blå hertiginnan och därefter ställer jag försiktigt ned det på bordet. De dricker ur fina glas. Min farbror är rik, och min gammelfaster får alltid det bästa av allt. ”Den engelske kungen är kanske inte mycket mer än ett barn, men det saknar betydelse för rikets säkerhet, eftersom hans farbror Bedford är lojal mot honom här och hans farbror hertigen av Gloucester är lojal mot honom i England. Bedford är tapper nog och har tillräckligt med bundsförvanter för att hålla de engelska besittningarna här, och jag tror att de kommer att driva dauphinen allt längre söderut. De kommer att driva ut honom i havet. La Pucelle hade sin tid, och den var förvisso anmärkningsvärd, men till slut kommer engelsmännen att vinna kriget och behålla de besittningar de har rätt till, och de av våra adelsmän som nu är deras svurna fiender kommer att fall på knä och tjäna dem.” ”Det tror inte jag”, säger min gammelfaster lojalt. ”Engelsmännen är skräckslagna för henne. De tror att hon är oövervinnelig.” ”Inte nu längre”, konstaterar min farbror. ”Se vittnesbördet! Hon är fånge, men celldörren flyger inte upp. Nu vet de att hon är dödlig. De såg henne med en pil i låret utanför Paris vallar och hennes egen här marscherade bort och övergav henne. Det var fransmännen själva som visade engelsmännen att hon kunde fällas och överges.” ”Men ni kommer inte att överlämna henne till engelsmännen”, konstaterar min gammelfaster. ”Det vore en vanära för oss i all evighet, i Guds och i världens ögon.” Min farbror böjer sig fram för att tala ostört. ”Tar ni det så allvarligt? Tror ni verkligen att hon är något mer än bara en charlatan? Tror ni verkligen att hon är något mer än bara en bondflicka som hasplar ur sig dumheter? Tror ni inte att jag kan leta upp ett halvdussin likadana som hon?” ”Ni kan leta upp ett halvdussin som påstår att de är som hon”,
23
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 23
2013-02-01 15:14
philippa gregory säger hon. ”Men ingen kommer att vara som hon. Jag tror att hon är speciell. Det gör jag verkligen, käre brorson. Jag har en stark känsla av att hon är det.” Han tystnar, som om hennes känsla för saker och ting är värda att beakta trots att hon bara är kvinna. ”Har ni haft en uppenbarelse om hennes seger? En föraning?” Hon tvekar ett ögonblick men skakar sedan snabbt på huvudet. ”Ingenting så tydligt. Men jag måste ändå insistera på att vi skyddar henne.” Han sitter tyst, eftersom han ogärna vill säga emot henne. Hon är Luxemburgs demoiselle, vår familjs överhuvud. När hon dör kommer min far att ärva titeln, men hon äger också väldiga landområden som hon fritt kan förfoga över. Hon kan efterlämna dem åt vem hon vill. Min farbror Jean är hennes älsklingsbrorson och har stora förhoppningar, så han vill inte stöta sig med henne. ”Fransmännen måste betala ett högt pris för henne”, säger han. ”Jag tänker inte förlora pengar på henne. Hon är värd en furstlig lösesumma. Det vet de.” Min gammelfaster nickar. ”Jag skall skriva till dauphin Karl, så löser han ut henne”, säger hon åt honom. ”Han kommer att lyssna till mig, vad hans rådgivare än säger och även om han i händerna på sina gunstlingar är som ett rö för vinden. Men jag är hans gudmor. Det är en fråga om heder. Han är skyldig la Pucelle allt han har.” ”Nåväl. Men gör det genast. Engelsmännen är mycket ihärdiga, och jag tänker inte förolämpa hertigen av Bedford. Han är en mäktig och rättvis man. Han är den bäste härskare Frankrike kan hoppas på. Hade han varit fransman skulle han ha varit allmänt älskad.” Min gammelfaster skrattar. ”Ja, men det är han inte! Han är Englands regent, och han borde återvända till sin regniga ö och sin lille brorson, den stackars kungen, och tillsammans borde
24
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 24
2013-02-01 15:14
den blå hertiginnan de göra vad de kan av sitt eget kungadöme och låta oss styra Frankrike.” ”Oss?” frågar min farbror, som för att fråga henne om hon tror att vår familj, som redan härskar över ett halvt dussin grevskap och är släkt med de heliga romerska kejsarna, även borde härska över Frankrike. Hon ler. ”Oss”, säger hon milt.
