9789155263584 by Smakprov Media AB

Foto: Anders Deros

Åke Edwardson (f. 1953) är mest känd för sin framgångsrika kriminalserie om kommissarie Erik Winter. Edwardson har även gett ut bland annat berättelsesamlingen Genomresa (1999), romanen Jukebox (2003), novellsamlingen Winterland (2004) och ungdomsromanerna Samurajsommar (2005) och Drakmånad (2006) samt ägnat sig åt dramatik och litteraturkritik. 2010 utkom romanen Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem och 2011 kom den psykologiska thrillern Möt mig i Estepona. År 2012 gjorde Erik Winter comeback i Hus vid världens ände och 2013 utkom Marconi Park, den tolfte boken i serien. Åke Edwardson är i arbete med en roman för tänkt utgivning 2017.

ISBN 978-91-552-6358-4

Vintermö 1 V intermor̈ kker_skyddsomslag_ny_tb2_k1.indd er_skyddsomslag_ny_tb2_k1.indd 2

ÅKE EDWARDSON vintermörker

En kvinna som inte kan glömma. En man som aldrig blir rädd. Ett barn som lyssnar efter nattens ljud. Ett personligt meddelande över radion … Sedan debuten 1995 har Åke Edwardson blivit en av landets mest folkkära och mångsidiga författare. Nu har han samlat sina spänningshistorier i en stor volym och de presenteras här i omarbetat skick tillsammans med nyskrivet material. Flera av berättelserna är tidigare opublicerade i Sverige. Åke Edwardson är kanske mest känd för sin prisbelönta och kritikerrosade kriminalserie om kommissarie Erik Winter. Och tonvikten i Vintermörker ligger på hans kriminalberättelser. Men här finns även flera skräck- och spökhistorier samt en gripande – och spännande – kärleksnovell.

ÅKE EDWARDSON er k r ö o m r e t Vin

SAMLA DE SPÄNN INGS HISTO RIER

2016-07-07 14:24

”Sun comes up and goes back down” Chris Stapleton: Parachute

© Bokförlaget Semic och Åke Edwardson 2016 www.semic.se Omslagsfoto: Folio Omslag: Lars Söderman Formgivning inlaga: Moa Edlund Tryckt hos ScandBook, Falun 2016 isbn 978-91-552-6358-4 De flesta av novellerna i ”Vintermörker” har tidigare tryckts i tidskrifter och antologier, såväl svenska som utländska. De publiceras här i omarbetat skick tillsammans med nyskrivet material.

ÅKE EDWARDSON r e k r ö o m r e t n Vi

noveller Allt är egentligen perfekt 7 Personligt telegram 23 Vintermörker 55 Återvändaren 81 Kommit för att stanna 95 Men det var långt härifrån 113 Nästan ett leende 135 Drömpolisens sista fall 163 Istid 173 Astrid och Isak 191 En första gång för allt 207 Barnen i snön 219 Och sedan såg jag dig på balkongen 233 En-två-tre-fyra 251 Fönstret 267 Det går aldrig över 281 På vår tröskel står 293 Snart skulle det bli mörkt 313 Mannen som aldrig blev rädd 325 Tyst minut 341 Större än livet 361 När snön föll 371 Öppna så får du se 383 Aldrig i verkligheten 407 Mörkret kring Elin 425 Viareggio 439 Under ytan 501 Stege från himlen 507

