9789170852770

Page 1

Tommy Hellsten är terapeut, teolog och en uppskattad föreläsare både i Sverige och i Finland, där han är bosatt. Andra böcker av Tommy Hellsten är Flodhästen på arbetsplatsen, Flodhästen i vardagsrummet, Barn av livet, Med människan, Ju mindre du gör desto mer får du gjort, Är det försent att förändras? och Förändring.

sverige

Föräldraskap.indd 1

finland

tommy hellsten Föräldraskap

B

arn går inte i repris! Ändå är de på väg att bli de stora förlorarna i vårt moderna samhälle. Beror det på att barnen står så lågt i kurs? Eller beror det på missuppfattningen att det finns något som kan ersätta det personliga ansvaret som varje förälder har? Tommy Hellsten menar att det ansvariga föräldraskapet håller på att försvinna, vilket får till följd att barnen inte får den vägledning de behöver. Detta märks inte minst i våra skolor. Vågar vi reflektera över de värderingar som styr våra val i privatlivet och de värderingar som styr våra institutioner och samhällets beslutsfattare? Han belyser vidare behovet av närvaro, sunda gene­rations­klyftor, skillnaden mellan destruktiv och konstruktiv vrede, samt föräldrarnas inställning till både dagis och skola. Med Föräldraskap vänder han sig till föräldrar med barn i olika åldrar, till mor- och farföräldrar och till dem som ännu står på tröskeln till föräldraskapet.

Föräldraskap Makt med ansvar

cordia 2011-09-20 16:36


FÜräldraskap


FÜräldraskap Makt med ansvar


Till mina barn Mathias, Sara och Markus

© 2000 Tommy Hellsten och Fontana Media Mannerheimvägen 16 a 9 • 00100 Helsingfors, tel 09-612 615 30 • fax 09-612 615 55 www.fontanamedia.fi Utgiven i samarbete med: Cordia (Verbum Förlag ab) Box 22543 • 104 22 Stockholm • Tel 08-743 65 00 www.verbumforlag.se Verbum Förlag ger ut böcker och musik under namnen Verbum och Cordia. Originalets titel: Vanhemmuus – vastuullista vallankäyttöä Översättning: Agneta Ara Omslag: Jens Magnusson Grafisk form: Margareta Brisell Axelsson Tryck: UAB PRINT-IT, Litauen 2011 5:e tryckningen (pocket) isbn

978-91-7085-277-0 (Sverige)

isbn

978-951-550-758-7 (Finland)


Innehåll

7 • Till läsaren Håller föräldraskapet på att försvinna?

17 • FÖRÄLDRASKAPET OCH VÄRDERINGARNA Att uppskatta livserfarenhet Samhället som värdeförmedlare Medierna och värderingarna Föräldrarnas skuld Könsrollerna Den pubertala kulturen 39 • FÖRÄLDRARNA I PARFÖRHÅLLANDET Det långa parförhållandet Strävan efter lycka Föräldraskapet innebär att tjäna Äktenskapet – samhällets angelägenhet Förälskelsen Att växa i ett parförhållande Kris i parförhållandet Hur stöder samhället föräldraskapet? Olika familjemodeller ”För barnens skull” 65 • DET BRISTFÄLLIGA FÖRÄLDRASKAPET Att erkänna bristfälligheten Barnet inom oss Kärlekens hemlighet Skulden

75 • NÄRVARON Slaveriet under brådskan Konsten att inte ha bråttom Sagor och berättelser Hemmet Att vara och att göra Den heliga vardagen

5


93 • GENERATIONSKLYFTAN Att idealisera ungdomen Att uppehålla generationsklyftan Makt med ansvar Moralens kärna Att bli självständig Föräldrarna har ansvar för sig själva Samvaron med det vuxna barnet

1 13 • DEN KONSTRUKTIVA VREDEN Kärleken och sanningen ”Den som spar sitt ris” Gränserna och tryggheten Bunden vid vreden Att känna igen den obefogade vreden Det snälla barnet Barnets vrede Surrogat för kärleken

1 35 • VUXENHET och ANSVAR i skolorna Skolans uppgift Läraren och den sunda skulden Vårt gemensamma ansvar

1 43 • FÖRÄLDRARNAS ROLLER Att vara jämlik och olik Att värna om olikheten Moderns uppgift Modern som barnets spegel Moderskärleken Faderns uppgift Att vara far till ett litet barn Problem i fadersrollen Samhällets skyddsnät Fadern som stöd vid barnets självständighetsprocess Att mogna till far

1 69 • SLUTORD •

6


Till läsaren

Håller fö räld raskapet på att fö rsvinna? Att leva med ett barn och se det utvecklas är ett skapande arbete. Det krävs mod av de vuxna att ställa sig till förfogande med all den begåvning och alla de egenskaper som de besitter. Att fostra ett barn är ett uppdrag där man tjänar och ställer sig till förfogande. Det kräver allt som finns hos människan: hennes erfarenhet, intuition, kunskap, värderingar, vilja och överlåtelse. Mod är nödvändigt eftersom bara mod kan skapa någonting nytt. Att vara modig innebär att man vågar lyssna till sig själv och uppriktigt engagera sig i sin egen utveckling. Det är en process som den vuxna människan utmanas till av uppgiften som förälder och uppfostrare. Jag läste en artikel i en tidning som handlade om hur överbelastade många lärare är och hur dåligt de mår. Enligt artikeln tilltar kaoset i skolorna: arbetsro blir allt ovanligare och den ständiga pressen försvårar inlärning och koncentration. Eleverna blir besvärliga och övertar makten och lärarna är oförmögna att återta den. Det verkar som om ingen längre skulle respektera vuxenheten och lärarna kan inte återställa arbetsron i skolorna. Enligt tidningsartikeln hade eleverna i en skola kört med moped inne i skolan. Jag såg en löpsedel om en pojke som hade dödat sin far. På nästa löpsedel stod det att han inte ångrade sig. En annan gång var offret en farmor. Det är inte länge sedan några pojkar knivhögg en yngre skolkamrat för 7


att slutligen krossa pojkens huvud med en stor sten. Barn både mördar och våldtar varandra. Under den senaste tiden har det talats om ungdomsgäng som går omkring på stan och rånar folk. Offren för rånen är förutom åldringar också ungdomar och vuxna. I Sverige blir det allt svårare att få elever till lärarhögskolorna eftersom ingen vill söka sig till ett yrke som det är orimligt att utöva. Vi får dagligen rapporter om de ungas våldsamhet och tilltagande drogmissbruk. Vi behöver inga rapporter för att konstatera faktum; det räcker med att gå till en plats där stadens unga samlas på veckoslutet. Det går våldsamt till. Man kan bilda sig en uppfattning om hur dåligt de unga mår i vilken förort som helst, när man betraktar graffitin på offentliga platser. Jag har flera gånger stannat upp framför den och funderat på klottrets egentliga budskap. Jag upplever graffitin som ett rop på hjälp och inläser i den otrygghet och vrede över att ingen längre bryr sig, lyssnar, drar gränser och visar den styrka och målmedvetenhet som hör kärleken till. Jag upplever att klottret skriker: Det finns ingen längre! Inte någonstans! Är det ett desperat rop på någon som skulle finnas till hands och tala om vad som är rätt och fel, säga vad som är sant? Har vi utelämnat den nya generationen till att själv avgöra vad som är rätt och fel? Finns det ingen längre som talar om vad som är rätt och vad som är fel? Och om det är så – vad beror det på? Att ingen längre kan skilja mellan rätt och fel? Eller på att ingen längre vill veta skillnaden? Har det gått så långt att vi låtsas vara ovetande? Har vi skapat en kultur där det absoluta inte längre existerar? Vi har kanske åstadkommit en tillvaro där allting blivit relativt; allt beror på ur vilken synvinkel man ser det. Å ena sidan är det si, å andra sidan så. Det är modernt och civiliserat att inte tro på någonting absolut. Allt skall misstänkliggöras och ifrågasättas, annars kan man bli stämplad som naiv eller gammalmodig. En vaken och upplyst

