9789113054858

det rรถda arvet

isbn 978-91-1-305485-8 © Henrik Berggren 2014 Norstedts, Stockholm Omslag: Sara R. Acedo Tryck: Bookwell AB, Finland 2014 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

La Rhune den 11 juli 1938

De kisar in i morgonsolen. Långt i norr möter havet bleka sandstränder; framför dem rinner en smalspårig järnväg nerför den branta bergssluttningen mot en lilleputtstad i dalgången. När de vänder sina sönderbrända ansikten ser de Pyrenéernas skuggade toppar på marsch mot Medelhavet.

De vet inte vad berget heter och än mindre att La Rhune är baskernas heliga berg. De är inte basker, inte ens spanjorer, utan unga män från norra Europa som kommit hit för att slåss.

Den ene har tjockt rågblont hår och de militärgröna plaggen hänger löst över hans utmärglade kropp. Ögonen är rödsprängda och de svettiga, ljusa lockarna klibbar mot pannan. Hans följeslagare, en kortare svarthårig man, är lika mager, men att döma av hur hans trasiga skjorta sitter över bröstet verkar det vara ett mer naturligt tillstånd. ”Det är Frankrike”, säger den blonde och pekar mot lapptäcket av gyllengula åkrar och persiljeknippen av lövträd som försvinner bort mot horisonten. Han pratar engelska med en sjungande satsmelodi och säger ”dat” i stället för ”that”. ”Jesus och alla hans helgon, vi har klarat det”, svarar hans kompanjon. Hans dialekt är också melodiös, men det är ingen tvekan om att engelska är hans modersmål. Han tittar sig nervöst omkring. Järnvägen innebär att det kan finnas människor i närheten. Men allt är stilla förutom ödsliga skrin från de stora rovfåglarna som svävar över dem. ”Klarat det? Överlevt kanske.”

Den kortare mannen suckar. ”Att överleva är att klara sig.” Han stryker svetten ur pannan.

7

Den blonde stirrar tomt framför sig. Han har lyckats hålla nattens händelser ifrån sig under den forcerade marschen uppför berget. ”Seamus …”, börjar han. ”Du var tvungen, Erik.” ”Vi borde ha …” ”Om du tänker så blir du tokig. Nu lämnar vi kriget bakom oss.”

8

Kapitel 1

Det är behagligt här på altanen. Platanernas löv rasslar i den smeksamma sjöbrisen och långt ute i Biscayabukten glider små vita leksaksbåtar längs horisonten. Solen har passerat zenit och rör sig långsamt ner över en klar himmel mot Atlantens djupblå vatten. På gjutjärnsbordet bredvid mig ligger ett paket Lucky Strike och en dagstidning. Det är dagens International Herald Tribune och den innehåller en artikel som jag måste ha läst minst hundra gånger.

Nerea var just ute med en öl. Hon har inget emot att jag dricker men hon ogillar mitt rökande. Ändå är hennes bruna ögon fulla av medkänsla när hon pekar på det överfulla askfatet. Om hon och Mikel har börjat tröttna på mig visar de det inte. Spanjorer är inte lika moderna som mina landsmän; de har ännu respekt för hjärtats angelägenheter.

Häftet i min hand har pärmar av mjukt, brunt läder, papperet är tjockt och gräddgult, gjort för sonetter eller åtminstone små eleganta aforismer. Men jag ska berätta om min irländska kvinna. I alla fall tror jag att det är det hon är – min kvinna alltså. Att Moira Byrne är irländska är lika odiskutabelt som att påven har röda skor.

Jag hittade anteckningsboken i en bod i San Sebastián. Bakom disken hade ägaren en flagga med den svarta konturen av Baskien – eller Euskadi, som det heter här. Innan jag kom hit trodde jag att basker var ett slags kelter, men Mikel säger att ingen vet var de kommer ifrån. Kanske har de alltid bott här, kanske kommer de från Nordafrika.

