9789127147812

Klätterbaronen

sig till höga broar över marken. En lätt vind blåste, det var klart väder. Solstrålarna föll in mellan bladen, vi måste skugga med handen för att få syn på honom. Cosimo såg på världen från trädet: varenda sak därnere tedde sig annorlunda…«

ITALO CALVINO

»Cosimo satt i järneken. Grenarna flätade ihop

Klätterbaronen

Italo Calvinos älskade roman Klätterbaronen (1957) är berättelsen om en ung italiensk adelsman som i revolt mot sin far beslutar sig för att leva resten av sitt liv i träden. På en klar prosa och med en hisnande uppfinningsrikedom skildrar Calvino klätterbaronens äventyrliga liv på den italienska landsbygden.

ITALO CALVINO (1923–1985) är en av 1900-talets mest hyllade europeiska författare. Med en bedrägligt enkel prosa och stor berättarglädje utmärkte han sig som en vågad stilist som hängivet utforskade litteraturens möjligheter.

OMSLAGSFOTO: KERANN CHRISTOPHERSON OMSLAG: HÅKAN LILJEMÄRKER FÖRFATTARFOTO: © THE ESTATE OF ITALO CALVINO

klatterbaronen_calvino_cover160923orig.indd 1-5

2016-09-28 20:50

2

1

Det var den 15 juni 1767 som Cosimo Piovasco di Rondò, min bror, för sista gången satt med bland oss. Jag minns det som om det var i går. Vi satt i matsalen i vår herrgård i Ombrosa, fönstren inramade den stora järnekens täta grenverk i parken. Det var klockan tolv, då vår familj enligt gammal tradition alltid var samlad vid matbordet, trots att seden från det föga morgontidiga franska hovet att äta middag mitt på eftermiddagen redan hade vunnit insteg bland adeln.

Det blåste från havet, minns jag, och bladen rörde sig. Cosimo protesterade: – Jag har sagt att jag inte vill ha dem, och jag vill inte!

Han sköt fatet med sniglarna ifrån sig. Aldrig hade man sett en sådan olydnad.

Längst uppe vid bordet satt baron Arminio Piovasco di Rondò, vår far, med peruken långt ned över öronen i Ludvig XIV:s stil, gammalmodig i detta som i allt annat. Mellan mig och min bror satt abbot Fauchelefleur, familjens allmosegivare och informator för oss pojkar. Framför oss hade vi generalskan Konradine di Rondò, vår mor, och bredvid henne vår syster Battista, husnunnan. Vid bordets andra ände, mitt emot vår far, satt klädd på turkiskt manér advokat Enea Silvio Carrega, vår egendomsförvaltare och inspektör för bevattningsanläggningarna; i egenskap av vår fars illegitime bror var han vår naturlige farbror.

7

För några få månader sedan, då Cosimo fyllde tolv år och jag åtta, hade vi fått flytta över till våra föräldrars bord; eller rättare sagt hade jag i förväg fått åtnjuta samma förmån som min bror, för man ville inte låta mig äta ensam därute.

Jag säger förmån, men i grund och botten betydde det såväl för Cosimo som för mig att den goda tiden var slut, och vi saknade middagarna i vårt eget lilla rum där vi två hade ätit ensamma med abbot Fauchelefleur. Abboten var en rynkig och torr liten gubbe som påstods vara jansenist, och han hade faktiskt flytt från sin hembygd Dauphiné för att undgå att ställas inför inkvisitionen. Men den stränga karaktär som alla brukade prisa honom för, den inre stadga som han krävde av sig själv och andra, gav oavbrutet vika för en djupt rotad benägenhet att likgiltigt låta allt gå som det ville: alla hans långa meditationer med ögon som stirrade ut i luften tycktes inte ha lett till något annat än håglöshet och djup leda, och i varje svårighet, om också helt obetydlig, såg han tecknet på en förutbestämmelse som det inte var lönt att opponera sig mot. Våra måltider i sällskap med abboten började efter långa bordsböner med tysta och värdiga rituella rörelser med skedarna, och gud nåde den som lyfte blicken från tallriken eller lät höra det minsta lilla sörplande när han smuttade på buljongen. Men innan soppan var uppäten hade abboten redan tröttnat, blickade ut i luften och smackade med tungan som om bara de ytligaste och svagaste sinnesintrycken nådde fram; vid huvudrätten kunde vi redan börja äta med fingrarna och vi slutade måltiden med att kasta päronstjälkar och -kärnhus på varandra medan abboten då och då lät undslippa sig ett sömnigt: – Oooo bien! … Ooo alors!

Nu däremot, då vi satt till bords med den övriga familjen, 8

kom allt gammalt groll fram i dagen, ett trist kapitel i vår barndoms historia. Våra föräldrar satt alltid mitt framför oss, kycklingen skulle ätas med kniv och gaffel, och sitt rak, och bort med armbågarna från bordet i ett sträck! Och till råga på allt vår odrägliga syster Battista! Det var hugg och mothugg och straff och tredskande, ända till den dag då Cosimo vägrade att äta sniglarna och beslöt skilja sitt öde från vårt.

Hur dessa familjeagg hade ackumulerats förstod jag förstsenare: då var jag åtta år, för mig var allt en lek, det krig vi pojkar förde var det vanliga kriget mellan barn och vuxna och jag begrep inte att min brors envishet också dolde någonting djupare.

Vår far baronen var en tråkig karl, så mycket är säkert, om också inte elak: tråkig därför att hans liv behärskades av dystra tankar, som det ofta brukar vara under brytningstider.

Rörelserna i tiden gör att man också själv vill röra sig, men helt mot strömmen, eller utanför den och med allt det som nu sjöd i grytorna gjorde min far anspråk på titeln hertig av Ombrosa och tänkte inte på annat än stamträd, genealogier, tronföljder, rivalskap och allianser med de mäktiga nära och fjärran.