8


människa går omkring i livs­åskådningarnas supermarknader och väljer och vrakar. Hon betraktar allt ut­ifrån sitt individualistiska frihetsöverflöd. Det hon väljer måste­i något avseende ge henne själv fördelar eller underhållning. Hon tror på det hon har nytta av, på det som ökar hennes marknadsvärde när hon saluför sin person. När vi understryker individens frihet frigör vi samtidigt destruktiva krafter som vi inte hade en aning om. Genom att avsäga oss beroende och samhörighet har vi utsett en ny kung: individen. Han skall tillbes av alla och upphöjas över allt annat. Till och med moralen värderas efter hans godkännande eller förkastande. De kommande generationerna får betala priset för tillbedjan av denna nya gud. Har vi avstått från det självklara, naturliga ansvaret för våra barns fostran? Är förkunnelsen om det relativa i hela tillvaron en del av processen att slippa detta ansvar? När ingenting egentligen är helt fel och ingenting helt rätt behöver och kan man inte lära barnen någonting. Låt dem själva komma underfund med verkligheten och dra sina egna slutsatser! Är det så vi tänker? i vår kultur hör man ofta sägas att föräldrarna inte skall skuldbeläggas. Men om ingen utpekas som skyldig innebär det att ingen heller vill ta på sig skulden för något. Om ingen vill bära skuld har ingen något ansvar. Flera undersökningar konstaterar att ungdomar inte längre litar på de vuxna och dessutom saknar de någon att tala med. Samtidigt framhåller man att föräldrarna inte får skuldbeläggas. Skuld är något obehagligt, följaktligen måste samhället ta över ansvaret. Det måste byggas fler daghem – ”barnreservat”. Man stiftar lagar enligt vilka ansvaret för föräldraskapet tillfaller ”oss alla”, det vill säga samhället. Men om samhället bär ansvaret, vem bär det egentligen? Vem är detta samhälle som 9


så behändigt och ansvarsfullt sköter allt och befriar föräldrarna från ansvar? Är det inte snarare så att om alla har ansvaret, är egentligen ingen ansvarig? Liknande tendenser kan man se i det forna Sovjetunionens sätt att ta vara på sin natur. När alla äger allting, då äger ingen längre någonting och ingen har något intresse av att vårda det gemensamma. Följden blir att ingen vårdar naturen; den blir en soptipp. Pågår samma skrämmande process i dag när det gäller föräldraskapet i västerlandet? När alla ansvarar för barnen och ungdomarna, då ”äger” ingen dem längre. Det man inte längre äger bryr man sig inte om att vårda. Barnen och ungdomarna blir ett nödvändigt ont, ett irritationsmoment som hindrar föräldrarna från att förverkliga sig själva. Fostran blir ”deras” uppgift. Med ”dem” avses de andra, de som ”inte är jag”. Genom den åtgärden har man blivit kvitt ansvaret för föräldraskapet. Det finns föräldrar som anser att kommunen skall se till att varje barn har en vårdplats. En konsekvens av det här är att föräldrarna väcker åtal mot den kommun som inte tar hand om deras barn. Det vore intressant att se resultatet ifall alla pappor och mammor som inte fått kommunal dagisplats för sina barn skulle väcka åtal mot kommunen. Uppenbarligen finns det dagisplatser för nästan alla, men i dag råder det brist på ställen där de unga kan tillbringa sin tid efter skolan. Det borde alltså finnas fritidshem, samhället borde bygga fler fritidshem för barn och unga, så att de inte är så ensamma. Under den senaste tiden har vi hört om den tilltagande satanismen. Vi är förvånade och upprörda över fenomenet. Satanisterna skändar gravar och begår ritualmord. Många unga mister sin framtid genom att ge sig in i någonting sådant. Men är inte fenomenet en naturlig konsekvens av att någonting avgörande och viktigt är borta? Innehåller det inte samma slags budskap som klottret, även om uttrycken är oerhört mycket våldsammare?

10


När jag skriver det här hör jag en inre röst som protesterar: Har inte föräldrar alltid förfasat sig över de unga och deras brist på moral? Jag kommer själv ihåg sextiotalet, när jag lät håret växa, lyssnade på Beatles och skaffade mig svarta skor med klack. Mina föräldrar och deras generation tyckte att mitt beteende var underligt och tog avstånd från det. Handlar det inte om samma sak nu, trots att uttrycken och formerna har förändrats? Delvis kan det förhålla sig så. Men jag tycker att det är farligt att göra den jämförelsen. Satanism och dråp är någonting helt annat än svarta klackskor och långt hår. En jämförelse skulle innebära att man slingrar sig undan ansvaret. Ett så våldsamt fenomen som satanism kan man inte förklara genom att påstå att det är en följd av den unga människans sunda revolt och självständighetsprocess. Det handlar om någonting annat och det är dags att möta det. Jag påstår att man tydligt kan skönja tendenser till nonchalans när det gäller föräldraskapet och det har lett till att barn och ungdomar i allt högre grad lämnas åt sitt öde. Vi tar hand om våra barn fysiskt men när det gäller det mentala och andliga blir vi allt hjälplösare. Det finns tydliga tecken på hur det går när man överger barn och unga; jag har nämnt några här ovan. De är entydiga; det går inte att säga upp sig från föräldraskapets ansvar genom att tolka tecknen annorlunda. Min utgångspunkt när jag skriver är att det förhåller sig så. Om någon bevisar för mig att det handlar om någonting annat än att överge barn och unga, hoppas jag att jag kan lyssna och förstå. Om jag inte kan det har jag skrivit min bok i något slags moralpanik och syftet med den ligger fortfarande i mitt undermedvetna. Men hittills har jag bara bevis på motsatsen – därför tolkar jag barns och ungdomars symptom helt enkelt som brist på föräldraskap och vuxenhet och att det är vi föräldrar som bär ansvaret. Jag skriver med förhoppningen om att den här boken skall 11


påverka oss så att vi som föräldrar skall ta skulden på oss. Jag vill alltså skuldbelägga föräldrarna! Varför? Den som har ansvarskänsla känner också skuld. Man kan inte bli fri förrän man konfronteras med skulden. I annat fall pratar man bort skuldkänslorna, de måste städas bort, kanske genom terapi eller genom något smart trick: på så sätt övertygar man sig om att det verkliga ansvaret inte alls finns eller att man faktiskt redan bidragit med sin egen andel. Resten av ansvaret bär samhället, lärarna, socialmyndigheterna, daghemmen, kommunen eller myndigheterna i största allmänhet. Man kan inte bli fri från verklig skuld förrän man accepterar den. Bara genom att möta skulden kan man befrias från den. Vi dömer oss själva till att fly från vår skuld i all evighet om vi inte möter den. Skulden är inte ett tecken på att vi står inför en katastrof. Skulden är en avgörande fas i processen att växa och mogna som människa. Att konfronteras med den leder till vuxenhet och självrespekt. Självrespekten är dyrbar. Vi kan inte trolla fram den ur tomma intet; den kommer genom att vi konfronteras med frågor som kan vara både svåra och smärtsamma. Skuld är smärtsam. jag anser att den utveckling som pågått under en längre tid – att delegera ansvaret för barnens fostran till samhället – bara är ett sofistikerat uttryck för flykten undan föräldraansvaret. Det har också blivit en politisk angelägenhet som närapå legaliserats. Man talar inte längre om flykten undan ansvar, utan om ”samhälleligt tänkande”. Man talar om familjepolitik, inte om att överge barn. Jag vågar vara av annan åsikt, trots att jag är fullt medveten om att jag därigenom riskerar att stämplas som konservativ, tendentiös, högervriden, ovetande, korkad, religiös, onyanserad, ointellektuell eller enögd. Kanhända ombeds jag inte längre ställa upp för intervjuer av allvetande TVredaktörer eftersom jag anses vara expert inom bara ett enda område. Eller så blir jag intervjuad i egenskap av ett kuriosum.