Det känns konstigt att skriva för hand. Jag har svårt att läsa min 9

egen handstil och får märkligt nog värk i min skadade vänsterarm trots att jag skriver med höger hand. Men texten rinner ur mig. Kanske är det för att jag vet precis hur min berättelse måste börja: en blåsig aprildag i Stockholm för snart tre månader sedan.

Som vanligt satt jag i forskarsalen på Stadsarkivet. Klockan var runt tio och jag hade precis öppnat en av de bruna arkivmappar som låg framför mig. En intensiv vårsol föll in genom lanterninen i taket och lyste upp dammpartiklarna som dansade kring bokhyllorna.

Runtomkring mig satt grånade släktforskare och sökte sitt ursprung hos någon strävsam bonde, indelt soldat eller någon olycklig piga som blivit med barn med en adelsman. Stillheten, raspandet av pennor, doften av gamla människor – allt signalerade eftertänksamhet och inre frid.

Plötsligt kände jag ett lätt tryck mot axeln. När jag tittade upp möttes jag av Jesper Strandvalls knotiga men välvilliga ansikte. På ett överdrivet sätt mimade han att han ville prata med mig utanför läsesalen. ”Thomas, jag behöver din hjälp”, sa han med normalt röstläge när vi kommit ut genom glasdörrarna som ledde till receptionen. En äldre herre som stod vid en av lånedatorerna kastade en irriterad blick. ”Vad?” sa jag, mer bryskt än jag tänkt mig. ”En irländsk journalist. Hon är intresserad av Erik Johansson.”

Jag höjde förvånat på ögonbrynen.

Han förtydligade. ”Hon letar efter brev i hans arkiv.” ”Men jag har …” ”Du har din deadline. Jag vet. Men det finns ingen här som kan Johanssons arkiv som du.”

Motstånd var meningslöst; genom åren har Jesper grävt fram många svårtillgängliga handlingar åt mig. Vi gick ut genom en diskret dörr som leder in till den administrativa delen av arkivet, tog en sväng förbi hans överbelamrade skrivbord och landade i ett konferensrum med parkettgolv och utsikt mot de stora funkishusen på Kungsholmsgatan. Vid fönstret stod tre gröna snurrfåtöljer och i en 10

av dem satt en kvinna och tittade ut. När hon hörde att vi kom in roterade hon stolen åt vårt håll och reste sig.

Hon hade svart kavaj, svarta jeans, och korpsvart lockigt hår som ramade in ett blekt ansikte med små band av fräknar över näsan. Det enda som bröt av mot det svartvita var några plötsliga färgfläckar, som om ett barn lekt med en tuschpenna: ett par intensivt gröna ögon som nyfiket betraktade mig och ett par röda läppar som formade ett avvaktande leende. Jag kände mig överrumplad. Folk som frekventerar arkiv har många förtjänster men de brukar inte – om man ska vara ärlig – vara fullt så attraktiva. ”Ms Byrne”, sa Jesper på sin lite affekterade brittiska engelska, ”det här är Thomas Thorild.” ”Please, call me Moira.” Hon sträckte fram handen och leendet vidgades. ”Hoppas jag inte ryckt er från något arkivfynd.” Först tänkte jag att hon var amerikanska, men insåg strax att det var irländskans generösa vokaler som gjorde sig gällande. ”Ingen fara”, sa jag lögnaktigt och funderade på hur gammal hon kunde vara. Utan tvekan över trettio, men några år yngre än jag. Vi satte oss i fåtöljerna vid fönstret. En bit bort, mellan de moderna höghusen, skymtade jag Klara kyrkas smala tornspira som en vänlig blinkning från det förflutna. ”Som jag sa”, inledde Jesper, ”så är Thomas inte en tjänsteman på arkivet. Men ingen kan Johanssons handlingar bättre.” Han hostade och undvek min blick. ”Jag förstår”, sa kvinnan i affärsmässig ton. ”Jag är mycket tacksam för att ni tar er tid. Har mr Strandvall sagt något om vad jag letar efter?” ”Det var några brev …” ”Precis. Från en man som heter Seamus O’Hara. Ni känner säkert inte till honom, han var en inflytelserik journalist och politiker på Irland.”

