2 Therese Loresk채r
Bloggdrottningen 2
Bloggdrottningen 2 av Therese Loresk채r
Bloggdrottningen 2 Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Therese Loreskär Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag © Omslagsbild: iStockphoto.com Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2014 ISBN: 978-91-7577-037-6
”Allt som sinnet....kan tänka ut kan det också förverkliga.” (W. Clement Stone 1902-2002)
Tre månader senare Januari Lördagen 14:15 ”Vad har du gjort? Jag hör dig så himla dåligt.” Jag kniper fast mobilen lite extra hårt vid örat. Jag känner hur svetten liksom gör att den ideligen glider ned. Men jag måste verkligen höra vad det är Rebecka säger och jag har inga händer kvar att hålla telefonen med. På vänstra höften sitter en febrig (och snorig) lillebror och klänger sig fast vid min marinblå blus som om det gäller liv och död. Och det gör det kanske eftersom mina händer inte håller om honom eller telefonen de är fullt upptagna med att försöka rädda min bruna handväska från att bli helt söndertuggad av hunden. Vi för en mycket ojämn dragkamp han och jag. Är inte säker på vem som vinner. ”Du har vaddå?” Med ett ryck släpper jag handväskan och hunden studsar förvånat bakåt ett par metrar och sedan ser jag honom glatt vifta på svansen och försvinna in i tvättstugan med min väska. Det var den väskan det, men det kanske det kan vara värt. För vad är det egentligen Rebecka säger. ”Säg det igen. Du har vaddå?” Lillebror torkar av sin snoriga näsa på min arm och jag försöker febrilt hitta lite hushållspapper att ta istället. ”Nej, nej, nej!” Givetvis står hushållsrullen tom på bordet och skrattar åt mig, inget papper.
9
Herregud ibland undrar jag och det är vår familj som ensam bidrar till Lilla Edets stora pappersframgång. Vi bokstavligen äter hushållspapper här. ”Va? Nej, alltså nej, jag sa inte nej till dig Rebecka.” Åh simultankapaciteten är en raritet dessa dagar. ”Vänta, du Rebecka alltså, jag skall försöka sätta ned lillebror.” Men det har lillebror inte alls några planer på. Han kniper hårdare tag i min blus och börjar istället smågrina. Det här går inte bra. Jag ger upp. ”Okej, säg det igen, jag fattar inte, har du flyttat? Men när? Du var ju här igår kväll? Hur sjutton har du hunnit ned till Paris?” Jag sjunker ned på en köksstol med lillebror i famnen. Det är verkligen ett under om jag kan koncentrera mig på det här samtalet. ”Helikopter? Vad fan säger du, har du flugit helikopter till Paris? Och flyttat dit? På mindre än 24 timmar sedan? Jag fattar ingenting.” Och där kommer storebror och mellansyster inspringande i köket och skriker i höga skyn! ”Vänta, vänta lite Rebecka, jag hör inte dig.” Jag vänder mig till de båda stora barnen. ”Herregud vad ni skriker? Vad är det som har hänt?” Jag förväntar mig en mindre jordbävning med de gälla rösterna. ”En spindel i soffan!” Storebror och mellansyster har nu klättrat upp i mitt knä och småskriker båda två. Jag har verkligen lyckats överföra min spindelfobi på barnen. Bra jobbat får jag säga. Det är ju skönt att man kan göra något rätt i föräldraskapets snåriga värld. Nu har jag tre mer eller mindre skrikande och klängande barn i knäet.
10
Och där tappar jag ned telefonen i golvet med ett bang och batteriet ramlar ut. Det var det samtalet det. Nu fick jag inte veta varför Rebecka flyttat (?) till Paris. Och nu har dessutom en (jättegigantisk?) spindel att ta hand om i vardagsrummet. Det är vid sådana här tillfällen man förbannar sig själv att man lever ensam. 18:42 Okej, nu har äntligen förstått allt. 1. Rebecka åkte inte direkt hem när hon åkte ifrån vårt fredagsmys här igår kväll. 2. Så när jag kröp ned i sängen vid halv elva och tyckte att jag faktiskt haft en trevlig fredagskväll för en gångs skull, ätit god mat, druckit vin, tittat på TV och smällt i mig på tok mycket socker. Ja då åkte Rebecka vidare ut till stan. Till första bästa öppna pub (vilket var rätt många eftersom klockan var bara barnet). 3. Där på första bästa öppna puben träffar hon (direkt givetvis) på en snygg OCH trevlig man. 4. De sitter och pratar i flera timmar. 5. Visserligen på tyska, som Rebecka egentligen inte alls pratar. 6. Inte sedan hennes sista tyskalektion i nian åtminstone. 7. Men de pratar.
