9789127118171

Wennerberg.ORIG.indd 6

09-12-11 11.37.57

Innehåll

Förord................................................................................................................. 11 Översikt av bokens innehåll ......................................................................... 12 Inledning: anknytning – individuation . .......................................................... 15 Två existentiella kraftfält: närhet och autonomi .......................................... 15 Anknytnings-individuationsprocessen .......................................................... 17 Den desorganiserade anknytningen och människans existentiella villkor .... 21 Arv och miljö ................................................................................................ 24 Relationell sårbarhet .................................................................................... 27

Del I. Organiserade anknytningsmönster Kapitel 1. Anknytning: barnets biljett till överlevnad . ....................................

Barns reaktioner på separationer och förluster ............................................

Barnets band till sin mamma .......................................................................

Ett relationellt motivationssystem ................................................................

Rädslans två sidor . .......................................................................................

Svaret på gåtan .............................................................................................

31 34 36 38 43 47

Kapitel 2. Anknytningsmönster .......................................................................

Mary Ainsworth och de tre organiserade anknytningsmönstren ...............

Anknytningsstörningar som övergivenhetsdepression . ...............................

Steget till representationsnivån – anknytningsintervjun .............................

AAI-mönster och övergivenhetsdepression . ................................................

51 52 57 65 74

Wennerberg.ORIG.indd 7

09-12-11 11.37.57

Kapitel 3. Affektreglering och intersubjektivitet .............................................. 81 Affektreglering och det implicita självet . ..................................................... 82 Affektiv dysreglering och otrygg anknytning .............................................. 90 Intersubjektivitetens betydelse för den mänskliga anknytningen ................ 92 Människan som biologisk kulturvarelse . ..................................................... 95 Latent och manifest anknytningsbeteende .................................................. 99 Kapitel 4. Mentalisering . ............................................................................... 103 Mentaliseringsteorin . ................................................................................. 104 Hur mentaliseringsförmågan utvecklas ..................................................... 108 Från förmentaliserande hållning till mentalisering .................................... 114 Mentaliserad affektivitet och individuation ................................................ 117 Otrygg anknytning och brister i mentaliseringsförmågan ........................ 120

Del II. Den desorganiserade anknytningen Kapitel 5. Trauma och dissociation................................................................. 125 Trauma och det posttraumatiska stressyndromet . .................................... 128 Janets ursprungliga definition av dissociation . ........................................... 131 Medvetandets uppgift att skapa ordning ur kaos . ...................................... 132 Den strukturellt dissocierade personligheten – ANP och EP ...................... 135 Dissociativa symtom: negativa eller positiva, psykoforma eller somatoforma ..................................................................................... 140 Primär, sekundär och tertiär strukturell dissociation ................................. 141 Anknytningstrauman ................................................................................. 143 Två utvecklingsvägar mot dissociation ...................................................... 145 Vidmakthållande av strukturell dissociation .............................................. 147 Dissociation som förstärkning av normala processer . ................................ 151

Wennerberg.ORIG.indd 8

09-12-11 11.37.57

Kapitel 6. Anknytningsparadoxen: ”skräck utan lösning” ............................. 153 Beteendesystem som kolliderar . .................................................................. 157 Desorganiserade och desorienterade beteenden hos barn . ....................... 160 Desorganiserade medvetandeprocesser hos vuxna . .................................. 166 Brister i tal och tänkande ........................................................................... 167 Skrämmande och skrämda föräldrabeteenden (FR-beteenden) ................. 171 En olöslig biologisk paradox . ...................................................................... 177 Kapitel 7. Den abdikerade omvårdnaden ....................................................... 181 Bowlbys teori om segregerade system ........................................................ 182 Segregerade system som strukturell dissociation ....................................... 186 Desorganiserad anknytning hos barnen i de ursprungliga separationsstudierna ................................................................................. 189 Desorganiserad anknytning som uttryck för segregerade system . ............ 192 Kontrollerande beteendestrategier hos barn med desorganiserad anknytning . .............................................................................................. 194 Representationer av anknytning hos sexåringar ....................................... 196 Representationer av omvårdnad hos mammor till barn med desorganiserad anknytning .............................................................. 202 Kapitel 8. Den relationella sårbarhetsmodellen . ........................................... 209 Utvidgning av traumabegreppet ................................................................. 211 Relationell sårbarhet .................................................................................. 214 Störd affektiv föräldrakommunikation ....................................................... 219 Två grupper av mammor till barn med desorganiserad anknytning: fientliga och hjälplösa ............................................................................... 222 Det fientlig-hjälplösa AAI-mönstret ........................................................... 225 Empiriskt stöd för den relationella sårbarhetsmodellen ............................ 229 Dissociation som en tvåpersonsprocess ...................................................... 232 Kapitel 9. Den dramatiska triangeln .............................................................

