Jonat h a n L i n dst röm
Brons ålders mo r d e t Om
ark eologi Och
ond bråd död
JONAT H A N L I N DST RÖM
B R O N S Å L D E R S MO R D E T
OM OCH
I_ Bronsa ldersmordet.indd
3
ARK EOLOGI OND BRÅD DÖD
09-08-19
10.51.37
Till Nina och pojkarna samt minnet av mina föräldrar
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2009 Jonathan Lindström och Norstedts, Stockholm Omslag: Johannes Molin Omslagsfoton: Anna Kjellström, Cato Lein Kartor och renritningar: Stig Söderlind Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2009 isbn 978-91-1-302378-6
I_ Bronsa ldersmordet.indd
4
09-08-19
11.33.36
Innehåll
FYNDET 1. Efteråt 15 2. Fornvännen 18 Juni år 2009 18 – November år 1987 19 – Juni år 1953 19
3. Upptäckten i diket 21 Onsdag 10 juni 1953: Upptäckten 21 – Torsdag 11 juni år 1953: Utgrävningen börjar 23 – Fredag 12 juni år 1953: Planer och prover 27 – Lördag 13 juni år 1953: Avslutning 30 – Söndag 14 juni år 1953: Stenålder eller bronsålder? 35 – Måndag 15 juni år 1953: Pressen på Historiska museet 35 – Femtiotalets utredning 38
4. Ett cold case på telefon 41 April år 2008 41
FALLET 5. Au revoir, herr Granhammar 49 Hösten år 1998 49 – Skelettet 51
6. I rättan tid 53 Stämde dateringen? 53 – Hur bronsåldern föddes 54 – Galaktiska hälsningar 58
7. Mannen utan underkropp 61 Mysteriet med de försvunna byxorna 61
I_ Bronsa ldersmordet.indd
7
09-08-19
10.51.38
POJKEN 8. Mannen utan namn 73 Ett glömt sekel 73
9. Släkten 77 Provtagning 77 – Familjeförhållanden 78 – Livets molekyl i en död man 79 – Saltsyra och UV-strålning 81 – En grek med bra mage 83
10. Att födas in i bronsåldern 85 Tjugotusen skrikande barn 85 – Det lilla livet 89
11. Hemmet 92 Husplaner 92 – Eldstaden 97 – Bänken och skeden 100
12. Utomhus 105 På gårdsplanen 105 – Skålgropar och grannar 109
13. Lek och ät 113 Smått för de små? 113 – Pojken äter 116 – Vad serverades? 119
14. Att formas 122 Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn 122 – Barnens kännemärke 125 – Plötsligt händer det 127 – Farväl till barndomen 129
15. Mordvapnet 132 Våld i närbild 132 – Ner i museets källare 135 – Ut på motorvägen 137 – Till skrivbordet 000
MANNEN 16. Hur ser du ut? 145 Akta huvudet! 145 – Hans ansikte 147 – Karaktärsdrag? 158 – Bronsåldersmode 161 – Flyttande kvinnor 167
17. Sex och samlevnad 169 Hem till dig eller mig? 169 – Hans tilltänkta 170 – Bronsåldersparadiset? 173 – Heteronormen 177 – Bröllop? 179 – Samlagsställningar 180 Tidelag 181 – Våldtäkter 182
8
I_ Bronsa ldersmordet.indd
8
09-08-19
10.51.38
18. Hans egna ord 185 Ett struphuvud 185 – Svenska, sanskrit och finska i rabatten 185 – Indoeuropéerna tar över 187 – Var han i Syninge? 189 – Vart tog de andra vägen? 190 – Hur talade han? 192 – Men hur lät det egentligen? 195
19. Upp i rök 197 Januari år 1997: Arabiska sjöns strand 197 – Kroppsjäl och frisjäl 200 – Etthundraett sätt att använda en död 202
20. Du ska dö 211 Ett gott rykte förlänger livet 211 – Hade han ont? 214 – Sushi, apelsinläsk och knogjärn 216
VÄRLDEN 21. Lapptäcket 221 Dessa eviga måndagsmöten 221 – Den sociala ordningen 222 – Bygder och storbygder 227 – Större grupper 230 – Germanska spöken 234
22. Resan 240 En hemsk inledning 240 – Båtvärlden 243 – Den mytiske styrmannen 252 – Hans första färder 258 – Till Åland … 259 – … och vidare 266 – Norrland 267 – Slutet och början på hällkonsten 271
23. I havet 274 Sen vår i tunnelbanan 274 – När? 275 – Var? 279 – Hur långt flöt han? 285 – Snäckjakten 287 – Platsens karaktär 289
MAKTEN 24. Kungen och ekorren 293 Kungen i plastpåsen 293 – Hågas historia 294 – Mälardalens historia 295 – Fram till år 2300 f.Kr. 296 – År 2300–1700 f.Kr. 298 – År 1700–500 f.Kr. 299 – Borgen 304 – Begravningsfesten 308 – Att bygga för evigheten 312 – Arbetstid och årstid 315 – Offer och kannibaler? 317 – Hågakungen och myten 319 – Djurens konung 321 – Hågaeffekten 322 – Hågas undergång 326 – Söderut längs Östersjökusten 329
25. Våldet och vapnen 334 Massakern 334 – Varför? 340 9
I_ Bronsa ldersmordet.indd
9
09-08-19
10.51.38
26. Historien och Europa 343 Fest och fylla 343 – Främmande föremål 345 – Resenärerna 347 – Hövdingar och gruvarbetare 350 – Vad brydde han sig om Grekland? 354
27. Duellen i källaren 356 Ärrens historia 356 – I källaren 360 – I levande vapenfetischisters sällskap 363
