9789175579276

Annika Mayer

Copyright © Annika Mayer 2014 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Design Formgivning inlaga: Brun Media Tryckt hos Bookwell, Finland 2014 ISBN: 978-91-7557-927-6

Mamma. Jonna. Jonatan. Milla. Olle.

Tack.

ATT KOMMA HEM

Göteborg 1995

DET FINNS INGENTING så oattraktivt som desperation. Om han fattar

att jag är beredd att offra högerarmen för att få det här jobbet så är det kört, tänkte jag och koncentrerade mig på att inte snurra mitt hår. Se professionell ut nu, och samtidigt – behåll ögonkontakten lite för länge.

Det är en konst att göra sig spännande när man är administratör. Som produktionsledare på en reklambyrå har du inga arbetsprover att locka med, allt handlar om kontakter och personkemi.

Jag satt här enbart tack vare att Per Svedberg, projektledare på min nuvarande byrå AS & D, hade rekommenderat mig till Martin. De spelade golf tillsammans.

Nu var det inte bara för att Benzin var Göteborgs hetaste byrå som jag suktade så efter det här jobbet, utan även det faktum att jag skulle stå utan både försörjning och bostad om inte detta föll på plats.

Martin visste inte att AS & D skulle försättas i konkurs om några veckor. Vår vd, Gunnar, hade varit schysst nog att ge mig en förvarning, så jag skulle hinna söka jobb innan jag fick den slutgiltiga loserstämpeln på mig: Hej-jag-är-desperat-reklamarekan-tänka-mig-jobba-för-matkuponger-eftersom-byrån-konkatdvs-jag-har-inte-pitchat-in-tillräckligt-dvs-jag-är-ganska-kass.

Dessutom höll jag på att vinna en budgivning på en lägenhet i Majorna. Blev jag arbetslös så kunde jag glömma banklån. Tanken på att bo kvar hos Anders, mitt ex som satt hemma och grät för att jag just lämnat honom, fyllde mig med panik. Det var 7

outhärdligt att se honom så, som en lämnad människa. Speciellt eftersom det var jag som var svinet. Svikaren. Krossaren. ”Så du förstår, om vi satsar på dig, då måste vi veta att du satsar på oss. Att det är ömsesidigt. Vi har flera hundra som köar för det här jobbet, så vi måste veta att vi väljer rätt. Gör vi det, Hanna?”

Martin Stenberg spände sin grafitgrå blick i mig. ”Väljer vi rätt om vi satsar på en äldre kvinna i kris som vår nästa och bästa produktionsledare?” Äldre. Jag koncentrerade mig på att inte säga något syrligt.

Jag var trettiosex, han var minst fyrtio. Och obehagligt snygg.

Stenhård och lite kantstött, fast med slips. Ett ärr genom ena ögonbrynet och tredagarsstubb. Dessutom var han charmig. En sådan som man blir stressad av att vara nära. ”Ja, absolut. Det lovar jag. Jag kommer satsa hundra procent.

Tvåhundra. Och skilsmässan innebär ju faktiskt att jag kommer att kunna jobba mer än annars. Barnen kommer vara hos sin pappa varannan vecka.” ”För det oroar mig, förstår du. Jag vill ju inte att du håller på med en massa sjuka-barn-ledigheter som fuckar upp produktionen. Du vet, allt hänger på den här hösten. Vi är inne i ett kritiskt skede och allt måste klaffa. Det är make it or break it nu, och om du verkligen vill vara med så måste jag veta att du känner att det här, det är min familj nu, jag tar en kula för dem om det behövs.” ”Men det är klart jag skulle. Och barnen, ja det här kan man ju inte lova, men de är i princip aldrig sjuka. Och som sagt, varannan vecka kan jag jobba hur mycket som helst, och varannan, ja då kanske jag måste gå ner på heltid.” Jag log och fixerade honom med blicken. ”Ner på heltid, den var bra, den snor jag direkt!” Han skrattade. ”Ja, du har nåt, Hanna, det ger jag dig. Det är förstås helt galet av mig att av alla dem som sökt så väljer jag en ensamstående tvåbarnsmorsa. Men min gut feeling säger mig att det är nåt speciellt med dig. Det är nog den där norrländska ardennerhästen i dig som blandas med vad jag föreställer mig är ditt tyska ordningssinne. Sen har du ju lysande vitsord också.”

8

Han tittade ner i mina papper och bläddrade runt. ”Och så är du ju, ja vad ska jag säga, representativ också. Det skadar ju inte.”

