9789144091655 by Smakprov Media AB

TEORI FÖR SOCIALT ARBETE

BJÖRN BLOM & STEFAN MORÉN

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 37730 ISBN 978-91-44-09165-5 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2015 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Martine Castoriano Printed by Dimograf, Poland 2015

INNEHÅLL

Förord 7 Del 1 Teori och metod – KAIMeR som begreppsram 1 Vad är teori bra för? 11

Bokens bakgrund och syfte – behovet av teori 12 Vad är teori? 14 Teori och metateori 14 Olika typer av teorier 16 Generalisering och teoriers räckvidd 17 Vad handlar teorin om? 19 Kopplingen teori–metod 20 Skillnaden mellan teori och att teoretisera 21 Bokens innehåll och uppläggning 22 Litteratur 24 2 Perspektiv på förklaring – kritisk realistisk teori 27

Några vanliga typer av förklaringar 27 Kritisk realistisk teori 30 Sociala mekanismer under luppen 39 KAIMeR som teoribaserad struktur 40 Avslutningsvis 40 Litteratur 40 3 KAIMeR som begreppsram och modell 43

KAIMeR – från begreppslig struktur till teoretisk modell 43 KAIMeR som modell 49 Avslutningsvis 52 Litteratur 52

I n ne h å l l

Del 2 Klientarbetets innehåll och villkor 4 Teori om aktörer och insatser 57

Aktörer 57 Insatser 59 Mekanismer i socialt arbete 62 Grundelement och mönster av mekanismer – vad måste finnas? 65 Avslutningsvis 70 Litteratur 70 5 Professionsteori i socialt arbete 71

Socialt arbete som uppdrag 71 Professionsbegreppet – några olika synsätt 72 Från yrkesprofessionalism till organisationsprofessionalism 76 Implikationer för socialt arbete 79 Avslutningsvis 80 Litteratur 81 6 Resultatteori 83

Några vanliga sätt att se på resultat 83 Resultat utifrån KAIMeR 85 Avslutningsvis 91 Litteratur 92 7 Perspektiv på kvalitet 93

Sätt att se på kvalitet 93 Kvalitetsbegreppet – från tillverkningsindustri till socialt arbete 96 Servicekvalitet och livskvalitet 97 Viktigt att skilja mellan servicekvalitet och livskvalitet 99 Svårigheten att betrakta allt slags resultatkvalitet som livskvalitet för klienter 100 Kvalitet ur olika intressenters perspektiv 102 Tjänstekvalitet ur olika intressenters perspektiv 104 Avslutningsvis 106 Litteratur 106

I nnehåll 5

8 Programteori i socialt arbete 109

Programteori – definitioner, användningsområden och exempel 109 Att rekonstruera programteori – en allmän ingång 115 Avslutningsvis 121 Litteratur 121 9 Domänteori för socialt arbete 123

Relationen politik–förvaltning–profession 124 Tre domäner i organiseringen av socialt arbete 127 De institutionella villkorens domän 130 Domänerna i praktiken – ett exempel 137 Avslutningsvis 138 Litteratur 140 Del 3 Att förklara socialt arbete 10 Analys av generativa mekanismer 145

Hur kan mekanismer identifieras, beskrivas och begreppsliggöras? 145 Gensvarsmekanismer – från ax till limpa 153 Avslutningsvis 155 Litteratur 155 11 KAIMeR i praktiken I: att öppna den svarta lådan 157

Biståndsdokumentation – en länk mellan begrepp och empiri 157 KAIMeR-konfigurationen 160 KAIMeR i praktiken – hur hänger delarna ihop? 165 Avslutningsvis 168 Litteratur 169 12 KAIMeR i praktiken II: att rekonstruera programteori 171

Rekonstruktion av programteori som svar på socialarbetares kunskapsbehov 171 Design och genomförande av projektet 172 Analys av det empiriska materialet 173 Resultatet – verksamhetens programteori i korthet 177

I n ne h å l l

Insatser 180 Mekanismer 181 Resultat 182 En KAIMeR-konfiguration av verksamhetens programteori 183 Teori för socialt arbete 183 Litteratur 186 13 Bilaga Intervjuguide, besökare på Olympia 187

Sakregister 191

Perspektiv på förklaring – kritisk realistisk teori

Den förklarande ambition som finns inbyggd i KAIMeR – att blottlägga de mekanismer som kan förklara hur resultat i socialt arbete uppstår som en följd av insatserna och de kontextuella villkoren – förutsätter metateoretiska antaganden. Det handlar om ontologi (hur ett fenomen är beskaffat) såväl som epistemologi (hur man kan få kunskap om detta fenomen). Innan vi i nästa kapitel går in på de centrala begreppen i KAIMeR-teorin är det därför nödvändigt att först avhandla den metateoretiska grunden. Vad är generativa mekanismer, var kan vi finna dem och hur kan vi få kunskap om dem? Som vi ska se är generativa mekanismer oftast inte direkt observerbara, då de existerar under den empiriska ytan, bortom det direkt observerbara. Uppgiften blir i stället att på basis av empiriska observationer av mekanismernas verkningar utveckla teori om dem och hur de fungerar (hur en sådan analys kan gå till beskrivs i kapitel 10). I det här kapitlet beskrivs det metateoretiska perspektivet kritisk realism som en nödvändig grund för en sådan mekanismbaserad förklaring. Som viktiga metodologiska inslag i sådan analys beskrivs också kortfattat begreppen abduktion, retroduktion och kontrafaktiskt tänkande. Först redovisas dock några andra vanliga typer av förklaringar, som ger relief åt den mekanismbaserade förklaringen: orsaksförklaring, ändamålsförklaring och funktionell förklaring.