11
8. Och dricker champagne. 9. Han bjuder 10. Givetvis. 11. Sedan när det är dags att bryta upp och åka hem så föreslår Rebecka att de skall åka hem till henne. 12. Han är ju ändå både snygg OCH trevlig. 13. Och lite attraktiv så där. 14. Då föreslår han att de istället skall åka hem till honom. 15. Vilket hon går med på? 16. De sätter sig i taxin och hon hoppas i smyg att han skall uppge en snygg adress som Riddargatan eller någon annan fin Östermalmsadress. 17. Han uppger en adress hon inte känner till. 18. Nåja, det får gå eftersom han är så snygg OCH trevlig. 19. Och tydligen kysser han passionerat också. 20. Så Rebecka tänker att hon trots bristen på en fin adress har dragit jackpot. 21. Eftersom de kysser varandra så mycket så märker inte Rebecka att taxiresan tar väldigt lång tid.
12
22. Till slut märker hon det och frågar vart de är på väg. 23. Hem till mig svarar mannen och kysser henne igen. 24. Till slut stannar de på en liten privat flygplats utanför Stockholm. 25. Kom nu säger mannen och kliver ur taxin och tar Rebeckas hand. 26. En flygvärdinna i snäv kjol kommer springande mot dem i mörkret och ger dem hörselkåpor. 27. Rebecka hinner inte fatta vart de är på väg förrän den snygga OCH trevliga mannen bjuder in henne i den väntande helikoptern. 28. Helikoptern! (vänta lite nu dog jag nästan). 29. Den snygga OCH trevliga mannen visar sig vara tysk greve (!). 30. Alltså äkta greve med grevskap och grevetitel och gud vet vad. 31. Och där åkte de iväg till hans lilla (petita) övernattningslägenhet vid Champs-Élysées (!) 32. … 19:42 1. Och här sitter jag.
13
2. En lördagskväll. 3. Ensam förutom tre sovande barn, och en snarkande hund som parkerat i mitt knä. 4. Vem var det som kastade om universum? 5. Och gjorde mig singel? 6. Nyss var det ju jag som rott iland äktenskapets trygga hamn och Rebecka som var fast i singellivet. 7. Det var mindre än 24 timmar sedan Rebecka och jag tillsammans satt i den här soffan och snackade oss varma och glödiga över hur underbart det var att vara singel och slippa alla parmiddagar. 8. Nu har hon flyttat (vad var det för fel med att bara hälsa på?) till Paris. 9. Med en tysk greve. 10. Vem hade liksom trott det? 11. Är det inte bara sådant som händer i Harlequinromaner? 12. Går ens tyska grevar på pubar i Sverige? 13. Och varför? 14. Och varför händer det inte mig? 15. Är jag avundsjuk?
14
16. För att jag sitter här i Edsviken med tre barn och hund. 17. Och ingen man. 18. Eftersom jag kastade ut honom för tre månader. 19. Visserligen av goda orsaker. 20. Men ändå.
15
Söndag 06:41 Kan inte riktigt fatta att jag redan är vaken, duschad, ätit frukost och hunnit bada alla barnen. Borde man inte sova vid den här tiden? Tydligen har jag också lovat utflykt. I mitten av januari. Bara tanken på utflykt får mig att frysa. Nu har jag lovat och barnen är så uppspelta att de gladeligen springer runt och hjälper mig att packa picknickväskan. Vi skall visst grilla korv och dricka varm choklad. Jag känner mig som en transformer som förvandlat mig till en fjällrävenmorsa. Måste vara chocken över att Rebecka har lämnat landet så fått mig att gå med på nått så tokigt som att gå ned till vattnet för att grilla. Det är minus 7 ute och även om det inte låter mycket är det som minus 22 eftersom vinden ligger på. Jag är inte säker på att jag kommer att gilla den här dagen. Hunden är också upprörd och vankar oroligt omkring här på köksgolvet. Han vet att något är på gång, men inte vad. Som jag ungefär. Något är på gång att hända i mitt liv. Något mer än vanligt alltså.
