I
Förluster Om sorg och livsomställning
Om sorg och livsomställning
Ur innehållet: Teoretiska rötter och perspektiv Stöd och problem mellan närstående Att värja sig mot eller möta sorgen Att begränsa lidandet med egen kraft Sorgebearbetning Mening och personlig växt
Förluster
den här boken tar Barbro Lennéer Axelson upp de smärtsamma förluster som inträffar i människors vardag: skilsmässor, dödsfall och förlust av hälsa och livskvalitet vid allvarlig sjukdom. Vanliga krisreaktioner och sorgeförlopp beskrivs ur ett psykosocialt perspektiv. Som förlustdrabbad och anhörig har man inte bara sin ångest, förtvivlan och andra omtumlande känslor att kämpa med, utan också en rad utmaningar i den sociala livsomställning som följer. Det kan handla om pressad ekonomi, ensamhet, konflikter i kölvattnet på en skilsmässa med mera. Krisinterventioner och sorgebearbetning skildras mycket konkret och läsaren får handfast vägledning kring vad som kännetecknar ett stödjande bemötande. Sammantaget ger boken en unik inblick i det aktuella forsknings- och kunskapsläget inom området kris, sorg och livsomställning. Allt illustrerat med rikliga exempel ur verkligheten.
Barbro Lennéer Axelson
Kris och sorg är en folkhälsofråga som fortfarande inte får tillräcklig uppmärksamhet ifråga om hjälpinsatser inom olika medicinska och sociala verksamheter. Närstående ger ofta lojalt stöd, men drabbas inte sällan själva av fysisk och psykisk överbelastning. Alla har därför att vinna på att professionell samtalshjälp i samband med olika livskriser finns mer lättillgänglig på vårdcentraler, inom psykiatrin och socialtjänsten, på sjukhus och inom företagshälsovård. Ett sådant stöd kan på sikt förebygga åtskillig psykisk och fysisk ohälsa, liksom överkonsumtion av alkohol och läkemedel, utdragna psykosomatiska besvär, depressioner, förhastade skilsmässor, utageranden i våld med mera. Barbro Lennéer Axelson
Barbro Lennéer Axelson är författare, universitetslektor i psykologi vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet, och leg. psykoterapeut med lång och bred erfarenhet av arbete med människor i kris och sorg. Tillsammans med Ingela Thylefors, docent i psykologi och organisationskonsult, har hon bland annat skrivit Arbetsgruppens psykologi och Om konflikter – hemma och på jobbet, böcker som används vid en rad högskoleutbildningar och blivit klassiker inom svenskt arbetsliv. Förluster – om sorg och livsomställning vänder sig till professionella hjälpare som arbetar med olika slags förluster och sorg och till dem som utbildar sig till socionom, psykolog, läkare, sjuksköterska, personalvetare, präst, diakon med flera människovårdande yrken. Boken är även läsvärd för personer som arbetar ideellt med krisstöd och för alla intresserade av livsfrågor.
Barbro Lennéer Axelson ISBN 978-91-27-11889-8
9 789127 118898
Förluster 135x210.indd 1
2010-08-23 09.33
102304Forluster_ORIG.indd 4
10-08-16 14.27.51
Innehåll
Förluster – livets existentiella utmaning 9 1 Tragiska besked 17 Att få veta – eller tvingas vänta 17 Att förmedla tragiska besked 21 2 Från bekymmer till trauma 29 Olika slags kriser 30 Krisreaktioner 36 Potentiellt traumatiska händelser 38 3 Stöd och problem mellan närstående 44 Psykosociala stödformer 45 Svårigheter inom familjen 48 Sociala nätverk 53 Uteblivet stöd – en sorg i sorgen 55 Sörjandes behov och förväntningar 59 4 Teoretiska rötter och perspektiv 64 Anknytningsteori 65 Systemteoretiskt familjeperspektiv 68 Copingteori 71 Existentiella och humanistiska perspektiv 77 Narrativt perspektiv 81
102304Forluster_ORIG.indd 5
10-08-16 14.27.52
5 Sorgeförlopp 88 Plötslig död eller väntad 89 Bowlbys sorgemodell 91 Pendlingsmodellen 94 Sjukdomsförlopp 100 Skilsmässoförlopp 102 6 Att värja sig mot eller möta sorgen 106 Skydds- och försvarsstrategier 109 Konfrontationer med en ny verklighet 112 7 Den sammansatta sorgen 115 Från gråt till desperation 116 Aggression 122 Hoppet som styrka och hinder 126 Glädjestunder, frihet och lättnad 131 8 Skuld, skam och försoning 135 Skuld och skam i samband med kriser 137 Hjälp vid skam och skuld 142 Förlåtelse och försoning 147 9 Ritualer och övergångsobjekt 151 Separationsritualer 152 Övergångsobjekt 153 Begravning – med variation 155 Förändring av den fysiska miljön 158 10 Att begränsa lidandet med egen kraft 162 Struktur och rutiner i vardagen 163 Läkande natur och fysisk rörelse 165 Musik och litteratur 167 Självvald avskildhet 167 Distansering 169 Att förstora eller förminska sitt lidande 172 Självhjälpsgrupper 175 Om humorns kraft 177
102304Forluster_ORIG.indd 6
10-08-16 14.27.52
11 Kunskap och pengar 179 Kunskap som livboj och trygghet 181 Nya färdigheter 183 Kriser är också en ekonomisk fråga 185 12 Personlighet och kön 189 Självkänsla och flexibilitet 190 Sårbara personer 192 Könsskillnader 195 13 Professionell hjälp 200 Krisstöd 202 Kristerapi 204 Samarbetande och flexibelt arbetssätt 206 Trygghet som stadga när det gungar 209 Att bli förstådd – om empati 212 Vägledning och råd 215 Erfarenheter av professionell krishjälp 216 Omsorg om anhöriga 217 14 Hjälpares styrkor och dilemman 221 Eftertänksam öppenhet och kreativitet 222 Hinder för en konstruktiv dialog 223 Självförståelse 226 Stödsystem 229 15 Sorgebearbetning 232 Vad innebär bearbetning? 234 Sorg behöver kommuniceras 237 Självsamtal 239 Samtal med närstående 241 Känsloperspektiv 242 Strukturering 246 Att begripliggöra 247 Repetition och detaljer 251 Skräddarsydd hjälp 257
102304Forluster_ORIG.indd 7
10-08-16 14.27.52
16 Identitet och livsomställning 259 Separationers betydelse 260 Konflikter efter skilsmässa 262 Identitetsarbete i samband med sjukdom 266 Förlust men också möjligheter … 273 17 Komplikationer 275 Frånvarande sorg 275 Fördröjd sorg 279 Återuppväckt sorg 281 Sorg och depression 282 Förlängd sorgestörning 283 18 Mening och personlig växt 288 Livsmeningar 288 Meningslöshet 292 Tysta mini-meningar 294 Religion som sorgestöd 295 Personlig växt efter förluster 299 Efter skilsmässa 301 Livsvärden efter sjukdom 303 Litteratur 306 Register 326
102304Forluster_ORIG.indd 8
10-08-16 14.27.52
Förluster – livets existentiella utmaning Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad. Kristina Lugn
Det enda som är förutsägbart i våra liv är rader av förändringar. Många av dessa är oönskade. En del av dem innebär smärtsamma förluster. Livskursen kan ändras abrupt. Vi kan förlora inte bara nära och kära personer, utan också vår hälsa, vårt arbete, ekonomisk trygghet, vår självkänsla, vår syn, vårt minne, livslusten, drömmar och ideal. Säg vad vi inte kan förlora?
