9789132166211

Översättning: Ylva Kempe

Denne oversettelsen har fått støtte fra Nordisk Ministerråd

www.wahlstroms.se Copyright © Gyldendal Norsk Forlag AS 2015 All rights reserved Svensk utgåva © 2016 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel: Ravneringene 3: Evna Omslagsdesign: Siri Pettersen Omslagsanpassning: Cecilia Danneker Engström Sättning: Kapish produktion Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-32-16621-1

Till alla som skriver för sin första utgivning.

Och till dig. Du som har förlorat. Du som har så många sår att du mår illa när andra säger att du har haft ur. Du som tvivlar på att du någonsin kan bli hel, eftersom du är krossad i alltför många bitar. Du som tror att du aldrig kommer att kunna resa dig igen. Det här är din bok.

tillbaka från slockna

Rime sprang uppför sluttningen, trygg i förvissningen om att ingen kunde se honom i mörkret. Han nådde åsryggen, ställde sig tätt intill en bergknalle och tittade ut över slätten. Det som skulle ha varit ett öde landskap, var istället ett vidsträckt läger.

Tälten stod i perfekta rader. I mönster som bara fanns där drivkraften var ordning. Där någon bestämde.

En här.

Det var för mörkt för att han skulle kunna uppfatta hur stor den var. Ett par tusen man, kanske, av facklorna att döma. Han kunde skymta spår i snön. Ett nätverk av mörka ådror mellan tälten. En grupp män hade samlats kring ett bål alldeles under honom. De gick med spänstiga steg och skrattade högt. Rime kände igen stämningen. Det var första eller andra kvällen, gissade han. Tids nog skulle de sitta tysta med böjda ryggar. De som inte hade frusit ihjäl eller låg sjuka.

Vimplarna hängde rakt ner, men han visste att de bar Siarens tecken. Manfalls här, samlad utanför staden. Varför? Vad väntade de på? Vad hade de fått för order, och av vem?

Hon hade rätt.

7

Damayanti hade sagt att han skulle hitta dem här. Hon hade också sagt att det handlade om honom. Om Korphem. Men hennes kontakt med Rådet hade dött samtidigt som Urd. Danserskans gissningar var inte bättre än hans egna.

Det kunde naturligtvis vara en övning. Förflyttningar. Eller oroligheter i krigets kölvatten …

Förklaringarna kändes tunna. Oron gnagde i bröstet på honom. En obehaglig känsla av att ingenting var som det skulle vara.

Kanske berodde det på korpringarna? Var det över huvud taget möjligt att röra sig mellan världar utan att känna marken gunga under fötterna? En känsla av oro och osäkerhet var kanske bara vad man kunde förvänta sig?

Nej. Det här var mer än en känsla. Det var en visshet som hindrade honom från att gå raka vägen hem. Han hade varit borta i knappt tjugo dagar, och på den tiden hade någon dragit upp soldaterna ur deras sängar igen. Vakthållningen vid stadsmurarna var förstärkt, och flera i gardet var utbytta mot män han aldrig hade sett förut.

Något var fel.

Han måste prata med Jarladin.

Rime sprang ner mot staden igen. Snön knarrade under hans fötter. Han närmade sig stadsmuren och fortsatte, försiktigare, nedhukad bakom klungor av enbuskar. Fyra vakter rörde sig borta vid porten. Annars ringlade sig stenmuren öde i båda riktningarna, som en gråfläckig orm i mörkret. Han letade sig tillbaka till stället där han hade tagit sig över. En utbyggnad som skymde honom för portarna.

Rime drog av sig handskarna. Skakade bort snön och stoppade ner dem i en ytterfi ka på säcken. Så omfamnade han Kraften och började klättra. Ojämnheterna i ytan gav honom nätt 8

och jämnt fäste för att kunna ta sig upp. Han drog sig över kanten, korsade muren och gled ner på ett hustak på andra sidan.

En takplatta lossnade. Åkte kana nerför. Han kastade sig efter.

Fick grepp om den just när den var på väg över kanten.

Han blev sittande med stenen i handen och lyssnade. En dörr slog igen en bit bort. Något rasslade till i gränden under honom. En råtta. Den slet med tänderna i en död duva. Försökte få den med sig över de frusna löven på marken.

Rime kilade fast stenplattan igen och sprang vidare över taken, upp mot Eisvaldr. Husen låg tätt intill varandra hela vägen. Han var nästan ända uppe vid Väggen innan han var tvungen att ge sig ner på gatorna igen.

Väggen var inget hinder i sig. Folk hade alltid rört sig som de ville mellan Manfall och Eisvaldr. Ändå var bevakningen förstärkt även här. Medlemmar av gardet flankerade varje varv.

Ett tecken som var tydligare än ett vägmärke. Rädslan hade tagit över.

Rime drog sig in i en gränd bakom ett värdshus. Han hörde sång genom ett fönster som stod på glänt. Den som sjöng var inte nykter, men tonerna var ändå renare på den här sidan av staden. Han tog av sig säcken och flyttade svärden till mittfästena så att de låg dolda längs ryggraden istället för att sticka upp bakom axlarna som en krigsförklaring. Så fällde han upp huvan så att ansiktet låg i skugga innan han gick tvärs över torget. Vakterna kastade loja blickar på honom, men lät honom gå in i Eisvaldr utan frågor.

Hemstaden. Rådets stad. Siarens stad.

Siaren som han hade dödat.

Med den tanken kom minnet. Naiell, väsande som en katt i hörnet. Kroppen som hade gett svärdet motstånd. Blodstänken på Hirkas bara fötter. Hennes blick. Bräddfull av sorg. B ­ esvikelse.

9

Jag är det jag är.

Rime kastade en blick upp mot stencirkeln. Den stod där med sin falska oskuld, som toppen av ett isberg. Stenarna gick så djupt att de hängde ner från taket i en grotta under Manfall.