Därför var det alltid som om vi hade haft generalrepetition på en mottagning vid hovet, låt oss säga hos kejsarinnan av Österrike, hos kung Ludvig, eller varför inte hos de där bergsfurstarna från Turin! Det serverades en kalkon och min far höll ett vakande öga på att den styckades och skars upp efter alla kungliga regler: abboten som skulle hålla vår far stången i alla hans vredesutbrott vågade knappt smaka på steken för att inte bli ertappad med något opassande. Och i fråga om advokaten, cavalier Carrega, hade vi upptäckt att han egentligen var en hycklare: han lät hela 9

lårstycken försvinna under skörten på sin turkiska långrock för att sedan gömma sig i vingården och kalasa på dem efter behag. Och fast vi aldrig lyckades gripa honom på bar gärning – för han var snabb i sina rörelser – kunde vi ha svurit på att han kom till bordet med fickan full av redan avgnagda små ben som han tänkte lägga på tallriken i stället för de kalkonstycken han hade smusslat undan orörda. Vår mor generalskan var inte tongivande; hon hade ett bryskt militäriskt sätt också vid matbordet. »So! Noch ein wenig! Gut!« och ingen hade något att invända. Men mot oss var hon noga, om inte med etiketten så åtminstone med disciplinen, och sekunderade baronen med sina befallningar i fältväbelston: »Sitz ruhig! Och torka dej om nosen!« Den enda som åt med god aptit var Battista, husnunnan.

Hon karvade köttet från benen med frenetiskt pedanteri, tråd för tråd, och använde sig, hon ensam, av små spetsiga knivar, ett slags kirurgiska lansetter. Baronen, som egentligen borde ha följt hennes exempel, vågade inte ens titta på henne; med sina fanatiska ögon under det stärkta nunnedokets vingar, med hopbitna tänder i sitt lilla gula råttansikte skrämde hon också honom. Man kan förstå att matbordet under sådana förhållanden just var den plats där all antagonism och alla motsättningar mellan oss kom i dagen tillika med alla våra besynnerligheter och hycklerier, liksom också att Cosimos revolt bröt ut vid matbordet. Därför berättar jag utförligt om detta, och några dukade bord kommer vi aldrig mer att finna i min brors tillvaro, så mycket är säkert.

Det var också den enda plats där vi sammanträffade med de vuxna. För resten av dagen drog sig vår mor in i sina rum för att brodera, knyppla och sy filet guipure; det var egentligen bara sådana traditionellt kvinnliga arbeten gene10

ralskan kunde syssla med, och i dem fick hon utlopp för sin krigiska passion. Hennes spetsar och broderier föreställde i allmänhet kartor; och när de låg utbredda på kuddar eller gobelängdukar brukade hon pricka dem med knappnålar och små flaggor för att utmärka trupprörelserna i tronföljdskrigen, för dem kunde hon på sina fem fingrar. Eller också broderade hon kanoner med skilda kulbanor som utgick från deras mynningar, med riktinrättning och tecken för skjutvinklarna, för hon var mycket skicklig i ballistik och hade dessutom hela sin far generalens bibliotek med avhandlingar i krigskonst, skjuttabeller och kartböcker till sitt förfogande. Vår mor hette von Kurtewitz, Konradine, och var dotter till general Konrad von Kurtewitz som tjugo år tidigare hade ockuperat våra trakter i spetsen för Maria Teresias österrikiska trupper. Då hon var moderlös tog generalen henne med sig i fält; men det var ingenting romantiskt, de reste väl utrustade och tog in på de största slotten med en flock tjänarinnor och hon fördrev dagarna med att knyppla spetsar. Vad som berättas om henne, att hon drog ut i striden hon också, till häst, är däremot rena sagor, hon hade alltid varit en liten kvinnovarelse med skär hy och uppnäsa, så som vi minns henne, men sin fars lidelsefulla intresse för krig och militärväsen hade hon behållit, kanske som protest mot sin äkta man.

Vår far var en av de få adelsmän i våra trakter som i detta krig tog parti för de kejserliga: han hade med öppna armar tagit emot general von Kurtewitz på sitt länsgods och ställt sina män till hans förfogande och för att ytterligare betyga sin anslutning till de kejserligas sak hade han gift sig med Konradine; allt detta fortfarande i hopp om hertigvärdigheten, men som vanligt gick det galet för honom, för de 11

kejserliga avtågade snart och genoveserna betungade honom med dryga skatter. Han hade emellertid skaffat sig en duktig hustru i generalskan (så fick hon heta alltsedan hennes far hade dött under fälttåget i Provence och Maria Teresia hade skickat henne ett guldhalsband på en damastkudde), en hustru som han nästan alltid var överens med, trots att hon, uppvuxen i ett krigsläger, inte drömde om annat än arméer och slagfält och förebrådde honom att han bara var en fattig jordbrukare.

Men egentligen hade de båda två stannat kvar i tiden för tronföljdskrigen, hon med huvudet fullt av artillerikunskap och han med sina stamträd: för oss söner drömde hon om en officersgrad i en armé vilken som helst, medan han i stället såg oss gifta med någon av kejsarrikets kurfurstedöttrar … I och för sig var de båda ypperliga föräldrar, men så upptagna av sitt eget att vi pojkar fick växa upp nästan helt överlämnade åt oss själva. Var detta av ondo eller av godo?

Vem kan avgöra det? Cosimos liv förflöt helt utanför det vanliga, mitt var regelbundet och tillbakadraget, och ändå upplevde vi barndomen gemensamt, båda likgiltiga för de vuxnas grämelser, och sökte oss andra vägar än dem som trampades av folk i allmänhet.

Vi klättrade i träden, och dessa första barnsliga lekar framstår nu i mitt minne som förebud och inledning till vad som komma skulle; men vem tänkte på det? Vi tog oss upp för strömmarna hoppande från sten till sten, vi utforskade grottorna utmed havsstranden, vi åkte på marmorbalustraderna nedför herrgårdstrappan. Det var i en sådan glidfärd som en av de allvarligaste orsakerna till Cosimos brytning med föräldrarna hade sin upprinnelse, för han hade blivit straffad orättvist, framhöll han, och från den dagen hyste 12

han ett agg mot familjen (eller mot samhället? eller mot världen i allmänhet?) som kom till uttryck i hans beslut den 15 juni.