Den personliga syntesen .............................................................................

Rädsla som leder till ökad rädsla ...............................................................

Kontrollerande strategier: deaktivering av anknytningssystemet .............

Desorganiserad anknytning som meningsförlust .......................................

Wennerberg.ORIG.indd 9

239 240 243 245 247

09-12-11 11.37.58

Kapitel 10. Det relationsbevarande biologiska imperativet ............................ 251 Konflikter och försvar som tvåpersonsfenomen . ....................................... 252 Affektfobi och fobi för dissocierade delar av personligheten ...................... 257 Anknytningsstörningar som hämmad individuation ................................ 261 Psykoterapi som en förnyad anknytnings-individuationsprocess .............. 264 Psykoterapins mål: att kunna berätta en sammanhängande livshistoria .. 267 Förändring av den omedvetna tvåpersonsstrukturen ................................ 270 Referenser ....................................................................................................... 273 Register ........................................................................................................... 286

Wennerberg.ORIG.indd 10

09-12-11 11.37.58

Förord

Den här boken handlar om hur anknytningen, de tidiga och ytterligt starka känslomässiga band som barn knyter till närstående vuxna, påverkar självets eller personlighetens utveckling. Under de senaste 50 åren, sedan den brittiske barnpsykiatern och psykoanalytikern John Bowlby (1907–1990) första gången presenterade ett utkast till sin anknytningsteori, har forskningen om det mänskliga anknytningssystemet ökat i omfattning för varje år som gått, utan att visa några tendenser att mattas av. Denna forskning har idag lett till en väsentligt fördjupad, och empiriskt grundligt förankrad, förståelse av den mänskliga psykologin, och mer specifikt av hur djupt vi människor påverkas av det centrala medfödda motivationssystem – anknytningssystemet – som ursprungligen utvecklades för att säkra barns överlevnad i det som var vår evolutionära utvecklingsmiljö.

Människolivet börjar med anknytningen, det livslånga band av kärlek (eller sviken kärlek) som ett barn knyter till den eller de personer som finns i dess närhet. Anknytningen följer oss sedan genom livet i alla våra nära känslomässiga relationer – ”från vaggan till graven”, som Bowlby uttryckte det. Våra tidiga relationella erfarenheter formar till stor del hur vi förhåller oss till oss själva och andra, om vi blir trygga och självständiga och vågar komma andra människor nära, eller om vi i stället upplever en fundamental otrygghet i tillvaron.

Våra relationer formar på det sättet vår djupaste upplevelse av oss själva, om vi upplever oss själva som värda att älska, och förmögna att älska andra tillbaka. I den meningen är vi våra relationer, som bokens titel anger; vi definieras av de relationella sammanhang inom vilka vi blir till.

Psykiatern R. D. Laing (1968) uttryckte detta som att ”födelsen och det 11

Wennerberg.ORIG.indd 11

09-12-11 11.37.58

vi är våra relationer

biologiska levandet åtföljs av att barnet födes existentiellt såsom verkligt och levande” (s. 38). Denna existentiella födelse kan bara ske fullt ut när barnet blir sett som den unika varelse det är. För att vi ska kunna uppfatta oss själva som verkliga och levande, som enhetliga subjekt med vilja och känslor, måste först någon annan ha uppfattat oss på just detta sätt, någon som tillskriver oss avsikter och viljeyttringar, känslor och önskningar.

Det är den andres upplevelse av barnet som en intentionell varelse, som reagerar på sin omgivning utifrån inre, mentala tillstånd, som ligger till grund för och formar självets utveckling. Människan blir till, blir verklig inför sig själv, i den andres blick.

Syftet med boken är att presentera viktiga huvuddrag i dagens anknytningsforskning, med särskild tonvikt – i bokens andra del – på den desorganiserade anknytningen, den allvarligaste formen av otrygg anknytning.

Boken riktar sig främst till personer som studerar eller arbetar inom människovårdande yrken, och som har intresse av att lära sig mer om hur tidiga traumatiserande erfarenheter i nära relationer kan sätta spår i det mänskliga psyket. Min förhoppning är dock att boken ska kunna läsas av alla som är intresserade av psykologi, och som vill veta mer om anknytningsteorins många fascinerande och tankeväckande forskningsresultat.