12


Självfallet finns det också ett tredje alternativ: att mitt inlägg kunde initiera en konstruktiv diskussion som leder till ett nytt ansvar och ett förändrat föräldraskap i vårt samhälle. Det är naturligtvis det jag hoppas på. Samtidigt är jag medveten om att det inte är så enkelt. Om det stämmer att vi har fostrat en generation som så småningom överger föräldraskapet, då sker den verkliga förändringen inte under en generation. Det mest realistiska är kanske att hoppas på att föräldrarna skall bli intresserade av föräldraskapet på ett nytt sätt och att det skall uppstå något slags massrörelse där andra värderingar så småningom får styra valen. Sist och slutligen handlar det om värderingar; därför kan föräldraskap existera bara där det uppskattas. Föräldraskap handlar om val, om att välja det som är viktigt för barnet på lång sikt. Eftersom vi i sista hand väljer bara det som är värdefullt för oss, styrs våra val av våra värderingar. Värderingar förändras långsamt. Värderingarna handlar om att ändra sitt liv på djupet och att omvärdera sin personlighet, ta reda på vem man egentligen är. Därför kan inte heller föräldraskapet trollas fram på ett ögonblick i en kultur som saknar ett seriöst intresse. Men förändringen är fullt möjlig för individerna och föräldrarna och en kultur kan inte förändras förrän dess representanter har en seriös vilja till det. Därför är jag hoppfull: det finns en möjlighet att det på olika håll uppstår små centrum eller enheter där föräldraskapet odlas med nytt intresse. Föräldrarna kan förändras, men det tar sin tid. jag påstod tidigare att det ur samhällets synpunkt blir allt mindre värdefullt att satsa på föräldraskapet. Nu påstår jag att varje förälder innerst inne vill ta sitt föräldraskap på allvar och att det är samhällets uppgift att bistå föräldrarna. En kultur som vill värna om kontinuitet satsar på dem som skall ta hand om de efterkommande. Det är lätt att inse att 13


den uppgiften faller på föräldrarna. Den uppgiften är också ett privilegium. Samhället borde tillmäta mammor och pappor ett större värde genom att skapa strukturer som stöder och ger dem förutsättningar att förverkliga föräldraskapet. Om jag med min bok kan medverka till att så sker har jag inte skrivit förgäves. Skilsmässorna ökar i det västerländska samhället. Som ett resultat av detta har vi barn som inte längre fostras av två föräldrar. Vi har också ett ständigt ökande antal barn som växer upp i blandfamiljer. Där finns det mina barn, dina barn, våra barn och kanske till och med barn från min förra hustrus tidigare äktenskap. Situationen blir allt mer krävande och till och med kaotisk för både föräldrar och barn. Jag har valt att i denna bok inte gå in på denna problematik i detalj. Orsaken är, att jag har velat ge en bild av föräldraskapet såsom jag anser att det borde fungera, alltså i en situation där både mamma och pappa finns. På detta sätt har jag velat skapa en generell bild av föräldraskap som sedan också skall gå att tillämpa i olika situationer: i blandfamiljer, i skolor, på dagis och samhället överlag. I princip borde föräldraskap fungera på samma sätt oberoende av vilken situation det tillämpas. Jag hoppas att jag på detta sätt har skapat en bakgrund mot vilken en ensamförsörjande mamma eller pappa bättre kan förstå den situation hon eller han befinner sig i och att hon också bättre kan förstå hur krävande hennes eller hans uppgift är. Det är ingen lätt sak att vara både mamma och pappa eftersom det inte är en lätt sak att vara antingen mamma eller pappa. när jag tänker på och behandlar begreppet föräldraskap har jag fyra källor. Den första källan är min barndom. Jag har vuxit upp i ett hem där föräldraskapet var synnerligen stört; både min mor och far led av alkoholism. Min mor var dessutom arbetsnarkoman. Mina föräldrars krafter var bundna vid

14


kampen mot sjukdomen, så som det brukar vara i alkoholisthem, och de saknade inre förutsättningar och resurser för föräldraskapet. Min syster och jag var tvungna att klara oss själva och ty oss till olika överlevnadsstrategier. Det tog decennier innan jag började förstå att jag hade gått miste om någonting. Eftersom föräldraskapet inte har varit någonting självklart för mig, har jag funderat på det på ett annorlunda sätt än om jag hade fått växa upp i ett hem med fysiskt och psykiskt närvarande, friska föräldrar. Den andra källan är mina barns mamma. I hennes hem satsade man mycket på familjegemenskapen och värnade om den; hon har vuxit upp med ett närvarande föräldraskap. Jag har lärt mig mycket av henne om hur man går in i denna krävande uppgift med allvar. Detta faktum minskas inte av att mitt äktenskap med henne är avslutat på grund av skäl som jag självklart inte kan redogöra för här. Samtidigt som jag har skrivit denna bok har jag varit inne i en mycket slitsam och smärtsam process under vilken ett beslut om att skiljas har vuxit fram. Detta har varit det svåraste och tyngsta beslutet i mitt liv hittills samtidigt som det också har varit det mest rätta. I mitt fall skulle det ha varit en flykt från tillväxt att uppehålla något som inte mera kunde uppehållas. Men beträffande föräldraskap är jag mycket tacksam över vad jag lärt mig av mina barns mor. Den tredje källan som lärt mig en hel del är att jag själv är far sedan tjugotvå år tillbaka. Jag har tre barn; det äldsta är en ung vuxen, mellanbarnet går på gymnasium och det yngsta barnet på högstadiet. Också den mest hårdhudade lär sig någonting under en så lång tid, om han vill det. Om han inte lär sig någonting kan det bero på bristande ödmjukhet. Det hindrar honom från att växa därför att han inte vill inse sitt behov av det. Det dröjde länge innan jag började inse vad man väntade sig av mig som familjefar och vilken uppgift jag hade som man. Jag förstod inte vad det innebar att vara man utan 15


fungerade som ett slags vice mamma. Att vara pappa innebär inte bara att byta blöjor. Själv har jag bytt tusentals blöjor i mitt liv! Det var gott och väl, men ännu bättre var att jag så småningom började förstå skillnaden mellan mammans och pappans uppgifter. Det var länge svårt för mig att hänge mig åt föräldraskapet: mitt arbete var det viktiga. Jag trodde min fysiska närvaro som förälder var tillräcklig. I verkligheten var jag upptagen av alla tankar som hade med mitt arbete att göra eller så sjönk jag utmattad ihop framför TV:n i ett slags dvala. Jag fanns inte till för mig själv, därför kunde jag inte heller finnas till för mina barn. Det här insåg jag inte förrän jag varit pappa en längre tid. Min fjärde källa är mitt arbete som terapeut i drygt tjugo år. Under den tiden har jag konfronterats med följderna av bristande föräldraskap. Jag har fått se konsekvenserna på ett sätt som övertygat mig om att föräldraskapet är ett villkor för människans utveckling. Det är ingenting jag tror, det är min erfarenhet och kunskap. slutligen vill jag tacka alla dem vars växande och kamp jag har fått delta i. De har lärt mig att människan kan växa och förändras när hon blir förälder, även om det sker först i vuxen ålder. Föräldraskapet kan bli någonting värdefullt inom oss som vi ger oss själva. Vi kan lära oss att älska oss själva, när vi blivit älskade. Vi kan ju inte ge våra barn det vi själva inte har fått. Men om vi får någonting – då kan vi ge.