UNIVERSUM 28. Kosmos och tiden 369 Att vända blicken uppåt 369 – Vad såg han? 371 – Stjärnhimlen – ett rorschachtest? 375 – Kosmos 378 – Berg och träd 381 – Solhästen 383 – Väderstrecken i hans hjärna 385 – Kalendern 388 – Hotellrestaurangen 392 – Julafton 395 – Hands up! 398 – Granhammarsmannen i sitt kosmos 406
29. Skapelsen och gudarna 408 Tiden igen 408 – Gudarnas åtkomst 411 – Kultledare 421 – Ljud och lurar 423 – Var skedde kulten? 424
30. De misstänkta 427 Möte med domaren 427
SLITET 31. Åldrandet 441 Tänderna 441 – Kroppslig hälsa 444
32. Redskapen 447 Tingens magi 447 – Svavelkisstenen 448 – Senonflintan 448 – Det spjälkade fårbenet 451 – Prylen av får eller rådjur 453 – Prylen av älgkalvsben 454 – Prylen av älghorn 454 – Bronssylen 455 – Bronsmejseln 456 – Brynet av sandsten 458 – Kristianstadflintan 459 – Den mystiska videkäppen 462 – Tingen tillsammans 464 – Vad användes redskapen till? 465 – En riktig man? 469 – Vad saknas? 470
33. Arbetet 471 Arbetet på gården 471 – Åker och äng 472 – Gårdens djur 475 – Skogens djur och fåglarna 479 – Säljakt och fiske 481 – Att bygga hus 482 – Yllet 483 – Krukor 486 – Brons 487 10
I_ Bronsa ldersmordet.indd
10
09-08-19
10.51.38
34. 2 januari 2009: Ett telefonsamtal 494 Man är det man äter – och man äter där man är 494 – Inte här, men var är där? 496
SLUTET 35. Bronsåldersmordet 505 Vad var bronsåldern? 505 – Bekantskap önskas med äldre död herre 510
36. Den sista färden 512 Vad skulle han dit att göra? 512 – Saker av vikt 513 – Han var inte ensam 517 – Granhammarsmannen går ombord 519 – Slutet 530
Sammanfattning av ett förhistoriskt liv 536 Kommentarer 539 Referenser 552 Bildkällor 566 Tack 568
11
I_ Bronsa ldersmordet.indd
11
09-08-19
10.51.38
3.
Upptäckten i diket Onsdag 10 juni 1953: Upptäckten Det var sen eftermiddag en varmljum försommardag. Trettonåringen Thomas gick med sin far Walter Nathanson norrut över ett gärde på familjeegendomen Granhammar i Västra Ryds socken tre mil nordväst om Stockholm. Några hundra meter bakom dem låg Granhammars ståtliga herrgård med vit fasad på en höjd intill en vildvuxen engelsk park. Solen lyste ännu högt i väster på en himmel med enstaka moln. Gärdet där de gick var vattensjukt och låg nästan på samma nivå som den närbelägna Mälarens yta. Walter Nathanson tog över gården 1948 efter sin far och beslutade att torrlägga området. Han hade redan med inspektorns, förmannens och lantarbetarnas hjälp låtit anlägga en vall vid Lillsjön i öster med en pumpstation med elektrisk pump som gick dygnet runt. Nu pågick arbetet med att gräva täckdiken och dränera ner i riktning mot pumpen.Tidigare hade Mälaren stigit om vårarna och täckt gärdena med vatten. Efter invallningen var marken någorlunda torrlagd, men fortfarande körde traktorn fast om hösten. Walter Nathanson arbetade dagtid på sitt arkitektkontor i Stockholm, men vid hemkomsten ville han se hur långt lantarbetaren David Zetterström hunnit med hacka och spade under dagen. Denne följde ett äldre öppet dike i svag uppförslutning mot norr. Zetterström var 51 år, lång, gänglig, senig och stark. Han gick i eftermiddagssolen i stövlar, blåbyxor, skjorta och keps och växlade mellan att svänga hackan och kröka rygg över spaden. I dikets botten fanns nu en halvmeterdjup och femton centimeter bred klyfta i blåleran. I en av lerhögarna som Zetterström kastat upp vid sidan av diket låg en människoskalle. Dikesgrävning var ett slitsamt och långtråkigt arbete. Idag är dikesgrävning en lätt sak för en traktorgrävare, men 1953 skedde det ännu för hand. Miltals med diken hackades och grävdes fram i seg och tung lera som förvandlades till fruktbar åkermark. Skallen var en oväntad syn. Thomas lade märke till att den hade ett 21
I_ Bronsa ldersmordet.indd
21
09-08-19
10.51.39
bronsåldersmordet
