Magnus Dahlberg är fil. kand. i statsvetenskap och har arbetat som forskningsassistent vid Uppsala universitet och Centrum för utvärdering av socialt arbete vid Socialstyrelsen. Idag arbetar han med information och kommunikation.
Brukaren har blivit en central figur i den offentliga sektorn. Över hela den atlantiska världen skallar ropen att boende, socialhjälps tagare, patienter, elever och andra brukare skall höras och delta i beslutsfattandet. Men vilken roll kan och bör brukaren egentligen ha i en existerande representativ demokrati? Och vilken roll spelar brukaren i valdemokrati, participativ demokrati och deliberativ demokrati? Att begreppet brukare är omstritt visas i boken. Olika sätt att involvera brukare i verksamheter och utvärdering av verksamheter klarläggs. Utvärdering med interventionsteori (programteori) presenteras. Vid sidan av Bikva-modellen presenteras löpande och invävd utvärdering samt en modell där brukaren förväntas bestämma i stort sett allt. Demokrati och brukarutvärdering vänder sig till studenter i socialt arbete, socialmedicin, folkhälsa, sjukvård, arbetsliv, barnomsorg, äldreomsorg, statsvetenskap och sociologi. Den riktar sig också till institutionschefer, handläggare, personal och andra praktiker i kommunala sektorn samt till regionsförbund som utför eller kommer i kontakt med brukarutvärdering. Ett utförligt sak- och personregister underlättar läsningen.
Art.nr 7383
Demokrati och brukarutvärdering
Evert Vedung Magnus Dahlberg
2:a uppl.
Andra upplagan
| Demokrati och brukarutvärdering
Demokrati och brukarutvärdering
Evert Vedung Magnus Dahlberg
Evert Vedung är professor emeritus i statsvetenskap vid Institutet för bostads- och urbanforskning i Uppsala. Idag verkar han som seniorprofessor vid Institutionen för socialt arbete inom Linnéuniversitetet i Växjö och som utvärderare i Samordningsförbundet Västra Skaraborg i Skara.
www.studentlitteratur.se
978-91-44-06768-1_01_cover.indd 1
2013-04-17 10.17
Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt Bonus Presskopias skolkopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Presskopia. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Denna trycksak är miljöanpassad, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 7383 ISBN 978-91-44-06768-1 Upplaga 2:1 © Författarna och Studentlitteratur 2013 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Parisian/shutterstock.com Printed by Graficas Cems S.L., Spain 2013
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 2
2013-04-09 14:38
Innehåll
Förord 7 Framställningens gång 11 K apitel 1
Brukare i demokratiteorier 17
Medborgare och brukare i Schumpeters demokratiteori 17 Representativ demokrati 19 Kritik av representativ demokrati 21 Valdemokrati 23 Participativ demokrati 28 Deliberativ demokrati 32 Representativ demokrati som öppen värdepremiss 35 Brukarorientering bör underordnas representativ demokrati 36 Brukarorienteringen avser utvärdering 37 K apitel 2
Vem är brukare? 39
Brukare – fyra betydelser 42 Latenta och oberättigade brukare 46 Brukarorientering, brukarmedverkan och brukarinflytande 47 K apitel 3
Argument för brukarorientering 49
Inte bara insatsanpassning: åtta bevekelsegrunder 49 Argumentet insatsanpassning 50 Argumentet maktutjämning 53 Effektivitetsargumentet 57 © F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 3
3
2013-04-09 14:38
Innehåll
Legitimitetsargumentet 61 Argumentet medborgarfostran 61 Expressivitetsargumentet 63 Argumentet hjälp-till-självhjälp 64 Huvudeffekts- och bieffektsargument 65 Bevekelsegrund nr 8: metodargumentet 66 K apitel 4
Utvärdering – en minimaldefinition 69
4.1 Varning för ett missförstånd 73 K apitel 5
Verktyget interventionsteori 75
Vad är en interventionsteori? 75 Ingripandets tankemässiga ryggrad 76 Systemmodellen som utvärderingens analysschema 76 Exemplet utvärdering av Örebro preventionsprogram 82 Systemmodellen är ingen interventionsteori 85 Från rå till rekonstruerad interventionsteori 85 Hur en rekonstruerad interventionsteori används 86 Substansteori och implementeringsteori 91 Många interventionsteorier 93 K apitel 6
Effektanalys med interventionsteori 95
Problem, problemanalys, operationalisering 95 Fem upplägg för att påvisa effekter 96 Resonemang kring upplägg i Jönköping 98 Programmets egen, inbäddade interventionsteori 100 Processpårning med interventionsteori 101 Ansatsens ofullkomligheter 104 K apitel 7
Förenklad brukarutvärdering 107
Slutprestationer (innehåll) 107 Utfall 109 Processer 109
4
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 4
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
2013-04-09 14:38
Innehåll K apitel 8
Löpande, invävd, praktikbaserad utvärdering 113
GÖS: handlande som gör en skillnad 113 Tolvpunktslistan för GÖS-utvärderingen 115 Producera praktikbaserad evidens – PBE 115 Löpande utvärdering – ongoing evaluation 116 Invävd utvärdering 116 Övergripande syfte och värderingskriterier 118 Kausalitetsfrågan och realistisk utvärdering 119 Sjuschemat för datafångst 120 Plan i åtta steg för datainsamling, analys, återföring 124 1: Föredata för varje brukare 124 2: Loggbok för varje insatstillfälle 125 3: Aktivitetsschema för varje brukare 126 4: Läge, kvartalsvis – varje brukare gör brukarutvärdering 127 5: Lägesbeskrivning, kvartalsvis, för varje delprojekt 127 6: Avstämningskonferens, mittvägs, för hela projektet 128 7: Efterdata för brukare vid utskrivning samt 6 respektive 12 månader senare 129 8: Slutrapport 130 Förmedling av utvärderingens uppläggning 130 Utvärderingsmaskineriet vevas igång 131 Inkommande information bearbetas 131 Brukarnas utgångsläge inom målområdet 134 Fältpersonalens insatser 134 Brukarnas gensvar på socialarbetarnas insatser 136 Vändpunkter, tipping points 137 Socialpsykologisk transformation 137 Mellanliggande resultat som leder till slutresultat 138 Slutresultat i brukarnas liv 139 Inre biståndsmiljö: arenaöverskridanden 139 Inre biståndsmiljö: tidsöverskridanden 142 Inre biståndsmiljö: alliansen 142 Yttre biståndsmiljö: signifikanta händelser 143 Förmedling av utvärderingens rön 144
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 5
5
2013-04-09 14:38
Innehåll K apitel 9
En brukarstyrd resultatinformerad ansats 149
1: Starta i brukarens styrkor, inte svagheter 153 2: Ta fram och acceptera brukarens förändringsteori 157 3: Låt brukarens förändringsteori vägleda insatserna 158 4: Involvera brukaren i uppföljning och utvärdering 158 5: Rön från uppföljning och utvärdering används till att informera sig, bedöma och modifiera arbetet med brukare 162 Varför brukarinriktad uppföljning och utvärdering? 163 Slutord 164 K apitel 10