Sanningen att säga hade man redan varnat oss för att åka nedför trappans marmorbalustrader, inte av oro för att vi skulle bryta armar och ben, för våra föräldrar bekymrade sig aldrig om sådant (och det var därför, tror jag, som vi aldrig gjorde oss illa), utan för att vi, nu när vi växte och blev tyngre, kunde välta ned statyerna av förfäder som vår far hade låtit ställa upp på balustradernas små slutpelare vid varje trappavsats. Cosimo hade faktiskt en gång slagit omkull en farfarsfarfar som var biskop, med mitra och allt; han blev straffad, och från den dagen lärde han sig att bromsa in farten en hårsmån innan han kom fram till rampens slut och hoppa ned just i det ögonblick då han skulle ha stött till statyn. Också jag lärde mig detta, för jag följde honom i allt, men jag var måttfullare och försiktigare än han och hoppade ned mitt på rampen eller åkte bit för bit under ständigt bromsande.

En dag susade han i väg nedför balustraden som en pil, och vem kom gående uppför trappan, släntrande med breviariet öppet framför sig och blicken stelt stirrande ut i luften som en höna, om inte abbot Fauchelefleur! Om han bara hade gått och halvsovit som vanligt! Men han hade ett av sina ljusa ögonblick, för också han kunde ha sådana, då han var ytterst uppmärksam och iakttog allt. Han fick syn på Cosimo, tänkte: »Balustrad, staty, i kras, och sen grälar de på mej!« (för vid alla våra rackartyg fick också han en skopa ovett för att han inte hade sett efter oss bättre) och kastade sig mot balustraden för att hugga tag i min bror. Cosimo tornade ihop med abboten och vräkte ned honom för balustraden 13

(han var bara skinn och ben, den lille gubben) men kunde inte bromsa utan stötte med dubbel tyngd mot statyn av vår anfader Cacciaguerra Piovasco, korsriddare i det heliga landet, så att de hamnade vid trappans fot alla tre: min bror och abboten och korsriddaren, den senare i spillror, för han var av gips. Det ville aldrig ta slut med bannor och stryk och förmaningar och arrester på bröd och kall soppa.

Och Cosimo, som kände sig oskyldig eftersom det inte var hans fel utan abbotens, brast ut i grova smädelser som redan varslade om hans upproriska anlag: – Jag struntar i alla era förfäder, herr baron!

Med vår syster var det i grund och botten likadant. Hon hade alltid varit rebell och enstöring även om det var vår far som efter historien med markisen Delia Mela hade tvingat henne till den isolering hon nu levde i. Hur det hade gått till vid unge markisens besök fick man aldrig riktigt veta.

Hans familj och vår var ovänner, hur hade han då kunnat nästla sig in hos oss? Och varför? Jo, för att förföra vår syster, ja för att ta henne med våld, sades det under den långa släktfejd som sedan följde. Vi kunde aldrig riktigt föreställa oss den där fräkniga stroppen som en förförare, allra minst mot vår syster som säkert var starkare än han och känd för att kunna dra fingerkrok med stalldrängarna. Och varför var det han som skrek på hjälp? Och när tjänarna med vår far i spetsen skyndade till, varför fann de honom med trasiga byxor, sönderslitna som av en tigers klor? Föräldrarna Delia Mela ville aldrig medge att deras son hade förgripit sig på Battistas heder och samtyckte inte till ett äktenskap. Därför kom vår syster att begravas i hemmet, i nunnekläder fast hon aldrig hade avgett några löften ens som tertiarier, då det rådde tvivel om hennes kallelse.

14

Hennes dystra temperament kom särskilt till uttryck i köket. Hon var mycket skicklig i matlagning, för hon saknade varken intresse eller fantasi, de viktigaste förutsättningarna för en kokerska, men där hon hade sitt finger med visste man aldrig vilka överraskningar som väntade vid matbordet. En gång hade hon till exempel gjort smörgåsar på rostat bröd med leverpastej, delikata, om sanningen ska fram, och inte förrän vi hade ätit upp dem och tyckt att de smakade bra talade hon om att pastejen var gjord på råttlever! För att inte tala om gräshoppefötterna, de där bakre som är hårda och naggade, lagda i mosaik på en tårta, och stekta grissvansar serverade som kringlor. En gång bjöd hon på ett helstekt piggsvin med de taggiga borsten, gud vet varför, antagligen bara för att se vår förskräckelse när det stora locket lyftes av, för inte ens hon själv som annars åt av alla de rätter hon hade lagat ville smaka på det, och ändå var det en liten kulting till piggsvin, skär i köttet och säkert mör. Många av dessa motbjudande anrättningar hade hon nämligen funderat ut för att göra sig märkvärdig och inte för nöjet att med oss få uppleva raffinerade smaksensationer.

De var krokanartade verk av den mest utsökta animaliska och vegetabiliska sammansättning: blomkålshuvuden med haröron lagda på en liten krans av harskinn eller ett grishuvud med en röd hummer i gapet och i klorna höll hummern grisens tunga som om han hade slitit den ur gapet på grisen. Och så sniglarna: hon hade lyckats nacka jag vet inte hur många, och huvudena, de där som liknar hästhuvuden, mjuka och slemmiga, hade hon fästat, jag tror med tandpetare, vart och ett på en beignet, och när de kom in på bordet såg de ut som en flock små svanar i miniatyr. Ännu starkare än anblicken av dessa läckerheter verkade tanken på 15

vilken förbittrad omsorg Battista hade nedlagt på att laga dem och hur hennes smala händer hade styckat de små djurkropparna.

Det sätt på vilket sniglarna eggade vår systers makabra fantasi drev oss, min bror och mig, till ett uppror som på samma gång bottnade i solidaritet med de stackars plågade djuren. Vi fick avsmak för kokta sniglar och greps av missnöje med allt och alla, ja man bör inte förvåna sig över att Cosimo av allt detta fick näring för sin protest och allt vad den medförde.

