9789127131644 by Smakprov Media AB

r Hitta sätt att övervinna din oro, innan oron övervinner dig. r Förstå vilka negativa konsekvenser oro kan få. r Hitta rätt saker att fokusera på. r Ta kritik på ett konstruktivt sätt och omvandla den till något positivt.

DALE CARNEGIE, 1888–1955, var författare, föreläsare och företagsledare. Han har skrivit ett flertal böcker om att nå framgång och leva effektivt. I Sluta oroa dig, börja leva ger han konkreta tips och berättelser som leder bort från oro, självömkan och negativa tankar. Än idag hålls det kurser inom kommunikation, ledarskap och personlig utveckling i hans namn över hela världen.

NOK_CARNEGIE_SLUTA_OROA_DIG_BORJA_LEVA_overdrag.indd 1

SLUTA OROA DIG, BÖRJA LEVA

r Få kraft att lägga oro och osäkerhet bakom dig – och börja leva.

DALE CARNEGIE

Den här boken hjälper dig att

DALE CAR N EG IE

2011-08-17 17.02

Innehåll

Förord 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 16. 17.

Bra att veta om oro 15 En formel för att lösa orosproblem 25 Det här kan oron ställa till med! 33 Så här analyserar du din oro 44 Bli av med 50 procent av dina bekymmer på jobbet! 52 Övervinn din oro innan den övervinner dig! 58 Låt inte bagatellerna ta överhanden! 65 En lag som kan jaga oron på flykten 73 Lev med det ofrånkomliga 81 Ge oron begränsad förlustmarginal 93 Såga inte sågspån! 101 Nio ord som kan förändra ditt liv 107 Det kostar på att ge igen 118 Bli aldrig irriterad över otacksamhet! 126 Skulle du byta bort allt du har mot en miljon? 133 Du är unik! 141 Har du en citron, så gör saft av den! 149

18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27.

Bota nedstämdhet på två veckor! 157 Oroa dig inte för kritik 171 Så här blir du okänslig för kritik 175 Mina dumheter 179 Vila förebygger oro! 186 Varför blir du trött – och vad kan du göra åt det? 190 Fyra bra sätt att förebygga trötthet och oro 195 Hur du blir kvitt den tristess som ger trötthet, oro och motvilja! 201 Oroa dig inte för sömnlöshet! 209 Historier ur verkliga livet 216

Förord

För trettiofem år sedan var jag en av New Yorks olyckligaste män. Jag jobbade som lastbilsförsäljare, utan att egentligen ha en aning om hur en motor fungerade. Inte var jag intresserad av att lära mig det heller. Jag avskydde helt enkelt mitt arbete. Jag avskydde det billigt möblerade rum som jag bodde i – ett rum invaderat av kackerlackor. Jag kommer ihåg att jag hade mina slipsar på en krok på väggen och varje morgon, när jag skulle ta ner en slips, sprätte kackerlackorna iväg åt alla håll. Jag avskydde också att hela tiden behöva äta på billiga, smutsiga syltor, som säkert också var invaderade av kackerlackor. Varje kväll när jag kom hem till mitt ödsliga rum hade jag en hemsk huvudvärk – en huvudvärk orsakad av besvikelser, oro, bitterhet och ilska. Jag var arg eftersom de drömmar jag haft som högskolestudent hade förvandlats till mardrömmar. Var det här livet? Var det här det spännande äventyr som jag sett fram emot? Var det här allt livet hade att erbjuda – ett jobb som jag avskydde, kackerlackor, äcklig mat och inget hopp alls om framtiden? Jag längtade efter att få tid över till att läsa och skriva alla böcker jag drömt om att skriva när jag gick på högskolan. 9

