9789137147857

Anna Fredriksson

Avskedsfesten

Tidigare utgivning

Sommarhuset 2011 Lyckostigen 2012 Augustiresan 2013 Tisdagsklubben 2015

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Anna Fredriksson 2016 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency Omslag Eva Lindeberg Författarfoto Caroline Andersson Omslagsfoto Plainpicture/Folio Images/Christian Ferm Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2016 isbn 978-91-37-14785-7

Hissdörren slår igen ute i trapphuset. Någon sekund senare ljuder signalen genom lägenheten, stark och påträngande. Rebecca har inte riktigt vant sig vid den ännu. Fort­ farande rycker hon till av den skrällande tonen.

Hon öppnar ytterdörren och där står Pernilla och Syrsa-Li, båda i stora vinterjackor och med kängor på fötterna. Deras nästippar är röda efter den kylslagna promenaden. När de stiger in lämnar kängorna ifrån sig snöblandat grus på dörrmattan. ”Ny dörrskylt”, säger Pernilla. ”Eriksson! Hade nästan glömt bort vad du hette förut.”

Hon räcker över en presentpåse till Rebecca, från delikatessaffären nere på hörnan.

Rebecca tar emot påsen med ett leende. Eriksson är förstås lite trist. Inte för att Brandt är särskilt upphetsande det heller.

Men det namnet har liksom blivit ett med hennes vuxna jag. ”Välkomna.”

Hon drar sig tillbaka så att de kan stiga på ordentligt. Alla kramar om varandra. Syrsa-Li börjar snöra upp kängorna. ”Gud, vad länge sen det var.” ”Ja, tiden har liksom bara rusat”, säger Pernilla.

Rebecca borstar bort lite snö från hennes axel. ”Vi har väl haft fullt upp allihop. Särskilt jag. Med flytt och allt.”

Nu är de i alla fall här, äntligen. Det är härligt att se dem igen, efter de månader som gått.

5

Det var synd att inte Max och Claes också kunde komma, Rebecca hade gärna velat träffa dem alla fyra. Men det får bli nästa gång.

Pernilla spanar in i lägenheten. ”Vilken mysig lya.”

Syrsa-Li håller med. Rebecca följer deras blickar, ser vad de ser, sextiofyra kvadrat i stället för etthundrasjuttiofem. Mindre, men trevligt och ombonat. Och framför allt hennes eget hem, en lägenhet där ingen annan än hon själv bor. Det ger henne fortfarande små pirrningar i magen. ”Snart, i alla fall”, säger hon. ”Jag har inte helt kommit i ordning än.” ”Jag tycker det ser perfekt ut”, säger Syrsa-Li. ”Städat och fint.” ”Jo, det är klart, saker ligger kvar där man lagt dom numera.”

Pernilla drar på munnen, men Rebecca menar faktiskt allvar.

Det är kanske det bästa, att slippa Jacobs evinnerliga slarv, alla kläder och prylar som han strör omkring sig. Och fjärrkontrollen ligger numera alltid på sin plats på soffbordet.

Att sköta hemmet är bara lustfyllt numera. Lite som att möblera ett dockskåp och leka vuxen. En märklig känsla när man är fyrtiosex år och har varit mamma i över tjugo av dem.

Pernilla och Syrsa-Li står tysta. Undrar de hur i hela friden någon kan stå ut med att bo så här litet? Även om de förstås aldrig skulle säga det.

Lägenheten är visserligen i sämre skick än de bostäder Rebecca haft de senaste åren, men hon har kompenserat bristerna genom att göra sitt hem personligt. Alla de där grejorna som hon samlat på sig från olika filmprojekt har äntligen kommit till användning. Det mesta har hon fått gratis eller köpt billigt när någon produktion tagit slut, en del är presenter från vänner och kollegor. Som den gamla rostiga fiskarlampan, den skamfilade hattasken, den uppstoppade duvhöken och alla de kantstötta vaserna från olika decennier.

6

Sakerna har legat nedpackade i källarförrådet i flera år, eftersom Jacob inte har velat ha dem omkring sig.