Hon hade helt rätt. Jag hade aldrig hört talas om honom. ”Jag skriver hans biografi”, förtydligade hon. ”Jag är i stort sett klar. Men det finns en del lösa trådar. Bland annat ett brev från Erik 11

Johansson. Jag hittade det av en slump, det hade hamnat i en helt annan korrespondens.”

Jag hummade en aning för att visa att jag hängde med. ”Såvitt jag vet”, fortsatte hon, ”hade Seamus inga kopplingar till Sverige. Men ändå verkar det som om de kände varandra väl. Med hjälp av en bekant som kan svenska sökte jag Erik Johansson på Wikipedia och fick reda på att han var en framgångsrik politiker här i Stockholm.”

En uppgift på Wikipedia hade fått henne att sätta sig på ett plan till Stockholm. Typiskt journalister. De tror att man kan promenera in på ett arkiv och hitta det man letar efter på fem minuter.

Samtidigt blev jag nyfiken. Erik hade varit en av Stockholms ”starka män” på femtio- och sextiotalen och hade haft en del kontakter utomlands. ”Jag har inte sett några brev från er irländare, det skulle jag komma ihåg.”

Hon bet sig i underläppen. ”Men, det är klart”, fortsatte jag och önskade plötsligt att jag tagit på mig en snyggare skjorta på morgonen, ”allt har inte katalogiserats. Det finns några osorterade volymer som innehåller lite av varje: brev, fakturor, promemorior, ritningar.”

En pinsam tystnad uppstod som underströks av ett ilsket tutande nere från Kungsholmsgatan. Irländskans intensiva blick började irritera mig. Jag drog fram mitt cigarettpaket ur kavajfickan och kastade en blick på Jesper. ”Okej?”

Han blängde ilsket på mig. ”Du vet att det är rökförbud i hela huset.” ”Men om du öppnar fönstret?” ”Det går inte”, svarade Jesper trumpet. Han avskydde att framstå som en pedantisk byråkrat. Det var en futtig hämnd, men ändå tillfredsställande.

Men det löste inte problemet. Jag vände mig mot Moira som följt vårt samtal på svenska med undrande blick.

12

”Har du en kopia på brevet?” ”Javisst, ett ögonblick.” Hon började rota i en voluminös blommig tygväska och drog upp en plastmapp med en fotostatkopia av ett handskrivet brev. Det var daterat Stockholm den 7 maj 1951 och engelskan var inte helt idiomatisk: Bäste Seamus, Jag beklagar att jag inte svarat på Ditt förra brev tidigare. Irene har varit sjuk (hon är bra nu) och jag har jobbat hårt med planeringen av ett nytt förortscentrum. Det är verkligen spännande. Motståndet har varit starkt, inte därför att de andra partierna har varit emot själva idén, men därför att de vill sätta käppar i hjulet för mig personligen. Politik kan verkligen vara barnsligt ibland, men det är bättre än att skjuta på varandra.

Jag hade stor behållning av artiklarna Du skickade till mig. Du vet att jag inte skriver så bra på engelska men när jag läser Dina texter förstår jag att Du är en mycket skicklig skribent, rolig och intelligent. Stycket om den unge arbetaren och prästen var verkligen lysande. När det gäller det andra urklippet från New York Times som Du skickade mig – om jag kunde välja skulle jag aldrig ha något att göra med den mannen igen, jag skulle hellre gå direkt ner i helvetet. Men ibland måste man göra saker som man inte vill.