Till Lilly, min รถgonsten

Allt Ă¤r egentligen perfekt

telefonen ringde på luciakvällen, det var inte så sent men barnen hade somnat. Han kände inte igen numret men svarade ändå. ”Ja? Det är Peter.” ”Peter! Christian här!” ”Christian?” Namn och röst var bekanta men avlägsna, som ett minne som nästan bleknat till luft. ”Christian Becker! En röst från det förflutna!” ”Becker!” Han hörde sitt eget utropstecken. Minnena kom tillbaka, omedelbart som en vind, alla var inte trevliga. Men Becker hade varit en vän. ”Jag läser om dig”, sa Christian. ”Det är mer än jag gör.” ”Ha ha, du är berömd, gamle vän.” ”Inte längre.” ”Vad menar du, Peter?” ”Det är längesen jag var med i medierna. Inte för att jag lider, precis. Men det var längesen jag skrev någonting som någon brydde sig om. Inte för att jag lider av det heller.” ”Struntprat, min vän. Du är en av landets största författare och alla väntar på din nästa bok.” ”Alla?” ”Ha ha, ja just alla. Vi väntar alla! Det är dags att du publicerar den, grabben.” ”Kanske i nästa inkarnation.” De hade fortsatt samtalet en stund till. Christian var entusiastisk och han själv försökte ta ner det till vad det var: skrivkramp och tystnad. Det kanske inte var direkt skrivkramp men han kände ingen längtan till skrivbordet på morgnarna. Tidigare hade inte ett hästspann kunnat dra honom därifrån. Nu slutade han skriva tidigt på förmiddagarna, ju tidigare, desto bättre. Han hade föreslagit att barnen skulle vara hemma med honom hela dagarna när han ändå inte skrev. De skulle ha råd med det ett tag. Någon gång skulle han skriva en bok igen som skulle ge pengar. Han kände ingen brådska. Allt är egentligen perfekt 9

Och ändå kände han sig sorgsen, som om någonting i honom hade dött för alltid. Som om han visste att han aldrig mer skulle kunna berätta en berättelse till slut. ”Då ses vi på fredag”, hörde han Christian säga. De hade tydligen beslutat att träffas. Och här hemma. Han undrade vad Elin skulle säga. ”Var det verkligen ett bra tillfälle?” sa hon. ”Mitt i julstöket.” ”Det blir bara någon timme.” ”Ni kunde gått till en pub. Jag tycker det är en bättre idé. Jag är för trött för att vara värdinna.” ”Du behöver inte vara värdinna. Och Christian ville gärna komma hit och se hur vi har det.” ”Och du ville inte säga nej?” ”Nej.” Han log. ”Det är svårt att säga nej till Christian.” ”När sågs ni senast?” ”Ja … det är nog över tjugofem år sedan. Trettio år.” ”Och du kan fortfarande inte säga nej till honom.” ”Jag skojade.” ”Det lät inte som skoj.” Christian ringde på dörren klockan sju. Barnen var fortfarande uppe. De tävlade till dörren för att öppna. ”Nämen hej, små barn!” sa han och skrattade. Han var sig lik, väldigt mycket till och med. Peter kunde inte se någon skillnad på trettio år men kanske han hade glömt. Christian sa något som han inte uppfattade. ”Förlåt, vad sa du?” ”Du har inte förändrats alls, Peter.” ”Äh. Kom in och stäng dörren. Det är kallt.” ”Ja, det är väldigt kallt för årstiden”, sa Christian och stängde dörren efter sig. ”Det är midvinter”, sa Elin. ”Det är meningen att det ska vara kallt.” ”Ja, det här är alltså min fru”, sa Peter. ”Angenämt”, sa Christian och sträckte fram handen. Elin tittade på den och tog den men hon strålade inte. Peter tänkte att hon kunde anstränga sig lite men det gjorde hon aldrig. Hon förställde sig inte, hon var som ett barn på det sättet. 10 vintermörker

”Jag lägger barnen nu”, sa hon. ”Godnatt, barn”, sa Christian. ”Jag kommer upp sedan och säger godnatt”, sa Peter. ”Jag kanske följer med”, sa Christian och log. De satt framför den öppna brasan. Eldstaden var en av husets finaste detaljer, han kunde sitta i timmar och se in i lågorna och glöden och drömma om ingenting. Det var när han tänkte på ingenting som han mådde som bäst. När han skrev mådde han som sämst, han hade förstått det. Allt detta resande tillbaka i livet för att finna stoff, ett ändlöst Highway 61 Revisited, det var inte nyttigt för själen. Människan är inte skapad att se bakåt, det är framåt som gäller. Det är inte därifrån man kommer som spelar någon roll, det är vart man är på väg, och så vidare och så vidare. Han kunde intala sig detta och sedan låta bli att tänka på det alls men den stora lyckan ville inte komma för att stanna. Och nu hade Christian dykt upp och han verkade aldrig ha lämnat det förflutna. Han började i stort sett varje mening med ”Minns du …” ”Minns du när rektorn förbjöd skoltidningen?” sa han nu. ”Och du gav ut den i alla fall!” ”Jag var inte ensam.” ”Minns du att vaktmästaren hjälpte till att trycka den?” ”Klart jag minns.” ”Minns du att du skrev en novell i varje nummer?” ”Lägg av nu, Christian.” ”Minns du inte?” ”Jag vill inte minnas all skit man hittar på i ungdomen.” Christian såg plötsligt allvarlig ut. Han hade stannat med whiskyglaset halvvägs till läpparna. Han ställde ner det igen. ”Det är ju det som gjort dig till författare. Att du kan minnas och sedan gestalta det. Det är inte skit, det är så långt från skit man kan komma. Du har fått en unik gåva, Peter. Bara en människa på miljonen har en sådan gåva. Nej, jag överdriver inte. Du är en riktig författare. Det finns de som kallar sig författare men de kommer inte upp i din klass. De kan inte ens räknas som författare. Brödskrivare kan man kalla dem i bästa fall. Ingen kommer upp i din klass, Peter.” Allt är egentligen perfekt 11