Några vanliga typer av förklaringar Förklaringar är svar på frågor om varför något uppträder eller sker som det gör. Att detta slags frågor kan ges olika svar diskuteras ofta, men att frågorna som sådana kan vara olikartade uppmärksammas mer sällan. Låt oss först beröra det grundläggande begreppet. Nils Gilje och Harald Grimen (1992) skiljer på tre typer av förklaringar: orsaksförklaringar, ändamålsförklaringar och funktionella förklaringar.1 1 Framställningen i avsnittet är, med viss revidering, hämtad från Blom och Morén, 2007, kapitel 2.

Vid orsaksförklaring söker man efter bakomliggande faktorer som framkallar det man vill förklara. Det finns således alltid en tidsaspekt som anger att de bakomliggande faktorerna är verksamma före det fenomen som ska förklaras. Det måste också vara möjligt att i efterhand undersöka om den bakomliggande faktorn har utlösts. En fullgod orsaksförklaring förutsätter därtill en (universell) lag eller regelbundenhet som sammanbinder den utlösande faktorn (A) med den resulterande händelsen (B). Sådana lagar eller regelbundenheter formuleras vanligtvis som universella om–så satser, vilka utsäger något om förhållandet mellan A och B (om A → B). Det är emellertid omstritt huruvida man kan hitta kausallagar när det gäller sociala fenomen, eller om det här snarare handlar om sannolik heter för att vissa händelser är sammanbundna med varandra i ett orsaksförhållande. Enligt Gilje och Grimen (a.a.) är de flesta lagbundenheter inom samhällsvetenskaperna statistiska lagar, vilket innebär att om en viss händelse A inträffar, så finns det en viss sannolikhet för att också händelsen B inträffar. För att finna en orsaksförklaring måste man således söka efter en föregående händelse som kan ha orsakat en viss förändring, och som kan kopplas samman med denna förändring med hjälp av en kausal lag eller statistiskt sannolik regelbundenhet. Vid ändamålsförklaring är det enskilda individers handlingar som förklaras med hänvisning till deras avsikter eller motiv. Ibland används därför även begreppet ”motivförklaringar”. Det är i huvudsak individers handlingar som ska förklaras, där de väljer mellan olika medel för att uppnå vissa mål. En viktig förutsättning för att man ska kunna ge en ändamålsförklaring – vad man brukar kalla subjektivitetsprincipen – är att man vet vad personen vet, och inte minst vad hon eller han tror på (kunskaper och övertygelser). Det som är relevant är vad personen tror är fallet, inte om dessa föreställningar är sanna eller falska. Ändamålsförklaringen hänvisar alltså till handlingarnas avsedda verkningar snarare än till det faktiska utfallet. Man måste också anta att personerna kan tänka rationellt, det vill säga besitter förmågan att bedöma och genomföra olika handlingsalternativ i riktning mot det avsedda målet. Det finns alltså inte några universella lagar vid ändamålsförklaring, men däremot kan man säga att det finns en normativ förbindelse mellan personens avsikter och de händelser som ska förklaras. Det senare innebär att personen kan känna sig mer eller mindre förpliktigad att genomföra vissa handlingar beroende på livssituation (vilken inbegriper individuella preferenser och avsikter såväl som samhälleliga förväntningar och krav), till exempel att få till stånd en viss förändring av livssituationen. Enligt Gilje och Grimen är ändamålsförklaringar både vanliga och ofrånkomliga inom samhällsvetenskaperna. © F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

2 Perspek tiv på f örklaring – kritisk realistisk teori 9

Funktionell förklaring, den tredje förklaringsform som Gilje och Grimen tar upp, är mindre vanlig och mer omstridd. Här försöker man förklara sociala fenomen genom att säga att de fyller en funktion i samhället som helhet. Fenomen som uppträder i samhället – betygssystemet som differentierings- och sorteringsrutin i skolan är bara ett av många möjliga exempel – kan alltså förklaras med hänvisning till att det har en positiv verkan för samhället som helhet, till exempel att det tillgodoser behovet av arbetskraft även för lågavlönade och okvalificerade arbetsuppgifter. Ett visst fenomen förklaras med hänvisning till dess faktiska verkningar: ”Ett fenomens funktion är alltså detsamma som en positiv, oavsiktlig och okänd faktisk verkan av fenomenet” (Gilje & Grimen a.a., s. 150). Utifrån förklaringsanspråk är detta problematiskt såtillvida att man måste kunna verifiera att ett samband faktiskt föreligger. I det sammanhang det här är fråga om – att förklara hur mänsklig förändring uppstår som en följd av sociala insatser – är det i första hand skillnaden mellan orsaksförklaring och ändamålsförklaring inom samhällsvetenskaperna som ter sig intressant. Som vi har sett förutsätter orsaksförklaringar en utlösande orsak till en händelse. Utlösande för sociala utvecklingsförlopp, säger Gilje och Grimen, är ofta handlingar som kan ändamålsförklaras. Orsaksförklaring i sociala sammanhang tycks alltså ofta förutsätta beskrivning av ett fenomen som kan ändamålsförklaras, till exempel en framväxande förändring av en utsatt livssituation. Inom naturvetenskaperna opererar man med händelser som utlösande faktorer vilka i sin tur kan orsaksförklaras, inom samhälls vetenskaperna opererar man med handlingar som kan ändamålsförklaras. Detta ger en antydan om olikartade typer av kunskap: i det ena fallet söker man belägga systematisk samvariation mellan händelser, i det andra fallet vill man förklara hur motiv och handlingar leder till en viss förändring. Man kan också tänka sig, som Gilje och Grimen påpekar, att orsaksförklaringar och ändamålsförklaringar måste samspela: de kan förklara olika sidor av en och samma process. När det gäller synen på vad en ”orsak” är har sociologerna Berth Danermark, Mats Ekström, Liselotte Jakobsen och Jan Ch. Karlsson (2003) en avgörande invändning, åtminstone när det gäller den så kal lade variabelforskningen: ”Statistiska undersökningar av frekvenser, utbredning, samvarians och så vidare […] kan inte producera för klaringar (även om just den termen är mycket använd i sammanhanget)” (a.a., s. 95). En orsak är således, enligt Danermark och hans medförfattare, någonting helt annat än statistisk samvarians. De lutar sig mot den kritiska realismen, som stipulerar att det finns en verklighetsnivå under händelsernas och de empiriska observationernas nivå, en djupdimen© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

