Erika Svernstrรถm
Det sjunde rummet
Det sjunde rummet Erika Svernstrรถm
Tidigare utgivna böcker av Erika Svernström: Surtanten Birgitta och Lennart von Spetsnäsa, 2015 Surtanten Birgitta och mc-knuttsjakten, 2016 Det övergivna barnhemmet, 2016
Det sjunde rummet Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Erika Svernström Kapitelillustrationer: Mira Svernström Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2017 ISBN: 978-91-7577-641-5
Till min pappa och mormor Tack pappa Per Widell, för att du lärde mig så mycket om blommor, örter och läkeväxter redan när jag var liten flicka. Och tack mormor Irma Olssén, vars hus med medicinalväxttapet, hemligt signalsystem och lång mörk källargång inspirerat till denna historia …
Kapitel 1 Den övergivna hunden hade ylat i nästan två timmar utanför Coop-aff ären i lilla sommarstaden Lysekil. Nu höll hunden på att göra både aff ärsägaren och grannarna tokiga. Ingen av dem visste att hunden bara hade minuter kvar att leva innan den skulle dö. – Men kan ingen få tyst på hunden? Den skrämmer bort mina kunder, fräste aff ärsägaren Lena medan hon fortsatte att stapla äpplen i fruktdisken. Flera barn hade varit där och klappat och ställt fram vatten, men hunden vägrade röra skålen. Istället ylade den oroligt och trampade runt så långt kopplet räckte innan den la sig ner. För fjärde gången gick Lena ut för att blänga på taxen. Den hade stått där sedan förmiddagen, med grå stänk i morrhåren och ledsna ögon. – Jamen vem är du då, va? sa hon med rynkade ögonbryn när hunden gav ifrån sig ett ylande som fick turisterna i parken att vända sig om.
7
Hunden verkade övergiven. Men vem glömmer bort sin hund när man handlat, undrade Lena och rättade till de stora gatuskyltarna med dagens fyndköp. Förmodligen hade ägaren blivit tillfälligt förvirrad och bara gått hem. Snart skulle hunden vara saknad och hämtad igen, tröstade hon sig med och såg hunden i ögonen. De var fyllda av smärta. – Du ska inte vara ledsen. Husse eller matte kommer nog snart ska du se, sa hon och log lite. Hunden kikade på henne under sina buskiga ögonbryn och försökte resa sig. Men den föll bara ihop i en liten hög igen och stirrade sedan tomt framför sig. – Vem är det som har glömt bort dig vännen? Lena sträckte fram handen medan taxen både gnällde och morrade innan den la huvudet på framtassarna. En äldre man med hatt och käpp stannade till. – Är det någon som har glömt hunden sin? sa han bekymrat. – Ja, jag tror det. Den har varit här i timmar nu. Känner du igen den? – Nja …, sa mannen tvekande innan hans fru la sig i. – Ser det inte ut som Nilssons hund, de borta vid korvkiosken? Visst har de en tax? – Nej, den dog ju förra sommaren, svarade mannen och vände sig mot Lena igen. Vet du inte alls vems hunden är?
8
– Nej. Jag känner de flesta här, men att känna igen en hund utan sin ägare är lite svårare. Hunden gnydde och la sig på sidan medan den rullade otäckt med ögonvitorna. – Den ser inte ut att må bra, sa mannens fru. Kan den ha fått värmeslag? – Jag har frågat alla kunder som handlat i dag om de känner igen hunden, jag har till och med lagt ut en bild på Facebook. Jag ringde polisen också, men de tyckte att jag skulle vänta. De sa att folk som glömt sina hundar kommer tillbaka förr eller senare. – Ja, det är klart de säger så, annars måste de ju jobba och försöka leta upp ägaren, sa mannen och fnös. – Om ägaren fortfarande lever kommer väl han eller hon tillbaka. Men tänk om ägaren … har dött? sa Lena och rös. – Skulle ägaren ha blivit dödad, påstår du? sa mannen och såg frågande på henne. – Inte vet jag. Men det finns en risk, sa Lena och ryckte på axlarna. Ingen hämtar ju hunden. Hon reste sig upp, slätade till Coop-skjortan och sa: – När jag stänger kan jag inte ta hem honom, min yngsta dotter är allergisk. Det gamla paret tittade på varandra innan mannen klev fram.