Vissa kapitel är förvisso mer teoretiskt komplicerade än andra, men jag hoppas att intresserade läsare ska känna att det står dem fritt att hoppa mellan kapitel och börja läsa någon annanstans om de skulle råka köra fast.

Översikt av bokens innehåll Bokens första del, kapitel 1–4, tar upp de organiserade anknytningsmönstren: trygg, otrygg-undvikande, otrygg-ambivalent, som alla räknas till normalutvecklingen. Bokens andra del, kapitel 5–10, handlar om den desorganiserade anknytningen (D-anknytning).

I kapitel 1 beskrivs grunddragen i John Bowlbys anknytningsteori, och de ursprungliga separationsstudier som låg till grund för hans centrala antaganden. Kapitel 2 diskuterar Mary Ainsworths forskning om 12

Wennerberg.ORIG.indd 12

09-12-11 11.37.58

förord

de organiserade anknytningsmönstren samt Mary Mains forskning om anknytningsmönster hos vuxna, som studeras med hjälp av anknytningsintervjun (Adult Attachment Interview, AAI). I kapitel 3 diskuteras affekt­ regleringens betydelse för självets utveckling och hur den mänskliga intersubjektiviteten, vår unika förmåga att leva oss in i andras inre, mentala tillstånd, förändrar synen på den mänskliga anknytningen. I kapitel 4, som avslutar bokens första del, presenteras Peter Fonagys och hans medarbetares mentaliseringsteori, som också utgår från det intersubjektiva perspektivet på människans psykologi.

Bokens andra del, som handlar om den desorganiserade anknytningen, inleds med kapitel 5 som beskriver van der Harts och hans medarbetares teori om den strukturellt dissocierade personligheten. Denna teori om trauma och dissociation används som en tolkningsmall för att förstå den desorganiserade anknytningen. I kapitel 6 presenteras Mary Mains och Erik Hesses teori om desorganiserad anknytning som en följd av att barnet skräms av sin anknytningsperson, en ”biologisk para­dox” som barnet inte förmår lösa med hjälp av ett organiserat beteende. Kapitel 7 beskriver Judith Solomons och Carol Georges tolkning av den desorganiserade anknytningen som en följd av att föräldern har abdikerat från sin omvårdande roll. I kapitel 8 presenteras Karlen Lyons-Ruths och hennes medarbetares relationella sårbarhetsmodell, och deras teori om desorganiserad anknytning som ett uttryck för fientlig-hjälplösa relationella processer. Kapitel 9 tar upp Giovanni Liottis tolkning av D-anknytningen med utgångspunkt i teorin om den dramatiska triangeln i klassiska sagor och dramatik. I kapitel 10, slutligen, försöker jag ge en sammanfattande helhetsbild av de olika teoretiska perspektiv som har diskuterats i boken.

Där inget annat har angetts är citat ur engelskspråkiga källor översatta av mig.

Ett klargörande om val av terminologi

I boken används begreppen mamma, förälder, vårdnadsgivare och anknytningsperson omväxlande med varandra. Anknytningsforskningen har traditionellt varit starkt fokuserad på samspelet mellan barnet och 13

Wennerberg.ORIG.indd 13

09-12-11 11.37.58

vi är våra relationer

mamman, eftersom det vanligen är mamman som spelar rollen som barnets primära anknytningsperson. Men det kan förstås vara en annan vuxen (exempelvis pappan) som har den rollen i barnets liv. Termen mamma ska därför förstås som liktydig med primär anknytningsperson. När det gäller desorganiserad anknytning har nästan all forskning hittills gjorts på barn och deras mammor, och när jag beskriver resultaten från den forskningen faller det sig därför naturligt att använda ordet mamma omväxlande med anknytningsperson eller förälder. Men också här gäller naturligtvis att det inte med nödvändighet är barnets biologiska mamma som spelar rollen som primär anknytningsperson.

14

Wennerberg.ORIG.indd 14

09-12-11 11.37.58

Inledning: anknytning – individuation

I detta inledningskapitel presenterar jag ett perspektiv på människan som styrd av två grundläggande existentiella drivkrafter, att komma andra människor nära och att utveckla en egen identitet, och hur dessa livsbehov kan förstås utifrån ett anknytningsteoretiskt perspektiv. Jag förklarar dessutom varför en så stor del av boken, närmare bestämt fyra kapitel, ägnas åt den specifika form av anknytning som kallas desorganiseraddesorienterad anknytning, samt diskuterar kortfattat frågan om arv och miljö och dess koppling till anknytningen.

