9789198160291

En droppe i RYMDEN Lisa Rodebrand

ANTASIFÖRLAGET

Fantasiförlaget har även gett ut Revolt av Lisa Rodebrand ISBN 978-91-981602-0-8 5-BUSSEN av Staffan Rodebrand ISBN 978-91-981602-1-5 Med hjärtat i halsgropen av Elin Niklasson ISBN 978-91-981602-2-2 Undergång av Nathalie Sjögren ISBN 978-91-981602-5-3 Dit du inte får gå av Emil Haskett ISBN 978-91-981602-6-0

© Lisa Rodebrand ISBN 978-91-981602-9-1 Utgiven av Fantasiförlaget Tryck: ScandBook AB, Falun 2018 Omslagsillustratör Hans Mothander

1 Varför rymdskeppet skulle slå ner mitt i militärstationens odlingar var en gåta, men vem brydde sig? Det hade väl navigerat fel helt enkelt.

Dito avskydde när hans far skickade ut honom på meningslösa uppdrag för att hålla honom sysselsatt. Uniformen han hade på sig var ett skämt! Farsan trodde visst att militärens disciplin skulle göra sonen gott, men Dito hade aldrig någonsin följt order och han tänkte inte börja nu.

Medan motorerna på hans svävare varvade ner letade han i packlådorna efter en stjärnkikare. Han tittade bort mot kontrollrummet högst upp i ett av vattentornen. Tur att rymdskeppet inte låg på kollisionskurs med tornen. Att bli av med mer vatten skulle ha varit en katastrof. Den senaste vattenleveransen hade inte kommit och alla var oroliga för de sjunkande nivåerna.

Dito klev ner från svävaren och blickade ut över fälten som sträckte sig bort mot horisonten. Skulle han verkligen stå här mitt i natten och vänta på att ett stycke rymdskrot ramlade ner från himlen? Kontrolltornet hade redan meddelat att det var ett koloniskepp som närmade sig atmosfären. Kolonisterna var ofarliga vetenskapsmän och forskare, men farkosten drev fritt och var förmodligen övergiven. Inte undra på att han skickats ut ensam på det här tråkiga uppdraget!

Med en fnysning avfärdade han den glittrande stjärnhimlen och vindens sång i de trattformade grödorna. Han stampade 4

sönder några av växterna för nöjet att få höra det krasande ljudet när bladen bröts. Vinden fortsatte att sjunga i de avbrutna stjälkarna, men nu lät tonerna så falska att ljudet plågade hans öron. En välriktad spark fick de envisa bladen att tystna.

Han följde de två månarna som vandrade över himlavalvet med blicken. Den ena hängde guldglänsande vid horisonten medan den andra, som nått zenit, spred ett starkt silversken över fältet. Natten hade pågått en hel dygnsrytm och det var ytterligare tjugofyra timmar kvar tills solen skulle gå upp. Han undrade om rymdfarkosten ändrat kurs och skulle slå ner någon annanstans. Ännu syntes ingenting förutom stjärnorna och de båda månarna på den mörka himlen.

Så slets den fridfulla natten sönder av ett långt utdraget tjut. Missljudet var så högt och obehagligt att det var smärtsamt. Han sneglade upp mot himlen. Rymdskeppet skar genom atmosfären som ett eldhärjat klot, men skimret som omgav farkosten tydde på att skyddsskölden ännu var intakt. Skeppet föll med den trubbiga aktern före, därav det hemska oljudet.

Med ett språng nådde Dito svävaren. Handen kramade om reglaget. Svävaren tog fart och flög fram över fältet. Svallvågorna som den orsakade bland stjälkarna fortplantade sig bort i mörkret. Han skulle få skäll för att han for fram på det här viset, men det var bråttom att nå fram till nedslagsplatsen.

Det utdragna tjutet steg till ett mäktigt muller som påminde om åska. Enda skillnaden var att dånet inte tonades ner utan tvärtom steg i styrka. Dito följde det fallande skeppet med blicken och såg hur det växte. Han försökte bedöma var det skulle slå ner för att komma så nära som möjligt.

När rymdfarkosten slog i marken sprack skyddsskölden.

Aktern borrade sig ner i myllan och skeppet plöjde en fåra tvärs över fältet. Skärvor från den söndertrasade skölden kastades upp i luften, fattade eld och tände små eldgropar där de landade många meter bort. Bit för bit föll den glödheta skölden sönder 5

och blottade den blåskimrande metallen. Farkosten rullade över på rygg och i en dödsryckning fälldes landningspelarna ut och spretade upp mot himlen, likt benen på en insekt som hamnat på rygg.

Dito flinade brett. ”Snygg landning!” Synd att han höll för hög hastighet för att stanna och ta en bild. Det hade varit kul att visa för kompisarna på rymdhamnen.

Skeppet fortsatte sin bana över det flacka landskapet och grävde sig djupare ner i marken. Han böjde mjukt på knäna för att parera stöten när svävaren skumpade över kanten och gled ner i diket. Botten var slät som en vägbana och så vid att fyra svävare i bredd skulle ha fått plats. Han ökade farten för att komma ifatt det skenande rymdskeppet. Nu hade det borrat sig så djupt ner att det var flera meter upp till markytan. Jordkokor och växtdelar regnade över den öppna svävaren och träffade honom från alla håll. Som tur var skyddade scarfen, som han knutit över andningsmasken, nästan hela ansiktet.