Jag visste att jag hade allt att vinna och inget att förlora på att säga upp mig från mitt trista jobb. Jag var inte intresserad av att tjäna mycket pengar, däremot var jag intresserad av att göra mycket med mitt liv. Jag hade kommit till den punkt då jag var tvungen att fatta ett beslut – ett avgörande ögonblick som många upplever i början av sin karriär. Så, jag fattade mitt beslut och det förändrade min framtid helt och hållet. Ett beslut som gjorde resten av mitt liv mycket lyckligare och mer givande än jag någonsin vågat hoppas på. Jag bestämde mig för följande: Jag skulle lämna det arbete som jag avskydde. Eftersom jag studerat fyra år vid lärarhögskolan, och därför var utbildad för att kunna undervisa, skulle jag försörja mig som lärare för vuxna på kvällsskolor. På så vis skulle jag kunna vara ledig på dagarna för att hinna läsa böcker, förbereda lektioner, skriva romaner och noveller. Jag ville ”leva för att skriva och skriva för att leva”. Vilket ämne skulle jag då undervisa i? När jag tittade tillbaka på min tid vid högskolan och utvärderade min egen utbildning insåg jag att det jag haft störst nytta av, både på jobbet och privat, var konsten att tala inför publik. Att lära mig behärska denna konst hade betytt mer för min personliga utveckling än allt annat jag lärt mig vid högskolan. Varför? Det hade hjälpt mig bli kvitt min blyghet och brist på självförtroende. Det gav mig ökat mod, trygghet i att handskas med människor och det lärde mig också att hantera olika sociala situationer med större säkerhet. Det blev också tydligt för mig att de personer som får förtroende som ledare oftast är de som kan ställa sig upp och uttrycka sina synpunkter och åsikter. Jag sökte därför tjänster där jag skulle lära ut presentationsteknik, men både Columbia-universitetet och New York-uni10

versitetet beslöt att de, på något underligt sätt, kunde klara sig utan min hjälp. Just då blev jag besviken, men idag är jag oerhört tacksam att de tackade nej, för jag började undervisa på kvällarna hos KFUM. Där var jag tvungen att visa konkreta resultat, och det snabbt. Vilken utmaning det var! Dessa vuxna individer kom inte till mina lektioner för att de ville ha högskolemeriter eller socialt anseende. De kom enbart av ett skäl: de ville lösa sina personliga problem. De ville lära sig hur man ställer sig upp och säger några ord på ett möte utan att svimma av skräck. Säljare ville lära sig hantera tuffa och besvärliga kunder, utan att först behöva gå runt kvarteret tre gånger och samla mod. De ville utveckla pondus och självkänsla. De ville göra karriär och tjäna mer pengar. Eftersom de delbetalade lektionerna kunde de sluta betala om de inte var nöjda med de resultat de fick. I och med att jag inte hade någon lön utan bara procent på kursens deltagaravgifter, så låg det dessutom verkligen i mitt intresse att göra ett bra jobb. Just då såg jag nog villkoren som en börda, men idag inser jag att det var perfekt för min utveckling. Jag var helt enkelt tvungen att motivera mina elever. Jag var tvungen att hjälpa dem att lösa sina problem, och göra varje lektion så pass inspirerande att de skulle fortsätta att komma. Det var ett otroligt intressant arbete och jag älskade det. Jag häpnade över hur snabbt mina elever fick självförtroende, avancerade inom sina företag och fick löneförhöjning. Utfallet av kurserna överträffade alla mina förväntningar. KFUM, som första kvällen vägrat ge mig en lön på fem dollar per kväll betalade mig nu, efter tre terminer, 30 dollar per kväll.

Först undervisade jag bara i konsten att tala inför publik, men efter några år insåg jag att mina elever även ville lära sig hur man vinner vänner och inflytande. Eftersom jag inte kunde hitta en enda vettig bok om hur man umgås med sina medmänniskor skrev jag en själv. Den skrevs inte som andra böcker, utan växte snarare fram ur elevernas erfarenheter. Jag kallade boken Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning. På den tiden var den bara tänkt att fungera som lärobok på mina kurser, och eftersom jag tidigare hade skrivit fyra böcker som ingen hade hört talas om, vågade jag inte drömma om att den skulle bli en sådan säljsuccé. Ingen var mer förvånad över bokens framgång än jag. Allteftersom åren gick blev jag medveten om att oro var ett annat stort problem för mina elever. De flesta av dessa män och kvinnor var verksamma inom affärslivet som direktörer, ingenjörer, butiksbiträden eller ekonomichefer. Ett tvärsnitt av alla yrken, och de flesta brottades med problem som de ville få hjälp att lösa. Uppenbarligen behövdes en handbok i konsten att övervinna sin oro. Jag började leta efter en bok i ämnet, bland annat i New Yorks enorma stadsbibliotek, där jag till min förvåning bara kunde hitta 22 böcker om oro. Däremot fanns 189 böcker om maskar. Alltså nästan nio gånger så många böcker om maskar som om oro! Otroligt, eller hur? Eftersom oro är ett av mänsklighetens största problem, skulle man kunna tro att alla skolor, högskolor och universitet undervisade i konsten att övervinna oro. Jag har i alla fall aldrig hört talas om någon skola som ger sådana kurser. Jag bläddrade igenom de 22 böckerna om oro på biblioteket, och köpte alla andra böcker om oro jag kunde få tag i. Trots detta kunde jag inte hitta en enda bok som gick att använda i min undervisning. Så jag bestämde mig för att skriva en egen bok. 12

