m varken mer eller mindre
petra
¨ backstrÜm
I_M varken mer eller mindre.indd 3
2015-11-27 10:00
Läs mer om Petra Backström på: rabensjogren.se CITAT I BOKEN: ur Stuck Inside of Mobile with Memphis Blues Again av Bob Dylan s. 5, 95, 96, 118 ur Hungry Heart av Bruce Springsteen s. 43 Bob Dylan s. 63 ur MMMBop av Isaac Hanson, Taylor Hanson, Zachary Hanson s. 88 ur Livin' La Vida Loca av Desmond Child, Robi Rosa s. 123–124 ur My Love av Jörgen Elofsson, Per Magnusson, David Kreuger, Pelle Nylén s. 237, 238 ur All I Really Want to Do av Bob Dylan s. 250
Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Petra Backström 2016 Omslag: Carl von Arbin Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2016 isbn 978-91-29-69713-1 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_M varken mer eller mindre.indd 4
2015-11-27 10:00
ett Exet som jag fortfarande ligger med då. För ett par månader sen hade jag ett uppehåll i mitt liggande med honom. Han hörde av sig den fjärde advent, jag satt och åt pepparkakor som jag precis hade bakat när han ringde och berättade att han kanske hade klamydia. Jag satte min pepparkaka i halsen. Låg han med andra tjejer? Det borde jag väl ha fattat kan man tycka, men det hade faktiskt inte slagit mig tidigare, att han kanske träffade andra tjejer dom kvällar han inte träffade mig. Så när vi la på då för två månader sen trodde jag för första gången att vi skulle sluta ligga med varandra. Det visade sig dock att han inte alls hade klamydia, så vårt ligguppehåll varade typ tre veckor. Han heter hur som helst Johan. Alla har väl nån gång varit tillsammans med en Johan? Ett mindre originellt och mer intetsägande namn är ju svårt att döpas till. Fast, som person är han faktiskt ganska originell. Han försökte strypa sig själv när han var tio. Inte för att han led av ångestattacker eller dödslängtan – vilken tioåring gör det? Men han var väl lite dum i huvudet som liten, helt enkelt.
11
I_M varken mer eller mindre.indd 11
2015-11-27 10:00
Vi ses nån gång i veckan. Han vill ha sex och jag vill ha sex. Och bekräftelse, kanske. Det är rätt okomplicerat. Enda saken som försvårar är väl att han bor hemma. Förtydligat: med sina föräldrar. Hans föräldrar älskade mig verkligen för två år sen, när vi var tillsammans. Dom gav mig grejer när dom hade varit ute och rest, och dom var ute och reste ganska mycket med sina jobb. Från Johans föräldrar har jag fått: en lila sari, en kamel (prydnads), polkagrisar, en tidningsprenumeration, en Ipad, en limpa cigaretter. När vi hade varit tillsammans i åtta månader gjorde jag och Johan slut. Det var mest jag som gjorde slut, fast Johan gjorde också slut, på sätt och vis. Vi sa att vi skulle fortsätta som kompisar, för vi var ju inte osams eller nåt, och vi gillade att hänga med varandra. Men sen sågs vi några gånger och gick väl på bio och tog nån promenad och alltså, vi märkte rätt fort att det var en ganska svår övergång det där, att plötsligt sluta vara fysiska med varandra. Så ja. Vi började ligga igen. Dom senaste typ femtio gångerna jag har varit hemma hos Johan har stämningen varit lite tryckt mellan mig och hans föräldrar. Dom har såklart fattat nu att jag och Johan inte är tillsammans längre (eftersom Johan nog tar hem andra tjejer lite då och då, känns bekräftat såhär efter klamydia-incidenten). Därför har dom bestämt sig för att jag inte är sonhustrumaterial, utan en slampa. Johans pappa ler fortfarande när han öppnar dörren när jag kommer. Om än lite ansträngt. 12