”Säg det till stipendienämnderna”, sa Peter. Han försökte skratta men skrattet nådde inte ut genom munnen. ”Det ska jag verkligen göra”, sa Christian. Han hade fortfarande inget leende på läpparna, det var som om han tog sitt eget struntprat på allvar. ”Ge mig adresserna bara. Jag tar hand om det.” ”Jag skojade”, sa Peter. ”Det är inget att skoja om”, sa Christian. ”Vi talar om din framtid här, Peter. Din unika begåvning talar vi om här.” ”Det är du som talar om den.” ”Du vet vad jag menar. Det måste få ett slut.” Christian satt rakt upp i fåtöljen nu, som om han var på väg att resa sig, och kanske gå. Det skulle vara välkommet. Peter hade ingen lust att fortsätta samtalet, det var inget samtal, en monolog var det, den började gå överstyr, som om Christian eldade upp sig av det han sa och verkligen trodde på det. Någonting glimmade till i hans ögon, någonting främmande. Christian reste sig verkligen nu och gick fram till fönstret och såg ut mot vinterkvällen som var mer vit än svart därute, snön såg ut att stiga upp mot himlen och ta över den, ta över hela världen. Den var vit och svart ikväll och det var så allting skulle vara, så enkelt som möjligt skulle allting vara. Deras hus låg avlägset i samhällets utkant och allting som gick att se tillhörde tomten och den var vit och oskuldsfull som deras barn. I dag hade de gjort änglar i snön och om man så ville fanns skuggorna av änglarna fortfarande kvar därute, det skulle frysa på och skuggorna efter barnänglarna skulle finnas kvar hela den långa vintern. De skulle kanske alltid finnas kvar. Det var en egendomlig tanke, som om han inte tänkt den själv. ”Allt är egentligen perfekt”, sa Christian och fortsatte att se ut på den stilla kvällen. ”Vad menar du?” Christian vände sig om. ”Allt är perfekt. Du skulle kunna skapa de perfekta förutsättningarna här, Peter.” ”Förutsättningar för vad?” ”Ditt skrivande förstås.” Christian gjorde en gest med handen, som om den skulle förstärka det han sa. ”Du kan skapa stor konst här.” 12 vintermörker