16


Föräldraskapet och värderingarna

Att uppskatta livserfarenhet I ordet föräldraskap ingår ordet äldre som för tankarna till högre ålder. Föräldraskapet innebär att man har levt längre än sina barn. En människa som levt längre har åtminstone i teorin en större livserfarenhet. Det ger henne auktoritet och värde, åtminstone i vissa kulturer. Men hur är det i vår kultur? Är det inte snarare så att en människa som blir gammal mister sitt marknadsvärde och arkiveras? Vi lever i ett samhälle där effektivitet och prestationer övervärderas. Enligt det rådande tankesättet är någonting värdefullt bara om man kan mäta det och påvisa dess värde med produktionen som måttstock. Livet är inte värdefullt i sig självt, man behöver inte högakta och vårda det för dess egen skull; det används till att tjäna andra syften. Livet har blivit ett slags sidospår eller en störande faktor i produktionsmaskineriet. Det gäller att vara företagsam, produktiv, snabb och effektiv. Om man i en sådan kultur saknar bevis på effektivitet och produktivitet är det svårt att motivera sin existens. Visst får man existera – men det är allt. För att vara älskad och uppskattad måste man ha ett tillräckligt högt marknadsvärde i produktionens krävande maskineri. Alltså förflyttas de som inte producerar någonting – så som åldringar och barn – till reservat där de antingen väntar på döden eller på att tids nog få bli produktiva. I motsats till åldringarna har barnen ett potentiellt värde. 17


Därför tas de i bruk när deras förvaringstid är slut. Man inser deras värde eftersom de redan övas i – och med – den effektivitet som de senare skall tjäna. Allt yngre måste ta sin examen allt effektivare inför de kommande prövningarna. Jag råkade höra i nyheterna att några veckor gamla spädbarn förpassas till kommunal dagvård; föräldrarna sades vara oroliga för sina barns kommande karriär. Barnen måste i ett tidigt skede få rikligt med impulser för att klara sig i konkurrensen senare! Effektivitetssamhällets värderingar flödar tidigt in där livet är oskuldsfullt och nymornat. Men åldringarna sätts på undantag i en värld med dessa värderingar. Man vet inte riktigt på vad de skall användas till, därför sätts de i förvar. De får själva hitta sysselsättning, por­ slinsmålning, resor till Kanarieöarna eller vad det nu kan vara. Huvudsaken är att de inte är i vägen. Den här attityden ligger långt ifrån den där ålderdomen anses värdefull. Om man inte uppskattar livet självt, dess storslagenhet och mysterium, kan man heller inte tillmäta livserfarenheten något värde. Om livet inte upplevs som ett mysterium, om det inte hänför, om vi inte bländas av högaktning inför det och inte längre berörs av de stora frågorna om döden, lidandet och livets mening – har vi ingen användning för livserfarenheten. De gamla förpassas med all sin livserfarenhet till de stora åldringsreservaten. Om ålderdomen saknar värde har den heller ingenting viktigt att förmedla till de kommande generationerna. De väntar i sina kläckerier på att tas i bruk. Varför skulle man lära dem någonting om livet och dess djup? Det bara stör och gör tempot långsammare. Förundran och grubblerier saknar marknadsvärde. Varför då besvära sig? Det vore intressant att begrunda varför man inte uppskattar gamla människor och ålderdom. Vad associerar ålderdomen till? Vart är de gamla på väg? Mot döden! Hos en åldring är

18


döden redan pinsamt närvarande. Vi ser den i krumryggen, rynkorna, de allt långsammare stegen, i det avtagande minnet och det grå håret. Döden är närvarande på ett oförskämt sätt. De gamla hör redan det förgångna till, jorden öppnar sig framför dem och deras ryggar böjs mot den avgrund som öppnar sig i jorden – var ligger alltså det värdefulla? Åldringarna åskådliggör på ett obehagligt sätt vår egen död, mitt framför näsan på oss. Hur vågar de så skamlöst bryta vår dvala? I en effektivitetskultur finns ingen död. I en effektivitets­ kultur får det inte finnas någon död. De drar mattan undan fötterna på oss och förstör hela vårt värdesystem. Döden är en inkräktare som ifrågasätter och skakar om vår tillvaro och allt det vi byggt upp och måste därför städas undan. Det gäller att skapa en hygienisk och syntetisk kultur där allt lidande elimineras eftersom det associerar till döden. Lidandet städas undan, in i reservaten. På det sättet skapar man en illusion om att det inte finns. I det desperata försöket att uppehålla illusionen om odödlighet uppstår en kultur som hyllar ungdomen och upphöjer den till att bli det enda eftersträvansvärda. Medelålders män sätter skärmmössan bakfram och drar på sig rullskridskor. Kvinnorna köper kilovis med hudkrämer som enligt TV-reklamen har en föryngrande verkan. Märkeskläder avsedda för de unga duger numera åt alla. Det gäller att vara ungdomlig, spänstig och att ha fasta muskler. Det gäller att vara elegant, rynkfri och odödlig. Det gäller att orka och ge allt på effektivitetens och prestationens arena. Företagen anställer bara ung arbetskraft, en fyrtioåring är ohjälpligt för gammal. Inom vissa företag har man redan insett att arbetstagarna inte mår bra om hela personalen består av människor i samma ålder. Men eftersom konkurrensen är hård och effektiviteten måste upprätthållas finns det inget alternativ. De unga kan man utnyttja. En lite äldre människa har redan egen vilja och integritet. Hon accepterar 19


inte vad som helst, hennes värden kan vara helt andra. Därför är hon farlig med tanke på effektiviteten. När man knäpper på radion kan man höra ungdomsmusik i varje kanal. Låtarna spelas inte till slut; precis före det omsorgsfullt komponerade slutcrescendot griper hallåan tag i mikrofonen och börjar sin tomma svada – som om vi hade väldigt bråttom och inte hann lyssna på hela låten. Men vart har vi bråttom, vart måste vi hinna? Jag tror att vi inte ens vet vart, utan att det handlar om ett slags kompensation. När vi har förvisat de djupa värdena ut ur livet har vi förvisat livet ur livet självt. Det går inte att ställa några krav på livet. Man kan inte välja ut det som känns bekvämt och trevligt för att sedan leva det liv man vill. Allt hör samman: lidande, död, åldrande, glädje, kreativitet, smärta, ångest, lycka, salighet, meningsfullhet. Allt är samma liv och allt är sammanflätat; om någon av livets egenskaper förnekas, förnekas hela livet. Den som vill leva ett gott liv måste vara redo att ta emot allt det som livet för med sig. Följaktligen hör lidande, åldrande och död också till vår existens. Livet är en långt mera krävande process än vi i allmänhet föreställer oss. Det är självfallet också underhållning och nöjen, men inte enbart det. Om vi hänfört strävar efter det så kallade goda livet – uppstår tomhet. Tomheten är ett outhärdligt tillstånd som måste fyllas med något; om inte med liv så åtminstone med något som påminner om det. Här uppstår kravet på underhållning. Vi måste ha roligt, vi måste göra någonting meningsfullt, förverkliga oss själv, vara på gott humör och ”leva ut livet helt och fullt”. Ett intressant uttryck – om vi gör det finns ju ingenting kvar! Alltså börjar vi söka efter källor till välbehag. Det är därför reklam och skicklig marknadsföring kan skapa så många olika behov. Människan blir övertygad om att hon faktiskt behöver en viss hudkräm, en solsemester, en bil eller semester på en badanläggning. Hon måste utveckla ett känsligt sinne för