Rymdskeppet borde sakta ner, men det gjorde det inte. I stället stannade det lika abrupt som om aktern slagit i en vägg och nosen stegrade sig upp mot himlen likt en mörk spjutspets.

Dito bromsade och vände runt. Manövern fick svävaren att tvärnita. Han tittade upp och såg hur nosen på rymdfarkosten darrade till. Den störtade rakt ner mot honom! Dito kramade hårt om reglaget och kände hur svävaren tog ett skutt framåt innan den fick fart.

När rymdskeppets cockpit slog i botten på diket träffade den bakänden på svävaren. Det gick så snabbt att han inte hann reagera. Svävaren gungade till och han slungades upp i luften.

Med ett magplask landade han mitt i en jordhög och sjönk djupt ner i myllan. ”Skit också! Det här börjar ju bra …” Dito kravlade sig upp på fötter. Omtumlad och vinglig borstade han av uniformen.

Luftströmmen från svävaren blåste upp ett moln av jord och 6

småsten, men jetmotorn höll på att varva ner sedan han släppt reglaget.

Panoramafönstren på rymdskeppets cockpit såg ut som en lång rad av upp- och nedvända skyltfönster. Dito tittade upp mot stolarna som hängde i taket och sökte efter piloten. Sätena visade sig vara tomma. ”Jaha, då missade de min snygga vurpa. Om det över huvud taget är någon ombord på den här flygande cirkusen …” Övergivna rymdfarkoster som drev omkring i rymden kunde dimpa ner var som helst när de fångades upp av en planets gravitation.

Kanske var det trots allt bara ett stycke rymdskrot?

Intresset svalnade och han vände sig mot svävaren i stället.

Han undersökte det intryckta bakpartiet, startade motorerna och kontrollerade att allt fungerade. Som tur var behövde han inte kalla på hjälp för att ta sig tillbaka till militärbasen. Skönt att slippa glåporden och gliringarna som han skulle ha fått …

När han vände sig om stod två personer i cockpiten och försökte påkalla hans uppmärksamhet. Då var farkosten bemannad trots allt! Besättningen hade förmodligen lagt sig i g-kamrarna för att klara påfrestningarna vid kraschlandningen.

Mannen som bar uniform måste vara piloten. Han var normalt byggd, hade gråsprängt hår, en näsa som var aningen sned och en haka som var nästan obefintlig. Hårfästet hade börjat dra sig tillbaka i pannan som låg i bekymrade veck.

Flickan bredvid piloten var så ung att hon kunde vara hans dotter, men de såg inte ut att tillhöra samma familj. Fastän de stod intill varandra fanns ett avstånd mellan dem, som mellan två främlingar. Flickan hoppade upp och ner och viftade med ena armen samtidigt som hon ropade något i en mikrofon. Hon var söt med sina ljusbruna lockar och stora blå ögon, men hon verkade ganska hysterisk.

Dito mötte pilotens blick och pekade på sitt öra för att visa att han inte kunde höra dem. Piloten nickade och förde två 7

fingrar till munnen. Därefter pekade han uppfordrande mot svävaren. ”Ja, ja, tjata inte!” sa Dito. ”Jag förstår att ni inte kan andas luften här. Syrehalten är förstås lägre än vad ni är vana vid.”

Han rotade fram två andningsmasker ur ett bagagefack och sträckte triumferande upp dem i luften.

Piloten höll upp tre fingrar. ”Jaså, är ni tre? Jag hoppas att den tredje inte är någon otäcking.” Dito tog med sig hela plastlådan med andningsmasker i olika storlekar fram till rymdskeppet där en liten lucka hade öppnats. ”Gapa och svälj!” Han sköt in lådan i utrymmet och den försvann som om den sugits in av en mystisk kraft. ”Men skynda er, jag har inte lust att stå här hela natten.”

Han behövde inte vänta länge förrän lastluckorna öppnades på det som nu var skeppets ovansida. Dito hämtade ett rep från svävaren och klättrade uppför den flacka buken på rymdskeppet. Farkosten var så djupt nedborrad i marken att det inte blev särskilt högt att klättra. Det var mera som att ta en promenad uppför en kulle. Han passade på att sparka bort jord från skorna mot den skinande metallen.

Dito la sig på mage och kisade ner mot ljuset i lastutrymmet.

Piloten och flickan höll på att trava upp lådor för att bygga en tillfällig trappa upp till luckan. Det stod någon längre in, men fastän han lutade sig farligt långt fram, såg han bara skuggan.

När han fäst repet vid luckan firade han sig ner, stegade fram till piloten och slog ihop klackarna. ”Välkomna till planeten Kyofanis! Kan jag få ert namn och ert ärende?” frågade han så myndigt han kunde. Han försökte göra rösten mörk för att låta äldre än han var. Det ryckte i mungiporna och han gjorde en kraftansträngning för att hålla sig allvarlig. Den här soldatrollen passade honom inte alls.

Piloten tittade upp från packlådan som han bar på men 8

stannade inte. Han släpade fötterna efter sig på ett sätt som visade att han inte var van vid gravitationen på Kyofanis. ”Var är vi? Kan du ge mig en exakt position?” frågade piloten. ”Det är jag som ställer frågorna.” Dito la handen på pistolhölstret. ”Jag ska ta in er till förhör.” Han märkte att flickan ryggade bakåt. ”Skrämmer jag dig?”

En rörelse som skymtade förbi i ögonvrån fångade hans uppmärksamhet och han såg pistolen som riktades mot honom. Det var därför hon backat, för att hon inte ville stå mitt i skottlinjen.