I_M varken mer eller mindre.indd 12
2015-11-27 10:00
”Hej Maj”, säger han. ”Hej hej”, säger jag och försöker se snäll ut. ”Johan är inne på sitt rum”, avslutar Johans pappa. Och jag tar av mig skorna och Johans pappa står och kollar på, och sen ler jag lite till och försöker se ännu snällare ut och Johans pappa ler besvärat tillbaka, och sen går jag in till Johan och Johans pappa går in till sig. Johans mamma ler inte när hon öppnar dörren när jag kommer. ”Jaså”, säger hon. ”Hej?” försöker jag och testar det ännu snällare leendet. Johans mamma rycker på axlarna och går in i vardagsrummet. Jag får stå ensam när jag tar av mig skorna och sen le mot mig själv i spegeln istället, innan jag går in till Johan. Sen blir det inte jobbigt igen förrän morgonen därpå, när jag ska ut från Johan. Då har han redan gått till jobbet för han börjar klockan sju. Johans föräldrar är för det mesta hemma om dagarna. Och morgnarna och kvällarna. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad hans föräldrar jobbar med, jag vet bara att dom reser mycket. Dom hade säkert berättat om sina jobb nån gång och visst, jag borde nog ha varit mer uppmärksam då. Men andra människors arbeten intresserar mig inte särskilt mycket. Fråga vad min mamma jobbar med och jag vet inte det heller. Jo, det vet jag. Hon är forskare. Fast det är ju å andra sidan ett ganska spännande jobb. När jag gick i lågstadiet tyckte jag inte om skolan eftersom ingen annan i min ålder kunde vad jag kunde. Jag kunde läsa, skriva, räkna och prata engelska. Lite engelska. Mer än dom andra i min klass, 13
I_M varken mer eller mindre.indd 13
2015-11-27 10:00
åtminstone. Yes, I could. Så jag tyckte inte om skolan och därför brukade jag få följa med mamma till jobbet istället. I alla fall: Jag vet inte vad Johans föräldrar jobbar med. Men dom är hemma mycket. Och när jag ska gå därifrån om morgnarna brukar jag försöka undvika dom. Det skulle bli massa obehagliga konversationer i hallen, köket, badrummet annars. Därför brukar jag hungrig och kissnödig försöka smyga ut så diskret som möjligt. Jag tar dom tio stegen från Johans rum till ytterdörren. Ett steg får jämt golvet att knarra, och sekunden efter knarret hör jag hur Johans pappa harklar sig från sitt rum. Mycket kan sägas genom en knarr och en harkling. ”Jag är här, Johans pappa, fast jag ska gå nu, så du vet, hej då.” ”Jag hör att du är där, Maj. Bra att du säger till. Hej då, ha det bra, vi ses.” Sen öppnar jag dörren, smiter ut och stänger den. Springer ner för alla fem trapporna till bottenvåningen, flåsar lite. Sen köper jag en kaffe på Seven Eleven. Sen åker jag hem och duschar och byter om. Tänker oftast inte på Johan förrän några dar senare. Då ses vi igen och proceduren upprepas.
två Och stalkern. Det låter ju lite spännande. Vem har en stalker, liksom? Angelina Jolie och Natalie Portman, javisst. Dom är ju kända. Men varför skulle jag ha en stalker?