h Följande dag beger jag mig tillsammans med Jeanne till borgens lilla kapell och knäböjer bredvid henne på korets trappsteg. Med böjt huvud ber hon innerligt i en timme, sedan kommer prästen för att ge kommunionen, och Jeanne tar emot det heliga brödet och vinet. Jag väntar på henne längst bak i kyrkan. Jeanne är den enda jag vet som tar emot brödet och vinet varje dag, som om det vore hennes frukost. Min egen mor, som går i kyrkan oftare än de flesta, tar bara emot kommunionen en gång i månaden. Vi går tillsammans tillbaka till min gammelfasters gemak, och de utspridda örterna virvlar runt fötterna. Jeanne skrattar åt mig när jag tvingas böja huvudet för att få in henninen genom de låga dörröppningarna. ”Den är mycket vacker”, säger hon. ”Men jag skulle inte vilja ha på mig något sådant.” Jag stannar till och snurrar runt framför henne i det klara solljuset från pilskåran. Färgerna i min klänning är strålande: en kjol i mörkblått och underkjol i en skarpare turkos färg, och kjolarna fladdrar från det höga bälte som är hårt knutet runt bröstkorgen. Henninen – den höga strutformiga huvudbonaden – sitter likt en krona på huvudet, och från dess topp hänger en ljusblå slöja ned över ryggen och både döljer och framhäver mitt ljusa hår. Jag
25
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 25
2013-02-01 15:14
philippa gregory breder ut armarna för att visa upp de stora triangulära ärmarna, som är kantade med de vackraste broderier i guldtråd, och jag lyfter fållen för att visa mina klarröda snabelskor. ”Men ni kan varken arbeta eller rida i en sådan klänning, inte ens springa”, säger hon. ”Den är inte avsedd att rida, arbeta eller springa i”, svarar jag förnuftigt. ”Den är avsedd att visas upp. Den är avsedd att visa världen att jag är ung och vacker och redo att gifta mig. Den är avsedd att visa att min far är så rik att jag kan ha guldtrådar på ärmarna och silke i henninen. Den är avsedd att visa att jag är av så ädel familj att jag kan bära sammet och siden, inte ylle som en fattig flicka.” ”Jag skulle inte stå ut med att visas upp i en sådan tingest.” ”Du skulle inte få lov”, påpekar jag ovänligt. ”Man måste klä sig efter sin ställning i livet. Du måste lyda lagen och klä dig i brunt och grått. Trodde du verkligen att du var tillräckligt betydelsefull för att få klä dig i hermelin? Eller vill du ha tillbaka din gyllene vapenskjorta? Du lär ha varit lika fint klädd som vilken riddare som helst på slagfältet. Den gången klädde du dig som en adelsman. Du lär ha älskat ditt vackra baner och din polerade rustning med den förnäma vapenskjortan. Du lär ha begått synden fåfänga.” Hon rodnar. ”Jag var tvungen att synas”, försvarar hon sig. ”I täten för min här.” ”Guld?” ”Jag var tvungen att ära Gud.” ”Du skulle i vilket fall som helst inte få en hennin som min om du satte på dig kvinnokläder”, säger jag. ”Du skulle få bära något måttfullare, som fröknarna i uppvaktningen, ingenting så högburet eller obekvämt, bara en prydlig kapuschong för att dölja håret. Och du skulle kunna ha dina stövlar under klänningen. Du skulle ändå kunna promenera omkring. Kan du inte ta på dig
26
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 26
2013-02-01 15:14
den blå hertiginnan en klänning, Jeanne? Om du gör det kan de inte anklaga dig för att bära manskläder. Det är ett tecken på kätteri när en kvinna klär sig som en man. Varför tar du inte på dig en klänning, så att de inte har något att anföra mot dig? Något enkelt?” Hon skakar på huvudet. ”Jag är bortlovad”, säger hon rättframt. ”Bortlovad till Gud. Och när kungen kallar mig måste jag vara redo att rida ut i strid igen. Jag är soldat, inte hovdam. Jag tänker klä mig som en soldat. Och min kung kommer att kalla på mig vilken dag som helst nu.” Jag kastar en blick bakom oss. En page som bär på en tillbringare med varmt vatten befinner sig inom hörhåll. Jag tänker vänta tills han har bugat sig och gått förbi oss. ”Hysch”, säger jag lågmält. ”Du borde inte ens kalla honom kung.” Hon skrattar som om hon inte vore rädd för någonting. ”Jag förde honom till hans kröning. Jag stod under mitt eget baner i katedralen i Reims när han smordes med Klodvigs smörjelse. Jag såg honom visas upp för sitt folk i sin krona. Självfallet är han kung av Frankrike: han är ju krönt och smord.” ”Engelsmännen skär tungan av alla som säger så”, påminner jag henne. ”Och det är första gången. Andra gången lär de brännmärka en i pannan så att man förblir märkt för livet. Den engelske kungen Henrik VI skall tituleras kung av Frankrike. Den du kallar Frankrikes kung skall benämnas dauphin, aldrig något annat än dauphin.” Hon skrattar av uppriktig glädje. ”Han får inte ens kallas fransman”, utbrister hon. ”Er store hertig av Bedford säger att han skall kallas armagnak. Men när jag kom fram till Paris vallar med den franska hären – ja, jag tänker säga det! – med den franska hären för att göra anspråk på vår egen stad åt vår egen kung, en fransk kung, då skakade den framstående hertigen av Bedford av rädsla och rusade omkring i Rouen och letade efter rekryter. Vi var dessutom nära att inta staden.”