sion där vi finner de mekanismer som får händelser att inträffa. Deras grundsyn kan sammanfattas så här: ”Betraktat på detta sätt handlar en kausal utsaga således inte om regelbundenheter mellan åtskilda ting och händelser (orsak och verkan), utan om vad ett objekt är och vad det kan göra i kraft av sin natur” (a.a., s. 97). Vi övergår nu till att beskriva den kritiska realismen som grund för en sådan mekanismbaserad syn på förklaring, vilket också är den grundsyn som KAIMeR-teorin vilar på.

Kritisk realistisk teori Allmänt kan sägas att en kritisk realistisk ansats bygger på antagandet att den sociala verkligheten har ett djup som inbegriper flera olika nivåer och att förklarande kunskap måste sökas även på verklighetsnivåer som ligger under den empiriskt observerbara ytan. Detta förutsätter i sin tur att man på basis av empiriska iakttagelser (av händelser och tillstånd) kan formulera giltig teori om de underliggande mekanismer som kan förklara dessa händelser och tillstånd. Socialarbetare behöver kunskap om innehållet i insatserna och de resultat man uppnår (vilka är empiriskt observerbara), men man behöver också beprövad teori om de (transempiriska) generativa mekanismer som kan förklara hur resultaten uppstår som en följd av insatserna och de kontextuella villkoren. Vilken är grunden för sådan kunskap? Synen på hur man kan få kunskap om den sociala verkligheten (epistemologi) är i den kritiska realismen nära förbunden med synen på hur denna verklighet är beskaffad (ontologi). Den kritiska realismens ontologi gör en viktig åtskillnad mellan faktiska objekt, det vill säga observerbara fenomen och händelser, och transfaktiska objekt, det vill säga de mekanismer som har kausal kraft att generera händelserna, men som vi vanligtvis inte direkt kan observera. Den generativa mekanismen må vara icke observerbar i sig själv, men dess verkningar är påtagliga och observerbara; mekanismerna är i den meningen ”verkliga” (eng. real). Daniel Seldén (2005, s. 17) anför som exempel på denna teoretiska position att exploateringsförhållanden och ojämlikhet mellan kvinnor och män är observerbara effekter av icke observerbara klasstrukturer respektive patriarkala strukturer i samhället. Dessa strukturer kan därför betraktas som transempiriska och kausalt verkande, trots att de i sig själva inte kan observeras. Våra möjligheter att få kunskap om den sociala verkligheten kan sålunda ur den kritiska realismens perspektiv formuleras som ett mänskligt predikament: å ena sidan har vi en verklighet som existerar oberoende av vår kunskap om den och som i viktiga avseenden är icke observerbar, å andra sidan har vi våra begrepp och © F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

2 Per spek tiv på f örklaring – kritisk realistisk teori 11

teorier om hur denna verklighet är beskaffad och hur den fungerar.2 Det är över denna ontologiska klyfta som forskning i socialt arbete – i form av teori om hur praktiken fungerar – spänner sin bro. Danermark m.fl. (a.a., s. 64) fångar kärnan i den kritiska realismens ontologi genom en jämförelse mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap: ”Den avgörande skillnaden ligger i, att där naturvetenskapens objekt visserligen är socialt definierade, men likafullt naturligt producerade, så är samhällsvetenskapens objekt både socialt definierade och socialt producerade (Sayer, 1992, s. 26 ff) – men de är för den skull inte mindre verkliga.” Enligt den kritiska realismen är de mekanismer som får händelser att inträffa reellt existerande – om än sällan direkt observerbara. Vi kan emellertid iaktta deras empiriska uttryck och göra oss begrepp om dem. Det realistiska perspektivet innebär enligt vår tolkning att viktig kunskap om hur socialt arbete fungerar baseras på successiv utveckling av teorier som kan prövas analytiskt och i viss mån empiriskt. Den kritiska realismen bygger ontologiskt på en både–och-syn, det vill säga att verkligheten antas vara både extern och oberoende och socialt och historiskt konstruerad. En organisation för socialt arbete är till exempel för sin existens beroende av människor i samspel, men den existerar likväl oberoende av enskilda människor. Perspektivet bygger därtill på ett antagande att det finns en djupnivå i verkligheten som inte kan direkt observeras, men som vi ändå kan få kunskap om genom begreppsligt och teoretiskt arbete, men på basis av empiriska observationer. Det är på denna djupnivå av verkligheten som vi återfinner de mekanismer som har kausal kraft att producera effekterna och som förklarar hur och varför resultat uppstår som en följd av vissa insatser. För att komma under ytan måste vi alltså förstå den kritiska realismens idé om dels en stratifierad verklighet med olika domäner, dels före komsten av kausalitet i form av generativa mekanismer.