14
I_M varken mer eller mindre.indd 14
2015-11-27 10:00
Ärligt talat är jag lite känd jag också. Jag var med i tre avsnitt av Andra Avenyn. Spelade en tjej som var på besök från Stockholm (min göteborgska är kass så tur var väl det). Jag var ganska exalterad innan dom där programmen skulle visas på teve och gick runt och sa det till alla som ville lyssna. Ingen ville lyssna, visade det sig, och jag slängde in det i sådär lagom bra sammanhang istället. Otvunget. ”Vad fin du är i håret, Maj.””Jag vet, dom klippte mig innan jag skulle vara med i Andra Avenyn.” (Lögn, jag klippte mig för nittionio kronor, Lärlingsklippning 99 kronor, Södra station, dom har fortfarande kvar erbjudandet.) ”Jag känner igen dig … gick inte du i Klaras klass?” ”Eh, nej, men jag har varit med lite på teve sådär … Kanske därför du känner igen mig? Andra Avenyn nu senast.” ( Jo, jag gick i Klaras klass. Fast hon som frågade kanske menade en annan Klara än Klara B.) Jävligt osmidigt, på det stora hela. Tevekändis hit och tevekändis dit. Lät väl som en annan lantis. Men jag vet inte om jag nånsin kommer att synas på teve igen, och jag hade aldrig synts på teve tidigare. Det är svårt att veta vad man ska göra med sin eventuellt enda chans. Stalkern heter Love och jag träffade honom klockan fyra en lördagsnatt på McDonald's vid Slussen. Jag satt för mig själv eftersom mitt ragg hade gått på toa, och jag lekte lite med två pommes frites. I mitt huvud förde dom en dialog med varandra. ”Nu kommer jag och äter upp dig!” ”Inte om jag äter upp dig först! Haa!” Och så ketchup som blod på det. Jag var stolt över våldsscenen jag hade byggt upp. Den kunde nästan ha platsat i Andra Avenyn, tänkte jag. 15
I_M varken mer eller mindre.indd 15
2015-11-27 10:00
”Får jag sätta mig här?” frågade nån med blå mössa. Jag viftade lite med handen, ja det får du, men var upptagen med mina två pommes frites. ”Har du kul?” frågade nån:en med blå mössa. Jag suckade och såg upp. ”Ja.” ”Vad gör du då, sätter upp en pjäs med pommes frites?” ”Äeh, du fattar ju inte”, suckade jag. ”Förklara.” ”Men såhär. Jag är liksom skådis. Jag är med i Andra Avenyn, tre avsnitt. Dom finns på SVT Play om du vill kolla.” ”Okej?” ”Ja, jag vet inte om jag vill dra min livshistoria såhär på Donken.” ”Vill du gå nån annanstans, då?” ”Jag vill gå ut och röka.” Jag och Love gick ut och rökte. Han lämnade ett helt Big Mac & Co, minus colan, den tog han med ut. Sen när vi hade rökt och druckit upp hans cola gick vi hem till honom. Det där ragget som var på toa glömde jag bort.
tre Sen att ens kompis pappa stöter på en. En kompis brorsa är NEJ, en kompis pappa är … inget man ens behöver neka till, eftersom tanken inte existerar. Pappor är heliga. Brorsor är rockstjärnor, pappor är gudar. Ja pappa, nej pappa, amen pappa. Men nu är det alltså en 16
I_M varken mer eller mindre.indd 16
2015-11-27 10:00
pappa som stöter på mig. Och jag typ stöter tillbaka. Stöter på Gud. Ha. Jag förstår på sätt och vis vad min psykolog menade när hon sa att jag har lite skev självbild. ”Är det där goda självförtroendet bara ett spel?” brukade hon fråga. Jag skulle säkert kunna fälla både pappor och Gud med min charm. Absolut. Fast om vi ska gå in djupare på det så borde väl Gud, om Gud nu finns, vara asexuell? Och sexuella läggningar är en svår nöt, faktiskt, så jag kan nöja mig med Jesus. Han hade väl inte så många kärleksaffärer han heller, förvisso. Men han träffade aldrig mig. Pappan heter hur som helst Anders. Han fick Kim när han var arton så han är ju inte direkt nån gammal pappa. Han är trettioåtta. Min gräns går