jag hade tagit det första steget mot något som skulle förändra mitt liv. Allt låg framför nu. Jag hade hittat de monsunvindar som skulle föra mig till den plats som på något märkvärdigt sätt väntade på mig.”
HUR HITTAR MAN SIN PLATS? Hur vet man att man hamnat rätt? Författaren Tomas Sjödin söker efter svaren och följer i spåren efter sin förebild och tvillingsjäl – den lärjunge som också hette Tomas och kallades Tvivlaren. Hans sökande formar sig till en högst personlig resa som tar honom till barndomens Kramfors, genom Europa Foto: Maria Lindeskär
och Mellanöstern ända till indiska Kerala. Men först som sist – till Göteborg.
TOMAS SJÖDIN är pastor, föreläsare och författare. Han har skrivit ett tiotal böcker, senast Det är mycket man inte måste och bästsäljaren Det händer när du vilar. För många radiolyssnare har han också blivit känd och Vinter i P1. Tomas bor i Säve
berättelse om tvivel och övertygelser, om rätten att ifråga sätta, om att leta efter sitt livs ja och om att till slut hitta sin egen plats. För som Tomas Sjödin skriver i boken: ”Den kraft som sätts i rörelse när rätt människa hamnar på rätt plats liknar kraften i en förälskelse. Den vet nästan inga gränser.”
utanför Göteborg tillsammans med sin fru Lotta.
w w w. l i b r i s . s e
TOMAS SJÖDIN
DEN SOM HITTAR SIN PL ATS TAR INGEN ANNANS
CARAVAGGIO: TOMAS TVIVLAREN.
TOMAS SJÖDIN
som återkommande värd för Sommar
Den som hittar sin plats tar ingen annans är en hoppfull
DEN SOM HITTAR SIN PL ATS TAR INGEN ANNANS
”Det föll ett ton av sten från mina axlar. Jag visste att
(Med tillstånd av Stiftung Preußische
Libris
Skarpt-omslag_Thomas-Sjödin.indd 5
Schlösser und Gärten Berlin-Brandenburg.
Libris
Fotograf: Hans Bach.)
2016-09-13 12:06
Jag tror att det började med namnet Det är torsdagen den 7 juli sommaren 2016. Jag är på min arbetsplats i Smyrnakyrkan, på gränsen mellan Haga och Vasastaden i hjärtat av Göteborg. Klockan är 10.30. Det är en halvtimme tills vi öppnar de stora glasdörrarna ut mot Hagaplan för matutdelning, allsång och nattvardsgudstjänst, men redan ringlar en lång kö av hjälpsökande människor utanför. Det ser likadant ut oavsett solsken eller snöstorm. När vi öppnar kommer det att utbryta ett smärre kaos, alla vill komma först, alla vill försäkra sig om att inte bli utan den matkasse vi kan erbjuda. Jag och mina kollegor står i en ring runt kyrkvärdarnas bord och samlar ihop oss inför vår dag. Vi fördelar 9
arbetsuppgifter, påminner varandra om det viktigaste i vårt uppdrag och så tar vi ett varv i gruppen och kollar om det är något särskilt. Just den här dagen, torsdagen den 7 juli, ser staben ut som följer: Två är långtidssjukskrivna, ett par har år av tungt missbruk tatuerat på sina armar, två är pastorer. En har som 65-åring växlat från ett yrkesliv i vården till att bli diakon, en är sommarledig student från Handelshögskolan, en annan är från Chalmers. Tre är sedan länge pensionärer. Två har kommit till Sverige från Iran för att hitta en plats att bygga ett liv värt namnet, ytterligare två arbetstränar. Det ”vi” som står i halvmörkret formar en cirkel, en ring. Ingen har bestämt att vi ska stå just så, det har bara fallit sig så, som att vi kroppsligen formar det vi vill vara. En ring. Och det är då det slår mig att jag också finns i ringen. Och att den här platsen har förändrat mig i grunden. Jag har passerat femtio och mer än det, skrivit mer än tio böcker, hunnit vara församlingspastor i trettio år, fått tre barn och förlorat två av dem, sörjt och lärt mig leva med saknad, men först nu har jag insett att själva poängen med att vara människa är att hitta sin plats. I andra sammanhang hör jag mig själv presenteras 10