Rebecca tycker att de är vackra, men Jacob har aldrig gillat sådant som är gammalt. Hans nya lägenhet är en total­ renoverad ungkarlslya fylld av moderna möbler som köptes i samband med att han flyttade in. Ett hem lika personligt som ett hotellrum.

Men Jacob stortrivs, förstås.

Presentpåsen är ganska tung. Rebecca öppnar den och kikar ner, den innehåller en flaska fin olivolja och en bit parmesanost. ”Åh, vad gott. När man får gäster nån gång. Tack snälla ni.”

Hon pekar på väggkrokarna som hon fått hjälp av hant­ verkarna att sätta upp på hallväggen. ”Häng av er”, säger hon. ”Vill ni ha bullar till kaffet? Stans godaste, från bageriet här nere.” ”Gärna”, säger Pernilla.

Syrsa-Li skrattar. ”Det blir dubbelfika i dag. Hur ska man överleva det? Här gäller det att kämpa.”

Rebecca säger ingenting. Söndagspromenaden och fika­ stunden efteråt, någon gång i månaden, har alltid brukat innefatta alla i gänget. Men inte den här söndagen. Inte någon söndag de senaste tre månaderna.

Antagligen har vännerna trott att Jacob och Rebecca inte haft tid mitt i alla flyttbestyr. Men visst hade det gått att klämma in.

Hon tummar på presentpåsen, ställer den ifrån sig på hallbyrån. Att fråga om hon får följa med i dag verkar så påstridigt, när de nu inte säger något själva. Det får bli nästa gång. ”Jag tänkte ha inflyttningsmiddag”, säger hon i stället. ”Med hela svampgänget. Fira mitt nya liv.”

Svampgänget. Hon tycker om att säga det ordet. Det låter både kul och lite dumt på något sätt. Det var Jacob som sa det för en massa år sedan, när de satt allihop nere på bryggan och 7

rensade den stora svampskörden de fått det året. Rebecca vet inte varför ordet stannade kvar, men sedan dess har de kallat sig så. Hon och Jacob, Max och Pernilla, Claes och Syrsa-Li. ”Inflyttningsmiddag låter toppen”, säger Pernilla.

Syrsa-Li ler snett. ”Kommer Jacob också?” ”Jamen, det är väl klart.”

Pernilla lägger en hårslinga bakom örat. ”Vad händer om nån av er skulle träffa nån ny?”

Rebecca skakar på huvudet, skrattar lite. ”Det har han redan gjort. Nån Emma.”

De blir tysta, båda två. ”Vem är hon då?” säger Pernilla. ”Ingen aning. Bryr mig inte.”

Hon rycker på axlarna. ”Jag är glad om han är lycklig. Vi är inte gifta längre.” ”Vad bra”, säger Pernilla. ”Att du kan se det så.”

Så blir det husesyn, och de börjar med vardagsrummet. Vännernas ögon fastnar på bokhyllan i ena hörnet och fåtöljen i det andra, på tv:n och det lilla soffbordet på hjul som går att rulla undan vid behov. Bordet är ett av få nyinköp Rebecca gjort inför flytten, det mesta kommer från den stora lägenheten.

Sådant hon levt med i kanske femton tjugo års tid.

Pernilla tittar ut genom fönstret, ner på gatan. ”Du saknar inte balkong?” ”Nej, faktiskt inte.”

Syrsa-Li studerar fasaden mitt emot. Rebecca kan ana hur tankarna går. ”Först trodde jag att jag skulle känna mig instängd”, säger hon. ”Vi hade ändå balkong i tio år. Men jag använde den nog inte mer än kanske sju åtta gånger per säsong, max.”

Balkong är onödigt, som så mycket annat. Hon har gjort många nya upptäckter på kort tid. ”Det är bara jobbigt att köpa en massa blommor som ska 8

planteras och vattnas och skötas. Sen dör allihop när man reser bort några veckor på sommaren. Och på hösten har man världens jobb med att göra sig av med skräpet.”

Hon är fullkomligt ärlig. Visserligen valde hon från början bort balkongen på grund av det högre lägenhetspriset, men nu gäller de andra skälen lika mycket. Bristen på balkong är en av ett flertal saker som gör att hon känner sig fjäderlätt numera, av den nya friheten. Numera slipper hon en massa kostnader, arbete som är resultatet av att äga mer än man behöver.