Vi hade tänkt ut en plan. Då vår förvaltare cavalier Carrega hade skaffat hem en korg fylld med ätliga sniglar lade man dem i källaren i en tunna för att de inte skulle äta något annat än den kli man gav dem och på det sättet rensa sig själva. När man lyfte av locket på tunnan kom ett slags inferno i dagen: bland rester av kli, strimmor av ogenomskinligt hopklumpat slem och färgrika snigelexkrementer, minnen från den goda tiden med frisk luft och gröngräs, kravlade sig sniglarna uppför tunnstavarna med en tröghet som redan förebådade dödsryckningarna; somliga av dem hade helt krupit ur snäckan med huvudet framskjutet och spröten vitt skilda eller låg helt hoprullade så att bara de misstänksamma tentaklerna stack fram, andra hade gaddat ihop sig som skvallersystrar, åter andra sov i sina stängda hus eller låg döda med snäckan kullstjälpt. För att rädda de levande från mötet med den dystra kokerskan och rädda oss själva från hennes kalasmat gjorde vi ett hål i botten på tunnan och drog upp en väg med bladfibrer och honung, så väl dold som möjligt mellan kaggar och redskap i källaren, för att locka sniglarna fram till ett litet fönster som vette ut mot en vildvuxen och risig rabatt.

16

Dagen därpå när vi kom ned i källaren för att konstatera verkningarna av vårt ingrepp och inspekterade väggar och gångar i skenet från ett vaxljus, vad fick vi se …

– Här är en!

– Och här är en till!

– Och titta så långt den där har kommit!

En rad sniglar rörde sig redan, på ganska kort avstånd från varandra, utefter golv och väggar från tunnan till fönstergluggen i de spår vi hade dragit upp, och när vi såg hur de små kräken kravlade sig fram så sakteliga, så sakteliga, men inte utan utflykter i tröga vindlingar på de skrovliga källarväggarna där de lockades av mögel och vindrägg och avlagringar, kunde vi inte låta bli att mana på dem: – Kvicka på, sölkorvar! Försvinn!

Men källaren var mörk, fylld av bråte, gropig: vi hoppades att ingen skulle upptäcka dem, att de skulle hinna undan allesammans.

Tyvärr brukade vår syster Battista, som var en osalig ande, driva omkring i huset om nätterna med ett ljus i handen och bössan under armen på jakt efter råttor. Den natten gick hon ned i källaren och ljusskenet föll på en snigel som hade förirrat sig upp i taket med sin strimma silvervitt slem efter sig. Ett skott smällde. Vi for upp i våra sängar allesammans men lät huvudet sjunka mot kuddarna igen, vi hade alla vant oss vid husnunnans nattliga jakter. Men: så snart Battista hade tagit död på snigeln och skjutit loss en god bit av rappningen med sitt oresonliga skott gav hon sig till att skrika med sin pipiga lilla röst: – Hjälp! De ger sej i väg varenda en! Hjälp!

Nu kom de springande, tjänarna halvt påklädda, vår far beväpnad med sabel och abboten utan peruk, medan cava17

lier Carrega gav sig i väg ut på fälten utan att begripa vad det var, bara av rädsla för obehag, och lade sig att sova i en halmstack.

Vid facklornas sken tog alla itu med att jaga sniglarna i källaren fast ingen enda tyckte om dem; nu hade man väckt upp hela huset och av ren självförhävelse ville ingen medge att han hade blivit störd för ingenting. Man upptäckte hålet i tunnans botten och förstod att vi pojkar hade varit framme. Vår far kom in med kuskens piska och tog oss på sängen.

Vi var till slut täckta med blåvioletta strimmor över ryggen, skinkorna och benen och blev instängda i den hemska lilla skrubben, som var vårt fängelse.

Där höll de oss i tre dagar på bröd och vatten, sallad, oxsvål och kall soppa (den senare tyckte vi om, dessbättre).

Och efteråt: under den första måltiden med familjen var det som om ingenting hade hänt, alla var vid gott lynne den middagen, den 15 juni. Och vad hade vår syster Battista, superintendenten i köket, lagat till? Jo, snigelsoppa, och därtill en varmrätt på sniglar. Cosimo ville inte röra vid så mycket som en snäcka en gång.

– Ät, pojkar, annars stänger jag in er på ögonblicket i skrubben!

Jag gav efter och försökte svälja de där molluskerna. Det var nästan gement av mig, och det gjorde att min bror kände sig mer ensam; i hans beslut att lämna oss låg också en protest mot mig som hade svikit honom. Men jag var bara åtta år. Förresten är det inte lönt att jämföra min viljestyrka, eller snarare den viljestyrka jag kunde uppbringa som barn, med det övermänskliga egensinne min bror lade i dagen i hela sitt liv.

– Nå? sade vår far till Cosimo.

18

– Nej, och åter nej! svarade Cosimo och stötte undan fatet.

– Så lämna bordet!

Men Cosimo hade redan vänt ryggen åt oss alla och var på väg ut ur rummet.

– Vart ska du ta vägen?

Vi såg genom glasdörren hur han i vestibulen tog sin trekantiga hatt och sin hovvärja.

– Det vet jag bäst själv!

Han sprang ut i trädgården.

Kort därpå såg vi från fönstren hur han klättrade upp i järneken. Fast han bara var tolv år var han omsorgsfullt pyntad och klädd, så som vår far ville att vi skulle uppträda: pudrad i håret med band om hårpiskan, trekantig hatt, spetshalsduk, grön frack med skört, malvafärgade korta byxor, hovvärja och långa vita läderdamasker uppöver halva låret, det senare en eftergift mot ett mode som bättre motsvarade våra lantliga förhållanden. (Jag som var åtta år behövde inte pudra håret annat än vid särskilt festliga tillfällen och fick inte bära värja som jag gärna skulle ha velat.) Så klättrade han upp i det knotiga trädet och rörde armar och ben bland grenarna med den säkerhet och snabbhet han hade förvärvat under våra långa övningar tillsammans.

Jag har redan berättat hur vi kunde fördriva timme efter timme uppe i träden, inte i något egennyttigt syfte, som så många pojkar när de klättrar upp för att leta efter frukt eller fågelbon, utan för nöjet att svinga oss upp över besvärliga knotigheter och klykor och nå så högt vi kunde, att söka ut vackra ställen åt oss där vi kunde stanna och se på världen därnere, ropa åt dem som gick förbi och hitta på upptåg.