som författare, krönikör eller återkommande radioröst, men här bryr sig ingen om det. De människor vi ska möta i dag vet inte mycket om oss. De har fullt upp med att överleva. Man skulle kunna säga att det är jag och mina närm aste kolleger som leder arbetet, men det är inte hela sanningen. Vi, och inte minst jag, är en del av själva ringen, en del av något större. Jag behöver den här platsen, de andra behöver den lika mycket. Vi slåss inte om utrymmet när vi står här, vi skapar det. Och ibland, när någon ny volontär kommit till, så berättar vi för varandra om vägen hit, om hur vi kom från de mest skiftande omständigheter och blev ett sammanhang. Och den här dagen, torsdagen den 7 juli 2016, nyper jag mig i skinnet och vet att jag hittat min plats. Jag är en av dem. Min historia liknar inte de andras, men min berättelse sitter ihop med deras. Jag är Tomas. I sammanhanget är namnet inte oviktigt. Jag tror att det började med namnet. Och fortsatte med en gammal längtan efter att få veta mer om den mest missförstådde av Jesu lärjungar, Tomas, min namne. Det är naturligtvis mycket mer än namnet vi har gemensamt Tomas och jag, vårt namn är ju relativt 11
vanligt. 84 493 män heter Tomas i förnamn i Sverige, 45 av dem stavar med z i slutet. Vårt namn betyder inte tvivlare som de flesta tror, utan tvilling. Och det var vid tanken på att det så klart måste finnas ett tvillingsyskon till Tomas som mitt sökande tog fart. Vem var den andra tvillingen, den som aldrig nämns? Eller är det kanske det som är själva poängen: att tvillingsyskonet är alla de miljontals människor som genom historien känt sig besläktade med Tomas? Alla de som velat tro enkelt men fått kämpa med tilliten. Som likt Tomas har velat se innan de kan tro – i hans fall röra vid spikhålen från korsfästelsen. Jag ser alla dessa som en lång, slingrande kö genom historien och mig själv mot slutet av den kön. Ända sedan min barnatro började vackla har jag tagit min tillflykt till den av Jesu lärjungar som jag känt mig mest besläktad med. För mig är han inte tvivlaren. Han är Didymus, tvillingen, de ambivalentas broder och realisternas namne. Bibelns information är knapphändig, ändå framstår hans personlighet i tydligt ljus. Själv verkar han inte alltid veta vad han tror, men man vet var man har honom. Hans få uttalanden, och inte minst hans livshistoria, ger oss en ganska tydlig beskrivning av en mycket 12
sammansatt människa. En människa som rymmer så mycket motstridigt, samtidigt. Jag har fört många samtal med Tomas genom åren, tytt mig till honom när jag känt mig underlägsen de starkt troende, hållit i honom när jag anklagats för att vara klentrogen. Och för ett par år sedan fick jag en ingivelse att försöka följa de nästan helt igensopade spår av honom som ännu går att finna. Jag var från början inte särskilt intresserad av den historiske Tomas, och jag är ganska säker på att han själv inte skulle ha uppskattat att bli uppmärksammad som någon värd att efterfölja. Än mindre att någon skulle bygga en litterär staty över hans liv. Men snart kom jag att uppslukas av hans historia. Som tvillingsjäl tog jag rygg på honom, utan att först ha en aning om vart det skulle leda mig. Jag började leka med tanken på att jag var den andra tvillingen. I tvivlen och i tron. Jag bestämde mig för att låta honom bli någon att samtala med om allt från ambivalens till äventyr. Och att försöka se ett mönster i det som skulle visa sig bli hans historia: från utanförskap till funktion och tjänst för något mycket större än han någonsin kunnat ana. Att det historiska materialet är så begränsat som det är ser jag inte som någon nackdel. Snarare ger det en 13