Sorg efter skilsmässa, sjukdom och dödsfall Denna bok handlar om de förluster som näst intill varenda människa är med om någon gång under sitt liv: skilsmässa, sjukdom och sorgen efter närståendes död. Det är också i första hand dessa slags kriser jag själv arbetat med som kristerapeut. Jag kommer att begränsa mig till vuxnas förluster. Mest forskning finns om närståendes sorg efter dödsfall och som därför har en framskjuten plats i boken. Den brittiske sorgeforskaren John Archer (2008) menar dock att all sorg är i stort sig lik efter alla slags förluster. Det är framför allt sorgens djup och konsekvenserna som skiljer sig åt.
9
102304Forluster_ORIG.indd 9
10-08-16 14.27.52
Bjärta kontraster ifråga om krishjälp Sociologen Lars Thornstam (2005) har undersökt förekomsten av kriser bland 2000 personer i åldrarna 20–85 år under två års tid. Under denna period hade 32 procent upplevt någon form av livskris. Med andra ord är en förhållandevis stor andel av befolkningen påverkade av kriser, inte minst med tanke på att dessa också inverkar på de närstående psykiskt och socialt. Skillnaderna i krisbelastning mellan olika åldrar är liten, men varje ålder har inte oväntat sina typiska kriser. Bland äldre är förstås egen sjukdom eller en sjuk partner vanligare, medan separation och skilsmässa förkommer oftare bland de yngre och medelålders. Kvinnor rapporterar överlag fler kriser än män. När många drabbas samtidigt i en katastrof erbjuds generösa och välbehövliga stödinsatser från samhällets sida. Kristeam och massmedier strömmar till. De som drabbas av individuella och mer anonyma personliga katastrofer hamnar däremot oftare i skymundan och har svårare att få professionell hjälp. Men ett starkt stöd från både sociala nätverk och samhällsinstitutioner är lika angeläget i dessa fall. Familjer med långvariga och kumulativa psykosociala problem är särskilt utsatta. De norska psykologerna och traumaforskarna Karin Dyregrov och Atle Dyregrov (2008) beskriver flera skäl till svårigheten att få professionell hjälp efter närståendes plötsliga dödsfall. I det inledande skedet mår många för dåligt psykiskt för att ens orka söka hjälp. Men man vet heller inte vart man ska vända sig. Efter levandes lidande ignoreras ibland med hjälp av rent ideologiska argument; kriser är en naturlig del av livet, nätverkets stöd är tillräckligt eller man ska inte professionalisera mänskliga problem i onödan. Jag vågar påstå att samma situation råder även i vårt land. I samband med allvarlig fysisk sjukdom, såsom stroke, hjärtinfarkt och brutna armar och ben, är det aldrig någon tvekan om att medborgarna ska få medicinsk hjälp och det omgående. Svåra psykosociala livskriser fortsätter däremot att ha så mycket lägre status jämfört med kroppsliga besvär, inte bara ifråga om 10
102304Forluster_ORIG.indd 10
10-08-16 14.27.53
människosyn och värderingar, utan också vad gäller ekonomiska och personella resurser från samhällets sida. Professionell samtalshjälp i samband med olika slags livskriser ska naturligtvis finnas mer lättillgänglig på vårdcentraler, inom psykiatrin, på sjukhus och i en rad andra sociala verksamheter än vad som nu är fallet. Detta skulle förebygga åtminstone viss fysisk och psykisk ohälsa, liksom överkonsumtion av alkohol och läke medel som är ett vanligt flyktmedel, utdragna psykosomatiska besvär, depressioner, förhastade skilsmässor, utagerande i våld med mera. John Bowlbys (1980) och flera andra forskares slutsats är att psykisk ohälsa och psykosomatiska sjukdomar inte sällan beror på följderna av tidigare sorger som kommit på avvägar. Risken för fortsatt fysisk och psykisk ohälsa kan vara särskilt stor efter upplevelsen av en anhörigs plötsliga död och i samband med allvarlig sjukdom (Lundin 2006). I flera studier som refereras i boken efterlyser personer som drabbats av olika sjukdomar, som cancer, hjärtinfarkt, stroke med mera, ett bättre psykosocialt stöd till både sig själva och sina anhöriga.
Tänkt läsekrets Boken är i första hand skriven för personer som i sitt yrke arbetar med krishjälp i olika former: socionomer, psykologer, sjuksköters kor, läkare, präster, diakoner, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, personalansvariga med flera. Den kan också användas inom utbildningar till olika människovårdande yrken. Lärare, poliser, ambulansförare, brandmän och frivilliga samhällsarbetare som arbetar ideellt inom till exempel Kyrkan, Rädda Barnen, Röda Korset, BRIS , kvinnojourer, brottsofferjourer, patientföreningar av allehanda slag och självhjälpsgrupper är andra som behöver kunskap på detta område. Detsamma gäller personer inom SAMS – Samarbete för Människor i sorg – som är en samordnande och opinionsbildande ideell organisation för olika sorgeföreningar som samlar människor som drabbats av dödsfall i familjen. 11
102304Forluster_ORIG.indd 11
10-08-16 14.27.53
Bokens syfte är tvåfaldigt: – att förmedla kunskap om bakgrund, dynamik och förlopp i samband med olika slags förluster, kris och sorg. – att beskriva innehållet i olika former av både professionell hjälp och så kallat nätverksstöd, som utgörs av omgivande medmänniskor, i samband med kris och sorg. Vissa kapitel kan även bidra till läsarens självförståelse och självhjälp under eller efter egna genomgångna kriser. Kunskapen i boken bygger på vår begränsade inhemska och den mer omfattande utländska sorgeforskningen. Mina egna och kollegors kliniska erfarenheter finns också integrerade i texten. En slutsats från de senaste femton årens forskning är att människors sorgereaktioner uppvisar en större mångfald än vad man tidigare haft kännedom om och som det är viktigt att ta hänsyn till. Mycket återstår dock att få fördjupad kunskap om. Detta gäller inte minst professionella interventioner.