BIKVA-modellen 165
Referenser 173 Internet 183
Person- och sakregister 185
6
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 6
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
2013-04-09 14:38
Förord
Stryk allt! Henrik Ibsens råd till skribenter
Första upplagan av Demokrati och brukarutvärdering blev aldrig en kioskvältare men heller inte en dammsamlare i Studentlitteraturs lagerlokaler. Boken har kommit till användning – särskilt inom socialt arbete och social omsorg, vid utvärdering på högre utbildningsanstalter samt bland praktiker. Brukare av boken har dykt upp även i Finland och Danmark. Detta envisa, om ock modesta brukarintresse har stimulerat oss att ge ut en reviderad andra upplaga. Därtill kommer att en idéströmning som kräver evidens bubblat upp med stor kraft. Det som görs inom socialt arbete, vård, folkhälsa, hållbar utveckling och liknande måste bygga på tydlig evidens för att det fungerar, d.v.s. ger önskade effekter. Vad som ger evidens är omstritt men enligt en tolkning är randomiserade dubbelblinda experiment den starkaste metoden och brukarnas självskattning den svagaste. Detta i förening med den enorma uppståndelsen kring brukaraspekten i offentlig sektor har – för det tredje – lett till att nya modeller för utvärdering sett dagens ljus. Slutligen har det, för det fjärde, skett en metodutveckling i allmän samhällsvetenskap mot ökad förståelse för och bruk av idealtyper som forskningsredskap. Att det skett en betydande idé- och metodutveckling har beaktats i denna andra upplaga. Fyra nya kapitel om utvärdering har lagts till, kapitel 5, 6, 8 och 9. Kapitel 2, 4 och 7 fanns tidigare men har skrivits om i ljuset av dessa nya insikter. För övrigt har alla kapitel skrivits om för denna upplaga två. Det stadiga och kvalificerade intresset för boken har resulterat i inbjudningar, som gett uppslag och lett till förbättringar. Evert har gjort följande © F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 7
7
2013-04-09 14:38
Förord
framträdanden om brukarmedverkan och brukarstyrning (arrangörer inom parentes): Helsingfors socialverk, 12 mars 2001 (Aulikki Kananoja, Tuija Lindquist (numera Kotiranta); Stakes Helsingfors, 20 mars 2001 (Riitta Haverinen, Tuija Lindquist, Maisa Maaniitto); Dansk Evaluerings Selskab Köpenhamn 20 nov 2001 (Olaf Rieper, Laila Launsø); Centrum för forskning om offentlig sektor vid Göteborgs universitet, 6 dec 2001 (Lennart Nilsson); Konferensen ”Brukar- och medborgarperspektiv i social tillsyn”, Socialstyrelsen Stockholm, 7 februari 2002 (Johan Brisfjord); Riksantikvarieämbetet Stockholm, 30 maj 2002 (Karin Arvastson); Konferensen ”Att utbilda för utvärdering” Göteborgs universitet, 15–16 oktober 2002 (Verner Denvall); Institutionen för vårdvetenskap och sociologi Högskolan i Gävle, 21 februari 2003 (Anders Hydén och Julian Ilicki); Seminariet ”Utvärdering i Norden – nordiska modeller och metoder,” Svenska social- och kommunalhögskolan Helsingfors universitet, 14 april 2003 (Ilse Julkunen, se Julkunen 2004); FoU i Väst och Institutionen för socialt arbete Göteborgs universitet, 12 maj 2003 (Elisabeth Beijer, Tom Leissner); Svenska social- och kommunalhögskolan Helsingfors universitet, 17 februari 2004 (Stefan Sjöblom); 7 april 2006 (Annika Lillrank); Högskolan i Borås, 25 februari 2005 och 24 mars 2006 (Per-Åke Karlsson, Anngerd Lönn); Syddansk universitet Odense campus, 28 november 2008 (Peter Dahler-Larsen); Lunds universitet Socialhögskolan, 4–7 maj 2010 (Verner Denvall). D:o, 3 oktober 2011 (Ulla Melin Emilsson, Åsa Ritenius Manjer); Regionförbundet Södra Småland, 16 november 2011 (Irene Hedfors); Blekinge kompetenscentrum Landstinget Blekinge, 16 april 2012 (Birgitta A Nilsson). Magnus har föreläst om brukarutvärdering och brukarinflytande enligt följande: Kommunförbundet inför representanter för svenska kommuner, 16 maj 2000 (Gigi Isacsson); Naturvårdsverkets enhet för utvärdering, 3 december 2001 (Inger Wihlborg), samt temadagen ”Internationell hälsa och välfärd i alla åldrar”, Hälsohögskolan i Jönköping, Jönköpings kommun och Landstinget i Jönköpings län, 10 april 2003 (Anita Helmbring). För den nya upplagan har fyra längre samarbeten haft betydelse. Everts samverkan med Nils Hertting är redovisad i Den utvärderingstäta politiken (2009). I den utvecklades idealtyper för brukarstyrning och utvärdering vid brukarstyrning samt tankar om underifrånperspektivet i Storstadssatsningen 1998–2006, en idé som ligger nära brukarmedverkan. Everts 8
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 8
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
2013-04-09 14:38
Förord
samarbete med Morten Balle Hansen vid Syddansk universitet i Odense har rapporterats i Fælles sprog i ældreplejens organisering (2005) och i ”Theory Based Stakeholder Evaluation” (2010). Vid framställningen av dessa skrifter dryftades begrepp som interventionsteorier, intressenter och brukare. Everts deltagande i utvärderingsgruppen för projektet GEVALIS Vuxna vid Samordningsförbundet Västra Skaraborg i Skara (med Janet Wohlfarth som drivande kraft) har tydligt påverkat texten i kapitel 8. Det fjärde samarbetet har ägt rum mellan doktorand Ann Ottengrim, hennes förste handledare professor Verner Denvall och med Evert som andre handledare inom ramen för sitt seniorprofessorskap på deltid 2011–2013 vid Institutionen för socialt arbete, Linnéuniversitetet, campus Växjö. Såväl Ottengrim som Denvall har i ett sent skede läst och lämnat värdefulla kommentarer på delar av manuskriptet. Stefan Morén och Björn Blom, Umeå universitet, har framfört ypperliga synpunkter på kapitel 8 – bl.a. fäste de Everts uppmärksamhet på Barry L. Duncans författarskap. De har bistått med digitalt underlag från den egna boken Insatser och resultat i socialt arbete, vilket underlättat konstruerandet av det s.k. GÖS-exemplet i kapitel 8. Hanne Krogstrup, Ålborg universitet, har kommenterat kapitlet om BIKVA-modellen. Om BIKVA har Morten Eriksen, KREVI, Århus förmedlat information liksom Stinne Højer Mathiasen och Simon Østergaard Møller. Malin Broddegård, utvecklingsledare i Jönköpings kommun, var den som först fäste vår uppmärksamhet på Örebro Preventionsprogram, som nu får illustrera vad redskapet interventionsteori handlar om i kapitel 5 och 6. Revideringsarbetet har huvudsakligen varit förlagt till Gävles gustavianska rådhus från 1790, vilket inhyser såväl Institutet för bostads- och urbanforskning som Bostadsforskningsbiblioteket, båda vid Uppsala universitet. Här har Evert haft oskattbar tillgång till kontorsutrymme och andra faciliteter även efter sin emeritering 2005. Everts kollega Bo Bengtsson har gjort värdefulla påpekanden angående våra tre idealtypiska demokratiteorier, och särskilt hur deliberativ demokrati avviker från de två andra. Härutöver vill vi också nämna Ingalill Halvarsson (biblioteksservice), Christina KjerrmanMeyer (resor, räkenskaper, information, sociala arrangemang), Kerstin Larsson (datorsupport, ledningsfunktioner, personalvård), Lars Lundin (datorer, rumstilldelning, personalvård), Carita Ytterberg (hemsida, kontakter med massmedia, fotografering) och Bo Söderberg (moraliskt stöd). Everts bror, © F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 9