möjlighet att pröva många olika tolkningar och vägar. Och framför allt att låta tanken på den andra tvillingen ta mer plats och att skriva in min egen historia i den lucka som uppstår. Det mesta tyder på att namnet från början var både en titel och ett tilltalsnamn. Ungefär som en helgardering. Eftersom vi är många som lätt blandar ihop tvillingar – något som jag förstått att särskilt enäggstvillingar får lära sig att leva med – är det säkrast att benämna den i tvillingparet som man pratar om som ”tvillingen”. Det finns de som menar att han var tvillingbror till Jesus och utifrån det har det teologiska begreppet ”The divine double” myntats. Själv håller jag den tanken för osannolik. Om så vore fallet hade det funnits med i evangeliernas berättelser om Jesu födelse i Betlehem. Vad är det då som lockar mig? Jag dras till den känsla av utanförskap från den ”innersta kretsen” som Tomas förkroppsligar. Eller med andra ord, känslan av att inte platsa i den andliga eliten. Jag dras till hans rättframma tilltal till gudomen. Jag dras till hans mod att vara bottenärlig, besvärlig och att han tar sig rätten att tvivla och ifrågasätta trots att ingen annan verkar göra det. Men jag dras också till hans mod att låta sig övertygas när nya fakta dyker upp, att han så snabbt vågar 14
flytta sig från en position av tveksamhet till en position av tillbedjan. I sökandets tidsålder känns det viktigt att säga: det är inte fult att finna. Mycket talar för att den av Jesu lärjungar som betraktas som en av de mest vacklande är upphovet till en kyrka i Indien som just nu räknar bortemot sju miljoner efterföljare och som genom århundraden burits av en trotsig tro. En kyrka lika splittrad som Tomas känslor. Eller, om man så vill, en kyrka med många skepnader. Jag fann mig själv omåttligt nyfiken på hans långa sjöresa till Indien. För om man följer i hans fotspår så hamnar man till sist där. I en av mina böcker, Reservkraft, har jag skrivit om ordet sällskap som ett av tillvarons nyckelord. Boken kom 2004. Sedan dess har mycket hänt i den familj som jag då skrev om. Två av våra söner, Karl-Petter, 15 år och Ludvig, 14 år, har tagits ifrån oss. I den tomhet som pojkarna lämnat efter sig lyser ordet sällskap än klarare. Jag bestämmer mig för att göra sällskap med lärjungen, aposteln och missionären Tomas en tid, ett beslut som kommer att föra mig på en lång resa. En resa som visar sig handla om mig själv och om alla oss som söker vår plats i tillvaron. 15
jag hade tagit det första steget mot något som skulle förändra mitt liv. Allt låg framför nu. Jag hade hittat de monsunvindar som skulle föra mig till den plats som på något märkvärdigt sätt väntade på mig.”
HUR HITTAR MAN SIN PLATS? Hur vet man att man hamnat rätt? Författaren Tomas Sjödin söker efter svaren och följer i spåren efter sin förebild och tvillingsjäl – den lärjunge som också hette Tomas och kallades Tvivlaren. Hans sökande formar sig till en högst personlig resa som tar honom till barndomens Kramfors, genom Europa Foto: Maria Lindeskär
och Mellanöstern ända till indiska Kerala. Men först som sist – till Göteborg.
TOMAS SJÖDIN är pastor, föreläsare och författare. Han har skrivit ett tiotal böcker, senast Det är mycket man inte måste och bästsäljaren Det händer när du vilar. För många radiolyssnare har han också blivit känd och Vinter i P1. Tomas bor i Säve
berättelse om tvivel och övertygelser, om rätten att ifråga sätta, om att leta efter sitt livs ja och om att till slut hitta sin egen plats. För som Tomas Sjödin skriver i boken: ”Den kraft som sätts i rörelse när rätt människa hamnar på rätt plats liknar kraften i en förälskelse. Den vet nästan inga gränser.”
utanför Göteborg tillsammans med sin fru Lotta.
w w w. l i b r i s . s e
TOMAS SJÖDIN
DEN SOM HITTAR SIN PL ATS TAR INGEN ANNANS
CARAVAGGIO: TOMAS TVIVLAREN.
TOMAS SJÖDIN
som återkommande värd för Sommar
Den som hittar sin plats tar ingen annans är en hoppfull
DEN SOM HITTAR SIN PL ATS TAR INGEN ANNANS
”Det föll ett ton av sten från mina axlar. Jag visste att
(Med tillstånd av Stiftung Preußische
Libris
Skarpt-omslag_Thomas-Sjödin.indd 5
Schlösser und Gärten Berlin-Brandenburg.
Libris
Fotograf: Hans Bach.)
2016-09-13 12:06