9789170018121

1

J

ag kommer mycket väl ihåg den dag – eller rättare sagt den eftermiddag – när alltsammans började.

Jag hade varit på kontoret i en kvart men jag hade ingen lust att börja arbeta. Jag hade kollat mejlen och posten, lagt några papper i ordning, ringt några onödiga samtal. Jag hade alltså inga fler svepskäl att ta till så jag tände en cigarrett.

Först röker jag i lugn och ro den här cigarretten och sedan börjar jag.

När jag hade rökt färdigt cigarretten, skulle jag ha kommit på någon ny undanflykt. Tänk om jag skulle gå ut, jag mindes plötsligt en bok som jag borde köpa i Feltrinellibokhandeln, det hade jag faktiskt skjutit upp ett antal gånger.

Medan jag rökte, ringde telefonen. Det var interntelefonen, min sekreterare i väntrummet.

Det gällde en man som inte hade gjort upp om tid men som sa att det var angeläget.

Det är knappast någon som beställer tid. Folk går till en advokat när de har allvarliga, brådskande problem, eller är övertygade om att de har det. Vilket förstås är samma sak.

I vilket fall som helst var det så det fungerade på mitt kontor.

Min sekreterare ringde in till mig medan mannen eller kvinnan som hade trängande behov att tala med en advokat lyssnade. Om jag var upptagen, till exempel med en annan klient, lät jag dem vänta tills jag var färdig.

Om jag inte var upptagen, som den där eftermiddagen, lät jag dem vänta i alla fall.

9

Pa sannolika ska l inlaga.indd 9

08-11-28 16.18.28

Det ska stå klart för dem att här på kontoret arbetas det och att jag tar emot bara för att det är ett angeläget ärende.

Jag bad Maria Teresa säga till mannen att jag kunde ta emot honom om tio minuter. Men jag kunde inte ägna särskilt lång tid åt honom, för sedan hade jag ett viktigt möte.

Advokater – tror folk – har ofta viktiga möten.

Tio minuter senare steg han in. Han hade långt svart hår, långt svart skägg och uppspärrade ögon. Han satte sig, stödde sig mot skrivbordet och lutade sig fram mot mig.

Ett ögonblick var jag säker på att han skulle säga: ”Jag har just mördat min hustru och min svärmor. Dom ligger därnere i bilen, i bagageutrymmet. Som tur är har jag en kombi. Vad ska vi ta oss till nu, advokaten?”

Men han sa inte det. Han hade en husbil som han stekte korv och hamburgare i. Hälsovårdsmyndigheten hade tagit den i beslag eftersom den hygieniska standarden var mer eller mindre på samma nivå som kloakerna i Benares.

Skägget ville ha sin husbil tillbaka. Han visste att jag var en bra advokat, det hade en av hans vänner, som var min klient, berättat för honom. Han log inställsamt mot mig, i samförstånd, och sa namnet på en svarthandlare som jag hade lyckats förhandla fram ett skamligt lågt straff åt.

Jag begärde ett skyhögt förskott och han tog fram en bunt sedlar ur byxfickan.

Snälla, ge mig inte dem med majonnäsfläckar, tänkte jag resignerat.

Med tummen och pekfingret räknade han upp summan jag hade begärt. Han gav mig protokollet från beslaget och alla de andra dokumenten. Nej, han ville inte ha något kvitto, vad ska jag med det till, advokaten. Ytterligare ett leende i samförstånd. Vi skattesmitare förstår väl varandra.

För några år sedan tyckte jag rätt bra om mitt yrke. Nu närmast 10

Pa sannolika ska l inlaga.indd 10

08-11-28 16.18.28

äcklade det mig. Och när jag träffade typer som hamburgerförsäljaren äcklade det mig ännu mer. Jag tänkte att en middag med denne Rasputins korvar vore rätt åt mig, och sedan ett besök på akutmottagningen. Och där skulle jag tas om hand av doktor Carrassi.

Doktor Carrassi var biträdande överläkare på akutavdelningen och hade orsakat en tjugoettårig flickas död i bukhinneinflammation, som han diagnostiserat som mensvärk.

Hans advokat – jag – fick honom frikänd utan att han förlorade en enda arbetsdag eller en enda krona i inkomstbortfall. Det hade inte varit någon besvärlig rättegång. Allmänna åklagaren var en idiot och kärandesidans advokat var en fullständig analfabet.

När Carrassi frikändes, kramade han om mig. Hans andedräkt var mördande, han var svettig och han tyckte att rättvisa hade skipats.

När jag gick ut ur salen undvek jag att möta blickarna från flickans föräldrar.

Skägget gick sin väg och jag kvävde illamåendet och började förbereda överklagandet av beslaget av hans ovärderliga mobila restaurang.

Sedan gick jag hem.

Fredagskvällar brukade vi gå först på bio och sedan ut och äta, alltid med samma vänner.

Jag var aldrig med och valde film eller restaurang. Jag gjorde vad Sara och de andra bestämde, och jag satt och höll andan hela kvällen och bara väntade på att det skulle ta slut. Det var bara annorlunda de gånger jag tyckte om filmen, men det hände alltmer sällan.

När jag kom hem den fredagen var Sara redan klar att gå ut. Jag sa att jag behövde åtminstone en kvart för att duscha och byta om.