Men så tittar Rebecca till lite extra på vännernas ansikten.

Tror de på vad hon säger? Eller kommer de senare att förfasa sig över hennes nya torftiga liv? Enas om hur mycket sämre det blivit.

Kommer de även att ta upp saken när de fikar med Claes och Max? Hon rättar till en soffkudde. Då får de väl göra det.

Pernilla och Syrsa-Li har fortsatt ut i köket. De granskar skåpluckorna och spisen och diskbänken, och så det nya köksbordet som Rebecca köpt på Ikea. Inget dyrare än så. Både för att det här har rätt storlek för den lilla matplatsen och för att hon inte kan ha för stora utgifter. ”Charmigt”, säger Pernilla.

Rebecca tycker om sitt trivsamma kök. Fast hon kan också gissa vad de tänker: att det ändå måste vara tråkigt att byta ut det stora, vackra lantköket med sitt gigantiska matbord, där man lätt kunde bänka sig tolv personer utan att behöva trängas, mot det här lilla utrymmet.

Hon börjar ordna kaffebrickan. ”Hur funkar det då, tycker du?” säger Syrsa-Li. ”Nu när det har gått ett tag. Med Jacob och så.” ”Det funkar bra. Det där man brukar höra folk säga, att det är när man skiljer sig som man inser vem man gifte sig med, det stämmer verkligen. Jag har fattat vilken tur jag hade som fick vara gift med honom. Bättre exman kan man inte ha.”

9

Pernilla lutar sig mot diskbänken. Hon ler så där som hon brukar när hon ska fråga något lite förbjudet. ”Du har ingen ny på gång?” ”Nån ny? Nej.” Rebecca blir varm om kinderna. Syrsa-Li skrattar. ”Inte ens en liten flirt?” ”Jag har ingen brådska.” ”Du kommer att träffa nån”, säger Pernilla. ”Oroa dig inte.”

Rebecca lägger upp de stora, tunga kanelbullarna i brödkorgen. ”Jag trivs bra som det är. Nu är det jobbet som gäller.”

Pernilla fäster håret bakom örat. ”Det har börjat en ny kille på vårt kontor. Supertrevlig. Ser bra ut. Jag kanske skulle presentera er för varann när du kommer förbi?” ”Men lägg av.”

Rebecca rodnar igen. Hon vänder sig mot hallen, pekar bortåt. ”Ja, sen är det sovrummet.”

Hon tar brickan och går snabbt förbi badrummet, hoppas att de inte ska bry sig om att titta in där om hon själv inte fäster någon vikt vid det. Men det gör de, förstås. Pernilla öppnar dörren och trevar efter lampknappen.

Badrummet är minimalt, har bara plats för handfat och toalett och dusch. Duschplatsen är en liten kakelklädd vrå. Kaklets korallrosa färg skulle hon aldrig ha valt själv, men nu har hon börjat acceptera den. ”Oj, en kristallkrona?”

Pernilla tittar fascinerad på den glittrande armaturen som pryder badrumstaket, installerad av elektriker för att tåla våtutrymmen. ”Är det din stil?” ”Ja, Jacob ville aldrig ha nån, så jag tänkte att nu är det dags.”

Kristallkronan var ett av de första nyinköpen hon gjorde 10

till sin egen lägenhet. En present till henne själv. ”Coolt”, säger Syrsa-Li. ”Nu är det du som bestämmer!” ”Konstigt, det där”, säger Pernilla. ”Att man aldrig riktigt känner en annan människa. Inte ens sina vänner … Kristallkrona i badrummet. Ja, varför inte?”

Pernilla släcker ljuset och stänger badrumsdörren. Rebecca kastar en blick mot sovrummet och vänder sedan ryggen till det. Nu får det räcka med husesyn.

De återvänder till vardagsrummet och sätter sig i soffgruppen. Rebecca placerar kaffebrickan på bordet.

Samtalet rinner på av sig självt. De uppdaterar varandra om vad barnen gör, och hur det går på jobbet, och vad som hänt rent allmänt sedan i höstas.