27
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 27
2013-02-01 15:14
philippa gregory Jag lägger händerna över öronen. ”Jag tänker inte lyssna på dig, och du borde inte prata på det där viset. Jag får stryk om jag lyssnar på det här.” Hon fattar genast mina händer, och hon är ångerfull. ”Åh, jag tänker inte ställa till problem för er. Se! Jag säger ingenting. Men ni måste förstå att jag har gjort sådant som varit mycket värre än att ta till orda mot engelsmännen. Jag har använt pilar, murbräckor och kanoner mot dem! Engelsmännen kommer knappast att bry sig om vad jag har sagt eller att jag går klädd i byxor. Jag har besegrat dem och visat alla att de inte har någon rätt till Frankrike. Jag ledde en här mot dem och besegrade dem, om och om igen.” ”Jag hoppas att de aldrig får tag på dig och att de aldrig får förhöra dig, varken om ord eller om pilar och kanoner.” Hon bleknar lite vid tanken. ”Herre Gud, det hoppas jag ock så. Barmhärtige Gud, det hoppas jag också.” ”Min gammelfaster skriver till dauphinen”, säger jag mycket lågmält. ”De pratade om det vid middagen i går kväll. Hon skall skriva till dauphinen och erbjuda honom att lösa ut dig. Och min farbror kommer att överlämna dig till fra… till armagnakerna.” Hon böjer huvudet och läpparna rör sig i bön. ”Min kung kommer att skicka efter mig”, säger hon troskyldigt. ”Han kommer tveklöst att skicka efter mig så att jag kan komma till honom och vi kan börja våra krig igen.”
h I augusti blir det ännu varmare och varje eftermiddag vilar min gammelfaster på en dagbädd i sitt inre gemak. De lätta sidendraperierna runt sängen är indränkta med lavendelvatten, och de stängda fönsterluckorna kastar gallerförsedda skuggor över
28
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 28
2013-02-01 15:14
den blå hertiginnan stengolvet. Hon vill att jag läser för henne medan hon ligger med slutna ögon och händerna knäppta över det höga klänningslivet, som om hon varit en skulpterad avbild av sig själv i något mörkt gravvalv. Hon lägger den stora hornförsedda henninen som hon alltid bär åt sidan och låter det långa grånade håret breda ut sig över de svala broderade kuddarna. Ur sitt eget bibliotek ger hon mig böcker som handlar om stora romanser, trubadurer och damer i djupa skogar, och en eftermiddag lägger hon en bok i min hand och säger: ”I dag läser vi den här.” Den är handskriven på langue d’oïl, den nordfranska dialekten, och jag stakar mig när jag läser. Den är svår att läsa: illuminationerna i marginalerna ringlar likt törnen och blommor genom bokstäverna, och kopisten har skrivit av varje ord med en utsirad skrivstil som jag har svårt att tyda. Men berättelsen framträder sakta. Den handlar om en riddare som ridit vilse i en mörk skog. Han hör ljudet av vatten och rider i riktning mot det. I en glänta ser han i månskenet en vit sänka med en sprutande källa, och i vattnet finns en vacker kvinna, vars hy är vitare än den vita marmorn och vars hår är mörkare än natthimlen. Han blir genast förälskad i henne, och hon i honom, och han tar henne med sig till borgen och tar henne till maka. Hon ställer ett enda villkor: att han en gång i månaden måste lämna henne i fred så att hon kan bada. ”Känner du till den här berättelsen?” frågar min gammelfaster mig. ”Har din far berättat den för dig?” ”Jag har hört något liknande”, säger jag försiktigt. Min gammel faster är känd för att ha ett hetsigt humör mot min far, så jag vet inte om jag vågar säga att jag tror att detta är legenden om hur vår ätt grundades. ”Nå, nu läser du den sanna historien”, säger hon. Hon sluter ögonen igen. ”Det är dags att du får veta. Läs vidare.” Det unga paret är lyckligare än alla andra i hela världen, och
29
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 29
2013-02-01 15:14
philippa gregory människor kommer från när och fjärran för att besöka dem. De får barn: vackra flickor och märkliga, livliga pojkar. ”Söner”, viskar min gammelfaster för sig själv. ”Om bara en kvinna kunde få söner av att önska sig dem, om de bara kunde vara så som hon önskar.” Kvinnans skönhet förbleknar inte, trots att åren går, och hennes man blir allt nyfiknare. En dag står han inte längre ut med mysteriet med de hemliga baden utan smyger ned till badhuset för att spionera på henne. Min gammelfaster lyfter handen. ”Vet du vad han får se?” frågar hon. Jag lyfter blicken från boken men håller kvar fingret under illustrationen av mannen som kikar in genom badhusets spjälor. I förgrunden ser han kvinnan i badet och hur hennes vackra hår ringlar sig runt de vita axlarna. Och i vattnet glänser … hennes stora fjälliga stjärt. ”Är hon en fisk?” viskar jag. ”Hon är inte av denna världen”, säger min gammelfaster lågmält. ”Hon försökte leva som en vanlig kvinna, men det finns kvinnor som inte kan leva ett vanligt liv. Hon försökte vandra den vanliga vägen, men vissa kvinnor kan inte sätta fötterna på den. Detta är männens värld, Jacquetta, och det finns kvinnor som inte kan gå i takt med männen. Förstår du?” Det gör jag naturligtvis inte. Jag är för ung för att kunna förstå att en man och en kvinna kan älska varandra så djupt att deras hjärtan slår som om de vore ett men samtidigt inse att de är fullständigt och hopplöst olika. ”Men nu kan du läsa vidare. Det är inte långt kvar.” Mannen står inte ut med vetskapen om att hans hustru är en främmande varelse. Hon kan inte förlåta att han har spionerat på henne. Hon lämnar honom och tar med sig sina vackra döttrar, och han får leva ensam med sönerna och sitt krossade hjärta.