9
2013-04-09 14:38
Förord
Tage Vedung, Uppsala, har med sedvanlig hjälpsamhet, kompetens och gott humör ritat figurer samt installerat och underhållit datamaskiner, en ny skrivare-kopiator-scanner och en ny separat scanner. Everts goda vänner Hans och Kerstin Kåreland har med lock utan pock öppnat hans ögon för Visby och Almedalsveckan. Museumsinspektør Nikolaj Brandt och Storm P Museet i Frederiksberg har gett oss tillstånd att använda Robert Storm Petersens teckning (om processpårning?) som figur 6.2. Sist och slutligen Studentlitteratur, pålitligt som alltid. Förläggare Ann Wirsén Meurling accepterade manuskriptet från början och påminde oss sedan varsamt om dödlinjer. Redaktör Anna Åström har lämnat kompetent tekniskt bistånd, visat tålamod och uträttat underverk med klottriga figurer. Till samtliga ovan nämnda personer och organisationer framför vi härmed ett stort tack. De nämnda personerna bär inget ansvar för det som står i boken. Det ansvaret faller helt och hållet på oss två författare. Beträffande revisionsarbetet togs initiativet av Evert. Han har skött alla kontakter med Studentlitteratur. Redan från början räknade vi med att Magnus skulle delta betydligt mindre än i upplaga 1, och så har det också blivit. Han har dock läst, kommenterat, gett förslag, samlat information till figurer och letat referenser, medan Evert har fört in, formulerat och omformulerat. Evert har författat alla ändringar i första upplagans kapitel. Han har följt metodutvecklingen i utvärdering och brukarutvärdering och författat de nya kapitlen 5, 8 och 9 samt tonat ned signifikansen av kapitel 6. Denna arbetsfördelning har motiverat att ordningsföljden mellan oss har kastats om i denna andra upplaga. Uppsala, 17 mars 2013 Evert Vedung Magnus Dahlberg
10
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 10
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
2013-04-09 14:38
Förord
Framställningens gång I denna skrift riktas allt ljus mot brukare och brukarutvärdering. Varför låta brukarna bedöma den offentliga sektorns nyttigheter, t.ex. utbildning, socialtjänst, socialt arbete och sjukvård? Svaret kan tyckas givet. Nyttig heterna ju är till för brukarna och därför bör de självklart värderas av dem. Men så enkelt är det inte. I sin bok Att utvärdera socialt arbete för Stefan Morén (1996:41) fram två andra perspektiv: ledningens och den professionelle expertens. Som statsvetare vore det närmast tjänstefel att inte lägga till ett fjärde och ett femte: medborgarnas och de av medborgarna i allmänna val utsedda politikernas perspektiv. I en demokrati ska ju demos – folket – härska. Kvalitet i offentliga sektorn kan därför inte enbart utvärderas av brukare, experter och administratörer. Viktigast av allt är folkets och dess representanters, de folkvalda politikernas, bedömningar. Den politiska debatten har sedan 1980-talet förts som om brukarhänsyn är något utomordentligt angeläget. Med tiden har denna inriktning stärkts. Under Almedalsveckan i juli 2012 fanns åtskilliga sessioner med brukarrelevans särskilt från folkhälso- och sjukvårdsområdet, t.ex. ”Patienten eller landstinget – vem ska ha makten i svensk sjukvård?” och ”Vad påverkar patientupplevd kvalitet i primärvården?” Frågan om brukarorienteringens gränser har dock inte dryftats med någon skärpa. Politiker och andra berörda har talat sig varma för den lilla demokratin i form av ”elevdemokrati”, ”boendedemokrati”, ”patientmakt” och ”underifrånperspektiv” utan att klargöra var rågången måste huggas upp mot den stora demokratins medborgarkollektiv och dess olika företrädare i den parlamentariska styrkedjan. Tema 1 i boken är därför brukare och demokrati. Medborgaraspekten måste hållas levande när brukarperspektivet anläggs. I kapitel 1 tar vi upp brukarens roll i existerande representativ demokrati, vars karaktärsdrag provisoriskt listas i åtta punkter. Valdemokrati, direkt demokrati och deliberativ demokrati utvecklas till idealtyper samtidigt som brukarens roller i var och en av dem anges. I idealtypen valdemokrati urskiljs två inslag. På grundval av retrospektivt ansvarsutkrävande och prospektivt mandatgivande utser medborgarna representanter som fäller alla politiska avgöranden, vid oenighet genom
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 11
11
2013-04-09 14:38
Förord
majoritetsbeslut. Detta är det gängse inslaget. Ovanligare är kompletteringen med en teori om den parlamentariska styrkedjan. Vid direkt demokrati förekommer inget representantskap utan alla röstberättigade medborgare har rätt att delta i allt slutgiltigt kollektivt beslutsfattande. Detta gäller även förverkligande, förstärkning, utvärdering och till bakaföring. Om enighet inte uppnås tänker man sig även i deltagardemokrati att majoritetens vilja fäller avgörandet. Deliberativ demokrati slutligen definieras idealtypiskt som en process där beslutsfattande aktörer genom kommunikation med varandra grundad på rationell argumentering söker omvandla eller forma verklighetsomdömen, värdeomdömen, normativa uppfattningar eller rekommendationer till handling. Deliberation kan ske före beslut som beslutsberedning. Den kan också äga rum som beslut. Till detta vill vi lägga deliberation i uppföljning, utvärdering och användning av rön från uppföljning och utvärdering. Deliberation kan ske horisontellt mellan t.ex. enskilda medborgare eller bland medlemmar i representativa församlingar och inom andra arenor i parlamentariska styrkedjor på alla nivåer. Den kan också äga rum vertikalt mellan t.ex. enskilda brukare och utvärderingsgrupper