Jag anser att Du måste acceptera erbjudandet att kandidera till Stadsstyrelsen. Jag kanske klagar på att jag har mycket att göra, men jag är ändå lyckligast när jag gör något för den stad jag älskar. Jag önskar att Du, Katie och barnen kunde komma till Stockholm, som jag har sagt så många gånger är det den vackraste staden i världen.

Kanske vi kan ordna ett utbyte mellan Dublin och Stockholm!

Här är alla rädda för att det ska bli ett nytt världskrig. Korea ser inte bra ut, det måste jag säga. Jag hoppas Truman håller huvudet kallt.

Hälsa Katie, Tom, Lisa och naturligtvis lille Eric!

Varma hälsningar Erik

13

Jag blev lite sur. Efter att ha bott i en människas efterlämnade handlingar vill man gärna tro att man kan henne utan och innan. Jag kände igen Eriks stil i brevet – inte minst självförtroendet och det myndiga tonfallet. Men här fanns också något som jag inte stött på tidigare: en intim, nästan kärleksfull, ton gentemot denne okände irländare blandat med en god portion dåligt samvete. ”Det här är del av en större korrespondens. Vad är det för tidningsklipp han talar om?” ”Jag tror att Seamus skickade en del av sina artiklar till Erik, kanske ville han imponera lite, jag vet inte. Men den där artikeln från New York Times är något annat. Det vore fantastiskt om vi kunde hitta den.”

Jag hade inget minne av att jag lovat att ”vi” skulle göra något som helst tillsammans. ”De stod varandra nära”, konstaterade jag avmätt. ”Seamus verkar ha döpt sin yngste son efter Erik – även om han stavar namnet med c.” ”Så mycket har jag redan räknat ut.” Hon gav mig ett retsamt ögonkast. Till min irritation kunde jag inte låta bli att le tillbaka.

Jag vet inte om det var själva brevet eller Moira Byrne. I vilket fall hörde jag mig själv erbjuda mina tjänster. Jesper, som suttit tyst under samtalet, tittade förvånat på mig. ”That’s grand”, sa hon. ”Jag trodde att det skulle räcka med att kopiera breven och ta dem med tillbaka till Dublin och få dem översatta där.”

Hon förklarade att jag självklart skulle få betalt för mina besvär.

Och att hon måste få bjuda mig på lunch så att vi kunde utbyta information om Seamus och Erik.

Ibland kan jag fundera på vad som hänt om jag hade tackat nej.

Men vi avslutade mötet med att bestämma träff klockan halv ett på Kungsholmstorg. Moira skulle checka in på sitt hotell och jag återvände till geronterna i läsesalen.

14

Ur Dagens Nyheter 18 juli 1936:

P.S. Militärrevolt i Spanien – Privat till Dagens Nyheter –

LONDON, fredag.

U.P. Alla telefonförbindelser med Madrid äro sedan ett par timmar tillbaka avbrutna. Varken från London, Lis­ sabon, Paris eller Berlin har det varit möjligt att komma i telefonförbindelse med den spanska huvudstaden. Da­ gens Nyheters korrespondent i London har gjort flera försök att komma i förbindelse med Madrid, men tele­ fonisterna på gränsstationerna uppge endast att förbin­ delserna satts ur funktion.

Genom spanska radion har utsänts ett budskap om att ”armén visat sig fullt lojal och att regeringen är herre över situationen”.

Kapitel 2

En stund efter tolvslaget kom jag ut genom Stadsarkivets entré.

Aprilsolen var bländande, men det var ännu kallt i luften. Jag drog ihop kavajen och gick ner mot Hantverkargatan längs Kungsholms kyrkoplan.

Jag hade redan börjat ångra mig. Uppsatsen om Erik Johansson var beställd av Stockholms stad till ett praktverk och för en gångs skull hade jag fått riktigt bra betalt. Dessutom skulle den bättra på mitt cv, vilket i sin tur skulle öka mina chanser att få anställning.