Där han just hade kommit ut, dold för allas ögon.

Här på ytan var de bara ljusa bautastenar mot en mörk himmel, överst i trappan där ritsalen en gång hade stått. Där han själv hade stått. Mitt i cirkeln, omgiven av varenda invånare i staden. Medan Svarteld förblödde på marken framför honom.

För vad?

Rime böjde ner huvudet och gick vidare. Han hade slösat bort tillräckligt mycket tid på saknad och ånger. Mer än vad han orkade tänka på. Nu var han tvungen att ta reda på vad som hade hänt medan han varit borta.

Jarladins hus låg högt uppe på åsen, det var ett av många i en välhållen rad av rådshem. Rime smög fram mellan fruktträd i vinterdvala. Höll sig till stigarna för att inte lämna spår i snön. Han måste förbli osedd, åtminstone tills han säkert visste vad det var som försiggick. Han klättrade över stenmuren på baksidan av huset. Det var sent, men han kunde se ljus fladdra i ett fönster på andra våningen.

Huset var ett praktfullt bygge i andrakarstil, med pelarrader och utsmyckningar i mörkt trä. En barnlek att klättra uppför.

Rime drog sig upp på ett snedtak och smög längs en list bort till fönstret. Han lade handen mot glaset och smälte frosten för att kunna titta in.

Jarladin var ensam i rummet. Han satt på en stoppad pall och stirrade in i eldstaden som om han väntade på att lågorna skulle dö för kvällen. Han hade ett tomt glas i händerna. Böjde den breda ryggen. Rime var smärtsamt klar över att han själv 10

var en del av det som tyngde rådsmannen. Han hade försvunnit. Utan förvarning och utan förklaring.

Han kämpade mot en impuls att klättra ner igen. Fortsätta att vara borta, försvunnen. En svart skugga i vinternatten. När hade han egentligen hört hemma inne i värmen?

Gör det som måste göras.

Rime kastade en blick bakom sig, försäkrade sig om att han var ensam. Så knackade han tre gånger på rutan. Jarladin ryckte till, tappade glaset i golvet utan att det gick sönder. Han stirrade mot fönstret. Kom närmare. Kisade, med uppdragna axlar. Så kom igenkännandet. Storögd misstro. Han började famla med hasparna.

Rime flyttade sig för att komma på rätt sida. Jarladin öppnade fönstret på vid gavel och grep tag i Rime som om han hade varit på väg att falla ner. Hjälpte honom in i rummet. Drog honom intill sig. Rime var fastlåst i ett björngrepp. Drunknade i värme.

Rådsmannen sköt honom ifrån sig. Höll honom på en armlängds avstånd medan blicken vandrade över hans kropp. Han lade handen mot Rimes huvud. Grep tag i håret som för att lugga honom, men gjorde det inte. Ögonen blev blanka. Rime stålsatte sig, väl medveten om att värmen skulle bli kortvarig.

Skiftningen var redan synlig i Jarladins ansikte. Naken glädje blev till förvirring. ”Var har du varit?” mumlade han.

Rime drog sig undan och stängde fönstret utan att svara. ”Var har du varit?!” Rösten bröts, som om Jarladin anade vad som skulle komma.

Rime kastade en blick mot en länstol vid elden. Önskade att han hade kunnat sjunka ner i den. Vila. Sova. Utan att drömma. Istället måste han stå till svars. Försöka förklara det oförklarliga.

11

”Du skulle inte tro mig om jag berättade det”, sa han. ”Var har du varit, Rime An-Elderin? ” Pyrande ilska nu.

Hotfullheten hängde tyst mellan dem. Han måste ha en förklaring, och den måste vara bra. Jarladin hade kanske trott att han var död, men reaktionen avslöjade en djupare desperation.

Rime tvingade sig att fråga. ”Vad är det som har hänt?” ”Vad det är som har hänt?” Jarladin upprepade orden som om de rymde all världens dumhet. ”Vad som har hänt? Du dödade din egen mästare i en strid och försvann! Det är det som har hänt! Hela Manfall var där, men ingen har sett dig sedan dess. Jag trodde du sov i Slockna, Rime! Att Darkdaggar hade lyckats döda dig till slut. Jag trodde …”

Rime tittade bort. Ville slippa undan Jarladins blick. Det hjälpte inte särskilt mycket, eftersom den även mötte honom från ett porträtt på väggen. Jarladin och resten av familjen, i guldramar. Vart Rime än vände sig var det någon som såg på honom. Han var en främmande kyla i ett varmt rum. Ett rum som påminde om rummen i Korphem, med eldstäder i sten och bjälkar under taket. Trivsamt, men inte menat för honom. ”Och de andra då? Vad trodde de?”

Jarladin slog ut med armarna. ”Vad tror du? Förklaringarna har varit lika skiftande som fantasifulla. Skuggorna dödade dig för att hämnas Svarteld, Korphem brände dig levande, du drunknade i Ora, eller ännu bättre: Rådet själv tog livet av dig.

Ryktena gick på ölstugorna, som om vi inte hade tillräckligt med problem ändå! Rime An-Elderin borta, efter duell och mordanklagelser. Din frånvaro har förgiftat oss, det måste du väl begripa. Du var Korpbärare!”

Jarladin grep ett nytt glas från en bricka på bordet. Han vände uppochner på en flaska över glaset, men den var tom.

Inte en droppe kom ut. Knogarna vitnade runt flaskhalsen.

12

”Hundarna kastade sig över varandra. Den ena familjen misstänkte den andra, naturligtvis. Gamla oförrätter grävdes upp. Så nu ingår de allianser. Köper vakter. Bygger upp privata styrkor. De tror att de gör det i hemlighet, men vilken idiot som helst kan se att pengarna slussas bort från Manfall. Ut i regionerna. Hela världen vet att Rådet håller på att falla samman. Snart ser vi våra riken strida mot varandra. Det är vad som har hänt, pojke! Tack för att du frågar!”