Syrsa-Li rätar på sig, ser förväntansfull ut. ”Din nya film, vad händer med den?” ”Jodå, det går framåt. Mycket att ordna med. Men finansieringen är äntligen i hamn, tack och lov.” ”Tufft att våga sig på ett så osäkert projekt”, säger Pernilla. ”Men brinner man för nåt måste man så klart våga satsa.” ”Ja, det här känns rätt.”

Det gör det. Även om köpet av filmrättigheterna till den satiriska romanen Inga kommentarer innebär en enorm risk ekonomiskt så kan hon inte ångra sig. Som producent måste hon våga tro på sina idéer och nu finns det ingen väg tillbaka.

Direkt när hon läste boken första gången fick hon lust att göra en filmatisering. De snabba förändringarna som skett inom journalistiken var skildrade på ett så roligt och intelligent sätt.

Samtidigt fanns det något vemodigt över arenan, den döende tidningsredaktionen.

Allra mest fångades hon av bokens huvudperson Britta. Uppblåst och pretentiös och viljestark, men också ängslig och rädd.

Så som Rebecca själv kan känna sig ibland. Som ett vandrande skämt, en bluff som på något sätt har lyckats lura i omgivningen att hon kan något.

11

Hon tar ännu en bulle ur korgen. Den smakar lika underbart som den första. Hon ska fortsätta handla i det där kvarters­ bageriet, och göra det till sitt eget stamställe. Sitta där i kafédelen med datorn och arbeta ibland, lite lojt, som så många andra gör. Folk med lika fria yrken som hon själv. ”Vem ska göra huvudrollen?” säger Syrsa-Li. ”Det är inte klart än. Men jag vet vem jag helst skulle vilja ha.”

Det är Daniella Cedergren hon talar om. Pernilla säger ingenting, trots att Daniella tillhör den skådespelaragentur hon driver. Har hon börjat ångra att hon uppmanade Daniella att tacka ja? Inga kommentarer är inte direkt något konstnärligt högstatusprojekt, kanske kommer den inte heller att bli någon publikdragare.

Rollen är egentligen rätt ointressant för en skådespelare av den digniteten. Men Daniella lyssnar på sin agent och har ställt sig positiv, så här långt i alla fall.

Nu återstår bara förhandlingen om hennes arvode, och Rebecca bävar lite, det kommer naturligtvis att vara speciellt att diskutera det med Pernilla. Men de är båda tillräckligt professionella för att kunna skilja på jobb och vänskap. Och just nu är det vänskapen som gäller, så hon byter ämne. ”Hur är det med Claes och Max då?” ”Max är inne i en låtskrivarperiod”, säger Pernilla. ”Det verkar gå ganska bra. Att komponera är ju det han trivs bäst med.”

Syrsa-Li värmer händerna runt kaffemuggen. ”Claes har många järn i elden, som vanligt. Kolumner och radiokrönikor och bokidéer.” ”Och hur går det för dig?”

Rebecca tittar på Syrsa-Li, som smuttar på kaffet. ”Jag gör en provfilmning då och då. Men det var länge sen jag fick en roll. Det är som det är.”

Hon sätter ner muggen igen med blicken bortvänd. Rebecca 12

behöver inte fråga hur Syrsa-Li försörjer sig, det är förstås Claes som axlar det ekonomiska ansvaret.

Hjärtat pickar till i bröstkorgen. Om finansiärerna drar sig ur Inga kommentarer, vad ska hon göra då?

I värsta fall går hennes nystartade bolag i konkurs.

Pernilla övergår till att prata om husbygget på landet. Stugan borde rivas, och hon skulle vilja ta kontakt med en arkitekt för att rita ett nytt hus. Max är inte lika nostalgisk längre. Det har blivit deras gemensamma projekt, vilket kan behövas. Barnen är stora och på väg ut i livet. ”Härligt”, säger Rebecca.

Efter ytterligare lite prat om allt möjligt står de i hallen igen. Fikastunden har varit väldigt trevlig, även om Rebecca gärna hade talat lite mer om det stora som hänt i hennes liv sedan sist. Men det kan de göra längre fram. Pernilla och Syrsa-Li tar på sig sina tjocka ytterkläder och Rebecca öppnar dörren för dem. ”Vi hörs”, säger hon. ”Snart, tycker jag. Nu när flytten är avklarad.” ”Det gör vi.”