20


trender så att hon inte klär sig smaklöst eller omodernt och mister sitt värde. Det går lätt att väcka olika behov eftersom behoven döljer en gapande tomhet, ett hål som har uppstått när människan har börjat diktera livsvillkoren. Den kroniska brådskan har samma ursprung. Den uppkommer när människan inte förmår vara närvarande i nuet. Brådskan blir då någonting som människan själv skapar. Hon drabbas inte av den, hon väljer den. Brådskan uppkommer när människan gör fel val. När hon i sin girighet tycker att hon behöver än det ena, än det andra, väljer hon in så mycket i sitt liv att hon inte hinner handskas med allt. Människans oförmåga att säga nej till all den konstgjorda ljuvlighet hon erbjuds beror på att hon inte längre styrs inifrån sig själv, från sitt centrum. Hon har ingen kontakt med sitt djupaste jag eftersom hon har brutit den kontakten. Det egna centrumet vet vad som är väsentligt och oväsentligt i hennes liv. När hon har kontakt med sitt centrum kan hon göra sunda val som gör hennes liv rikare i stället för att välja sådant som kväver det. Människan mister kontakten med sitt eget centrum när hon förnekar livet. En egenmäktig livsinställning gör alltså människan tom. Man kan också säga det så här: om människan själv utser sig till sitt livs centrum och börjar diktera villkoren för livet, då utser hon sig till gud. Hon blir herre över liv och död, hon dikterar villkoren för majestätet och ställer krav på det. Ju ivrigare en människa försöka styra sitt liv desto mindre liv har hon så småningom att styra över. Livet är avsett att levas, inte styras. Sam hället so m värd efö rm ed lare När vi funderar på föräldraskapet – och särskilt på avsaknaden av det – finns det skäl att utgå från de värderingar som råder nu. Vi kan lätt konstatera att föräldraskapet i vår kultur inte värdesätts som det borde. Alla har så bråttom att springa ikapp livet och förverkliga sig själva att tiden inte räcker till för enga21


gemang och omsorg om andra. Låt var och en sköta sig själv! Om någon inte klarar av det får samhället ta hand om honom! Föräldraskapet kan inte existera utan att man uppskattar de vuxna, de som är tillräckligt gamla. Varför är det så? Därför att föräldraskapet innebär ett maktövertagande. Det betyder att man prioriterar den ”gamla” eller gammaldags auktoriteten och makten framför den ”nya” eller kortare livserfarenheten. Föräldrarna bestiger tronen och stannar där oberoende av yttre motstånd. De äldre säger till de yngre att det verkligen finns sådant i livet som är sant och riktigt trots att det inte motiveras i detalj. Den som är äldre stöder sig på sin livserfarenhet och använder sin makt gentemot den som är yngre och pekar på vissa fakta. Då behöver inte varje generation göra om allting; vissa grundvärden erbjuds som vedertagna, självklara, och man väntar sig att den yngre generationen skall följa dem lika självklart. Det är en tydlig maktutövning och den lotten har fallit på föräldrarna. Om man tar den makten avstår man från bekvämlighet. Makt är ingenting behagligt – man kan ta den bara genom att ta ansvar. Därför innebär den i grund och botten att man tjänar, ställer sig till förfogande. Den äldre personen tjänar den yngre när han säger att vissa saker är självklara och bör följas. I likhet med tusentals tidigare generationer befriar den äldre generationen den yngre från att bygga upp förhållningsregler. Mänskligheten har under hela sin existens lärt sig en viss moral som har visat sig vara god. Vi har till exempel lärt oss att det är förbjudet att döda, att man inte skall stjäla eller vara otrogen mot sin man eller hustru. Vi har också lärt oss att egocentricitet är någonting destruktivt som hotar det goda i samhället. Därför måste människan lära sig att ta hänsyn till andra. Var och en måste tillägna sig samhällets synvinkel och lära sig att göra val som inte hotar de gemensamma intressena. Var och en måste också lära sig att göra val som inte förstör människans indi-

22


vidualitet. Det individuella är värdefullt på samma sätt som det samhälleliga. Till mänsklighetens gemensamma kunskap hör också behovet av trygghet och närhet, av föda och vila. Under årtusenden har vissa normer utkristalliserats och konstaterats vara goda och värda att följa. Men det har krävts tusentals år för att samla detta material och inse dess innebörd. Följaktligen har det varit viktigt för människan att förvalta kunskapen genom att ge den vidare till följande generation. Man har ansett det orimligt att varje nykomling skulle tvingas hitta på regler på egen hand; det skulle skada mänskligheten och leda till fullständig anarki och kaos. Människan skulle då mista sin mänsklighet och återgå till en djurisk tillvaro. De kommande generationerna får den dyrbara kollektiva kunskapen och erfarenheten som en gåva som barnens föräldrar har anförtrotts att ge vidare. Det stora kollektivet har delegerat uppgiften till ett mindre. Mänskligheten har vetat att det tar sin tid att förmedla kunskapen till de efterkommande. Kunskapsförmedlingen förutsätter att man beaktar vissa lagbundenheter som hör samman med barnets utveckling som person. För att detta kollektiva arv skall internaliseras måste barnet ta det till sig och uppleva att det är någonting som är barnets eget. Kunskapen kan inte förbli ytlig information utan måste forma barnets person och i sin helhet prägla barnet. Därför skall kunskapen förmedlas till människan när hennes personlighet håller på att formas. Uppgiften förutsätter ett visst djup och konti­nuitet och förmedlingen bör rikta sig till barnets person. Det är endast via en person som någonting kan riktas till en annan person. Därför kan inget anonymt samhälle eller kollektiv förmedla den viktiga kunskapen; det är individernas uppgift. Och inte nog med det: förmedlingen har tillfallit dem som har en unik relation till dem som står i tur att lära sig. Den unika relationen hjälper den vuxne att nå kärnan i barnet, den 23


kärna som senare blir den växande människans utgångspunkt när hon skall visa att hon tillägnat sig den beteendekod som mänskligheten samlat in under årtusenden. Den unika relationen heter kärlek. Barnet behöver en kärleksfull omgivning för att kunna utvecklas gynnsamt och tillägna sig mänsklighetens gemensamma egendom. Den gemensamma egendomen, resultatet av en kärleksfull växelverkan, har sitt säte i samvetet. Samvetet väcks när kärlek och sanning förenas. Det finns ingen annan kärlek än den som hör samman med sanningen. Kärleken är alltid sannfärdig och därför både mjuk och hård. Kärleken innebär att man respekterar och värnar om en människas person. Sanningen innebär att man erkänner mänsklighetens gemensamma moral och de gällande spelreglerna. Man kunde kanske säga att kärleken värnar om individens integritet medan sanningen försvarar samhällets integritet. Sanningen består av vissa gemensamt erfarna och gällande lagbundenheter som individen underkastar sig. Men kärleken garanterar individens okränkbarhet. Föräldrarnas uppgift är att förmedla sanning och kärlek. M ed ierna o c h värd ering arna Kulturen är ett kollektiv och där gäller vissa gemensamt överenskomna värden. De kollektiva värderingarna är överbryggande moralstrukturer som ansluter sig till moralen – ett slags avtal i sammanfattning – som styr så att valen alltid grundas på vissa värderingar. Vi kan påverka värderingarna och gör det också, på många olika sätt. Medierna skapar till exempel värderingar i allra högsta grad. Medierna säger inte direkt vad som är rätt och fel men definierar verkligheten genom att välja vad som diskuteras. I sin nyhetsvärdering definierar massmedierna vad som är viktigt och mindre viktigt. När pressen väcker en diskussion om hur många daghem det borde finnas i en kommun har de redan definierat verkligheten: det måste fin-