Psykosocialt perspektiv – om bokens innehåll och disposition I boken skildras förluster ur ett psykosocialt perspektiv, det vill säga den drabbades både inre psykiska och yttre sociala verklighet. Sorg och livsomställning är därför bokens undertitel. Innehållet börjar med en beskrivning av tragiska besked (kapitel 1) och om hur dessa kan lämnas så humant som möjligt för att inte intensifiera det psykiska lidandet. Därefter följer ett kapitel (2) om en rad olika orsaker till mänskligt lidande, alltifrån långvariga sociala bekymmer till akuta potentiellt traumatiska händelser. För de flesta som drabbas av kris och sorg är stödet från anhöriga, vänner och arbetskamrater fullt tillräckligt (Cullberg 2006, Michel, Bergh Johannesson & Lundin 2006, Dyregrov & Dyregrov 2008). Men åtskilliga är också med om att personer i omgivningen undviker dem av olika skäl. Kapitel 3 skildrar såväl stöd som problem mellan närstående och följs sedan av 12
102304Forluster_ORIG.indd 12
10-08-16 14.27.53
fem centrala teoretiska perspektiv på förlust, kris och sorg i kapitel 4. De vanligaste sorgeförloppen och problemen efter sjukdom, skilsmässa och dödsfall, inklusive försvarsstrategier och und vikande coping, illustreras i kapitel 5 och 6. De följande kapitlen (7 och 8) är väl tilltagna när det gäller kunskap om känslo reaktioner och annan krisdynamik. Ångest, ledsnad, ensamhet och depressivitet, aggressivitet och skuld är några framträdande känslor som tas upp. Dessa utgör den svåra påfrestningen i förlustkriser och dess efterförlopp. Kunskap underlättar för hjälpare i både det privata och professionella nätverket att utveckla sin förståelse för olika slags känslor och problem. Sedan skildras några av de tillvägagångssätt som människor utvecklat för att tillsammans eller på egen hand ta sig igenom svåra förluster. I kapitel 9 handlar det om ritualer och övergångsobjekt, medan kapitel 10 handlar om copingstrategier för att begränsa lidandet med egen kraft. Möjligheter att hantera en förlust beror även i hög grad på ens psykosociala livssituation och tillgång till kunskap och pengar (kapitel 11). En del människor är dessutom ”förlusttåliga”. Andra är mer sårbara. Det kan bero på grundpersonligheten och/eller tidigare livserfarenheter, krisens konsekvenser eller avsaknaden av psykosocialt stöd. Män och kvinnor reagerar också olika på en del punkter. Detta berörs i kapitel 12. Efter en övergripande beskrivning av professionell hjälp i kapitel 13 och 14, beskrivs sedan sorgebearbetning (kapitel 15) och vad förlusten kan betyda rent subjektivt för en persons identitet och livsomställning i samband med till exempel en skilsmässa eller insjuknande i en kronisk sjukdom (kapitel 16). Till livsomställningen hör också sociala förändringar, relationsförändringar i sociala nätverket, förändrat föräldraskap efter skilsmässa, förändrad ekonomi och förändringar i arbetsförmåga efter en svår sjukdom. Kriser beskrivs ofta som vändpunkter. De kan innebära både risker och möjligheter. Boken slutar i denna anda med dels ett kapitel om komplikationer (17) i samband med olika slags sorger, dels ett kapitel om livsmening och personlig växt (18). 13
102304Forluster_ORIG.indd 13
10-08-16 14.27.53
I sämsta fall, särskilt om man inte får relevant hjälp, kan den psykiska ohälsan efter en förlust leda till personlig stagnation, fysisk ohälsa, djup depression med mera. Majoriteten av dem som genomlidit en förlust återfinner dock meningen med livet och mognar personlighetsmässigt.
Klargöranden Eftersom boken vänder sig till en bred skara personer i olika slags yrkesroller kommer jag att omväxlande använda benämningarna hjälpare, kristerapeut och behandlare beroende på situation, intervention och sammanhang. Jag hoppas inte detta ska störa dig som läsare alltför mycket. Jag vet själv mestadels varför jag valt en viss beteckning; till exempel används hjälpare ofta brett när jag avser en rad olika yrkesgrupper liksom ideell hjälp, men det blir för tungrott att återkommande kommentera detta i den löpande texten. Jag lyfter fram specifika förhållningssätt för bemötande och interventioner i samband med förluster och kriser. Jag förutsätter dock att de flesta läsare redan har grundläggande kunskap om relevant samtalsmetodik. Vissa exempel och miniberättelser är avidentifierade för att inte röja identitet. En del personer är tillfrågade eller på nytt intervjuade och har gett sitt medgivande till att de citeras. Speciellt gäller detta längre eller känsliga citat. Viss engelsk text i boken är översatt av mig men är kontrollerad av personer som har engelska som modersmål. Några formuleringar har dock fått kvarstå i sin ursprungsform.
Tack! I boken finns rikligt med kommentarer från personer som jag mött i mitt arbete med kriser genom åren. Varmt tack till er alla för att ni delat med er av era känslor och tankar om vad man behöver i kris och sorg!
14
102304Forluster_ORIG.indd 14
10-08-16 14.27.53
Jag vill också säga Tack till följande personer: – ni som deltagit i kriskurser och handledningar genom åren! Man lär så länge man har elever. – alla kunniga och inspirerande kollegor, ingen nämnd och ingen glömd, på Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. Särskilt gäller detta psykologilärarna och lärare och forskare i vår psykosociala sektion som jag har den tätaste kontakten med. – mina vänner, varav ett flertal är psykologer och beteendevetare. Vi har genom flera decennier förenat yrkeskunskaper med privata livserfarenheter av alla de slag. Detta har skett i glädje och sorg brukar det heta lite banalt, men det är icke desto mindre helt sant. – kunniga och hjälpsamma bibliotekarier inom Göteborgs universitetsbibliotek. Ett särskilt tack till Klas Petersson, tidigare Samhällsvetenskapliga biblioteket, för din professionella guidning i den digitala världen av internationella böcker och artiklar. De varmaste tack också till mina VIP-personer, very important persons, som även råkar ha fackkunskaper från olika områden, Peter Axelsson och Camilla Boström, för era alltid engagerade reflektioner på mina skrivna produkter under åren liksom detta bokprojekt och för era uppriktiga och konstruktiva synpunkter! Detsamma gäller i hög grad Inger Lennéer. Tonåringar har i sin tur oväntade infallsvinklar att bidra med: barnbarnen Carolina Axelson och Cecilia Axelson och systerdottern Louise Mårtensson Lennéer. Ett flertal VIP-personer finns inte längre i livet. Sjukdomar och olyckor tog era liv, några alldeles för tidigt. Nu kan jag bara enligt rysk sed höja ett glas vin till minne av var och en av er för allt ni betytt för mig.