Pernilla ser upp på henne, redan halvvägs nere i trappan.

Syrsa-Li ler instämmande.

När de försvunnit går Rebecca tillbaka till vardagsrumsfönstret. Hon nyper bort ett par gulnade blad från krukväxten hon köpte häromdagen. Trottoaren är tom, så när som på damen med hunden som alltid går förbi, samma runda varje dag. Hon måste bo här i kvarteret. Så övergiven hon ser ut, liten och kutryggig. Och ensam. Som om hon bara gick och väntade på att hennes liv skulle vara över.

Pernilla och Syrsa-Li kommer ut från porten. De sneddar över gatan och svänger sedan om hörnet, ivrigt pratande. På väg mot sina män, Max och Claes, för den vanliga långpromenaden. Den kommer nog inte att bli så lång, det är ändå januari och väldigt kallt.

13

Rebecca börjar duka av soffbordet efter fikastunden. Ler lite för sig själv åt Pernillas kvarglömda dosa portionssnus med mintsmak. Ännu en ny sort hon testar, det har blivit många varianter genom åren. Den ska hon få nästa gång de ses.

14

Rebecca

De hade kommit så långt på landsvägen att viken kunde skymtas mellan trädstammarna. Stilla och blank låg den där, glittrande i solskenet.

Jacob bromsade in för att inte hamna för nära bilen framför.

Kollade i backspegeln och satte på blinkersen. Rebecca vred på huvudet och tittade på honom. ”Hur känns det?”

Han väntade med att svara tills han kört om. ”Nervöst.” ”Tycker jag med. Men ändå bra.”

Hon såg ut genom sidorutan. Landskapet rusade förbi, en grötig tapet av skog. ”Det blir fint”, sa hon. ”När vi väl har fått det sagt kommer det att vara jätteskönt.” ”Mm.” Jacob stirrade rakt fram. Han trodde inte på henne, eller så försökte han bara samla sig. De svängde av, saktade ner farten, körde på den smala slingrande grusvägen. Den vackraste väg Rebecca visste, särskilt så här års när träden var guldgula och apelsinorange. Hon hade alltid varit lycklig just här, på väg till svamphelgen.

Den ägde rum vid samma tid varje år, sista helgen i september. Lövräfsning och svampplockning, mat och vin, kompisgänget samlat. Inget speciellt att fira, ingen högtid som krävde en massa förberedelser. Bara avslappnat och trevligt umgänge 15

med folk man känt i evigheter, där alla kände till varandras historia.

De var inne på fjortonde året i rad nu. ”Men du, det där med att kalla det avskedsfest”, sa Jacob. ”Är inte det lite knasigt? Egentligen. Det låter så sorgligt på nåt sätt.” ”Varför det?”

Rebecca vände sig mot honom igen. ”Man samlar sina bästa kompisar och firar skilsmässan. Tar adjö av sitt liv som gifta, och påbörjar det nya livet som vänner.”

Han hade väl inte ändrat sig? De hade fattat beslutet att berätta i dag, och hon kände sig beredd. Hon ville inte vänta. ”Man har bröllop, begravningar och dop. Så varför gör man ingenting när man skiljer sig? Skilsmässan är faktiskt den enda livshändelse som saknar ritual. Det kan behövas, tycker jag.” ”Jo. Visst. Men i alla fall.”

Jacob trevade efter solglasögonen i facket bredvid växel­ spaken, fick dem på sig. Hon såg på honom ännu en gång. ”Det behöver inte vara så deppigt. Vi skulle ha kunnat skicka ut ett inbjudningskort där det stod: Vi skiljer oss! Kom på fest.

Man tar farväl av det gamla och går in i nåt nytt.” ”Kommer dom andra att förstå, tror du?”

Jacob trummade med fingrarna mot ratten. Rebecca följde vägen med blicken. ”Kanske inte först. Men sen, det är jag säker på. Det finns gott om tid att resonera igenom saken i helgen. Dom kommer att ha en massa frågor och då kan vi svara på dom. Berätta om våra tankar. Allt sånt där.” ”Ja, men …”

Jacob tystnade. Han tog av sig pilotglasögonen igen. Torkade sig över ena kinden, satte dem på sig på nytt. Hans haka skälvde till, men sedan lyckades han behärska sig. Rebecca hade gärna velat hålla om honom, men det gick inte nu när han körde. Hon lade handen på hans arm.