utsedda av offentliga institutioner. Joseph Schumpeters representativa och Carole Patemans participativa demokrati får ge relief åt idealtyperna och deras syn på brukare. Mot denna bakgrund uttalar och motiverar författarna en normativ utgångspunkt för bokens argumenteringar om brukarorientering i utvärdering. Värdepremissen kan spetsformuleras så här: Existerande representativ demokrati bör vara det grundläggande styrelse skicket, men bör kunna kompletteras med ytterligare inslag av participativ och deliberativ demokrati i form av brukarorientering i utvärdering, givet att detta sker inom gränser, som dras upp av det representativa systemet. Denna normativa utgångspunkt ska naturligtvis inte förstås som författarnas privata uppfattningar. Det är den utgångspunkt som de för resonemangets skull intar just i denna bok. I internationell vetenskaplig debatt, särskilt i ämnet statskunskap, har det klart sagts att folkets samlade önskemål via valda politiker måste ange gränserna för brukarinflytande. De förtroendevalda, och genom dem demos,
12
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 12
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
2013-04-09 14:38
Förord
folket, måste rimligen ha det yttersta ansvaret när det gäller den offentliga styrningens omfattning och utformning. Brukarna kan erbjudas medverkan men det måste ske inom ett ansvarsområde vars gränser, åtminstone nödtorftigt, bestämts av aktörer i den parlamentariska styrningskedjan. Om brukarna tilldelas beslutsmakt med åtföljande rätt att disponera över skattebetalarnas pengar, måste de också utsättas för eftergranskning och ansvarsutkrävande av det representativa systemet. Information om brukarnas önskemål och farhågor måste därför vägas mot olika huvudmäns såsom de föreligger i institutionaliserade interventionsbeslut i den parlamentariska styrkedjan. Detta synsätt ingår i vår normativa utgångspunkt enligt skrivningen ovan. Grunderna för Tema 2, brukare och brukarorientering, behandlas i kapitel 2 och 3. Frågan i kapitel 2 – ”Vem är brukare?” – besvaras med en skarp definition av ordet ”brukare”. Ett misstag som görs i massmedia är att brukare likställs med hjälpbehövande i socialsektorn. Men brukare är en generell term för den offentliga sektorns alla målgrupper, t.ex. patienter i sjukvård, elever i skolan och publik i kommunala teatrar. Kapitlet inleds med den barska kritik som riktats mot själva ordet brukare. I kapitel 3 klarläggs hur brukarorientering motiveras. Fel tar den som tror att det enbart handlar om fördjupad demokrati och anpassning till brukarnas önskemål eller gruppintressen. Det finns också systemorienterade skäl av typen effektivare implementering och ökad legitimitet. Kapitlet har en argumentativ, idéanalytisk uppläggning. Efter att ha destillerat fram sju argument har vi gett dem namn och stiliserat dem till logiska typer. I den här skriften kommer vi inte att fördjupa oss i invändningar och motargument utan nöjer oss med argument för brukarinflytande. Därpå öppnas för bokens Tema 3, brukarutvärdering, som är en variant av brukarorientering. Här möter läsaren de största förändringarna i förhållande till bokens första upplaga. Kapitel 4, Vad är brukarutvärdering?, inleder med omsorgsfullt utmejslade minimaldefinitioner av termerna ”utvärdering” och ”brukarutvärdering”. Detta utgör en kraftig revidering av vad som tidigare ingick i kapitel 2. ”If you believe the problem is difficult, wait till you have heard me explaining it” lär en grånad professor utrustad med ett ovanligt mått av självironi ha sagt inför häpna studenter. Att pedagogiskt klargöra vad en interventionsteori (programteori) är och hur den kan användas är inte enkelt, men vi hoppas
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 13
13
2013-04-09 14:38
Förord
att vår framställning i kapitel 5 ska göra det lättare att förstå. Verktyget presenteras steg för steg. Vi startar med systemmodellen i dess simplaste form – inflöde–omvandling–utflöde – vilken sedan successivt kompliceras: inflöde–omvandling–slutprestation–brukare–utfall 1–utfall 2–utfall 3. Stegen illustreras med pildiagram. Den utvidgade systemmodellen är, hävdar vi, det främsta analysredskap som för närvarande står utvärderaren till buds för att tolka, sortera, sammanfoga och systematisera råa interventionsteorier till brukbara strukturerade verktyg för hennes utvärdering. Gången från rå till strukturerad interventionsteori och det utbyggda systemschemats roll i dylikt rekonstruktionsarbete visas med hjälp av en existerande svensk intervention i folkhälsa, Örebro preventionsprogram. Vi diskuterar sex sätt att använda strukturerade interventionsteorier på: 1 Som underlag för beslut att stoppa här och avbryta utvärderandet. 2 Vid planering av fortsatt utvärderande. 3 Som schema för att disponera redovisning av utvärderingens resultat. 4 Som utgångspunkt för generella reflexioner om interventionen. 5 Som schema för systematisk dokumentation som underlag för uppföljning och utvärdering. 6 Som verktyg för analys av effekter i utfall. Efter ett resonemang om metodens möjligheter och gränser dryftas uppdelningen av interventionsteorier i implementeringsteori och substantiell teori. Att interventionsteorierna är många får bilda kapitlets avslutning. Av de ovan nämnda sex sätten diskuteras nummer 6, ”Verktyg för analys av effekter i utfall”, i kapitel 6, Effektanalys på basis av interventionsteori. Processpårning skiljer sig från andra upplägg för att påvisa effekter genom att processerna mellan inventionen och eventuella effekter noggrant studeras i försök att finna kausala mekanismer som förbinder de olika leden i processen med interventionen och utfallet. Kapitel 7, Förenklad brukarutvärdering, ger en kort resumé över hur en anspråkslös brukarutvärdering kan läggas upp och presenteras. Datainsamlingen avser enbart processer, slutprestationer och resultat. Redovisningen
14
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 14
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
2013-04-09 14:38
Förord