stort hål i ansiktsdelen. Walter Nathanson skyndade fram till David Zetterström, som avbröt slitet med den sega blåleran. Zetterström lyfte på kepsen och bockade för godsägaren, som frågade varför han grävt vidare efter det att skallen dykt upp. – Diket ska ju fram! blev svaret. Det var inget fel på Zetterströms arbetsvilja. Han föddes år 1901 och växte upp i en stuga med jordgolv i köket. Zetterström var den siste av fyra generationer jordbruksarbetare i trakten och hade börjat som ”hjonpojke på herrgår’n” när baron Rålamb bodde på Granhammar. Senare arbetade han med skogsplantering. Baron Rålamb levde enligt ryktet över sina tillgångar, sålde skog och lånade pengar. År 1933 såg sig baronen tvungen att sälja hela Granhammar, med gårdar, skog och allt till grosshandlare Nathanson, Walter Nathansons far, och flyttade till sin jaktvilla i Ekolsund där han sköt sig. David Zetterström bodde med sin reumatiska fru Margit och två döttrar i en statarlänga ett par hundra meter från herrgården, där en annan lantarbetarfamilj också bodde permanent, medan säsongsarbetande ungkarlar bodde i längan mer tillfälligt. Fram till år 1946 var Zetterström statare, då statarsystemet allmänt avskaffades, men han fortsatte därefter som avlönad lantarbetare. Han saknade körkort, men körde häst, arbetade i ladugården och med diversearbeten förutom i skogen. Och denna försommar år 1953 ägnade han dikesgrävning. Zetterström var inte fullt så oberörd av människoskallen som Thomas och Walter först uppfattade honom. Han gjorde det makabra fyndet tidigare på dagen, blev uppskrämd och fick intrycket att skallen kunde vara förhållandevis färsk. Risken fanns att den grävts ner på platsen bara några år tidigare. Han vågade inte gräva mer utan gick till inspektorn på Granhammar, en liten man som ingen minns namnet på. Eventuellt kontaktades polisen, som kan ha kommit ut för en titt, men man kom hur som helst snart fram till att om det låg något brottsligt bakom dödsfallet var det sedan länge preskriberat. Sannolikt var det inspektorn som beordrade Zetterström att fortsätta gräva. Sven Beckman i Kungsängen var ordförande i Stockholms-Näs hembygdsförening och hade blivit kontaktad så snart man på plats förstått att skallen var gammal. Det spekulerades i att det kunde röra sig om någon gammal vikingagubbe som drunknat. Spekulationen byggde på att fyndet låg i nivå med Mälarens yta, och det var en allmänt spridd kunskap att Mälaren längre tillbaka i tiden hade varit en del av havet med flera meter högre nivå än idag. Beckman anmälde i sin tur fyndet till Riksantikvarieämbetet, varifrån han fick ett skriftligt tack senare på sommaren av riksantikvarien för sin anmälan, vilken ”möjliggjorde omedelbar undersökning”. 22
I_ Bronsa ldersmordet.indd
22
09-08-19
10.51.39
fyndet
Torsdag 11 juni år 1953: Utgrävningen börjar Försommarnatten var underbart kort, bara ett par timmar mellan skymning och gryning. Solen gick upp halvtre på torsdagsnatten och skulle lysa över Granhammars gärden från en klarblå himmel hela dagen fram till nio på kvällen. Under förmiddagen anlände ett par arkeologer med bil från Historiska museet. Arkeologen Wilhelm Holmqvist, 48 år, var antikvarie på museet och skulle här bli utgrävningsledare. Han hade disputerat på en avhandling om folkvandringstidens flätbandsornamentik före kriget, och hans håg stod till järnåldern. Han var en engagerad och uppskattad arkeolog, en entusiastisk och livlig föreläsare, men också känslig och hade lätt för att brusa upp. I sällskap hade han sin assistent filosofie licentiaten Bertil Almgren, 34 år, son till den (i arkeologkretsar) kände Uppsalaprofessorn Oscar Almgren, som han beundrade djupt. Bertil fick som liten läsa högt ur arkeologiböcker för sin far, som tidigt blev blind. På det sättet kom han att lotsas in på arkeologibanan redan som barn och var nu sysselsatt med en avhandling om bronsnycklar. Även Bertil var en känslosam människa. Både han och Wilhelm kunde ibland uppfatta vetenskaplig kritik som personlig. De lär dessutom så småningom ha blivit osams, men det låg ännu åratal fram i tiden. År 1965 fick Bertil Almgren professuren i Uppsala, som hans far en gång i tiden innehaft. Samma år fick också Holmqvist professors namn, men ingen institution att basa över. Nu klev de två långsmala arkeologerna ur bilen i Granhammar. Holmqvist hade ett smalt knotigt ansikte och en tjock lugg kammad i sidbena med djupa tinningvikar, medan Almgren var aningen bredare med stora ansiktsdelar, högt hårfäste och lite egen bakåtstruken frisyr. Till en början gav de båda arkeologerna intryck av att vara måttligt entusiastiska över själva fyndet, men de var trevliga och gjorde gott intryck. De visste ingenting om åldern på skallen och leran i diket var inte särskilt inbjudande. Det hela var ett rutinärende. Vi får anta att de i bilens baklucka hade stuvat in den arkeologiska standardutrustningen