Jaså, hon skulle gå ut med sina vänner. Vilka vänner? De från fotokursen. Hon kunde gärna ha talat om det för mig så att jag hade kunnat förbereda mig. Hon hade sagt det till mig igår och hon kun11

Pa sannolika ska l inlaga.indd 11

08-11-28 16.18.28

de inte hjälpa att jag inte lyssnade när hon pratade. Okej, det fanns ingen anledning att bli arg, jag hade kunnat hitta på något för egen räkning, om jag hade hunnit. Nej, det var inte min mening att få henne att känna sig skyldig, jag ville bara helt enkelt säga det som jag hade sagt. Ja, det var lika bra att vi avslutade diskussionen.

Hon gick ut och jag stannade hemma. Jag funderade på att ringa de gamla vanliga vännerna och gå ut med dem. Men så tyckte jag löjligt nog att det var svårt att förklara varför Sara inte var med, och vart hon hade gått, och jag trodde att de kanske skulle titta konstigt på mig, så jag struntade i det.

Jag provade att ringa en kvinna som jag träffade ibland i hemlighet vid den tiden, men hon sa viskande i mobilen att hon var hos sin pojkvän. Vad hade jag väntat mig en fredag? Jag kände mig dyster till mods. Men så tänkte jag att jag kunde hyra en bra polisfilm, ta fram en pizza ur frysen, en stor kall öl och på ett eller annat sätt skulle fredagen ta slut.

Jag valde Black Rain, även om jag redan hade sett den två gånger. Jag åt pizzan och drack upp ölen. Sedan tog jag en whisky också och rökte ett antal cigarretter. Jag zappade mellan kanalerna och upptäckte att lokalteven hade börjat visa våldsfilmer igen. Det fick mig att inse att klockan var över ett och då gick jag och lade mig.

Jag vet inte när jag somnade och jag vet inte när Sara kom hem, för jag hörde henne inte.

När jag vaknade nästa morgon hade hon redan stigit upp. Sömndrucken gick jag ut i köket och utan att säga ett ord räckte hon mig en kopp amerikanskt kaffe. En stor kopp amerikanskt kaffe, det tyckte vi om båda två.

Jag drack två klunkar och skulle just fråga när hon hade kommit hem kvällen innan, när hon talade om att hon ville skiljas.

Hon sa det bara så där: ”Guido, jag vill skiljas.”

Efter en lång stunds öronbedövande tystnad ställde jag den där oerhört banala frågan.

12

Pa sannolika ska l inlaga.indd 12

08-11-28 16.18.28

Varför?

Hon talade om varför. Hon var lugn och obeveklig. Jag kanske trodde att hon inte hade lagt märke till vad jag hade haft för mig de senaste, minst två, åren. Men det hade hon och hon hade inte varit glad över det. Det var inte min otrohet – ordet träffade mig i ansiktet som en spottloska – som hade sårat henne mest, utan att jag behandlat henne som en idiot. Hon visste inte om jag alltid hade varit sådan eller om jag hade förändrats. Hon visste inte vilket hon föredrog och det kanske inte ens hade någon betydelse.

Hon sa att jag hade blivit en nolla och att jag kanske alltid hade varit det. Och hon hade ingen lust att leva med en nolla. Inte längre.

Precis så.

Talet tog inte lång tid och tio dagar senare var jag utslängd ur huset.

13

Pa sannolika ska l inlaga.indd 13

08-11-28 16.18.28

2

J

ag blev alltså utslängd från mitt hem, om än artigt, och mitt liv förändrades. Inte till det bättre, men det förstod jag inte genast.

De första månaderna kände jag mig till och med i viss mån lättad. Jag var närmast tacksam mot Sara. För att hon visat det mod som jag saknat.

Hon hade på sätt och vis kratsat kastanjerna ur elden åt mig.

Jag hade länge tyckt att situationen var ohållbar och att jag borde göra något åt den. Jag borde ta tjuren vid hornen, försöka hitta en lösning, ta en ärlig diskussion om vårt förhållande. Göra någonting.

Men eftersom jag var en feg krake, gjorde jag ingenting. Förutom att tacka och ta emot de hemliga möten som bjöds mig.

Naturligtvis sved det i mig när jag tänkte på vad hon sagt den där morgonen. Hon hade kallat mig nolla och feg stackare och jag hade bara stått där utan att reagera.

Senare, när jag redan bodde i den nya lägenheten, kom det dagar när jag funderade på vad jag hade kunnat svara den där lördagen, för att inte förlora all stolthet.

Jag kom på meningar som ”Jag tänker inte bestrida mitt ansvar, men kom ihåg att det inte är ens fel att två träter”. Och mer i samma stil.

Lyckligtvis skedde detta inte förrän långt senare, den där lördagsmorgonen höll jag tyst och slapp åtminstone framstå som löjlig.

Men efter ett tag gick det över och det stack bara till i hjärtat ibland. Som när jag tänkte på var Sara kunde finnas i det ögonblicket, vad hon sysslade med, vem hon var med.

14

Pa sannolika ska l inlaga.indd 14

08-11-28 16.18.28

Jag blev bra på att döva smärtan och snabbt mota bort den. Jag jagade tillbaka den dit ner där den kom ifrån, det vill säga djupare ner, ner i det fördolda.

Under några månader levde jag ett utsvävande liv, som nybliven ungkarl. Ett så kallat sorglöst liv.

Jag rörde mig i fullkomligt omöjliga sällskap, deltog i smaklösa fester, drack för mycket, rökte för mycket och så vidare.

Jag var ute varenda kväll. Sitta hemma ensam skulle ha varit outhärdligt.

Jag träffade tjejer, förstås.

Jag minns inte ett enda ord av vad jag talade om med en enda av dessa tjejer.