under dessa tre rubriker organiseras enligt SWOT-modellen på Styrkor, Svagheter, Möjligheter och Hot. Det nyskrivna kapitel 8, Löpande, invävd, praktikbaserad utvärdering, introducerar flera nyheter. En är löpande utvärdering, Löpande ska inte förstås så att utvärderarna springer utan att utvärderingen tänkes pågå hela tiden och samtidigt med den intervention som utvärderas (på EU-språk ongoing evaluation). Att utvärderingen är invävd i det utvärderade programmet är en annan nyhet. En tredje är inriktningen på effekter av baspersonalens praktik längst ut i styrkedjan (inte på interventioner i högre hierarkiska sfärer). En fjärde är realistisk utvärdering (Pawson & Tilley) med dess fokus på kausala mekanismer mellan insatser och resultat. En femte är Tolvpunktslistan för utvärdering med underavdelningarna Sjuschemat –alternativt Brufibimskoks – under punkt 7) och Åttamomentsplanen under punkt 8. Tillvägagångssättet illustreras av det påhittade exemplet GÖS. I kapitel 9, som är nytt, presenteras bokens mest långtgående modell för bemäktigande (empowerment) av brukarna. Den innefattar en metod för uppföljning, utvärdering och användning av resultat från uppföljning och utvärdering som ålägger baspersonalen att inte bara involvera brukarna i utan även låta dem bestämma över dessa verksamheter. Brukarna ska dras in i och ges avgörande inflytande över såväl det sociala arbetet (verksamhet av första ordningen) som uppföljningen och utvärderingen av det sociala arbetet (verksamhet av andra ordningen). Motiveringen är att detta ger bättre evidens än randomiserade dubbelblinda experiment. Att denna evidensmotivering är kontroversiell säger sig självt. Tillvägagångssättet kallas Den brukarstyrda resultatinformerade ansatsen. I kapitlet förklaras också metaforen Drontens dom. Både kapitel 8 och 9 lägger fokus på förhållandet mellan baspersonal och brukare. I kapitel 10 om Hanne Krogstrups BIKVA-modell vidgas perspektivet till ytterligare intressenter. BIKVA-modellen visar att deliberativ demokrati och dubbelkretslärande i utvärdering kan fördjupa vår bestående representativa demokrati. Sist i boken hittar läsaren referenser samt person- och sakregister. Boken bör bli till nytta för praktiker, konsulter och forskare som utför brukarutvärdering. Den riktar sig också till beställare och användare av
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 15
15
2013-04-09 14:38
Förord
brukarutvärderingar. En annan målgrupp är utvärderingsintresserade brukare eller deltagare i nätverk och samverkansarrangemang vari brukare ingår. Den bör kunna bistå forskare, som allmänt vill gräva djupare i ämnet brukarutvärdering och brukarhänsyn i offentliga sektorn. Boken vänder sig också till studenter. Särskilt användbar torde boken vara i kurser i socialt arbete, social omsorg, folkhälsa, sjukvård, rehabilitering och återhämtning.
16
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 16
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
2013-04-09 14:38
Kapitel 2
Vem är brukare? Sen har vi det här att man talar om, i sina, eh, eh, vad ska man säga, om äldre som man tar hand om, dom är plötsligt brukare. Det är inte namn, det är inte personer, utan man är en, eh, brukare … Det är inte människor. Inkeri Hodder i Ring P1 Sveriges Radio Stockholm den 14 juni 2010
Utrota benämningen brukare! Den rätta benämningen är kund eller konsument! … PS. Brukaren är dessutom arbetsgivare. DS. Sms till programledaren i Ring P1 Sveriges Radio Stockholm den 14 juni 2010
Benämningen ”brukare” är kontroversiell. Personer som är föremål för social omsorg och socialt arbete fördömer ordet som stigmatiserande och nedsättande. De vill bli omtalade som medborgare eller människor. Branschfolk vill inte ta ordet i sin mun. Andra, som sms-aren ovan, ordar hellre om kund och konsument (Heule & Kristiansen 2011). Generalister bland forskare och praktiker hyser däremot förståelse för att det behövs ett enkelt och lättbegripligt ord för offentliga sektorns adressater i lite bredare mening (jfr Ds 2001:34:15–16). Med ”brukare” avses ju inte enbart mottagare av social omsorg eller socialtjänst eller socialbidrag eller utsatta människor som är aktuella för habilitering, vård och rehabilitering i socialt arbete. I akademiska sammanhang täcker termen en vidare domän än så. Elever i skolan är ”brukare” liksom vandrare i nationalparker och publiken på en kommunal symfonikorkesters konsert. Ordet ”kund” har alltför snäv innebörd, menar de. Men varför inte ”brukare”, som används i övriga nordiska länder och som ju också vunnit burskap här i landet? Ordet brukare markerar således en generaliseringsambition som är rimligt gripbar. Att i stället tala om medborgare eller människor blir alltför allmänt och utslätat och att använda ordet kund blir för kringskuret. © F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 39
39
2013-04-09 14:38
2 Vem är brukare?
Ordet brukare har en annan fördel. Termen alluderar på någon som har agens, är aktiv och använder. En brukare har handlingsförmåga och kan aktivt inta rollen som medproducent av det offentligas välfärdstjänster. Hon tar inte bara passivt emot vård som vårdtagare eller patienter (de tålmodiga) eller adressater eller slutmottagare (Eriksson & Karlsson 2008:11-12). Vi håller alltså fast vid ”brukare” och ”brukarorienterad utvärdering” som huvudbegrepp i vår framställning.1 Det nu nämnda motiverar emellertid en viss begreppsexercis. Innebörden av ordet ”brukare” måste klarläggas för att författare och läsare ska vara rimligt överens om vad uttrycket står för. Men som Giovanni Sartori (1970) har hävdat, omnis determinatio est negatio, all bestämning är (också) en negation. Genom en tydlig definition får vi också veta vad ordet ”brukare” inte betyder. Vi ska börja med att definiera ”brukare” och därefter utvärdering. På så sätt ska vi nå fram till en avgräns ning av ”brukarorienterad utvärdering”. Ring P1 den 15 juni 2010 Programledaren: Här kommer Ring P1 … Välkomna ska ni va.. Klockan är tjugo minuter över nio. Det här är alltså Ring P1:s direktsändning … Det bygger på att ni hör av er till oss … att ni ringer till oss … Vi börjar i Huddinge. Inkeri Hodder. Hej välkommen. Inkeri Hodder: (svagt) Hej Programledaren: Vad vill du säga? Inkeri Hodder: Jo … det är en skrämmande utveckling i samhället tycker jag. Dels så håller vi på att avhumanisera svenska samhället, trots alla förbättringar som man påstår att man gör … Programledaren: Hur menar du att vi håller på att avhumanisera samhället? Inkeri Hodder: Jag är språk, eh, intresserad. Och jag lyssnar på, eh, jag anser att t.ex. inom kommuner, det gäller barnomsorg, det gäller äldreomsorg och liknande. … Dom talar … om, i sina, eh, eh, vad ska man säga, om äldre som man tar hand om, dom är plötsligt brukare. Det är inte namn, det är inte personer, utan man är en, eh, brukare. Programledaren: Det är inte människor riktigt alltså?