15
102304Forluster_ORIG.indd 15
10-08-16 14.27.54
Så kommer jag till bokförlaget Natur & Kultur och till Lena Forssén, utgivningschef. Tack för ett gott samarbete! Jessica Rydén har varit bokens redaktör. Vi har arbetat efter Beatles motto ”We can work it out” på ett smidigt sätt. Du har mött både innehållet i boken och mig med kunnighet, stort engagemang, förståelse och respekt. Tack! Göteborg den 6 juni 2010 Barbro Lennéer Axelson
16
102304Forluster_ORIG.indd 16
10-08-16 14.27.54
1 Tragiska besked
NE-EJ! Det är inte sant! De allra flesta av oss har befunnit oss i situationer där vi känt en fläkt av döden. Radionyheter om en svår trafikolycka i trakter där man har sina kära på väg. En närstående dröjer ute till havs i ett överraskande oväder. Oftast är det tack och lov falskt alarm, men människors intuitiva oro för katastrofer bekräftas också dagligen. Man tappar fotfästet. Skriker: ”NEJ!” eller ”Det är inte sant!” Men det är verkligt. Den nya verkligheten som blir en enda stor existentiell provokation. Tragik är ofta frågan om svåra förluster. Olyckor, allvarlig sjukdom, kärlekssorger och – det definitiva avskedet – döden. I detta kapitel tar jag främst upp frågor kring tragiska besked i samband med sjukdom och död, situationer som ingen av oss undgår förr eller senare. Det mesta som berörs angående information och bemötande är dock giltigt även i en rad andra sammanhang.
Att få veta – eller tvingas vänta Anders Veborg, som numera är avliden i cancer, beskriver i boken Jag älskar livet! (1989, s 14–16) stunden när han fick sin dödsdom av sin läkare Göran:
17
102304Forluster_ORIG.indd 17
10-08-16 14.27.54
”Göran satte sig ner på stolen vid sidan om Marianne [hans hustru], tittade mej i ögonen och sa med allvarlig röst: – Det ser inte bra ut i märgen. – Vad gör vi då? Med bekymrade anletsdrag sa han: – Om du var min son, eller bror, så skulle jag rekommendera dej att avbryta behandlingen. Det ser så dåligt ut i märgen att chanserna för att ännu en kur ska lyckas är minimala och riskerna är så stora. Beskedet kändes i hela kroppen, det gick kalla kårar längs ryggen. Det var som om jag svävade i ett tomrum, som om någon slog undan benen för mej. … Jag hade inte väntat mej detta besked, jag trodde det var bra i märgen och hade på sin höjd tänkt mej att vi skulle köra en kur till. Aldrig detta! … Beskedet gjorde inte, som man kanske skulle väntat sig, att tusen tankar svävade runt i huvudet, utan snarare att det blev alldeles tomt … Jag samlade mej och sa: … – Vad kommer att hända nu? – Människor reagerar så olika i en sådan här situation. En del vill inte att man ska ge upp utan köra alla kurer som finns, medan andra inte vill ha mer cellgifter. Du ska inte bestämma dej nu, eller ni bestämma er. Tänk på det till i morgon så kan vi träffas igen. Jag tror att dina blodvärden kommer att vara stabila en tid framåt. – Hur länge? Detta var en viktig fråga, kanske den allra viktigaste just nu. Hur länge skulle jag ha kvar utan att alla värden gick ner. – Det kan jag inte säga. Det kan vara två månader, ett år eller flera år. Man kan inte göra några sådana förutsägelser. Du ska naturligtvis få all hjälp du behöver från oss … Vi kan bestämma en tid varje vecka så att vi kan prata om hur du har det … Jag kände en tacksamhet emot honom. Han hade gett oss detta ödesbesked på ett fint sätt. Det kändes att han själv var engagerad känslomässigt och det kändes fint för både Marianne och mej …”
18
102304Forluster_ORIG.indd 18
10-08-16 14.27.54
Människor har rätt att få veta för att hinna ta avsked av livet och sina anhöriga. Anders Veborgs läkare var, som framgår i citatet ovan, ärlig, tydlig och engagerad. Men det är en sak att vara uppriktig när det gäller information som en svårt sjuk person verkligen vill ha och när klara fakta föreligger. Lika viktigt är att respektera de personer som vill hålla hoppet uppe genom illusioner och tankar om att situationen är bättre än den är. Uppriktig information framfört på ett klumpigt sätt i ett sådant läge rycker halmstrået ur den sjukes hand och kan utlösa ångest och depression (Salander 2003). Det är också på sin plats att påminna om ett kulturperspektiv. På många håll i världen är det långt ifrån självklart med tydlig och uppriktig information i samband med allvarliga sjukdomar. Tvärtom. Både anhöriga och sjukvårdspersonal är medvetet tvetydiga för att hålla uppe hoppet hos den som lider (Wikan 1990, ibid.).
Olidlig väntan Ibland levereras den tragiska informationen utan förvarning. Ännu oftare förmedlas den stegvis. En påfrestande oro och ibland ångest är följeslagare till utredningar, provtagningar och väntan på besked av allehanda slag. Blir det aktuellt med operation inträder en ny påfrestande väntan mellan diagnos och operation – den värsta tiden av alla beskriver en del patienter (Salander 2003). Den direktdrabbade och anhöriga kan under en lång tid dessutom få upprepade negativa nyheter omväxlande med fakta som väcker gnistor av hopp. Åtskilliga personer lever med oviss diagnos och framför allt oviss prognos. Under en väntan på ett svårt besked pendlar de flesta människor mellan hopp och nedstämdhet. Man håller andan ute på detta gungfly, där man inte vet vilken kurs vare sig livet eller man själv ska ta. Både nationella och internationella studier visar också att 80–90 procent av oss människor vill veta så mycket som möjligt om vår sjukdom och vår prognos. Jag citerar återigen från Anders Veborgs självbiografi (1989, s 207), där han skriver om sitt cancerbesked: 19
102304Forluster_ORIG.indd 19
10-08-16 14.27.54
”Det är konstigt men medan rouletten snurrar kan jag och Marianne vara nervösa, men när den väl slutat och kulan hamnat på svart så blir livet lättare att tas med. Bara man vet hur läget är – och jag har fått många negativa besked – så kan man också lättare uppbåda styrka att ta upp kampen.”
En plågsam väntan kan även bestå i att inte få en klar diagnos eller sina symptom tagna på allvar. Detta framkommer bland annat i en studie av kvinnor med kronisk smärta (Gullacksen 1998). På jakt efter förståelse och en diagnos ägnar sig därför många patienter åt ”doctor shopping”, en rundgång i sjukvården mellan olika läkare. Utan diagnos möter man heller inte samma empati från omgivningen. Det gäller inte minst kvinnor, som lätt blir klassade som hypokondriker när symptombilden är envis men diffus. Att få en diagnos, ett namn på det onda, blir ett personligt och socialt erkännande som underlättar den fortsatta anpassningen. Den svåraste väntan genomlider trots allt de familjer där någon, inte sällan en ungdom, försvunnit på ett okänt sätt. Man befarar brott, självmord eller att personen helt enkelt flytt och inte vill ha kontakt. Eller så finns det tecken på att personen är död, men kroppen är inte funnen. Frusen sorg är en av flera benämningar på det tillstånd som drabbar personer i sådana situationer (Boss 1999). Man kan inte sörja som efter ett konstaterat dödsfall och sedan gå vidare, och inte heller släppa tankarna på personen ifråga. Denna extremt stressande livssituation leder lätt till familjekonflikter. Någon vill betrakta den försvunne som död. Andra är övertygade om motsatsen. Risken är stor att all energi riktas mot den försvunne, och att de övriga familjemedlemmarna försummar varandra. Behovet av professionell vägledning är i dessa fall ofta stort.