24


nas daghem. Man diskuterar inte om daghemmen måste finnas utan hur många de borde vara. När samma diskussionsämnen hela tiden framkastas får allmänheten en uppfattning om att verkligheten faktiskt består av det som diskuteras. Vi tar ett exempel. Ett nyhetsankare berättar att det i en viss kommun diskuteras om man borde anställa flera speciallärare för att trygga arbetsron eller skaffa flera datorer till skolan för att öka elevernas trivsel och undvika att dessa stör skolarbetet. I det här fallet låter man förstå att skolornas bristande arbetsro beror på att det inte finns tillräckligt med underhållning eller att elevernas fostran är bristfällig. Man ger med andra ord det självklara intrycket av att skolans uppgift är att underhålla och fostra barn och unga. Man frågar inte om de som inleder sin skolgång eventuellt inte är mogna för skolarbetet. Man beaktar inte hemmet, söker inga svar där. En sådan nyhetsförmedling säger oss att barn inte skall fostras hemma; det är närmast samhällets uppgift. För många människor fungerar medierna psykologiskt sett som ett slags sinnebild av den goda fadern och modern. En god far berättar vad som är viktigt och mindre viktigt i världen. Då behöver vi inte ta ställning till allt. Pappa kan man lita på, pappa och mamma sköter om och ser till att allt blir så bra som möjligt. Om pappa berättar att det man talar om just nu är en viss kändis bröst eller Clintons cigarrlekar lyssnar barnen allvarligt och litar på att pappa nog vet vad som är viktigt och mindre viktigt här i världen. Barnet tror att det är en väsentlig fråga. Alla har ingalunda så bristande omdöme; de flesta människor blir irriterade av kvällstidningarnas sätt att förmedla nyheter, men trots det avgränsas verkligheten i och med att pressen väljer diskussionsämnena. Mekanismen är i stort sett densamma som när föräldrarna presenterar verkligheten för barnet. Föräldrarnas samtalsämnen och känslor, allt som de vuxna behandlar tar form hos 25


barnet och blir slutligen barnets verklighet. Barnen kan inte bearbeta och strukturera det som ligger utanför föräldrarnas referensram vare sig dessa vill det eller tillåter det. Därför kan man säga att föräldrarna presenterar verkligheten för sina barn genom att avgränsa den. När medierna bombarderar oss med reklam formas också värderingar. Reklamen definierar verkligheten. Verkligheten består därefter delvis av det som är fakta i reklamen. Ingen diskuterar längre om det skall finnas reklam eller inte, där­ emot diskuterar man hurudan reklamen skall vara. När vi säger­ att vi har så bråttom och är så stressade – att alla är så stressade – tror vi lätt att brådskan på något sätt finns utanför oss, att den är någonting som slukar oss och att det enda vi kan göra är att beklaga det hela. Vi frigör oss från det ansvar som hör samman med brådskan när vi gör den till ett monster som slukar oskyldiga offer. Då har vi kollektivt skapat ett värde; brådskan är ett fenomen som ingen kan göra någonting åt, den behärskar vår verklighet och vi måste anpassa oss till den. I egenskap av ett kollektiv kan vi alltså skapa värden som reglerar våra val så att de blir enhetliga. Kanske är detta ett slags sammanhållande kraft som är avsedd att garantera förutsägbarhet och trygghet. Det avvikande blir då ett hot som snabbt måste elimineras. Fö räld rarnas skuld Föräldraskapet är djupt förbundet med de värderingar som råder i en kultur. Det kan finnas föräldraskap bara där det uppskattas. Varför är det så? Därför att föräldraskapet är en uppgift som saknar yttre glans. Det ger inga synliga belöningar, man gör inte karriär med det. Man får varken lön eller pension. Samhälleligt sett är föräldraskapet alltså inte värdefullt. När man frågar en hemmamamma vad hon arbetar med kan det hända att hon svarar: jag arbetar inte, jag är bara hemma.

26


Att ta hand om ett barn är inget riktigt jobb om man enligt dagens värderingar anser att arbete är enbart det man får lön för. Det hör till saken att tala vackert om barnavård och det får gärna finnas goda föresatser och planer, i synnerhet inför val eller när man utarbetar familjepolitiska program. Men i praktiken delegerar man ansvaret för barnen till kollektivet. Den allmänna uppfattningen är att det är samhällets sak att ta hand om barnen medan föräldrarna är på jobbet. Den som är utan arbete har inget värde och står utanför. Han får naturligtvis finnas och man ser till att hans existens är någotsånär tryggad men han är ändå mindre värd än andra. I det här värdeklimatet är det meningen att föräldraskapet skall förverkligas men eftersom det är så svårt, så låter vi bli. Men att ge upp föräldraskapet väcker skuld och illamående. På något plan är vi medvetna om att föräldraskapet trots allt är föräldrarnas uppgift. Jag är medveten om att jag saknar slutliga bevis eller argument när jag säger så. Lika väl kunde man påstå att vem som helst kan uppfostra barn. Det förekommer ju; ibland är det trots allt en bättre lösning än att låta barnens egna föräldrar ta hand om sina barn. I ett TV-program intervjuades jag av en forskare som frågade om jag verkligen anser att ett lesbiskt par inte skulle kunna fostra en liten pojke. Jag stod för min åsikt. En pojke behöver en manlig förebild och en lesbisk är inte en man. Forskaren frågade om jag inte kände till de undersökningar som visar att lesbiska är fullt kapabla att ta hand om barn. Det gjorde jag inte. Jag hänvisade bara till min verksamhet som terapeut i drygt tjugo år och den övertygelse arbetet gett mig, annat hade jag inte att komma med. Jag kände mig som en fullständig narr. Forskaren betraktade mig föraktfullt och medlidsamt och för ett ögonblick såg jag mig själv med hans ögon: en patetisk dumskalle med förstelnade attityder och fördomar som skymde verkligheten. Efteråt har jag grubblat på saken flera gånger och undrat 27


varifrån min övertygelse egentligen kommer. Jag har dragit slutsatsen att det inte alls handlar om förnuft utan om samvete. Mitt samvete säger att den som sätter barn till världen ansvarar för barnets omvårdnad. Det ansvaret kan inte kan överföras på någon annan. Om en människa inte kan ta det ansvaret har hon ansvaret att be samhället om hjälp. Om samhället övertar ansvaret är också detta i sista hand föräldrarnas sätt att bära ansvaret för sitt föräldraskap. Föräldraskapet fungerar i det fallet så att någon annan får omvårdnaden om barnet, för barnets eget bästa. Frågan är inte bara filosofisk, den har också praktiska konsekvenser: till exempel att barnets föräldrar inte när som helst kan kräva att åter få ta hand om barnet. De delar då på ansvaret för sitt föräldraskap och kan inte ta sina barn från ett hem där de har rotat sig, trots att föräldrarna vid en viss tidpunkt anser sig vara kapabla att ta ansvaret. När jag hänvisar till samvetet och ger det som argument för föräldrarnas ansvar för sina barn gör jag det fullt medveten om att jag inte kan bevisa samvetets existens. Någon säger kanske att samvetet är detsamma som överjaget, som varierar från kultur till kultur, ja till och med från familj till familj. Det är sant. Men överjaget är inte detsamma som samvete. Samvetet har med Gud att göra. Gud har gett oss det för att vi skall känna Hans vilja. Det här kan ingen människa i hela världen bevisa. Men ingen kan heller bevisa motsatsen. Därför är en människa som tror på samvetet och Gud inte en gnutta mindre ”vetenskaplig” än den som inte tror. Båda förhållningssätten handlar om tro men man föreställer sig att det på något sätt är mera vetenskapligt och objektivt att inte tro på Gud. Med vetenskapens hjälp kan vi inte se Gud, inte heller kan vi påvisa att Han skulle finnas. Men det betyder inte att Han inte existerar. Det säger bara att vi inte via vetenskaplig fakta kan se Gud, vilket självfallet är en helt annan sak. Vetenskapen borde med hjälp av sin slutledningsprocess erkänna detta faktum för egen del.

