Karl Ove Knausgård Min kamp 5 översättning Rebecca Alsberg
Av Karl Ove Knausgård har på Norstedts tidigare utgivits: En tid för allt 2006 Min kamp 1 2010 Min kamp 2 2011 Min kamp 3 2011 Min kamp 4 2012
Denna översättning har fått stöd från Nordiska ministerrådet
isbn 978-91-1-303671-7 © Karl Ove Knausgård Forlaget Oktober AS, Oslo 2010 Norstedts, Stockholm 2012 Originalets titel: Min kamp 5 Översättning: Rebecca Alsberg Omslag: Sara R. Acedo Tryck: Bookwell AB, Finland 2012 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
De fjorton år då jag bodde i Bergen, från 1988 till 2002, är sedan länge förbi, det finns inga spår efter dem annat än som episoder som vissa personer kanske minns, en glimt i ett huvud här, en glimt i ett huvud där, och naturligtvis allt som finns kvar i mina egna minnen från den tiden. Men det är förvånansvärt lite. Det enda som består av alla tusentals dagar som jag tillbringade i den regnskimrande lilla Vestlandsstaden med sina trånga gator, är några enstaka händelser och en massa stämningar. Jag skrev dagbok, den har jag bränt. Jag tog en del foton, av dem har jag tolv kvar, de ligger i en liten hög på golvet här bredvid skrivbordet, bland breven jag fick under den tiden. Jag har bläddrat igenom dem, läst lite här och lite där, och varje gång gör det mig nedstämd, det var en sådan förfärlig tid. Jag visste så lite, ville så mycket, lyckades inte med någonting. Men vilken stämning jag var i när jag skulle dit! Jag hade liftat till Florens med Lars den sommaren, vi var där några dagar, tog tåget vidare ner till Brindisi, det var så varmt att det kändes som om det brann när man stack ut skallen genom det öppna tågfönstret. Natt i Brindisi, mörk himmel, vita hus, en nästan drömlik hetta, stora folkskaror ute i parkerna, överallt ungdomar på mopeder, rop och oväsen. Vi ställde oss i kö vid landgången till det stora fartyget som gick till Pireus, ihop med en lång rad andra, nästan alla unga och med ryggsäckar precis som vi. 49 grader på Rhodos. En dag i Aten, mer kaotiskt än någon annan plats jag hade varit på, och så sinnessjukt varmt, därefter båten ut till Paros och Antiparos, där vi låg på stranden varenda dag och drack oss fulla på sprit varenda kväll. En natt träffade vi några norska flickor där, och när jag var på toa påstod Lars att han var författare och 9
skulle börja på Skrivekunstakademiet till hösten. De var mitt uppe i att prata om det när jag kom tillbaka. Lars bara tittade på mig och smålog. Vad höll han på med? Att han ljög om småsaker, det visste jag, men medan jag var där? Jag sa ingenting, men bestämde mig för att hålla mig borta från honom i framtiden. Vi åkte tillbaka till Aten tillsammans, mina pengar var nästan slut, Lars hade fortfarande en massa kvar, han bestämde sig för att ta ett flyg hem dagen därpå. Vi satt på en uteservering, han åt kyckling, hakan glänste av fett, jag drack ett glas vatten. Det sista jag ville var att be honom om pengar, jag skulle bara kunna ta emot pengar av honom om han frågade mig om jag ville låna. Det gjorde han inte, så jag fick gå och lägga mig hungrig. Nästa dag åkte han ut till flygplatsen och jag tog bussen från stan, hoppade av vid en motorväg och började lifta. Efter bara några minuter stannade en polisbil, de kunde inte ett ord engelska, men jag fattade att det var förbjudet att stå där och lifta, så jag tog bussen tillbaka in till centrum, och för mina sista slantar köpte jag en tågbiljett till Wien, ett franskbröd, en stor cola och en limpa cigaretter. Jag trodde resan skulle ta några timmar och fick en chock när jag förstod att det handlade om närmare två dygn. I kupén satt en svensk grabb i min ålder och två engelska flickor som visade sig vara ett par år äldre. Vi var långt inne i Jugoslavien innan de fattade att jag varken hade pengar eller matsäck, och erbjöd sig att dela med sig av sin. Landskapet utanför fönstret var så vackert att det gjorde ont. Dalar och floder, gårdar och byar, människor som gick i kläder som jag förknippade med artonhundratalet, och som tydligen också brukade jorden som man gjorde då, med hästar och höskrindor, liar och plogar. En del av tågsättet var sovjetiskt, jag gick igenom de vagnarna på kvällen, trollbunden av de främmande bokstäverna, de främmande lukterna, den främmande interiören, de främmande ansiktena. När vi kom till Wien ville en av flickorna, Maria, byta adress med mig, hon var snygg och i vanliga fall skulle jag ha tänkt att jag kunde hälsa på henne i Norfolk någon gång, kanske bli ihop med henne och bo där, men den här dagen, där jag vandrade på gatorna i Wiens utkanter, betydde det ingenting, jag var fortfarande uppfylld av tanken på 10
Ingvild som jag bara hade träffat en gång, under påsken den våren, men senare brevväxlat med, hon fick allt annat att förblekna. Jag fick lift med en elegant blond kvinna i trettioårsåldern till en bensinstation vid motorvägen, där frågade jag några lastbilschaufförer om de hade plats för mig, en av dem nickade, han kunde väl ha varit närmare femtio, mörk och mager med tungt glödande blick, han skulle bara äta först. Jag stod ute i den varma skymningen och rökte och tittade på alla ljus utmed vägen som blev skarpare och skarpare allteftersom mörkret föll, omgiven av ett trafikbrus som då och då avbröts av korta men hårda smällar från bildörrar, plötsliga röster från människor som rörde sig över parkeringsplatsen, på väg till eller från den stora bensinstationen. Där inne satt männen tysta och åt var och en för sig, blandat med en och annan barnfamilj som översvämmade bordet de satt vid. Jag fylldes av ett stilla jubel, det var just det här jag älskade mest av allt, det vanliga och välbekanta, motorväg, bensinstation, kafeteria, som ändå inte var välbekant, överallt fanns det detaljer som skilde sig från dem jag var van vid. Chauffören kom ut, han nickade mot mig, jag följde efter honom, klev upp i det jättelika fordonet, lade ifrån mig ryggsäcken där bak och satte mig till rätta. Han startade motorn, allt mullrade och skakade, lyktorna tändes, långsamt rullade vi ut, fortare och fortare, men hela tiden tungt, tills vi låg tryggt och säkert i innerfilen på motorvägen och han kastade en blick på mig för första gången. Sweden? sa han. Norwegen, sa jag. Ah Norwegen! sa han. Hela natten och en bra bit in på nästa dag åkte jag med honom. Vi hade utbytt namn på några fotbollsspelare, särskilt Rune Bratseth hade han tänt på, men eftersom han inte kunde ett ord engelska blev det inte mycket mer. Jag var i Tyskland, och jag var vrålhungrig, men utan en krona på fickan var det bara att röka och fortsätta lifta och hoppas på det bästa. En ung man i en röd Golf stannade, han hette Björn, sa att han skulle långt, han var lätt att prata med och på kvällen, när han kom dit han skulle, bjöd han in mig till sig och gav mig müsli med mjölk, 11