bestående av skärslevar, hinkar, ritram, millimeterpapper, skrivdon och en teodolit, ett optiskt instrument på tre ben som användes för att mäta höjdskillnader på en centimeter när med hjälp av en latta, en flera meter lång linjal i utfällt skick. Ett tecken på arkeologernas inledande svala intresse är att de inte tycks ha haft med sig någon kamera, vilket vi kan beklaga idag. Arkeologerna tog antagligen till en början en titt på kraniet och några revben som David Zetterström hittat, innan de begav sig ut på gärdet sjuhundra meter norr om herrgården för ett första besök vid fyndplatsen. Zetterström pekade ut stället i det meterdjupa dike han grävt. 23
I_ Bronsa ldersmordet.indd
23
09-08-19
10.51.39
bronsåldersmordet
Holmqvist konstaterade att dikets botten täcktes av kanske fem centimeter framträngande grundvatten, men att skelettrester stack fram därnere i dikesväggarna en decimeter närmast botten. Nu måste arkeologerna ha återvänt till bilen, som inte kan ha stått parkerad närmare än ett hundratal meter bort på den närmaste grusvägen i väster. De började bära över sin utrustning till fyndplatsen. Walter Nathanson ställde också arbetskraft till deras förfogande, dels förmannen som också var intresserad och dels några lantarbetare av vilka en säkerligen var Zetterström. När arkeologerna började sitt arbete rusade många till för att titta. Alla barnen från herrgården var där, bland andra trettonåringen Thomas och hans åttaåriga lillasyster Ulla. Vartefter det framgick att grävandet mest gick ut på att skotta undan några ton blålera i försiktig takt tröttnade publiken och droppade av, däribland Ulla. Thomas hörde till de uthålligare, kom och gick och satt på schaktkanten med solen i ryggen och dinglade med benen.Visserligen hade han sett människoskelett förut. Det fanns ett skelett med krokar i lederna på herrgårdens vind att leka med som någon tidigare medicinstuderande på herrgården hade glömt kvar, men Thomas hade sommarlov, utgrävningen var spännande och vad som helst kunde ju dyka upp. Att utgrävningen gjorde intryck framgår också av att han ett halvsekel senare mindes flera detaljer kring arkeologernas fynd och funderingar. Bland det första arkeologerna lät lantarbetarna göra var att bygga fördämningar kring fyndplatsen så att grundvattnet hölls undan. På det sättet fick de en bättre överblick över fyndet. Under torsdagen och de två följande dagarna grävde man ner till det fyndförande lagret kring diket, tills ett meterdjupt schakt bildades, kanske tre meter brett och aningen längre i dikets riktning. Diket löpte in i schaktets norra vägg och vidare ut genom den södra väggen. Holmqvist konstaterade att det var en ”högst betydande oordning i fyndmassan” på schaktets botten inte bara där Zetterström hade grävt sitt dike, utan också på ytorna runtomkring som hade lämnats orörda under blåleran. Skelettdelarna tycktes alltså ligga huller om buller i leran. På ett fotografi av ett föremål som fortfarande låg i lera och togs in som preparat till museet kan man se att schaktets botten inte rensades fram som en helt slät yta, utan att den var mer ojämn och krusig. Uppenbarligen har man skrapat med spadar och skärslevar men också kratsat med händerna kring ben och föremål när de dök upp. Även om ojämnheterna kastade små slagskuggor när solen sken måste föremålen ha avtecknat sig tydligt och varit lätta att upptäcka när de dök upp i den jämngrå leran. Almgren påminde sig också i efterhand att väderleken och grävningsförhållandena var utmärkta, den grå leran var lätt att överblicka, inga kul24
I_ Bronsa ldersmordet.indd
24
09-08-19
10.51.39
fyndet
turlager, det vill säga sot och skräp, störde och allt framträdde tydligt och klart. Thomas Nathanson lyssnade till arkeologernas småprat under de långa timmarna i solen. I skuggan steg temperaturen till tjugo grader, men i solen i schaktet måste det ha varit betydligt varmare. Ganska tidigt hittade arkeologerna en samling blåmusselskal intill skelettet, som de tolkade som en matsäck. De funderade på om han hade varit en fiskare som drunknat. Sannolikt första dagen hittade de också ett halvdecimeterlångt glänsande föremål i metall med träskaft som de först kan ha uppfattat som en liten spjutspets.Vid intervjuer i tidningarna några dagar senare beskrevs det som en doppsko, möjligen till ett spjutskaft, men