Mitt i alltsammans kom målet om omedelbar äktenskapsskillnad upp. Det fanns inga hinder. Sara behöll hemmet i sin helhet.

Jag försökte uppföra mig anständigt och vägrade att ta med mig några möbler eller köksgeråd, jag tog bara mina böcker och inte ens alla.

Vi träffades i väntrummet hos domaren i den instans som hade hand om skilsmässor. Det var första gången jag såg henne sedan jag flyttade hemifrån. Hon hade klippt håret, hon var lite solbränd och jag undrade var hon hade solat och vem hon åkt iväg med för att sola.

Det var ingen rolig tanke.

Innan jag hann säga något, kom hon fram och gav mig en lätt kyss på kinden. Det mer än något annat fick mig att känna att det här var oåter­kalleligt. Vid just fyllda trettioåtta förstod jag för första gången att nu var det verkligen slut.

Ordföranden försökte medla mellan oss, som lagen ålägger honom. Vi var mycket artiga och väluppfostrade. Jag sa mycket lite, det var nästan uteslutande hon som talade. Vi hade bestämt oss, sa hon. Det var ett steg vi tog under ömsesidig respekt, utan agg.

Jag höll tyst, nickade instämmande, det kändes som om jag var 15

Pa sannolika ska l inlaga.indd 15

08-11-28 16.18.29

med i en film där jag inte hade huvudrollen. Det hela var snabbt över, eftersom det inte fanns några meningsskiljaktigheter rörande pengar, hem eller minderåriga barn.

Väl utanför domarens rum kysste hon mig igen, nästan i mungipan denna gång. ”Hej då” sa hon. ”Hej då” sa jag när hon redan vänt sig om och var på väg därifrån. ”Hej då” sa jag igen rakt ut i luften efter att ha stått stödd mot väggen och rökt en cigarrett.

Jag gick min väg när jag märkte blickarna från de anställda som gick förbi.

Ute var det vår.

16

Pa sannolika ska l inlaga.indd 16

08-11-28 16.18.29

3

V

åren övergick snabbt i sommar, men dagarna kom och gick, den ena dagen den andra lik.

Nätterna var också lika varandra. Mörka.

Till en morgon i juni.

Jag kom från domstolen och stod i hissen på väg upp till mitt kontor på åttonde våningen när jag plötsligt och utan anledning greps av panik.

Jag klev ur hissen och jag vet inte hur länge jag blev stående på trappavsatsen flämtande, kallsvettig, illamående, fixerande en brandsläckare. Och skräckslagen. ”Mår advokaten bra?” Herr Strisciuglio var anställd vid pensionsverket som hyrde det andra kontoret på åttonde våningen.

Han lät både förbryllad och ängslig. ”Tack jag mår bra. Jag blev lite yr i huvudet men jag tror att det har gått över nu. Och hur mår ni själv?

Det var inte sant. Jag sa att jag hade blivit yr men att det var bra nu, tack och adjö.

Det var naturligtvis inte alls bra, något som jag skulle komma att förstå bara alltför väl under de kommande dagarna och månaderna.

Jag förstod för det första inte vad det var jag råkat ut för i hissen på morgonen och jag var rädd för att det skulle kunna hända igen.

Så jag slutade ta hissen. Det var ett idiotiskt val som bara gjorde saken värre.

Jag mådde inte bättre, utan efter några dagar började jag oroa mig för att få panik när som helst och var som helst.

17

Pa sannolika ska l inlaga.indd 17

08-11-28 16.18.29

När jag hade ängslats nog, råkade jag ut för en ny attack, på gatan den här gången. Den var inte lika våldsam som den första men effekten under de följande dagarna var förödande.

Jag levde säkert en månad i konstant skräck för att på nytt gripas av panik. Det är löjligt när jag tänker på det nu. Jag levde i skräck för att drabbas av skräck.

Jag tänkte att om det hände mig igen skulle jag kanske bli tokig och till slut dö av det. Dö tokig.

Då mindes jag, med ett slags vidskeplig förfäran, något som hade hänt många år tidigare.

Jag låg vid universitetet och fick ett brev skrivet på rutat papper med rund, nästan barnslig handstil.

Käre vän, när du har läst detta brev, ska du skriva av det för hand i tio kopior och skicka till tio vänner. Det här är den äkta Sant’Antoniokedjan. Om du låter den fortsätta, kommer du att få lycka, pengar, kärlek, lugn och glädje i ditt liv; om du bryter den, kommer du att råka ut för fruktansvärda olyckor. En ung hustru som i två år hade längtat efter barn men inte lyckats bli gravid kopierade brevet och skickade det till tio vänner. Tre dagar senare fick hon veta att hon var med barn. En brevbärare kopierade brevet, skickade det till tio släktingar och vänner och en vecka senare vann han en stor summa pengar på ett lotteri.

Men en gymnasielärare som fick brevet skrattade åt det och rev sönder det. Några dagar senare råkade han ut för en olyckshändelse, han bröt ena benet och blev sedan dessutom vräkt från sin lägenhet.

En hemmafru fick brevet och bestämde sig för att inte bryta kedjan. Men hon tappade bort brevet och bröt dessvärre kedjan. Hon fick hjärnhinneinflamma­tion några dagar senare. Hon tillfrisknade men blev invalidiserad för resten av livet.

När en läkare fick brevet, rev han det i bitar och sa föraktfullt att 18

Pa sannolika ska l inlaga.indd 18

08-11-28 16.18.29

man inte kunde tro på sådan vidskepelse. Under månaderna som följde blev han uppsagd från kliniken där han arbetade, övergavs av sin hustru, insjuknade och dog till slut galen.