jag åt tre fulla skålar, han visade mig några bilder från semesterresor som han och hans bror hade gjort i Norge och Sverige som barn, deras pappa var tokig i Skandinavien, sa han, därav namnet Björn. Min bror heter Tor, sa han och skakade på huvudet. Han skjutsade mig ut till motorvägen, jag gav honom min trippelkassett med Clash, han tog mig i hand, vi önskade varandra lycka till, och jag ställde mig vid en påfart igen. Efter tre timmar stannade en rufsig och skäggig man med glasögon i en röd 2CV, han skulle till Danmark, jag kunde få följa med hela vägen. Han brydde sig om mig, blev intresserad när jag sa att jag skrev, jag trodde att han kanske var professor av något slag, han köpte mat till mig på en servering, jag sov några timmar, vi kom in i Danmark, han bjöd mig på mer mat, och när vi till sist skildes åt befann jag mig mitt i Danmark, bara några timmar från Hirtshals, alltså snart hemma. Men den sista biten gick trögare, jag fick lift ett par mil åt gången, vid elva på kvällen hade jag inte kommit längre än till Løkken och jag bestämde mig för att övernatta på stranden. Vandrade på en smal väg genom en lågvuxen skog, på sina ställen var asfalten täckt av sand, och snart reste sig sanddynerna framför mig, jag gick upp på dem, såg havet ligga grått och blankt framför mig i den skandinaviska sommarnattens ljus. Från en campingplats eller en stugby några hundra meter bort ekade ljuden av röster och bilmotorer. Det var skönt att vara vid havet. Känna den svaga saltlukten och det liksom råa draget i luften. Det var mitt hav, jag var nästan hemma. Jag hittade en grop och rullade ut sovsäcken, kröp ner, drog upp blixtlåset och slöt ögonen. Det var obehagligt, det kändes som om vem som helst kunde stöta på mig här, men jag var så trött efter de senaste dagarna att jag slocknade som ett ljus någon blåste ut. Jag vaknade av att det regnade. Kall och stel kravlade jag mig ut ur sovsäcken, fick på mig byxorna, packade ihop och började gå mot vägen. Klockan var sex. Himlen var grå, duggregnet föll stilla och nästan omärkligt, jag frös och gick fort för att få upp värmen. Stämningen efter en dröm jag hade haft plågade mig. Pappas bror Gunnar hade varit med, eller hans ilska, det var det att jag hade druckit så 12
mycket och gjort så många dumheter, förstod jag när jag skyndade genom samma låga skog som jag hade gått genom kvällen innan. Alla träd stod orörliga, grånade under det täta molntäcket, närmare det döda än det levande. Sanden låg i dyner mellan dem, vinddrivna i sina skiftande och oförutsägbara, ändå alltid givna mönster, på några ställen som en älv av fina sandkorn över den grövre asfalten. Jag kom ut på en större väg, fortsatte på den några kilometer, ställde ner ryggsäcken vid en vägkorsning och satte upp tummen. Det var inte många mil till Hirtshals. Men vad som skulle hända där visste jag inte, jag hade ju inga pengar, så det skulle inte bli lätt att komma med på färjan till Kristiansand. Kanske kunde de skicka en räkning? Ifall jag stötte på en vänlig själ som förstod min belägenhet? Nej, nu blev regndropparna större också. Det var i alla fall inte kallt, som tur var. Jag tände en cigg, drog handen genom håret. Regnet gjorde hårgelén klibbig, jag torkade av handen mot byxlåret, böjde mig fram och tog upp min freestyle ur ryggsäcken, letade igenom de få kassetter jag hade med mig, valde Skylarking med XTC, satte i den och rätade på ryggen. Det hade visst funnits ett amputerat ben med i drömmen också? Jo. Avsågat strax under knät var det. Jag log, och när musiken började strömma ut ur de små högtalarna översköljdes jag av stämningar från den tiden då plattan kom ut. Andra året på gymnasiet måste det ha varit. Mest var det huset i Tveit som kom för mig, jag satt där i korgstolen och drack te och rökte och lyssnade på Skylarking, förälskad i Hanne. Yngve som var där med Kristin. Alla samtal med mamma. Borta på vägen kom en bil. When Miss Moon lays down And Sir Sun stands up Me I’m found floating round and round Like a bug in brandy In this big bronze cup 13
Det var en pickup, ett firmanamn flammade rött över motorhuven, det var väl en hantverkare på väg till jobbet, han tittade inte ens på mig när han susade förbi, och sedan steg liksom den andra låten direkt upp ur den första, jag älskade den övergången, något steg upp ur mig med då, och jag slog med handen i luften medan jag tog några långsamma steg runt, runt. En ny bil dök upp där nere. Jag höll ut tummen. Även den här gången var chauffören en morgontrött man som inte bevärdigade mig med en blick. Jag stod tydligen på en väg med mycket lokaltrafik. Men de kunde väl stanna för det? Ta mig med till en större väg? Inte förrän efter ett par timmar var det någon som förbarmade sig över mig. En tysk, runt tjugofem, med runda glasögon och allvarlig uppsyn, svängde in till vägkanten med sin lilla Opel, jag sprang bort till den, slängde ryggsäcken i baksätet som redan var överhopat med bagage, klev in och satte mig bredvid honom. Han kom från Norge, sa han, och var på väg söderut, kunde släppa av mig vid motorvägen, det var inte långt, men det kanske underlättade lite. Jag sa yes, yes, very good. Rutorna immade igen, han böjde sig fram medan han körde och torkade av vindrutan med en trasa. Maybe that’s my fault, sa jag. What? sa han. The mist on the window, sa jag. Of course it’s you, väste han. Okej, tänkte jag, om det ska vara på det sättet, och lutade mig tillbaka. Han släppte av mig tjugo minuter senare, vid en stor bensinstation, jag gick fram och tillbaka utanför och frågade alla jag såg om de skulle till Hirtshals och om jag kunde få följa med. Jag var våt och hungrig, såg sjavig ut efter alla dagar ute på vägarna, och länge skakade folk på huvudet, tills en man med en varubil som jag förstod var lastad med bröd och konditorivaror log och sa varsågod, hoppa in, jag ska till Hirtshals. Hela vägen funderade jag på om jag skulle be att få ett bröd, men jag vågade inte, det närmaste jag kom var att säga att jag var hungrig, men han fattade inte vinken och nappade inte. Just som jag sa hej då till honom i Hirtshals skulle en färja avgå. Jag sprang bort till biljettluckan med den tunga ryggsäcken, med andan i halsen förklarade jag hur det låg till för flickan i kassan, jag 14