2 Med den kritiska realismens termer kan detta formuleras så att vetenskap handlar om något som är oberoende av vetenskapen själv, och att vetenskapen därför har två dimensioner: en intransitiv och en transitiv dimension. Med den intransitiva dimensionen avses verkligheten som den är oberoende av betraktaren, med den transitiva dimensionen avses vad vi kan veta om denna verklighet. Mellan vetenskapen och dess intransitiva objekt finns ingen direkt förbindelse, utan här föreligger alltid en ontologisk klyfta. Teorierna är därmed vetenskapens transitiva objekt; de utgör den dimension som indirekt förbinder vetenskapen med verkligheten (se Danermark m.fl., 2003, s. 32 ff).

EN STRATIFIERAD VERKLIGHET MED OLIK A DOMÄNER

Inom den kritiska realismen utgår man ifrån att verkligheten är uppdelad i olika nivåer eller strata (skikt), till exempel det fysikaliska, det kemiska, det biologiska, det psykologiska och det sociala. Men hur kan man förstå kopplingarna mellan dessa strata? Det fysikaliska är en viktig förutsättning för det kemiska, men kan inte förklara kemiska processer eftersom detta stratum innehåller mekanismer som är specifika för det kemiska. På samma sätt är det psykologiska en viktig förutsättning för det sociala, men det kan inte förklara vad som sker i detta stratum. Det sociala stratumet inrymmer specifika mekanismer, som visserligen har sin grund i ”lägre” strata, men som inte kan reduceras till dessa. Denna process, uppkomsten av nya generativa mekanismer från underliggande till överliggande nivåer i verkligheten, kallas inom kritisk realism för emergens. När det gäller kausalitet, möjligheten att förklara observerbara skeenden, måste man alltså tänka sig en mängd mekanismer på olika nivåer i verkligheten som både motverkar och förstärker varandra (se nedan). En annan aspekt av den kritiska realismens syn på verkligheten är, som tidigare nämnts, att man skiljer på tre ontologiska domäner: den empiriska, den faktiska och den verkliga.3 Den empiriska domänen utgörs av de företeelser och händelser som vi kan erfara direkt eller indirekt (med hjälp av instrument). Den är åtskild från det faktiskas domän, i vilken händelser inträffar oberoende av om vi erfar dem eller ej. Det som sker i världen är ju inte detsamma som det som observeras. Denna domän är i sin tur åtskild från verklighetens domän, i vilken återfinns de mekanismer som har kraft att producera händelser i världen. Som belysande exempel kan nämnas en typ av experiment som en del av oss fick beskåda under skoltiden. Fysikläraren strödde ut järnfilsspån på ett papper, satte en magnet under papperet och kunde på detta sätt förmå järnfilsspånet – till synes mirakulöst – att formera sig i vackra mönster. Vad är det som åstadkommer detta tydligt iakttagbara resultat, denna formation? Jo, det alstrade magnetfältet förstås. Ingen har kunnat se magnetfält som sådana (i den empiriska domänen), men ändå kan vi på analytiska grunder formulera teori om existensen av denna kraft (i verklighetens domän). I ett socialt stratum har dock denna metafor sina begränsningar, vilket berörs senare i kapitlet. Som kontrast kan nämnas en annan vetenskapsteoretisk riktning, 3 Primärkällan för det synsätt som redovisas är Bhaskar (1998). Se även Seldén (2005) samt Danermark m.fl. (2003). De engelska benämningarna på de tre domänerna är the empirical, the actual och the real.

2 Per spek tiv på f örklaring – kritisk realistisk teori 13

KRITISK REALISM: EN SCHEMATISK ÖVERBLICK

Förflyttar tyngdpunkten i analysen: från händelser (som kan observeras empiriskt) till generativa mekanismer (om vilka vi kan dra slutsatser endast på analytisk väg). Bygger på ett ontologiskt antagande om att verkligheten är uppdelad i olika skikt (strata) och domäner: – den empiriska domänen (utgörs av det vi kan erfara); – det faktiskas domän (där händelser inträffar oavsett om vi erfar dem eller ej); – verklighetens domän (där de underliggande generativa mekanismerna med sin kausala kraft återfinns). Mekanismerna kan inte observeras direkt empiriskt – vi måste indirekt och logiskt ”tänka oss fram till” (= formulera teori om) dem utifrån deras empiriska uttryck.