20
102304Forluster_ORIG.indd 20
10-08-16 14.27.54
Att förmedla tragiska besked Tragiska besked kan förmedlas av en rad olika källor. Männi skor kan på egen hand upptäcka att man blivit allvarligt sjuk eller att partnern är otrogen. Det kan också vara partnern eller andra anhöriga som levererar ett tragiskt besked om skilsmässa, sjukdom, dödsfall et cetera. Vanligt är dessutom att tragiska besked levereras av en person inom ramen för dennes yrkesutövning: • Av en läkare i samband med sjukdom och dödsfall. • Av en polis i samband med olyckor, brott av olika slag och dödsfall. • Av en präst i samband med dödsfall. • Av en socialarbetare som initierar känsliga utredningar om exempelvis barn och ungdomar som far illa eller beslutar om omhändertaganden och andra tvångsåtgärder. • Av en chef vid misskötsamhet av arbete, omplaceringar, uppsägningar med mera. Att överlämna ett tragiskt besked är en av de svåraste uppgifter som finns, både som medmänniska och yrkesperson. Om man har uppdraget att besöka någon för att meddela att en katastrof inträffat; tala alltid först om vem det gäller: ”Det gäller ditt barn.” ”Det gäller din far.” Man bör om möjligt vara två personer som delar ansvaret vid ett dödsbud, så att man bättre kan stödja de drabbade men även varandra. Så här beskriver en polisman på en våldsrotel en av sina arbetsuppgifter: ”Det värsta i mitt arbete är när man ska åka hem till föräldrar för att meddela att deras barn eller tonåring förolyckats. Det är ett hemskt ögonblick när man ska sätta fingret på dörrklockan. Handen vill stanna i luften. Jag kan aldrig vänja mig vid detta, trots att jag varit med om det åtskilliga gånger under mina 25 år som polis. När jag går över tröskeln till deras hem slår jag sönder hela deras liv i ett ögonblick.”
21
102304Forluster_ORIG.indd 21
10-08-16 14.27.55
Ändå är ovanstående ett intet, jämfört med att vara mottagare av ett sådant besked. I vissa yrkesroller i sjukvården är det en återkommande vardaglig uppgift att överlämna tragiska besked, för den drabbade handlar det ofta om livets första eller största tragedi. Det är frågan om kommunikation mellan personer i två helt olika världar. Föräldrar som får besked om att deras barn har fått cancer eller en annan allvarlig sjukdom brukar beskriva detta som att en avgrund öppnar sig, som när en atombomb faller ner, som att komma till helvetet. Andra beskriver att det inte finns några ord överhuvudtaget. Bara stum skräck. Även åtskilliga vuxna har varit med om liknande upplevelser. Det är därför inte konstigt att man återkommande i undersökningar finner missnöje och klagomål på hur dramatiska besked framförts. Detta gäller besked från både professionella och i privatlivet, till exempel när ena partnern berättar för den andra om sina skilsmässoplaner (Lennéer Axelson 1994). ”Nej, inte nu när vi ska ha semester!” ”Nej, inte nu när jag har så viktigt arbete framför mig!” ”Vi har ju bara levt ihop i fem år!” ”Vi som har levt ihop i mer än trettio år!” Om den som vill skiljas träffat en ny partner är det fel. Har han eller hon inte gjort det, kan det vara än mer kränkande. Och alltid blir orden fel. För hårda. För otydliga. För få. För många. Drömmen om den ideala brytningen av en parrelation gör man bäst i att glömma! Många barnpsykologer beskriver beskedet om skilsmässa som en av de starkaste krishändelser ett barn kan vara med om, näst efter en förälders dödsfall. Även föräldrar brukar säga att det är det svåraste och tyngsta samtal de haft. Senaste gången jag mötte ett barn, en flicka på sju år, som nyss fått besked om föräldrarnas skilsmässa, fick jag beskrivningen: ”Det kändes som om hela mitt hjärta blev utslitet ur kroppen.” Vid sådana samtal ska båda föräldrarna vara med och framför allt ska barnen få uttrycka sin förtvivlan utan att denna pratas bort på grund av föräldrarnas egna skuldkänslor (Lennéer Axelson 1987). Föräldrar som får sina barn omhändertagna på grund av bristande omvårdnad är nog den grupp som riskerar att bli sämst bemötta vid tragiska besked. Studier visar att föräldrar22
102304Forluster_ORIG.indd 22
10-08-16 14.27.55
nas krisreaktioner vid omhändertagandet bagatelliseras. Deras känsloutbrott av förtvivlan, desperation, skuld och maktlöshet används i stället ibland emot dem i den aktuella utredningen, som ytterligare ett bevis på dåligt föräldraskap. Självklart ska barnets behov komma i första hand, men även föräldrarnas vädjan till socialtjänsten om att bli bättre förstådda måste tas på allvar (Höjer 2007). Kontakten mellan barn som är omhändertagna och de biologiska föräldrarna påverkas i sin tur av hur omhänder tagandet genomförs från socialtjänstens sida.