Han tittade länge på mig med ett stramt leende och jag kunde inte komma på en enda smart grej att säga. Martin var en ny stjärna på byråhimlen. Kom från kundsidan, det nya svarta i byråvärlden, reklambroilers var ute. Sa att han hyllade kreativ reklam, inte för att den vann priser utan för att det gav bättre affärsmässig utdelning. Byråns mål för 1996 var tre nomineringar till Guldägget. Minst ett guldägg skulle det vara, även om silver också kunde accepteras. Det var viktigt för att positionera sig bland kunderna. Med andra ord, han sa precis samma sak som alla andra. Men han sa det snyggare. ”Sitt kvar. Jag ska gå och konferera med Bosse.”

Martin försvann och medan jag masserade Corbusier-fåtöljernas armstöd blev jag bara alltmer nervös. Jag drog fingrarna genom håret, snurrade det febrilt och drog topparna genom munnen medan jag granskade hans kombinerade kontor och mötesrum. Det obligatoriska Bruno Mathsson-bordet. Myranstolarna.

Skrivbordslampan från Artemide. Just när jag funderade på om alla reklambyråer köpte möbler på samma ställe slet han upp dörren. Hjärtat slog ett trippelslag. ”Hanna, du är med i familjen.”

Lättnaden exploderade inombords. Jag kommer fan fixa det här.

Samtidigt fokuserade jag på att det inte skulle synas hur hysteriskt angelägen jag var. Mitt dämpade glädjetjut förvreds till ett leende med fnysning. ”Kul. Superkul!” ”Vad bra att du tycker det! Det är dock ett litet problem”, sa han och jag hann tänka att shit, nu kan jag väl inte börja förrän efter jul och då skiter sig allt ändå; jag måste ha pengar långt innan dess. ”Vi kan inte ge dig de tjugofem du vill ha. Inte nu. Men om du är med och bidrar till att vi verkligen landar de konton vi nu spekar på så får du ett par tusen till vid jul. Men vi börjar med tjugotvå. Vad säger du?”

9

Jag hade noll förhandlingsutrymme. Varför så lite? Kanske hade den synts ändå, desperationen. ”När vill ni att jag ska börja?” ”Första oktober. Om fem veckor.” ”Okej. Det funkar. Vi kör så.” ”Jag visste väl att du är en smart brud, Hanna. Är du bara duktig och ger järnet så kommer det löna sig i längden, jag lovar.”

Vi skrev under kontraktet och skakade hand. Trots lönen var mitt blod kolsyrat. Äntligen hade det vänt. Jag såg ljuset i skilsmässotunneln.

Han hämtade in kollegorna i min blivande arbetsgrupp. Tillsammans berättade de om de konton vi främst skulle jobba med: Liseberg, Harley-Davidson och Nivea. På AS & D hade jag jobbat med totalt okända varumärken för gaffeltruckar och inkontinensskydd. Att få hantera publika konton, för saker som alla kände till, var en belöning bara det.

Art directorn var en tjej i tjugofemårsåldern, Annie Lie Nordin, jag kände igen henne från byråfester trots att hon var ny i branschen. ”Annie Lie gick ut från Berghs som klassetta, en blivande guldäggsproducent”, sa Martin och klappade henne på axeln. ”Martin, vi har pratat om det här. Guldägg är ingenting man producerar. Det är en kreativ process”, sa hon strängt till Martin.

Han nickade och log. ”Jo, jo, självklart!”

Annie Lie hade en totalt egen stil, klädd i herrkostym av feminint snitt, stora gubbrillor i femtiotalsstuk och håret uppsatt i svinrygg. Jag hade alltid trott att hon hette Anneli, men hon förklarade att det var Annie Lie, utan bindestreck och med engelskt uttal. ”Inspirerat av amerikansk country.”

Bakom henne stod en kille med frisyr som en skurborste och läste Archive, reklamtidningen som var alla kreatörers bibel. Det var där de snodde de flesta av sina idéer, även om de aldrig skulle erkänna det. Jag sträckte fram handen och presenterade mig. ”Hanna. Och du måste vara copyn.” ”Säg inte copy en gång till. Jag är copywriter, inte nån jävla 10

kopia.” Han sträckte fram handen utan att röra en min. ”Andreas Aronsson.”

Jag kunde inte avgöra om han skojade eller inte så jag försökte skratta bort kommentaren, men den la sig i vänteläge med besk eftersmak. Det skulle nog snart visa sig hur han var. Han såg som så många kreatörer ut som om han sovit i en container i två veckor, samtidigt som han utstrålade framgång och pengar.

Jag fattade aldrig hur de lyckades. Kanske var det summan av Dieseljeansen, de uppenbart dyra bootsen och Ray-Banbrillorna i pannan. Jag noterade en arty logga på den skrynkliga t-shirten, så den kostade säkert multum trots sitt kitschiga Thailandsmotiv.

När han fått läxa upp mig slappnade han i alla fall av till slut och verkade helt okej han med. Vi skrattade åt våra namn; Annie Lie, Hanna och Andreas och bestämde oss för att vi hädanefter skulle kalla vår grupp A-ha.