28


Antagligen kommer så att ske. Men det finns ”vetenskapsfräls­ ta” som inte vill inse det. Den allmänna uppfattningen att föräldraskapet inte i första hand är en uppgift för barnets far och mor väcker en konflikt inom föräldrarna. Skuldkänslorna finns, men kollektivet noterar dem inte utan försöker neutralisera dem. Men föräldrarnas skuldkänslor är i själva verket sunda. De vittnar om att föräldrarna är medvetna om att de ansvarar för sina barn. Skulden visar alltså att föräldrarna och deras uppgift är någonting värdefullt. Men om föräldrarnas rätt till skuldkänslor inte respekteras tas deras naturliga auktoritet ifrån dem och deras uppgift saboteras. Man konfronteras inte med skulden utan bortförklarar den. Det kan göras till exempel så att man hänvisar till samhällets värderingar och konstaterar att föräldraskapet egentligen hör till kommunen, daghemmet, skolan, socialmyndigheterna – inte till föräldrarna. En svensk journalist berättade att han och hans fru skuldbelades för att de beslöt att själva sköta om sitt barn i stället för att sätta det på dagis! Vår tids föräldrar förvirras av en situation som denna. De känner en naturlig skuld ifall de inte sköter om sina barn men enligt vår kultur borde de känna skuld om de gör det. Också myndigheterna vet – påstår jag – att barnuppfostran är föräldrarnas ansvarsområde. Men eftersom våra värderingar talar ett annat språk axlar samhället ansvaret för föräldraskapet, trots insikten om att det inte är dess uppgift. Det här väcker vrede hos lärare och socialmyndigheter. Men vreden kan inte kännas vid eftersom föräldraskapet är myndigheternas uppgift. Den blir utan namn och adress eller maskeras till cynism, arrogans och överdriven sakkunnighet. Den leder också till utbrändhet eftersom vreden blir en inre börda som binder kraftresurserna och kväver kreativiteten. I en sådan situation får man inte skuldbelägga någon eftersom ingen upplever sig som ansvarig. Man får inte ge föräld29


rarna skuldkänslor, för de har ju gjort vad de kunnat. Lärarna får inte skuldbeläggas eftersom inte heller de upplever sig som ansvariga för barnen. Daghemmen gör sitt bästa, och man får därför inte skylla på dagispersonalen. Ingen är skyldig eftersom ingen är tillräckligt engagerad för att uppleva fostran som sin angelägenhet. Föräldrarna accepterar inte skulden eftersom de i det rådande värdeklimatet saknar förutsättningar för sin uppgift. Deras uppgift har ogiltigförklarats, de behövs inte. Jag vill understryka att ogiltigförklaringen inte sker verbalt. I teorin är föräldrarna viktiga men attityderna visar något helt annat. Föräldrarnas reaktion är sund. Man kan inte ta ansvar om man förvägras det. Om förtroendet för föräldrarna som fostrare av barnen saknas och föräldraskapet inte får tillräckligt stöd genom sociala och familjepolitiska åtgärder har samhället berövat föräldrarnas deras uppgift. Men samhället kan varken sköta uppgiften eller ta ansvaret, det hela blir bara en skenbar verksamhet, ett slags bländverk. Man vidtar olika åtgärder för att övertyga sig om att ansvaret för föräldraskapet är tillräckligt: man skapar till synes goda förutsättningar för föräldraskapet, man bygger daghem och massproducerar olika lösningar. Föräldraskapet blir institutionellt men kärleken kan inte institutionaliseras. Kärleken måste ha ett ansikte, den kan inte vara ett opersonligt och konstruerat system. Det finns ingen annan kärlek än den som förmedlas av en person. Kärleken är alltid personlig; utan människor finns den inte. En kärlek som görs till ett system dör, och systemet förblir ett system. Därför befinner sig den kollektiva kärleken på principernas, kommunikéernas och i bästa fall på de goda avsikternas nivå. Detta inkluderar också personalfortbildning. Fortbildningen i sig är naturligtvis en utmärkt sak men en kurs kan inte älska ett barn, lika litet som ett pappersark i formatet A4 kan ge barnet värme. Ett bra exempel på den institutionaliserade kärleken är följande: när missionärer­na förr skulle omvända stora

30


folkmassor blev dopet problematiskt. Tiden räckte inte till för missionärerna att döpa alla människor var för sig – i stället använde man sig av en brandspruta! Kö nsro llerna Ett mycket intressant område som påverkas av den omedvetna konflikten mellan det stora kollektivet, det vill säga samhället och det lilla kollektivet, det vill säga familjen, är diskussionen om könsrollerna. Jag har en tes – även om det tillhör det mest förbjudna att framföra dessa tankar: Tänk om det är så att de små barnens omvårdnad först och främst är moderns uppgift?! Min tes är inte att det är moderns enda uppgift. Jag menar inte därmed att kvinnan skall vara mindre värd, inte heller att mannen på det sättet skulle befrias från sitt ansvar som far. Jag menar att det är moderns naturliga uppgift att sköta om barnen när de är små, annars skulle det vara svårt att förklara varför kvinnan har livmoder och bröst. Brösten gläder naturligtvis också mannen men jag tror inte att naturen har utrustat kvinnan med dem för hans nöjes skull. Mannen har ingen glädje av livmodern, tvärtom, den åstadkommer ju menstruationer. Vi torde alltså kunna dra slutsatsen att kvinnans livmoder och bröst i första hand finns till för att säkra släktets fortbestånd. Man kan gå ett steg längre och konstatera att kvinnans omvårdnad av barnet fortsätter efter förlossningen. Den upphör inte heller när amningen gör det. Varför inte? Jo, därför att barnet ännu inte är redo att ge sig ut i världen på egen hand när det har tröttnat på att dia. Det är omöjligt att föreställa sig att ett två veckor gammalt barn skulle vara redo för daghemmets utmaningar. Moderskapet sträcker sig långt utöver förlossning och amning. Jag tror att alla mammor åtminstone på något plan vet det. Därför känner varje nybliven mamma också skuld om hon sliter barnet upp ur sängen klockan sex på morgonen och slä31


par i väg med det till daghemmet för att själv få gå till jobbet. Men eftersom omvårdnaden av barnet enligt rådande värderingar inte är mammans uppgift låter hon bli att erkänna sina skuldkänslor. Hon får varken uppmuntran eller stöd för att kunna kännas vid sin skuld. Skulden kan förvandlas till vrede: Varför kan inte mannen lika väl ta hand om barnen? Varför måste hon göra det ensam? Och hon ser bara mannens rygg innan han rusar i väg till jobbet för att ha roligt. Kvinnan lever i en omgivning där bara den som jobbar och får lön är värdefull. Hon vill också vara värdefull, alltså börjar hon jobba och får lön. Nu inser båda parterna att barnet blir ensamt. Det gäller att hitta någon som tar hand om barnet. Mannen och hustrun ser på varandra. Mannen vill inte höra talas om att agera mamma och hänvisar till att det inte alls är hans sak. Ensamheten kan bli outhärdlig för kvinnan eftersom hon behöver en omgivning där också hon får känna sig värdefull och där hennes moderskap stöds. Men eftersom det inte sker besluter hon sig för att bli man och på det sättet få erkänsla. När båda föräldrarna har blivit män finns kvinnan inte längre och det leder till skuldkänslor för båda parter. Kvinnan känner skuld över att hon inte tar ansvar för sitt moderskap och mannen över att han slingrar sig ur sin uppgift som man. Mannens uppgift är att göra det möjligt för kvinnan att vara mamma. Han borde trygga både de ekonomiska och moraliska förutsättningarna för det. Men det gör han inte om han underskattar föräldraskapet. Och om han har förblivit på en pojkes nivå i förhållande till sin hustru kan han tvärtom uppleva barnet som ett hot. Barnet tar kvinnan ifrån honom och kräver överhuvudtaget alltför mycket av honom. Diskussionen om könsrollerna väcker vrede och skuld hos båda parter. Man får inte tala om olikheterna mellan kvinna och man, alltså talar man i stället om jämlikhet. Jämlikhet innebär ofta att varken kvinnan eller mannen behöver sköta om barnen