den empiriska realismen, vilken utgår ifrån en reduktionistisk syn på verkligheten. Verkligheten reduceras här till en domän av regelbundna observerbara händelser och tillförlitlig kunskap anses (enbart) kunna utvinnas ur denna empiriska yta. Den empiriska realismen utgör till exempel grunden för den gängse synen på så kallad evidensbasering, vilken innebär att man observerar och belägger empiriska samband mellan metod och resultat. Man talar i sammanhanget om empirisk evidens. Begränsningen i perspektivet innebär att man inte kan förklara vilka mekanismer som orsakar sambanden, eftersom ju dessa återfinns i en annan domän av den sociala verklighet som undersöks. Enligt den kritiska realismen måste man alltså betrakta verkligheten som uppdelad i olika strata, som var för sig inrymmer specifika mekanismer. Man måste också tänka sig verkligheten som uppdelad i olika domäner, där verklighetens domän inbegriper även de icke direkt observerbara mekanismer som kan förklara de observerbara händelserna i de övriga domänerna. Kunskap som utgår ifrån en reduktionistisk syn på verkligheten – som ensidigt bygger på beskrivning och analys av empiriska samband mellan insatser och resultat – blir ur det perspektivet allvarligt begränsad. De underliggande mekanismer som orsakar sambanden förblir oåtkomliga, eftersom de är transfaktiska och återfinns på en annan nivå: i verklighetens domän. Om man vill komma åt dessa mekanismer i verklighetens domän – i syfte att förklara hur resultat uppstår som en följd av vissa insatser och deras kontextuella villkor – kan man inte nöja sig med att analysera empiriska samband mellan metod och resultat. Man måste också ålägga sig ett teoretiskt abstraktionsarbete som utgår från de empiriska iakttagelserna och som syftar till att formulera teori om de underliggande kausala mekanis© F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

merna. I denna sammanknytning av den sociala verklighetens olika skikt blir begreppet ”generativa mekanismer” centralt. K AUSALITET I TERMER AV GENERATIVA MEK ANISMER

Som nämndes i översikten ovan förskjuter den kritiska realismen tyngdpunkten från händelser, som kan observeras empiriskt, till generativa mekanismer, om vilka vi kan dra slutsatser endast på analytisk väg (men på basis av empiriska iakttagelser av mekanismernas verkningar). Fenomenet ”generativa mekanismer” kan förefalla abstrakt såtillvida att det inte går att uppfatta direkt med våra sinnen. Vi måste i stället tänka oss det som en kombination av människors intentioner och sociala inter aktion, som under gynnsamma omständigheter kan ge upphov till olika händelser (begreppet utvecklas längre fram). Insatsernas kontextuella villkor blir alltså viktiga att beakta. Det kan till exempel handla om en klient som under vissa omständigheter väljer att förändra sitt liv som en följd av socialarbetares insatser. Händelserna som sådana – klientens och socialarbetarens gemensamma ansträngningar liksom den framväxande förändringen – kan direkt observeras och dokumenteras (i den empiriska domänen och det faktiskas domän). De generativa mekanismer som kan förklara hur och varför det hände kan vi emellertid bara komma åt indirekt genom att formulera teori om dem. De är för den skull inte mindre verkliga, utan de finns där (i verklighetens domän) vare sig vi bildar oss begrepp om dem eller inte. Denna typ av förklarande kunskap avkräver oss alltså ett teoretiskt språk som förmår tränga under den empiriska ytan; som sätter oss i förbindelse med den verklighet som finns under händelsernas nivå. Generativa mekanismer är alltså reellt existerande i den sociala verkligheten, men de betraktas samtidigt som potentiella eller tendentiella. Det innebär att de inte alltid behöver realiseras i empiriska, observerbara händelser. För att så ska ske krävs gynnsamma betingelser; mekanismer är med andra ord kontextuellt betingade. Ett klassiskt exempel från naturvetenskapen är krutet som har potentiell energi att explodera, men för att så ska ske krävs att vissa betingelser är uppfyllda (krutet är torrt, gnista tillförs). Men krutet som fenomen har denna potentiella energi oavsett om den utlöses eller inte. Vi måste alltså tänka oss att olika mekanismer kan motverka varandra; de kan vara verksamma, men vid ett givet tillfälle och under vissa kontextuella villkor kan ändå de observerbara effekterna utebli. Utifrån perspektivet ”empirisk evidens”, överfört till socialt arbete, skulle en sådan observation sannolikt leda till slutsatsen att den studerade insatsen inte har någon effekt och att © F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

2 Per spek tiv på f örklaring – kritisk realistisk teori 15

den därför inte bör användas. Utifrån det kritisk realistiska perspektivet blir det i stället möjligt att dra slutsatser om hur reellt existerande mekanismer under vissa omständigheter kan förhindra att en effekt uppstår. Denna ”teori” ger i sin tur underlag att förändra och utveckla praktiken. Sociala generativa mekanismer är kontextuellt betingade, men de verkar alltid genom människors handlingar. Ray Pawson och Nick Tilley (1997, s. 66) beskriver det så här: ”Sociala mekanismer handlar således om människors val och de förmågor de förvärvar genom sin grupptillhörighet.” En realistisk ansats innebär, enligt författarna, att förstå balansen och samspelet mellan resurser och till buds stående val för dem som deltar i ett förändringsarbete. Sociala mekanismer är således inte av deterministisk karaktär, utan verkar i och genom människors handlingar. Man kan uttrycka det så att det inte är socialarbetarens insatser i sig själva som orsakar (leder till) resultatet, utan resultatet uppstår som en följd av klientens val och handlingar under de villkor som insatserna skapar. Eller något enklare: Socialarbetarens insatser skapar möjligheter, och det är klienterna som gör något av dessa möjligheter, vilket är klientens insats. Förklaringar i socialt arbete förutsätter alltså att man inbegriper och utvecklar ett språk även för klientens med verkan till uppkomna resultat. (Klientens betydelse som aktör avhandlas i kapitel 4). Mekanismbegreppet är relativt vanligt och vedertaget inom teknik och naturvetenskap. Inom samhällsvetenskaperna är det emellertid mera oprövat, vilket inte minst gäller inom det sociala arbetets område.4 Detta avkräver oss en mer utförlig diskussion om mekanismbegreppet och dess relevans för socialt arbete. VAD ÄR GENERATIVA MEK ANISMER?5