Det gå hundra docenter på Uppsala slätt, de äta endast varandra och ingen blir mätt, skaldade en misslynt akademiker för länge sedan. Även om antalet tjänster vid universitet och högskolor mångdubblats sedan dess är vi fler än någonsin som konkurrerar om tjänsterna.

Jag doktorerade för fem år sedan på en avhandling om stadsplanering i Stockholm mellan första och andra världskriget. Men jag har inte lyckats få någon tjänst utan försörjer mig på mer eller mindre tillfälliga jobb. Som uppsatsen om Erik Johansson.

Men jag visste varför jag ställt upp. Det störde mig att en obekant irländsk brevvän till Erik Johansson dykt upp ur ingenstans. Dessutom – det gick inte att komma ifrån – var jag nyfiken på Moira Byrne. När jag svängde ut på Scheelegatan vid Tingshuset såg jag henne. Hon stod precis utanför apoteket Påfågeln och var klädd i en vit poplinkappa som framhävde hennes långsmala figur och breda axlar. ”Hej”, sa jag när jag kom fram till henne. ”Du hittade.” ”Portiern gav militärt exakta instruktioner.”

Blåsten hade satt färg på hennes kinder och rufsat till hennes hår, 16

vilket förstärkte det keltiska hos henne på ett fantasieggande sätt.

Jag föreställde mig hur hon kom vandrande mot mig i en fransig bomullsklänning i släpljuset på en ödslig irländsk hed. Själv hade jag – också i full technicolor – keps, ett gevär i handen och en nyskjuten hare över axeln. ”Jag tänkte mig en italiensk restaurang”, sa jag. ”Jag är inte här för maten.” ”Tur det.”

Jag gillar Kungsholmen. En numera bortglömd poet har besjungit stadsdelens bastanta gator i brist på andra företräden. Och identitetslösheten har sina positiva sidor, man slipper den ängsliga trendigheten på Söder och i Vasastan. Vi promenerade västerut längs Hantverkargatan med dess leksakshandlare, begravningsentreprenörer, tapasbarer och bortglömda pensionärsbutiker. Restaurangen låg på en sidogata en bit bort mot Fridhemsplan, i en före detta mjölkbutik där den gamla kakelinredningen pietetsfullt renoverats.

När vi beställt gick jag rakt på det enda som än så länge förenade oss: de döda män vi forskade kring. ”Berätta om Seamus.” ”Hur mycket vet du om Irland?” ”Jag vet att havet vid Sandycove är snorgrönt och pungkrympande.”

Hon tittade förvånat på mig. Jag fick en sjunkande känsla i magen; gränsen mellan kvickhet och idioti ligger i betraktarens ögon. Men till min lättnad brast hon ut i skratt. ”Joyce!” ”Tyvärr kom jag inte så långt.” ”Nej, det där om vad havet gör med den manliga anatomin finns på första sidan. Jag ägnade en hel termin på universitetet åt Ulysses.” ”Jag är imponerad.” ”Det borde du vara”, sa hon och tittade låtsassträngt på mig med smala ögon. Jag kände mig upplivad. ”Men James Joyce”, fortsatte hon mer allvarligt, ”har inte mycket med saken att göra.”

17

Seamus O’Hara, berättade Moira, föddes 1915 i County Longford, ungefär mitt på Irland. Pappan var skatteindrivare och hade nio barn, så det var ganska knapert hemma. Fem av syskonen emigrerade till England och USA. Men Seamus hade läshuvud och gick vidare till läroverket.

Men familjen hade inte råd och han fick sluta innan han tagit sin examen. Under trettiotalet jobbade han som journalist på olika tidningar runtom på Irland och blev samtidigt politiskt engagerad. Hans far, Matt O’Hara, hade deltagit i Påskupproret 1916 och var verksam i IRA under självständighetskampen.

Hon tittade intensivt på mig medan hon berättade, vilket hindrade min blick från att flanera alltför ogenerat. Men jag lade ändå märke till nya och tilltalande detaljer i hennes utseende: de små, fina rynkorna i huden kring hennes ögon, en skymt av de vita bröstens välvning i blusens urringning, en ojämn tandrad som blottades när hennes läppar drogs tillbaka i ett leende – vilket de gjorde ganska ofta.