Rime satte sig ner på pallen. Drog med handen över ansiktet.

Så det var därför krigarna hade slagit läger utanför stadsportarna. De var på väg till andra regioner. Som gåvor. Förstärkning åt allianser. Lojalitetshandel …

Det var dåliga tecken, men ingenting som inte kunde repareras. Det fanns fortfarande hopp. Fortfarande tomma stolar i Rådet. Urds. Darkdaggars. De måste kunna användas för att stabilisera. ”Har någon gjort anspråk på Darkdaggars plats?”

Jarladin log plågat. Sanningen lyste som ett ärr i hans ansikte.

Rime reste sig. Kände kylan komma krypande under huden. ”Har han kvar den?”

Frågan blev hängande obesvarad. Rime höjde rösten. ”Han försökte döda mig, och sitter fortfarande kvar på sin plats?” ”Du var ju inte här!” fräste Jarladin. ”Du var inte här och kunde fullborda någon dom. Darkdaggar hävdade att han hade erkänt i nödvärn. Han sa att du sökte upp honom i hans hem. Du kom objuden. Hotade honom. Han hade ingenting att förlora, Rime. Ingenting. Så han spelade på alla strängarna. Skyllde på Korphem. Det var trots allt där du hade varit under mordförsöket. Och Rådet trodde på honom. Låtsades 13

som om de trodde på honom. Eftersom de ville tro! Eftersom de behövde honom. Och därför att du har varit en vandrande katastrof för dem sedan du blev Korpbärare. De fle ta runt bordet skulle ha tagit livet av dig på egen hand om de hade haft något hopp om att lyckas. Så ja, Darkdaggar har kvar sin stol.

Hade du bara låtit mördaren leva så hade vi i alla fall haft ett vittne, om inte annat.”

Rime lutade sig mot väggen och slöt ögonen. Han log kyligt. ”Du låter precis som hon. Leva och låta leva, eller? Tror du verkligen att Darkdaggar hade låtit honom vittna? Mannen var död redan när han sa ja till jobbet.”

Ilska kostar. Koncentrera dig på det du kan förändra.

Ett ögonblick trodde han att det var något som Svarteld hade sagt, men det var Ilumes ord. Hans mors mor. En viskning från Slockna. Och en skarp påminnelse om politiken, en konst som han aldrig behärskat.

Han tittade på Jarladin. Oxen med det vita skägget. Elden färgade halva hans ansikte rött. Resten låg i skugga, som om han stod med ena foten i Slockna. ”Jag är här nu”, sa Rime. ”Skadan kan rättas till. Vi har många möjligheter, vi kan …” ”Rime … Rådet hade bara en dröm, och det var att bli kvitt dig. Den uppfyllde du självmant. Det är över. De kommer aldrig att ta dig tillbaka. Eir bär staven igen. Jag trodde att augurerna och folket skulle protestera, men ingen har sagt ett ord.

De har hört att du lovade en stol åt Korphem. De har hört att hövdingen där till slut dödade dig när du inte infriade löftet.

Darkdaggar har gjort ett bra jobb med att svärta ner dig. Du förlorade förståndet. Du dödade ett oskyldigt barn i Reikavik.

En pojke.”

Orden högg i Rime. Öppnade ett sår av minnen. Byn vid 14

älven. Invånarna hade trott att det var nábyrn. Likfödda. Men allt de hade hittat var en skadeskjuten björn i en jordkällare.

Barnet … Den späda överkroppen som vilade mot väggen.

Rött hår. Döda ögon. Han mindes mannen som hade dödat pojken, på knä framför honom. Och han mindes smaken av sin egen vrede. Ändå hade han tvekat. Det var Svarteld som hade fullföljt. Svarteld, som hade offrat sitt eget liv för att lära honom att fullfölja.

Rime tog tag i Jarladins arm. ”Du vet vad som hände, Jarladin! Jag har aldrig … jag skulle aldrig …”

Han mötte Jarladins blick, och förstod.

Det spelade ingen roll om han hade dödat eller inte. Svarteld hade varit den enda som var där inne i huset med honom, och han kunde inte vittna längre. Inte han heller.

Rime sjönk ner på pallen igen. Han hade glömt det han själv hade förklarat för Hirka för vad som kändes som en evighet sedan. Att sanningen inte hade någon betydelse för Rådet, så länge de inte hade någon nytta av den.

Jarladin kom bort till honom. Tornade upp sig över honom. ”Berätta för mig, Rime … Var har du varit?”

Rime kände sig tung. Nerdragen i ett träsk av döda. Av oförrätter. Tankarna var dimmiga. Som om han hade druckit.

Som om ingenting var verkligt längre.

Någonstans inom sig visste han att han hade uträttat något.

Något som var viktigt, och som var värt allt detta. Det skulle låta vansinnigt, men han var tvungen att berätta. ”Jag har varit hos henne”, började han. ”Hos menskr. Jag har funnit likfödda bröder, lika gamla som Kraften. Nábyrn som fortfarande minns kriget. Den ene av dem är hennes far. Hon är halvblind, Jarladin. Halvt menskr, halvt likfödd. Dotter till en härförare i exil. Och jag fann honom. Siaren …”

15

Jarladin drog handen över hakan. En avslöjande gest. Rime visste vad han tänkte. Att Rådet hade rätt. Att Rime An-Elderin, Ilumes dotterson, hade förlorat förståndet. Hade försvunnit in i galenskapen. Var sinnessjuk.

Rime tittade upp på honom. ”Han fanns, Jarladin. Siaren fanns.”