Med generativa mekanismer avses, som tidigare nämnts, en kombination av krafter, social interaktion och strukturella förhållanden. I botten ligger människans intentionalitet som en grundkraft: utan människors

4 I en betraktelse över socialt arbete som vetenskap konstaterar Brante (2003) att samhällsvetenskaperna ligger steget efter naturvetenskaperna när det gäller förklarande forskning. Han framhåller att många tongivande vetenskapsteoretiker ger starka argument för teoriutveckling som ett modellbaserat sökande efter mekanismer. Brante pekar tydligt ut den färdriktning han vill se för forskning i socialt arbete: ”För att påskynda processen bör vi lämna de mycket abstrakta regelbundenheternas domän för att i stället identifiera mekanismerna bakom sociala fenomen” (a.a., sid. 186). 5 För en mer utförlig utredning av mekanismbegreppet hänvisas till Blom och Morén (2007), kapitel 3.

vilja och önskan att åstadkomma något sker inga förändringar.6 För att kunna åstadkomma något måste emellertid denna kraft externaliseras, det vill säga förläggas utanför den enskilda individen. Detta sker genom olika typer av social interaktion mellan människor. Den sociala inter aktionen måste i sin tur, för att kunna hållas vid makt och utöva verkan, organiseras på olika sätt genom strukturella förhållanden. Med generativa mekanismer avses således en kombination av dels krafter i form av människors intentioner, motiv och överväganden; dels social inter aktion, som ofta är strukturerad på ett visst sätt (på mikro-, meso- eller makronivå), och som förmedlar dessa krafter och får något att hända. Generativa mekanismer i ett nötskal: I botten ligger människans intentionalitet som en human grundkraft – denna kraft förmedlas och verkar i och genom social interaktion och sociala strukturer. Nedan beskrivs i principiella termer generativa mekanismer i socialt arbete på de tre nivåerna: mikro, meso och makro.7 A) Mikrosociala mekanismer: Mekanism = krafter + mikrosocial interaktion. Mekanismen består av krafter i form av orsaker, motiv, överväganden och val samt socialt samspel på individnivå (par eller mindre grupper). I botten ligger människans intentionalitet (en human grundkraft), som ligger bakom hennes motiv, överväganden och val. Intentionaliteten kan i sin tur vara påverkad av föregående orsaker och de omständigheter som betingar människors valmöjligheter. Krafterna (orsaker, motiv, överväganden och val) förmedlas och verkar genom den mikrosociala interaktionen (tal, skrift, teckenspråk, gester, ljud, symboler, kroppslig beröring etc.), vilken alltså samtidigt är en del av mekanismen. Ovanstående kan i princip exemplifieras med händelseförloppet i ett parti schack. Spelare A flyttar fram en pjäs (en händelse, som för spelare B blir en orsak), vilket gör att spelare B ”blir tvungen” att fundera (över väga) hur hon ska göra. Det här partiet vill hon verkligen vinna (motiv), och hon bestämmer sig för (väljer) att flytta fram en starkare pjäs (en händelse, som för spelare A blir en orsak) och så vidare. Mekanismen konstitueras sålunda av en kedja av orsaker, motiv, överväganden, val och interaktion.

6 Vi påminner oss – som en fin litterär yttring av denna syn – att författaren Sara Lidman någonstans skrivit att allt stort som åstadkommits i världen någon gång tagit sin början i en människas fantasi. 7 Här kan noteras att Roy Bhaskar använder sig av sju nivåer, se Bhaskar och Danermark (2006).