Tydlig information Mot ovanstående bakgrund ska tragisk information därför ges på ett så människovärdigt sätt som möjligt. I det ingår att avsätta tillräckligt med tid för den berörda personen och familjens reaktioner och alla frågor som väcks. Ögonblick där livet omkullkastas etsar sig djupt in i medvetandet. Föräldrar som fått ett skadat barn kan årtionden efteråt beskriva varje ord och varje skiftning i uttryckssättet hos dem som lämnade informationen. Detta beror på att människor i farofyllda situationer utvecklar ett så kallat superminne. Funktionens syfte är att vi ska kunna uppfatta och bedöma hot med så god skärpa som möjligt och innebär en detaljrikedom i allt som vi registrerar. Med andra ord kan tragiska besked få en stark negativ effekt om de inte förmedlas humant, medan man å andra sidan lika detaljerat kommer att minnas ett positivt medmänskligt bemötande. Men även kvaliteten i själva informationen är självklart viktig. I regel är cancerdrabbade nöjda med den medicinska behandlingen och bemötandet från personalen, men missnöjda med att de fått för knapphändig information (Carlsson 2007). Många missförstår också medicinsk information, både vad gäller diagnos och prognos. En väsentlig del i tragiska besked är därför just begriplig och lättförståelig information, så att den berörde kan förstå hur det inträffade hänger samman och vilka konsekvenser detta får. En person i chocktillstånd har dock ofta svårt att till fullo ta 23
102304Forluster_ORIG.indd 23
10-08-16 14.27.55
till sig muntlig information. Man slår också ifrån sig ordinationer och behandlingsplaner. Därför ska inga avgörande beslut fattas i ett sådant skede, innan viss återhämtning skett. I stället kan längre uppföljande samtal ske så snart det är möjligt. Den berörde kan också uppmuntras att skriva ner frågor till nästa möte. Även personalen kan bidra till otydligheten i informationen. Om budbäraren, till exempel en läkare, skyggar för att överlämna ett tragiskt besked, blir denne lätt omständlig eller faller in i språklig maskering, det vill säga använder förmildrande omskrivningar. Det är lätt hänt som personal att backa och försöka mildra negativ information när den som får den förtvivlat slår ifrån sig denna. Risken för otydlighet hos samtliga berörda innebär därför att man behöver försäkra sig om att patienten eller klienten förstått innebörden i beskedet. Detta behöver inte göras under det första samtalet, utan kan ske steg för steg. Skriftlig information, som broschyrer och checklistor, kan vara ett värdefullt komplement. Dessa kan till exempel innehålla kunskap om vanliga krisreaktioner, information om vart man kan vända sig för olika slags hjälp samt information om vad man behöver tänka på efter ett dödsfall, i samband med den specifika sjukdomen et cetera.
God relation och personligt möte Åtskilliga är som sagt missnöjda med det sätt på vilket ett tragiskt besked förmedlats. Kritiken brukar främst gälla att informationen lämnats på ett opersonligt, nonchalant eller oempatiskt sätt eller att man fått den per brev eller telefon i stället för genom ett förväntat personligt samtal. Enkelt och etiskt är det att fråga den berörde, när till exempel kritiska prov tas i sjukvården, hur han eller hon vill bli informerad. Oavsett vad det är för slags negativt besked som ska lämnas, ska själva samtalssituationen formas så konstruktivt som möjligt redan från början. För det första ska beskedet överlämnas personligen – när så är möjligt är bäst att tillägga, eftersom olyckor inte precis faller inom ramen för det planerade i tillvaron. 24
102304Forluster_ORIG.indd 24
10-08-16 14.27.55
Psykologen och cancerforskaren Pär Salander (2003), som forskat kring cancerbesked, understryker att den mest primära uppgiften för personalen är att skapa en god relation till den drabbade, snarare än att bara ge information, hur korrekt denna än är. Det svåra samtalet behöver därför sitt eget rum och sin egen tid. Livet ska inte omkullkastas i stökiga korridorer, bland nyfikna människor eller under andra störande moment. Informationen ska vara lika genomtänkt vid de individuella tragedierna som i samband med de stora katastroferna. När det gäller sjukdomar föreskriver sjukvårdslagen att medicinskt ansvarig, det vill säga en läkare, ska lämna diagnoser. Patienten bör få samma information av samtliga i personalgruppen eller alternativt från en person som utsetts som ansvarig för informationsöverlämnandet, till exempel en kontaktperson. Det är tryggt om någon närstående som den drabbade har förtroende för är med som ett emotionellt stöd, ett extraminne och för att bistå i själva kommunikationen. Gäller beskedet barn och ungdomar är det självklart att föräldrarna ska närvara. En god relation kräver närvaro och koncentration hos alla parter. Den drabbade ska få styra takt, teman och frågor i samtalet, så att informationen inte överdoseras. Som professionell gäller det att lyssna – inte att överrösta. Samtalet ska ske ansikte mot ansikte. Om man själv som personal tycker att det är obehagligt att lämna ”bad news” tenderar man att vilja fly situationen så fort som möjligt rent fysiskt. Så här berättar en kvinna, vars son avlidit under operationen efter en olycka: ”Läkaren stod och hängde på dörrposten som en annan rockvaktmästare. Han gav sig inte ens tid att sitta ner utan stod på språng hela tiden. Allt kändes så ovärdigt. Sedan kom det en syster som var lite bättre och även en överläkare men det var läkaren som opererade som jag hade velat tala med. Jag fick ett hat till sjukvården i det ögonblicket.”
Trots ovanstående ideal om samtal ansikte-mot-ansikte känner jag till några personer som fått en svår diagnos per telefon – och till min förvåning ändå varit nöjda. De har sett fördelar med att 25
102304Forluster_ORIG.indd 25
10-08-16 14.27.56
vara i hemmets trygghet, nära sin säng. Man kan distrahera sig med något helt annat och slipper ta sig från sjukhuset i ett upprört tillstånd och så vidare. Två av de yngre påpekade att man numera ändå är så van vid att kommunicera via mobiltelefon och e-post. Ett par andra hade dessutom en tidigare personlig kontakt att bygga på. I ett fall så bad läkaren om ursäkt genom att säga: ”Jag vet att det jag sagt nu skulle skett mellan fyra ögon.” Positivt var också att denne läkare ringde för att vinna tid. Han var angelägen om att snabbt komma igång med cancerbehandlingen och han tog sig god tid i telefonen. Detta illustrerar Salanders slutsats att det är kommunikationens kvalitet och den tid som avsätts som är det mest väsentliga när man ska överlämna ett svårt besked. Att vara tillgänglig, tillmötesgående, personlig och engagerad är A och O som professionell i dessa sammanhang (ibid.). Det är lätt att glömma bort att för patienten kan man, som till exempel läkare, vara den som ska hjälpa till att rädda hans eller hennes liv. Därför vill hjälpsökande uppleva tillit och trygghet. Och därför gör de klokt nog sina egna tysta men granskande bedömningar av de professionella behandlarna.