Jag fann det därför helt naturligt att Cosimos första tanke efter det orättvisa utfallet mot honom var att klättra upp i 19

järneken, ett träd som vi kände bra till, och att han genom att sträcka fram grenarna i jämnhöjd med fönstren i matsalen skulle tvinga hela familjen att se hur kränkt och uppbragt han var.

– Vorsicht! Vorsicht! Nu faller han ned, min stackars pojke! utbrast vår mor fylld av oro; hon skulle gärna ha sett oss mitt i kanonelden, men var hjärtängslig för varje ny lek vi hittade på.

Cosimo klättrade ända upp till en stor gren där det var gott om plats. Där satte han sig med dinglande ben och armarna i kors, händerna instuckna i armhålorna, huvudet framskjutet mellan axlarna och den trekantiga hatten djupt neddragen i pannan.

Vår far lutade sig ut genom fönstret.

– När du har tröttnat på att sitta däruppe kommer du att ångra dig! ropade han.

– Jag kommer aldrig att ångra mig, svarade Cosimo från grenen.

– Du ska få se på annat, bara du kommer ned! ropade min far.

– Jag kommer aldrig ned! svarade Cosimo.

Och han höll ord.

20

2

Cosimo satt i järneken. Grenarna flätade ihop sig till höga broar över marken. En lätt vind blåste, det var klart väder. Solstrålarna föll in mellan bladen, vi måste skugga med handen för att få syn på honom. Cosimo såg på världen från trädet: varenda sak därnere tedde sig annorlunda och redan detta var ett nöje för honom. Allén låg i ett helt nytt perspektiv, rabatterna likaså, hortensiorna, kameliorna, järnbordet där familjen brukade dricka kaffe i trädgården.

Längre bort blev trädkronorna tätare och grönsakslanden utbredde sig trappvis i små fält nedåt sluttningen med stöd av stenmurarna; kullen var skuggad av olivgårdar och där bakom stack Ombrosa, det lilla samhället, upp sina tak av solbränt tegel och skiffer. Också båtarnas vimplar nådde upp över åsen på det ställe där hamnen låg nedanför. Längst borta utbredde sig havet, med hög horisont, och en tremastare seglade långsamt förbi.

Och nu gick baronen och generalskan efter kaffet ut i trädgården. De betraktade helt lugnt ett rosenträd och visade att de inte brydde sig om Cosimo. De tog varandra under armen men släppte varandra genast igen för att kunna prata obehindrat och gestikulera. Men jag gick in under järneken och låtsades leka för mig själv, men egentligen försökte jag fånga Cosimos uppmärksamhet: han var fortfarande ond på mig, han satt däruppe och tittade bort. Jag lämnade honom 21

och kröp ihop bakom en bänk för att kunna observera honom utan att bli sedd. Där satt han som på utkik. Han såg på allt, och allt blev mycket smått. Inne bland citrongårdarna gick en kvinna med en korg. En mulåsnedrivare tog sig upp för sluttningen med ett stadigt tag i mulans svans. De kunde inte se varandra, de där båda; vid ljudet av järnskodda hovar vände kvinnan sig om och sträckte sig mot vägen, men det var för sent. Då började hon sjunga, och mulåsnedrivaren spetsade öronen men hade redan svängt om kröken, smällde med piskan och sade till sin mula: »Auh!« Och därmed var det slut. Cosimo såg både det ena och det andra.

I allén gick abbot Fauchelefleur med breviariet uppslaget. Cosimo tog lite skräp från grenen och släppte det över hans huvud. Abboten förstod inte vad det var, kanske en liten spindel eller en barkbit; han tog inte bort det. Med sin hovvärja började Cosimo rota i ett hål i stammen. Ut kom en ilsken geting, han viftade bort den med sin trekantiga hatt och följde dess flykt bort till pumporna där den slog sig ned. Snabb som alltid kom vår förvaltare advokaten ut från sin port, kilade ned för trädgårdstrappan och försvann bland vinstockarnas rader; för att se efter vart han tog vägen klättrade Cosimo upp till en annan gren. Där, inne i grönskan, hördes ett prassel och en trast lyfte till flykt. Cosimo blev förargad på sig själv: där hade han suttit hela tiden och inte lagt märke till trasten! Han kisade mot solen för att se om där fanns flera. Nej, det fanns inga fler.

Järneken stod bredvid en alm, de båda trädkronorna rörde nästan vid varandra. En almgren löpte ut en halv meter ovanför en gren från det andra trädet, det var en lätt sak för min bror att svinga sig upp och erövra almens topp som vi aldrig hade kunnat utforska då grenverket var för högt och 22

oåtkomligt från marken. Han sökte alltid upp ställen där en gren stötte till grenar från ett annat träd, på det sättet tog han sig över från almen till ett johannesbrödträd och sedan till ett mullbärsträd. Jag såg hur han fortsatte från den ena grenen till den andra och klev omkring däruppe, gungande över trädgården.

Några grenar från det stora mullbärsträdet nådde fram till muren som inhägnade vårt gods och sträckte sig över den, och på andra sidan muren låg familjen D’Ondarivas trädgård. Fast vi var grannar visste vi ingenting om markiserna D’Ondariva som också var grevar av Ombrosa; då dessa under åtskilliga generationer hade åtnjutit vissa feodala rättigheter som vår far gjorde anspråk på, rådde nämligen ett ömsesidigt hat mellan de båda familjerna som om en hög mur hade byggts likt ett befästningsverk av min far eller av markisen, jag vet inte vilkendera, och skilt de båda egendomarna åt. Därtill kom att familjen D’Ondariva hade omgärdat sin trädgård med svartsjuk omsorg; enligt allt vad man berättade, var den bevuxen med aldrig skådade träd.

Redan farfadern till den nuvarande markisen, en lärjunge till Linné, hade satt hela sin vittförgrenade släkt i rörelse, en släkt som räknade sina anor från franska och engelska hoven, för att skaffa sig de dyrbaraste botaniska rariteter från kolonierna, och i åratal hade fartygen i Ombrosa lossat frösäckar, buntar med skott, krukväxter och till och med hela träd med rötterna inlindade i enorma jordsjok. Så hade trädgården vuxit upp till en blandning, sade man, av Ostindiens och Amerikas, ja av Nya Hollands skogar.