2 Per spek tiv på f örklaring – kritisk realistisk teori 17

B) Mesosociala mekanismer: Mekanism = krafter + mesosocial inter aktion och struktur. Mekanismen består av krafter i form av orsaker, motiv, överväganden och val samt kollektiva sociala handlingar på grupp- och organisationsnivå. Krafterna förmedlas och verkar genom mesosocial interaktion (socialt samspel inom och mellan grupper, nätverk och organisationer), men även genom sociala och materiella strukturer (till exempel rutiner, regelverk, dokument, symboler och föremål). Som ett exempel kan nämnas den självuppfyllande profetian. Låt säga att ledningen på ett företag skriver i sitt nyhetsbrev till medarbetarna: ”Nästa år kommer det här företaget att gå mycket sämre, och ett större antal kommer tyvärr att behöva sägas upp”. Om medarbetarna tror att det blir så blir många mindre motiverade att arbeta; de börjar prestera sämre och kommer att förbereda sig på att arbeta med något annat. Detta bidrar till att besanna företagsledningens bild. Eftersom medarbetarna minskar sina ansträngningar produceras färre varor och tjänster, vilket i sin tur leder till att företaget går sämre. C) Makrosociala mekanismer: Mekanism = krafter + makrosocial interaktion och struktur. Mekanismen består av krafter i form av orsaker, motiv, överväganden och val samt kollektiva sociala handlingar på samhällsnivå. Krafterna förmedlas och verkar genom makrosocial interaktion (sociala samspel inom och mellan samhällen), men även genom sociala och materiella strukturer (till exempel bankväsendet, politiska partier, utbildningssystemet och kyrkan). Som ett klassiskt exempel kan nämnas en av mekanismerna bakom den västerländska kapitalismens utveckling. Mycket kortfattat finns en överensstämmelse, ett andligt släktskap, mellan den protestantiska etiken och kapitalismens anda. De troende – i synnerhet kalvinister som trodde att den enskilda människans liv var predestinerat – sökte ”bevis” för att de tillhörde Guds utvalda. De ålades därför att leva dygdigt, asketiskt, arbeta allt hårdare samt återinvestera överskottet. Som en oavsiktlig konsekvens lade denna livsföring grunden till den moderna kapitalismen i form av en omfattande kapitalackumulation och ett genomrationaliserat handlingsmönster (Weber 1978 [1904–1905]). AT T ANALYSERA GENERATIVA MEK ANISMER – NÅGRA SLUTLEDNINGSFORMER

Det förhållandet att mekanismer är transempiriska till sin karaktär, det vill säga att de vanligtvis inte är direkt empiriskt observerbara (de finns bortom det empiriska), fordrar särskilda slutledningsformer vid © F ö r f a t t a r n a o c h S t u d e n t l i t t e r a t u r

analys av mekanismer. I kapitel 10 i den här boken beskrivs sådana slutledningsformer som led i en analyskedja, men vi vill redan här låta läsaren bekanta sig med några av de centrala begreppen vid kritisk realistisk analys av generativa mekanismer: abduktion, retroduktion och kontrafaktiskt tänkande. Abduktion innebär i korthet att med hjälp av begrepp och teori tolka enskilda företeelser som uttryck för mer generella fenomen. Sådana omkontextualiseringar, där man ser ett fenomen i ett nytt sammanhang, kan ge ny innebörd åt redan kända företeelser. Det handlar alltså om klassisk teorianvändning: att sätta ett empiriskt fenomen i ett teoretiskt sammanhang för att kunna se det på ett nytt sätt. Retroduktion innebär att ställa frågor som: Hur är fenomenet X möjligt? Vilka egenskaper måste finnas för att X ska vara vad det är? Det är alltså en typ av slutledning genom vilken man kan komma fram till vad som i grunden är kännetecknande eller grundläggande för ett visst fenomen. Man kan på så vis gå utöver det empiriskt observerbara och utveckla begrepp om underliggande generativa mekanismer. Kontrafaktiskt tänkande innebär att vi ställer oss frågor om hur det skulle vara om inte. Skulle man kunna tänka sig ett visst empiriskt fenomen, till exempel en viss typ av resultat i klientarbetet, utan att vissa betingelser vore för handen? För att förstå det grundläggande och specifika med ett visst fenomen, till exempel en viss typ av insats i socialt arbete, måste vi också ha en föreställning om vad detta fenomen inte är. Kontrafaktiskt tänkande är alltså en tankeoperation som hjälper oss att särskilja ett fenomens nödvändiga och grundläggande egenskaper från det som snarare är tillfälliga omständigheter. Till dessa begrepp återkommer vi alltså senare i boken, i kapitel 10, där vi visar hur de kan användas i ett systematiskt analysförfarande. Socialt arbete är en verksamhet som bygger på relationsarbete, men som i hög grad betingas av organisatoriska och samhälleliga villkor. Verksamheten bedrivs i skärningspunkten mellan det individuella och det samhälleliga. Vi vill därför kommentera ”det sociala” i generativa mekanismer.

2 Per spek tiv på f örklaring – kritisk realistisk teori 19

Sociala mekanismer under luppen Det finns skäl att säga någonting om gränsdragningen mellan psyko logiska och sociala mekanismer. Någon kanske tänker att sociala mekanismer inte är något annat än summan av två eller flera personers psykologiska mekanismer. När man studerar vad som händer i ett socialt stratum kan man, ur ett kritisk realistiskt perspektiv, invända att den typen av resonemang leder till psykologisk reduktionism; som om sociala objekt bara vore summan av ett antal individers psykologi. Utifrån teorin om emergens, som vi nämnde tidigare i kapitlet, kan man hävda att så inte är fallet – sociala objekt är något kvalitativt annorlunda. Låt oss ge ett exempel. Vi föreställer oss att tio personer på ett torg fäller upp sina paraplyn när de känner de första regndropparna. Trots att personerna fäller upp sina paraplyn nästan samtidigt, är detta ingen social händelse framkallad av en social mekanism. De tio personernas individuella handlingar är inte intentionellt riktade mot några andra subjekt, utan bara mot sig själva som kroppar. De vill inte bli blöta! Sålunda genereras händelsen av en psykologisk mekanism, vilken i sin tur utlöses av en annan händelse – regnet. Social blir händelsen först om människorna träder i förbindelse med varandra och reagerar på regnet genom att utforma någon form av organisation och social struktur. Då uppstår också sociala mekanismer som är kvalitativt olikartade i förhållande till psykologiska mekanismer. Som framgår av den tidigare redovisade typologin, antar vi att ett socialt stratum består av flera substrata (grovt definierade som makro = samhällsnivå; meso = grupp- och organisationsnivå; mikro = individnivå). När det gäller socialt arbete riktas intresset främst mot det ”lägsta” substratumet, de mikrosociala mekanismerna, men man måste även beakta meso- och makromekanismer, eftersom de ofta utgör kontextmekanismer i socialt arbete. Exempelvis kan skattelagstiftning och alkoholpolitik på makronivå inrymma eller ingå som delar av mekanismer som skapar eller motverkar sociala problem på individnivå. I socialtjänstens organisering kan likaledes finnas mekanismer som främjar eller hämmar socialarbetarnas möjligheter att bistå socialt utsatta människor. Olika strata i den sociala verkligheten innehåller alltså olika typer av mekanismer som måste beaktas vid förklaringar av hur socialt arbete fungerar.