Pojken med pistolen stod alldeles stilla och sa inget. Han var blek och den ljusa luggen hängde ner i pannan, fuktig av svett eller feber. Bröstet hävde sig som om han trots andningsmasken hade svårt att andas. Pojken var kortare än han själv och Dito gissade att han var ett eller två år yngre. Han såg tunn och klen ut och verkade ha ont, men så länge Dito hade pistolen riktad mot sig, tänkte han inte visa någon sympati för honom.

Flickan bröt dödläget genom att gå fram till pojken. ”André, vi gör som han säger. Det är lika bra att få det överstökat så vi kan resa vidare.” Hon vände sig till Dito. ”Jag heter Caroline och är månkolonist. Det här är min bror André och min morbror Emilio. Vi var på väg från Kolonin till jorden när ett problem med datorn fick oss ur kurs. Jag ber om ursäkt för kraschlandningen. Kraften räckte inte ända fram och sista biten fick vi ta hjälp av Kyofanis gravitation.”

Dito såg tvivlande på henne. Om de var syskon var de inte särskilt lika, skillnaden mellan deras färger och kroppsbyggnad var alltför stor. Dessutom låg Kolonin och jorden mycket långt från Kyofanis. Det var osannolikt att de skulle ha hamnat så fel. Vad gjorde förresten två ungdomar på ett transportskepp?

Historien hade för många luckor för att vara sann. ”Om du säger det så, men tills uppgifterna har bekräftats kommer ni att vistas i arresten på militärbasen. Jag hoppas att 9

ni kommer att trivas där.” Han såg på André. ”Det är bäst du lägger undan vapnet innan jag blir irriterad.”

Utan ett ord satte pojken tillbaka pistolen i hölstret. Varför var han beväpnad? Kolonister brukade aldrig bära vapen. Det verkade vara något underligt med rymdfarkostens besättning.

10

2 Caroline njöt av farten när svävaren flög fram över slätten.

Månen som hängde vid horisonten var enorm och det kändes som om de var på väg rakt mot den. Jetmotorerna i aktern gav en hisnande hastighet. Svävaren var platt som en flotte och stor som en personbil. Med tre passagerare blev det trångt, men det fanns ett räcke längs med sidorna att hålla fast sig i.

Hon fick dåligt samvete när hon såg att André hade problem med sin skadade lunga. De andra stod upp, men han satt på golvet i svävaren och gömde ansiktet mot sina uppdragna knän.

Caroline sneglade mot piloten. De var båda vana vid krafterna vid start och landning. Därför hade ingen av dem funderat på vad påfrestningarna vid kraschen skulle göra med den skadade pojken från jorden. Hon klandrade sig själv för att de inte använt g-kamrarna.

Eller var det andningsmasken som gav honom problem?

Den var så följsam att den kändes som tyg och hon undrade hur den fungerade. Förmodligen var det nanoteknologiska pumpar som gjorde luften så tät att man fick i sig tillräckligt med syre.

Antagligen skapade den komprimerade luften ett tryck som inte var bra för Andrés skadade lunga.

Dito stod vid manöverbordet i fören och styrde svävaren med en hand medan han pekade ut bergen i fjärran bakom vilka den närmaste rymdhamnen låg. Caroline betraktade honom i smyg. Fartvinden rufsade om i hans svarta hår. Den marinblå uniformen påminde henne mer om en polis än en militär. Han gestikulerade yvigt med den fria handen medan han pratade.

11

Ivrigt beskrev han landningsplatån, handelscentrumet och nöjeskvarteren vid rymdhamnen och verkade ta för givet att de lyssnade. Han gjorde en handrörelse och svävaren gled nedför en ramp som sluttade ner i marken och vidare in i en tunnel.

Caroline kastade en blick över axeln och såg hur två stora skjutluckor fick marken att sluta sig bakom dem. Hon fick en känsla av att de var tillfångatagna. Tydligen kände André samma sak, för han tog sig mödosamt upp, trots att han var alldeles vit i ansiktet. Hon försökte möta hans blick, men han vände sig bort från henne. Var han arg för att hon fört honom hit i stället för till jorden? Det var ju för hans skull.

Trots att tunneln inte tagit slut, saktade svävaren in och stannade. Caroline såg sig omkring. Väggplattorna i tunneln gav ifrån sig ett milt skymningsljus. Golvet var täckt av en svart metall som verkade suga åt sig och kväva ljuset. Hon föreställde sig att det var så det skulle se ut om man såg in i ett svart hål.

Platsen verkade högteknologisk och sofistikerad, men det fanns inga utsmyckningar, ingen personlighet.

Dito vände sig till piloten. ”Jag måste ta ifrån er vapnen och sätta på handfängsel innan ni får gå in på militärbasen. Det är inte förhandlingsbart.” ”Jag har inget vapen.” Piloten sträckte fram händerna mot Dito som fäste handbojorna med en knapptryckning. De såg ut som två magnetstavar och höll handlederna samman utan att ens röra vid huden.

Samtidigt sköt en kameraarm ut från väggen, kretsade omkring dem och försökte fånga deras ansikten på bild. Dito verkade inte bry sig om den, men han hade ju ansiktet dolt av den röda scarfen som han knutit över andningsmasken. Den fick honom att se ut som en bandit, trots militäruniformen.