Jarladin lade armarna i kors över bröstet. ”Och vad gjorde du när du träffade onom?”

Rime kände sig lamslagen. ”Jag dödade honom.” ”Du fann Siaren, och du dödade honom?”

Rime nickade. Stirrade in i eldstaden. Lågorna hade slocknat. Röda gnistor dansade på den förkolnade veden. Han borde ha känt något annat än tomhet. ”Så du har kämpat ner din egen demon. Du följde henne till Siaren vet vart, och nu kommer du tillbaka och tror att världen har stått stilla. Att inget av det du gjorde fi k några konsekvenser. Som om inte alla har sina demoner att kämpa mot.”

Rime reste sig. ”Du tror att jag inbillar mig saker …”

Jarladin pekade på honom. ”Jag gjorde allt i min makt för att beskydda dig. ALLT! Du hade en enda vän runt bordet och du försvann! Utan ett ord. Jag försvarade dig. Jag …”

Han avbröt sig. Lade huvudet på sned. Stirrade med växande misstro. Blicken sökte efter något som Rime visste att han inte skulle hitta. Svansen.

Ingen förklaring skulle hjälpa. En avgrund hade öppnat sig mellan dem. Kanterna var för branta, och han skulle inte kunna komma över. Inte kunna vinna. Åtminstone inte ikväll.

Rådsmannen bleknade. Ryggade. Hans reaktion gav Rime en skrämmande tillfredsställelse, som om han plötsligt hade fått tillbaka makten. Friheten att vara förbannad.

Rime flyttade sig närmare. Jarladin lutade sig bort. Försökte 16

hålla avståndet, som om han pratade med en pestsmittad. Kanske var det vad han gjorde också.

Det är jag som är rötan. Inte hon.

Rime viskade hest i hans öra. ”Jag högg av den. Jag blev svanslös. Menskr. Och du tror att jag gjorde det av galenskap?

Av tungsinne? Jag gjorde det därför att jag var tvungen. Du pratar om att det kommer att bli krig. Rike mot rike, ett krossat Råd, det är det värsta du kan tänka dig. Jag kan berätta saker som skulle få ditt blod att frysa till is, Jarladin. Rike mot rike är bara en lek jämfört med det som ska komma. Försök att hejda ett krig mellan världar. Det är vad jag kämpar mot.”

Jarladin vände sig bort. ”Du följer bara henne.” Hans röst saknade övertygelse. ”Inte nu längre. Det är över. Som allt annat.” Rime kände sig spetsad på sina egna ord. En hastig och oväntad smärta som tvingade honom att vända ryggen till rådsmannen. Han öppnade fönstret och hoppade upp i karmen. Blev sittande på huk och samlade sig en stund innan han vände sig om igen. ”Jag visste inte vem jag skulle hitta här, Jarladin. Vän eller fie de. Men jag vet vem Darkdaggar är. Vad han är i stånd till när han blir pressad, och du kan räkna med att han håller ögonen på dig.” ”Du tror att du kan läsa rådsfolk, Rime? Du som aldrig har känt dig hemma i rådet?” ”Jag tror att jag kan läsa en mördare.”

Jarladin tog ett steg tillbaka. Hans fot rörde vid glaset som fallit i golvet. Det delade sig i två delar, uppenbarligen hade det gått sönder i alla fall. ”Du är inte trygg här, Jarladin. Varken du eller din familj.

Du har få vänner i Rådet, och Darkdaggar är en farlig man. Ni borde kanske lämna Manfall.”

17

”Aldrig.”

Rime hade inte väntat sig något annat. ”Lova mig då åtminstone att du försöker hålla ihop Rådet ett litet tag till.” ”Vill du att jag ska hålla ihop det? Ett Råd som du har kämpat envist för att krossa?”

En annan dag hade Rime kunnat skratta åt det ironiska. ”Ja. Jag vill att du ska hålla ihop det. För nu vet jag vad alternativet är. Vad som kan hända istället, och det kommer ingen av oss att tycka om.”

Han reste sig i fönsterkarmen, gjorde sig klar att hoppa. ”Du gjorde det lätt för dem”, sa Jarladin bakom honom. ”De hade aldrig vågat ta livet av dig själva. De var rädda att folket skulle göra uppror. Eller ännu värre, att Skuggorna skulle göra uppror. Inget av det behöver de frukta nu längre. För dem är du död, Rime.” ”Och det kommer jag att fortsätta vara.” Rime omfamnade Kraften och kastade sig ut i den kalla natten.

18

dreysíl

Från mörker till ljus.

Bländande vitt. Snö.

Vinden piskade vita fli gor omkring henne. De föll snett.

Eller var det hon som höll på att falla?

Hirka lutade sig mot bergväggen. Sten. Snö. Hon var igenom.

Hon kämpade mot illamåendet. Drog djupt efter andan.

Kylan bet i lungorna. Kallt, så kallt. Något frasade.

Hon tittade ner på metallskrinet hon bar på. Frost spred sig över dess yta. Formades till rosor runt hennes fi grar. Hon tog skrinet under armen. Drog ner tröjärmarna över händerna.

Var är jag?

Hon kämpade bort yrseln. Rätade på sig. Det var ingen bergvägg hon hade lutat sig mot. Det var en av stenarna i ringen hon just hade kommit igenom. Storleken hade lurat henne. Stenarna tornade upp sig över henne. Sträckte sig upp mot … ett tak?

Hirka skuggade ögonen med handen och kisade upp mot ett trasigt tak. Vassa delar avtecknade sig mot himlen. Hon 19

befann sig i en sal. Eller i ruinerna av något som en gång hade varit en sal. Större än någon annan hon hade sett. Isen hade trängt in och hängde från valven i flera våningar. Vinden blåste in genom stora hål i väggarna. Och hon stod till knäna i snö.

Hon var inne och ute på samma gång.