Bryt inte kedjan!

Jag läste upp brevet för mina vänner, som tyckte att det var vansinnigt roligt. När de hade slutat skratta, frågade de om jag hade för avsikt att riva sönder brevet och dö galen. Eller sätta mig ner och skriva tio prydliga avskrifter, något som de skulle ha vänligheten att påminna mig om de närmaste tio åren.

Jag blev nervös och tänkte att de nog inte skulle ha varit så starka upplysnings­anhängare om det varit de som fått brevet. Men jag sa att jag självklart skulle riva sönder det. De krävde att jag skulle göra det medan de såg på. De insinuerade att jag kunde ändra mig och skriva de tio kopiorna om ingen tittade på, och så vidare.

Så jag blev tvungen att riva det i bitar, och när jag hade gjort det, sa kvickhuvudet bland de tre att jag i alla fall inte behövde oroa mig, för i det ögonblick olyckan inträffade, skulle de se till att jag hastigt blev inlagd på ett trivsamt dårhus.

Arton år senare skulle jag på allvar tro att profetian höll på att besannas.

Hur som helst, rädslan att få en ny panikattack och bli galen var inte mitt enda problem.

Jag började lida av sömnlöshet. Jag låg vaken nästan hela nätterna och somnade inte förrän strax före gryningen.

Någon enstaka gång somnade jag i vanlig tid. Men då vaknade jag ofelbart två timmar senare och kunde inte ligga kvar i sängen.

Om jag försökte, kom de hemskaste tankar över mig, outhärdliga tankar. På hur jag hade förspillt mitt liv, på min barndom. Och på Sara.

Då var jag tvungen att stiga upp och vanka runt i lägenheten. Jag rökte, drack, tittade på teve, satte på mobilen i den vansinniga för19

Pa sannolika ska l inlaga.indd 19

08-11-28 16.18.29

hoppningen att någon skulle ringa mitt i natten.

Jag började känna mig orolig för att folk skulle lägga märke till mitt tillstånd.

Framför allt började jag oroa mig för att helt tappa kontrollen.

Och så hade jag det hela sommaren.

Augusti kom och ingen ville resa någonstans med mig. Ärligt talat letade jag inte efter någon och jag vågade inte åka ensam. Så jag reste omkring och våldgästade goda vänner i deras hus och sommarstugor vid havet och på landet. Jag finner det uteslutet att jag vann någons medkänsla under detta kringflackande.

Folk frågade om jag kände mig lite nere och jag sa ja, lite grand.

Vanligtvis pratade vi inte särskilt länge om saken. Efter någon dag förstod jag att det var dags att packa och hitta en ny tillflyktsort. Så länge som möjligt ville jag slippa återvända till staden.

September kom, och eftersom jag inte blev bättre och framför allt eftersom jag inte stod ut längre med att vara sömnlös, gick jag till min läkare som också var en god vän till mig. Jag behövde något att sova på.

Han undersökte mig, lät mig redogöra för mina symptom, mätte blodtrycket, lyste mig i ögonen med en liten lampa och lät mig göra någon fånig balansgång. Slutligen sa han att det nog var bäst att jag sökte en specialist. ”Förlåt, vad menar du? Vad för slags specialist?” ”Tja, en specialist på den här sortens indikationer.” ”Vilka indikationer? Ge mig något att sova på och låt oss få ett slut på det här.” ”Guido, det är lite mer komplicerat än så. Du ser väldigt spänd ut. Jag tycker inte om hur din blick flackar hela tiden. Jag tycker inte om hur du rör dig, jag tycker inte om hur du andas. Jag måste säga: du är inte frisk. Du borde låta en specialist undersöka dig.” ”Du menar en ” Jag var torr i munnen. Tankarna virvlade runt i huvudet. Han kanske försöker säga att jag ska låta undersöka mig 20

Pa sannolika ska l inlaga.indd 20

08-11-28 16.18.29

av en specialist på invärtes sjukdomar. Eller av en homeopat. En massage­terapeut. Eller till och med en ayurveda-person.

Det är väl okej om jag måste gå till någon invärtesspecialist, massagetera­peut, ayurvedist, homeopat eller vad fan som helst.

Inga som helst problem, jag går dit. Jag är inte den som drar mig för någon kur.

Jag är inte det minsta rädd, varför EN PSYKIATER? Sa du en psykiater?

Jag började nästan gråta. Jag hade blivit tokig, nu sa till och med en läkare det. Profetian höll på att gå i uppfyllelse.

Jag sa åt honom att jag mådde skapligt för tillfället, att han skulle ge mig något jäkla sömnmedel, och sedan skulle jag tänka på saken. Att javisst, det var klart, jag hade verkligen inte för avsikt att ta lätt på saken, vi ses, nej nej, du behöver inte ge mig något namn – jag var kruttorr i munnen – på någon sådan där. Jag ringer och du ger mig det då.

Jag flydde, och undvek att ta hissen.

21

Pa sannolika ska l inlaga.indd 21

08-11-28 16.18.29

4

L

äkaren hade gått med på att skriva ut något åt mig att sova på och med tabletterna verkade situationen bli bättre, i alla fall lite grand.

Humöret var fortfarande råttgrått men jag gick åtminstone inte omkring som ett spöke och släpade fötterna efter mig, fullkomligt förstörd av sömnlöshet.