Jag förberedde mig genom att läsa vad filosofer från alla tidsåldrar hade att säga om oro, och läste dessutom hundratals biografier, från Konfucius till Churchill. Jag intervjuade också kända personer inom livets alla områden, från boxaren Jack Dempsey till bilkungen Henry Ford. Men det var bara början. Jag gjorde även något som var mycket viktigare än alla intervjuer och allt läsande. Jag jobbade fem år i ett laboratorium för övervinnande av oro, ett laboratorium som drevs av mig själv genom mina kurser. Såvitt jag vet var det världens enda och första laboratorium i sitt slag. Vi jobbade systematiskt genom att ge eleverna regler om hur de skulle sluta oroa sig, bad dem följa reglerna i sina egna liv och sedan berätta för klassen vilka resultat de hade fått. Andra elever beskrev metoder de använt sig av tidigare. Dessa erfarenheter gav mig unik kunskap om hur man blir av med sin oro. Förmodligen har jag lyssnat till fler berättelser om ”hur jag övervann min oro” än någon annan person. Tack vare detta kunde jag skriva en jordnära bok, en dokumenterad rapport över hur tusentals vuxna människor övervunnit sin oro och ängslan. Det här är ingen akademisk avhandling utan en praktisk handbok att sätta tänderna i. Alla människor som nämns i den här boken finns eller har funnits i verkligheten. De är alla sanningsvittnen, riktiga personer som alla på olika sätt intygar att man kan besegra sin oro. Vetenskap, säger den franske filosofen Valéry, är en samling utmärkta recept. Det är precis vad den här boken ska vara – en samling beprövade och bra recept för att befria oss från oro.

En liten varning: I den här boken finns inget nytt, men däremot mycket som vi oftast inte tänker på. När allt kommer omkring behöver vi människor inte få reda på något nytt. Vi vet redan tillräckligt mycket för att leva ett lyckligt liv. Det är ju inte okunnighet vi lider av utan oföretagsamhet. Denna bok är tänkt att återuppliva, illustrera, effektivisera, lufta och hylla en del gamla sanningar. Jag vill också ge dig som läsare en spark i baken så att du kan börja använda dig av dem i ditt eget liv. Självklart har du inte skaffat den här boken för att läsa om hur den kom till. Du vill att något ska hända. Nu kör vi och går från ord till handling! Om du, efter att ha läst de första 48 sidorna, fortfarande inte känner inspiration och har slutat oroa dig, kan du slänga boken. Då har du ingen glädje av en handbok i konsten att sluta oroa sig och börja leva. Dale Carnegie

1. Bra att veta om oro – Lev i dagtäta rum –

Våren 1871 tog en ung man fram en bok, han började läsa i den och de första 25 orden fick en avgörande betydelse för hela hans framtid. Han studerade medicin i Montreal och han oroade sig för sin sluttentamen, för sin framtid, över hur han skulle kunna skaffa sig en praktik och hur han skulle kunna förtjäna sitt uppehälle. De 25 ord han läste 1871 hjälpte honom att bli sin generations mest berömde läkare. Han initierade det världsberömda Johns Hopkins Hospital. Han blev Regius Professor i Oxford, den högsta utmärkelse en läkare kan få i Storbritannien. Han blev dessutom adlad. När han dog krävdes det två tjocka böcker på tillsammans 1 446 sidor för att berätta historien om hans liv. Den unge mannen hette Sir William Osler. Här är de 25 ord av Thomas Carlyle som Osler läste 1871 och som skulle hjälpa honom att leva ett helt liv utan oro: Det viktigaste är inte att se det som ligger i ett dimmigt fjärran, utan att ta itu med det som ligger närmast till hands. 15