Caroline såg nervöst på kameran. Det gjorde inget om militärerna skickade bilderna till Kolonin. Det skulle ta flera dygnsrytmer innan de fick svar därifrån och André fanns inte ens 12

med i Kolonins register. Fick de däremot för sig att skicka bilderna till klykonerna kunde det bli farligt. Fast å andra sidan, varför skulle de göra det?

Frågande höll Dito fram ett par magnetstavar mot henne. ”Det gör inte ont. Det är bara tills vi kommer till arresten.”

Caroline backade ett steg. Även om soldaten bara gjorde sitt jobb hade hon ingen lust att få händerna fastlåsta. Platsen verkade inte farlig, men hon visste att de måste vidare. De fick inte bli kvardröjda här. ”Vi har inte gjort nåt”, sa hon. ”Du har ingen rätt att hålla oss inspärrade.”

André slöt upp bredvid henne med handen beredd på kniven i bältet. Hon kände sig tacksam för hans stöd, men samtidigt var gesten överdriven. Det fanns ingen anledning att hota med vapen.

Dito himlade med ögonen. ”Be din bror att hålla sig lugn!

Att dra vapen utanför en militärbas är ganska korkat.”

Caroline la handen på Andrés arm och kände att han var alldeles kallsvettig. Han hostade till och vek sig dubbel över sidan på svävaren. André sköt upp andningsmasken i pannan medan han spydde så ryggen kröktes.

Dito gav ifrån sig en djup suck. ”Är han åksjuk? Jag har inte tid med sånt trams.” Han slet tag i André och vände honom runt.

Samtidigt lossade han Andrés vapenbälte med andra handen.

Efter ett kraftfullt ryck dinglade bältet från Ditos hand. Segervisst höll han upp det mot kameran. Dito sparkade iväg pistolen och kniven som fallit ner på golvet i svävaren. André flämtade till och ögonen rullade bakåt så bara vitorna syntes. Vacklande klamrade han sig fast vid räcket. ”Han kan inte andas! Hjälp honom!” Caroline försökte ta sig fram till André, men det var för trångt i svävaren och Dito stod i vägen. ”Lugn, jag tar hand om det.” Men han lät inte lugn, utan 13

stressad och orolig över att det höll på att gå illa. Han rotade igenom packlådorna och fick fram en lufttub. Med ett fast grepp om hakan på André pressade han in munstycket i hans mun.

André hostade till och spärrade upp ögonen. Han drog häftigt efter andan och pressade krampaktigt handen mot bröstet.

Caroline nådde äntligen fram till honom och tog tag i hans arm.

Hon hörde hur han rosslade. ”Andas lugnt, ta det försiktigt!” ”Tappa inte lufttuben!” sa Dito till André. ”Du behöver den tills vi gått igenom slussen.”

Dito hoppade ner från svävaren, tryckte sin handdator mot väggen och slog in en kod. En springa av ljus blev synlig.

Caroline hjälpte André ner från svävaren och stödde honom bort till öppningen. Han tog emot hennes hjälp utan att protestera, men han vägrade se på henne. Piloten följde efter men kunde inte hjälpa till med sina fastlåsta händer. Caroline sneglade bort mot Dito. Som tur var verkade den unge soldaten ha gett upp tanken på fler handfängsel.

Dörrarna stängdes bakom dem. Utrymmet i slussen påminde om en hiss. En dataskärm visade hur kvävehalten minskade och syrehalten ökade. De skulle kunna andas fritt inne på basen.

Andningsmasken var smidig och effektiv, men det skulle ändå bli skönt att ta av den.

Dörren till arresten såg ut som om den ledde till ett bankvalv.

Caroline tvivlade på att ens sprängmedel kunde rå på den. Däremot såg inredningen hemtrevlig ut. De kom in i en rymlig hall med plats för skor och kläder. Piloten gick före in i vardagsrummet, slog sig ner i en av sittmöblerna och somnade omedelbart med handbojorna vilande mot knät. Längre in fanns små rum med enkelsängar, ett eget rum till var och en som vistades där. För att vara ett häkte var det riktigt trivsamt.

Caroline och André stannade till i hallen för att ta av sig skorna.

14

Dito stod lutad mot den breda dörrkarmen och spärrade vägen ut. Caroline tyckte inte om det. Han uppförde sig som om de var hans fångar. ”De olagliga brukar placeras här”, sa han, ”men det var länge sen vi hade några gäster.” ”Vilka är de olagliga?” undrade André medan han snörade av sig kängorna. ”De är brottslingar som förvisats från Kyofanis och driver runt i rymden eller sätter upp baser på någon av månarna”, sa Dito. ”Ibland går de till anfall för att stjäla vatten från cisternerna. Det är därför militärbasen ligger här, för att vakta vattentornen. Utan vattnet och planteringarna skulle rymdhamnen på andra sidan bergen få problem med självförsörjningen.” ”Är de människor eller klykoner?” André ställde kängorna bredvid Carolines gymnastikskor och rätade på ryggen. ”Vilka då? De olagliga? De är människor. Klykoner är väl också människor förresten? Även om de är så genmanipulerade att man skulle kunna tro att de tillhör en annan ras. Du vet väl att de skapades för att hjälpa oss att erövra den här planeten. De är anpassade till levnadsförhållandena här. De har grövre benstomme och mer muskelmassa för gravitationens skull. Deras grå hud skyddar dem mot det starka solljuset. För att inte tala om deras ögon.”

Dito avbröt sig som om han just fått syn på något. Han böjde sig fram, tog upp en av Andrés kängor och höll den mot ljuset.