Beskedets betydelse Grunden för fortsatt kris-och sorgebearbetning läggs redan i de inledande samtalen med en drabbad person. Det finns starka samband mellan hur ett tragiskt besked överlämnats och det fortsatta förloppet. Det gäller alltifrån i vilken grad en patient följer läkarordinationer till hur föräldrar klarar av att ta sig an ett nyfött funktionshindrat barn. Kontakten mellan barn som är omhändertagna och de biologiska föräldrarna påverkas, som nämnts, i sin tur av hur de första mötena kring omhändertagandet genomfördes från socialtjänstens sida (Höjer 2007). Att som patient eller klient få bekräftelse i vårdmöten har visat sig stärka tilltron till den egna förmågan att ta sig igenom en svår förändring (Gullacksen 1998). Påfrestande samtal ska således genomföras med så begränsade 26
102304Forluster_ORIG.indd 26
10-08-16 14.27.56
skadeverkningar som möjligt. Idealt blir det som sagt sällan eller aldrig. I utbildningen av piloter framhålls ständigt hur viktigt det är att denna yrkesgrupp tänker på att begränsa skadorna, om olyckan skulle infinna sig. Piloter gör sitt yttersta för att haverera utanför bebyggda områden för att skydda åtminstone andra människor på marken. ”Primum non noncere” (latin: ”för det första, gör ingen skada”) är även en hippokratisk läkaretik. Vi bör i alla vård- och omsorgsutbildningar tala mer om etiken att inte skada, inte bara om konsten att hjälpa. Överlämnandet av tragiska nyheter kräver inlevelse, kunskap och mod och innan en professionell person framför ett tragiskt besked ska han eller hon själv ha hunnit med att förbereda sig mentalt, antingen på egen hand eller genom samtal med en kollega. Därmed blir man något bättre empatiskt rustad och framför allt mindre försvarsbenägen. Man har gjort budskapet till sitt och kan då lättare förebygga risken att det bara blir teknisk information. Det medför dessutom en bättre beredskap att möta de starka reaktioner som kommer att följa. Så här säger en läkare: ”Jag tar några djupa andetag och säger till mig själv. Jag måste göra det. Jag sätter mig ner och tänker. Det är som jag försöker stärka mig själv. Det är hemskt när man ska gå in till föräldrar och meddela att deras barn avlidit under räddningen efter en olycka. Då har man också sitt eget stora misslyckande som läkare att brottas med, som ännu lättare leder till att man ställer sig i försvarsposition. Ja, man är faktiskt nästan i halvkris själv, fast det måste man ju dölja.”
Det är svårt att lämna ett tragiskt besked eller följa någons lidande utan att själv bli berörd. Särskilt när det gäller barn. Alltför ofta känner sig vårdpersonal oprofessionella om de öppet visar egna känslor. En del känner rädsla för att börja gråta, eftersom de släpper den mask de tror att de måste bära. De drabbade upplever dock empati och engagemang när personal visar sitt deltagande genom att själva bli berörda, vilket dock inte är detsamma som att bryta ihop (Hammarlund 2001). Det är självfallet generellt viktigt att professionella kan härbärgera sina känslor. Det är ett 27
102304Forluster_ORIG.indd 27
10-08-16 14.27.56
av kriterierna för professionalitet. Det är dock inte oprofessionellt att bli tårögd några ögonblick i en mycket svår stund. Det är det som patienter och klienter alltid efterlyser, att möta någon som är både professionell och medmänsklig.
28
102304Forluster_ORIG.indd 28
10-08-16 14.27.56
2 Från bekymmer till trauma
Don’t push me cause I’m close to the edge … Jag kommer i detta kapitel att beskriva olika stressorer, det vill säga händelser och situationer som kan utlösa stress- och kristillstånd, och vilka reaktioner som olika slags kriser initialt kan föra med sig. Detta är inte en bok om trauma i första hand, men åtskilliga förluster innehåller traumatiska inslag och ett kort avsnitt om trauma och om PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) finns i slutet av detta kapitel. Enligt psykiatern Johan Cullberg befinner man sig i ett psykiskt kristillstånd ”… då ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man ska förstå och psykiskt bemästra den livssituation som man råkat in i” (2006, s 19). En del krisutlösta händelser kommer som attacker. Andra, bland annat många sjukdomar och skilsmässor, utvecklas stegvis, där mer eller mindre långvarig fysisk och/eller psykosocial stress förelegat under lång tid. Stress kan definieras som: ”de psykologiska och fysiologiska reaktioner som uppträder vid yttre eller inre påfrestningar och som till följd därav ger upphov till funktionsförändringar av potentiellt patologisk natur” (Währborg 2009, s 55). Vårt stressystem hjälper oss att anpassa oss till omvärlden. Stress är ett varningssystem som signalerar: Se upp. Här kan finnas en fara! En sådan är långvarig stressexponering utan tillräcklig tid för återhämtning. Resultatet kan bli retlighet, rastlöshet, nedstämdhet, koncentra 29
102304Forluster_ORIG.indd 29
10-08-16 14.27.56
tionssvårigheter, sömnproblem, kropps- och muskelsmärta. Ett vanligt första varningstecken är sömnbesvär. Ett annat är en daglig känsla av att vara helt slut. Man upplever att inre och yttre krav haglar från alla håll. Inom stress- och copingteori använder man begreppet stressor för de olika påfrestningar och belastningar som leder till stress. En stressor kan vara allt från ett ihärdigt vardagligt bekymmer till ett fysiskt eller psykiskt trauma. Stressorns intensitet, långvarighet, den drabbades personlighet och/eller psykosociala situation är några avgörande faktorer för vilka konsekvenser stressorn får. Förluster är också stressorer. Till de mest påfrestande hör ett barns död och för barn en förälders död. En partners död kommer på tredje plats i förlusthierarkin. Skilsmässa, liksom förlust av hälsa, sjukdom och skador som innebär större eller kroniska komplikationer för framtiden, är i regel också mycket belastande tillstånd (Hazan & Zeifman 1999). Vissa stressorer är måttliga till sin karaktär, medan spänningar som lagras under lång tid kan förvärras och försätta oss ur balans. Om ingen positiv vändning sker kan tillståndet så småningom övergå i först ett tillfälligt svikttillstånd och därefter i kris (Bernler & Johnson 1988). Förloppet kan också vara omvänt, då ett trauma blir den abrupta inledningen till ett reaktionsförlopp som efter hand klingar av. Under återhämtningen uppstår på nytt ett svikttillstånd, som kännetecknas av fortsatt sårbarhet och ömtålighet innan situationen stabiliseras och blir mer hanterlig. Även sorg är en stressreaktion som ofta inleds med ett akut stress- eller kristillstånd när förlusten skett utan förvarning. Sorg är dock ett betydligt mer långvarigt tillstånd än själva krisen och skildras mer utförligt i kapitlen 5–7.