Samtidigt försökte jag erinra mig vad jag visste om IRA. Det mesta kom från en film om Michael Collins som jag sett på teve för några år sedan. Han hade lett kampen mot britterna och sedan förhandlat fram det avtal 1921 som gett större delen av den irländska ön självständighet. Priset hade varit att Nordirland förblev en del av Storbritannien, vilket många republikaner vägrade acceptera. ”Seamus hade republikanismen i blodet”, fortsatte Moira. ”Han gick med i IRA eftersom han var emot delningen av Irland. Jag tror man kan beskriva honom som en begåvad, karismatisk men lite impulsiv ung man. Många i IRA var konservativa – du vet, katoliker och nationalister – men Seamus ville inte bara bli av med engelsmännen, han trodde på social rättvisa. Så när spanska inbördeskriget bröt ut gick han ut som frivillig.”

Maten kom in. Hon tog ett par förströdda tuggor och fortsatte sedan med Seamus O’Haras livsöde.

När han kommit tillbaka från Spanien hade han fått anställning på en tidning i Dublin. Han hade gjort sig ett namn genom fräna krönikor om missförhållandena i den irländska huvudstaden. Strax efter 18

andra världskriget hade han också lämnat IRA och i stället anslutit sig till Clann na Poblachta, ett nybildat politiskt parti som bestod av före detta IRA-medlemmar som ville övergå till fredliga metoder.

I början av femtiotalet hade han blivit invald i Dublins stadsstyrelse. Han var inte alltigenom framgångsrik med sina ambitiösa projekt i den tidens fattiga, konservativa Irland, men han blev uppmärksammad. I mitten av sextiotalet kom han in i regeringen som socialminister. Han drog sig tillbaka 1978 som en av landets mest folkkära politiker och dog tio år senare. Och för två år sedan hade ett förlag i Dublin kommit på idén att ge ut en biografi. ”Jag var inte förstahandsvalet”, erkände hon. ”Men jag kunde politiken i Dublin efter ett par år på The Telegraph, en av stadens mindre tidningar. När jag fick erbjudandet tvekade jag inte en sekund. Du vet hur det är i tidningsbranschen nu för tiden.” ”Egentligen inte.”

Hon såg en aning förnärmad ut men växlade smidigt spår. ”Berätta om Erik Johansson”, sa hon. ”Finns det någon koppling till Seamus?”

Det gjorde det.

Erik kom också från en enkel bakgrund. Han var född i ett arbetarhem i Sundsvall under första världskriget. Hans far hade varit en frireligiös sågverksarbetare som trott på Gud, nykterhet och arbetarklassens solidaritet. Erik hade ärvt allt utom andligheten. Som ung hade han flyttat till Stockholm, fått plats som murarlärling och gått med i det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Han hade tillhört dess vänsterfalang på trettiotalet.

Tack vare sin lugna auktoritet hade han snabbt vunnit kamraternas förtroende som facklig förhandlare. Men han hade också en stark idealistisk ådra som lett till att han gått ut som frivillig i spanska inbördeskriget.

Precis som Seamus O’Hara. ”De måste ha träffats i Spanien”, konstaterade Moira bestämt. ”Det verkar så.” ”Tjänstgjorde de tillsammans?”

19

”Ingen aning. Erik talade aldrig om sin tid i Spanien. Det verkar som om han gjorde sitt bästa för att glömma den.” ”Som Seamus.”