Kängan var så sliten att Caroline kunde se hans fingrar rakt igenom det tunna lädret. ”Från vilken planet kommer du egentligen?” sa Dito som om han talade till kängan. Han studerade det fuktskadade och fläckiga lädret. Caroline undrade om han förstod att det var blodfläckar. Kängorna var det enda André hade kvar av sitt tidigare liv, men nu önskade hon att han gjort sig av med dem. ”Jag sa ju att vi kommer från Kolonin.” Hon försökte snappa 15

åt sig kängan, men Dito höll den retsamt utom räckhåll för henne. ”Visst, säkert, när sanningen färdas genom rymden ökar avståndet till ursprunget.”

Caroline tittade upp och blev förvånad över värmen i hans leende. Vad mörka hans ögon var! Det kändes som om han stod för nära. Hon flyttade sig närmare André och var nära att ta hans hand. I sista stund kom hon ihåg att hon sagt att André var hennes bror. Dito fick inte se vilka känslor hon hade för André.

Hon sköt fram hakan och spände ögonen i soldaten. ”Heter du verkligen Dito? På riktigt?”

Dito skrattade till. ”Nej, men farsan kallar mig det. Vi kommer inte riktigt överens, förstår du. Han har tröttnat på att slänga käft med mig och säger bara ’Dito’. Namnet har fastnat och nu kallar alla mig det. Du då, Carola, är det ditt riktiga namn?” ”Jag heter Caroline.” Hon blev irriterad på honom. ”Måste vi stanna här? Vi är inga fångar. Kan du inte visa oss runt på basen i stället?” ”Vila en stund först medan jag hämtar nåt ätbart till er. Era förhör kommer inte att ske förrän solen går upp och det är en hel dygnsrytm kvar till dess. Som du kanske vet är natten på Kyofanis fyrtioåtta timmar lång och likaså dagen. Du får ha lite tålamod.” Han slog igen dörren framför henne och hon hörde hur flera stålreglar sköts på plats i den massiva porten.

16

3 Arresten låg i en återvändsgränd djupt under markytan och det tog tid att gå därifrån till mässen. Nattbelysningen fick de vita väggarna i korridoren att se skymningsblå ut och soldaterna som passerade kastade mörka skuggor. Av någon anledning var de samtal som männen förde alltid dämpade på natten.

Dito funderade på vad han kunde göra. Ingen skulle inleda något förhör med främlingarna förrän på morgonen. Det innebar att han hade natten på sig att försöka ta reda på var de kom ifrån och vad de gjorde här. Han brydde sig inte särskilt mycket om uppdraget, men han var ändå nyfiken. Varför betedde sig främlingarna så underligt?

Dito stönade högt när hans plågoande till chef kom gående från andra hållet. Varje gång han stod inför inspektören kände han sig som ett mobbningsoffer. Förnedringen var ett sätt att bryta ner honom för att han skulle formas till soldat, men han tänkte inte låta sig brytas ner och han ville inte bli någon soldat.

Bakom inspektören bildade en patrull en mänsklig mur. Uniformerna och de snaggade frisyrerna fick dem att se ut som soldater, men de var inte äldre än Dito. Precis som han själv var de rekryter med många år kvar av sin träning. Inspektören tornade upp sig över dem med sin renrakade hjässa och sina skarpskurna drag. Han var så lång att han fick ungdomarna att se ut som barn. Inspektörens blick fick Dito att krypa ihop.

Det gick ett elakt rykte bland rekryterna om att inspektören egentligen var rödhårig. Någon hade sett honom använda ett medel som skulle bleka fräknar. När Dito stod inför inspektören 17

frammanade han bilden av stora, röda lockar runt det vassa ansiktet. Den skrattretande bilden gjorde mannen mindre skrämmande.

Dito stramade upp sig. ”Inspektör Janus, uppdraget är slutfört.”

Inspektören såg ner på honom. ”Kallar du det där slutfört?

Kan du inte ta hand om tre kolonister? För att inte tala om i vilket skick svävaren är. Hur kan du förvandla ett enkelt uppdrag till en katastrof?” Janus tog ett grepp om kragen på Dito och borstade hårdhänt bort jord och växtdelar från uniformen. ”Som du ser ut! Hur ska jag kunna rapportera till din far om dina framsteg när du beter dig som en idiot?” Han skakade på huvudet för sig själv. ”Hur som helst har vi inte tid med det nu.

Din far vill tala med dig.”

Inspektören fattade tag i Ditos armbåge och drog honom med sig. Dito fick småspringa för att hänga med Janus långa kliv. Han tänkte just fråga hur långt de skulle gå när inspektören stannade, pressade sin handdator mot väggen och tryckte in en kod. Fastän Dito var uppvuxen på militärbasen hade han inte sett rummet som öppnade sig förut. Basen hade fler gångar och hålrum än en ost. ”Nu uppför du dig!” väste Janus till honom medan Dito såg sig omkring. Kontorsrummet var stort och de transparenta väggplattorna bidrog till den luftiga känslan. Korridoren utanför syntes rakt igenom väggen, trots att rummet varit osynligt från utsidan. Den här nya tekniken var otroligt dyr, men farsan älskade att spionera på allt och alla. Bakom ett avlångt sammanträdesbord stod en fåtölj med ryggen vänd mot Dito. Farsans hjässa stack nätt och jämt upp och Dito skymtade den kala fläcken som krönte det svarthåriga huvudet. ”Jag föredrar att prata med folk som jag ser”, sa Dito surt.