9
– Om ingen hämtat honom i kväll kan han få komma hem till oss. Vi har haft flera hundar genom åren. Vad heter hunden? – Jag vet inte, det står kanske i halsbandet. Han morrade så innan att jag inte vågade kolla. De närmade sig sakta den gnyende hunden som nu verkade ha riktigt ont. Den låg på sidan med tungan utanför och reagerade inte när de letade efter namnskylten på halsbandet. – Iggy. Står det Iggy? Hunden lystrade med ena örat spetsat men verkade inte orka reagera mer än så. Den gjorde ett sista försök att resa sig när en våldsam skakning drog genom den lilla hundkroppen. – Iggy, hur mår du lille vän? sa Lena oroligt när det började rycka i hunden. – Oj, det ser ut som den krampar, sa mannen med käppen. Kan någon ringa en veterinär? Det ser ut som om hunden håller på att dö … *** Samtidigt låg hundens ägare i en ambulans som snabbt krängde fram på Lysekils gator. En vätskefylld droppåse slängde fram och tillbaka på en väggfast ställning medan en EKG-maskin pep och visade hur hjärtat på
10
den sjuke gamle mannen slog. Pulsen var mycket hög och ojämn. Ambulansföraren och sjuksköterskan där bak hos mannen tittade allvarligt på varandra genom det lilla mittfönstret i ambulansen. Det såg illa ut för den gamle mannen. Han kallsvettades och var mycket blek där han låg, fastspänd på britsen. – Aah … Iggy? Var är Iggy? flämtade mannen och försökte sätta sig upp för att se bättre. – Såja, det kommer att gå bra, lugnade sjuksköterskan. – Gift … jag tror jag är … – Är du gift? Vi ska försöka få tag på din fru då. Vad heter … Mannen viftade med handen för att få sjuksköterskan att lyssna. Sedan väste han tyst: – Jag tror jag har blivit förgiftad. Jag var ute med hunden när, när … Den gamle mannen hade tydligt ont och tog sig över bröstet medan sjuksköterskan lutade sig närmare för att höra. Mannen berättade kämpande vad han och hunden varit med om medan sjuksköterskan lyssnade. Han hade svårt att tro på det mannen sa. – Men varför skulle någon vilja ge dig och hunden gift? frågade sjuksköterskan allvarligt. Han fick inget svar. Den gamle mannen drog plötsligt kippande efter andan medan hjärtmätaren på
11
väggen pep ihärdigt. De tidigare hjärtfrekvenskurvorna visade nu bara ett långt, rakt streck. Den gamle mannen höll på att dö. Sjuksköterskan ryckte stressat fram hjärtstartaren ur en låda medan han bankade på fönstret till förarhytten. Sekunden senare satte ambulansföraren på den tjutande sirenen och trampade gasen i botten. Nu var det bråttom ifall mannen överhuvudtaget skulle överleva.
12
Kapitel 2 – Alva och Alice, är Alvin med er? Kom nu alla tre. Nu går bilen till mormor och morfar. De tre syskonen hade varit i mormor och morfars hus i Lysekil varje sommar. Nu längtade de efter att få fiska krabbor från bryggor, äta mjukglass på torget, klättra på klipphällar och busa med mormor och morfars hund Iggy. – Tar ni era ryggsäckar och jackor och går ut så länge? sa deras mamma Eva. Jag ska bara kissa och låsa. Har alla kissat förresten? – Ja vi har kissat, sa Alvin roat och klappade sin mamma på axeln. Vi kan fixa sånt själva nu mamma, jag lovar. Eva såg leende på sin son och rufsade honom i den noga vaxade luggen. – Var lagom kaxig du. Jag minns en färd till Kolmården när du vägrade kissa innan vi skulle åka hem. Hur jobbigt blev inte det i baksätet sedan? sa Eva och nöp honom på skoj i kinden.