Jag berättade om Eriks snabba karriär i Stockholmspolitiken efter andra världskriget. Här gled jag in på den konflikt jag ville skildra i min uppsats: å ena sidan Eriks dröm om en modern och jämlik stad och å andra sidan det Stockholm som raserades. Jag blev lite förvånad över att jag kunde vara så vältalig på engelska. ”Det gamla Stockholm var fattigt, smutsigt, lungsjukt och alkoholiserat. Eriks vision var storartad, jag beundrar den. Men saker gick förlorade. Jag vill berätta om gemenskapen i Klarakvarteren, om tidningsredaktionerna, de kyffiga hotellen, originalen på krogarna …”

Jag kom av mig. Mitt intresse för stadsplanering hade fört oss bort från Erik och Seamus. Men Moira såg genuint intresserad ut. ”Det blir en fin essä, Thomas” – jag tyckte om hennes mjuka sätt att använda mitt förnamn – ”men det låter som att kasta pärlor för svin att publicera den i en bok som ska delas ut till kommunala tjänstemän. Det är i alla fall så din vän Jesper – hette han så? – beskrev det för mig. Du borde skriva en egen bok.” ”Det kräver forskningspengar.” Jag gav henne en polerad version av min karriärsituation och försökte undvika att låta bitter.

Kanske märkte hon det ändå. ”Varför blev du historiker?” frågade hon när jag var färdig. ”Vill du ha det officiella svaret eller det sanna?” ”Vi kan prata om något annat.” ”Nej, nej”, sa jag hastigt. ”Jag är bara rädd för att tråka ut dig. Men okej då. Historia är mitt stora intresse. Jag kan säga en massa kloka saker om att ett samhälle alltid måste veta var det kommer ifrån för att veta vart det är på väg.” ”Men …” ”Men”, sa jag, ”sanningen är att det förflutna ger mig en känsla av makt. Jag har facit, jag vet hur det kommer att gå och behöver inte oroa mig för de människor vars livsöden jag engagerar mig i.”

Hon blev inte särskilt tagen av min bekännelse. ”So what? En läkare 20

kan både vilja hjälpa människor och njuta av den vita rockens makt.

Det gäller bara att veta vad som är huvudsak och vad som är bisak.” ”Och journalister, vad driver dem?” Det lät fientligare än jag avsett och jag ångrade nästan omedelbart att jag sagt det. ”Varför får jag en känsla av att du inte gillar journalister?” ”Du är trevlig, men de flesta som jag träffat är egenkära. Och dessutom okunniga.” ”Jag antar att jag får ta det som en komplimang. Jo, det är ett narcissistiskt yrke. Samtidigt är journalister ofta idealister. Kanske hänger det ihop.” ”Och hur mycket idealist och hur mycket narcissist är du?” ”Om jag ska svara på den frågan vill jag ha ett glas vin till.”

När jag tittade upp för att beställa fångade ägaren min blick direkt.

Han var nyfiken, jag brukade för det mesta äta lunch ensam. När han väl fyllt på våra vinglas fortsatte Moira. ”Ingen ger sig in i medievärlden utan att vilja påverka människor.

Ena dagen står man i ett förortsområde och intervjuar föräldrar om den lokala knarkhandeln, nästa dag är man i finanskvarteren och jagar en skum företagsledare.

Så visst har jag ideal. Men jag är också kvinna i ett manssamhälle.

På Irland måste man stå på sig om man har fel kromosomuppsättning.” ”Jag tror att en svensk kvinna skulle säga ungefär samma sak.” ”Jag vet inte det.” Hon tog en klunk vin. ”Irland är fortfarande ett konservativt samhälle. Jag har varit tillsammans med flera sympatiska män. Men efter ett tag börjar de läsa villaannonserna, fundera på ränteläget och påpeka att jag har ganska låg lön och sannolikt inte kommer att bli befordrad till chef.”

Jag funderade på vilka egenskaper som definierade en sympatisk man i hennes ögon. Hon hade ingen vigselring. Däremot hade hennes kavajärm glidit upp en bit och röjt en tatuering en bit upp på vänstra underarmen. ”Ett keltiskt kors”, sa Moira som följt min blick. ”Jag skaffade det på universitetet, en sen kväll när vi festat till.”