42 år senare talade Osler till studenterna vid Yale-universitetet. ”En man som jag”, sa han, ”som har varit professor vid fyra universitet och skrivit en berömd bok, förväntas ha en enastående hjärnkapacitet. Det är inte sant. Mina närmaste vänner vet att jag är en ganska medelmåttig begåvning. Vad är då hemligheten med min framgång?” Sir William Oslers förklaring var att han levde i så kallade dagtäta rum. Vad menade han med det? Strax före föredraget på Yale hade han rest med en atlantångare. Kaptenen kunde, när han stod på bryggan, trycka på en knapp och genast hördes det ett rasslande från maskinerna och olika delar av fartyget spärrades av från varandra – avstängda i vattentäta rum. ”Nu är var och en av er”, sa doktor Osler till studenterna, ”mycket mer komplicerad och fantastisk än oceanångaren och ni gör en mycket längre resa. Det jag uppmanar er att göra är att ta kontrollen över maskineriet så ni kan leva i ’dagtäta rum’, vilket är det bästa sättet att försäkra säkerheten på resan. Kliv upp på kommandobryggan och se till att i alla fall de stora rummen fungerar som de ska. Tryck på en knapp och hör hur järndörrarna vid varje nytt skede av ditt liv slår igen och stänger ute det förflutna, den döda gårdagen. Tryck på en annan knapp och låt en järnridå stänga ute framtiden, den ofödda morgondagen. Först då kan du känna dig säker för dagen! Stäng dörren till det förflutna och begrav gårdagen, som med sitt sken har lockat mången tok i fördärvet. Det blir för mycket, till och med för den starkaste människa, om både gårdagens och morgondagens mödor läggs ovanpå de bördor hon bär idag. Ignorera det förflutna lika bestämt som framtiden. Framtiden är här och nu, idag. Det finns inget ’i morgon’. Räddning16

en finns här nu. Att oroa sig för framtiden är slöseri med energi och ökar risken för depression, nervositet, bekymmer och annat elände. Slut därför till de dagtäta rummen, och ställ in dig på att leva nu i dagtäta rum.” Menade då Osler att vi skulle strunta i att planera och fundera över framtiden? Naturligtvis inte. Vad han menade var att det bästa sättet att förbereda sig för morgondagen är att göra det bästa av den dag som är. Sir William Osler uppmanade Yale-studenterna att börja dagen med bönen ”Vårt dagliga bröd giv oss idag”. Tänk på att det bara är brödet för idag man ber om i den bönen. Den klagar inte över det torra bröd vi fick igår och säger inte heller: Det kanske blir torka igen och hur ska vi då få något att äta i höst, eller tänk om jag inte får behålla mitt jobb, hur ska det gå för mig då? Nej, den bönen lär oss bara att be om vårt bröd just idag. Dagens bröd är det enda bröd som du kan äta. För många år sedan vandrade en fattig filosof genom ett kargt landskap, där folk fick slita hårt för brödfödan. En dag samlades en folkmassa runt honom och han höll då ett tal som förmodligen är historiens mest citerade. Talet innehåller bland annat några rader som citerats genom århundradena: ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” Tänk gärna på morgondagen, planera och förbered dig gärna noga för den. Men oroa dig inte för den. Under andra världskriget fanns det en ung soldat som hette Ted Bengermino. Han hade oroat sig så mycket att han drabbats av första klassens utmattning. 17