1 Brukare nyttjas som huvudord av kända skribenter såsom Eriksson & Karlsson 2008:23–25, 45–47, 83–84, 153, 194–202 samt Topor & Borg 2010: 7,9,11–15 etc. Hultqvist 2008 använder det i sin nyttiga kunskapsöversikt.
40
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 40
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
2013-04-09 14:38
2 Vem är brukare?
Inkeri Hodder: Det är inte människor. Jag arbetade på Hall, som, eh, lärare, eh, pedagogiskt, under 70-talet. Och det här är skrämmande likt det. Jag försökte få fångarna, jag blev anställd på Hall för att få fram fångarnas identitet. Dom talade om sig själva som nummer som begick ett brott. Alltså det var inte personen med ett namn som begick brottet utan det var numret som hade begått ett brott. Så människan distanserar sig från sig själv och jag uppfattar att det här sker inom vård och omsorg nu att man … arbetar med brukare. Programledaren: Varför tror du att man, eh, vem kan ha intresse av det blir så här? Inkeri Hodder: Ja, det är väl faktiskt, eh, det blir lätthanterligare. Man slipper se individen och man gör ett nummer av det hela. Vi har personnummer och vi har nummer och vi har beteckningar för människor som behöver stöd på ett eller annat sätt. Eh, men tar man bort individen då tar man ju också bort känslorna … Programledaren: Jag tackar för ditt samtal. Inkeri Hodder: Tack själv. Det var roligt att få samtala med dig … Programledaren: Hade ett samtal i går ifrån en s.k. brukare som inte heller var så förtjust i uttrycket … Så har det kommit in ett sms här. ”Utrota benämningen brukare. Den rätta benämningen är kund eller konsument,” tycker Kristin. Och sen så kom hon på att hon glömde en sak så hon skickade ett sms igen: ”PS. Brukaren är dessutom arbetsgivare. DS”.
Det var under tidigt 1980-tal som ”brukare” blev ett modeord. Då kom ordet in i förvaltningsprosan – utan bestämningar som i ”lantbrukare” eller i ”brukare av motorfordon”. Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien anger en generell och en speciell betydelse av ordet: brukare • person som använder ngt: skogsbrukare • särsk. person som är föremål för vård, omsorg o.d.; 92 procent av Social tjänstens ~ var nöjda eller mycket nöjda
En som använder något vad som helst är en brukare. Och särskilt en person som är föremål för vård, omsorg o.d. (utan att detta sker i offentliga sektorn får man anta) är en brukare. Svensk ordbok tar inte upp den innebörd som vi förvaltningsforskare tenderar att ge ordet, nämligen servicemottagare i
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 41
41
2013-04-09 14:38
2 Vem är brukare?
offentliga sektorn. Brukare blir enligt den innebörd vi ger ordet patienter på ett offentligt sjukhus, barn på daghem med åtminstone viss offentlig finansiering, äldre människor som får kommunal hemhjälp, studerande vid anstalter för högre utbildning och forskning, arbetssökande vid offentliga arbetsförmedlingar eller boklånare i kommunala bibliotek. Ibland får ordet även i förvaltningsläran stå för någonting mer vittfamnande, nämligen slutmottagare av eller adressat för offentliga åtgärder i allmänhet. Då blir brukare inte bara nyttjare av nyttigheter (varor och tjänster) inom t.ex. sjukvård, skola, äldreomsorg, barnomsorg och kultur utan också aktörer som är föremål för regleringar som förbud och påbud eller den ekonomiska pålagan skatter. En brottsling som utsätts för polisens efterforskningar blir en brukare liksom den arbetstagare som försöker kringgå skattelagstiftningens krav att betala skatt.
Brukare – fyra betydelser I svenskspråkig förvaltningsprosa används ”brukare” i åtminstone fyra åtskilda betydelser. I klarhetens intresse framställer vi detta på följande sätt, från det bredare till det snävare: • Brukare 1 = Slutmottagare av alla typer av offentliga åtgärder
ink lusive en vara, en tjänst, ett tillskott i form av kontanter eller in natura, en utbildning, en rådgivning eller någon annan form av information, en reglering eller den ekonomiska pålagan skatter. • Brukare 2 = Slutmottagare av alla typer av offentliga åtgärder utom regleringar och (den ekonomiska pålagan) skatter. • Brukare 3 = Slutmottagare av alla typer av offentliga åtgärder utom regleringar och skatter och som har valfrihet åtminstone i bemärkelsen att hon kan välja en annan leverantör (= kund). • Brukare 4 = Slutmottagare av alla typer av offentliga åtgärder utom regleringar och skatter och som därvid inte kan välja en annan leverantör (= tilldelning; det finns bara en). Det mest omfattande av de fyra begreppen är brukare 1. Termen brukare betecknar här slutmottagare av eller adressat för alla typer av offentliga åtgärder. Så här skriver de norska statsvetarna Ivar Bleiklie, Knut Dahl Jacobsen 42
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 42
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
2013-04-09 14:38
2 Vem är brukare?
B r u k a r e 1 Brukare 2 Brukare 3
Figur 2.1
Brukare 4
Brukare i fyra betydelser.
och Jan Thorsvik i deras teoretiskt mycket intressanta artikel ”Forvaltningen og den enkelte” (1992:303): Med uttrycket brukerne av den offentlige forvaltning siktes det i det følgende til kretsen av personer som har anledning til å gjøre sig nytte av offentlige tiltak eller er utsatt for å bli rammet av dem i en eller annen forstand. Uttrykket anvendes i meget vid betydning. Dersom en person har forgrepet seg på privat eiendom og er gjenstand for politiforfølgelse, regnes vedkommende som bruker på linje med personer som blant annet ved politiets hjelp får sin eiendom beskyttet.