Inspektören lappade till honom i bakhuvudet så han såg stjärnor. När det äntligen slutade flimra såg han att hans far snurrat 18

runt på fåtöljen. Dito öppnade munnen för att säga något, men efter en hård blick från Janus stängde han den igen. Han kunde lika gärna låta farsan få säga vad-det-nu-var-som-var-så-viktigt. ”Dito, din lillasyster är försvunnen. Jag vill att du letar reda på henne.”

Dito suckade. ”Jag är väl ingen barnvakt! Är det inte du som är hennes far? Jag har redan ett uppdrag.”

Hans far reste sig och trummade med fingrarna mot bordskanten. Han blev inte särskilt mycket längre för att han stod upp. Dito undrade varför militärerna hyste sådan respekt för honom. ”Du har inte tid att spela tuff för några fånar från Kolonin”, sa hans far. ”Anzeria är försvunnen och du ska ta hand om det, det är en order.” ”En order? Ska jag behöva ta order av min far? Räcker det inte med att jag inte har någon mor?”

Det var ett slag under bältet och han visste det. Farsans axlar sjönk ihop och han blev ännu kortare än han redan var. När masken brast syntes oroslinjerna kring ögonen och munnen.

Uppenbarligen var han bekymrad över Anzerias försvinnande på riktigt.

Janus tog ett grepp om Ditos överarm. ”Jag gillar inte din ton. Du vet inte hur mycket du sårar din far. Så du slutar med det nu.” Den stålgrå blicken borrade sig in i Dito. ”Okej, okej!” Dito slog ut med armarna. ”Jag ska leta efter henne. Var sågs hon senast?”

Hans far slog sig ner i fåtöljen igen och vände sig bort från dem. När han fått som han ville var sonen inte intressant längre.

Varför just jag? ville Dito fråga. När du ändå förväntar dig att jag ska misslyckas? Är du rädd att någon ska märka att Anzeria inte är normal? ”En kamera fångade upp henne vid repfältet”, sa Janus. ”Se till att du är beväpnad när du ger dig ut där.”

19

Dito drog efter andan. Repfältet var ingen plats för en liten flicka. Att gå till fots där kunde vara förenat med livsfara. Det var alltså ett riktigt uppdrag den här gången, inte bara en ursäkt för hans far att få honom ur vägen. Men om han gav sig ut på fälten, kunde han inte samtidigt hålla koll på kolonisterna. En lösning var förstås att ta dem med sig, i alla fall flickan. Pojken verkade bli åksjuk av svävarna och Dito hade ingen lust att torka upp hans spyor.

När Dito såg att dörren till arresten stod på glänt tvärstannade han. Visst hade han låst den? Han ställde ner matbrickorna på golvet i korridoren. Med handen på pistolen i bältet knuffade han upp porten. Fanns fångarna kvar? Om han glömt att låsa och de gett sig av, visste han inte vad han skulle säga till Janus.

Piloten hade sjunkit djupare ner i sittmöbeln och ena armen dinglade fritt utanför armstödet. Bröstet hävde sig långsamt av hans djupa andetag. Trots den fridfulla scenen fick Dito stålsätta sig för att gå närmare. Han försökte minnas om han låst upp pilotens handfängsel.

Försiktigt såg han sig omkring i rummet. Den underlige pojken, han som varit beväpnad, satt i ett hörn och sov. Var det André han hette? När Dito såg på honom tittade han upp, nickade nästan omärkligt, och somnade sedan om. Dito stod där med handen på pistolen och svettades och André betedde sig som om allt var normalt. Om det nu var normalt att sova sittandes på golvet … ”Hej!” Ljudet fick Dito att studsa till och han såg sig omkring.

Caroline stod i dörröppningen till ett av sovrummen. Hon hade väl inte sett hur han hoppade till? Så pinsamt! ”Hej, är du hungrig?” Han låtsades som ingenting. ”Jag har hämtat mat … ” Hon såg frågande ut och han kom på att brickorna stod kvar ute i korridoren. När han gick för att ta in dem följde hon 20

med honom. Vid det laget var han säker på att han låst porten.

Caroline lyfte upp brickorna och studerade etiketterna på matpaketen.

Ditos tålamod tog slut. ”Vem har varit här?” Det var inte meningen att höja rösten och när han såg hur rädd hon blev, ångrade han sig.

Försiktigt tittade Caroline upp på honom. ”Bli inte arg! Vi är ju kvar. Jag tycker bara inte om att vara inlåst.”

Dito andades tungt. Han var upprörd, men han kunde inte rå för det. Om Anzeria var ute på repfältet var det bråttom. Hur kunde Janus tro att han skulle klara båda uppdragen samtidigt? ”Porten kan bara öppnas utifrån.” Han gav den en hård spark. ”Det var det jag gjorde.” Caroline höll upp sin handdator som bevis. ”Jag skickade en signal till datorn på utsidan. Det enda som tog tid var att hitta rätt kod. Jag tog av Emilio handfängslet också. Han vaknade inte ens.”