Allt vad vi kunde se av detta var de mörka bladen som sköt upp över murkrönet från ett träd som nyligen hade importerats från de amerikanska kolonierna; det hette 23

magnolia och bar en köttig vit blomma på sina svarta grenar. Från vårt mullbärsträd hoppade Cosimo ut på murkanten, tog några vacklande steg och hasade sig, med händerna fast på murkrönet, ned en bit på andra sidan, just där han såg magnolians blomma och blad. Där försvann han för min blick, och vad jag nu ska berätta har liksom mycket annat i denna skildring av hans liv och leverne relaterats efteråt av honom själv, eller också var det jag som drog mina slutsatser av sparsamma vittnesmål och indicier.

Cosimo satt i magnolian. Fastän tätt förgrenat var detta träd tillgängligt för en pojke så van vid alla slags träd som min bror. Och grenarna bar honom även om de inte var särskilt kraftiga; de hade en vek stam som Cosimo skalade av med skospetsarna så att vita sår öppnades i den svarta barken, och han insveptes i en frisk doft när vinden vände bladen i denna ömsom blanka, ömsom matta grönska.

Men det var hela trädgården som doftade, och om Cosimo ännu inte kunde överblicka den, så tättbevuxen som den var på sina ställen, utforskade han den med luktsinnet och försökte urskilja de olika dofterna: dem hade han ju lagt märke till då de fördes med vinden ända in i vår trädgård och vi tyckte att de hörde samman med Ondarivas hemligheter. Så betraktade han lövverket och såg nya blad, en del stora och blanka som om en vattenhinna hade lagt sig över dem, andra mycket små och fjuniga, och stammarna som var helt släta eller helt fjälliga.

Det rådde djup tystnad. Bara några ynkliga små gärdsmygar lyfte pipande till flykt. Och så hörde han en späd liten röst som sjöng: – »O la-la-la … O la ba-la-ngoire…« Cosimo tittade ned. I ett stort träd bredvid magnolian 24

hängde från en gren en slänggunga och i den satt en flicka som såg ut att vara i tioårsåldern.

Det var en liten blondin med en hög frisyr som verkade lite löjlig för ett barn. Hon hade en blå klänning som även den var för lillgammal, och kjolen som blåste upp när hon gungade var ett svall av spetsar. Flickan satt där med halvslutna ögon och näsan i vädret och gjorde min av att spela stora damen. Hon bet på ett äpple och för varje bett böjde hon huvudet mot handen som samtidigt skulle hålla äpplet och inte släppa taget kring gungans rep. Var gång slänggungan kom ned till den lägsta punkten på sin bana tog hon fart genom att stöta skospetsarna i marken. Så blåste hon ut lite skal av äppelbitarna som hon hade tuggat köttet av och sjöng: »O la-la-la … O la ba-la-ngoire …« som en flickunge som varken bryr sig om gungan eller sången längre, inte ens (men ändå något mer) om äpplet, utan redan har andra tankar i huvudet.

Cosimo hade från magnolians topp klättrat ned till det lägsta grenskiktet och nu stod han stadigt med fötterna på var sin sida av en klyka med armbågarna stödda mot en gren framför sig som mot ett fönsterräcke. Gungan förde flickungen i sina svängar mitt för näsan på honom.

Hon var inte uppmärksam och hade inte sett honom.

Plötsligt lade hon märke till honom där han stod rak på grenarna i trekantig hatt och damasker.

– Å! utbrast hon förvånad. Äpplet föll ur hennes hand och rullade till magnolians fot. Cosimo drog värjan, böjde sig ned från den yttersta grenen, stack värjspetsen i äpplet och räckte det åt flickan som under tiden hade gjort ett helt varv med gungan och var tillbaka igen.

25

– Ta äpplet, det är inte smutsigt, det har bara fått en fläck på ena sidan.

Den blonda lilla flickan ångrade redan att hon hade visat sig så häpen över den främmande pojken som plötsligt dök upp i magnolian, hon hade återtagit sin viktiga min med näsan i vädret.

– Är ni en tjuv? frågade hon.

– En tjuv? sade Cosimo förnärmad, men så tänkte han efter, och den tanken föll honom i smaken. Ja, det är just vad jag är, sade han och drog ned hatten i pannan. Det har ni väl ingenting emot?

– Och vad tänker ni stjäla?

Cosimo såg på äpplet som satt instucket på värjspetsen och tänkte på att han var hungrig, att han nästan inte hade smakat någon mat vid bordet.

– Det här äpplet, sade han och började skala det med värjan som trots familjeförbuden hade en mycket vass klinga.

– Då är ni en äppeltjuv, sade flickan.

Min bror kom att tänka på skarorna av fattiga pojkar i Ombrosa som klättrade över murar och häckar och plundrade fruktträdgårdarna, ett släkte som han hade lärt sig att förakta och undfly, och först nu stod det klart för honom vilken fri och avundsvärd tillvaro de förde. Just det: han kunde kanske bli en av dem och leva på det sättet, ur hand i mun.

– Ja, sade han högt för sig själv. Han hade skurit äpplet i klyftor och började äta.

Den lilla blondinen brast ut i ett klingande skratt som varade en hel sväng upp och ned.

– Pyttsan! Pojkarna som stjäl frukt i trädgårdarna måtte jag väl känna igen! De är mina goda vänner! Och de springer 26

barfota, i skjortärmarna, rufsiga i håret, inte med peruk och damasker!

Min bror blev röd som äppelskalet. Att bli hånad inte bara för de pudrade lockarna, som han knappast var angelägen om, utan också för damaskerna som han däremot höll styvt på, att till utseendet anses underlägsen äppeltjuvarna, detta släkte som han hittills hade föraktat, och framför allt att få höra att denna lilla fröken som spelade härskarinna över hela Ondarivaparken var god vän med alla frukttjuvarna i trakten men inte med honom var saker som fyllde honom med skam och trots och svartsjuka.

– O la-la-la … Med peruk och damasker! kvittrade flickungen i gungan.

Han morskade plötsligt upp sig.

– Jag är ingen tjuv av den sorten som ni känner, utbrast han. Jag är inte alls någon tjuv! Det sa jag bara för att skrämma er. För om ni visste vem jag egentligen är skulle ni dö av skräck: jag är en bandit! En fruktansvärd bandit!