Detta är det mest generella brukarbegreppet i offentlig politik. En brukare är alltså inte bara en mottagare av nyttighetsprestationer utan även av ekonomiska pålagor och av kontrollprestationer i form av förbud, påbud eller erinringar och tillrättavisningar efter tillsynsarbete (Jørgensen 1992:138, Jørgensen 2003:55 f). En av författarna till denna skrift har i flera sammanhang använt termen just i denna vida bemärkelse av adressat för eller slutmottagare av offentliga åtgärder (Vedung 1998:73ff och 2009:119; även Hertting & Vedung 2009:51). Dock fångar ord som ”adressat” och ”slutmottagare” bättre än ”brukare” denna generella innebörd. När termen ”brukare” började användas i denna vittfamnande mening i svensk politik och förvaltning är inte klarlagt. Ordets begreppshistoria är nämligen outforskad. Tydligt är att rollen som brukare i denna allmänna
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 43
43
2013-04-09 14:38
2 Vem är brukare?
mening började uppmärksammas i de nordiska länderna vid 1980-talets början, då den s.k. förvaltningsförnyelsen eller New Public Management svepte in som en strömning inom nyliberalismen. Tidigare fanns det ingen allmän term för offentliga sektorns samtliga adressater. I stället begagnades sektorsspecifika uttryck som den bygglovssökande, den boende, den bidragsberättigade, patienten, eleven eller den skattskyldige. Brukare 2 är ett snävare begrepp än brukare 1. Skillnaden är att brukare 2 inte omfattar slutmottagare av kontrollprestationer som regleringar och pålagor som skatter. Ägaren av tätortsmarken som regleras av plan- och bygglagen räknas med andra ord inte som en brukare av denna lag. Inte heller skattebetalaren som är föremål för en ekonomisk pålaga räknas som en brukare av skattelagarna. Brukare är den som erhåller exempelvis offentlig äldreomsorg, sjukvård eller en offentligt helt eller delvis betald bostad. Brukare är också den som tar emot ett tillskott i kontanter, t.ex. bistånd i socialtjänsten, pension i det statliga pensionssystemet eller ett ROT-bidrag för att reparera sitt hus, en utbildning, en rådgivning eller någon annan form av information. Brukare 2 är alltså rätt och slätt en mottagare av en offentlig förnödenhet i form av en tjänst, en vara eller kontanta bidrag, men inte en mottagare av förbud, påbud och andra kontrollprestationer som måste följas eller skatter som måste levereras.2 Återstår brukare 3 och brukare 4. Dessa begrepp refererar till var sin delmängd av brukare 2. Båda är därmed också snävare än brukare 2. Brukare 4 är slutmottagare av alla typer av offentliga åtgärder utom regleringar och ekonomiska pålagor och kan därvid inte välja en annan leverantör (= tilldelning; det finns bara en). Brukare 3 är på motsvarande sätt en slutmottagare av alla 2 Termen klient används inte som huvudord i denna skrift men kan på svenska nyttjas i bemärkelsen brukare 1. Klient används också i bemärkelsen brukare 2, t.ex. av Blom & Morén 2007:5, 12f, 15, 19, 40–43, 51, 62–63, 69, 132, 145–146, 158, 217, 241, 253f, 256, 258f. Klient har även en smalare innebörd. Klient kan beteckna människor som under lång tid tar emot offentliga tjänster och därvid blir passivt hjälpberoende. Det kan handla om personer med utvecklingsstörning eller intellektuell och psykisk funktionsnedsättning. Klientbegreppet har ett inslag av underordnande under en paternalistisk överhet, där servicemottagaren av egen kraft antingen är oförmögen att försörja sig eller inte kan komma ur ett skadligt eller självdestruktivt beteende utan måste få stöd från det offentliga. Den beroendeställning som dessa individer hamnar i gentemot det offentliga och dess experter ingår i begreppet, liksom en negativ värdeladdning som har att göra med att serviceberoende kan bli stigmatiserande (Eriksen & Weigård 1993:119; jfr Möller 1996). Klient i denna mening uppfyller kravet i brukare 2 och kanske brukare 4 men innehåller därutöver något mer.
44
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 44
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
2013-04-09 14:38
2 Vem är brukare?
typer av offentliga åtgärder utom regleringar och ekonomiska pålagor, men har valfrihet åtminstone i bemärkelsen att hon kan välja en annan leverantör (= kund, konsument). Begreppen ”kund” och ”konsument” har en tydlig koppling till marknadstänkande. En kritik mot att nyttja dessa begrepp i offentliga sammanhang går ut på att de betecknar roller som inte präglas av medaktivitet och medansvar, vilket är och bör vara fallet för mottagare av offentliga tjänster (von Otter 1986:27). Den fulländade brukaren anses skilja sig från den ideal typiske kunden. Vi kan utveckla detta genom att knyta an till Albert O. Hirschmans berömda bok Exit, Voice and Loyalty. Den perfekte brukaren kan påverka genom att höja sin röst (voice) mot serviceleverantören och andra beslutsfattare för att på detta sätt förbättra servicen. Brukaren kan kräva att det offentliga ska informera skickligare om de regler som gäller för behörighet till tjänster och bidrag, att flaskhalsar i prioriteringen bland de behöriga ska elimineras eller att brukaren ska behandlas med större värdighet när hon väl nått fram och kommit i åtnjutande av servicen. Nära den idealt ypiske brukaren hamnar de medborgare som under lång tid nyttjar offentlig äldreomsorg och sjukvård och dessutom försöker påverka genom att höja rösten (Rothstein 1997:82ff). Det är denna perfekta brukare som här betecknas som brukare 4. Den idealt ypiske kunden å andra sidan kan påverka genom att välja mellan minst två leverantörer. Det är detta som täcks av kategorin brukare 3. Brukare 3, kunden, kan använda sig av Strategi sorti (exit) men också Strategi röst (voice), medan brukare 4, den idealtypiske brukaren, har tillgång till enbart Strategi röst (voice) för att begagna Albert O. Hirschmans berömda termer (1970).3 Kunden eller brukare 3 konstitueras således av att hon har möjlighet att välja en annan leverantör. Men en kund, hon ska väl också betala för det hon får? Jo, det stämmer. Den perfekte kunden bestämmer över pengarna i sin egen portmonnä. För vårt idealtypiska resonemang spelar det däremot ingen roll vem som fyller portmonnän med slantar. Det kan vara kundens privata medel, men det kan också vara skattepengar eller t.ex. pengar från
3 I Rothstein 1994:ssk 226ff finns ett utförligt resonemang som går i linje med Hirschmans föreställningar om utträde och röst. Se även Blomqvist & Rothstein 2000.
