Maria Gripe
Pappa Pellerins dotter
M A R I A G R I PE
illustrerad av
H A R A L D G R I PE
Y 1 Z
L
o e l l a s fingrar är röda av köld. Ibland måste hon
ställa ifrån sig svampkorgen och gnida liv i dem. Det är inte lätt att se svampen bland alla dessa löv. Den börjar väl ta slut också, det är sent på hösten. Hur hon rafsar och krafsar blir det inte mycket hon får. Mörkret faller, skuggorna tätnar mellan träden. Det är ett dystert landskap. Löven lyser inte längre, är varken gula eller röda. De börjar bli bruna. Regnet strilar sakta. November… Hon rätar på ryggen och drar koftan tätare kring sig. I korgen finns bara ett par blekblöta kantareller och en blåmusseron. Det räcker inte – hon skärper blicken och spanar. Där kanske! Asch, bara våta stenar. Men där. Jo, det är musseroner. Då så, då får det räcka. Nu måste hon bara få med sig lite bränsle också. Fasligt så fort det mörknar. Och att det ska regna så. Det droppar från håret. Hon stryker undan det med en otålig rörelse. Det faller i ansiktet var gång hon böjer sig. Och det är mycket långt och tjockt och svart, och sant som sägs, att det ormar sig långt ner på ryggen. Å, hon vet precis vad de säger om henne nere i byn. Men det bekommer henne inte. De får gärna gasta Lopp-Loella om de vill. Henne rår ingen på.
5
Förresten känns det inte oävet att bli kallad Lopp- Loella. Det ligger något visst, en smula skrämmande och farligt i namnet, som är ganska uppiggande. Hon har ingenting emot att te sig avskräckande. Det gäller att hålla folk på avstånd. De tål henne inte. Än sen då – hon tål inte dem. Dumma, inbilska och skenheliga är de, hela bunten, det vet hon nog. Ja, hon har ett svårt humör – det vet hon med. Men det behövs. Inte får man vara en vela, när man bor ensam i skogen och har två småsyskon att dra försorg om. Det heta lynnet värmer, det sätter eld på bekymmer och oro. Fyr och flamma – men sen är det också väck, eländet. Sen är det bra. I dag har Loella ett oväder på lur inombords. Det finns åska i blicken och en rynka mellan ögonbrynen. Hon sliter åt sig riset på marken och slänger det i en hög. Nu blir hon stående blick stilla en minut. Med händerna instuckna i tröjärmarna som är för långa och upprullade nertill. Det är mammas kofta, den är grön och lång som en kappa på henne. Hon ser trotsigt in i dunklet mellan tallarna. Luften är strimmig av regn. – Första november, säger hon plötsligt högt. Rynkan mellan ögonbrynen djupnar, ögonen svartnar till sotflagor. Oktober lovte mamma. Så säkert lovte hon – då skulle hon komma. Senast i oktober – jaadå. Så slår ilskan ut för fullt. Hon har ett långt rött halsband, som mamma gett henne. Det sliter hon av sig och
6
slår med det, så det viner i luften. – Nedrigt! Gement! Sabla sätt! hojtar hon. Ger rishögen en ilsken spark, hoppar jämfota. Ögonen skjuter blixtar. – Sabla, sabla sätt! Så småningom lugnar hon sig. Nyss var hon blek och frusen. Nu har hon blivit röd om kinderna, varm och pigg och full av energi. En liten maskin som laddat upp sig. Hon drar med tröjärmen ett beslutsamt drag under näsan, hissar till, fnyser åt sig själv. – Svartsippa, Månvända, Ormens bär – fy, så Loella svär. Fy! Fy! Dessa tre märkvärdiga ord: Svartsippa, Månvända, Ormens bär, uttalar Loella vid misshumör. I skiftande vändningar och sammanhang som en sorts magisk