i rapporten mer neutralt som ”spets”. Spetsen väckte deras intresse. De spekulerade om den kunde vara gjord av elektron (uttalas med betoning på andra stavelsen, inte som elpartikeln), en naturlig legering av silver och guld som användes under antiken för mynttillverkning, och som bland annat gjorde Lydiens kungar rika. Senare blev Holmqvist på det klara med att den var av brons. Att materialet missbedömdes kan tyda på att de speciella förhållandena i leran visserligen gjorde metallen flagig, men svartgrå och blekgul och inte mörkgrön av ärg som var det vanliga för brons i marken. Detta i kombination med arkeologernas kunskaper om antiken kan ha fört dem på avvägar. De goda bevaringsförhållandena ledde dem ännu mer vilse. När Thomas satt på schaktkanten fick han plötsligt syn på en liten träbit med en tunn metallspets, inte olik en dartpil med den fjäderförsedda bakdelen bortbruten. Det var en liten skaftad bronssyl. När Thomas pekade ut den för en av arkeologerna blev svaret: – Skämtar du med mig? Den kan du ta, den hör inte hit! Uppenbarligen trodde arkeologen att Thomas hade slängt ner föremålet i schaktet för att skoja med dem. Thomas blev förvånad men fick bronssylen med sig hem och tänkte att det var en kul grej. Först efter det att arkeologerna hade begivit sig hem på lördagen till Stockholm insåg de sitt misstag. De ringde ut till herrgården och bad om att få tillbaka föremålet. Även om Thomas tyckte att det var synd, åkte hans far in med det när han nästa gång skulle in till sitt arkitektkontor i Stockholm. Det skedde senast på måndagen, då Holmqvist utan att darra på manschetten visade upp bronssylen för tidningsjournalisterna. De flesta yrkesverksamma arkeologer har säkerligen upplevt liknande situationer. Tusentals år gamla föremål som dyker upp i marken ger ett så nytt och fräscht intryck att det är svårt att känslomässigt begripa att de skulle ha någon ålder. I detta fall slutade det lyckligt. Alla fynd gjordes inte i det läge de hade före dikesgrävningen. Zetter25
I_ Bronsa ldersmordet.indd
25
09-08-19
10.51.39
bronsåldersmordet
ström hade ju skottat upp skallen och några revben, men ett stycke mörk flinta som arkeologerna hittade på dikesschaktets botten hade eventuellt också rubbats något ur sitt läge. En älghornspryl hittades också i efterhand i en lerklump som plockats upp från fyndlagret. I rapporten som Holmqvist skrev några veckor efter utgrävningen påstår han att också bronssylen kom fram på samma sätt i en lerklump. Här rör det sig uppenbarligen om en vit lögn, där en generad Holmqvist döljer hur föremålet egentligen kom på avvägar men samtidigt med den vetenskapliga hedern i behåll talar om att fyndplatsen är okänd. Det stod snart klart att utgrävningen inte skulle vara avklarad under torsdagen, utan måste fortsätta dagen därpå. Walter Nathanson erbjöd arkeologerna övernattning på herrgården, så slapp de resan fram och tillbaka till staden. De bjöds också på middag. Fyndet hade visat sig vara be-
Trakten kring Granhammarsfyndet tre mil nordväst om Stockholm. Mörkgrått är nuvarande Mälarens yta och sjöar. Ljusgrått och vitt är land idag. Enbart vitt var land under bronsåldern. Fornlämningarna samlar sig i bygder kring fjärdar och vikar. Granhammars herrgård ligger drygt en halv kilometer söder om fyndplatsen. 26
I_ Bronsa ldersmordet.indd
26
09-08-19
10.51.39
fyndet
tydligt intressantare än vad de hade räknat med från början. Kanske var det nu på kvällen, medan solen dalade i väster, som de tog sig ytterligare en titt på Granhammarsmannens skalle och spekulerade. En av dem tyckte sig se ett bronsfragment i kanten av ett stort hål i ansiktsdelen, men i så fall har fragmentet lossnat och försvunnit mycket snart. Kunde det vara spåret av ett mordredskap? Skallen var fylld av blålera, av vilken det ännu idag finns spår. Arkeologerna tyckte sig se spår av mannens hjärna, och Morgontidningen kunde några dagar senare berätta: ”T.o.m. hjärnan är bevarad, hopskrumpnad men otvivelaktigt Granhammarsmannens hjärna, säger upptäckarna”. Det hela tycks vara ett misstag, eftersom ingenting nämns om hjärnan i de senare vetenskapliga rapporterna. Thomas minns från arkeologernas vistelse ute på herrgården hur de diskuterade om man med någon framtida teknik skulle kunna utläsa ur hjärnan vilket språk Granhammarsmannen talat.