30
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 30
2013-02-01 15:14
den blå hertiginnan Men efter hans död och vid varje dödsfall i vår ätt kommer hans hustru Melusina, den vackra kvinnan som var en undin, en vattengudinna, tillbaka till honom, och han hör henne utanför borgvallarna, där hon ropar på de barn hon har förlorat, på den make hon fortfarande älskar och på den värld som inte har någon plats för henne. Jag slår igen boken, och tystnaden blir så lång att jag tror att min gammelfaster har somnat. ”Vissa av kvinnorna i vår ätt besitter gåvan, gåvan att kunna se in i framtiden”, säger hon lågmält. ”Några av dem har nedärvda krafter från Melusina, krafter från den andra värld där hon lever. Vissa av oss är hennes döttrar, hennes arvtagerskor.” Jag vågar knappt andas. Jag är så angelägen om att hon skall fortsätta. ”Jacquetta, tror du att du kan vara en av de kvinnorna?” ”Kanske”, viskar jag. ”Jag hoppas det.” ”Du måste lyssna”, säger hon tyst. ”Lyssna till tystnaden, håll utkik efter ingenting och var på din vakt. Melusina är en hamnskiftare. Hon kan byta gestalt och likt kvicksilver flyta från en form till en annan. Du kan få syn på henne överallt, hon är som vatten. Eller också kanske du bara ser din egen spegelbild i ytan på en bäck, trots att du anstränger ögonen för att leta efter henne i det gröna djupet.” ”Kommer hon att vara min vägvisare?” ”Du måste vara din egen vägvisare, men du kan höra när hon talar till dig.” Min gammelfaster tystnar. ”Hämta mitt smycke skrin.” Hon pekar mot den stora kistan vid sängänden. Jag öppnar det knarrande locket, och inuti, bredvid klänningar insvepta i pudrat silke, finns ett stort träskrin. Jag tar ut det. I skrinet finns en rad lådor, som alla är fyllda med min gammelfasters dyrbara smycken. ”Titta i den minsta lådan”, säger hon. Jag hittar den. Inuti ligger en liten svart sammetspåse. Jag
31
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 31
2013-02-01 15:14
philippa gregory knyter upp de hoptrasslade trådarna, öppnar påsen och ett tungt guldarmband faller ut i min hand. Det är försett med ungefär två hundra små berlocker, alla olika. Jag ser ett fartyg, en häst, en stjärna, en sked, en piska, en hök, en sporre. ”När du vill veta något väldigt, väldigt viktigt väljer du ut två eller tre berlocker – berlocker som står för det som kan hända, för de val du har. Du binder fast var och en i ett band och lägger dem i en flod, i den flod som ligger närmast ditt hem, i den flod som du hör på natten när allt är tyst utom vattnets röst. Du lämnar kvar dem där tills det blir nymåne. Då skär du av alla band utom ett, som du drar upp för att se din framtid. Floden ger dig svaret. Floden berättar vad du skall göra.” Jag nickar. Armbandet känns kallt och tungt i handen. Varje berlock är ett val, varje berlock en möjlighet, varje berlock ett väntande misstag. ”Och när du önskar dig något, så gå ut och viska det till floden – som en bön. När du förbannar någon, skriv det på en papperslapp och lägg den i floden. Låt den flyta som en liten pappersbåt. Floden är din bundsförvant, din väninna, din härskarinna – förstår du?” Jag nickar, trots att jag inte förstår. ”När du förbannar någon …” Hon tystnar och suckar som om hon vore mycket trött. ”Var försiktig med orden, Jacquetta, särskilt vid förbannelser. Säg bara sådant du menar och var noga med att uttala förbannelsen över rätt människa. Du kan nämligen vara övertygad om att sådana ord kan skjuta över målet när du för ut dem i världen – en förbannelse kan precis som en pil missa målet och skada någon annan. En klok kvinna är mycket sparsam med sina förbannelser.” Jag ryser trots att det är varmt i rummet. ”Jag skall lära dig mer”, lovar hon. ”Det är din arvedel, eftersom du är den äldsta flickan.”