32


utan båda har lika stor rätt att förverkliga sig själva. Alltså lämnar man barnet på ett reservat och låter politikerna stifta lagar som i sin tur skapar värden som bekräftar detta. När den allmänna opinionen och de rådande värderingarna säger att kollektivet ansvarar för de efterkommande är saken klar. Men mängder av olösta problem återstår. Ett av dem är det vi redan tidigare berörde: att kollektivet inte kan älska. Vi ser följderna i ungdomsvåldet, drogmissbruket och oroligheterna i skolorna. Ett annat problem är att olikheterna mellan kvinnor och män neutraliseras. Det bidrar till att det blir nästan omöjligt att leva i ett varaktigt parförhållande. Ett litet kollektiv som familjen belastas alltför mycket när det gäller barnomsorgen, eftersom stödet från det stora kollektivet saknas. Det blir för tungt att ta hand om barnen när familjen lämnas ensam med sin uppgift. I det här systemet blir mammorna och papporna överflödiga, liksom männen och kvinnorna. I stället uppstår en grupp neutrala individer som har en ytlig syn på könsrollerna. Rollerna sexualiseras, vilket i sin tur leder till att den sexuella njutningen överbetonas. Sexualiteten består inte bara av själva parningsakten – den är en betydligt större och vidare helhet. Men när könsrollerna förytligas blir själva innebörden av att vara kvinna och man närmast en tvångsmässig och rituell upprepning av parningsakten. Det här har också lett till att den pornografiska industrin blomstrar. När sexualiteten blir en upprepning av tvångsmässig parning eller sexuella spänningar understryks betydelsen av de yttre signaler som leder till själva akten. De upprepas och utnyttjas för att åstadkomma sexuell upphetsning, och detta därför att sexualiteten inte längre betraktas som en större och djupare helhet. En vidare syn på sexualiteten skulle avleda den överdrivna uppmärksamheten från parningsakten och stärka en vuxnare och mognare attityd, som dessutom skulle skydda mot sexberoende. 33


Vad menar jag med en vidare syn på sexualiteten? Att gå vidare från parningsakten och dess förberedelser; att bli gravid och vara gravid. I det skedet borde mannens sexualitet uttrycka sig så att han skyddar sin hustru under graviditeten. Han borde också glädja sig åt den i stället för att uppleva graviditeten som ett hot eller som en period då kvinnans sexuella dragningskraft avtar. För att precisera det: mannen borde visa sin sexualitet genom att glädja sig över att hans hustru är gravid i stället för att kräva samma sexuella signaler av henne som vid parningsakten. Kvinnans sexualitet börjar således mogna i och med gravidi­teten. Parningsakten är över; nu råder fruktbarhetens tid. Så framskrider sexualiteten och mognar från graviditet till förlossning och därefter till omsorg om barnet. Parningsakten har fortfarande sin givna plats i sexualiteten, men mycket nytt har kommit till. D en pubertala kulturen Föräldraskapet är ett uttryck för en vidare syn på sexualiteten. En sexualitet under ansvar och som inte förblir en pubertal upprepning av parningsaktens ritualer kan mogna till föräldraskap. Föräldrarna fokuserar inte på den egna njutningen utan lär sig att tänka på sina barns bästa. Det verkar som om detta synsätt håller på att försvinna i vår kultur. Mognadsprocessen blir bristfällig, man hittar inte riktigt fram till den omsorg som barnet skulle behöva. Papporna och mammorna blir inte fullvuxna utan stannar på en nivå där de enbart ser till sina egna behov och vill förbehålla sig rätten att själva vara barn. Den sexuella utvecklingen stannar upp och det pubertala utropas till ett kollektivt värde, allt för att kulturen inte skall behöva möta sin egen omogenhet. En naturlig följd blir då att parförhållandet och hemmet – som båda är avsedda att säkra kontinuiteten – håller på att upplösas. Ett långt parförhållande tryggar omvårdnaden av

34


barnen. Om vår kultur på allvar inriktar sig på att ta hand om sina efterkommande är dess uppgift att stöjda parförhållandet och stärka familjens ställning. Men om föräldrarna är omogna och i första hand söker egen njutning och lycka, mäter de hur meningsfullt och välfungerande parförhållandet är med sin egen måttstock: det vill säga hur förhållandet känns. Om det känns bra fortsätter de. Men mår de dåligt och det uppstår en kris tolkar de mycket snabbt situationen som ett tecken på att de måste byta hustru eller man. En ytlig syn på sexualiteten leder alltså till att kontinuiteten riskeras – i och med det blir det omöjligt att utveckla en trygg uppväxtmiljö för barnen. I en sådan värdemiljö tänker man att kärlekens uppgift är att hålla äktenskapet vid liv. Om kärleken försvinner måste äktenskapet upplösas. Man ingår ett nytt äktenskap och om kärleken tar slut måste också det äktenskapet upplösas. Om erfarenheten är den att inga äktenskap verkar hålla gifter man sig överhuvudtaget inte. Man blir sambo. Att vara sambo innebär att det är bäddat för snabbskilsmässa. I denna värdemiljö är äktenskapet en krävande institution eftersom utgångspunkterna i äktenskapet är att parterna förbinder sig till ansvar. Äktenskapet ingås alltså för att det skall hålla. Man tänker att äktenskapet håller kärleken levande, inte att kärleken håller äktenskapet levande. Det är mer än förståeligt att långa äktenskap blir allt mera sällsynta, när tyngdpunkten har flyttats över från att sköta om barnen till att sköta om sig själva. Som en följd av det här blir barnens uppgift att göra föräldrarnas liv meningsfullt. Föräldrarna har rätt att få barn. Barn är roliga, söta och underhållande. Man leker och är kompisar med dem. Trendmedvetna föräldrar skaffar barn för att göra sig intressantare. Barn ”skaffas” som om de vore sommarstugor, segelbåtar eller aktier. Barnen görs till objekt för konsumtion och skjuts åt sidan när de inte längre är lika gulliga. I ett 35


skede dyrkar föräldrarna dem och förevisar dem för grannar och vänner. Detta för att barnen i sin gullighet också skall göra föräldrarna lite gulligare. Barnen är ett slags utställningsföremål som kläs enligt senaste modet. De får allt vad de vill ha därför att man inte vill göra dem besvikna. Det kan vara ett sätt att hantera den skuld man förnekar. När man inte närmar sig barnet som förälder uppstår skuldkänslor. För att undvika skuldkänslorna dränker man kanske barnet i saker och i ”allt som är bra och gott”; då har föräldrarna ”gjort allt” och ingen kan anklaga dem för någonting. Problemet ligger ju självfallet i det faktum att barn inte behöver materia – de behöver föräldrar som inte söker sina barns godkännande i så hög grad att de manipulerar barnen genom att köpa deras kärlek. När föräldrarna avstår från föräldraskapets ansvar överskattas experterna i stället. Jag hörde en märklig intervju i radion med en ungdomspsykiater som hävdade att barnens fostran är en angelägenhet för samhället. Hon talade om ”proffsfostrare” och syftade av allt att döma på till exempel psykiatrer, dagispersonal, lärare och personalen vid barnrådgivningen (bvc). Intervjuaren frågade flera gånger om det inte är föräldrarna som har ansvaret för barnens fostran. Då utbrast psykiatern triumferande att föräldraskapet är en så stor utmaning att det är föräldrarnas plikt att se till att barnet har tillräckligt många proffsfostrare! Hon sade inte att föräldrarna saknar kompetens att fostra sina barn, men det var underförstått. Här framkom det faktum att kollektivet har övertagit ansvaret för barnens fostran. Psykiatern representerade kollektivet och ansåg att ansvaret var kollektivets. Värderingen som låg bakom detta var att föräldraskapet är alldeles för krävande för vanliga människor och därför behövs det experter. Bara en expert kan älska ett barn och därför måste samhället se till att experterna finns till hands för barnets bästa. Föräldrarnas uppgift är att leda barnen till experterna för att barnen skall få sakkunnig

36


fostran och impulser. Det är en förträfflig och bekväm värder­ ing i en kultur där föräldrarna inte är fullvuxna och inte tar ansvar för sina barn.

37


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.