hade inga pengar men kunde jag inte få en biljett ändå, så kunde de skicka en räkning sedan? Jag hade mitt pass, jag kunde legitimera mig, och det var säkert att jag skulle betala. Hon log vänligt och skakade på huvudet, det gick inte, jag måste betala kontant. Men jag måste över! sa jag. Jag bor ju där! Och jag har inte ett öre! Hon skakade på huvudet igen. Tyvärr, sa hon och vände sig bort. Jag satte mig på en stenkant i hamnområdet med säcken mellan fötterna och såg den stora färjan lägga ut från kajen, glida bort och försvinna ut till havs. Vad skulle jag ta mig till? En möjlighet var att lifta söderut igen, ner till Sverige och sedan upp den vägen. Men fanns det inte något vatten som måste korsas då också? Jag försökte se kartan framför mig, om det fanns någon landförbindelse mellan Danmark och Sverige någonstans, men det gjorde det väl inte? Då måste man väl ända ner till Polen och sedan genom Sovjet till Finland och därifrån in i Norge? Ytterligare ett par veckors liftande alltså. Och i öststaterna var jag väl tvungen att ha visum eller något sådant? Men jag kunde förstås ta mig till Köpenhamn, det låg ju bara några timmar härifrån, och sedan satsa på att skaffa pengar till färjan över till Sverige. Tigga i värsta fall. En annan möjlighet var att få mamma att föra över pengar till en bank här. Det skulle inte vara något problem, men skulle kanske ta ett par dagar. Och dessutom hade jag inga pengar att ringa för. Jag öppnade ett nytt paket Camel och tittade bort mot bilarna som oavbrutet flöt in i den nya kön, medan jag rökte tre cigaretter efter varandra. Många norska familjer som hade varit på Legoland eller på stranden i Løkken. En del tyskar på väg norrut. Många husvagnar, många motorcyklar, och längst bort de stora långtradarna. Torr i munnen tog jag fram min freestyle igen. Den här gången satte jag i en Roxy Music-kassett. Men redan efter andra låten började det låta falskt och batterilampan började blinka. Jag packade ner den igen och reste mig, tog säcken på ryggen och började gå, på de få och tröstlösa Hirtshalsgatorna. Då och då sög hungern till i magen. 15
Jag övervägde att gå in på ett bageri och fråga om de kunde avstå ett bröd, men det kunde de givetvis inte. Jag orkade inte med tanken på ett så kränkande avslag, och kom fram till att jag skulle spara det tills det verkligen knep. Det är väl därför det heter kneip-bröd, tänkte jag och lunkade tillbaka ner till hamnen. Vid ett kombinerat kafé och gatukök hejdade jag mig, där borde man väl åtminstone kunna få ett glas vatten. Biträdet nickade och hällde upp ett glas ur kranen han hade bakom sig. Jag slog mig ner vid fönstret. Det var nästan fullt där inne. Ute hade det börjat regna igen. Jag drack vatten och rökte. Efter en stund kom två grabbar i min egen ålder in genom dörren, iförda regnställ, de knöt upp sydvästarna och såg sig omkring. Den ene kom fram till mig, om det var ledigt här? Of course, sa jag. Vi började prata, det visade sig att de kom från Nederländerna, skulle till Norge, och att de hade cyklat hela vägen. De skrattade misstroget när jag berättade att jag hade liftat hela vägen från Wien utan pengar, och att jag nu skulle försöka komma med båten. Är det därför du dricker vatten? sa den ene, jag nickade, han frågade om jag ville ha en kopp kaffe, jag sa that would be nice, han reste sig och gick och köpte en kopp åt mig. Jag gick samtidigt som de, de sa hoppas vi ses ombord, och försvann med sina cyklar, jag traskade över till området med långtradare och började fråga chaufförerna där om någon kunde ta mig med, jag hade inga pengar till båten. Nej, det var det så klart ingen som ville. En efter en startade de sina motorer och rullade ombord, medan jag gick tillbaka till kaféet och satt och såg hur färjan än en gång långsamt gled ut från kajen och blev mindre och mindre tills den en halvtimme senare hade försvunnit ur sikte. Sista färjan gick på kvällen. Kom jag inte med den blev jag tvungen att lifta till Köpenhamn. Det fick bli min plan. Medan jag väntade tog jag fram manuskriptet ur ryggsäcken och började läsa. Jag hade skrivit ett helt kapitel i Grekland, två morgnar hade jag vadat ut till en liten ö, och därifrån till en annan ö, med skor, T-shirt, block, penna, Jack på svenska i pocket och cigaretterna i ett litet knyte på huvudet. Där i en bergskreva hade jag suttit alldeles ensam och skri16