En rörelse sög till sig hennes blick. En man. Han kom springande mot henne. Hon hörde ljudet av hans steg och av snötäcket som brast under dem. Någon ropade efter honom.

En röst som skar genom vinden. ”Keskolail!”

Mannen sprang vidare utan att se sig om. Han var nära nu. Vild i den vita blicken. En likfödd. Hirka släppte skrinet och famlade efter kniven på höften. Hittade den inte. Greps av skräck.

Stöveln! Den är i stöveln!

Hon skulle inte hinna få tag i den. I samma ögonblick som hon tänkte den tanken insåg hon att mannen inte ens hade märkt henne. Han sprang vidare med blicken fi erad vid en punkt bakom henne. Mellan stenarna. Det var dit han var på väg.

Det sjöng i en bågsträng. Hirka öppnade munnen för att ropa ut en varning, men det var redan för sent. Pilen sjönk in i hans rygg. Han stelnade till. Benen vek sig och han föll.

Blev stående på knä en bit ifrån henne. Hon sträckte sig mot honom. Ville hjälpa, men hennes fötter satt fast i snön. Hon kämpade för att komma loss.

Han såg på henne. Fjättrade henne med vita ögon. Allt det vilda var borta. Döden var en visshet som såg ut att förundra honom. Han lyfte handen. Skrapade med klorna mot ett droppformat märke i pannan. Läpparna drogs ut till ett leende.

Huggtänderna blottades. Så välte han framåt och blev liggande 20

med ansiktet begravt i snön. En svart pil stack upp ur hans rygg. Den var kort och kraftig, och det verkade orimligt att något så litet kunde fälla ett så stort byte.

Död. I en värld hon aldrig hade sett förut. En värld där kanske ingen ättling eller människa någonsin hade varit. Och död var det första hon såg. Vad hade han begått för brott?

Och jag? Har jag också begått ett brott?

Var hon också ett mål? Hirka tog sig loss ur snön och såg sig om. Stenarna såg döda ut. Det var för sent att vända om.

Fyra gestalter kom emot henne. Tre av dem stannade en bit bort. Den fjärde fortsatte rakt fram. Det var en kvinna. Var det hon som hade ropat?

Hon gick med rak rygg och självsäkra steg. Som om ingen någonsin skulle kunna göra henne något. En kappa fladdrade efter henne, så tunn att den verkade vara mer en prydnad än ett värmande plagg. Överkroppen var lindad med läderremmar. Stövlarna nådde upp till knäna. Men låren och armarna var nakna.

Hirka rös. Hon drog sin egen kappa tätare omkring sig. Vad hade hon väntat sig? Att de skulle vara klädda som Graal hos människorna? Eller vara nakna, som de blinda hon sett i Ymslanden? Hon visste inte. Visste inte vad hon hade väntat sig.

Hon lyfte upp skrinet som hon hade släppt ner i snön.

Kvinnan stannade, stod bredbent framför henne. Läpparna var svarta. Håret också. Ett myller av långa, svarta flätor i skarp kontrast till det bleka ansiktet.

Hirka tog ofrivilligt ett steg tillbaka. Tittade upp i den likföddas ögon. En mjölkvit hinna, utan nyanser. Blicken var svår att läsa, som hos alla blinda hon sett.

Umpiri. De är Umpiri, och du är en av dem.

Kvinnan lade huvudet på sned. Lutade sig fram mot Hirka, 21

som om hon skulle sätta tänderna i halsen på henne. Hirka vågade inte röra sig. Den likfödda drog in luft genom näsan, som om hon nosade på henne. En utpräglat djurisk handling.

Hirka höll andan. Sneglade mot den döda gestalten i snön.

Hotet om att möta samma öde kändes påträngande. Som om hon levde på nåder, som om ett vilt djur ännu inte hade bestämt sig för om hon var ätlig eller inte. Naiell hade också varit lite som ett djur, men inte så här. Kanske hade både han och Graal färgats av tiden tillsammans med ättlingar och människor.

Hon är en vän! Graal lovade att jag skulle möta en vän.

Kvinnan rätade på sig igen. Hirka tyckte att hennes ansikte såg plågat ut ett ögonblick, men det måste ha varit inbillning.

Smärta måste vara något främmande för den här varelsen. ”Det är alltså sant …”, sa kvinnan på bruten ymsländska.

Det lät inte som en fråga.

Hirka mindes att de kunde känna lukten av sina egna, så hon antog att kvinnan menade det faktum att Hirka var till hälften en blind, men hon sa ingenting. Känslan av att vara ovälkommen var för stark. ”Jag är Skerri, av Modrasmes hus.” ”Hirka”, svarade Hirka. ”Hirka? Är det så du presenterar dig?” Missnöjet gick inte att ta fel på.

Hirka nickade. ”Inte nu längre. Nu är du Hirka, dotter till Graal, son till Raun av Modrasmes hus. Och du har mycket att lära dig.”

Skerri nickade mot skrinet. ”Är det …?”

Hirka nickade igen. Äntligen syntes en antydan till ett leende i Skerris ansikte. Det ryckte i de svartmålade läpparna.

Naiells hjärta i ett skrin. Det var vad som behövdes för att glädja henne. Hirka rös av obehag.

22

Skerri kastade en blick på de andra tre. ”Keskolail!”

Det var samma ord som förra gången. En av de tre andra kom gående mot dem, och det gick upp för Hirka att ordet kanske var hans namn. I så fall hade han skjutit på Skerris order. Varför?

Keskolail var en stor man. Betydligt mer påklädd, i svart jacka med ett raggigt fårskinn över axlarna. Han bar på en båge.

Håret var grått som stål, men han såg inte ut att vara äldre än fyrtio år. Fast han var förstås Umpiri. Såvitt Hirka visste kunde han vara flera usen år gammal.