16
Att Rebecka flytt landet känns bara som början. Att mannen flytt Edsviken likaså. Hm. Jag börjar bli för djup för mitt eget bästa. Nu skall jag röra ihop en pinnbrödsdeg och sedan kan jag självanmäla mig till årets-kånken mamma och kamma hem första priset. Det går framåt med singellivet. Men inte är det roligt. Särskilt inte nu när Rebecka flytt till Paris! Av alla ställen liksom. 09:02 Jaha, vad gör man nu? Klockan är bara nio och vi har redan grillat korv och bakat pinnbröd. Och ätit upp dem. Hm. Jag sitter på en (iskall) trädstam nere vid grillplatsen vid vattnet och är lätt uttråkad. Barnen springer som yra höns runt den svalnande engångsgrillen som jag till slut fick tjatat mig till att få köpa från Statoil, biträdet var inte alls sugen på att gå ut i förrådet och börja rota bland överblivna sommarprodukter, men hej vem har tänkt på att köpa på sig engångsgrillar för att stapla själv hemma ifall lusten att spontangrilla i januari skulle infalla, precis, så till slut hittade biträdet en mer eller mindre tillknycklad grill jag fick köpa för en tia. 09:24 Jag gjorde det enda vettiga. Packade in barnen och hunden i bilen och styrde kosan till Spånga.
17
Nu sitter vi omhuldade i varma filtar i finsoffan och hör på mammas förmaningar om hur dumdristigt det var av mig att gå ut och försöka grilla i de här minusgraderna. Visste jag inte att man kunde få blåskatarr av att bara titta på en kall trädstam? Och nej det spelade ingen roll att jag försökte förklara att man får urinvägsinfektion av bakterier och inte av kyla. Det gjorde mig bara till ännu mera dumdristig som gått på något sådan nymodighet. Mamma visste minsann bäst i detta ämne. Orkade inte argumentera mer med henne utan tog istället snällt emot den varma chokladen (med vispgrädde!) som sträcktes fram till mig. 12:35 Barnen ligger utsträckta på den vita ullmattan och spelar ett brädspel (ja, ett riktigt gammeldags spel utan batterier eller handkontroller) tillsammans utan att bråka. Vet inte vad mamma kryddade sin söndagsstek med, men så här lugna brukar barnen inte vara efter mina middagar. Kanske använder jag för mycket kolhydrater som i deras kroppar omvandlas till raketbränsle avsedd för NASA. Själv har jag följt med pappa ut i garaget. Tydligen skall han visa mig något hemligt. 12:36 Men herregud tänker alla människor chocka mig denna helg eller vad är det frågan om? ”Vad har du köpt? Är du inte klok?” Jag stirrar på min pensionärspappa och hans ögon glittrar som havet och det vita tilltufsade pensionärshåret står rakt upp på hjässan. Han håller ett blått skynke i handen som han precis dragit undan för att visa mig sin hemlighet. Där mitt på golvet i det gamla radhus garaget står en sprillans ny extremt röd motorcykel med stänkskärmar höga som hus. En riktig värstingmotorcykel. Inte för jag förstår så mycket inom detta ämne, men
18
så mycket förstår jag att den här motorcykeln inte är avsedd för gamla pappor, snarare för 22-åringar med alldeles för mycket testosteron. ”Men, vad? Skall du köra omkring på denna i Spånga?” Jag går fram till motorcykeln och stryker den försiktigt på lacken. Den glänser så bra att jag kan se min egen spegelbild klart. Ser jag verkligen så sliten ut? ”Den är på 1000 kubik!” säger pappa stolt och tittar på mig som en liten, liten skolpojke. Det slår mig att jag faktiskt inte sett honom så här lycklig på länge, länge. Inte sedan mamma slog fast att det faktiskt var slut bantat i det här hushållet och att socker och chips inte längre var bannlyst inom de fyra väggarna och det är, låt se åtta år (och i mammas fall åtta kilo) sedan nu. ”Den har vaddå?” ”1000 kubik och till och med C-ABS bromsar!” Pappa går ett varv runt motorcykeln och nedanför vänstra bakhjulet ligger en liten svart skinnportfölj öppen och i den ligger en massa putsdukar och små, små oljeflaskor. Tydligen håller han till här och putsar på kvällarna. ”Vad säger mamma?” Pappa tittar tyst ned i golvet. ”Du har inte berättat för henne va? Hon vet inget om denna?” ”Nej, hon gör väl inte det och hon går ju aldrig in i garaget längre efter att hon hittade den där döda musen här förra våren och som hon bestämt hävdade hade blivit dödad och halvt uppäten av en ny spindelsort och du vet hur rädd hon är för spindlar. Så nu får jag ha garaget för mig själv.” ”Hm. Men vad skall du liksom göra med den? Köra på den? Här i Spånga?” ”Nej, nej! Du förstår, den här lilla pärlan och jag skall köra ned till Italien! Jag har alltid velat köra motorcykel genom Europa och så fort kylan släpper sticker vi.”