vit. Det kändes som om jag hade nått den plats där jag ville vara. Jag satt på en grekisk ö, mitt i Medelhavet, och skrev på min första roman. Samtidigt blev jag rastlös, det fanns liksom ingenting där, bara jag, och den tomhet det rymde mötte jag först när den var allt. Så var det där, min egen tomhet var allt, och till och med när jag satt försjunken i Jack, eller böjde mig över blocket och skrev om Gabriel, min huvudperson, var det tomheten jag upplevde. Då och då dök jag ner i vattnet, mörkblått och härligt, men det dröjde inte många simtag innan jag kom på att det kanske fanns hajar där. Jag visste att det inte fanns hajar i Medelhavet, men trots det tänkte jag så, och kavade mig droppande upp på land medan jag svor över mig själv, det var så idiotiskt, rädd för hajar här, vad var det frågan om, var jag sju år? Men jag var ensam under solen, ensam vid havet, och totalt tom. Det kändes som om jag var den sista människan. Det gjorde både läsningen och skrivandet meningslöst. Men när jag nu läste kapitlet på det som i mina tankar var en sjömanssylta i Hirtshals hamnkvarter tyckte jag att det var bra. Att jag hade kommit in på Skrivekunstakademiet bevisade att jag hade talang, nu gällde det bara att få fram det. Min plan var att skriva en roman under det kommande året och få den utgiven hösten därpå, lite beroende på hur lång tid det tog med tryckning och sådana saker. Vatten över/vatten under hette den. Några timmar senare, i den begynnande skymningen, gick jag utmed raden av långtradare igen. Några chaufförer satt och halvsov i förarsätena, då bankade jag på rutan och såg hur de ryckte till, innan de antingen öppnade dörren eller vevade ner fönstret för att höra vad jag ville. Nej, jag kunde inte åka med. Nej, det gick inte. Nej, det sa väl sig självt, skulle de betala min biljett? Färjan låg vid kajen och strålade. Överallt omkring mig startades motorerna. Den första raden med bilar rullade långsamt framåt, de första bilarna försvann genom den öppna käften och in i fartygets innandöme. Jag var desperat men intalade mig att det skulle ordna sig till slut. Aldrig hade man väl hört talas om en ung norrman som 17
svultit ihjäl på semestern, eller som inte lyckats ta sig hem utan fastnat i Danmark för gott? Utanför en av de sista långtradarna stod tre män och pratade. Jag gick bort till dem. – Hej, sa jag. Är det någon av er som kan ta med mig ombord? Jag har inga pengar till biljetten, ni vet. Och jag måste hem. Jag har inte ätit något på två dagar heller. – Var kommer du från då, sa en av dem på bredaste Arendalsdialekt. – Äendal, sa jag så brett jag kunde. Ellåj Tromøya då. – Säjår du dä! sa han. Mä komme ock däfrå! – Å vars där? sa jag. – Færvik, sa han. Än du? – Tybakken, sa jag. Kan du ta mäj mä ellåj? Han nickade. – Hoppa in du. Du får krypa ner när vi kör ombord bara. Ingen konst alls inte. Och så blev det. När vi körde ombord satt jag hopkrupen nere på golvet, med ryggen mot fönstret. Han parkerade, stängde av motorn, jag tog ryggsäcken i handen och hoppade ner på däck. Mina ögon var tårblanka när jag tackade honom. Han ropade efter mig, hallå, vänta lite! Jag vände mig om, han gav mig en dansk femtiolapp, sa att han inte hade någon användning för den, men det hade kanske jag? Jag satte mig i kafeterian och åt en stor portion pannbiff. Båten började glida ut. Runtomkring mig surrade det av upprymda samtal, det var kväll, vi var på resa. Jag tänkte på min chaufför. I vanliga fall hade jag inget till övers för den typen, de slösade bort sina liv genom att sitta bakom en ratt, de saknade utbildning, var feta och fullproppade av fördomar om allt möjligt, och han var inte annorlunda han, det såg jag ju, men vad fan, han hade låtit mig följa med! Nästa morgon, efter det att bilarna och motorcyklarna skumpande och brummande hade kört ut från färjan och in på vägarna runt Kristiansand, låg staden där alldeles stilla. Jag satte mig på trappan 18
till bussterminalen. Solen sken, himlen var hög, luften redan varm. Jag hade sparat lite av pengarna jag fick av långtradarchauffören, för att jag skulle kunna ringa till pappa och säga att jag var på väg. Det värsta han visste var oanmälda besök. De hade köpt ett hus några mil bort, som de hyrde ut på vintern och själva bodde i hela sommaren ända tills de skulle börja på sina jobb i Nordnorge igen. Jag skulle stanna där några dagar, hade jag tänkt, och sedan låna pengar till biljetten till Bergen, kanske ta tåget dit, det var billigast. Men det var för tidigt att ringa. Jag tog fram den lilla resedagboken jag hade fört den senaste månaden, och skrev ner allt som hade hänt från Österrike och därefter. Drömmen i Løkken ägnade jag flera sidor åt, den hade gjort ett så starkt intryck, satt sig i kroppen som ett förbud eller en gräns, jag kände att det var en viktig händelse. Runtom ökade tillströmningen av bussar, plötsligt hann det knappt gå en minut förrän en ny buss stannade och tömdes på människor. De skulle till arbetet, jag såg det i deras ögon, de hade en tom lönearbetarblick. Jag reste mig och gick in mot centrum. Markens låg nästan öde, bara någon enstaka gestalt skyndade sig uppåt eller neråt gatan. Några måsar rev och slet i avfall under en papperskorg där botten hade lossnat. Jag hamnade utanför biblioteket, det var gammal vana som förde mig dit, för lite av samma panikkänslor som jag hade haft under gymnasietiden då jag drog omkring här kom över mig nu, att jag inte hade någonstans att ta vägen och att alla såg det, och det hade jag alltid avhjälpt genom att söka mig hit, stället där man kunde sitta ensam och hänga utan att någon började fråga. Framför mig låg torget och den grå stenkyrkan med det ärggröna taket. Allting var litet och trist, Kristiansand var en småstad, det såg jag klart och tydligt nu när jag hade varit nere i Europa och sett hur det förhöll sig där. Vid väggen på andra sidan gatan satt en uteliggare och sov. Med sitt långa skägg och hår och sina trasiga kläder såg han ut som en vilde. 19
Jag slog mig ner på en bänk och tände en cigarett. Tänk om det var han som hade det bästa livet? Han gjorde precis som han ville. Ville han bryta sig in någonstans, då gjorde han det. Ville han supa sig redlös, ja då gjorde han det. Ville han irritera folk som gick förbi, då gjorde han det. Var han hungrig, då stal han mat. Visserligen behandlades han sedan antingen som skit eller som om han inte existerade. Men så länge han inte brydde sig om dem, spelade det ju ingen roll. Det måste ha varit så de första människorna levde innan de flyttade ihop och började med jordbruk, när de bara vandrade omkring och åt vad som fanns, sov där det passade, och varje dag var som den första eller den sista. Gubben här hade inget hus som han måste återvända till, som höll honom bunden, han hade inget arbete att sköta, inga tider som måste passas, om han var trött, ja då lade han sig ner där han gick och stod. Staden var hans skog. Han var utomhus jämt, hans hud var mörkbrun och fårad, håret och kläderna skitiga. Inte ens om jag