”Lägg av nu för helvete.” ”Du förstår inte, Peter. Du ser inte vad du skulle kunna ha!” Elin kom in i rummet. ”De vill säga god natt till dig nu”, sa hon. Hon såg Christian stå borta vid fönstret. Han hade vänt sig ut mot det vita och svarta igen. Det såg nästan demonstrativt ut, som om Elin hade kommit in och stört dem. Som om hon trängde sig på. ”Jag går upp”, sa han och reste sig. När han gick tillbaka nerför trapporna till vardagsrummet kände han fortfarande värmen från de sömniga barnen. Han hade nästan somnat själv, det skulle ha varit skönt att bara sjunka ner i sömn och inte vakna förrän i morgon. Men de hade en gäst. Han hörde ett skratt från rummet. Det var Elins. Skrattet gjorde honom glad, det betydde att hon bestämt sig för att stå ut med deras gäst tills han gick. Han skulle ändå snart gå. ”Christian har just berättat hur man gör en perfekt martini”, sa hon när han klev in i rummet. Hon satt i soffan mitt emot Christian. ”Jag känner till den”, sa Peter. ”Ingen vermouth, ingen oliv, ingen is”, sa hon. ”Gin och ett glas och ett kylskåp är det enda man behöver”, sa Peter. ”Inte ens kylskåp”, sa Christian. ”Inte vid den här tiden på året. Det är bara att ställa glas och flaska i snön.” ”Vi har ingen gin”, sa Peter. ”Vi kan göra det i morgon”, sa Christian. ”I morgon?” sa Elin. ”Javisst. Jag kan ta med mig spriten när jag kommer.” ”Vi har … fullt upp i morgon”, sa Elin. ”Det är ju bara några dagar till jul.” ”Desto bättre att vi är fler då”, sa Christian. ”Jag hjälper till med allt.” Elin tittade på Peter. Vad var det för någonting i hennes ögon? Panik? Hon reste sig. ”Jag går och lägger mig nu”, sa hon. ”Jag ska upp tidigt i morgon.” ”Du har inte rört ditt vin”, sa Christian. Allt är egentligen perfekt 13

Hon svarade inte, såg på Christian igen med den där märkliga blicken, en rädd blick kanske, hon gick ut därifrån utan att säga något mer. ”Familjen har så äntligen dragit sig tillbaka”, sa Christian. ”Vad menar du med det?” ”Du har äntligen fått lite frid.” ”Du är ju kvar.” ”Ha, ha, det var inte så jag menade.” ”Hur menade du?” ”Du behöver lugnet, Peter. Det var det jag menade förut. Allting här är perfekt för dig, för ditt skrivande. Stillheten. Allt det vackra därute. Det här underbara huset. Ensamheten. Det är den du behöver mest av allt. Ensamheten. Det är då din unika begåvning kan visa sig igen.” ”Vad fan menar du med ensamheten?” ”En konstnär måste vara ensam när han skapar. Det är vi väl eniga om?” ”Jag är ensam när jag skriver. Vad tror du? Hur skulle det annars gå?” Christian tittade på honom med en lång blick. ”Menar du att jag ska bo ensam?” sa Peter. Christian sa fortfarande ingenting. ”Sånt förändrar inte ett skit”, sa Peter. ”Det är inte en sån ensamhet man behöver.” ”Tänka”, sa Christian. ”Vad?” ”Man behöver ensamheten för att kunna tänka. Skrivande handlar inte bara om skrivande, det har jag själv läst att du sagt i en intervju. Det mesta jobbet är tänkandet före, och efter också, innan omskrivningarna börjar. Den är den tystnaden en författare behöver. Det är den ensamheten.” ”Skulle man följa din linje är det bäst att bli munk”, sa Peter. ”Du försöker skämta bort allt jag säger.” ”Är det inte vad vi gör här? Skämtar?” ”Nej.” ”Vad gör vi då?” ”Vi diskuterar din framtid, Peter.” ”Jag trodde det var mest mitt förflutna.” 14 vintermörker