Fredag 12 juni år 1953: Planer och prover Fredagen bjöd på perfekt arkeologiskt väder – behagligt ljumt, inget regn men ändå mulet. Molntäcket gjorde att ojämnheter i leran och schaktväggarna inte kastade besvärande slagskuggor, utan allt belystes av ett mjukt ljus. Arkeologerna lät bredda schaktet ut åt sidorna för att vara säkra på att finna alla fynd som kunde knytas till skelettet.Vilka föremål som kom fram just under fredagen är oklart, men utöver de tidigare nämnda bronsföremålen hittade de tre ben- och hornprylar, ett litet fårben, ett par flintstenar, en svavelkissten, ett trasigt sandstensbryne och en underlig liten träkäpp. På ett millimeterrutat pappersark uppspänt på en skrivplatta ritade Holmqvist en sektionsritning av fyndplatsen i skala ett till tio, det vill säga ett tvärsnitt uppifrån och ner av markytan, det gamla öppna diket, Zetterströms nya dike, fyndlagret och grundvattennivån. Han gjorde också en betydligt noggrannare plan av fyndet i skala ett till tio. Som stöd för avritningen hade han måttband och tumstockar och kanske också en ritram, en kvadratmeterstor träram indelad med snören i kvadratdecimetrar som lades över fyndet. Varje decimeterruta motsvarade en centimeterstor ruta på planen och blev ett stöd vid avtecknandet. Han streckade ut det femton centimeter breda täckdiket tvärs över planen, ritade in skelettdelarna och sedan fynden som han numrerade och namngav i en förteckning i kanten på planen. Med Almgrens hjälp ställde han upp teodoliten, det kikarförsedda höjdmätningsinstrumentet, på gärdet intill schaktet och såg med ett litet 27
I_ Bronsa ldersmordet.indd
27
09-08-19
10.51.40
4.
Ett cold case på telefon April år 2008 – Du kommer nog bli lite besviken, jag har inte så spännande saker att berätta som du hoppas. Anna Kjellströms röst var mjuk, vänlig och sval, och jag trodde inte ett ögonblick på henne. Det här var telefonsamtalet som är obligatoriskt i varje kioskdeckare värd namnet. Några sidor in i boken ringer utredaren den luttrade rättsmedicinaren för att få en första sammanfattning av skador, mordvapen och mördarens tillvägagångssätt. Därefter följer en rad förvecklingar som även inbegriper familjeproblem, sidohändelser och blindspår. På de sista sidorna grips mördaren under dramatiska former eller så visar det sig att han undgår rättvisan genom sin egen död. I det nu aktuella fallet talar mycket för att mördaren tillhör den senare kategorin. Men det hindrar inte att vi försöker identifiera honom eller henne. När jag ringde Anna Kjellström en måndagsförmiddag i slutet av april hade hon ännu inte börjat undervisa sina osteologistudenter för dagen i den stora tegelbyggnaden ute på universitet. Hon satt och förberedde lektionen i sitt tjänsterum med knähögt gräs och knotiga ekar utanför fönstret, hyllmeter med arkeologiska och osteologiska böcker bakom ryggen och en stor brun pappkartong med Granhammarsmannens ben inpackade i plastpåsar och rosa silkespapper under skrivbordet. Hon hade lovat att få ihop ett utkast på sina egna och tidigare osteologers analyser och åsikter om mannens skelett denna vecka. Till sin hjälp hade hon Nils Gustaf Gejvalls ursprungliga rapport från Fornvännen, rättsmedicinaren Robert Grundins utmärkta och detaljerade genomgång av våldsskadorna, några noterade iakttagelser från osteologerna Sabine Sten och Ebba During och inte minst odontologen (tandexperten) Hélène Borrmans noteringar om mannens tandstatus. Anna hade försökt knyta samman många lösa trådar med sina egna iakttagelser. Jag hade lämnat en lista med både möjliga och omöjliga frågor om allt ifrån mannens utseende och längd, till sjukliga förändringar och skador och 41
I_ Bronsa ldersmordet.indd
41
09-08-19
10.51.43
bronsåldersmordet
hoppades på en beskrivning som var begriplig för den som inte var insatt i osteologernas latinska jargong. Anna hade doktorerat på bland annat skelettresterna från en massgrav efter långfredagsslaget i Uppsala år 1520, då Sten Sture den yngres och Kristian II:s trupper slogs i snöoväder och svenskarna förlorade. Hon blev förtjust över att få ge sig på Granhammarsmannens ben, som trots hög ålder var i gott skick. Samtidigt var hon försiktigt lagd och hade dessutom haft ont om tid. Det här var ett projekt hon hade fått ägna några kvällar åt. – Äh, sa jag om Annas inledande ödmjukhet. Jag hade fantiserat om både tydliga och lättolkade vapenintryck, trofétagande och kannibalism, liksom spår av ett långt liv fyllt av krämpor