Han hade samma märke i pannan som den döde. En grå droppe. När han vände på huvudet såg Hirka att den inte bara var tecknad. Den hade djup, den satt klistrad där som en matt ädelsten. Mannen satte sig på huk och drog ut pilen ur ryggen på den döde. Det lät som om något gick sönder. Blod droppade från pilspetsen och ner i snön. Hirka stirrade på honom, men han ignorerade henne. Kastade inte så mycket som en blick på vare sig henne eller Skerri.

Han torkade av pilspetsen i en näve snö och stack den i ett fodral som hängde från bältet. Så grep han tag i nacken på den döde och drog honom med sig ut genom ett av de gapande hålen i väggen.

Hirka kände sig maktlös. Vad hade hon råkat hamna i? Hon tittade på Skerri. Den blindas hud var vit som himlen. Gjorde allt det svarta vasst och hotfullt. Håret. Läpparna. Läderremmarna. Hon var svart och vitt. Inget annat. Hon var den enda likfödda kvinna som Hirka hade sett, och den mest skrämmande av dem alla. Hirka klamrade sig fast vid tron på att Graal behövde henne. Han skulle inte ha skickat henne rakt i döden. ”Han var inte ute efter dig”, sa Skerri och lät blicken följa de makabra spåren efter den döde.

23

”Vad var han ute efter då?” ”Kraften”, svarade hon som om det var något självklart.

Hon vände sig hastigt om. De svarta flätorna piskade över ryggen, tyngda av klirrande pärlor längst ner. Hon gick mot de två andra som stod och väntade.

Hirka såg sig om, men Ymslanden var borta. Allt hon hade fått se var en mörk grotta under Manfall, där stenarna stack igenom. Och Damayanti. Den skoningslösa danserskan hade skickat henne vidare hit utan att låta henne se så mycket som en skymt av ytan. Hon hade inte fått se staden. Inte hälsa på Lindri. Hon hade ett löfte att hålla, och nu hörde hon hemma här.

Var är här?

Hirka följde efter Skerri, mer för att hon insåg att hon måste än för att hon ville. ”Var är vi?” ”Det här är Nifel, staden som krossades. Vi ska inte stanna här.”

Hirka stod emot frestelsen att fråga vad det var som hade krossat den. ”Men … världen? Vad kallar ni …” ”Dreysíl. Det första landet.” ”Åh …” Hirka hängde säcken bättre tillrätta på ryggen. Snön hade blåst in i salen och lagt sig i stora drivor. I ena änden hade väggarna kollapsat. Knäckta pelare stack upp som benknotor ur snön. De två männen väntade vid en av dem. Skerri gjorde ett tecken med handen och de försvann innan Hirka hann hälsa på dem. Det enda hon hade hunnit se var att den ena av dem var lika lättklädd som Skerri. Helt oberörd av vädret. ”Vart ska vi?” ”Ginnungad”, svarade Skerri utan att vända sig om. ”Är det långt?” Hirka kände kölden gnaga sig in till benen.

Hon såg sig omkring i förhoppningen om att upptäcka hästar 24

eller en vagn. Men det fanns inget annat än snö att se. ”Har ni inga hästar?” ”Till vad?”

Hirka satt nästan fast i snön igen. ”Till att rida på.” Kanske var det språket? Skerri verkade inte riktigt säker på ymsländskan. Det var som om hon pratade det motvilligt. Men hon stannade. Vände sig om mot Hirka och blottade huggtänderna. ”Ser jag ut som om jag behöver bäras?”

Hirka skakade på huvudet. ”Jag menade inte …” ”Fyra dagar. Ginnungad är fyra dagar bort.” Skerri lät blicken vandra över Hirka. Från topp till tå. Till och med i de blinda ögonen var besvikelsen uppenbar. ”Eller kanske sex dagar”, sa hon beskt och gick vidare.

25

fristad

Rime kröp över taket tills han kom fram till kanten. Han stannade. Lyssnade. Isen knakade längs älvstranden. Någon tömde en tvättbalja ut genom ett fönster ett par hus längre bort. Han väntade en stund till. Måste vara försiktig. Att han kom hit skulle kunna försätta Lindri i livsfara.

Tehuset hade börjat kännas som en fristad. En trygg plats i ingenmansland. Lindris dörr var alltid öppen, och Rime hade ingen annanstans att gå. I alla fall inte utan att ryktet skulle sprida sig i Manfall, och det fi k inte hända. Inte förrän han hade en plan.

Det hade börjat blåsa. Han gned händerna mot varandra.

Försökte gnugga liv i de frusna fi grarna. Ett dygn ute i den här kölden, och inte ens Kraften orkade hålla honom varm.

Han grep tag i kanten, rullade över och släppte taget, landade på däcket som stack ut i älven bakom tehuset som en brygga.

Intill väggen stod en gungstol och en nedisad lykta. En slingerväxt hade klättrat upp runt bjälkarna och vissnat för vintern.

Han kunde ana ljus innanför, genom en hårfin springa mellan dörren och karmen. Rime knackade på. Det var tyst 26

länge. Så öppnades dörren på glänt. Ett öga plirade ut genom springan. ”Det är jag”, viskade Rime.

Lindri ryckte till som om han hade bränt sig. Dörren gick upp med ett gnisslande. Han tappade ljuset han höll i. Det rul­ lade iväg över däcket och slocknade. Rime hejdade det med foten. Tehandlaren flämtade till och gjorde Siarens tecken.

Ryggade.

Rime grep tag i hans arm. ”Nej, nej, jag är inte död, Lindri!

Hör du det? Jag är inte död.”

Skräcken mattades i den gamles blick. Så drog han med sig Rime in. Han stack ut huvudet och såg sig omkring innan han stängde dörren igen. Som om han hade väntat på fle , eller bara inte kunde förstå hur Rime hade tagit sig dit.