formel tillkommen för att avvärja ännu större elände. Vid glatt humör lyder formeln: Vitsippa, Solvända, Ekorrbär… och är ett tack till alla goda makter och en bön att inte överge henne. Men det var längesen hon använde dem. Hon är övergiven nu; mamma som aldrig kommer. Inte ens skriver. Det är otäckt att ha en mamma till sjöss i höststorm och mörker. Vad som helst kan hända. Hon är jämt ängslig för mamma. Därför är det en lättnad att låta ängslan övergå i ilska ibland. Som nu. Man blir av med den åtminstone för en stund. Hon lindar åter varligt det lysande pärlbandet kring halsen. Så vackert det är mot koftans gröna. Det är ett fint halsband. Hon kunde låtsas att det var äkta koraller om
7
hon hade lust, skrev mamma, för det är just den färgen, fast det är av plast. Men hon bryr sig inte om att låtsas. Vad ska det vara bra för? Koraller eller plast – det är äkta den sorten det är. Så – nu måste hon skynda sig. Hon slår en snara runt kvistarna, hivar upp dem på ryggen och tar svampkorgen. Ilar i väg. Det är nästan mörkt och regnet faller oavbrutet. Nu skymtar stugan där borta i gläntan, liten, grå och fjällig. Hon stannar till, och hjärtat gör en volt. Vad i fridens dar! Det lyser i fönstret! Vem har tänt? Det var släckt när hon gick. Både fotogenlampan och i spisen. De små sov. Oron svider till. Hon sätter i väg med andan i hals gropen. De har fått vara ensamma alldeles för länge. Men vem har tänt? Nyckeln sitter i låset. Hon brukar ha den i en springa ovan dörren. Någon har varit där. Hon slänger risknippet på trappstenen och öppnar. – Å, tant Adina! Är det du! – Ja, vem skulle dä annars va, lilla hjärtat? – Jag vet inte, jag var lite skrajsen för du sa sist att du inte kunde komma förrn om lördag. Du skulle ju ha folk hemma i dag? Loella ser sig runt, och ögonen börjar glänsa. Det sprakar i spisen, fotogenlampan är tänd. Det doftar. – Plättar, säger hon vädrande. – Jojomen, nu kom ho allt lagom, lilla hjärtat. Nä, dä vart inge främmat. Di sa återbud när dä tog te å regna så
8
dant. Å då tänkte jag att jag kilar upp te mina små ett slag. Tant Adina sitter i soffan med Rudolf och Konrad på vardera sidan om sig. Hon matar dem med sked. De gapar tyst och snällt efter godsakerna. Och deras små svartlurviga huvuden och runda mörkblå ögon kommer dem att likna små hungriga entiteungar. – Det är inte mycket svamp i skogen nu, säger Loella. – Kan tro det. Men nu har ho mat för flera dar i alle fall. Dä är bara te värma. Ho ska ta köttebullarna först och vänta mä fläsket, som är salt och håller sig. Ja, ho ser själv. Bröt som jag baka i går vart lite hårt gräddat, särskilt bullarna, men goa är di. Loella har satt sig vid bordet och nickar med mun full. Tant Adina pratar på: – Har ho vart någe te bys sen sist, lilla hjärtat? Loella skakar på huvudet. – Inte ord ifrå mor häller då förstås? – Nej. Tant Adina hjälper Rudolf dricka ur muggen. Hon ser betänksam ut. – Jag va te posten som i morse å frågte ifall dä va någe brev te Loella, men dä va inge. Ho kommer kanske diräkt då, mamma, utan te skriva först. Dä kan ju hända. – Hon brukar alltid skriva innan. – Jaså, jaa – inte vet jag, men vi är ju inne i november måne nu, så… Hon tystnar och torkar Konrad om mun. Han lutar sig mot hennes runda arm och rapar förnöjd. – Inte äta mea, mätt i magen, jollrar han.