16

”Det är svårt, det här. För mig också.”

Han harklade sig, drog ett par djupa andetag. ”Vill du att vi stannar en stund?” sa hon. ”Nej. Det behövs inte.”

Jacob strök sig i ögonvrån. Han verkade ha hämtat sig igen. ”Det är så synd att det är just den här helgen bara. Med tanke på det här med Max pappa. Det är bara några veckor sen han dog.” ”Jo, men i så fall borde dom väl ha ställt in svamphelgen helt? När jag pratade med Pernilla sa hon att Max tyckte att det skulle bli skönt att få sällskap och tänka på nåt annat ett tag.”

Jacob satt tyst. Rebecca tänkte på Max, hur ledsen han måste vara. Även om pappan hade varit gammal hade de stått varandra väldigt nära. Antagligen försökte han se helgen som en luftficka. Trots allt. Ett utrymme för att andas.

Grusvägens raka parti tog slut, och så kom kröken när de passerade brevlådorna. Snart skulle det vara för sent att ändra sig. Då skulle nyheten vara uttalad. Inte gå att ta tillbaka.

Men hon orkade inte gå omkring och bära på hemligheten längre. De senaste månaderna hade redan varit tillräckligt plågsamma. Hon hade känt sig falsk varenda dag. Spelat en roll och föreställt någon annan. En bekymmerslös kvinna som levde i ett stabilt äktenskap.

Hon hade redan haft den där rollen alldeles för länge.

Jacob krypkörde mellan de två grindstolparna i sten som var prydda med varsin kruka ljung. Han bromsade in framför den timrade stugan, murrigt brunmålad med banangula fönsterkarmar och trädgårdsgrön dörr. Inte var den vacker, men Max pappa hade varit bestämd med att stugan skulle behålla de färger som den haft från början, oavsett vilka trender som rådde.

Och där stod Max och tog emot dem. Tjocktröja och jeans, händerna nedkörda i fickorna och slitna gympaskor. Kinderna var bleka. Ändå utgick det någon sorts strålglans från honom, någonting som inte gick att förklara. Den fanns där 17

ständigt, under ytan, även när han inte stod på scen.

Jacob och Rebecca steg ur bilen och sträckte på benen. Vädret var ovanligt vackert. Luften kändes hög och klar, skogen doftade. ”Hej där!”

Max gick fram till dem, samtidigt som Pernilla kom gående runt stugknuten. Hon hade på sig grova gummistövlar, jordfläckade jeans och ett par arbetshandskar. Fortfarande lätt solbränd efter weekendresan till Nice förra helgen. ”Hejsan!”

Jacob hade blivit sig själv igen, det hördes på rösten.

Alla fyra kramades, i tur och ordning. Rebecca såg ut över viken, tog in hela vyn. Vattenytan bredde ut sig i solen. En slät glasskiva. Himlen var knallblå nu, som porslin.

Det här skulle nog gå bra. Hon var tacksam över att de bara var vuxna under svamphelgerna nu för tiden. Inte omgivna av en massa stimmande ungar.

Hängmattan satt kvar mellan björkstammarna, den som hade monterats upp i juni. Ingen verkade ha kommit ihåg att ta ner den. På midsommarafton hade det varit rogivande att ligga där och gunga sakta i skuggan. Nu såg den bara våt och sorglig ut. Det randiga tyget hade säckat ihop och några blöta lönnlöv låg samlade i mitten.

Klädstrecket intill var tomt, bortsett från ett par vilsna klädnypor. Där hade Max varenda sommar sedan han var liten hängt upp badbyxorna efter morgondoppet. Bredvid sin pappas.

Jacob skulle just lyfta ut de två identiska weekendbagarna ur bagageutrymmet när hans telefon ringde. Signalen var bullrig, imiterade en gammaldags telefon. Han ställde ner väskorna på gruset och svarade medan han gick undan, bort mot pion­ rabatten. Han lyssnade länge utan att säga något. Plötsligt allvarlig. Jobbet, förstås.