Det var trångt i det inre rummet. Fullt av lådor och jutesäckar. Luften var dammig. Det utlöste ett minne. Rime hade stått här med Svarteld, den natten Skuggorna rodde till Reikavik. De hade bråkat om saker som nu kändes oväsentliga. Vad var det han hade sagt?

Du kan inte styra världen från Slockna, pojke.

Lindri skyndade på honom, in i tehuset. Bord och bänkar skymtade gråa i mörkret. Natten hade stulit värmen i träet. ”Sätt dig, sätt dig”, sa Lindri och tryckte vänligt men bestämt ner Rime på en bänk vid elden. Lågorna hade brunnit ut, men lite av värmen dröjde ännu kvar. Tillräckligt mycket för att Rime skulle känna hur kall han var.

Lindri plockade bland de förkolnade träbitarna med eldtången. ”Låt dem ligga, Lindri. Ingen eld. Ingen får veta att jag är här.”

Lindri rumsterade om i vedtraven, slet loss bitar av näver och började göra en ny brasa som om han inte hade hört ett 27

ord. Rime ville förklara. Ville varna för att det inte var ofarligt att ta emot honom, men han visste att Lindri inte skulle lyssna. Den fårade tehandlaren hade tagit emot Hirka utan att tänka på sin egen säkerhet. Också sedan han fått veta att hon var menskr. Priset han fi k betala för det var tomma bord.

Han hade hyst Rime förut. Som Korpbärare. När Damayanti gav honom näbben. Och nu, som en vanärad rådsson.

Som alla trodde var död.

Elden tog sig och började knastra och knäppa. Den kastade ett varmt ljus över Lindri som satt på huk framför flammorna.

Han hade nattskjorta på sig, såg Rime nu. Och en stickad kofta som var trasig i ärmarna.

Han rätade på sig med uppenbar möda. Satte sig ner mitt emot Rime. Åldern hade knipit ihop hans ögon. Gjort dem små och runda. Han lade en skrovlig hand över Rimes. Värmen brann genom lagret av ensamhet.

Rime svalde. ”Så du tror inte på dem? På det de säger om mig?” ”Berätta för mig vad som har hänt så ska jag berätta för dig vad jag tror”, sa Lindri med märkligt lugn.

Rime log till hälften. Han lät forsen av ord strömma ut, även om han visste att ingenting han sa skulle låta vettigt. Men han orkade inte hålla igen. Det kändes som om han delade något verkligt för första gången i sitt liv. Så han berättade. Om besöket i människornas värld. Om bröderna, Graal och Naiell. En tusen år gammal fie dskap. Den ene i exil, den andre Siaren själv. Siaren som han hade dödat.

Den lögn han hade vuxit upp med fanns inte längre. Istället hade han funnit historien om den blinde som förrådde sitt eget folk och erövrade Ymslanden.

Han berättade om Hirka, och hennes ursprung. Att hon var 28

en av dem. De som ville bryta igenom portarna och ta sig in i Ymslanden för att återerövra det de en gång hade förlorat. Och det fanns ingenting han kunde göra för att hejda dem. Inte nu längre. Inte nu när han hade förverkat den lilla makt han hade haft.

Kraften och orden tog slut samtidigt. Han knöt händerna och lutade hakan mot dem. Tittade på Lindri. Väntade på en reaktion efter allt han hade sagt, men den uteblev. Lindri satt och nickade för sig själv, fast Rime hade slutat prata. Hans ögonlock såg så tunga ut att Rime ett ögonblick trodde att han hade somnat. Men så rätade han på sig och slog handflatorna mot låren. ”Så världen kommer att gå under? Är det vad du menar?” ”Det är en rimlig slutsats”, svarade Rime. ”Ja, då fin s det bara en sak att göra.” Lindri reste sig långsamt. Rynkorna i hans ansikte djupnade, avslöjade värken i kroppen. ”Vadå?” frågade Rime. ”Koka te.”

Lindri gick bort till disken och tände ett ljus under en av de svarta gjutjärnskannorna. De stod på rad, alla med pipen vänd åt samma håll. ”Koka te? Är det lösningen på att världen ska gå under?” ”Har du något bättre förslag?”

Rime stirrade ner i bordsskivan. Den var grov, oslipad. Full av hack och repor.

Nej, han hade inget bättre förslag. Stormen skulle komma, vad han än gjorde.

Lindri satte ner kannan på bordet framför honom. En rik doft steg upp från den. Det luktade misstänkt mycket starkare än te. Lindri satte sig igen och sköt fram en fylld kopp mot Rime.

29

”Så du dödade Siaren? Hennes fars bror?” ”Han skulle ha dödat henne om han hade fått tillfälle.”

Rime lade handen mot fi kan. Kände konturerna av snäck­ skalet. Smycket han hade gett henne den gången hon lämnade Ymslanden. Nu var det hans igen. Graal hade lämnat över det till honom, utan förklaring. Var det hans sätt att säga att Rime borde glömma henne? Att hon var av Graals blod, menad för ett helt annat öde än Rime?

Han hoppades det, för alternativet var värre. Att Hirka hade bett Graal att ge honom det. Att det var hennes önskan.

Det knöt sig i bröstet. Han grep koppen och tömde den i ett drag. Teet var välsignat starkt. Brände sig väg till magen.

Han hade inte vetat hur stark dragningen var förrän han hade träff t henne igen, där i salen som pulserade av musik.

Den hade varit levande. Full av menskr. Odinsbarn så långt han kunde se. Men han hade lika gärna kunnat vara ensam med henne, för han hade glömt allt och alla omkring sig.

Han kunde ha tagit henne där och då, om han hade fått chansen. Så starkt, så uppslukande var det.

Så förödande.