”I april 1945”, skriver Ted, ”hade jag oroat mig så mycket att jag fått kramp i tjocktarmen, något som gör obeskrivligt ont. Om inte kriget hade slutat när det gjorde är jag säker på att jag hade dukat under av ett totalt fysiskt sammanbrott. Jag kände mig kraftlös. Min uppgift var att upprätta register över döda, sårade och saknade. Jag skulle också gräva upp tillfälligt begravda soldater, både kroppar från den allierade sidan och motståndarsidan. Jag var tvungen att ta hand om personliga ägodelar som vi skulle skicka till föräldrar eller närmaste anhöriga som satte stort värde på dessa. Jag var hela tiden rädd för att vi skulle göra något allvarligt misstag. Rädslan för att inte överleva alla hemskheter var stor. Jag var orolig för att jag aldrig någonsin skulle få hålla mitt enda barn i mina armar, en son på 16 månader som jag aldrig hade sett. Jag var så slutkörd och orolig att jag gick ner 17 kilo. Jag var så förtvivlad att jag nästan tappade förståndet. Mina händer var bara skinn och ben. Tanken på att komma hem som ett fysiskt vrak gjorde mig panikslagen. Jag bröt ihop och grät som ett barn. Så fort jag var ensam grät jag förtvivlat. Strax efter att tyskarna börjat sin slutoffensiv, grät jag så ofta att jag nästan gav upp hoppet om att någonsin bli normal igen. Till slut hamnade jag på ett krigssjukhus. Där gav en läkare mig ett råd som förändrade hela mitt liv. Efter en grundlig fysisk undersökning förklarade han för mig att mina problem var själsliga. ’Ted’, sa han, ’jag vill att du ska tänka på ditt liv som ett timglas. I det finns tusentals sandkorn och varje korn passerar den trånga halsen i timglasets mitt i en jämn och långsam takt. Hur vi än gör kan bara ett korn i taget passera genom halsen. Vi människor liknar alla ett timglas. När vi går upp på morgonen har vi massor av uppgifter framför oss. Vi bör ta en uppgift i 18

taget och arbeta oss igenom dem lugnt och metodiskt under dagen, på samma sätt som sandkornen passerar genom timglasets trånga hals. Gör vi inte det riskerar vi att brytas ner, fysiskt och psykiskt.’ Det här rådet har jag följt ända sedan den minnesvärda dagen då jag fick det av en militärläkare. Ett sandkorn i taget, en uppgift i taget. Det rådet räddade mig både fysiskt och psykiskt under kriget och det har också hjälpt mig till min nuvarande position som värdepapperskontrollant i ett handelskreditbolag. I affärslivet stötte jag på samma problem som under kriget. Jag hade 20 olika uppgifter som skulle lösas på en gång. Våra värdepapperstillgångar var små. Vi hade nya formulär, nya bestämmelser, nya adresser; vi öppnade nya filialer och stängde gamla. I stället för att bli stirrig och nervös påminde jag mig själv om vad min läkare hade sagt. Ett sandkorn i taget, en uppgift i taget. Genom att hela tiden upprepa orden för mig själv gick mitt arbete lättare och jag blev av med den känsla av panik som nästan knäckt mig under kriget.” Många av oss skulle kunna bli av med en stor del av vår oro och i stället vara glada, verksamma och friska om vi bara har dessa ord i åtanke: ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen” och ”Lev i dagtäta rum”. Just nu står vi alla i korsningen mellan två evigheter: det förflutna som varat i alla tider och framtiden. Ingen av oss kan leva i någon av dessa båda evigheter, inte ens för bråkdelen av en sekund. Om vi försöker göra det, riskerar vi att förstöra vår hälsa och vår själ. Låt oss därför nöja oss med att leva den enda tid vi har möjlighet att leva, nämligen från och med nu och tills vi går och lägger oss. ”Varje människa kan bära sin börda, hur tung den än är, tills det blir kväll”, skrev Robert Louis Steven19