Dito funderade på om han kunde ta hennes handdator ifrån henne. Om hon tillhört de olagliga skulle han ha gjort det, men hon var inte en fånge utan en gäst. Dessvärre hade Caroline rätt när hon sa att han inte fick låsa in dem. Han bestämde sig för att låta henne behålla handdatorn. I stället tog han matbrickorna ifrån henne, gick före in i arresten och dängde ner dem på soffbordet. Det klirrande ljudet fick André att titta upp med ett förvånat uttryck i ansiktet. Dito blängde på Caroline som backade ett steg. Var säkerhetskoderna så usla att vem som helst kunde knäcka dem? Men han hade inte tid att ta reda på det nu. ”Jag har en sak att göra och vi kan prata på vägen.” Han drog henne med sig. ”Vänta! André …”, protesterade hon.

Men André viftade med handen att de kunde gå. Han verkade inte särskilt orolig för sin syster. Dito förstod sig inte på honom, men det fick bli ett senare problem. Nu var det hans egen syster som var i fara.

21

4 Byggnaden som Dito pekade ut från svävaren var så hög att Caroline omöjligt kunde missa den. När det svampformade tornet närmade sig växte det till enorma proportioner. Den glansiga ytan reflekterade månljuset och fick tornet att se självlysande ut i mörkret. Även om svävaren höll högsta hastighet var byggnaden så stor att det skulle ta en god stund att runda basen av tornet.

Caroline såg på Dito som stod vid spakarna i fören. ”Du kan inte mena att hela byggnaden är fylld med vatten”, sa hon. ”Den skulle rymma ett helt hav!”

Dito skakade på huvudet. Hon misstänkte att han log åt hennes okunskap bakom andningsmasken och den röda scarfen. ”Det är bara vatten i kupolen i toppen och just nu är den halvfull”, sa han. ”På dagen värmer solljuset upp vattnet och får det att koka. Efter reningen leds det ner genom tornet i tunna rör. Det får vattnet att kylas ner innan det delas upp i olika ledningar beroende på vilken del av rymdhamnen det ska till. Ser du hur högt tornet är?”

Caroline lutade nacken bakåt, men hur högt blicken än nådde såg hon bara den kala väggen. De var för nära tornet för att hon skulle kunna se toppen. ”Det fortsätter lika långt ner under markytan”, berättade Dito. ”Men ozriiterna då?” Caroline hade läst att de underjordiska varelserna på Kyofanis kunde äta sig genom både sten och metall. ”Området är minerat.” Dito viftade bort mot bergen i fjärran.

22

”Första minlagret är alldeles utanför fälten. Minorna är så djupt nedgrävda att det inte ens blir en krusning på markytan när en ozriit sprängs i småbitar.”

Caroline svalde beslutsamt ner klumpen i halsen och försökte låta bli att tänka på den sönderslitna ozriiten djupt under Kyofanis yta. Det måste vara farten som fick hennes ögon att tåras. Visserligen var ozriiterna otäcka, men de var också levande, tänkande varelser och det här var deras planet … ”Därefter följer cirkel efter cirkel av djupt nedgrävda minor”, fortsatte Dito oberört. ”Om en ozriit ska ta sig oskadd ända fram till vattencisternerna och militärbasen måste den kräla ovanpå marken.” Han la armen på kanten av manöverbordet och lät den åla sig fram till Caroline. Den slingrade sig inte som en orm utan påminde mer om en stor larv eller daggmask. ”Det finns en historia om att inspektör Janus har fångat en ozriit och låst in den i tornet”, sa han. ”Det påstås att han har tämjt den.” ”Äsch, sluta!” Hon slog bort hans hand. ”Vadå?” Dito satte upp en sårad min. ”Är jag för larvig för dig? Ser du stängerna på golvet förresten?”

Caroline hukade sig ner och trevade efter stängerna på golvet i svävaren. De vita rören var lika långa som hon själv och låg med spjutspetsarna riktade bort ifrån henne. ”Rör inte knappen! Då laddas spetsen med ström.”

Caroline for snabbt upp igen. ”Varför har vi strömförande rör med oss?” ”Om en ozriit trots allt skulle dyka upp, ska du använda stången för att försvara dig mot den. Med lite tur kan elektriska stötar hålla den på avstånd tillräckligt länge för att hjälpen ska hinna fram. Nu är vi framme vid repfältet, kan du ta över en stund?” Dito föste in henne mellan sina armar och la hennes händer på spakarna. ”Du ändrar hastigheten med höger hand och styr med vänster. Om du vill ha ena handen fri trycker du in farthållaren. Svårare än så är det inte.”

23

Hon saktade ner för att kryssa mellan de stora klumparna på fältet. ”Vad är det där? Är det stenblock?” ”Håll dig så långt ifrån repväxterna som du kan. Ljuset kommer tyvärr att väcka dem.”

Caroline kastade en blick över axeln. Dito stod bredbent med en strålkastare på ett stativ framför sig. Ljuskäglan spelade fram och tillbaka över marken vid sidan av svävaren. När den träffade en av klumparna rörde den oformliga massan på sig. Långsamt öppnade den sig som om den varit en enorm blomsterknopp.

Med en våldsamhet som var helt oväntad kastade sig rötterna upp ur marken och fick jord att regna över svävaren. ”Sväng!” ropade Dito. ”Rötterna är längre än vad man kan tro.”