Christian hade ursäktat sig och gått på toaletten. Peter hade rest sig och gått bort till fönstret. Vit kyla bredde ut sig därute. Han kunde se granen där han alltid gömde sig på julafton i tomtedräkt och med lykta och säcken med paketen. Elin stod vid fönstret med barnen och de såg honom komma och han visste att barnen skrek av skräckblandad förtjusning, det var exakt rätt uttryck i sammanhanget, skräckblandad förtjusning. Någonting man både ville och inte ville ha, men mest ville. Snart skulle han vara tomte igen. Han hade kontrollerat skägget och luvan, allting var på plats. Allting är perfekt för ännu en strålande jul, tänkte han. Det skulle inte bli något skrivet under helgdagarna men det gällde i stort sett alla andra dagar så det spelade ingen roll. Men han visste att han ljög för sig själv. En författare som aldrig skriver är ingen författare, det är bara en enkel vardagsmänniska som en gång ljög för sig själv och till slut kom lögnen ifatt. Christian hade både rätt och fel. Peter gjorde inte det mesta av sin begåvning men hans begåvning var inte unik. Han tittade på klockan. Christian hade varit borta en stund. Han kanske led av dålig mage, Peter hade svagt minne av att mannen haft känslig mage som ung. Whisky är inte att leka med för den som har svag mage, eller så kanske den galna spriten är den bästa kuren. Whisky är en galen alkohol, djävulens dryck, de skotska hedarna och stränderna och torven och vattnet och kornet gör drycken till en hallucinogen. Mardrömmar kan bli verkliga. Peter tittade på klockan igen. Gick karln full husesyn? I så fall mycket tyst, Peter hade inte hört ett ljud någonstans ifrån. Christian var tillbaka. Han såg ut som om han hade varit utomhus, det var något med håret, och ansiktsfärgen. ”Har du varit ute?” ”Nej nej.” Han skakade till, som om han huttrade i köld. ”Nej nej”, upprepade han. Klockan var mycket nu. ”Vill du ha en liten whisky till?” frågade Christian, som om det var han som var värden. ”Klockan är mycket.” ”Ska du upp för att göra något särskilt i morgon, Peter?” ”Vad? Nej, det är barnen … de är hemma i juldagarna.” Allt är egentligen perfekt 15

”Vad hade du gjort annars?” ”Hur menar du?” ”Om du inte haft barnen att ta hand om. Hade du skrivit då?” ”Det handlar inte om det.” Christian hade hällt upp whisky till sig själv. Handen darrade märkbart när han lyfte glaset. Han satte ner det igen. ”Det är exakt vad det handlar om”, sa han. ”Familjen, den så kallade familjen. Den stoppar dig från att skapa konst.” ”Nej, nu får du fan lägga av.” ”Lägga av? Precis som du lagt av?” ”Jag har inte lagt av!” ”Nehej. När publicerade du en bok senast?” ”Det ska du för fan bara skita i!” Christian sa ingenting. Han lyfte sitt glas och drack och satte ner det igen. Han såg på Peter med en sorgsen blick, ja den var sorgsen. Peter såg tårar i hans ögon, det måste vara tårar. ”Det ska jag bara skita i”, sa Christian långsamt. ”Förlåt mig. Men jag kände mig provocerad.” ”Jag förstår.” ”Vad är det du förstår?” ”Hur lite som krävs för att du ska känna dig provocerad”, sa Christian. ”Det kallas den ömma punkten.” ”Jag är inte provocerad.” Christian log sitt egendomliga leende igen. Peter kände en kyla över kroppen, som om han stått ute i snön utan ytterkläder. Det var ett leende som frös kroppen intill benen. ”Världen väntar på dina böcker”, sa Christian. ”Så enkelt är det. Jag har pratat med tusentals människor som tycker som jag.” ”Var någonstans?” ”Va?” ”Var har du pratat med alla tusentals?” ”Lite överallt.” ”Var har du jobbat de senaste åren, Christian?” ”Lite överallt.” ”Som till exempel?” ”Det spelar ingen roll här. Vad som spelar roll är hur du ska kunna börja skriva igen.” 16 vintermörker

”Har du någon idé?” ”Ja.” ”Du har en idé som ska hjälpa mig att börja skriva igen.” ”Jag har verkligen det. En fungerande idé.” ”Hur ser den ut då?” ”Det förstår du. Det har vi pratat om ikväll.” ”Aha, familjen. Det är den som stoppar mig från att utöva stor konst.” Christian nickade. Det blänkte i hans ögon igen. Det var inte ljuset från glöden i eldstaden. Ljuset i hans ögon var någonting som inte hörde hemma här. Det hörde hemma i mörker, totalt mörker. ”Jag tror inte jag skiljer mig av den anledningen”, fortsatte Peter. ”Det finns en snabbare lösning. Det är den enda lösningen. Du ska få se.” ”Jag … ska få se? Vad ska jag få se?” ”Förstår du inte det? Du måste förstå det. Du är inte dum. Du är bara missledd.” ”Missledd? Av vem?” ”Din lilla fru. Dina små barn.” ”Säg inget mer om min familj!” ”Det behövs inte.” ”Det … behövs inte? Vad menas med det?” Christian sa ingenting. Han log bara sitt kusliga leende. Alldeles nyss hade Christian gått iväg. Han hade varit borta ovanligt länge. Han hade varit förändrad när han kom tillbaka. Han hade skakat lite. Han hade varit borta länge. Han verkade skaka av köld när han kom tillbaka. Det var inte köld. Han ha… Ett fruktansvärt illamående sköljde över Peter. Herregud! Låt det inte vara sant. Han försökte resa sig men han föll tillbaka i fåtöljen igen. Christian sa någonting men han kunde inte höra. Det forsade som en storm genom huvudet. Han såg bilder i sitt huvud ingen levande ska behöva se. Nu stod han på sina fötter, de fungerade, han sprang över golvet, hoppade uppför trapporna, snubblande, halkade ner några trappsteg, slog sönder någonting i armbågen, kände inte smärtan, flög över tröskeln däruppe, slog i pannan när han skulle öppna dörren till barnens rum, fick upp dörrhelvetet, rusade in i rummet, en lampa var tänd, han såg … Allt är egentligen perfekt 17