32
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 32
2013-02-01 15:14
den blå hertiginnan ”Känner inte pojkar till det här? Min bror Louis?” De loja ögonen öppnas till hälften och hon ler mot mig. ”Männen härskar över den värld som de känner till”, säger hon. ”Allt som män lär känna gör de anspråk på. Allt som de kan lära sig mutar de in åt sig själva. De är som alkemisterna som letar efter de lagar som styr världen och sedan vill äga dem och hålla dem hemliga. Allt de upptäcker håller de för sig själva, och de formar kunskapen efter sin egen själviska avbild. Vad återstår för oss kvinnor annat än okända riken?” ”Men varför kan inte kvinnor ta stor plats i världen? Det gör ju ni, gammelfaster, och Jolanda av Aragonien kallas för de fyra rikenas drottning. Kommer inte jag att styra över väldiga landområden, som ni och hon?” ”Kanske. Men jag varnar dig. En kvinna som eftersträvar stor makt och rikedom får nämligen betala ett högt pris. Du kanske blir en framstående kvinna som Melusina, Jolanda eller jag. Men liksom alla kvinnor kommer du att känna dig illa till mods i männens värld. Du kommer att göra ditt bästa – du kanske kan skaffa dig viss makt och göra ett gott parti eller ärva mycket – men du kommer alltid att upptäcka att vägen är hård under fötterna. I den andra världen – ja, vem vet något om den andra världen? Kanske hör de dig, och kanske hör du dem.” ”Vad kommer jag att höra?” Hon log. ”Det vet du. Du hör dem redan.” ”Röster?” frågar jag och tänker på Jeanne. ”Kanske det.”
h Sommarens intensiva hetta börjar sakta avta, och i september blir det svalare. Träden i den stora skogen som omger sjön börjar
33
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 33
2013-02-01 15:14
philippa gregory skifta från matt grönt till torrt gult, och svalorna kretsar runt borgtornen varje kväll, som för att ta farväl av ännu ett år. De jagar varandra runt, runt i förblindande led, likt en slöja som snurras runt i dans. Rad efter rad av vinstockar växer sig tunga av frukter, och varje dag går bondkvinnorna ut med ärmarna uppkavlade över de kraftiga överarmarna och plockar druvorna och lägger dem i stora flätade korgar, som männen svingar upp på kärror och för med sig tillbaka till vinpressen. Lukten av druvor och jäsande vin ligger tung över byn, alla har blåfläckiga fållar på klänningarna och lila fötter, och de säger att i år blir ett bra år, fylligt och friskt. När damerna i min gammelfasters uppvaktning och jag åker genom byn ropar de att vi skall smaka det nya vinet, och det är ljust och surt och friskt i munnen, och de skrattar åt våra grimaser. Min gammelfaster sitter inte längre rakryggad i sin stol och övervakar kvinnorna och bortom dem borgen och min farbrors jordägor så som hon gjorde i början av sommaren. Efterhand som solen förlorar sin hetta verkar även hon bli allt blekare och kallare. Hon ligger till sängs från mitt på förmiddagen till tidigt på kvällen och stiger bara upp för att gå in i riddarsalen vid min farbrors sida och nicka åt mullret av hälsningar när männen tittar upp på sin herre och dam och slår med dolkarna i träborden. Jeanne ber för henne i sina dagliga gudstjänster, men jag accep terar barnsligt den nya rytmen i min gammelfasters vardag, och på eftermiddagarna sitter jag hos henne och läser och väntar på att hon skall berätta mer om de böner som likt pappersbåtar flöt på flodvattnet som rann ut i havet innan jag föddes. Hon säger åt mig att breda ut korten i leken och lär mig varje korts namn och egenskaper. ”Nu får du läsa dem för mig”, säger hon en dag och knackar på ett kort med sitt smala finger. ”Vilket är det?” Jag vänder det åt henne. Liemannen tittar tillbaka på oss med
34
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 34
2013-02-01 15:14
den blå hertiginnan ansiktet dolt i skuggan av kapuschongen och med lien över de uppdragna axlarna. ”Jaså”, säger hon. ”Så du har äntligen kommit, min vän? Jacquetta, det är nog bäst att du ber din farbror komma hit och tala med mig.” Jag visar honom till hennes gemak, och han knäböjer bredvid sängen. Hon lägger handen på hans hjässa, som för att välsigna honom. Sedan föser hon försiktigt undan honom. ”Jag står inte ut med det här vädret”, säger hon tvärt till min farbror, som om de allt svalare dagarna vore hans fel. ”Hur står ni ut med att bo här? Det är lika kallt som i England, och vintern varar i evigheter. Jag skall bege mig söderut, jag skall bege mig till Provence.” ”Är ni säker?” frågar han. ”Jag trodde att ni kände er trött. Borde ni inte stanna här och vila?” Hon knäpper irriterat med fingrarna. ”Det är för kallt”, säger hon högdraget. ”Kalla hit en eskort åt mig, och jag vill ha bär stolen klädd med pälsverk. Jag kommer tillbaka till våren.” ”Men nog måste det vara bekvämare för er här”, envisas han. ”Jag har lust att se Rhône en gång till”, säger hon. ”Dessutom har jag saker att göra.” Ingen kan någonsin sätta sig emot henne – hon är demoisellen – och inom några dagar står den stora bärstolen framför porten. Pälsverk ligger travade i bädden, handvärmaren i mässing är fylld med het kol, på bärstolens golv ligger upphettade tegelstenar som skall hålla henne varm och hela hushållet står uppradat för att ta farväl. Hon räcker Jeanne handen och kysser sedan min faster Jehanne och mig. Min farbror hjälper henne upp i bärstolen och hon kramar hans arm med sin smala hand. ”Se till att ha la Pucelle i tryggt förvar”, säger hon. ”Håll henne borta från engelsmännen. Det är min befallning.”