Caroline skrek till när roten snodde sig likt ett rep kring instrumentbrädan. Motorerna rusade när hon försökte svänga, men repet höll och det blev tvärstopp. Hon slog pannan i instrumentpanelen och trodde att hon skulle svimma. När hon öppnade ögonen igen stod Dito lutad över henne och karvade med en kniv på den läderartade roten. Trots att det bara tog ett par sekunder kändes det som en evighet. Det bultade i pannan. ”Jag kommer att få en bula …” ”Får jag se?” Ditos ömsinta tonfall förvånade henne. Han tog tag under hakan på henne och hon lyfte blicken. En lätt kyss träffade henne på pannan. ”Bättre?” Han hade tagit på sig andningsmasken igen, men hon hörde på hans röst att skrattet inte var långt borta. Vilken fräckhet! Caroline satte båda händerna på hans bröstkorg och sköt honom ifrån sig. Hon hade god lust att ge honom en örfil, men i stället satte hon i gång motorerna igen och styrde bort från växten. ”Det var mitt fel, jag skulle ha varnat dig i tid”, sa Dito. ”Repväxterna är inte farliga om man inte kommer för nära.” ”Precis som du”, sa Caroline tillräckligt lågt för att han inte skulle höra henne.

24

En molnbank som bildades vid horisonten skymde månen och gjorde fältet ännu mörkare. Hon sänkte farten och tryckte in farthållaren. Ljuskäglan från Ditos strålkastare pendlade fram och tillbaka ur hennes synfält, störde mörkerseendet och gjorde det svårt att urskilja de mörka kolosserna.

Eftertänksamt fingrade hon på repänden som Dito skurit av.

Egentligen liknade roten inte ett rep. Den såg ut som ett platt läderband med en vass kant. Caroline fick en känsla av att hon sett repen förut, i ett annat sammanhang, men hon kunde inte minnas var. Hon stoppade ner stumpen i fickan. ”Vad letar vi efter?” frågade hon. När han inte svarade slog hon av motorerna och upprepade frågan. ”Min lillasyster Anzeria har vandrat in bland de här grönsakerna. Om de gör henne illa ska jag hacka dem i små, små bitar och koka soppa på dem.” Ditos ansikte låg i skugga, men rösten lät arg. Samtidigt hörde hon oron bakom orden. Han vände sig ut mot fältet. ”Jag såg nåt röra sig i buskaget där borta.”

Caroline sträckte sig efter styrspaken, men Dito skakade på huvudet. ”Vi går till fots, annars skrämmer vi den.” Han tryckte en av de vita stängerna i handen på henne och lossade den stora strålkastaren från stativet. Medan de gick förde han ljusstrålen fram och tillbaka över stigen. ”Hon har varit här”, sa han.

Först förstod hon inte hur han kunde veta det, men sedan såg hon blodspåren på stigen. En av blodpölarna hade smetats ut och avtrycket från en liten sko syntes tydligt. Caroline flämtade till och grep tag i Ditos arm. ”Är hon skadad?” ”Bara mentalt.” Han lät så arg att Caroline släppte hans arm.

Dito la ifrån sig strålkastaren och böjde sig ner vid en av buskarna. Försiktigt lirkade han ut något från de taggiga grenarna. ”Den lever fortfarande”, sa han. ”Tydligen kom den undan.”

25

Caroline tog ett kliv framåt. ”En katar!” Hon hade bara sett dem på bild tidigare. Djuret var litet och de flikiga vingarna var brutna på flera ställen. En mörk vätska droppade från ett sår tvärs över bröstet. Den spände klorna i Ditos hand, medan den ryckte med sina trasiga vingar för att hålla balansen.

Varelsen fick syn på Caroline och blickade upp mot henne med stora ögon som skimrade som smaragder. De satt på varsin sida av det smala huvudet och fälldes ut så de kunde rotera i alla riktningar. ”Åh, vad vacker den är”, andades Caroline. ”Den kommer inte att klara sig.” Knappt hade Dito uttalat orden förrän en skälvning gick genom djurets kropp och huvudet föll slappt ner mot bröstet. Varsamt la han ner den på marken och sköt in den under busken igen. ”Jag ber om ursäkt för att du fick se det.”

Caroline hade svårt att smälta vad hon sett. Hon tänkte på de små brutna vingarna och de stora gröna ögonen. Hur kunde någon göra så mot en oskyldig varelse? ”Vad har hänt med den?” ”Hon gillar att ta död på saker.” Dito gick före mot svävaren medan han talade. ”Hon har varit sån sen vår mor dog. Det blir bara värre och värre.” Han gick med böjd rygg som om han bar en osynlig tyngd på axlarna. Med en kraftansträngning lyfte han strålkastaren över räcket på svävaren. Caroline stannade till medan hon funderade på vad hon skulle säga. ”Kliv upp på däcket!” sa Dito. ”Det är inte bra att stå för länge på marken.”

Det riste till under Carolines fötter och hon hoppade förskräckt upp på svävaren. ”Jag kände nåt!” Hon uppfattade doften av fuktig jord, innan roten från en repväxt virades runt hennes arm och slet henne bakåt. I sista stund fick hon tag i räcket. ”Hjälp!” Roten drogs åt och armen domnade bort. Snabbt 26

var Dito framme och skar loss henne, men bakom honom såg hon en mörk massa som reste sig från marken och tornade upp sig över dem. ”En ozriit!” skrek hon.

Dito kastade sig handlöst efter strålkastaren. Han föll så hårt att svävaren gungade till. Liggandes på mage riktade han ljusstrålen mot mörkret bakom svävaren. Ljuskäglan lyste upp de taggiga grenarna på en buske.

Ett fnitter slapp ur Caroline medan Dito mödosamt tog sig upp. ”Gör det ont?” frågade hon med en oskyldig min. ”Ska jag blåsa?”

27

28