9
– Mätt i magen, plättmätt i magen, storskrattar Rudolf och börjar klättra omkring i tant Adinas knä. Konrad likadant. – Jida janka, jida janka! Tjung då! Tant Adina börjar omedelbart sjunga Rida, Rida, R anka, hästen heter Blanka. Hon får sjunga den några gånger innan de små blir nöjda. Men plötsligt åker tummarna in i mun på dem båda, de håller på att överrumplas av John Blund. Tant Adinas sångsätt är också ganska sömngivande. Det är en vaggande, lite entonig rytm genomgående. Det är inte så konstigt, hon har inte sjungit mycket annat än psalmer och vaggvisor i sitt liv. Nu reser hon sig, sätter försiktigt ner Rudolf och Konrad, drar sen ut två lådor ur den stora byrån och ställer bredvid varann på golvet. Det är redan bäddat i dem. Hon tvättar de små varligt i tur och ordning och stoppar dem i säng. De somnar strax. Loella har dukat av och diskat under tiden. I den stora vitkalkade spisen glöder ännu några kol. Hon blåser på dem och värmer kaffepannan åt tant Adina. De sätter sig båda i lampskenet vid bordet. Tant Adina dricker sitt kaffe i långa njutningsrika drag. Under andaktsfull tystnad och med blicken i fjärran. Loella lutar huvudet i händerna och ser drömsk ut; hon gör så alltid efter tant Adinas plättar. Tant Adina sätter ner koppen och hennes lilla runda haka får en bestämd kontur, när hon till sist bryter tystnaden.
10
– Dä duger inte detta, lilla hjärtat, säger hon bekymrat. Jag har hört att skolmyndigheterna är i farten igen. Endera dan är di här ätter vad dä lät. Loella slår näven i bordet, med ens blixtrande arg. – Det är nötaktigt av dem. Jag kan både läsa och skriva. Och räkna med, så det räcker åt di där fårskallarna. – Så så, lugnar tant Adina, dä fordras ju annat mä, vet ho väl. Ho ä ju tolv år fyllda nu mä så… – Ja, då borde man va för stor för att gå i skola. – Å nä lilla hjärtat, dä ä ju så mycke mä skola nu för tiden så. – Obehövligt snavs! – Så, så, dä ska ho väl inte säga… Tant Adinas tunga håruppsättning guppar bekymrat. – Fast jag kan hålla mä na på att där ä mycke som verkar besynnerligt, allra hälst som di försummar psalmboka som di gör. Och katkesen ska vi inte tala om. Dä kan aldri gå väl. Annat va dä på min tid. – Ja, det är ju det jag säger. Di är nötaktiga. Loella fnyser och daskar irriterat med handen i bordet. Di är ju inte vettiga med sin skola. Ska man gå där hela livet kanske. Är det likt det? Tant Adina svarar inte. Hon har fattat nål och tråd och lagar en liten byxa. Då och då ser hon på Loella över glasögonkanten. Suckar lite, säger sen med allvarlig ton: – Har ho lärt sig versarna som jag sa? Loella nickar. – Låt höra då!
11
Loella läser lydigt psalm på psalm utan att staka sig. Tant Adina släpper syarbetet och sitter med knäppta händer, andäktigt formande läpparna efter de välkända orden. Sen förhör hon budorden, och det går lika bra. Hon ser nöjd ut. Och en liten smula triumferande. – Kommer di å hör henne på detta, då får di allt så di tiger, konstaterar hon, men tillägger med en suck. Fast dä är ogudaktigt folk, så dä spörs väl om di gör. Di har väl andra idéer. – Jag blåser i deras idéer, förkunnar Loella. Det ska di nog bli varse. Tant Adina suckar åter. – Dä låter sig sägas, hjärtat mitt, men dä är likafullt di som har makten på sin sida. – Än sen då – jag har ju dig på min sida. Di kommer ingen vart… – Vad hjälper dä? En tosig käring? – Den enda som är klok i hela världen, det ska di nog få i sig. Tant Adina har lagat färdigt, hon viker ömt ihop de små kläderna, reser sig till hälften och blir stående tungt stödd mot bordet. Lampljuset faller på hennes runda röda händer, men ansiktet är i skugga. Rösten hennes hörs lite sträv, när hon säger: – Lilla hjärtat, ta nu sitt förnuft te fånga och flötta ner te mitt i vecka som kommer. Pettersson ska ho inte va rädd för, han är allt beskedlig, gubben min, fast han är lite taltrög och inte så vidlöftig som en annan. Hon ser på Loella som sitter orörlig. – Och jag har rejäla sängar åt di små på vinden, fort-
12