Olika slags kriser Olika försök att systematisera stressorer har gjorts genom åren (bl a Holmes & Rahe 1967, Hazan & Zeifman 1999). I denna bok har det passat att göra nedanstående indelning av stressorer/ 30
102304Forluster_ORIG.indd 30
10-08-16 14.27.57
kriser. Vissa av dem skildras mer utförligt och andra minimalt beroende på relevansen för bokens innehåll i stort.1 Jag använder vidare inte begreppet stressor, utan i stället kris tillsammans med den utlösande händelsens art, till exempel samlevnadskris. Bekymmer. Stress kan även utvecklas i samband med mindre problem som pågår ihärdigt under en lång tid. Ofta benämns dessa för motgångar eller frustrationer. Bekymmer kan bestå av stress och oro för samlevnadsproblem, för en kraftig överbelastning vad gäller arbete, arbetslöshet, ekonomiska problem, bostadsproblem, sjukdom, att ständigt bli avvisad som arbetssökande et cetera. Den dominerande känslan kopplad till bekymmer och frustration är ihållande oro, nedstämdhet, irritation. En ofta förbisedd slutsats som den amerikanske psykologen Richard Lazarus (1999) drog från sin forskning är att de vardagliga bekymren, särskilt när de är flera och långvariga, kan vara lika belastande som mer dramatiska krishändelser. Ändå – vill jag påstå – är det mycket svårare att få förståelse och stöd för dessa långvariga vardagsproblem. Hopar sig bekymren ökar stressnivån och kan övergå i fysisk och/eller psykisk svikt, som i värsta fall så småningom utvecklas till krisepisoder och inte sällan till sjukdom. Många ensamstående föräldrar (läs mammor) befinner sig i psykosocialt starkt bekymmersamma livssituationer (Franséhn 2004, Regnér 2006). Även i många parförhållanden utgör en anhopning av problem en stressande påfrestning. Befinner man sig redan i svikt- eller kristillstånd, så upplevs ofta även lindrigare bekymmer och frust rationer som mycket betungande. Utvecklingskriser, även kallade mognadskriser, ålderskriser, identitetskriser, mitt-i-livet-kriser et cetera. Majoriteten utvecklingskriser har samband med de livsvillkor vi ofrånkomligen är underkastade, som att vi åldras. Ett plötsligt medvetande om tidens gång vare sig man är 15 eller 50 år och känslan av att 1 Jag gör således ingen prioritering utifrån förlusternas allvarlighetsgrad. I så fall hade jag skrivit mest om att förlora ett barn. Läsare som vill läsa mer om detta trauma hänvisas till Lars Rönnmarks (1999) uttömmande bok Fallna löv.
31
102304Forluster_ORIG.indd 31
10-08-16 14.27.57
livet snart är slut tillhör bilden. Menings- och värderingsfrågor kommer i förgrunden: Vad går livet ut på? Vem vill jag vara? Vad är viktigast i mitt liv? Hur vill jag leva? Så här orkar jag inte fortsätta. Vad ska jag förändra? Denna typ av kriser finns ofta med som en bakgrund till andra kriser och blir framför allt lätt en konsekvens av andra förluster. De utlöses eller förstärks av mer genomgripande livshändelser – exempelvis skilsmässa eller en allvarlig sjukdom – som sätter livsvärderingar och prioriteringar på prov. Andra mitt-ilivet-kriser utlöses av förändringar inom familjen som medför separationer eller en delvis förändrad identitet. Det kan handla om att ”avmamma” och ”avpappa” sig när tonåringar börjar lämna hemmet eller om gamla föräldrar som blir sjuka och avlider. Inte sällan sammanfaller flera av dessa livsförändringar. Livets realiteter gör sig gällande och man får en insikt om att valmöjligheterna krymper. En grupp utvecklingskriser hör samman med utebliven förväntad livsförändring, det vill säga en befarad eller verklig förlust av drömmar. Det rör sig om stark besvikelse, ibland om stor sorg, på grund av att ens liv inte utvecklats som man hoppats på. De förlorade drömmarna kan ha sitt ursprung i barnlöshet, yrkeslivskriser, ensamhet eller en utebliven parrelation. Dessa tillstånd tillhör ofta de ”gömda sorgerna”, oftast mer eller mindre dolda för omgivningen och förbehållna några få intima vänner. Personen håller masken, delvis på grund av skamkänslor. Döljandet försvårar dock möjligheterna att kunna bearbeta situationen, men hjälper samtidigt till att tidvis kunna avvärja påfrestande känslor. Man experimenterar som ensamlevande helt enkelt med olika copingstrategier. En återkommande psykisk anspänning, oro, ledsnad, längtan, avund på andra, upprepade besvikelser när visst hopp har väckts men släckts, är vanliga reaktioner. Högtider av olika slag liksom släkt och vänners firande av familjehändelser blir lätt existentiella konfrontationer som gör ont. Det är inte så kul att vara den eviga tärnan på andras bröllop eller den ständige faddern till vänners nyfödda barn. 32
102304Forluster_ORIG.indd 32
10-08-16 14.27.57
102304Forluster_ORIG.indd 33
10-08-16 14.27.58
I
Förluster Om sorg och livsomställning
Om sorg och livsomställning
Ur innehållet: Teoretiska rötter och perspektiv Stöd och problem mellan närstående Att värja sig mot eller möta sorgen Att begränsa lidandet med egen kraft Sorgebearbetning Mening och personlig växt
Förluster
den här boken tar Barbro Lennéer Axelson upp de smärtsamma förluster som inträffar i människors vardag: skilsmässor, dödsfall och förlust av hälsa och livskvalitet vid allvarlig sjukdom. Vanliga krisreaktioner och sorgeförlopp beskrivs ur ett psykosocialt perspektiv. Som förlustdrabbad och anhörig har man inte bara sin ångest, förtvivlan och andra omtumlande känslor att kämpa med, utan också en rad utmaningar i den sociala livsomställning som följer. Det kan handla om pressad ekonomi, ensamhet, konflikter i kölvattnet på en skilsmässa med mera. Krisinterventioner och sorgebearbetning skildras mycket konkret och läsaren får handfast vägledning kring vad som kännetecknar ett stödjande bemötande. Sammantaget ger boken en unik inblick i det aktuella forsknings- och kunskapsläget inom området kris, sorg och livsomställning. Allt illustrerat med rikliga exempel ur verkligheten.
Barbro Lennéer Axelson
Kris och sorg är en folkhälsofråga som fortfarande inte får tillräcklig uppmärksamhet ifråga om hjälpinsatser inom olika medicinska och sociala verksamheter. Närstående ger ofta lojalt stöd, men drabbas inte sällan själva av fysisk och psykisk överbelastning. Alla har därför att vinna på att professionell samtalshjälp i samband med olika livskriser finns mer lättillgänglig på vårdcentraler, inom psykiatrin och socialtjänsten, på sjukhus och inom företagshälsovård. Ett sådant stöd kan på sikt förebygga åtskillig psykisk och fysisk ohälsa, liksom överkonsumtion av alkohol och läkemedel, utdragna psykosomatiska besvär, depressioner, förhastade skilsmässor, utageranden i våld med mera. Barbro Lennéer Axelson
Barbro Lennéer Axelson är författare, universitetslektor i psykologi vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet, och leg. psykoterapeut med lång och bred erfarenhet av arbete med människor i kris och sorg. Tillsammans med Ingela Thylefors, docent i psykologi och organisationskonsult, har hon bland annat skrivit Arbetsgruppens psykologi och Om konflikter – hemma och på jobbet, böcker som används vid en rad högskoleutbildningar och blivit klassiker inom svenskt arbetsliv. Förluster – om sorg och livsomställning vänder sig till professionella hjälpare som arbetar med olika slags förluster och sorg och till dem som utbildar sig till socionom, psykolog, läkare, sjuksköterska, personalvetare, präst, diakon med flera människovårdande yrken. Boken är även läsvärd för personer som arbetar ideellt med krisstöd och för alla intresserade av livsfrågor.
Barbro Lennéer Axelson ISBN 978-91-27-11889-8
9 789127 118898
Förluster 135x210.indd 1
2010-08-23 09.33