Två sovande barn. Två fridfullt sovande barn. Han sjönk ner på knä vid sängens huvudända och snyftade, grät av glädje, av chock, av lättnad. Han reste sig, gick ut ur rummet, öppnade dörren till det stora sovrummet, master bedroom som mäklaren hade sagt, gick tyst in, såg Elins sovande gestalt, andhämtningarna var regelbundna, lugna, hon hade inte hört någonting, hon måste ha tagit en insomningstablett för att snabbt komma in i djup sömn, det var hennes räddning ikväll. Själv hade han precis undvikit stroke. Skulle han väcka Elin? Nej. Ingenting hade hänt. Det var hans livliga fantasi. Han kanske äntligen hade fått den tillbaka. Nu kunde han börja skriva igen. Det var Christians förtjänst. Kanske hade mannen räknat ut det på det här sättet. Sätta igång min fantasi för att se vad som händer. Makabert men effektivt. När han kom ner i vardagsrummet var Christian inte där. Han gick ut i köket men det var tomt, liksom hallen och gästrummet. Toaletten var tom. ”Christian? Hallå? Christian?” Han fick inget svar. Ytterdörren var låst inifrån med nyckel, så han kunde inte ha gått ut. Peter hade inte mött sin gamle vän i trappan. Gamle vän. Vad i helvete gjorde karln här? Varför släpptes han in överhuvudtaget? Det är för att jag är för snäll. Kanske var jag lite nyfiken också. Det ingår väl i jobbet. Om det fortfarande är mitt jobb. Men var är han? ”Christian!? Christian?” Dörren ner till källaren var låst utifrån. Ingen Christian därnere. Den fasta telefonen ringde. De hade behållit abonnemanget eftersom mobiltäckningen fläckvis var dålig här, det kunde komma och gå. Signalen lät som ett gällt rop genom hallen. ”Hallå? Ja?” ”Är det hos familjen Edwards?” ”Ja? Vem är detta?” ”Vem talar jag med?” ”Vem talar jag med!?” sa Peter. ”Det här är Peter Edwards.” ”Tack. Det här är kriminalkommissarie Bengt Emilsson. Jag ska gå rakt på sak. Vi hade en rymning från rättspsyk i dag på morgonen. En farlig mördare och psykopat sammanfattar väl det hela på ett enkelt sätt. En livsfarlig jävel, för att uttrycka det rakt. Vi har anledning att 18 vintermörker