19
”Vi? Tror du att du får mamma att åka med? Förresten vart skall hon sitta?” Jag tittar på motorcykeln, den har ingen passagerarpall. Det är snudd på att det är det mest onödiga fordon jag sett. ”Nej, nej, hon får ta flyget förstås. Vi har pratat länge om att vi borde sälja huset, flytta till Italien och liksom leva upp arvet.” ”Flytta? Vaddå sälja huset? Men det är ju mitt också?” Jag känner att det här är för mycket information på för kort tid. Jag sjunker ned på en gammal grön dammig läskback från 1982. Jag behöver andas. Pappa viftar och gestikulerar och ser upprymd ut. ”Ja, det är min andra hemlighet. Jag har haft en mäklare här hemma som har värderat vårt lilla radhus och tagit massa fina kort, det var riktigt roligt att få stajla till det. På tisdag kommer huset ut för försäljning. Mäklaren tror att vi kan få fyra miljoner för huset med rätt budgivning. Fyra miljoner kronor! Det är en hel del respengar det och sedan får vi också in en del pengar när vi säljer alla möblerna.” ”Va? Men mamma har inte sagt ett ord om detta till mig? Var skall ni bo? Ni kan ju inte bara sälja allt?” ”Nja, nu var hon ju inte hemma när mäklaren var här.” ”Så hon vet inte om att ni skall sälja huset?” Nu börjar jag bli riktigt orolig om pappa börjat få Alzheimers eller någon annan läskig sjukdom. Så här företagsfull har jag aldrig, aldrig sett honom. Det här är väl samma pappa som gick till samma arbetsplats i exakt 49 år, 2 månader och 10 dagar och INGA sjukdagar alls (anledningen till att jag vet det är att ett stort diplom hänger över hans säng.) Utfärdat av självaste kommunalrådet i Västerort som tack för trogen vaktmästartjänst i kommunalhuset. ”Alltså hon har också pratat om att vi borde sälja huset, jag tror bara hon behövde en liten knuff för att våga ta steget. Hon är så orolig för att lämna dig ensam här i Sverige.” ”Jag klarar mig!”