Men min arbetskapacitet och min professionalitet låg farligt nära bottennivå. Åtskilliga personers frihet var avhängig av mitt arbete och min koncentration. De skulle nog ha tyckt att det var intressant att få veta att jag tillbringade eftermiddagarna med att tankspritt bläddra igenom deras akter, att de själva och innehållet i akterna inte betydde ett dugg för mig, att jag gick fullkomligt oförberedd till rättegångarna, att det var slumpen som avgjorde utgången av målen och att deras öde helt enkelt låg i händerna på en oansvarig, psykiskt störd person.

När jag var tvungen att ta emot klienter, kändes situationen overklig.

Klienterna pratade på, jag hörde inte ett ord, nickade bara instämmande. De kände sig lugnade och fortsatte att prata. När de var färdiga, tryckte jag deras händer med ett förstående leende.

De tycktes uppskatta att advokaten låtit dem öppna sitt hjärta utan att avbryta och att jag uppenbarligen hade förstått deras problem och önskemål.

Jag var verkligen duktig var det omdöme min sekreterare fick höra från en kvinnlig pensionär som ville stämma sin granne för att han stoppade oanständiga brev i hennes brevlåda.

22

Pa sannolika ska l inlaga.indd 22

08-11-28 16.18.29

Jag liknade inte ens en advokat, sa hon. Det var sant.

De var nöjda och jag hade, i bästa fall, endast en vag idé om deras bekymmer. Tillsammans var vi på väg mot en katastrof.

Men då, när jag fått sova några nätter, dök det upp något nytt.

Jag började vilja gråta. Först hände det hemma, på kvällen när jag just hade kommit in eller på morgonen när jag skulle stiga upp.

Sedan ute. Jag gick på gatan, tankarna snurrade runt i huvudet, och plötsligt höll jag på att brista i gråt. Jag lyckades behärska mig, både hemma och på gatan, som väl var, även om det blev svårare för varje gång. Jag koncentrerade mig på mina skor eller på bilarnas registrerings­skyltar, och framför allt undvek jag att se mötande i ögonen. Jag var övertygad om att de skulle se hur det var ställt med mig.

Till slut hände det på kontoret. En eftermiddag när jag pratade om något med min sekreterare började det svida i halsen och jag kände hur jag fick tårar i ögonen.

Jag stirrade dumt på en liten fuktfläck på väggen medan jag svarade med nickningar och huvudskakningar, livrädd att Maria Teresa skulle förstå vad som stod på.

Och det förstod hon mycket väl, hon mindes plötsligt att hon var tvungen att göra några kopior och lämnade finkänsligt rummet.

Det tog bara en sekund innan jag brast i gråt och jag kunde nästan inte sluta.

Jag insåg att jag inte kunde vänta tills det hände igen, till exempel under en rättegång.

Dagen därpå ringde jag min läkare och bad honom om namnet på den där specialisten.

23

Pa sannolika ska l inlaga.indd 23

08-11-28 16.18.29

5

P

sykiatern var lång och kraftig och respektingivande, han bar skägg och hade händer som dasslock. Jag kunde föreställa mig honom hålla fast och örfila upp någon galning och spänna fast honom i tvångströja.

Han var vänligare än man kunnat tro när man först såg skägget och kroppshyddan. Han lät mig berätta allt och nickade. Jag tyckte att det var lugnande. Sedan kom jag att tänka på att jag också nickade när mina klienter pratade och jag kände mig genast mindre lugn.

Han sa att jag led av en särskild form av anpassningsstörning.

Skils­mässan hade haft samma verkan på mitt psyke som en tidsinställd bomb. I ett visst ögonblick hade den åstadkommit en krissituation med en kedjereaktion av bristningar. Jag hade gjort fel när jag ignorerat problemet i så många månader. Det hade skett en fördjupning av krissituationen som riskerade att gå över i en medelsvår depression. Detta slags situation fick inte underskattas. Men jag skulle inte vara orolig, bara det faktum att jag hade gått till en psykiater var ett positivt tecken på självkännedom och det var en förutsättning för att tillfriskna. Det var förstås nödvändigt med läkemedelsbehandling, men på det hela taget skulle situationen helt säkert vara mycket bättre redan inom loppet av några månader.

En paus och en skärskådande blick. Det måste ha ingått i behandlingen.

Sedan satte han sig ner och skrev, han fyllde en hel sida i receptblocket med namn på ångestdämpande och antidepressiva mediciner.

24

Pa sannolika ska l inlaga.indd 24

08-11-28 16.18.29

Jag skulle ta det här i två månader. Jag skulle försöka tänka på något annat. Jag skulle försöka låta bli att oroa mig för mig själv.

Jag skulle försöka tänka positivt och inte tro att min situation var hopplös. Jag skulle ge honom trehundratusen lire, och kvitto var det inte tal om och vi ses här om två månader för kontroll.

När han sa adjö vid dörren, avrådde han mig från att läsa apotekets patientupplysning.

Han var verkligen förtrogen med det mänskliga psyket.

Jag tänkte leta upp ett apotek långt från centrum för att inte riskera att träffa någon bekant. Jag ville inte att apotekaren skulle ropa till expediten i de bakre regionerna fraser som: ”titta i skåpet med psykofarmaka om vi har något extrastarkt psykiatriskt valium till den här herrn” inför någon klient eller kollega.

Sedan jag hade kört runt en stund, valde jag ett apotek i Japigiadistriktet i utkanten av staden. Farmaceuten var en kraftig flicka som såg ganska otillgänglig ut och jag gav henne receptet utan att titta henne i ögonen. Jag kände mig som en prästkandidat i en porrshop.