35
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 35
2013-02-01 15:14
philippa gregory Han bugar sig. ”Kom snart tillbaka till oss.” Hans hustru, vars tillvaro blir lättare när den framstående damen har flyttat därifrån, stiger fram för att stoppa om henne och kysser de bleka, kalla kinderna. Men det är mig som Luxemburgs demoiselle kallar till sig genom att kröka ett magert finger. ”Gud välsigne dig, Jacquetta”, säger hon. ”Du kommer att minnas allt jag lärt dig. Och du kommer att gå långt.” Hon ler mot mig. ”Längre än du kan föreställa dig.” ”Men jag får väl träffa er till våren?” ”Jag skickar mina böcker till dig”, säger hon. ”Och mitt armband.” ”Och ni kommer och hälsar på min far och mor i Saint-Pol till våren?” Leendet säger mig att jag inte kommer att få träffa henne igen. ”Gud välsigne dig”, upprepar hon och drar ned bärstolens draperier mot den kalla morgonluften, och så börjar kavalkaden ta sig ut genom porten.
h I november väcks jag mitt i mörka natten, sätter mig upp i den lilla säng jag delar med flickan Elizabeth och lyssnar. Det är som om någon ropar mitt namn med vänlig röst: mycket ljus och mycket svag. Sedan är jag säker på att jag hör någon sjunga. Konstigt nog kommer ljudet utifrån, trots att vi befinner oss högt upp i borgtornet. Jag drar på mig kappan över nattdräkten, går fram till fönstret och tittar ut genom en springa i träluckorna. Utanför syns inga ljus. Åkrarna och skogarna runt borgen är svarta som tovad ull. Det enda som hörs är detta klara, klagande ljud. Det är ingen näktergal, men det låter lika högt och rent som en näktergal. Det är ingen uggla, det är alldeles för musikaliskt
36
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 36
2013-02-01 15:14
den blå hertiginnan och oavbrutet, mer som en korgosse i en kör. Jag vänder mig mot sängen och skakar Elizabeth så att hon vaknar. ”Hör du?” Hon vaknar inte ens. ”Det är ingenting”, säger hon halvsovande. ”Sluta, Jacquetta. Jag sover.” Stengolvet känns iskallt under mina bara fötter. Jag hoppar tillbaka upp i sängen och kör ned mina kalla fötter i värmen intill Elizabeth. Hon ger ifrån sig en litet vresigt stönande och vänder sig bort från mig, och då somnar jag – trots att jag tror att jag kommer att ligga i värmen och lyssna till rösterna.
h Sex dagar senare berättar de att min gammelfaster Jehanne av Luxemburg dog i sömnen mitt i nattens mörkaste timme i Avignon, intill den stora floden Rhône. Då vet jag vems röst det var jag hörde sjunga runt tornen.
h Så snart den engelske hertigen av Bedford får veta att Jeanne har förlorat sin främsta beskyddarinna skickar han biskop Pierre Cauchon och en trupp soldater för att förhandla om lösesumman. Hon kallas till en kyrkodomstol och anklagas för kätteri. Enorma summor pengar utväxlas: tjugo tusen livres till mannen som drog henne av hästen, tio tusen francs till min farbror med bästa hälsningar från kungen av England. Min farbror lyssnar inte till sin hustru, som vädjar om att Jeanne skall få bo kvar hos oss. Jag är alltför obetydlig för att ens ha en röst, så jag tvingas tyst se på medan min farbror ingår en överenskommelse om att
37
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 37
2013-02-01 15:14
philippa gregory Jeanne skall överlämnas till kyrkan för förhör. ”Jag överlämnar henne inte till engelsmännen”, säger han till sin hustru. ”Jag har inte glömt demoisellens önskan, och jag har därför inte överlämnat henne till engelsmännen. Jag har bara släppt henne till kyrkan. Det gör att hon kan bli frikänd från alla anklagelser som riktas mot henne. Hon kommer att dömas av Guds tjänare. Är hon oskyldig kommer de att säga det, och då blir hon frisläppt.” Hon tittar tomt på honom som om han vore Liemannen själv, och jag undrar om han tror på detta struntprat eller om han tror att vi, eftersom vi är kvinnor, är dåraktiga nog att tro att en kyrka som är beroende av engelsmännen, med biskopar som ut nämns av engelsmännen, kommer att säga åt sina härskare och skattmästare att den flicka som viglade upp hela Frankrike mot dem bara är en vanlig flicka, som måhända är en smula högljudd och olydig, och att hon borde få göra bot med tre ave Maria och skickas tillbaka till sin gård, hem till sin mor och far och sina kor. ”Herre, vem skall berätta det för Jeanne?” är det enda jag vågar fråga. ”Åh, det vet hon redan”, säger han över axeln medan han går ut ur salen för att ta farväl av Pierre Cauchon vid stora porten. ”Jag har skickat en page att säga åt henne att göra sig i ordning. Hon skall ge sig av tillsammans med dem.” Så snart jag hör orden uppfylls jag av en plötslig skräck, en styv kuling av onda aningar, och jag börjar springa, springa som om det gällde mitt eget liv. Jag går inte ens till kvinnornas rum, där pagen måste ha hittat Jeanne för att säga åt henne att hon skall överlämnas till engelsmännen. Jag springer inte till hennes gamla cell, i tron att hon har gått dit för att hämta sin lilla kappsäck med saker: träskeden, den vassa dolken, böneboken som min gammelfaster gav henne. I stället rusar jag uppför spiraltrappan till första våningen ovanför riddarsalen och springer sedan tvärs över galleriet genom den lilla dörröppning där valvet slår