Martin lämnade oss ensamma så vi skulle få bekanta oss vidare medan han gick för att leta rätt på vår projektledare, Rolf Sten. En legend i branschen. Han hade jobbat på Ogilvy & Mather i New York på sextiotalet och gick alltid klädd i tweedkostym och fluga.

Jag hade hört många historier om honom och såg med skräckblandad förtjusning fram emot mötet.

Annie Lie tog till orda direkt. ”Du är så efterlängtad så du anar det inte. Förra tjejen, Eva, sa upp sig i affekt. Stans bästa produktionsledare. Men hon fick bara nog. Av Rolf först och främst. Tog sina grejer och gick ut genom dörren. Vi vet inte ens vart hon har tagit vägen. Det snackas om att hon har dragit till Hawaii och startat hunddagis.”

Hon berättade om mystiska vykort, och jag skrattade men hörde inte riktigt vad hon sa eftersom jag bara kunde tänka på att jag skulle efterträda stans bästa produktionsledare. Magen knöt sig. ”Och Rolf, ja, hur ska man förklara honom. Han är väldigt speciell. Gör inte många knop, så var beredd på att jobba”, sa Andreas.

Precis då kom Rolf in. Det förvånade mig att han var så väldigt lång, så här på nära håll. Jag var en och sjuttiosex och han var 11

minst huvudet längre. Och otroligt mager. Han tittade ner på mig en lång stund, utan att röra en min. Sedan räckte han fram sin hand i ultrarapid. Det var som att hälsa på en Giacomettifigur. ”Ja, jag ska väl hälsa. Rolf. Rolf Sten.” Han vände och gick ut innan jag hann säga vad jag hette. ”Tänk bara bort honom”, sa Annie Lie. För att fira gick jag in på Solo och köpte en ny klänning. En svart skitsnygg kopia av en Josephklänning som jag dreglat över på NK, som i sin tur var en kopia av en Comme des Garçons som jag sett i italienska Vogue. Den kunde funka på möten, men jag skulle kunna ha den på krogen också, med lite smycken och andra skor. Nu när jag började på Benzin var det viktigt att ha lite stil, det gick inte att lufsa omkring som på AS & D. Jag var faktiskt tvungen att satsa lite på det yttre. Trots att jag var så pank att jag hade varit tvungen att låna pengar av morsan för första gången i mitt vuxna liv för att klara mig till nästa löning.

Jag hann malla mig i min pre-säga-upp-mig-bubbla i exakt två timmar. När det äntligen slutade tuta upptaget hos Gunnar tog jag sats för att säga de efterlängtade orden: Jag säger upp mig!

Men Gunnar hann före. Han grät medan han pratade. ”Det gick fortare än vi trodde här på slutet. Vi kommer just från tingsrätten, där vi lämnade in konkursansökan, så vad fan ska jag säga. Ni är uppsagda hela högen. Du behöver inte komma till kontoret nåt mer. Inget mer pröjs tyvärr. Jag är jävligt ledsen, Hanna. Hoppas det ordnar sig för dig, du är en bra tjej.”

Jag mumlade något lamt till svar och han ursäktade sig för att ringa vidare till resten av medarbetarna. En lång stund satt jag bara och stirrade på telefonen medan tankarna roterade. Min stresströskel hade undan för undan hyvlats ner till obefintlighet av det senaste årets relationsskärseld. Det skulle ju vända nu.

Det var nu det nya livet skulle börja. Var det här verkligen nödvändigt? Hade de inte kunnat hålla ihop det en månad till? Vem skulle jag nu låna pengar av? Tårarna vällde upp.

Jag ringde Kattis, den enda jag kunde prata med.

12

Vi utvärderade det usla läget. En dryg månad kvar tills jag skulle börja på Benzin. Ingenstans att bo. Inga pengar. Och jag balanserade farligt nära kanten till nervsammanbrott. ”Huvaligen, min kära groda. Du är då fan helt körd som artist.

Ska du inte komma hem och vila upp dig? Du vet, tänka igenom saker och ting. Sova ut. Vi kan knalla omkring på Dundret, det gillar du ju. Nog kan Anders ta ungarna i en vecka eller två.” Åh, vad jag längtade efter Kattis. Jag ville dit nu, så fort som möjligt. Och av någon anledning längtade jag också efter min skruttiga, gamla mamma, vilket var en ovanlig känsla. ”Jo. Det vore skönt, det vore det.”

13

MEDAN TÅGET BORRADE sig norrut genom natten undrade jag hur många timmar av mitt liv jag tillbringat så här. Stirrandes ut genom ett fönster medan den oändliga, mörka granskogen svepte förbi utanför. Jag hade växt upp med mamma och storebror i Lappland, medan farsan stannade kvar i Bayern efter deras skilsmässa. Det hade blivit många tur- och returresor i barndomen.