sätter hon bevekande. Di har ju växt ur sina byrålåder nu för längesen. Och I ska få eget rum. Ja, dä blir så bra så. Ho kan aldrig tro så bra dä blir. Nu har Loella också rest sig. Hon är helt belyst av lampans sken. Hon är blek och ruskar vilt på huvudet. – Om mamma kommer och vi är borta! Då dör hon på fläcken. Tant Adina låter ana en kort fnysning. – Har ho inte dött än så, säger hon buttert men behärskar sig omedelbart. Jag menar som så, att ho tör ju begripa att I inte kan bo här mol allena. Ho blir glad, dä ä va jag tror. Och alla vet ju var I hålls. Så dä får ho veta mäsamma, dä ä ingen fara. Och så kan ho hämta er hos mig. Och Loella får gå te skola, så vi slipper dä kältet. Dä blir dä bästa. Loella stirrar in i ljuset, svarar inte. – Jag måste gå nu, lilla hjärtat, innan dä blir nermörkt. Men ho gör klokt, om ho gör som jag säger. Tänk påt i alle fall för di smås skull. Tant Adina drar på sig sina stövlar och kappan och gör sig beredd att gå. I dörren ger hon Loella en hastig kram. – Tänk påt! – Ja. Det har slutat regna, men det blåser. De ser skyarna jaga varandra kring en oberörd måne. – Jag ställde smör och en snipa grädde och lite annat smått och gott ute i källarn. Ja, ho ser väl, ropar tant Adina och flaxar i väg i blåsten. Loella står stilla och ser efter henne; hur hon försvinner
13
14
som en flackande skugga bland alla andra i skogen. Nu syns hon inte mer. Loella andas djupt, ser sig runt, ser uppåt… Måne, vind och ensamhet över stugan som alltid. Hon kryper in i värmen och låser dörren. Inte det minsta rädd men högtidlig till mods. Hon går fram till fönstret och blir stående. Månen betraktar henne – undrande, hemlighetsfullt. Hon svarar med samma undran i blicken. Månvända… En uggla skriker. Gång på gång skriker ugglan.
7
15
Y 2 Z
D
e t är alldeles som Loella säger att det skvallras om
dem där uppe i skogen. Folket i byn har sina bestämda åsikter om det mesta som sker. Förresten händer det inte så mycket och därför blir den ensamma flickan i torpet så mycket intressantare. Bara en sådan sak som att döpa henne till Loella! Är det kristet det? Är det vettigt, när det finns rejäla namn – som Ella till exempel – skulle det inte duga kanske? Kristnar man ett barn på det viset, då får man sannerligen skylla sig själv om hon får heta Lopp-Loella i hela sitt liv. Vare sig hon nu har loppor eller ej, det kan man ju inte veta. Men nog är hon svart alltid, flickungen. Håret ringlar sig som svarta ormar långt ner på ryggen, och ögonen är så svarta som olyckor. Osäll till sinnes är hon med, rolös och flängig som om hon hade löss på själen. Så nog gör hon skäl för namnet alltid… Visst förstår man att det är synd om henne. Hon är ju alldeles ensam. Bor uppe i ödemarken med sina två små tvillingbröder i en liten grå stuga, som är urgammal och precis fallfärdig. Den är ända sen den tiden då de täckte väggar och tak med spån, och fönstret är så litet så det släpper knappt in något ljus. Och så låg som stugan är sedan, den syns ju knappt, en vuxen människa måste
16
kröka sig dubbel för att komma in genom dörrn. Tänk, att det finns folk i våra dagar som vill bo på det viset! Inga grannar finns det i närheten heller. Och ingen väg leder dit upp. Bara en stig så pass att timmerfororna kan ta sig fram hjälpligt. Det är en bra bit dit genom mörka skogen. Ingen människa skulle väl vilja bo så långt från världen. Utom detta märkliga barn. Nu är det flera månader sedan hennes mor var hemma sist. Och far finns ingen förstås. Förresten är det inte samma fader till barnen, men bägge har stuckit sin kos. Det sägs annars att flickans far skulle ha varit en rejäl karl. Väldigt skötsam och trevlig med. Men modern – det är då en besynnerlig människa! Att en karl går till sjöss, det kan man ju begripa, men att ett fruntimmer kan överge sina barn för att hållas och städa på gamla båtar, det är ofattligt. Det är förryckt. Och så skriver hon hem till jäntungen och lovar att hon ska komma, lovar guld och gröna skogar, men inte kommer hon inte. Ungen hon går där och väntar och längtar och tror på alla befängdheter förstås. Blir viktig och enveten och obeskedlig mot folk. Det är inte konstigt alls. Hon har inte bättre förstånd, kraken. Det bästa skulle kanske vara att barnavårdsnämnden ingrep, och de blev omhändertagna alla tre. För hur ska det annars bli i vinter? Om inte mamman kommer snart. Och det verkar då inte hoppfullt, för så här länge brukar hon inte vara borta. Man blir ju faktiskt undersam på om det kan ha hänt något.