son. ”Varje människa orkar med sitt arbete, hur svårt det än är, under en dag. Vem som helst kan leva tålmodigt, behagligt, rent, kärleksfullt tills solen går ner. Det är allt livet egentligen handlar om.” Ja, det är allt livet begär av oss, men ändå var en kvinna vid namn E K Shields alldeles förtvivlad, och på väg att ta sitt eget liv, innan hon lärde sig att leva sitt liv här och nu. ”Min man dog”, berättade hon för mig. ”Jag var deprimerad och nästan helt utan pengar. Så jag skrev till min förre chef och fick tillbaka mitt gamla jobb. Innan jag gifte mig hade jag nämligen sålt läroböcker till skolor på landet. Jag hade sålt min bil när min man blev sjuk, men jag lyckades skrapa ihop till handpenningen på en begagnad bil och jag började resa runt igen och sälja skolböcker. Jag hade trott att jag skulle må bättre av att vara i farten igen, men stod inte ut med att åka omkring ensam och att äta utan sällskap varje dag. Affärerna gick dåligt i vissa delar av mitt distrikt och det blev svårt att klara avbetalningarna på bilen, även om de var små. Jag åkte omkring och försökte sälja mina böcker men skolorna var fattiga och vägarna dåliga. Jag kände mig så ensam och deprimerad att jag vid ett tillfälle till och med funderade på att ta livet av mig. Det verkade vara omöjligt att komma på rätt köl. Jag hade inget att leva för. Jag ville bara ligga kvar i sängen på morgnarna. Jag var rädd för allt: för att inte klara avbetalningarna på bilen, för att inte kunna betala hyran, för att inte ha mat för dagen. Jag oroade mig för att bli sjuk och inte ha råd att gå till doktorn. Det enda som hindrade mig från att begå självmord var tanken på att min syster skulle bli så ledsen och att jag inte skulle lämna tillräckligt mycket pengar efter mig för 20

att kunna betala begravningskostnaderna. Men en dag läste jag en artikel som hjälpte mig ur min förtvivlan och gav mig mod att fortsätta leva. Hela mitt liv kommer jag att vara tacksam för ett par rader i artikeln: För den vise är varje dag ett nytt liv. Jag skrev ner raderna på ett papper och fäste det på vindrutan i min bil. På så vis hade jag orden framför mig hela tiden när jag var ute och körde, och jag upptäckte att det inte var så svårt att leva en dag i taget. Jag lärde mig att glömma det förflutna och att undvika tankar på morgondagen. Varje morgon sa jag till mig själv: Idag börjar ett nytt liv! Jag lyckades besegra min rädsla för ensamheten och för att pengarna inte skulle räcka till. Nu känner jag mig uppåt och affärerna går ganska bra. Jag trivs med livet och jag känner på mig att jag aldrig mer kommer att bli rädd, vad som än händer i mitt liv. Jag vet nu att jag inte behöver oroa mig för framtiden. Jag vet att jag kan leva en dag i taget och att för den vise är varje dag ett nytt liv.” Något av det mest tragiska med oss människor är vår tendens att skjuta upp våra liv. Många av oss drömmer om någon förtrollad trädgård med rosor i fjärran, i stället för att njuta av rosorna som blommar utanför våra fönster idag. ”Visst är den märklig, vår resa genom livet”, skrev Stephen Leacock. ”Barnet säger: ’När jag blir en stor pojke.’ Men vad är det? Den store pojken säger: ’När jag blir vuxen.’ Och sedan, som vuxen, säger han: ’När jag gifter mig.’ Till slut säger han: ’När jag blir pensionerad.’ När han så blir pensionär och ser tillbaka på sitt liv, det landskap han rest igenom, tycks en kall vind svepa genom det. På något sätt har han missat att leva, och han inser att det är försent att göra något åt det. Försent inser vi 21

att livet innebär att leva, att gripa tag i varje timme och sekund.” Edward S Evans i Detroit var nära att begå självmord av ängslan och förtvivlan, innan också han lärde sig att livet handlar om att ta vara på varje timme och sekund. Evans växte upp under blygsamma förhållanden och började försörja sig som tidningsförsäljare. Så småningom fick han jobb som expedit i en livsmedelsbutik. Därefter, med sju personer att försörja, fick han jobb som biblioteksassistent. Även om lönen var låg, vågade han inte byta jobb. Det gick åtta år innan han tog mod till sig och startade eget. Det började lovande. Evans hade sparat ihop en summa, som han använde som startkapital, och byggde upp ett företag med en hyfsad årlig vinst, men plötsligt gick allting emot honom. Den ena olyckan följde på den andra. Han gick i borgen för en vän som gick i konkurs. Banken där han hade sina pengar gick omkull. Han förlorade inte bara alla sina pengar, han hade dessutom stora skulder att betala. Det blev för mycket för honom. ”Jag kunde varken äta eller sova”, berättade han. ”Jag blev sjuk på ett konstigt sätt. Det var oro och inget annat än oro som gjorde mig sjuk. En dag när jag var ute och gick, tuppade jag av på gatan. Jag kunde inte stå på benen längre och blev sängliggande med bölder över hela kroppen. Bölderna började växa inåt och min läkare gav mig två veckor att leva. Jag blev chockad. Jag skrev testamente och la mig ner och inväntade döden. Det var meningslöst att kämpa och oroa sig. Jag gav helt enkelt upp och kände hur spänningen lättade. Sedan somnade jag. Jag hade inte sovit mer än två timmar i sträck på flera veckor, men nu när mina materiella bekymmer var över, sov jag som ett 22