38
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 38
2013-02-01 15:14
den blå hertiginnan av mig henninen så att hårnålarna lossnar, och sedan pressar jag mig uppför den cirkelrunda stentrappan, och mina steg trummar mot trappstegen, mina andetag blir allt kortare, jag kramar klänningen i händerna så att jag skall kunna rusa ut på det platta torntaket för att se Jeanne, samlad likt en fågel redo att flyga iväg där hon balanserar på tornmuren. När hon hör dörren slås upp tittar hon på mig över axeln och hör mig skrika: ”Jeanne! Nej!” och stiger ut i tomrummet under sig. Det värsta av allt, det allra värsta, är att hon inte hoppar ut i tomma intet som ett skrämt rådjur. Jag har fasat för att hon skall hoppa, men hon gör något mycket värre. Hon dyker. Hon hoppar från muren med huvudet före, och när jag kastar mig mot kanten ser jag hur hon faller som en akrobat, med händerna knäppta bakom ryggen och ena benet utsträckt som en dansös, det andra böjt och tån sträckt mot knäet, och under det ögonblick hon faller och hjärtat stannar intar hon samma ställning som le Pendu – Den hängde – och hon faller mot sin död med huvudet före och ett stilla leende i sitt rofyllda ansikte.
h Hon är livlös när de lyfter upp henne, och under fyra dagar rör hon sig inte, sedan vaknar hon ur dvalan och reser sig sakta ur sängen och klappar sig överallt, som för att försäkra sig om att hon är hel. Häpnadsväckande nog har hon inte brutit några ben i fallet – hon har inte spräckt skallen eller knäckt så mycket som ett finger. Det är som om hennes änglar har hållit henne uppe, till och med när hon överlämnade sig åt deras element. Detta kommer förstås inte att tala till hennes fördel. De är snabba att säga att bara djävulen kan rädda en flicka som hoppar med huvudet före från ett så högt torn på det viset. Om hon hade dött skulle
39
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 39
2013-02-01 15:14
philippa gregory de ha sagt att Guds rättvisa hade skipats. Min farbror, som är en strängt förnuftig man, säger att flera veckors vinterregn och vattnet från den översvämmade vallgraven har gjort marken så genomblöt att hon löpte större risk att drunkna än att krossas. Nu är han dock fast besluten att hon omedelbart skall ge sig av. Han vill inte ansvara för la Pucelle i sitt hus utan att demoisellen är där och ser till att allt är tryggt. Först skickar han henne till sitt hus Cœur le Comte i Arras, och när hon flyttas till den engelska staden Rouen för att ställas inför rätta följer vi efter. Vi är tvingade att närvara. En framstående adelsman som min farbror måste vara där för att se till att rättvisa skipas, och hans hushåll måste stå bakom honom. Faster Jehanne låter mig följa med för att jag skall få se hur dauphinens heliga vägvisare – den falske kungens falska profet – möter sitt slut. Halva Frankrike beger sig till Rouen för att se slutet för la Pucelle, och vi måste vara de främsta av dem. Trots att man hävdar att hon bara är en bondflicka som blivit galen tar man inga risker. Hon är inhyst i château de Bouvreuil och hålls fastkedjad i en cell med dubbla lås på dörren och igenspikade fönster. Alla är skräckslagna för att hon skall slinka under dörren som en mus eller flyga ut genom en springa i fönstret som en fågel. De säger åt henne att hon måste lova att inte försöka fly, och när hon vägrar kedjar de fast henne i sängen. ”Det kommer hon inte att tycka om”, säger faster Jehanne sorgset. ”Nej.” De väntar på hertigen av Bedford, och under de sista dagarna i december tågar han in i staden med sin livvakt klädd i Englands färger: rött och vitt. Han är en imponerande man till häst. Hans rustning är så blankpolerad att man skulle kunna tro att den vore av silver, och under den väldiga hjälmen är ansiktet allvarligt och strängt. Den stora örnnäsan ger honom ett aristokratiskt utse-
40
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 40
2013-02-01 15:14