17
Inget törs man göra heller. Där finns väl inte mat för dagen i stugan många gånger, men ungen stjäl hellre än hon tar emot hjälp. Ja – åtminstone sägs det så. Kommer man i närheten av stugan, fräser hon som en ilsken katt. Den enda som duger åt detta förvildade barn, det är Adina. Adina Pettersson i Kärrvik, ett litet ställe nere vid sjön. Man kommer förbi där när man ska uppåt skogen, det skymtar strax till vänster innan vägen kröker. Det är ett litet rart ställe de har, Adina och David, hennes man. Vad David egentligen kan tycka om detta med Lopp- Loella, det vet väl ingen, för han säger aldrig något. Har aldrig gjort i hela sitt liv för den delen. Adina hon språkar för dem båda, hon har den förmågan, se. Men nog är det för befängt alltihop. Adina, som var så himmelens arg på Lopp-Loella förr i tiden, så det var då inte skapligt. Särskilt den gången ungen släppte lös en mus i kapellet mitt under ett bröllop. Adina höll ju rakt på att spricka av ilska och jäntan åkte ut med en sop av kvasten så hon flög som en liten vante. Men så råkade Adina tappa sin gamla farsklocka i skogen en gång och ungen hittade den och kom ner till Adina, så sedesam och blid som allra helst. Detta knep Adinas hjärta för evigt. Sedan dess hålls hon och kutar i skogen med matkorgar för jämnan. Men man får väl se till vintern när snön kommer, om hon är lika pigg på att rulta upp och ner för backarna då. Visst är hon fasligt snäll, Adina, men nog är hon en liten smula löjlig med. Hon tänker inte längre än näsan räcker, det är åsikten i byn.
18
Ty det finns något som heter skola också. Hur många gånger har inte ungen fått hämtas med våld ner till skolan! Men vad hjälper det? Nästa dag är hon borta igen. Det finns ju inte folk till att springa till skogs och hämta bångstyriga ungar var dag. Men vi har skolplikt här i landet, och detta om inte annat borde Adina betänka. Men hon lyssnar aldrig på andra. Enveten som en gammal åsna går hon där och menar att hon vet barns bästa. Och hon har god hand med barn, det kan man inte säga annat. Ingen utom hon skulle väl lyckats komma till tals med Lopp-Loella. Och tvillingarna lär hon ha fått så fina så. Hon syr och knåpar åt dem jämt. Men i längden går ju inte detta, det är det hon inte kan begripa. Eller också vill hon inte, det är väl det troligaste. Många gånger har man tänkt att någon borde väl sätta sig i förbindelse med flickans far och tala om hur det är ställt där uppe i stugan, så att han finge ingripa. Men det är inte så lätt heller att lägga sig i. Och inte vet man var man ska få tag på honom heller. Adina borde ju vara närmast till att göra detta, men när man för det på tal med henne så svävar hon på målet och svänger i väg med farlig fart. Då är hon inte talträngd inte, men annars kan hon minsann prata och gå på. Frågan är väl om inte Adina i all sin beskedlighet är lite självisk i denna sak. Hon vill helt enkelt behålla barnen för sig själv. Hon låtsas att de är hennes, och det är inte rätt av henne. Fadern däremot har rätt att få veta vad som sker med hans dotter. På detta sätt pratas det hit och dit i byn dagarna i ända.