och skador. Nu blandades min nyfikenhet med lite oro, även om jag inte trodde henne. Tänk om skadorna inte ens hade förhistoriskt ursprung utan hade uppkommit när lantarbetare Zetterström hackade upp sitt dike? – Har du tid att dra det du har? fortsatte jag. – Ja, men jag ska snart springa på lektion. – Okej, då börjar vi med döden, så får du slänga på luren när du inte hinner mer. Jag är lite orolig för att spåren på skallen är från när han grävdes fram. – Jag har kollat dem noga och vad jag kan se är alla med något enstaka undantag tydligt perimortala, det är väl en nitton, tjugo snitt eller hugg. – Peri …? – Jo, perimortala, från tiden från hans död. Han har utsatts för våld i samband med att han dog, jag är säker. Benfärgen i snitten är densamma som på det oskadda skallbenet runtomkring. Hade skadorna uppkommit i modern tid hade färgerna skiljt sig åt. Under de tusentals år skallen har legat på botten och i leran har ytan färgats om både på den oskadda ytan och i snitten. En modern skada skulle blotta ljusare ben. – Bra, och det är vettigt inte bara för att det är intressantare om det hände under bronsåldern. Jag skulle tycka att det vore konstigt om Zetterström skulle sätta spaden eller hackan i kraniet nitton gånger innan han fick upp den på dikeskanten. Det är för mycket duttande när man gräver ett dike. – Jo, det är samma sak med spåren på vänsterarmens ben, de ser också perimortala ut med något undantag. Jag började rafsa ner vad hon sagt på baksidan av en gå-och-handlalapp som låg framme. Jag borde ha förberett mig med ett kollegieblock innan jag ringde. – Okej, men vapnet då? Jag är inne på att det var en yxa, snitten är så korta, som efter en liten bronsåldersyxa, en holkyxa… 42
I_ Bronsa ldersmordet.indd
42
09-08-19
10.51.43
fyndet
– Jag har tittat noga, men jag kan inte säga säkert, annat än att det är ett eggat vapen. Jag har inte kunnat se några skarpa avslut som talar specifikt för en yxa. – Du får välja på yxa, kniv och svärd. – Det kan ha varit vilket som helst, fast… – Ja? – … hade gärningsmannen en kniv kunde man förvänta sig i alla fall något stick- eller huggspår efter spetsen och inte bara skärande snitt som nu. Och dessutom är snitten raka. – Hurdå? – Jo, om man snittar någon upprepade gånger som här, så borde kniveggen halka åt sidan ibland. Du borde se snittspår som böjer av tydligare, men nu verkar de vara genomgående rätt raka. – Så då är kniv mindre troligt än yxa eller svärd? Gå-och-handla-lappen var fylld. Jag övergick till den rymligare baksidan av ett veckobrev från barnens skola. – Ja, jo, förresten, en grej till. På ett par av spåren har jag sett strieringar, repor, som går in från skallbenets yta mot botten av spåret. Det tyder på ett hugg, och inte på ett snitt som skulle ge mer längsgående repor. Man kan ju tänka sig att hugg med en knivs långsida är rätt ovanliga, så det talar lite mer för en yxa. – Du, jag tänkte, om du hugger med en yxa, borde man inte kunna se egghörnet ibland då, så att spåret har en tvär avslutning? – Jag har tittat efter det, men jag har inte säkert kunna se någon tydlig avslutning. Men det är svårt att bedöma djupet på skårorna. Skallbenet är så välvt och ojämnt, att det inte behöver ha blivit några tydliga hak av en yxas egghörn. Det är svårt att komma åt att se ordentligt. Sen saknas också klyvande krosskador som brukar nämnas i moderna sammanhang med yxor, fast då handlar det om stora, tunga yxor. – Jaha, sa jag aningen besviken. Så tills vidare vet vi inte vilket mordvapnet är med säkerhet, men vi kan ana. Det är troligen inte en kniv, och då är det mer sannolikt en yxa, som var ett vanligt vapen under bronsåldern, eller ett svärd, som var mer sällsynt men fanns i alla fall, även här i Mälardalen. Vi var tysta ett ögonblick. Jag hörde hur Anna bläddrade i sina papper. – Förresten, sa jag, borde det inte vara samma sak med svärd som med knivar, att de ger stickspår? Jag tror att Kristiansen visade på åttiotalet att bronsålderssvärden användes både för stick och för hugg när han tittade på bruksskador på eggarna. – Ja, sa Anna, det är möjligt, men det beror nog på tillfälligheter om du skulle hitta sådana spår från ett svärd. Hur ofta sticker man svärdet i huvu43
I_ Bronsa ldersmordet.indd
43
09-08-19
10.51.43
bronsåldersmordet