Flickan fortsatte att segla förbi honom i gungan, ja det såg rentav ut som om hon ville snudda vid hans nästipp med tåspetsarna.

– Puh! Och var är bössan? En bandit ska väl ha en bössa!

Eller en kanon! Jag har nog sett dem, må ni tro! Oss har de överfallit tre gånger, i karossen, på resorna från slottet hit – Men inte hövdingen. Det är jag som är deras hövding.

Och hövdingen har aldrig bössa. Han har sitt svärd, ingenting annat!

Och därmed sträckte han fram sin värja.

Flickan ryckte på axlarna.

– Hövdingen för banditerna här, förklarade hon, är en 27

som heter Gian dei Brughi, och han kommer alltid till oss med presenter, både till jul och påsk!

– Aha! utbrast Cosimo di Rondò och slog över i enkel vardaglighet. Då har min far rätt när han säger att markisen D’Ondariva är banditers och smugglares beskyddare!

Flickan svängde ned mot marken, men i stället för att ta fart igen bromsade hon in med ett häftigt tramp och hoppade av. Den tomma gungan studsade på sina rep.

– Kom genast ned ur trädet! befallde hon. Vem har lovat er att komma in på vår mark?

Och hon pekade finger åt honom, elakt.

– Jag har inte kommit in på er mark, och jag tänker inte stiga ned, svarade Cosimo lika hett. På er mark har jag aldrig satt min fot och skulle inte göra det för allt guld i världen!

Då tog flickan helt lugnt en solfjäder som låg i en korgstol och fläktade sig, fast det inte var särskilt varmt, medan hon vankade av och an.

– Nu ska jag kalla på tjänarna och låta prygla er, sade hon i stillsam ton. Då får ni se hur det går när man tränger in på vår mark.

Hon skiftade ideligen tonfall och min bror blev varje gång förbryllad.

– Där jag står finns ingen mark och min plats tillhör inte er! förklarade Cosimo.

Och han var frestad att tillägga: »Förresten är jag hertigen av Ombrosa och råder över hela området.« Men han höll det tillbaka för han ville inte upprepa sådant som hans far brukade säga, särskilt inte nu när han hade flytt från matbordet efter en tvist med honom; ville inte, och tyckte inte heller att det hade varit sanningsenligt, eftersom han alltid hade betraktat dessa anspråk på hertigdömet som fixa idéer: 28

varför skulle då också han, Cosimo, nu börja upphöja sig till hertig? Men han ville inte ta tillbaka något utan fortsatte samtalet som det föll sig.

– Det här är inte ert, upprepade han. Marken tillhör er, det är sant, och om jag satte min fot på den vore jag en inkräktare. Men inte platserna här uppe, här går jag vart jag vill och överallt.

– Nåja, då är det ditt, däruppe…

– Ja visst! Mitt personliga område, allt häruppe, sade Cosimo och pekade obestämt mot grenarna, lövverket i solen, himlen. Uppe i träden är allting mitt. Säg dem att de kommer och tar mig, om de kan!

Han väntade sig efter allt detta skrävel att hon skulle göra narr av honom, han visste inte hur. Men mot all förmodan blev hon i stället intresserad.

– Aha! Och hur långt sträcker det sig, det som du kallar ditt område?

– Mitt är allt som jag kan komma till genom att klättra i träden, här, där, bortom muren, i olivgårdarna, ända upp över kullen och på andra sidan, i skogen, på biskopens ägor…

– Ända in i Frankrike?

– Ända in i Polen och Sachsen, sade Cosimo, för han kunde inte mera geografi än några namn han hade hört av vår mor när hon berättade om tronföljdskrigen. Men jag är ingen egoist som du, fortfor han. Jag bjuder dig att komma upp i mina domäner.

– Och gungan då, vems är gungan? frågade hon när hon satte sig i den med solfjädern öppen i handen.

– Gungan är din, avgjorde Cosimo, men den är bunden vid grenen, därför tillhör den också mig. Om du sitter i den 29

med fötterna på marken är du på ditt område, men när du svingar dig upp i luften är du på mitt.

Hon tog fart och flög i väg med händerna hårt om repen.

Cosimo hoppade över från magnolian till den stora grenen som bar upp gungan, därifrån högg han tag i repen och gungade henne däruppifrån. Han svängde den allt högre.

– Är du rädd?

– Jag, nej! Vad heter du?

– Cosimo … Och du?

– Violante, men de kallar mig också Viola.

– Mig kallar de Mino. Cosimo är förresten ett namn för gamla gubbar.

– Jag tycker inte om det.

– Cosimo?

– Nej, jag menar Mino.

– Jaså … då kan du säga Cosimo.

– Aldrig i livet! Hör på, du, vi måste ha klara besked.

– Vad menar du? frågade han och blev så förvirrad igen.

– Jo: jag kan stiga upp i dina domäner och jag är din heliga gäst, är det klart? Jag kommer och går som jag vill. Du däremot är helig och okränkbar så länge du stannar uppe i träden, i dina domäner. Men så snart du snuddar vid marken i min trädgård är du min slav och jag låter fängsla dig.

– Å, jag kommer aldrig ned i din trädgård och inte heller i min egen. För mig är den ena som den andra fientlig mark.

Du ska komma upp till mig, och så kommer dina goda vänner som plundrar fruktträdgårdarna, kanske också min bror Biagio, fast han är lite feg av sig … Det blir en hel armé här uppe i träden, och då ska vi lära dem därnere på marken att ta förnuft.

– Nej, o nej, inte alls! Låt mig tala om hur det ska vara.

30

Du har makten över träden, du förstår? Men om du en enda gång snuddar vid marken, om också bara med ena foten, så förlorar du hela ditt rike och blir den eländigaste bland slavar. Har du förstått? Också om grenen brister och du faller utan att du vill det: allt är förlorat!

– Jag har aldrig i hela mitt liv fallit ned från ett träd.

– Det förstås, men om du faller, om du faller, så blir du aska och blåser bort med vinden.

– Prat alltihop! Jag går inte ned på marken, för jag vill inte!