verkligen ville skulle jag kunna hamna där han var, det visste jag. Jag skulle aldrig kunna bli galen, och aldrig bli uteliggare, det var otänkbart. Borta på torget stannade en gammal folkabuss. En rundlagd, lättklädd man hoppade ur på ena sidan, en rundlagd, lättklädd kvinna på den andra. De öppnade bakdörren och började lasta av lådor med blommor. Jag slängde ifrån mig cigaretten på den torra asfalten, tog säcken på ryggen och gick ner till bussterminalen igen, där jag ringde till pappa. Han var sur och irriterad och sa att det inte passade att jag kom, de hade ett litet barn där nu, de kunde inte ta emot besök med så kort varsel. Jag skulle ha ringt tidigare, då hade det gått bra. Nu skulle farmor komma dit ett tag och dessutom en kollega. Jag sa att jag förstod, jag beklagade att jag inte hade ringt tidigare, och sedan lade vi på. Jag stod med luren i handen en stund och funderade, innan jag slog numret till Hilde. Hon sa att jag kunde bo hos henne, och att hon kunde komma och hämta mig nu på en gång. En halvtimme senare satt jag bredvid henne i den gamla Golfen, 20
på väg ut ur stan, med öppet fönster och solen i ögonen. Hon skrattade och sa att jag stank, jag måste ta ett bad när vi kom fram. Sedan kunde vi sätta oss i trädgården bakom huset, där var det skugga, och hon kunde bjuda mig på frukost, det verkade jag också behöva. Jag stannade hos Hilde i tre dagar, tillräckligt länge för att mamma skulle kunna sätta in lite pengar på mitt konto, och sedan tog jag tåget till Bergen. Det gick på eftermiddagen, solen flödade över det skogiga landskapet i Indre Agder som tog emot det på sina olika sätt: vattnet i insjöarna och älvarna glittrade, de yviga barrträden gläns te, skogsbottnen rodnade, lövträdens blad glimtade de få gånger en vindpust satte dem i rörelse. Mitt i detta spel av ljus och färger växte sig skuggorna långsamt större och tätare. Jag stod länge vid fönstret i sista vagnen och iakttog detaljerna i landskapet som oavbrutet försvann, som om de slungades bakåt, till förmån för de nya som ständigt kom forsande, en flod av stubbar och rötter, bergknallar och rotvältor, bäckar och hagar, oväntat uppodlade sluttningar med bondgårdar och traktorer. Det enda som inte förändrades var järnvägsrälsen vi följde, och de två punkter av solreflexer som låg och skimrade på den hela vägen. Det var ett märkligt fenomen. Det liknade två lysande klot, och det såg ut som om de stod still, men tåget rusade fram i över hundra kilometer i timmen, och ljuskloten befann sig hela tiden på samma avstånd. Flera gånger under resans gång gick jag tillbaka dit för att titta på ljuskloten. De gjorde mig upprymd, nästan lycklig, det var som om det låg ett hopp i dem. Annars satt jag på min plats och rökte och drack kaffe, läste några tidningar men inga böcker, jag fick för mig att det skulle påverka min prosa, att jag kunde tappa det som hade gjort att jag kom in på Skrivekunstakademiet. Så småningom plockade jag fram breven från Ingvild. Jag hade haft dem med mig hela sommaren, de började bli nötta i kanterna och jag kunde dem nästan utantill, men de utstrålade ett ljus, något fint och lustfyllt som jag kom nära varje gång jag läste dem. Det var hon, både det jag mindes av henne den enda 21
gång vi hade träffats, och det som framträdde av henne i det hon skrev, men det var också framtiden, det okända som väntade mig. Hon var annorlunda, något annat, och det märkliga var att även jag blev annorlunda och något annat när jag tänkte på henne. Jag tyckte bättre om mig själv när jag tänkte på henne. Det var som om tanken på henne slätade ut något inom mig, och det gav mig en ny begynnelse, eller förflyttade mig till en annan plats. Jag visste att hon var den rätta, det hade jag sett med en gång men kanske inte formulerat, bara förnummit, att det hon hade i sig och det hon var, som glimtvis syntes i hennes ögon, var något jag ville in i eller vara i närheten av. Vad var det? Ja, en insikt om sig själv och situationen som skrattet för ett ögonblick svepte bort, och som i nästa sekund var där igen. Något värderande och kanske rentav skeptiskt i hennes väsen, som hon ville övervinna men inte litade på. Däri låg det sårbarhet men inte svaghet. Jag hade tyckt det var så roligt att prata med henne och jag hade tyckt det var så roligt att brevväxla med henne. Att hon var det första jag tänkte på dagen efter det att vi träffades behövde inte betyda något, så var det ofta, men det hade inte upphört senare, jag hade tänkt på henne varje dag sedan dess, och nu hade det gått fyra månader. Jag visste inte om hon kände likadant. Förmodligen inte, men något i tonen i det hon skrev sa mig att det fanns en spänning och en attraktion där också för hennes del. I Førde hade mamma flyttat från radhuset till en gatuplanslägenhet i ett hus som låg i Angedalen, tio minuter från centrum. Läget var fint, med skog på ena sidan och en hage som slutade vid en älv på den andra, men lägenheten var liten som en studentbostad, ett stort rum med kök och badrum, det var det hela. Hon skulle bo där tills hon hittade något bättre som hon kunde hyra eller kanske till och med köpa. Jag hade tänkt skriva medan jag bodde hos henne, de två veckor det gällde innan jag sist och slutligen flyttade till Bergen, och hon föreslog att jag skulle låna hennes morbror Steinars stuga, 22