20
”Ja, det är också vad jag säger.” Fan, jag klarar inte alls mig, inte ett dugg. Jag är 38 och behöver mina föräldrar mer än någonsin. Och nu säger pappa att de skall sälja huset och flytta till Italien. Tårarna bränner bakom ögonlocken, men jag vägrar låta dem komma fram. Jag måste unna min pappa den här nyvunna glädjen. ”Men märkte hon inte att du stajlade huset och höll på?” ”Nej, nej jag var så finurlig att jag gav henne 1000 kronor och föreslog att hon skulle ringa Inga-Britt och åka in till Sollentuna Centrum och köpa några nya koftor, fast dem kommer hon inte att behöva i Italien förstås. Jag gjorde ett noggrant dokument på vilka saker jag flyttade runt inför fotograferingen och sedan var det bara att ställa tillbaka dem när fotografen var klar. Jag fick till och med beröm för mitt fruktstilleben jag fixade till i vardagsrummet” Vad fan ett fruktstilleben? Nu är jag riktigt orolig. ”Jag fattar ändå inte, var skall ni bo när ni är klara med resan? Hur många veckor skall ni vara borta?” ”Det är det fina, vi skall inte komma hem. Vi stannar i Italien och kanske köper vi oss en fin liten lägenhet med takterrass i Rom eller så kör vi vidare till Frankrike och köper ett litet hotell med vinodling.” Hotell? Vad sjutton är det med det här med eget hotelldröm i Frankrike? Är det bara jag som inte fattar varför alla människor går omkring och drömmer samma drömmar? Mamma som inte ens gillar att ha övernattade gäster här i huset ”för att det är så skönt att få vara privat.” (slut på citat). Och vad menar pappa att de inte skall komma hem? ”Vaddå, ni flyttar från Sverige, för alltid?” ”Ja, jag har alltid velat bo utomlands. Det är så inskränkt här, jag vill vidga mina vyer innan det är försent. Och med tanke på hur den här Bouleklubben utvecklar sig är det lika bra att fly fältet.” ”Vaddå Bouleklubben?”
21
Tydligen har Bengt-Ola, den dementa icke ordförande blivit ännu mera dement och aggressiv. Han har startat en separatistgrupp i Bouleklubben. Visserligen består gruppen än så länge bara av Bengt-Ola, hans konspiratoriska fru och Lena och hennes syster som inte fick baka kakor till årets julbasar och som fortfarande inte kommit över skammen. Nu har separatistgruppen anmält klubbhuset till bygglovsnämnden och det har tydligen blivit stämplat som svartbygge eftersom styrelsen glömt att anmäla att man i smyg byggt ett cykelskjul, som visserligen inte används till cyklarna utan rullatorerna, men hur som måste nu klubbhuset rivas helt om inte klubben samlar in pengar till vitet på 30 000 kr. Puh! Jag har sagt det innan och säger det igen. Det är tur att det inte är jag som är pensionär eftersom det inte bara verkar väldigt, väldigt tråkigt men också en snudd på farligt. Inte för mitt liv som singel och arbetslös är desto bättre. Trots att jag sökt jobb i över tre månader sedan bloggkarriären sprack är det ingen som behöver anställa en sjukgymnast. Fick nästan jobbet som sjukgymnastbiträde, men i slutändan var jag för överkvalificerad (?) för det jobbet. Nu sitter jag här i garaget i mitt föräldrahem och tittar på min utbytta pappa som snurrar runt sin motorcykel som han har köpt i smyg och försöker smälta att nu är det inte bara Rebecka som flytt Sverige, nu skall även mina föräldrar (även om mamma rent teoretiskt inte vet något ännu, flytta utomlands). Men jag då? Jag sitter fast i mitt stora hus i Edsviken. Har tre barn på heltid. Och en hund. Och en man (om tre månader blir han också lagligt sett min exman) som är som uppslukad av jorden. Har inte hört något från Hans (mannen) på två månader.
22
Sist jag hörde något från honom hade han i smyg flyttat hem till sin åldriga mamma på ålderdomshemmet. Ett boende som inte var alls idylliskt. Han ringde mig från garderoben där han höll till när personalen var inne i rummet och hjälpte hans mamma. Han var stressad men tyckte ändå att hans boende var helt okej. Visserligen var det lite jobbigt att klättra ut och in genom fönstret varje morgon/kväll när han smet till jobbet på Riksbanken. Och så mycket mat kunde han inte få i rummet, eftersom hans mammas portioner var så små (och oaptitliga) som det var. Och så var det här med rädslan att bli upptäckt av personalen, stressen som aldrig lämnade honom. Jag måste försöka få tag på honom snart. Vi måste bestämma oss vad vi skall göra med huset. Än så länge betalar Hans alla räkningar varje månad eftersom min inkomst är lika med noll. Visserligen klarar jag mig eftersom jag har så många gamla bloggmutor som jag kan sälja av. Men det kommer också komma en dag då alla träningsredskap och dyra träningskläder tar slut. ”Så vad tycker du? Är den inte fin?” Pappa tar tillbaka mig till verkligheten. Jag tittar på den röda motorcykeln och försöker känna efter om jag kan hitta någon form av medryckande glädje för pappa. Allt jag hittar är en rädsla att bli ensam och övergiven. Som om jag inte redan har blivit det av min snuskiga man (snart exman). ”Mm, jo, fin är den väl?” ”Bra! Men säg inget till mamma är du snäll. Jag skall berätta för henne, men inte riktigt först. Först skall vi sälja huset för fyra miljoner!” ”Men kommer hon inte märka något när ni har visningar och sånt?” ”Äsch, jag skickar bara iväg henne med lite nya fickpengar. Den dagen vi har vårt superbud så berättar jag det för henne och då skall du se att hon kommer bli superlättad!” Jag är inte så säker på den saken.