19
Alla drar sitt strå till stacken, alla har sitt att säga om vad som borde göras med Loella och hennes småsyskon. Det är ett evigt prat. Men själv är Loella ganska så obekymrad om det hela. Visst vet hon att det skvallras, men hon är inte intresserad. Hon syns sällan till nere i byn, håller sig borta med vilja, växlar aldrig ett ord med någon. Och många har knappt sett henne ens. Ändå finns det så mycket att berätta om hennes framfart. Det är ganska besynnerligt. Kanske är det just för att hon är så gott som okänd för de flesta som hon sysselsätter deras fantasi så ofta.
7
20
Y 3 Z
D
e t bor en liten gubbe som heter Fredrik Olsson ännu
högre upp i skogen än Loella. Han är över nittio år och lite folkilsken sägs det. Det är nog inte så farligt med den saken, men han vill gärna vara ifred. Och det är möjligt att han hellre talar med sig själv än med andra. Det blir lätt så när man har bott ensam i hela sitt liv. När han stöter på folk ser han dem inte, och kommer någon upp till hans lilla stuga, så har han en förmåga att göra sig osynlig. Att komma till tals med Fredrik Olsson är nästan omöjligt. Det är alls inget fel på honom. Tvärtom – han är frisk och pigg som en tjugoåring. Han arbetar i skogen, och var dag pilar han till byn efter sin tidning och sin mjölk. Då brukar han plocka med sig Loellas post, när det någon gång kommer något brev. För han är mycket hjälpsam bara han slipper ordbyte med folk. Därför går han inte heller fram med posten ända till stugan. Han brukar lämna den hos Pappa Pellerin. Det är så, att inte långt från Loellas stuga finns ett jätte likt vildhallonsnår. Där blir det på sommarn de största, sötaste och underbaraste hallon. För att vakta dessa – inte så mycket för fåglar kanske som för människor – har Loella rest en skrämma mitt i landet. Hon hittade en mängd avlagda herrkläder på vinden.
21
De hade tillhört hennes far, när han en gång bodde hos dem. Kläderna borde komma till användning tyckte hon och fann på att göra fågelskrämman – eller mänskoskrämman som hon själv säger. Hon vårdar den mycket ordentligt. Då och då får den byta kläder, och hon försöker med nål och tråd lappa de gamla paltorna så gott det går. I hemlighet kallar hon skrämman för Pappa Pellerin. Varför just Pellerin vet ingen. Fadern heter Persson och modern Nilsson, men själv brukar hon kalla sig Loella Pellerin. Hon tycker väl det låter vackert. Ibland har Pappa Pellerin en brun kavaj och rutiga byxor, ibland en mossig rock, och hatt bär han alltid av olika modell, oftast slokhatt. Han äger också en finare kostym, svart med svaga ränder och kolossala axlar, som han får använda vid alla helger. Och på Loellas födelsedag. När det regnar har han ett jättelikt svart regnskynke och ser minst sagt skräckinjagande ut. Blåser det så att vinden för ut skynket ser han ut som ett flaxande svart spöke och kan skrämma vettet ur vem som helst. Det är i en av Pappa Pellerins fickor som Fredrik Olsson brukar stoppa Loellas post, när han går förbi. Och är det långt mellan breven, och det är det oftast, så händer det att Loella kan hitta något i fickan ändå, en påse karameller eller ett tuggummi. Ty Fredrik Olsson har, ingen vet hur, fått vetskap om Loellas svaghet för just tuggummi och polkagriskarameller. I gengäld brukar Loella riva av frimärkena på mammas brev, som kan komma från alla möjliga länder, och lägga dem i Pappa Pellerins ficka. För Loella har – hur
22