21

Den irländska heden tonade bort och i stället såg jag Moira raglande omkring med en Ozzy Osborne-liknande typ på Dublins gator.

Men jag ville inte förstöra stämningen igen. ”Det är fint.” ”Tack.”

Jag tror hon förstod att jag ljög. Våra blickar fastnade i varandra en halv sekund längre än vad åtminstone det svenska normsystemet tillåter. Vi var nog lite berusade, om det nu berodde på vinet eller något annat. ”Är alla svenskar lika bra på engelska som du?” ”Jag vet inte. Är alla irländare lika bra på engelska som du?”

Hon log. ”Men ni har faktiskt lärt er det frivilligt. Och du vet så mycket mer om min kultur än vad jag vet om din. Sverige, för mig är det … ja, Ikea och Abba.” ”Det enda jag har från Ikea är en bokhylla. Och Abba har jag aldrig gillat.” ”Jag älskade Abba. När jag var sex ville jag vara hon den blonda i kortkort och platåskor …” ”Benny?”

Jag fick en förebrående blick. ”Agnetha. Så hette hon.”

Vi gled in i ett nostalgiskt samtal om att växa upp på sjuttiotalet.

Det var mycket som var likt, men det fanns avgörande skillnader.

Framför allt religionen. ”I skolan”, berättade hon, ”hade jag en fröken som skulle lära oss de tio budorden. När hon kom till det om att du inte ska ha lust till din nästas hustru rodnade hon i hela ansiktet. När jag frågade vad det betydde vägrade hon att svara. Det var på en gång märkligt upphetsande och fruktansvärt skrämmande – det fanns något som vuxna kunde göra med varandra som inte var mord eller stöld men ändå var så starkt och betydelsefullt att man kunde hamna i helvetet.” ”Min fröken rodnade också”, sa jag. ”Fast det var förstås när hon skulle demonstrera samlagsställningar.”

Hon spärrade upp ögonen. ”Är det sant?”

22

”Nej.” ”Sluta driva med mig”, sa hon skrattande. ”Jag sa ju att jag inte vet något om Sverige.” ”Förlåt.”

Moira var bra på att ställa frågor – kanske var det en professionell egenskap – och hade snart fått mig att tala om mig själv. Men jag fick också reda på en del om henne. Det visade sig att jag inte hade gissat så fel på hennes ålder. Hon var tre år yngre än jag, det vill säga trettiofem, och hade läst litteratur på Trinityuniversitetet och sedan gått på en journalisthögskola i Birmingham. Pappan hade dött för ett par år sedan, vilket varit traumatiskt; hennes mor levde, kanske inte fullt lika älskad som fadern.

Efter ett tag märkte vi att alla andra lunchgäster gått. Även vårt samtal hade ebbat ut. Vi hade nått den punkt där vi antingen måste backa från vår nyfunna förtrolighet eller också konsolidera den på något sätt. Moira tog initiativet och nu var hon helt affärsmässig. ”Det här var trevligt. Men vi måste göra upp om villkoren.”

Lite motvilligt följde jag hennes kursändring. ”Jag tror inte att det ska ta så lång tid.” ”Två veckor, är det okej?” ”Inga problem.” Jag var inställd på att börja direkt. ”Hur når jag dig?” ”På mobilen.” Hon sköt över ett visitkort som jag stoppade i plånboken. ”Men det är en sak till”, fortsatte hon, ”ditt arvode …”

Det var ett känsligt ögonblick. Om jag begärde för mycket kunde det tolkas som att jag enbart gjorde det för pengarnas skull. Men ett alltför lågt arvode skulle antyda att jag ville att hon skulle stå i tacksamhetsskuld till mig. Jag höftade till med tusen euro för vad jag bedömde som mest skulle innebära två dagars arbete. ”Överenskommet”, svarade hon utan att på något sätt avslöja om hon tyckte att jag var billig eller dyr.

23