Den kraftiga farmaceuten höll redan på att göra i ordning räkningen, när jag reciterade den replik jag övat in: ”Eftersom jag ändå är här tar jag något till mig själv också. Har ni C-vitamin i brustabletter?”

Hon tittade på mig ett ögonblick utan att säga något. Hon kunde manuskriptet. Sedan gav hon mig C-vitaminerna tillsammans med allt det andra. Jag betalade och stack iväg som en tjuv.

När jag kom hem öppnade jag påsen och läkemedelsförpackningen och läste bipacksedlarna. De var intressanta allesammans men min blick drogs som hypnotiserad till bieffekterna av den antidepressiva medicinen, Trittico med det verksamma ämnet trazodon. Det började med vanlig yrsel och fortsatte snabbt till muntorrhet, synrubbning, förstoppning, svårighet att kasta vatten, darrningar och störd sexual­funktion.

25

Pa sannolika ska l inlaga.indd 25

08-11-28 16.18.29

Jag tänkte att det där om störd sexualfunktion hade jag sörjt för alldeles själv och fortsatte läsa. Då upptäckte jag att intagande av trazodon hos ett litet antal män kan framkalla förlängda och smärtsamma erektioner, så kallad priapism.

Detta problem kunde till och med kräva ett akut kirurgiskt ingrepp, vilket i sin tur kunde förorsaka permanent nedsatt sexualfunktion.

Men avslutningen var lugnande: risken för dödlig överdos vid intagande av trazodon var lyckligtvis lägre än den som förelåg vid intag av tricykliska antidepressiva medel.

När jag hade slutat läsa började jag grubbla.

Hur bär man sig åt om man får en förlängd och smärtsam erektion? Tar man den i handen och åker till sjukhuset? Sätter man på sig mycket bekväma byxor? Vad säger man till läkaren? Vad innebär permanent nedsatt sexualfunktion?

Och dessutom: vad behövs för en dödlig överdos av trazodon?

Räcker det med två piller? Måste man ta hela asken?

Jag hittade inget svar på mina frågor, men insåg att Tritticon borde spolas ner i toaletten tillsammans med alla de andra medicinerna som min psykiater hade skrivit ut. Min ex-psykiater.

Jag tömde omsorgsfullt alla förpackningarna och slängde alltihop. Sedan kastade jag kartongerna, flaskorna, ampullerna och bipacksedlarna i soporna.

När jag var färdig hällde jag upp drygt ett halvt glas whisky – undvik alkohol – och stoppade Triumfens ögonblick i videospelaren. En av de få filmer jag hade tagit med mig.

Medan de första bilderna rullade fram, tände jag en Marlboro – undvik nikotin, åtminstone kvällstid – och för första gången på mycket länge kände jag mig nästan på gott humör.

26

Pa sannolika ska l inlaga.indd 26

08-11-28 16.18.29

6

S

om pojke boxades jag.

Det var min morfar som tog mig med sig när han såg mig komma hem svullen i ansiktet efter en massa slag. Jag hade fått dem av en typ som var större – och elakare – än jag.

Jag var fjorton år. Jag var mager som en sticka och hade en näsa som var röd och glänste av akne. Jag gick i gymnasiet och jag var övertygad om att lycka inte existerade. Inte för mig i alla fall.

Gymmet låg i en fuktig källare, läraren var en mager man i sjuttioårsåldern med armar som fortfarande var fasta och muskulösa och ett ansikte som Buster Keaton. Det var en vän till min morfar.

Jag minns precis hur det var när vi klev in efter att ha gått nerför en smal och dåligt upplyst trappa. Ingen pratade, det enda som hördes var knytnävs­slag mot säcken, smällar från repen, päronbollens rytm. Jag kan inte beskriva lukten därnere men jag känner den i näsan nu när jag skriver, och det får mig att rysa.

Att jag boxades var länge en hemlighet för min mamma. Hon fick inte veta det förrän jag var sjutton och ett halvt och vann silver i weltervikt vid de regionala juniormästerskapen.

Min morfar däremot fick aldrig se mig på prispallen.

Tre månader innan jag steg upp på den promenerade han i pinjeparken med sin schäfer. Han stannade till och sjönk ner på en bänk.

En pojke som varit i närheten sa att han hade klappat hunden och sedan nästan genast fallit mot ryggstödet med huvudet i en konstig vinkel.

Karabinjärerna blev tvungna att skjuta hunden innan de kunde 27

Pa sannolika ska l inlaga.indd 27

08-11-28 16.18.29

gå fram till mannen och identifiera honom som Guido Guerrieri, pensionerad lärare i medeltida idéhistoria.

Min morfar.

Jag vann fler medaljer efter det i de regionala mästerskapen, ett brons vid de italienska universitetsmästerskapen, i mellanvikt.

Jag hade aldrig något tungt slag men jag lärde mig tekniken, jag var lång och mager och hade längre armar än de andra i min vikt.

Strax innan jag tog min examen slutade jag, för man kan bara hålla på länge med boxning om man är mästare eller om man har något att bevisa.

Jag var inte mästare och jag tyckte att jag hade bevisat vad jag velat bevisa.

När jag nu bestämde mig för att strunta i den moderna psykiatrin, ansträngde jag mig att hitta något annat, ett alternativ. Jag kom på att jag kunde boxas.

Det gick upp för mig att det hade varit en av de få äkta sakerna i mitt liv. Lukten av lädret i handskarna, slagen – att ge och ta – den varma duschen efteråt när man insåg att man inte haft en enda tanke i skallen på två timmar.