Rebecca såg Max i ögonen.

18

”Hur är det?” ”Det är okej.”

Han behövde inte säga mer, hon förstod. Det var långt ifrån bra, inte ens okej. Men det var hanterbart. Just nu i alla fall.

Jacob avslutade sitt samtal och kom gående tillbaka. Ett plågat uttryck i ansiktet, det syntes trots pilotglasögonen. ”Terrordåd i Turkiet. Nån semesterort. Fy fan.”

De tre tittade på honom för att få veta mer, men han ryckte bara på axlarna. ”Fanns det svenskar där?” sa Rebecca.

Jacob stoppade ner telefonen i bakfickan på jeansen. ”Ingen vet nåt än. Vi får se.”

En kort tystnad, tills Pernilla pekade med tummen mot stugan. ”Här har det i alla fall inte hänt nåt direkt. Stugan är lika småtråkig som vanligt. Men ni får hålla till godo, läget väger upp nackdelarna.”

Hon skrattade och sneglade på Max som suckade. Den där gamla diskussionen höll i sig. Men Rebecca höll med Pernilla, de borde verkligen göra något åt stugan. Det bästa vore väl att ta bort den helt och bygga något nytt. De hade ju råd.

I flera år hade Pernilla lagt fram bilder som hon rivit ur olika inredningsmagasin, så att Max skulle se dem. Glassiga sommarnöjen, strama och arkitektritade. Max tyckte att alla var lika fula. Lådor helt utan själ, som han sa.

Han behövde väl tid innan han kunde fatta något beslut. Ännu mer nu, kanske.

Motorljud hördes på avstånd. Det ökade långsamt i styrka, och så svängde ännu en bil in på uppfarten. Bakom vind­rutan på den röda Opeln syntes Claes och Syrsa-Li som log och vinkade.

Claes parkerade, steg ur förarsätet och rättade till basebollkepsen. Lackskadan på främre kofångaren hade han fortfarande inte gjort något åt.

19

Syrsa-Li öppnade dörren på passagerarsidan. Hon hade sin vanliga tjocktröja och sina plyschbyxor. ”Då var det dags igen”, sa Claes. ”Intelligentian samlas för att avnjuta mat och vin medan världens lidande pågår nån annanstans.”

Nya omfamningar, leenden och uppsluppna skämt. Rebecca andades lugnare. Det där hårda hon haft i bröstet under så lång tid började luckras upp ännu mer. Vänner, alltså. Varför träffade man dem inte oftare? Det rådde bot på det mesta.

En gång hade hon hört en läkare säga att de allra flesta fall av psykisk ohälsa helt enkelt handlade om ren och skär ensamhet.

Det kunde säkert stämma.

Claes lutade sig mot bilens motorhuv och tände en cigarett.

Hans säckiga jeans satt lätt nedhasade under kulmagen. Jackan hade han haft i åratal. Den måste nog från början ha varit svart eller kanske mörkblå, nu var den så sliten och urtvättad att den grånat. Han tog av sig kepsen för ett ögonblick, lät vinden svalka huvudet. Håret var långt och oklippt, låg i utväxta testar som letade sig ner i nacken. Högst uppe på hjässan var det så tunt att huden lyste igenom.

Syrsa-Li brukade säga att hennes man hade en omöjlig klädstil. Och frisyren, ja, efter tjugotre år hade hon lärt sig leva med den också. Hon menade att man blev hemmablind, barm­ härtigt nog. Så var det förmodligen.

Men hade han varit kvinna skulle han garanterat ha fått reaktioner från tittarna varje gång han medverkade i någon kulturpanel i tv. Ingen skulle ha lyssnat på vad han sa, utan bara stört sig på hans yttre. Fast Claes hade förstås inte brytt sig ett skvatt om det.

Han satte på sig kepsen igen. Sköt upp den i pannan och spanade ut över den solglittrande vattenytan. ”Vilken fin sommar vi haft”, sa Pernilla. ”Och högtrycket verkar bara fortsätta.”

Claes blåste ut rök genom näsborrarna.

20

”Växthuseffekten är en gåva. Man slipper åka på charter.” ”Som om du skulle ha gjort det annars”, sa Rebecca och skrattade.