tro att han kan försöka ta kontakt med dig. Kanske söka upp dig.” ”Söka upp mig?” ekade Peter. Det ekade över linjen, ljudet kom och gick. Det lät som om kriminalkommissarien stod ute i skogen och ringde. ”En medfånge berättade nyss att han ofta talade om dig”, fortsatte han. ”Ni har tydligen känt varandra. Han verkade besatt av dig, sa fången.” ”Vad heter han? Psykopaten?” ”Christian Becker.” ”Vad har han gjort?” ”Bland annat mördade han sin familj.” ”Han är här i huset”, sa Peter. ”Någonstans.” Han ropade inte längre Christians namn. Han fick vara tacksam om han nådde övervåningen levande. Den jäveln höll sig gömd härnere, kanske med ett vapen, en kniv, kanske till och med ett eldhandvapen. Men tänk nu, Peter, tänk. Det är inte dig han är ute efter. Ingenting får hända dig. Han vill bli din manager, ha. Peter sprang uppför trapporna igen. Polisen var på väg men allting kunde ske på sekunder. Elin satt upp i sängen. ”Vad är det som händer? Jag hörde telefonen.” ”Vänta”, sa han och gick in till barnen. Han lyfte in flickan till Elin och gick tillbaka och hämtade pojken. De vägde ingenting. Ett liv väger ingenting, tänkte han, jag kanske kan använda den formuleringen i en berättelse om vi kommer ur det här. De lät barnen komma till ro igen. Han berättade tyst för Elin. ”Vad ska vi göra?” ”Ingenting. Polisen är snart här.” ”Men om han försöker ta sig in i rummet? Är dörren låst?” ”Ja. Men han har nog hoppat ut genom ett fönster.” ”Har du sett något öppet fönster?” ”Jag har inte hunnit kolla.” Elin reste sig och gick bort till sovrumsfönstret. ”Jag ser ingenting därute. Det är bara snö.” ”Bra. Det är lätt att upptäcka en gestalt mot snön.” Allt är egentligen perfekt 19

”Det är bara som ett vitt fält därute. Konstigt att det går att se så mycket vitt när det är svart natt.” Hon vände sig om. ”Så han rör sig fritt i vårt hus? Jag vill inte bo kvar här när allt är över.” ”Det är snart över.” ”Herregud”, sa hon. ”Att detta skulle hända oss.” ”Det är snart över”, upprepade han. ”Nu ser jag någonting!” Han gick fram till fönstret. Ett blåljus roterade över himlen. Räddningen var här. Blå var hoppets färg. Ljuset nådde fram innan själva räddningen. ”Var är radiobilen?” sa Elin. ”Bortanför häcken ser det ut som.” ”Jag trodde de skulle skicka en helikopter.” ”Den är säkert på väg också.” ”Där är bilen!” sa hon. ”Ja.” ”Den har stannat.” ”Dom vill väl kolla tomten.” ”Ja, säkert.” ”Jag ser inte hela bilen.” ”Häcken är i vägen.” ”Skynda på!” sa hon. Blåljuset fortsatte att skära över natthimlen. Det hade blivit natt nu. Peter kände att han darrade till. Bilen stod fortfarande stilla därborta. Tiden gick mycket långsamt. De koordinerade säkerligen insatsen via radion. Fler utryckningsfordon var garanterat på väg. De här var bara den första räddningen. Nu körde äntligen den målade bilen. Den såg svart och vit ut i natten men den var blå och vit, bilen blev helt synlig hitom buskagen, körde sakta på infarten upp till huset, kommunen hade varit där igår och plogat, det hade inte kommit mer snö, det hade tidigare kommit tillräckligt med snö för ett år, polisbilen därnere körde långsamt som om den sökte av hela området, det var nödvändigt förstås, en psykotisk mördare eller vad det kallades, livsfarlig i vilket fall. Bilen stannade. Föraren klev ur, han bar något slags hjälm, polisen hade varit beredda på allt, bra, Peter kunde se polismannens vapen i en rem över bröstet, uniformen såg ut som på en militär på väg ut i 20 vintermörker

strid. Det syntes silhuetter av andra gestalter inne i bilen men de satt kvar, blev stilla, höll garanterat koll på allt runtikring. Polismannen gick mot huset och förvann under verandataket därnere. De hörde dörrsignalen. Det var ett välkommet ljud. ”Jag öppnar”, sa Peter. Han gick nerför trapporna, det gick lätt. Han låste upp dörren och öppnade. Polismannens hjälm glittrade i ljuset från belysningen ovanför dörren. Ansiktet låg i skugga. Ljuset glittrade i kpisten i polisens händer. ”Välkommen”, sa Peter. Det lät idiotiskt men det var det enda han kom på. ”Tack för att ni kom. Vi behöver all hjälp.” Han kände att han pratade för snabbt och för mycket. Det var spänningen som släppte. Polisen tog ett steg framåt. Peter såg ett leende. Han kände igen leendet. ”Jag är här för att hjälpa dig”, sa Christian.

Allt är egentligen perfekt 21