23
Pappa täcker över motorcykeln och vi går in för att dricka eftermatenkaffe med fem olika doppkakor. Den dagen mamma släppte på socker- och midjekontrollen så släppte hon verkligen spärren. 22:45 Jag har äntligen fått tag på min man (snart exman). ”Sch Kajsa, du måste prata lägre! Det skall vara tyst här klockan 22.” ”Men herregud Hans är du kvar på ålderdomshemmet?” ”Ja, var skulle jag annars bo? Du bor ju i huset? Och dit är jag ju inte välkommen.” ”Men vad, du kan väl skaffa dig en övernattningslägenhet i stan eller nått? Du kan ju inte hålla på att bo där på hemmet? Det är ju till för gamlingar!” ”Jag tror du miste din rätt att säga till mig vad jag fick och inte fick göra när du kastade ut mig.” Vad svarar jag på det liksom? ”Så vad skall vi göra med huset?” (jag) ”Sch, fan, vänta det är nog nattsköterskan. Sch!” (Hans) ”Nämen ligger Gull-Britt här och pratar för sig själv ikväll igen? Kommer du ihåg vad vi pratade om igår? Det skall vara tyst här klockan 22. Och om du inte slutar med de här tokigheterna måste vi ställa om medicinen igen. Det blir 3:e gången vi höjer dosen bara denna vecka. Vad är det som låter från garderoben? Du har inte skaffat dig något litet husdjur va? Det vet du lilla Gull-Britt att det är så förbjudet som det bara kan bli.” Jag tittar på telefonen, det verkar som Hans ligger risigt till nu. Kan riktigt se framför mig hur han sitter ihopkrupen i den trånga garderoben. Först hörs ingenting, sköterskan pratar inte längre och sedan hör jag skrik och någon som svär en lång stund och så plötsligt hör jag hur Hans viskar:
24
”Jag ringer upp dig sen.” Och klick. Hm?
25
Kajsa är tillbaka där vi sist träffade henne. I den stora fina villan i Edsviken, Stockholm, tillsammans med de tre barnen och hunden. Det finns dock vissa synbara skillnader. Sedan Kajsa öppet gick ut i media och berättade hur hon ljugit sig till sin stora bloggframgång så har hon inte längre något arbete. Och man kan nog räkna med att hennes äktenskap är helt över eftersom maken Hans förmodligen ärintagen på ett rehab för sexmissbrukare i Värmland, även om ingen myndighetsperson vill bekräfta detta faktum? Kajsas svärmor lyckas bli utkastad från sitt ålderdomshem eftersom hon hyser en otillåten hyresgäst i garderoben. När Kajsa oväntat blir erbjuden att flytta till en fashionabel del av London är bråda råd dyra. Svärmodern som Kajsa fått på halsen måste bort! Efter mycket byråkratiskt bråk lyckas Kajsa äntligen få in den gamla (otrevliga) tanten på ett hospice. Kajsa och barnen sätter sig på flyget för att påbörja sitt nya liv i England och framtiden ser lovande ut. Det dröjer dock inte länge innan det visar sig att hospicet där svärmodern hamnat upptäcker att en gamla tanten inte alls är döende som Kajsa sagt för att hon skulle bli av med henne. Svärmor är inte mera döende än vad som är brukligt hos gamla tanter! London blir inte alls som Kajsa har planerat, men allt kan hända och kanske blir det ganska bra ändå?
Bloggdrottningböckerna är en fristående serie om tre böcker skrivna av författaren Therese Loreskär. ISBN 978-91-7577-037-6
www.idusforlag.se 268
9 789175 770376