Innan snön faller Copyright © 2017 Helena Kubicek Boye Utgiven av bokfabriken, Malmö 2018 Omslagsformgivning: Anders Timrén Grafisk form och sättning: Göran Andersson Tryck: ScandBook AB, Falun 2018 isbn 978-91-76298-09-1 www.bokfabriken.se
4
BOKFABRIKEN 3
6
1. De två männen befann sig för ett ögonblick i en sammanflätad posi tion likt en staty om den sista uppgörelsen i en lummig park i en huvudstad i Mellaneuropa. Den ena mannen höjde sig över den andra i ett ursinne som var omöjligt att stoppa. Under honom käm pade den andra mannen för sitt liv. Men situationen var långt ifrån ett vackert konstverk i marmor. Parken var utbytt mot en kvalmig lägenhet i Dalarna och männen bar alldagliga kläder som var allt annat än tilltalande. De var flå sande röda i ansiktet och den ena mannen, vars kropp trycktes ner i den repade parketten av den andra mannens nittiofem kilo musk ler, hade blodådror stora som svällda daggmaskar i tinningarna. Saliven löddrade i mungiporna och med sparkar och knytnävsslag försökte han slita sig loss. ”Du får vad du vill …” Orden som stöttes ut som korta stön var verkningslösa, vilket syntes i de uppspärrade ögonen som sken som två fullmånar i det svagt upplysta vardagsrummet. Det var inte bara kraften från explosiva muskler som övermannade honom, våldet han utsattes för var åratal av ackumulerad vrede och ilska som nu släpptes lös. Mannen som satt gränsle över honom hade bestämt sig. Hans läppar särades i ett brett leende och han skrattade åt den andres rädsla för att förnedra honom ännu mer. Hur hade denna ynkliga man kunnat ha sådan makt över hans liv?
7
Han stirrade in i de skräckslagna ögonen som såg ut som de skulle poppa ut. I detta nu befann de sig inte i ett område i utkanten av Avesta utan i en annan dimension, i en nivå mellan livet och dö den, där verkligheten svävade och sinnesförnimmelserna upphörde att gälla. Våldet hade inte med nuet att göra. Detta var hämnden, lättnaden och känslan han velat erövra så länge han kunde minnas. Han lutade sig fram och pressade armbågen hårt över struphuvudet så att mannens ansikte började anta en blåaktig ton. Mannen försökte säga något mer. Men det kom bara några väsande ljud. Nej, han skulle inte strypa honom. Hans blod skulle rinna, det skulle vara våldsamt och brutalt. Det skulle vara den slutliga uppgörelsen. Skulle han låta bli? Skulle han låta mannen överleva, få leva med skräcken av att en dag bli dödad? Kunde det vara en bättre lösning? Nej, han hade bestämt sig. Med den andra armen slet han nu upp kniven han hade fäst i bältet, höjde armen, släppte samtidigt greppet över strupen, böjde sig fram och viskade i mannens öra. ”Här får du för kedjan … din jävel … kedjan … kedjan …” Sedan högg han. Det krasade när kniven stötte i benen i bröstkorgen. Nyckelbenet, bröstbenet, bröstkorgen, fan vad mycket ben det fanns. Ögonen rul lade bakåt så bara vitan syntes. Ett väsande ljud av andetag som flämtade för att få in den sista luften. Han högg igen. Och igen. Kroppen under honom gjorde några sista ryck och säckade ihop. Blodet pumpade ut ur hålen i mannens överkropp, sipprade nerför överkroppen och ut på golvet. Villy lutade sig bakåt och tittade i taket där fläkten snurrade och spred skuggor på väggarna. Han drog en lättnadens suck. Ett lugn infann sig. Stillheten han så länge längtat efter. Det var inte svårt att döda en människa. Själva handlingen. Men att bestämma sig och genomföra det hade tagit år. Han la kniven i pölen med blodet. Reste sig upp och tog upp sin telefon ur fickan och ringde till polisen. Nu var han en mördare.
8