det på folk? Eller, jag vet inte, helt enkelt. – Okej, annars då? Om vi glömmer vapnet, hur ser själva överfallet ut? – Jag är inte riktigt klar med det, men ett par saker kan jag säga. Han har fullt med hugg mot vänster sida av skallen och vänsterarmen, bortåt tjugo på vartdera stället, så han har mött mördaren ansikte mot ansikte, och antagligen värjt sig med armen. Troligen har mördaren varit högerhänt, det är ju över nittio procent av jordens befolkning, så det är ingen vågad gissning. Det där kan man se tydligt i skelettmaterialet från Korsbetningen på Gotland, där danska legoknektar mejade ner beväpnade bönder. De flesta vapenskadorna framifrån fanns i anslutning till huvudet på vänster sida. Där har motståndarna gått emot varandra och blivit nedhuggna. Och så är det rätt vanligt med skador baktill höger om nacken. Då har de antagligen blivit nedhuggna när de har försökt fly undan. – Vårt offer har inte flytt vad det verkar, sa jag. Han har ju inga flyktskador. – Nä, åtminstone har han inte haft sådana som syns i skelettet. Du får komma ihåg att han kan ha fått kraftiga köttsår utan att vi har en aning om det, så länge de inte har nått benet och lämnat spår. Sen är det en annan sak, fast jag hinner inte dra det nu, och jag är inte riktigt klar. – Ja, förlåt, du ska ju iväg. Men säg bara kort! – Jo, vinklingen och riktningen på huggen i huvudet gör att de kan delas in i fyra-fem serier, och i något fall överlappar de varandra. Så jag tror att jag kan rekonstruera grovt i vilken ordning han har tagit emot huggen och i vilka positioner. Jag har hittat ett liknande fall från USA, där offret har mördats med en köttyxa, nåt från en amerikansk forensisk antropolog, Douglas Ubelaker, tror jag. Jag kan visa när vi ses, det finns ett foto. Och så försöker jag mejla dig en skiss av spåren på huvudet när jag hinner senare idag eller i veckan. – Suveränt! En sak till bara innan jag glömmer, har huggen mot huvudet varit dödande? – Nja, inte direkt. Det kan ju inte vara bra att ta emot så många hugg, men de är ju rätt grunda. – Men hugget mot vänsterögat då? – Ja, det kan vara det avslutande hugget, som har kluvit vänstra ansiktshalvan från ögonbrynsbågen och nedåt. Han har förlorat vänsterögat och mycket blod, men jag kan inte säga att just det var dödande, jag är ju inte läkare. – Men han måste ha blivit omtöcknad? – Ja, definitivt, han hade nog svårt att fortsätta hålla sig upprätt efter det, och han blev nog medvetslös av blodförlusten ganska snart. Nu måste jag sticka, jag kommer försent! 44
I_ Bronsa ldersmordet.indd
44
09-08-19
10.51.43
fyndet
– Okej, vi hörs senare i veckan. Förlåt, tack, hej! – Hej! Jag la ifrån mig luren och började förtydliga anteckningarna jag rafsat ner. För det första kunde vi avfärda att huggspåren var sentida skador. Granhammarsmannen hade blivit angripen med ett eggvapen, vilket ledde till hans snara död. För det andra kunde inte Anna säkert säga vad för typ av mordvapen som använts, men vi lutade nog båda åt att det var en yxa. För det tredje hade han mött gärningsmannen öga mot öga, värjt sig med armen och tagit emot tiotals hugg i flera omgångar och det förmodligen avgörande hugget hade tagit över vänsterögat på honom och satt honom ur spel. Ja, och så var mördaren sannolikt högerhänt. Lite skralt att gå ut med som signalement. Fortfarande var mycket oklart, och det skulle nog gå att pressa Anna på fler iakttagelser, även om hon var försiktig med att dra slutsatser. Trots Annas farhågor, och trots att vi ännu inte hade nått så mycket längre än osteologen Gejvall på femtiotalet var jag inte det minsta besviken. Det här var bara början. En uppgift var att undersöka huggspåren noggrannare. Kanske gick det att ta reda på mer om mordvapnet om spåren kunde dokumenteras mer i detalj? Vilken teknik kunde man komma vidare med? En annan detalj förbryllade mig.Varför tog han emot många tiotals hugg utan att fly? Varför stod han kvar? Jag var tvungen att ge mig iväg på ett förlagsmöte via arbetslokalen och vidare till skolan och hämta hem ungarna. Det blev lite tid att fundera vidare på vägen. Redan i stentrappan vid Gunnarsons konditori och tunnelbanenedgången insåg jag att jag måste grunna mer på omständigheterna strax före mordet, inte bara själva överfallet, om jag skulle förstå vad som hade hänt. Och till att börja med menade jag med strax före mordet ingenting mindre än hela Granhammarsmannens liv, från födelsen. Skulle jag vara beredd att förstå hans död måste jag veta allt om Granhammarsmannens bakgrund och den tid han levde i, den mytomspunna och märkligt okända bronsåldern.
45
I_ Bronsa ldersmordet.indd
45
09-08-19
10.51.43