den låg uppe vid den gamla sätern i skogen ovanför gården som min mormor kom från. Hon skjutsade mig dit, vi tog en kopp kaffe utanför sätern, sedan körde hon tillbaka och jag gick in i stugan. Furuväggar, furugolv, furutak och furumöbler. Några vävda mattor, några enkla tavlor. En bunt veckotidningar i en korg, en öppen spis, ett litet pentry. Jag ställde matbordet vid ena väggen som saknade fönster, lade högen med papper till vänster och högen med kassetter till höger, och satte mig. Men jag kunde inte skriva. Den tomhet som jag kände av första gången på ön utanför Antiparos återkom, jag kände igen den, precis så hade det varit. Världen var tom eller ingenting, en bild, och jag var tom. Jag lade mig på sängen och sov i två timmar. När jag vaknade hade det börjat bli mörkt ute. Det blågrå skymningsljuset låg som en slöja över skogen. Tanken på att skriva kändes fortfarande motbjudande, så i stället tog jag på mig skorna och gick ut. Det brusade från forsen uppe i skogen, för övrigt var det alldeles tyst. Nej, det pinglade i bjällror någonstans ifrån. Jag gick ner till stigen vid bäcken och följde den upp genom skogen. Granarna var stora och mörka, berget undertill var täckt av mossa, här och där låg rötterna i dagen. På några ställen försökte spinkiga små lövträd söka sig mot ljuset, på andra ställen hade det bildats små gläntor kring kullfallna träd. Och närmast bäcken var det förstås öppet, där den virvlade och slog, störtade och föll ner över klippor och stenar. Allt runtom var tätt och mörkgrönt av barr. Jag hörde min egen andhämtning, kände mina egna hjärtslag i bröstet, i halsen, i tinningen medan jag gick uppför. Bruset från forsen blev starkare, och snart stod jag på knallen ovanför den djupa sänkan och blickade ut över vattnet som strömmade nerför det branta nakna stupet. Det var vackert, men jag kunde inte ha det till någonting, så jag fortsatte upp i skogen utmed forsen, klättrade vidare på det kala berget som jag tänkte följa ända till toppen några hundra meter högre upp. 23
Himlen var grå, vattnet som rann bredvid mig blankt och klart som glas. Mossan jag gick på var dyblöt, och gav efter titt som tätt; foten halkade ner då och blottade det mörka berget undertill. Plötsligt hoppade något ut rakt framför fötterna på mig. Stel av rädsla stannade jag i steget. Det kändes som om också hjärtat hade stannat. En grå liten figur pilade iväg. Det var en mus eller en råtta av något slag. Jag skrattade lite försiktigt för mig själv. Vandrade vidare uppför, men stinget av rädsla hade fått fäste i mig, nu var det med obehag som jag spanade in i den mörka skogen, och det jämna ljudet från forsen som jag dittills hade upplevt som välvilligt förändrades till något hotfullt, hindrade mig från att höra något annat än mina egna andetag, och efter några minuter vände jag om och började gå tillbaka nerför. Vid den murade eldstaden utanför sätern satte jag mig och tände en cigg. Klockan var kanske elva eller halv tolv. Sätern såg ut som den måste ha sett ut när mormor arbetade här, på tjugo- och trettiotalet. Ja, allt såg mer eller mindre ut som det gjorde då. Ändå var allting annorlunda. Det var augusti 1988, jag var en åttiotalsmänniska, samtida med Duran Duran och The Cure, inte med den fiol- och dragspelsmusik morfar lyssnade på den gången han i kvällningen kom gående i backen där med en kamrat för att uppvakta mormor och hennes systrar. Jag hörde inte hemma här, jag kände det med hela mitt väsen. Det hjälpte inte att jag visste att skogen egentligen var en åttiotalsskog och bergen egentligen åttiotalsberg. Så vad gjorde jag här? Jag skulle skriva. Men det kunde jag inte, jag var ju alldeles ensam och allen i djupet av min själ. När en vecka hade gått och mamma kom körande uppför den lilla grusvägen, satt jag på trappan och väntade med min packade ryggsäck mellan benen utan att ha skrivit ett enda ord. – Har du haft det bra? sa hon. – Jodå, sa jag. Jag fick väl inte så mycket gjort, men. 24
– Nej, sa hon och såg på mig. Men du kanske mådde bra av att få vila dig lite. – Ja säkert, sa jag och spände fast säkerhetsbältet, och sedan körde vi till Førde, där vi stannade och åt middag på Sunnfjord hotell. Vi tog ett bord vid fönstret, mamma hängde väskan över stolen innan vi gick för att förse oss av buffén som var uppdukad mitt i matsalen. Det var nästan tomt i lokalen. När vi satte oss med våra tallrikar kom en kypare, jag bad att få en cola, mamma mineralvatten, och när han försvann berättade hon om sina planer på att starta en vidareutbildning i psykiatrisk sjukvård på skolan, som nu såg ut att kunna förverkligas. Hon hade själv hittat en lokal, en gammal ståtlig skola, enligt henne, som inte låg så långt från själva sjuksköterskeskolan. Den hade själ, sa hon, en gammal träkåk, stora rum, högt i tak, något helt annat än den låga stenbunkern där hon nu undervisade. – Det låter bra, sa jag och tittade ut på parkeringsplatsen, där några få bilar stod och blänkte i solskenet. Sluttningen på andra sidan älven var alldeles grön, bortsett från ett utsprängt område med hus, som liksom vibrerade med sina många färger. Kyparen kom tillbaka, jag tömde glaset med cola i ett enda drag. Mamma började prata om mitt förhållande till Gunnar. Hon sa att det verkade nästan som om jag hade internaliserat honom och gjort honom till mitt överjag, en som sa vad jag fick göra och inte göra, vad som var fel och vad som var rätt. Jag lade ifrån mig kniv och gaffel och tittade rakt på henne. – Har du läst min dagbok? sa jag. – Nej, inte dagboken, sa hon. Men du lämnade kvar en bok du skrev när du var ute och reste. Du brukar ju vara så öppenhjärtig och berätta allt för mig. – Men det var en dagbok, mamma, sa jag. Man läser inte andra människors dagböcker. – Nej, naturligtvis inte, sa hon. Det vet jag ju. Men när du lät den ligga framme på soffbordet verkade det inte som om det var något du ville hålla hemligt. – Men du såg väl att det var en dagbok? 25
– Nej, sa hon. Det var ju en resedagbok. – Okej, okej, sa jag. Det var mitt fel. Jag skulle inte ha låtit den ligga där. Men vad var det du tänkte om Gunnar, sa du, att jag hade internaliserat honom? Vad menar du med det? – Det verkade så på drömmen du beskriver, och det du tänker om det efteråt. – Ja och? – Din pappa var ju väldigt sträng mot dig när du växte upp. Men så plötsligt försvann han, och du fick kanske en känsla av att du kunde göra vad du ville då. Så du har två uppsättningar med normer, men båda har du fått utifrån. Vad det handlar om är att sätta sina egna gränser. Det måste komma inifrån, från en själv. Din pappa kunde inte det, och kanske var det därför han var så förvirrad. – Är, sa jag. Han lever ju fortfarande, såvitt jag vet. Jag pratade i alla fall med honom i telefon för en vecka sedan. – Men nu verkar det som om du har låtit Gunnar inta din pappas plats, fortsatte hon. Det har ju ingenting med Gunnar att göra, det är dina gränser det