– Å vad du är besvärlig!

– Nej, nej, det här blir bara lek. Säg nu till exempel, får jag sitta i gungan?

– Om du kan sitta i den utan att röra vid marken så …

Vid sidan av Violantes gunga fanns en annan som hängde på samma gren men var uppdragen med en knut i repen för att de båda sitsarna inte skulle stöta ihop. Cosimo höll sig fast i ett av repen och släppte sig ned från grenen – en rörelse som han var mycket skicklig i, för vår mor hade alltid låtit oss gymnastisera – nådde knuten, löste den och ställde sig i gungan; för att ta fart fällde han över kroppstyngden, böjde knäna och stötte sig fram. På det sättet svingade han sig allt högre upp. De båda gungorna rörde sig i motsatt riktning och nådde nu lika högt, de gled förbi varandra ungefär på halva vägen.

– Men om du försöker sätta dig och ta fart med fötterna så kommer du högre, föreslog Violante.

Cosimo gav henne en mördande blick.

– Kom ned och ge mig fart, är du snäll, bad hon leende, vänligt.

– Men vi har ju kommit överens om att jag inte på några villkor ska komma ned…

31

Åter måste han säga sig att han inte förstod henne.

– Var så snäll…

– Nej. – Ha, ha! Du höll redan på att falla! Om du hade satt foten i marken så hade du förlorat allt!

Violante steg ned ur sin gunga och försökte ge Cosimo fart med små lätta puffar. »Oj!« Hon hade plötsligt gripit tag i gungans sits där min bror stod stadigt med båda fötterna och vickat omkull den. Som tur var höll Cosimo sig fast i repen!

Annars skulle han ha fallit pladask i marken!

– Du förråder mig! skrek han och klättrade upp med hårda tag i båda repen, men uppstigningen var betydligt svårare än nedfarten, särskilt som flickan, den blonda Violante, hade ett av sina elaka ryck och förde repen hit och dit därnedifrån. Äntligen kom han upp på den stora grenen och satte sig grensle över den. Med sin spetskravatt torkade han svetten från ansiktet.

– Ha, ha! Det lyckades inte!

– Men det hängde på ett hår!

– Jag trodde att du var min vän!

– Trodde!

Och hon började fläkta sig igen.

– Violante! ljöd i det ögonblicket en skarp kvinnoröst.

Vem är det du pratar med?

På den vita trappan som ledde upp till herrgården hade en förnäm dam kommit ut, lång och mager med lornjett och en hiskligt vid kjol. Cosimo drog sig ängsligt in bland bladen.

– Med en ung man, ma tante, svarade flickan. Han är född i en trädtopp och är förhäxad, så att han inte kan sätta sin fot på jorden.

32

Cosimo frågade sig blossande röd om flickan pratade på det sättet för att göra honom löjlig inför sin faster eller för att göra sin faster löjlig inför honom, eller om hon gjorde det bara på lek, eller för att hon varken brydde sig om honom eller sin faster eller leken. Han märkte att damen synade honom med lornjetten och kom närmare som för att betrakta en sällsam papegoja.

– Uh, mais cest un des Piovasques, ce jeune homme, je crois.

Viens, Violante.

Cosimo blev het av förödmjukelse. Att känna igen honom med en så naturlig min och inte ens fråga sig varför han fanns där! Att genast ropa på flickan, bestämt men utan stränghet! Och Violante som lydigt, utan att ens vända sig om, följde sin fasters maning! Allt tydde på att man höll honom för en nolla, som om han inte ens hade funnits till!

Och så försjönk han denna märkliga eftermiddag i den djupaste skam.

Men nu? Flickan gav ett tecken åt sin faster så att hon böjde sig ned, flickan viskade något i hennes öra. Och åter riktade fastern sin lornjett mot Cosimo.

– I så fall, min herre, sade hon, vill ni inte göra oss den äran att dricka en kopp choklad med oss? Då får vi göra er bekantskap vi också, tillade hon och gav Violante ett förstulet ögonkast. Eftersom ni redan är vän i familjen…

Cosimo blev förstummad och såg på dem med runda ögon. Hans hjärta bultade hårt. Nu var han alltså bjuden att gästa herrskapet av Ondariva och Ombrosa, den förnämsta familjen i hela trakten, och den förödmjukelse han nyss hade känt förvandlades till skadeglädje. Han hämnades på sin far då han blev mottagen av fiender som alltid hade sett ned på baron di Rondò, och Violante hade lagt sig ut för 33

honom. Nu var han alltså officiellt erkänd som Violantes vän och skulle få leka med henne i denna trädgård som var olik alla andra trädgårdar. Allt detta förnam min bror, men på samma gång fick han en känsla av motsatt art, om också förvirrad: en blandning av blyghet, högmod, ensamhet, sårbarhet. Och i denna känslokonflikt högg han tag i grenen över sig, svingade sig upp, drog sig in i det tätaste bladverket, gick över till ett annat träd och försvann.

34

Klätterbaronen

sig till höga broar över marken. En lätt vind blåste, det var klart väder. Solstrålarna föll in mellan bladen, vi måste skugga med handen för att få syn på honom. Cosimo såg på världen från trädet: varenda sak därnere tedde sig annorlunda…«

ITALO CALVINO

»Cosimo satt i järneken. Grenarna flätade ihop

Klätterbaronen

Italo Calvinos älskade roman Klätterbaronen (1957) är berättelsen om en ung italiensk adelsman som i revolt mot sin far beslutar sig för att leva resten av sitt liv i träden. På en klar prosa och med en hisnande uppfinningsrikedom skildrar Calvino klätterbaronens äventyrliga liv på den italienska landsbygden.

ITALO CALVINO (1923–1985) är en av 1900-talets mest hyllade europeiska författare. Med en bedrägligt enkel prosa och stor berättarglädje utmärkte han sig som en vågad stilist som hängivet utforskade litteraturens möjligheter.

OMSLAGSFOTO: KERANN CHRISTOPHERSON OMSLAG: HÅKAN LILJEMÄRKER FÖRFATTARFOTO: © THE ESTATE OF ITALO CALVINO

klatterbaronen_calvino_cover160923orig.indd 1-5

2016-09-28 20:50