den blå hertiginnan ende. Han är bror till den framlidne engelske kungen Henrik V och vakar över de besittningar som denne lade under sig efter det stora slaget vid Azincourt. Nu är den döde kungens lille son Frankrikes nye besegrare, och hertigen av Bedford är hans högst lojale farbror, som sällan tar av sig rustningen eller lämnar sadeln och som aldrig är tillfreds. Vi står uppställda vid Bouvreuils stora stadsport när han rider in och låter sin mörka blick svepa över oss alla, från den ene till den andre, som om han försöker lukta sig till förräderi. Min faster och jag niger djupt, och min farbror Jean tar av sig hatten och bugar sig. Vår släkt har varit allierad med engelsmännen i åratal. Min andre farbror – Louis av Luxemburg – är hertigens kansler, och han svär på att hertigen är den störste härskare som någonsin styrt över Frankrike. Han sitter otympligt av och blir stående likt en fästning medan männen radar upp sig för att hälsa honom välkommen, buga sig över hans hand och i vissa fall nästan falla på knä. En vasall stiger fram, och när Bedford hälsar honom med en arrogant nick råkar blicken passera över mannens huvud och fastna på mig. Jag står naturligtvis och stirrar på honom – han är den kalla vinter dagens främsta skådespel – men nu återgäldar han min blick, och i hans ögon ser jag något blixtra till som jag inte känner igen. Det är som en plötslig hunger, som en fastande man som får se en bankett. Jag tar ett steg tillbaka. Jag är varken rädd eller kokett, men jag är bara fjorton år gammal, och det finns något i den här mannens makt och handlingskraft som jag inte vill ha riktat åt mitt håll. Jag glider bakåt en aning, så att jag står bakom min faster, och jag följer resten av hälsningarna dold bakom hennes hennin och slöja. En storslagen bärstol med tjocka förhängen fastknutna med guldband mot kylan anländer, och Bedfords hustru hertiginnan Anne av Burgund hjälps ut. Våra män hälsar henne med ett
41
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 41
2013-02-01 15:14
philippa gregory litet hurrarop: hon tillhör huset Valois-Burgund – våra länsherrar och släktingar – och vi ger henne alla en liten bugning. Hon är lika alldaglig som alla i släkten Valois-Burgund, de stackarna, men hennes leende är vänligt och glatt, och hon hälsar varmt på sin make och blir sedan stående med armen bekvämt instucken under hans medan hon ser sig omkring med ett muntert uttryck i ansiktet. Hon vinkar till min faster och pekar mot borgen för att låta henne veta att vi måste komma på besök senare. ”Vi går dit vid matdags”, säger min faster till mig i en viskning. ”Ingen i världen äter lika gott som hertigen av Bedford.” Bedford tar av sig hjälmen och bugar sig mot folksamlingen i största allmänhet, höjer en behandskad hand mot folket som böjer sig ut ur fönstren på övervåningarna och balanserar på trädgårdsmurarna för att få en skymt av den framstående mannen. Sedan vänder han sig om och leder sin hustru in, och alla har en känsla av att ha sett skådespelarna och öppningsscenen i ett drama. Men oavsett om det är en pantomim eller fest, en begravningsceremoni eller djurhetsning, som har fört så många av Frankrikes förnämsta personer till Rouen, så är föreställningen redo att börja.
42
Gregory Den blå hertiginnan inl 16-02-56.indd 42
2013-02-01 15:14
Gregory Den bl책 hertiginnan inl 16-02-56.indd 42
2013-02-01 15:14
Foto © Robin Matthews
I inbördeskriget, som kallas rosornas krig, stred två släkter mot varandra. Här möter vi Jacquetta Saint-Pol – kvinnan som säkrade tronen för de vita rosorna av York.
Philippa Gregory är doktor i engelsk litteratur och bästsäljande författare känd för sina skildringar av Englands historia genom dess kvinnor. Den blå hertiginnan är sista delen i trilogin om rosornas krig.
Legenden säger att Jacquetta Saint-Pol härstammar från vattengudinnan Melusina, och att det är därifrån hon har fått sin ovanliga gåva. Jacquetta är synsk, i en tid då en kvinna utan vidare kan bli fälld och bränd på bål för trolldom. Men hennes gåva är också eftertraktad. Livet i det kungliga hovet är fullt av intriger och konspirationer, och Jacquettas förmåga kan bli ett mäktigt redskap. Hon gifter sig rakt in i hovets innersta cirklar och blir efterhand drottningens förtrogna. Det ser ut som om Jacquetta till slut har hittat en trygg position för sig själv och sin familj. Eller?
”Gregory skapar magi igen ... Hon uppvisar den passion och skicklighet som gjort henne till den historiska romanens drottning.” Publishers Weekly
Om Den röda drottningen: ”Självsäkert, färgstarkt, övertygande och fullt av konflikter, svek och politiska intriger.” Publishers Weekly
Om Den vita drottningen: ”Gregorys omfattande research, rika detaljer och skickliga berättande är på topp här, och gör Den vita drottningen förtrollande såväl som historiskt värdefull.” People
www.damm.se ISBN 978-91-7351-845-1
Gregory_Den bla hertiginnan.indd 1
2013-01-31 10:05