Rädslan när man gick mot ringen, rädslan bakom ens uttryckslösa ögon, bakom den andres uttryckslösa ögon. Hoppa, slå, försöka undvika att ta emot, ge igen, armar som man inte orkar hålla upp för att skydda sig för att man är så trött, andas genom munnen, be att det ska ta slut för att man inte orkar mer, vilja träffa och inte lyckas, tror man, tänka att det inte spelar någon roll om man vinner eller förlorar bara det tar slut, vilja kasta sig på marken men inte göra det, inte veta vad det är som håller en på benen och så ringer klockan och man tänker att man har förlorat och att det inte spelar någon roll och sedan höjer domaren ens arm och man förstår att man har vunnit och ingenting annat existerar i det ögonblicket, ingenting annat än det ögonblicket. Ingen kan ta det ifrån en. Aldrig någonsin.

28

Pa sannolika ska l inlaga.indd 28

08-11-28 16.18.29

Jag letade efter ett gym där jag kunde boxas. Det var länge sedan den gamla källaren där jag tränade för nästan tjugofem år sedan existerade. Läraren var död. Jag läste gula sidorna och jag insåg att staden var full av lokaler för kampsporter, japanska kampsporter, thailändska, koreanska, kinesiska, till och med vietnamesiska. Det var ett brett utbud: judo, jiujitsu, aikido, karate, thaiboxning, taekwondo, thai chi chuan, wing chun, kendo, viet vo dao.

Boxning verkade helt ute, men jag gav mig inte. Jag ringde till Olympiska kommitténs provinsutskott och frågade om det fanns något gym i Bari där man kunde boxas. Tjänstemannen var vänlig och effektiv. Ja, det fanns två boxnings­klubbar i Bari, en låg nära den nya stadion, i en av kommunens lokaler, den andra höll till i gymnastiksalen i en högstadieskola som låg strax intill där jag bodde.

Jag gick dit för att titta närmare på den och upptäckte att läraren var någon jag kände från det gamla gymmet. Pino. Jag kom naturligtvis inte ihåg efternamnet. Han hade börjat i källaren strax innan jag lämnade den. Han var tungviktare, inte särskilt teknisk men med verkligt tunga slag. Han hade ställt upp i ett par proffsmatcher utan att ha några större framgångar. Nu sysslade han med lite av varje. Instruktör i boxning, utkastare på olika diskotek, chef för ordningsvakterna vid konserter och stora tillställningar och en del festivaler.

Han blev glad att se mig, självklart kunde jag skriva in mig, och jag var hans gäst, det var inte tal om att jag skulle betala. Och en advokat kan alltid komma väl till pass.

Så från veckan därefter gick jag från kontoret halv sju på måndagar och torsdagar, sju var jag på gymmet och jag boxades i närmare två timmar.

Det fick mig att må lite bättre. Inte bra, men lite bättre. Jag hoppade rep, stretchade, tränade bukmusklerna, slog på säcken och boxades med pojkar som var tjugo år yngre än jag.

29

Pa sannolika ska l inlaga.indd 29

08-11-28 16.18.29

Några nätter lyckades jag somna av mig själv, utan piller, andra inte.

Någon gång lyckades jag till och med sova fem eller sex timmar i följd.

Någon kväll gick jag ut med vänner och kände mig nästan normal.

Fortfarande fick jag gråtattacker men inte så ofta och jag lyckades i alla fall behärska mig.

Jag åkte fortfarande inte hiss, men det var inget större problem och det var hur som helst ingen som lade märke till det.

Jag tog mig nästan oskadd genom julhelgen, trots att jag såg Sara på gatan i centrum en dag, kanske den tjugonionde eller trettionde.

Hon var till­sammans med en väninna och en man som jag aldrig hade sett. Han kunde mycket väl vara väninnans pojkvän, eller farbror, eller gay, för allt vad jag visste. Men jag blev genast övertygad om att han var Saras nya pojkvän.

Vi vinkade till varandra tvärs över gatan. Jag fortsatte något tiotal meter innan jag upptäckte att jag höll andan. Mellangärdet var ur funktion. Jag kände något varmt stiga inom mig, ända nerifrån, upp i hela ansiktet, upp i hårrötterna. Hjärnan fungerade inte på flera minuter.

Jag hade svårt att andas hela dagen och på natten sov jag inte.

Men så gick också det över.

Efter julhelgen började jag arbeta igen, i alla fall lite. Jag insåg att en katastrof var nära inte bara för kontoret utan framför allt för mina intet ont anande klienter. Jag kämpade på för att försöka få situationen någorlunda under kontroll.

Jag började åter förbereda rättegångarna, jag började lyssna, åtminstone lite, på vad klienterna sa och jag började lyssna på vad min sekreterare sa.

Långsamt och ryckigt som en gammal risig bil började mitt liv komma igång igen.

30

Pa sannolika ska l inlaga.indd 30

08-11-28 16.18.29

andra delen

31

Pa sannolika ska l inlaga.indd 31

08-11-28 16.18.29

32

Pa sannolika ska l inlaga.indd 32

08-11-28 16.18.30

1

D

et var eftermiddag en dag i februari men det var inte kallt.

Det hade över huvud taget inte varit kallt den vintern.

Jag passerade baren nedanför kontoret men gick inte in. Jag skämdes för att beställa koffeinfritt kaffe och därför gick jag till en trist bar fem kvarter bort.