13
– Mamma, jag var tre år! Jag är tolv nu. – Ja tänk viken liten sötplutt du var, nu är du bara söt, sa hon och förvånades än en gång över att hennes pojke snart var längre än hon. Alvin muttrade och slängde ryggsäcken över ena axeln. – Mamma, vi är stora nu, upprepade lilla Alva och tog sin femtonåriga storasyster Alice i handen för att gå ut. – Alva, du är fem år, sa Eva och log. – Jag kan faktiskt torka mig själv. Ibland, sa Alva och knyckte på huvudet så att Elsa-flätan dinglade till i nacken. – Ja, och det är jättebra mitt hjärta, sa Eva och strök henne över det bruna håret. – Okej. Alla ut i bilen nu, sa barnens pappa Henrik och föste ungarna mot ytterdörren. Han la armen om Eva och såg allvarligt på henne. – Eva, är du okej? Kommer du att orka med det här? sa han och klappade henne över ryggen. – Jag vet inte, sa hon och satte händerna framför munnen. Jag hade önskat en lugnare sommar både för mig och barnen. Varför ska just min mamma bli sjuk och få en stroke nu? Hon kan inte ens gå ut och gå med Iggy längre. Och så det här med deras hus? Om deras försäkring täckt den där vattenläckan skulle de
14
inte behöva sälja huset mitt i alltihopa. Huset har gått i arv i flera generationer i släkten. De är för gamla för så mycket förändring. Eva vände sig mot Henrik och snyftade mot hans axel. Efter en liten stund var den mörk av både snor och tårar och Henrik strök henne tröstande över kinden. – Din mamma kommer att repa sig. Även om stroken gjort att hon inte kan prata just nu så kanske det blir bättre, sa han tröstande. Men det här med lånet är ju inte bra … – Vad är en stroke? sa plötsligt Alva som smitit ur bilen för att hämta sin nalle. Hon hade hört deras samtal och stod nu allvarlig bredvid dem. Eva satte sig på huk och strök henne över håret. – Mormor har blivit sjuk. Och den här stroken har gjort att hon inte kan prata och är väldigt trött. Men hon kommer att bli bättre. – Jag kunde inte heller prata när jag var bebis, sa Alva, men jag kanske kan lära henne igen? – Ja, det vore väl underbart, sa Eva och log sammanbitet medan hon föste sin dotter mot bilen. – Hoppa in du, jag och pappa kommer alldeles strax, sa Eva och vände sig mot Henrik igen. – Eva, det är inte så här för evigt. Och tack och lov har hon din pappa som tar hand om henne.
15
– Ja, sa Eva tvekande. Vi får hoppas på det bästa, men det kommer inte att bli någon rolig resa det här Henrik. – En sak i taget. Nu åker vi ner till Lysekil och bor lite med din mamma och pappa till att börja med. Hon känner väl i alla fall igen dig? Hon är inte förvirrad också, eller hur? – Nej, vi får väl hoppas det …, sa Eva, slängde väskan över axeln och började gå mot bilen där ungarna satt och tutade. Så rullade bilen mot Lysekil där Evas föräldrar bodde i ett hus från artonhundratalet. Ett hus med en mycket speciell historia. Ett hus där det hände något besynnerligt exakt klockan 02:17 varje natt. Det hade varit samma sak varje natt under de senaste sjuttioåtta åren, från det året då barnens mormor Britta föddes i huset. Hon föddes i det som nu var gästrum. Ett rum som bar på en fruktansvärd hemlighet som nästan ingen kände till. Många hade upplevt obehaget i rummet nattetid, vaknat av ljuden och mardrömmarna. Men få förstod vad det egentligen kom ifrån. Det gjorde bara barnens mormor och morfar. De visste, men var tysta om det. Just nu kunde de inte berätta något överhuvudtaget. För mormor Britta hade just fått en stroke och kunde inte längre tala. Och
16
morfar Sven lĂĽg just nu dĂśende i en ambulans. Men det visste varken Eva, Henrik eller barnen nĂĽgot om.
17
N
är Alvin och hans familj hälsar på mormor och morfar i Lysekil upptäcker barnen ett gammalt signalsystem bakom en tavla i köket. Man kan ringa från de sex olika rummen i huset, men en dag ringer det plötsligt från rum nummer sju. Men var är det sjunde rummet? Barnen börjar omedelbart leta samtidigt som oförklarliga saker händer runt dem. Varför har morfar och hunden blivit förgiftade? Vem gör inbrott utan att ta något? Varför vaknar Alvin exakt klockan 02:17 varje natt? Men framför allt - vem är det som ringer från det sjunde rummet? Man sugs in som om det är en film. Den här boken får 5 av 5! Alva, 12 år Vi ville aldrig lägga ifrån oss boken! Linus, 11 år Den är perfekt för min ålder. Solklar 5:a, boken är jättespännande. Elin, 12 år ISBN 978-91-7577-641-5
254
www.idusforlag.se
9 789175 776415