barn. Min trötthet började försvinna, aptiten kom tillbaka och jag gick upp i vikt. Efter några veckor kunde jag börja gå med kryckor och efter sex veckor kunde jag börja arbeta igen. Jag hade tjänat bra med pengar tidigare men blev nu glad när jag fick ett arbete med en betydligt mindre månadslön. Jag fick jobb som försäljare av bromsklossar. Jag hade verkligen lärt mig en läxa. Ingen mer oro för min del – ingen ånger över det som hänt tidigare – ingen mer rädsla för framtiden. Nu fokuserade jag all min tid och energi på att sälja bromsklossarna.” Edward S Evans steg snabbt i graderna. Efter ett par år var han direktör för företaget. Hans bolag blev börsnoterat och när han dog var han en av USA:s mest framgångsrika affärsmän. Om du någon gång flyger över Grönland, kan du kanske se Evans-flygfältet, som är uppkallat efter honom. Edward S Evans skulle aldrig ha lyckats så bra i sina affärer och med sitt liv om han inte hade insett hur dumt det var att oroa sig, och om han inte hade lärt sig att leva i dagtäta rum. John Ruskin hade en enkel sten med inskriptionen Idag på sitt arbetsbord. Jag har ingen sten på mitt bord, men däremot en dikt fastklistrad på min spegel. Den läser jag varje morgon när jag rakar mig. Sir William Osler hade den på sitt skrivbord och den är skriven av den berömde indiske dramatikern Kalidasa:

Hyllning till morgonrodnaden Se denna dag! För den är livet, ja själva livet; i dess korta bana 23

ligger hela sanningen och verkligheten i din existens: Växandets välsignelse Handlingens lycka Framgångens glans, för gårdagen är endast en dröm, morgondagen en hägring. Men ett fullkomnat liv idag gör gårdagen till en lycklig dröm och varje morgondag till en hoppets hägring. Ta därför väl vara på denna dag, det är min hyllning till morgonrodnaden! Så det första du behöver veta om oro är detta: om du vill stänga oron ute ska du göra som Sir William Osler: Stäng järndörrarna mot gårdagen och framtiden. Lev i dagtäta rum. Ställ följande frågor till dig själv och skriv gärna ner svaren: 1. Brukar jag skjuta upp att leva i nuet och i stället oroa mig för framtiden, eller tråna efter någon ”magisk” rosenträdgård i fjärran? 2. Brukar jag ångra saker som redan hänt, saker som jag inte längre kan göra något åt? 3. Går jag upp på morgonen fast besluten att ta vara på dagen och få ut det mesta av de kommande 24 timmarna? 4. Kan jag få ut mer av livet genom att leva i dagtäta rum? 5. När ska jag börja göra detta? Nästa vecka? I morgon? Idag?

2. En formel för att lösa orosproblem

Vill du ha ett snabbt verkande, pålitligt verktyg för att ta itu med situationer som gör dig orolig och ängslig? En teknik som du kan börja tillämpa på en gång, redan innan du fortsätter läsa den här boken? I så fall ska jag berätta om en metod som är utarbetad av Willis Carrier, den genialiske ingenjören som startade luftkonditioneringsindustrin i USA. Det är en av de bästa metoder för att lösa orosproblem som jag hört talas om, och Carrier delade med sig av den när vi lunchade ihop en dag på Engineers’ Club i New York. Willis Carrier berättar själv hur han kom på det här sättet att lösa problem med oro: ”Jag var anställd vid ett företag och fick uppdraget att installera ett gasreningsaggregat i en av våra kunders fabriker. Installationen var tänkt att rena gasen från föroreningar så att den skulle kunna brinna utan att skada maskinerna. Det var en helt ny teknik som bara testats en gång tidigare och under andra förhållanden. Under installationsarbetet uppstod oförutsedda 25