Sedan jag började ha svårt att sova, drack jag inte vanligt kaffe på eftermid­dagarna. Någon gång provade jag caffè d’orzo, gjort på havre, men det var riktigt äckligt. Koffeinfritt kaffe däremot smakar som vanligt kaffe. Men det var viktigt att ingen märkte vad jag beställde.

Jag hade alltid tittat på dem som beställde koffeinfritt kaffe med ett visst medli­dande. Jag ville inte att någon skulle titta på mig på samma sätt. Åtminstone inte folk som kände mig. Därför undvek jag att gå till min vanliga bar på eftermid­dagarna.

Jag tog mitt kaffe, tände en Marlboro och rökte den sittande vid ett gammalt bord med skiva av plast. Sedan gick jag de fem kvarteren tillbaka och upp på kontoret.

Såvitt jag kunde minnas skulle det bli en tämligen lugn eftermiddag: ett enda möte var inbokat. Med fru Cassano, som dagen därpå skulle ställas inför rätta för misshandel av maken.

Enligt åtalet hade mannen i åratal fått stå ut med att varje dag bli kallad misslyckad jäkla trashank när han kom hem från sitt arbete.

I åratal hade han tvingats lämna ifrån sig sin lön, han fick bara behålla lite småpengar till cigarretter och andra personliga utgifter. I åratal hade han förödmjukats vid familjefester och framför ögonen på sina få vänner.

33

Pa sannolika ska l inlaga.indd 33

08-11-28 16.18.30

Vid åtskilliga tillfällen hade han fått ta emot slag och till och med blivit spottad i ansiktet.

En vacker dag hade han inte stått ut längre. Han tog mod till sig och gick hemifrån, han sa upp lägenheten och begärde omedelbar äktenskapsskillnad och yrkade på prövning av hustruns skuld.

Hon hade valt mig som advokat och den eftermiddagen skulle vi diskutera detaljerna i försvaret.

När jag kom in, meddelade Maria Teresa att ragatan inte hade kommit ännu. Däremot väntade en svart kvinna på mig sedan mer en halvtimme. Hon hade inte avtalat tid men, sa hon, det rörde sig om ett mycket viktigt ärende. Det sa de alltid.

Hon satt i väntrummet. Jag tittade på henne genom den halvöppna dörren. Det var en stilig kvinna och hennes ansikte var vackert men allvarligt. Hon kunde inte vara mer än trettio år.

Jag sa åt Maria Teresa att släppa in henne till mig efter ett par minuter. Jag tog av mig kavajen, satte mig vid skrivbordet, tände en cigarrett och så kom hon in.

Hon väntade tills jag bad henne slå sig ner och sa nästan helt utan brytning ”tack advokaten”. När jag träffade utländska klienter var jag alltid osäker på om jag skulle använda du eller ni. Många förstår inte ni och konversationen kan bli lätt surrealistisk.

På det sätt kvinnan sa ”tack advokaten” förstod jag genast att jag skulle kunna använda ni utan någon som helst risk för att inte bli förstådd.

När jag frågade henne vad hon hade för problem, räckte hon mig några hophäftade pappersark med överskriften ”Förundersökningsdomarens kansli, delgivning om fängsligt förvar i häkte”.

Droger, tänkte jag omedelbart. Hennes man är langare. Men sedan, nästan lika snabbt, föreföll det mig omöjligt.

Vi tänker alla i schabloner. Den som säger att det inte är sant är en lögnare. Den första schablonen hade givit sekvensen: afrikan, arrest, droger. Afrikaner häktas framför allt av den anledningen.

34

Pa sannolika ska l inlaga.indd 34

08-11-28 16.18.30

Genast dök emellertid nästa schablon upp. Kvinnan såg aristokratisk ut och verkade inte vara en langares flickvän.

Jag hade rätt. Hennes vän hade inte arresterats för langning utan för kidnapp­ning och mord på en nioårig pojke.

Delgivningens åtalspunkter var korta, byråkratiska och fasansfulla.

Abdou Thiam, medborgare i Senegal anklagades: a) för brottet enligt paragraf 605, brottsbalken, att överlagt ha frihetsberövat den minderårige Francesco Rubino och med list övertalat honom att följa med honom och att sedan ha hållit kvar honom mot hans vilja. b) för brottet enligt paragraf 575, brottsbalken, att ha orsakat den minderårige Francesco Rubinos död genom att utsätta honom för våld av ej fastställt slag och genom att därefter kväva honom med likaledes obestämt tillvägagångssätt och medel. Båda brotten begångna i trakten av Monopoli mellan den 5 och 7 augusti 1999. c) för brottet enligt paragraf 412, brottsbalken, att ha gömt den minderårige Francesco Rubinos kropp genom att kasta den i en brunn.

Polignano, den 7 augusti 1999 Den nioårige Francesco hade försvunnit en eftermiddag när han spelade fotboll ensam i en skogsglänta utanför morföräldrarnas villa vid havet i trakten av Monopoli i södra delen av provinsen.

Två dagar senare hittades hans kropp i en brunn omkring tjugo kilometer längre norrut, på landsbygden runt Polignano.

Rättsläkaren som utförde obduktionen hade inte kunnat vare sig fastställa eller utesluta att pojken hade utsatts för sexuellt våld.

Jag kände till den där rättsläkaren. Han skulle inte vara i stånd att fastställa om ett barn – eller en vuxen eller en åldring – utsatts för sexuellt våld ens om han hade bevittnat våldtäkten.

35

Pa sannolika ska l inlaga.indd 35

08-11-28 16.18.30