vid fyrtio, för då har mannen i fråga levt i fyra decennier. Det är två decennier fler än jag har levt. Eller ännu mer egentligen, för jag är ju nitton, så 1,9 ligger jag på. Och han ligger på 4,0. Inte okej. Men 3,8 är okej. Det är fortfarande dubbelt så mycket, men det kommer aldrig att bli två decennier mer. Kim och jag spelade i samma tennisgrupp när vi var små. Tolv, var vi. Först hatade jag Kim eftersom hon var bättre än jag. Hon vann på varje träning när vi övade matchspel, jag tog väl som bäst två, tre gem. Sen kom jag på att hon bara var bättre än jag rent tekniskt. Mitt psyke, däremot, nollade hennes psyke när som helst. Jag började manipulera henne när vi spelade (”Vad bra du servar Kim! Hur gör du egentligen?”) och genom att göra det kunde jag 17
I_M varken mer eller mindre.indd 17
2015-11-27 10:00
vinna. Efter nåt halvår, när jag vann nästan jämt, började vi ta sällskap hem. Det visade sig att vi bodde på samma gata. Då började vi gå hem till varandra, varannan gång ungefär, och äta mellis. Jag gillade mest att äta mellis hos Kim för hennes mamma brukade göra i ordning det åt oss. Mackor och O'boy. Toast ibland. Hemma hos mig fick vi göra mellis själva och det fanns aldrig nåt gott att äta. Fast å andra sidan slapp vi Kims mamma och fick vara för oss själva. Kims mamma var ju bara bra till just mellis-görandet. Kims pappa Anders var aldrig hemma. Han var affärsman, sa Kim, och reste väldigt mycket. När vi gick i ettan på gymnasiet så skilde sig Kims mamma och Anders. Det hade nog mest att göra med att Anders plötsligt var hemma mer, resorna blev färre, och dom kom väl egentligen inte särskilt bra överens, han och mamman. Mamman flyttade till en lägenhet i Nacka och Kim började bo varannan vecka. En söndagskväll när Kim skulle komma till Anders och bo, hade vi bestämt att jag skulle dit. Åtta, hade vi sagt. Jag kom dit halv nio. Kims pappa öppnade. Jag hade aldrig träffat honom innan, bara sett ett foto, så jag ryggade tillbaka lite. För mig var han ju nästan som en fantasifigur. Kims låtsaspappa. ”Eh. Hej”, sa jag. ”Men hej, Maj”, sa Anders, han hade mörk röst. ”Kim har inte kommit hem än, hon ringde och sa att du skulle komma men att din mobil var avstängd.” ”Jaha.” Den stängde av sig själv ibland. ”Hon är på bussen nu, kommer nog hit om nån kvart.” 18
I_M varken mer eller mindre.indd 18
2015-11-27 10:00
”Okej. Ska jag …” ”Kom in du, Parlamentet började just.” Jag kom in. Tvekade lite innan jag tog av mig jackan. Anders stod kvar, väntade, sen tog han min jacka och hängde upp den på en klädhängare. ”Vill du ha nåt att dricka?” frågade han. ”Vin?” ”V, v, ja tack.” ”Rödvin går bra?” ”Rödvin går jättebra.” Och på ett sätt är det kanske inte så konstigt att det blev som det blev. Anders introducerades aldrig av Kim. Jag bara träffade honom en dag. Så för mig var han knappt Kims pappa. Han var vuxen och maskulin och spännande. Och jag var sexton. Och han bjöd på vin. Och vi satt och kollade på Parlamentet i tjugo minuter och skrattade på samma ställen och jag blev varm, inombords, bara delvis av vinet, och sen kom Kim och jag insåg att hon gärna hade fått komma ännu senare. Eller inte alls.
19
I_M varken mer eller mindre.indd 19
2015-11-27 10:00
Vi har exet som jag fortfarande ligger med vi har stalkern som aldrig ger sig vi har kompisens pappa som stöter på mig och vi har killen som jag inte vet om jag borde falla för. Det är lätt att se tillbaka och tänka: Vad såg jag i dom andra tre? Men man vet ju så lite innan allt har hänt.
är Petra Backströms debutroman. I S B N 978-91-29-69713-1
9
789129 697131