vet hon knappt själv – fått veta att Fredrik Olsson samlar främmande länders frimärken. Fast det är ett par kilometer mellan deras stugor är de närmsta grannar, Loella och Fredrik Olsson. Grannsämjan är god – de är varandras mycket osynliga vänner. Bara någon dag efter tant Adinas senaste besök får Loella brev. På långt håll ser hon ett stort brunt kuvert sticka upp ur Pappa Pellerins ficka. Med bultande hjärta springer hon och hämtar det. Från mamma! Avstämplat i Göteborg. Då är hon alltså på väg hem. Loella sliter upp kuvertet. En sidenschalett ramlar ur, en stor fyrkantig, med bilder i vackra färger mot röd botten. Det står London, Paris, New York, Madrid, Berlin och Rom under bilderna. Den är enastående vacker. Hon tror knappt sina ögon. Har mamma blivit rik? Loella kastar sig över brevet. Ett långt brev som alla mammas. Där står så mycket så… Hennes ögon flyger längs raderna… sökande… undrande. Där står om sjön och vädret, och var mamma varit sista månaderna. Att hon bytt båt i London – och att den båten var mindre, men kapten bättre. I Amsterdam köpte hon schaletten, som fanns i blått med, men hon tog rött. Det var storm fyra dar på Nordsjön, båten fick slagsida, men allt gick bra… Loella ögnar vidare… Sida upp och sida ner. Än har mamma inte nämnt ett ord om när hon kommer. Hon läser alltmer förstrött, oro-
23
ligt, med tankarna korsande varann i huvudet. Mamma skriver så mycket oviktigt… Jo, nu kommer det. Här på sista sidan står beskedet: »… Ja, jag är nu i Götet som synes och det är sig bra likt tycker jag, det är ju ett tag sen jag var här, vi har ju gått från Oskarshamn sista tiden, med kapten Bengtsson. Ja det känns konstbesynnerligt, det gör det ska jag säga, att vara så nära och Du ska inte tro Loella min doter, att jag inte längtar efter Er mina små där hemmavid, för det gör jag var dag och var stund, så det blir nog svårt för mig också att inte få komma till Er, det får Du inte tänka annat. Men när det nu erbjuder sig för en annan och komma till Amerika, vad ska en ta sig till? Det är ju däröver en kan göra de stora pengarna som jag alltid sagt Dig att jag skulle göra en vacker dag. Och det ser ut att Den Dagen är kommen nu. Resan får jag ju gratis, och en förnämlig plats är det. Hos adeln Hjelmstierna kan Du tänka. Det är ett rikt och fint folk från Stockholm som ska va i Amerika i ett år, och jag kan ju amerikanskan så jag tog platsen, de ville ha en som kunde. Det blir inte tid att fara hem något, båten går i morron. Jag haver nu tillskrivit min gamla vän Agda Lundkvist och hon ska ta hand om pojkarna åt mig. Dig har hon inte plats för Loella. Jag vart ju alldeles rådlös för detta, men nu har Agda ordnat så Du får bo på barnhemmet i stan. Det ligger precis i närheten av Agdas, så Du kan gå dit när Du vill. Agda kommer och hämtar med bil endera dan har hon lovat. Det blir ju bara ett år högst. Kanske att jag kan komma tidigare med, när det är sommar och göken han gal. Det
24
vet ingen. Och då är jag riker när som jag kommer ska Du se. Då ska det bli presenter vad Du vill. Så var nu en förståndig flicka och oppför Dig väl på hemmet, så Du hedrar Mor Din som alltid tänker på Ert bästa. Hjärtliga hälsningar från DI N MODER . PÅ SK R I F T. Schaletten ska Du va rädd om, så Du kan ha den och jäsa med på stan. Det är äkta konstsiden. Hälsningar DENSA M M A .« Loella står lamslagen. Brevet i handen darrar. Schaletten har fallit till marken. Besvikelsen gör henne tom inombords. Det känns som hade en vind svept rätt igenom henne och rivit med sig allt. Det finns inte en tanke i huvudet. Inte en känsla i kroppen. Hon är som förstenad. Solen lyser matt. Alla färger syns bleka utom de svarta. Luften är kylig, stilla, genomskinlig. Träden nakna, orör liga. Och tystnaden är oerhörd, som om alla ljud för evigt dött bort. Som på världens sista dag. Men plötsligt släpper förlamningen. Blodet pulserar åter. Hon blir röd i ansiktet. Illande röd. Det hettar. Inte av ilska. Hon skulle önska det, men hon är inte arg. Hon bara skäms. Det går inte att förklara; skammen sköljer genom henne, våg på våg. Hon skäms. Skäms. För schaletten. För brevet. För… mamma. För allt. Utan att darra river hon brevet i små bitar och strör dem för vinden. Schaletten knyter hon runt halsen på mänskoskrämman. Sen är hon som vanligt igen. Samlar hastigt ihop några
25