gäller. Men du är vuxen nu, det där måste du komma underfund med själv. – Det är ju det jag försöker när jag skriver dagbok, sa jag. Men sedan läser varenda människa den, och då blir det omöjligt att komma underfund med någonting själv. – Jag ber om ursäkt, sa mamma. Men jag trodde faktiskt inte att du betraktade den som en dagbok. Då skulle jag aldrig ha tittat i den. – Det är okej har jag sagt, sa jag. Ska vi inte ta lite dessert också? Vi satt hemma hos henne sedan och pratade till sent på kvällen, sedan gick jag ut i hallen, stängde dörren bakom mig, hämtade luftmadrassen som stod lutad mot väggen i det minimala badrummet, placerade den på golvet, bredde ut lakan, klädde av mig, släckte lampan och lade mig. Svagt kunde jag höra henne pyssla där inne, och då och då en bil som körde förbi utanför. Plastlukten från madrassen påminde mig om barndom, tältutflykter, öppna landskap. Det var en annan tid nu, men känslan av förväntan var densamma. Näs26
ta dag skulle jag åka till Bergen, den stora studentstaden, bo i egen lägenhet och gå på Skrivekunstakademiet. På kvällarna och nätterna skulle jag sitta på Café Opera eller gå på Hulen och lyssna på bra band. Det var fantastiskt att tänka sig. Men det mest fantastiska var att Ingvild skulle flytta till samma stad. Vi hade bestämt att vi skulle träffas, jag hade fått ett telefonnummer, det skulle jag ringa när jag kom dit. Det var för bra för att vara sant, tänkte jag där jag låg på luftmadrassen, uppfylld av oro och glädje över det som skulle ta sin början. Jag vände mig från sida till sida, medan jag inifrån vardagsrummet hörde mamma prata i sömnen. Ja, sa hon. Sedan en lång paus. Ja, sa hon igen. Det är sant. Lång paus. Ja. Ja. Mhm. Ja. Dagen därpå tog mamma med mig till Handelshuset, hon ville köpa en jacka och ett par byxor åt mig. Jag hittade en jeansjacka med läderkrage som inte var så dum och gröna militärliknande byxor, dessutom ett par svarta skor. Sedan följde hon mig till bussen, gav mig pengar till biljetten, stod vid bilen och vinkade när vi svängde ut från bussterminalen och in på vägen. Efter några timmar med skog, vattendrag, svindlande höga fjäll och smala fjordar, bondgårdar och åkrar, en färja och en långsträckt dal där bussen i ena stunden var högt uppe på en bergsida och i nästa alldeles nere vid strandkanten, och en oändlig rad av tunnlar, började förekomsten av hus och skyltar att öka, tätorterna blev fler, det dök upp industribyggnader, stängsel, bensinstationer, köpcentra och bostadsområden på båda sidor om vägen. Jag såg en skylt som visade in till handelshögskolan och tänkte, där gick Mykle för fyrtio år sedan. Jag såg Sandviken psykiatriska sjukhus trona som en borg nedanför berget, och åt andra hållet vattnet som glittrade i eftermiddagssolen, med segel och båtar som syntes oskarpa i diset mot bakgrunden av öar och berg och den låga himlen över Bergen. Jag klev av bussen längst ut på Bryggen, Yngve jobbade kvällsskift på Orion och jag skulle hämta nyckeln till hans lägenhet där. Runtomkring låg staden nedsänkt i den dåsighet som bara sensom27
mareftermiddagar kan framkalla. En och annan figur lunkade förbi i shorts och T-shirt med skuggan lång och flackande efter sig. Solskimrande husfasader, orörliga lövträd, en segelbåt som tuffade ut ur hamnen med nakna master. Vid receptionen på hotellet var det ett myller av folk, Yngve stod fullt upptagen bakom disken, kastade en blick på mig och sa att en buss med amerikaner just hade anlänt, titta här, här är nyckeln, så ses vi senare, okej? Jag tog bussen till Danmarksplass och gick de trehundra meterna till hans lägenhet, låste upp, ställde ifrån mig ryggsäcken i hallen, stod alldeles stilla ett tag och funderade på vad jag skulle göra. Fönstren vette mot norr och solen stod i väst, på väg ner i havet, så det var dunkelt och svalt där inne. Det luktade Yngve. Jag gick in i vardagsrummet och såg mig omkring, tittade in i sovrummet. Det hängde en ny affisch där, ett spöklikt foto av en naken kvinna, undertill stod det Munch och fotografi. Där satt också bilder han hade tagit själv, en serie från Tibet, marken var lysande röd, pojkar och flickor i trasiga kläder stod i en klunga och poserade för honom, deras blickar var mörka och främmande. I ena hörnet, bredvid skjutdörren, stod gitarren lutad mot förstärkaren. En stor effektbox stod ovanpå. En enkel vit IKEA-pläd och två kuddar förvandlade sängen till soffa. Jag hade varit och hälsat på Yngve flera gånger under gymnasietiden, och för mig hade hans rum nästan något heligt över sig, det representerade det han var och det jag ville bli. Något som fanns utanför min egen tillvaro, och som jag en dag skulle flytta in i. Nu var jag här, tänkte jag och gick ut i köket och bredde några smörgåsar som jag åt stående vid fönstret, med utsikt mot raderna av gamla arbetarbostäder som låg i avsatser ner mot Fjøsangerveien vid foten av slänten. Mittemot blänkte masten på Ulriken i solskenet. Det slog mig att jag hade varit ensam väldigt mycket den senaste tiden. Bortsett från de få dagarna först med Hilde och sedan med mamma hade jag inte umgåtts med en enda människa sedan jag sa hej då till Lars i Aten. Så jag kunde knappt vänta tills Yngve kom hem. 28
Jag satte på en skiva med Stranglers och slog mig ner i soffan med en av hans fotoböcker. Jag hade ont i magen fast jag visste inte varför. Det kändes som en hunger, inte efter mat men efter allt annat. Kanske hade Ingvild kommit till stan hon med? Tänk om hon satt här någonstans i en av de hundratusentals lägenheter som låg omkring mig. Något av det första Yngve frågade mig när han kom var hur det gick med Ingvild. Det var inte mycket jag hade berättat för honom, några ord bara när vi satt på trappan tidigare den sommaren, men det hade varit tillräckligt för att han skulle förstå att det var allvar. Kanske också att det var något stort. Jag sa att hon skulle komma till stan ungefär nu, att hon skulle bo ute i Fantoft och att jag skulle ringa till henne för att bestämma vår första träff. – Det här kanske blir ditt år, sa han. Ny flickvän, Skrivekunstakademiet … – Alltså, hon är inte min flickvän. – Nej, men som du beskriver det verkar hon ju intresserad? – Lite grann kanske. Men jag tvivlar på att det känns lika häftigt för henne som för mig. – Men det kan det bli. Bara du spelar dina kort rätt. – För en gångs skull? – Det sa jag inte, sa han och tittade på mig. Vill du ha lite vin? – Ja tack. Han reste sig och försvann ut i köket, dök upp igen med en karaff i handen och gick ut i badrummet. Jag hörde några pysande och kluckande ljud, sedan porlade det lite, innan han kom ut igen med en full karaff i handen. – Årgång 1988, sa han. Men det är rätt gott. Och så finns det jäkligt mycket av det också. Jag tog en klunk. Det var så surt att jag rös. Yngve log. 29