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 45
45
2013-04-09 14:38
2 Vem är brukare?
ett offentligt pensionssystem. Det viktiga är att hon kan välja mellan minst två producenter eller leverantörer. Distinktionen här mellan brukare och kund rör sig om att kunden kan påverka den offentliga verksamheten genom att välja och välja bort olika leverantörer. Det kan inte den perfekte brukaren; hon kan endast påverka genom att höja rösten. I den fortsatta undersökningen kommer vi att nyttja begreppet brukare 2: slutmottagare av alla typer av offentliga åtgärder utom regleringar och pålagan skatter. Brukare 2 täcker som vi sett både brukare 3 och brukare 4. Detta innebär att en brukare alltså är en slutmottagare av alla typer av offentliga åtgärder utom regleringar och ekonomiska pålagor som skatter, och antingen kan erhålla dessa nyttigheter genom tilldelning eller välja en annan leverantör bland minst två offentliga nyttighetsproducenter.
Latenta och oberättigade brukare Måste den enskilde ta del av åtgärden i fråga för att räknas som brukare? Svaret är nej. Även latenta brukare är brukare, fastän de inte nyttjar åtgärden, som manifesta brukare gör. Latenta brukare är principiellt berättigade brukare som faktiskt inte nyttjar åtgärden. (Thorslund 1975, Pollitt 1988:79). Det kan vara viktigt i brukarorienterad utvärdering att få fram hur stor gruppen latenta brukare faktiskt är och hur den är sammansatt.4 Men naturligtvis finns det också manifesta brukare som nyttjar åtgärden fast de inte är berättigade att göra det. Vi tänker på personer som fuskat sig till en förmån eller som förklarats berättigade genom en myndighets misstag. Är de också brukare? Även här är svaret ja. De tar ju faktiskt del av åtgärden. Men de är oberättigade (obehöriga) brukare. Det kan vara viktigt i brukarorienterad utvärdering att få fram hur stor gruppen oberättigade manifesta brukare faktiskt är och hur den är sammansatt.
4 Notera de näraliggande uttrycken take-up och non-take-up [of social benefits].
46
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 46
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
2013-04-09 14:38
2 Vem är brukare?
Brukarorientering, brukarmedverkan och brukarinflytande Brukarorientering är ett huvudord i föreliggande bok. Hur brukarorientering förhåller sig till brukarmedverkan (-indragning, -involvering) och brukar inflytande ska vi nu reda ut. Det behövs ty det finns skillnader i betydelse. Dessutom är brukarmedverkan och brukarinflytande betydligt vanligare begrepp i offentliga sektorns fackspråk än brukarorientering. Samtidigt vill vi undvika långrandighet. Så här uppfattar vi saken. Brukarmedverkan och brukarinflytande är former av brukarorientering (jfr Socialstyrelsen 1997:17). Brukarorientering har alltså en bredare innebörd än både brukarmedverkan och brukarinflytande. Om en styrare inför brukarmedverkan så innebär hennes agerande otvivelaktigt brukarorientering. Om hon dessutom förstärker denna brukarmedverkan så att den också leder till brukarinflytande så uppvisar hon självfallet även då brukarorientering. Men brukarorientering behöver inte innebära brukarmedverkan. En styrare kan vara brukarorienterad utan att låta brukarna medverka. Styraren kan ju av egen kraft överväga en brukarorienterad politik utan att på minsta sätt kontakta brukarna och låta dem medverka. Hon kan antecipera brukarnas vilja och åsikter och allvarligt överväga att rätta sig efter dessa men utan att de facto göra det. Hon har då främjat brukarorientering utan att öppna upp för brukarmedverkan. Brukarorientering utan brukarmedverkan kan också innebära brukar inflytande. Även detta kan ske genom antecipering. Ante-cipera kan ordagrant översättas till före-gripa. Gå händelserna i förväg, ana, förutse är andra synonymer. Styraren kan antecipera brukarnas vilja och åsikter, allvarligt överväga att rätta sig efter dessa samt dessutom göra det. De styrande driver då en brukarorienterande politik som leder till brukarinflytande utan att vare sig fråga brukarna eller låta dem genom medverkan öva inflytande på något annat sätt.5 Dessutom kan utvärderaren använda sig av redan tillgänglig information som samlats in vid annat tillfälle för ett annat syfte, men som ändå kan innehålla upplysningar som har relevans för den aktuella utvärderingen. 5 Vad som här åsyftas är att utvärderare kan antecipera brukares åsikter. Vissa brukaråsikter är tämligen självklara och behöver inte nödvändigtvis explicitgöras av brukarna själva. Jfr Melkers & Clayton Thomas 1998.
© F ö rfat tarna och S t uden t li t t erat ur
978-91-44-06768-1_inlaga.indd 47
47
2013-04-09 14:38
Magnus Dahlberg är fil. kand. i statsvetenskap och har arbetat som forskningsassistent vid Uppsala universitet och Centrum för utvärdering av socialt arbete vid Socialstyrelsen. Idag arbetar han med information och kommunikation.
Brukaren har blivit en central figur i den offentliga sektorn. Över hela den atlantiska världen skallar ropen att boende, socialhjälps tagare, patienter, elever och andra brukare skall höras och delta i beslutsfattandet. Men vilken roll kan och bör brukaren egentligen ha i en existerande representativ demokrati? Och vilken roll spelar brukaren i valdemokrati, participativ demokrati och deliberativ demokrati? Att begreppet brukare är omstritt visas i boken. Olika sätt att involvera brukare i verksamheter och utvärdering av verksamheter klarläggs. Utvärdering med interventionsteori (programteori) presenteras. Vid sidan av Bikva-modellen presenteras löpande och invävd utvärdering samt en modell där brukaren förväntas bestämma i stort sett allt. Demokrati och brukarutvärdering vänder sig till studenter i socialt arbete, socialmedicin, folkhälsa, sjukvård, arbetsliv, barnomsorg, äldreomsorg, statsvetenskap och sociologi. Den riktar sig också till institutionschefer, handläggare, personal och andra praktiker i kommunala sektorn samt till regionsförbund som utför eller kommer i kontakt med brukarutvärdering. Ett utförligt sak- och personregister underlättar läsningen.
Art.nr 7383
Demokrati och brukarutvärdering
Evert Vedung Magnus Dahlberg
2:a uppl.
Andra upplagan
| Demokrati och brukarutvärdering
Demokrati och brukarutvärdering
Evert Vedung Magnus Dahlberg
Evert Vedung är professor emeritus i statsvetenskap vid Institutet för bostads- och urbanforskning i Uppsala. Idag verkar han som seniorprofessor vid Institutionen för socialt arbete inom Linnéuniversitetet i Växjö och som utvärderare i Samordningsförbundet Västra Skaraborg i Skara.
www.studentlitteratur.se
978-91-44-06768-1_01_cover.indd 1
2013-04-17 10.17