Han hade gjort idiotiska saker på grund av henne. Saker som inte bara hade krossat honom själv, utan som nu hotade att krossa Rådet. Korphem. Ymslanden.

Han hade tagit näbben. Gjort sig själv till en slav. Något han hade låtit bli att berätta för Jarladin och Lindri. Ingen kunde få veta att han egentligen var maktlös. Utlämnad åt Graals infall.

Graal var farligare än vad Hirka förstod. Han skulle vända dem båda emot varandra om han behövde. Det enda hoppet var att Graal också älskade henne. Rime hade sett en faders stolthet i hans blick. Men också en besinningslös vilja att gå över lik.

30

Det säger hon om mig också. ”Jag vet vad du är och inte är, Korpbärare.” Lindri fyllde koppen på nytt. Han pratade som om han hade läst Rimes tankar. ”Jag är inte Korpbärare längre, Lindri. Jag är död, såvitt alla vet.” ”Om du tillåter, Rime An-Elderin … Du har berättat för mig vad som har hänt, och nu ska jag berätta för dig vad jag tror. Jag har vuxit upp i den här staden, och jag minns den dagen du föddes. Det är inte så länge sedan.” ”Det är snart tjugo år sedan, Lindri.”

Lindri log så att rynkorna kring ögonen spred sig över tinningarna. ”Barnet som alla hade väntat på. Barnet som Siaren sa skulle leva. Jag tänkte att det inte var mycket till liv för en pojke. Att växa upp med en sådan börda. Redan samma dag som du föddes började man sälja amuletter med din bild på, visste du det?”

Rime visste det alltför väl. Han drog med nageln över ett hack i tekoppen. Det var något bekant med den. Han trodde att han hade druckit ur samma kopp förut. Han tog en klunk till. Lukten rev i näsan. ”Som jag ser det, Rime, så har du vuxit upp i en bur. Allt var tillrättalagt för att du skulle bli som de. Men de tog fel. Du blev stark nog för att välja din egen väg. Jag stödjer inte alla dina beslut och allt du har gjort, men din goda vilja är det inget fel på.”

Vinden ylade runt väggarna. Lindri började gnida sig över handlederna, som om ljudet hade påmint honom om hur kallt det var. Han fortsatte. ”De säger mycket om dig. Och jag trodde själv att du var förlorad för oss. Särskilt när du kom hit med den målade kvinnan. Danserskan. Men det var något annat än en ung mans lust, eller hur? Jag har levt i trekvarts århundrade, Rime. Tror 31

du att jag aldrig har hört talas om blindverk? Hon gjorde något med dig, det vet jag. Du behöver inte berätta vad, men jag antar att det var det du behövde för att kunna följa efter Hirka. Och ja, du dödade Svarteld. Din egen mästare. Men det var hans val, inte ditt. Du blev lurad. Vilken man skulle inte ha gjort detsamma i din situation?”

Rime tittade bort. Lindris förståelse var värre än vad hans fördömande skulle ha varit. ”Rime … Du är en ung man. Jag önskar att jag kunde säga att det blir lättare att skilja mellan rätt och fel med åren, men så är det inte. Tvärtom. Ju äldre man blir, desto mer har man sett.

Och jag har sett för mycket av folks fel och brister för att tro att det är enkelt att välja rätt.”

Rime skrattade till. ”Det är inte precis vad hon säger …” ”Hirka har inte vuxit upp i Eisvaldr. Det har du. Du är rådsson. Du har aldrig fått lära dig vad som är rätt. Du har fått lära dig att så länge det är du som gör det, så är det rätt. Familjerna är lagen. Lagen är familjerna. Trots det utövar du en kamp mot dig själv, och det gör dig till en god man, Rime. En stark man.

Bara starka män klarar att förlora allt.” ”Och starka kvinnor”, svarade Rime. Han kände hur axlarna sjönk, slappnade av. Han satte sin kopp mot Lindris och skålade. Spillde en skvätt som sögs upp av träbordet innan han hann torka upp den. ”Vet du varför hon gör det, Lindri? Hon tror att hon ska kunna hejda ett krig. Hon tror att hon ska prata blodtörsten ur de blinda. Det är vad hon gör, vad hon tror. Hon tror att hon kan övertala dem att bli fredsälskande. Dumma fli ka … hon kan irritera en sten, och hon kommer att göra dem galnare än någonsin.”

Lindri försökte dölja ett leende.

32

Rime tömde i sig resten av teet. ”Vadå?” ”Hon lockar fram det bästa och det sämsta hos dig, Rime.”

Det var sant. Men det spelade ingen roll längre. Hon tillhörde inte honom. Skulle aldrig göra det. Hon hade valt en annan värld. Ett annat liv. Om de någonsin möttes igen, skulle det vara på slagfältet. Det kunde han inte sitta och vänta på med händerna i knäet. Han var tvungen att handla.

Bara vila lite först. Vid bordet. ”Darkdaggar har kontroll över Rådet, Lindri. Över hären.” ”Ja, jag hör att du säger det.” ”Men inte över Skuggorna. De är en farligare här än Manfalls. Den enda som skulle kunna stå emot de blinda. Han får inte vinna över dem, Lindri.”

Rime försökte sätta ord på tankarna, men de gled iväg. Var omöjliga att fånga. Som Skuggorna. De svarta, de som var utanför Darkdaggars räckvidd. Men hur trogna var de Rådet nu?

Vem hade tagit över efter Svarteld? Och hur skulle de ta emot Rime? Mannen som hade dödat sin egen och deras mästare? ”Är jag fortfarande en Skugga? Vad tänker de om mig nu?” ”Omöjligt att veta, Rime.” ”Jag måste ta reda på det. Jag har inget val.” ”Du kan ta reda på det i morgon.”

Rime kände en filt om ryggen, och förstod att han höll på att somna.

33