– Ganska gott? sa jag. – Smaken är ju relativ, sa han. Du måste jämföra det med annat hemkört vin. Vi drack en stund utan att säga något. Yngve reste sig och gick över till gitarren och förstärkaren. – Jag har skrivit några låtar sedan sist. Vill du höra? – Ja, gärna, sa jag. – Eller låtar och låtar, sa han och lade remmen över axeln. Egentligen är det bara några riff. Jag kände plötsligt en sådan ömhet för honom när jag såg honom stå där. Han satte på förstärkaren, stod med ryggen mot mig och stämde gitarren, justerade effektboxen, och så började han spela. Ömheten försvann direkt för det var bra, det han spelade, gitarrljudet var stort och majestätiskt, riffen var melodiösa och intensiva, det lät som en blandning av The Smiths och The Chameleons. Jag förstod inte var han hade fått det ifrån. Både musikaliteten och tekniken låg på en helt annan nivå än min. Han hade bara kunnat det, så fort han började, som om det alltid hade funnits där. Inte förrän han var klar och ställt ifrån sig gitarren vände han sig mot mig. – Det var jättebra, sa jag. – Tycker du? sa han och sjönk ner i soffan igen. Det är bara lite smågrejer. Jag skulle haft några texter, då skulle de bli helt färdiga. – Jag fattar inte varför du inte spelar i ett band. – Nej, sa han. Jag spelar lite med Pål någon gång emellanåt. Annars känner jag inga andra som spelar. Men nu är ju du här. – Jag kan inte spela. – Du kan väl börja med att skriva några texter? Och trummor kan du ju faktiskt hantera. – Nej, sa jag. Jag är för dålig på det. Men kanske kan jag skriva något. Det vore rätt kul. – Gör det, sa han. 30
Hösten närmar sig, tänkte jag när vi stod på gatan utanför den långa låga stenhusraden och väntade på taxin. Det fanns ett slags djup i den ljusa sommarnatten, omöjligt att lokalisera men ändå påtagligt. Ett löfte om något fuktigt, mörkt och sugande. Taxin kom efter några minuter, vi klev in, den körde snabbt och halsbrytande ner till Danmarksplass, förbi den stora biografen och över en bro, längs Nygårdsparken och in i centrum där jag tappade orienteringen totalt, gator blev bara gator, husen bara hus, jag försvann in i den stora staden, blev uppslukad av den, och jag tyckte om det för jag blev samtidigt synlig för mig själv, den unge mannen på väg ut i storstaden med allt sitt glas, all sin betong och asfalt, alla främmande människor i skenet från lyktor och fönster och skyltar. Det gick rysningar över ryggen på mig medan vi gled gatan fram. Motorn brummade, trafikljusen slog om från grönt till rött, vi stannade utanför något som måste vara bussterminalen. – Var det inte dit vi gick när vi var ute en gång? sa jag och nickade mot huset på andra sidan gatan. – Stämmer bra det, sa Yngve. Jag var sexton då, på besök hos honom för första gången; för att komma in hade jag hållit en av flickorna vi hade sällskap med i handen. Jag hade lånat Yngves deodorant, och precis innan vi gick hem ifrån hade han stått framför mig, kavlat upp mina skjortärmar, räckt mig sin hårgelé, iakttagit mig när jag gnuggade in den i håret och sagt okej bra, nu går vi. Nu var jag nitton och allt det här var mitt eget. Jag såg en skymt av vattnet mitt inne i stan, sedan svängde vi in till vänster, förbi en stor betongbyggnad. – Det där är Grieghallen, sa Yngve. – Så det är där den ligger, sa jag. – Och där ligger Mekka, sa han lite senare och nickade mot en livsmedelsbutik. Det är den billigaste affären i stan. – Är det där du handlar? sa jag. – När jag har ont om pengar, sa han. Men det här är i alla fall Ny31
gårdsgaten. Du kommer väl ihåg vad The Aller Værste sjunger. ”Vi løp ned Nygårdsgata som om vi var i ville vesten.” – Ja, sa jag. Men ”Disken” då? ”Jeg kom meg inn på Disken, hvor det var en jævla trengsel”? – Det var diskoteket på Hotel Norge. Precis där bakom. Men det heter något annat nu. Taxin körde in till trottoarkanten och stannade. – Då var vi framme, sa chauffören. Yngve gav honom en hundring, jag klev ur, tittade upp mot skylten på huset vi stod vid. Café Opera stod det i rosa och svart mot vit botten. Innanför de stora fönstren var det fullt med folk, skugglika mellan stearinljusens klara små lågor. Yngve klev ur på andra sidan, sa hej då till chauffören och smällde igen dörren. Då går vi då, sa han. Han stannade innanför dörren och spanade ut över lokalen. Tittade på mig. – Inga bekanta. Vi går upp. Jag följde efter honom en trappa upp, förbi några bord, bort till baren som var exakt likadant placerad som nere på gatuplanet. Jag hade varit där tidigare, men bara som hastigast och på dagtid: Detta var något annat. Överallt satt folk och drack öl. Lokalen såg nästan ut som en bostad, tänkte jag, belamrad med en mängd bord och stolar och en vinklad bar i mitten. – Där sitter ju Ola! sa Yngve och nickade. Jag tittade åt det hållet. Ola, som jag hade träffat en gång tidigare den sommaren, satt vid ett bord tillsammans med tre andra. Han log och vinkade. Vi gick dit. – Ta hit en stol, Karl Ove, så sätter vi oss här, sa Yngve. Det stod en stol bredvid pianot vid väggen mittemot, jag gick dit och tog den, kände mig fullständigt naken när jag lyfte upp den, var det så jag skulle göra? Kunde jag bära den så här genom lokalen? Några tittade på mig, det här var studenter, rutinerade och vana, och jag rodnade men såg ingen annan utväg, så jag bar stolen hela vägen till bordet där Yngve redan satt. – Det här är min lillebror Karl Ove, sa Yngve. Han ska börja på Skrivekunstakademiet. 32