KAIMeR som teoribaserad struktur Denna bok bygger på en uppsättning begrepp som är genererade ur den kritiska realismen som metateoretiskt perspektiv. KAIMeR är i sin tur en akronym för dessa begrepp: kontexter, aktörer, insatser, mekanismer och resultat. KAIMeR som teoribaserad struktur kan illustreras på följande sätt: Under olika Kontextuella förhållanden gör olika Aktörer olika Insatser som utlöser eller utlöses av olika Mekanismer som genererar kortsiktiga och långsiktiga Resultat

(K) (A) (I) (Me) (R)

Vi vill markera att uppgifter om kontexter, aktörer, insatser och resultat primärt är observerbara och deskriptiva till sin karaktär, medan slutsatser om verksamma mekanismer förutsätter teoretiskt grundad reflektion och analys. Detta är en problematik som vi återkommer till senare i boken.

Avslutningsvis I det här kapitlet har vi avhandlat kritisk realism som metateoretisk grund för KAIMeR. Det handlar sålunda om ontologi (antaganden om hur ett fenomen är beskaffat) såväl som om epistemologi (antaganden om hur man kan få kunskap om detta fenomen). I nästa kapitel ska vi tillämpa det metateoretiska perspektivet genom att utveckla KAIMeR som begreppsram och modell. Ambitionen är att lägga grunden för en teori om klientarbetets innehåll och villkor samt om de generativa mekanismer som kan förklara hur resultat uppstår i socialt arbete.

Litteratur Bhaskar, Roy (1998). Philosophy and scientific realism. I: Archer, Margaret; Bhaskar, Roy; Collier, Andrew; Lawson, Tony & Norrie, Alan (red.). Critical realism. Essential readings, London: Routledge. Bhaskar, Roy & Danermark, Berth (2006). Metatheory, interdisciplinarity and disability research: a critical realist perspective. Scandinavian Journal of Disability Research, årgång 8, nr 4, s. 278–297. Blom, Björn & Morén, Stefan (2007). Insatser och resultat i socialt arbete. Lund: Studentlitteratur.

2 Per spek tiv på f örklaring – kritisk realistisk teori 21

Brante, Thomas (2003). Konsolideringen av nya vetenskapliga fält – exemplet forskning i socialt arbete. I: Socialt arbete. En nationell genomlysning av ämnet. Högskoleverkets rapportserie 2003:16R. Danermark, Berth; Ekström, Mats; Jakobsen, Liselotte & Karlsson, Jan Ch. (2003). Att förklara samhället, 2:a reviderade upplagan. Lund: Studentlitteratur. Gilje, Nils & Grimen, Harald (1992). Samhällsvetenskapernas förutsättningar. Göteborg: Daidalos. Pawson, Ray & Tilley, Nick (1997). Realistic Evaluation. Thousand Oaks: Sage. Sayer, Andrew (1992). Method in Social Science. A Realist Approach. London: Routledge. Seldén, Daniel (2005). Om det som är. Ontologins metodologiska relevans inom positivism, relativism och kritisk realism. Akademisk avhandling, Göteborgs universitet. Weber, Max (1978 [1904–1905]). Den protestantiska etiken och kapitalismens anda. Lund: Argos.

Björn Blom är professor i socialt arbete vid Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet. Stefan Morén är professor emeritus i socialt arbete. Han är bosatt i Uppsala.

TEORI FÖR SOCIALT ARBETE I den här boken redovisas en teori som har ambitionen att både beskriva och förklara hur det sociala arbetet fungerar. Det är den första svenska boken i sitt slag som presenterar teori utvecklad specifikt ur och för det sociala arbetets praktik. En av grundfrågorna är: Hur kan man förklara hur resultat i socialt arbete uppstår som en följd av socialarbetares och klienters insatser under vissa kontextuella villkor? Teorin går under benämningen KAIMeR, vilket innebär att den på ett systematiskt och sammanhållet sätt beaktar teori om kontext, aktörer, insatser, mekanismer och resultat. Ett centralt inslag är begreppet generativa mekanismer, med vars hjälp man kan fånga de ofta icke observerbara krafter som gör begripligt hur resultat i socialt arbete uppstår som en följd av insatser och kontextuella villkor. I boken beskrivs också en domänteori som klargör hur socialarbetares professionsutövning betingas av politik, förvaltning och institutionella förhållanden i samhället. Boken vänder sig till studerande i socialt arbete och angränsande områden, men även till forskare, chefer och socialarbetare verksamma inom det sociala arbetets område.

Art.nr 37730