Claes log mot henne. ”Nej, det är nog mindre troligt.”

Så tittade han på Max. ”Jaha, då har vi anlänt hos herrskapet. Vad vill ni ha oss till?” ”Ni kan väl langa in bagaget, så börjar vi jobba sen.” ”Vilka vill plocka svamp?” sa Pernilla. ”Bara tjejerna, som vanligt?”

Syrsa-Li och Rebecca såg roat på varandra. Det var alltid samma uppdelning när det gällde svampplockningen. I början hade några påpekat hur fånigt traditionellt det var ur könsrollssynpunkt, men nu när det gått så många år var det ingen som brydde sig längre. ”Okej”, sa Max. ”Då kan grabbarna hjälpa mig att hugga ner en del sly på backen här nere.”

Han nickade ut mot tomten. Allt hade som vanligt vuxit kraftigt under sommaren, mest björk och asp. Det var hög tid att röja. ”Sen tar vi en enkel sopplunch med bröd och ost. Pernilla och jag har gjort fisksoppa. Efter det räfsar vi och eldar löv. Och så tänkte vi försöka bärga så mycket som möjligt av äppelskörden, det är en hel del i år. Sen drar vi igång femkampen.”

Han vände sig till Pernilla. ”Mer?” ”Bastu och kanske ett dopp för den som vill. Efter det fixar vi middag.” ”I morgon då?” sa Jacob. ”Då gör vi bara i ordning stugan för vintern, städar och allt sånt där. Och så ska ekan upp, förstås.” ”Utemöblerna skulle behöva oljas in”, sa Max. ”Hinner vi det?”

Claes fimpade mot en stubbe.

21

”Inga problem.” ”Vad bra. Installera er nu, så ses vi på glasverandan sen.”

Rebecca såg hur Claes och Syrsa-Li satte kurs ner mot sjöstugan. Det var nu det skulle sägas och det var hon som måste ta initiativet. Jacob skulle aldrig göra det.

Hon satte två fingrar i munnen. Fick till en halvdan busvissling, så att de andra stannade upp och vände sig om. ”Kan vi bara få en minut innan vi sätter igång? Det är en sak vi måste berätta, Jacob och jag.”

Max och Pernilla hade blivit stående halvvägs på stigen vid förstubron. Claes och Syrsa-Li i slänten ner mot sjön. Hon kunde se deras undran. Hennes röst hade blivit en annan än den normala, det hörde hon själv. Spänd på något vis.

Jacob stod tyst. Glodde ner i marken, på ett sätt han aldrig gjorde annars. Men sedan tittade han snabbt upp igen. Hans ögon doldes bakom de mörka pilotglasögonen. ”Vad är det?” sa Claes.

Rebecca andades långsamt medan hon såg på dem. ”Det är så att vi ska skilja oss.”

Hon försökte låta som om det gällt ett nytt jobb eller ändrade semesterplaner. Att bli överdramatisk skulle inte underlätta situationen.

Hon väntade på Jacob. Kunde inte han också säga något? De var ändå två om det här beslutet. ”Så är det”, sa han.

Sedan blev det tyst. En ganska lång stund. ”Tråkigt att höra”, sa Max till slut.

Claes fingrade på sitt cigarettpaket. ”Synnerligen trist.” ”Men vi är jättebra vänner”, sa Rebecca. ”Det är vi. Eller hur, Jacob?”

Jacob log blekt. Kunde han inte säga något mer? Tydligen inte. ”Men vänta nu. Ni kan inte mena allvar?”

22

Syrsa-Li såg från den ena till den andra. ”Jo. Det gör vi.”

Rebecca försökte fånga Pernillas blick, men Pernilla stod bara orörlig med händerna i den gamla yllekoftans fickor och stirrade ner i marken. ”Det är ingen jättedramatik”, sa Rebecca. ”Vi är liksom inte dom första i världshistorien som går skilda vägar. Om man säger så.”

Hon skrattade lite, för nu fick de faktiskt skärpa sig. Men vännerna stod bara tysta och allvarliga, och hon började känna att det här nog inte hade blivit riktigt som hon tänkt sig.

23