Nu för tiden åkte jag väl hem till Gällivare någon gång om året.

Ett dygn i vardera riktningen. Till Bad Wörishofen reste jag däremot sällan. Eller snarare: inte alls. Det slog mig att jag faktiskt hade bosatt mig precis mitt emellan min mamma och min pappa.

Jag tänkte aldrig bättre än under alla dessa tågresor. Det var som om jag var präglad på det sövande dadonk-dadonkandet. Så tryggt. Jag liksom for i väg, till andra världar och gamla minnen.

I och för sig var jag över huvud taget bra på att fly in i dagdrömmar, det behövdes inte tåg till det. Jag hade alltid varit sådan.

Men sitter du och drömmer nu igen? Mammas vanligaste tilltalsfras. Och drömt hade jag gjort, och gjorde fortfarande. Barnen klagade på att jag glömde av mig när jag läste godnattsaga. Inte visste de att det utspelade sig parallella sagor i mitt huvud.

Jag lutade mig bakåt mot det dammiga nackstödet. Det var bara jag i kupén än så länge och jag hoppades att det skulle förbli så. Så att jag fick tänka i fred. Nu var det skilsmässan som malde och sved. Anders. Så outhärdligt tråkig och med utstrål14

ning som en vandrande pinne. Vi hade slutat prata med varandra för många år sedan och sexlivet hade upphört i ungefär samma veva. Nu skulle jag lämna honom. Var jag riktigt klok? Han var ju ändå … ja, pålitlig.

Vi hade träffats på en språkresa i England, sommaren mellan nian och gymnasiet. Det hade varit en vidrig tid både hemma och ännu mer under sommaren innan, i Tyskland. Så jag åkte för att slippa alla jag kände. Och där fanns Anders. Han var snäll och vi blev vänner. När han strök mig på ryggen så var det inte bara ett taktiskt moment på väg mot ett annat egentligt mål. Nej, hans händer, de smet aldrig i förväg. Han ville mig bara väl. Jag var så avslappnad när jag låg där med huvudet i hans knä framför lägerelden på våra beachpartyn. Vi hängde ihop under hela resan och sedan fortsatte vi att brevväxla under gymnasieåren.

Sågs på sommarloven. Så fort skolan slutade drog jag till Göteborg och flyttade ihop med honom och han började på Chalmers.

Jag älskade stan från första dagen. Att kunna gå omkring anonym. Ha en stil en dag, och en annan nästa dag, utan att det blev snack. Det var som om jag hade lyckats fly och fått luft.

Vi växte ihop. Hade det okej. Men undan för undan blev jag allt oftare arg på honom för att han var så menlös, lät sig styras av sina föräldrar och för att vi aldrig pratade om viktiga saker. Mest av allt kände jag mig bara så oerhört ensam vid sidan av honom, trots att vi alltid var tillsammans. Och jag höll honom ansvarig för det. Han sa ju aldrig något. Så blev jag mer och mer irriterad.

I början på vad han gjorde och inte gjorde. Mot slutet på allt. Hur noggrant han sorterade posten under kutryggigt mumlande.

Hur långsamt han pratade. Hur han andades.

Jag försökte i det längsta att hålla emot. Hålla ihop. Och när jag på allvar började tvivla på oss så propsade jag på att vi skulle skaffa barn. Barnskratt skulle överrösta tvivlen. För fem år sedan hade vi fått Ida, och två år senare kom John.

Varför var jag egentligen så usel på relationer över huvud taget? Kontakten med mamma – värdelös. Kontakten med släkten i Tyskland, inklusive farsan – kass. Antal nära vänner – noll. För15

utom Kattis, då. Anders och min umgängeskrets hade bestått av några beige chalmerister som han gärna fick behålla efter skilsmässan.

Men mina dagdrömmar, de var som substitut för vänner. Dem kunde jag alltid lita på. Sällskapa med. Som hypnotiska hus att gå in i. Med film på alla väggar, där allt spelades upp. Antingen rent hittepå, eller minnen, med nästan obehaglig skärpa.

Men visst förstod jag att ensamhetskänslan inte enbart berodde på Anders. Antagligen inte alls. Han gjorde den bara så kännbar. Vad den egentligen berodde på, det visste jag inte. Jo, kanske. Men det kunde väl inte vara så simpelt att allt berodde på den där Micha? Då, 1974, när brorsan och jag för fjärde gången på egen hand åkte till München. Tretusen kilometer och två dygn på tåg. Så oerhört tråkigt när man ska fylla femton och längtar efter äventyr.

Jag valde att kliva in. In i det där minnet. Som i alla år legat begravt som kärnavfall i blykapsel. Det var något med den här resan. Kanske för att jag var så bar. Stod i ett vägval. Livet huller om buller. Hela jag var som en rotvälta efter en storm.

16