Två existentiella kraftfält: närhet och autonomi Människan är en relationell varelse, och det går att betrakta henne som fundamentalt styrd av två grundläggande existentiella behov: å ena sidan behovet av relatedness, närhet till andra människor, och å andra sidan behovet av self-definition, den fundamentala strävan att upprätta en egen auto­ nom identitet. Denna dubbla strävan att både komma andra människor nära och att skilja ut sig i förhållande till andra som ett individuellt subjekt, autonomt och separat, definierar i mångt och mycket den mänskliga exi­ stensen (Safran & Muran 2000). Inom anknytningsteorin betraktas dessa båda existentiella drivkrafter eller tendenser som medierade av var sitt medfött beteendesystem: dels anknytningssystemet, som motiverar oss att söka närhet till beskyddande och förstående andra, dels systemet för nyfiket utforskande, som motiverar oss att upptäcka och utforska världen omkring 15

Wennerberg.ORIG.indd 15

09-12-11 11.37.58

vi är våra relationer

oss. Det som utmärker den trygga anknytningen (se kapitel 2) är just att barnet har lärt sig tillgodose och balansera sina behov av både trygghetsskapande närhet och självständigt, nyfiket utforskande. Otrygghet i anknytningen innebär, på omvänt sätt, att barnet får svårigheter med att tillgodose sina grundläggande behov av närhet och autonomi.

Psykoanalytikern Sidney Blatt (2008) är en av flera teoretiker som har beskrivit människans psykologiska utveckling som en funktion av samspelet mellan dessa två nära sammanhängande tendenser eller utvecklingslinjer, som han benämner den anaklitiska respektive den introjektiva.

Dessa något krångliga termer betecknar helt enkelt de grundläggande mänskliga behoven av att komma andra människor nära (den anaklitiska utvecklingslinjen), och att definiera sig själv i förhållande till andra (den introjektiva utvecklingslinjen): [Människans] psykologiska utveckling innefattar två grundläggande utvecklingsuppgifter: (1) utvecklandet av förmågan att upprätta stabila, bestående, ömsesidigt tillfredsställande, reciproka interpersonella relationer; och (2) upprättandet av en differentierad, konsoliderad, stabil, realistisk och i grunden positiv identitet. Den normala utvecklingen, sett över hela livscykeln, innefattar komplexa, reciproka transaktioner mellan dessa två utvecklingssekvenser. Meningsfulla och tillfredsställande relationer bidrar till den framväxande självrepresentationen, och en ny känsla av själv leder i sin tur till mognare nivåer av interpersonell relationalitet [Levy & Blatt 1999, s. 558].

Dessa båda distinkta livsbehov befinner sig i ett dialektiskt spänningsförhållande. De råkar ofrånkomligen i konflikt med varandra, men på samma gång är de oupplösligt förbundna, och utgör varandras nödvändiga förutsättning. Utan självdefiniering och förmåga till självhävdelse är ingen verklig relationalitet och närhet möjlig (relationen blir i stället symbiotisk och uppslukande). I frånvaro av relationalitet och närhet till andra blir självdefinieringen innehållslös och utan rottrådar, baserad på ett fobiskt förnekande av den egna sårbarheten och beroendet av andra.

Att lära sig att hävda och definiera sig själv i förhållande till andra, och samtidigt kunna respektera andras behov och intressen, utgör i detta 16

Wennerberg.ORIG.indd 16

09-12-11 11.37.59

inledning

perspektiv den centrala utvecklingsuppgift som barnet har att lösa under uppväxtåren, och som sedan återkommer i olika former och skepnader genom hela livet.

Blatts teori om de anaklitiska och introjektiva utvecklingslinjerna innebär ett antagande om en medfödd tendens hos människan till förverkligande av självets inneboende möjligheter, det som också beskrivs med begreppet individuation. Många författare i den psykoanalytiska traditionen har antagit en sådan grundläggande, medfödd strävan mot individuation hos människan (Horney 1953; Wachtel 2008). Psykoanalytikern James Masterson (1988, 2000) sorterar in de djupt liggande impulserna att komma andra människor nära, och samtidigt hävda och definiera sig själv i förhållande till andra, under begreppet det verkliga självet. Det verkliga självet finns som en medfödd kraft eller potential hos människan, redo att förverkligas om förhållandena är gynnsamma. Förutsättningen för individuation, för förverkligande av självets möjligheter, är emellertid ett tillräckligt mått av trygghet i relation till andra.

Anknytnings-individuationsprocessen Dessa två utvecklingslinjer lyfts också fram av anknytningsforskaren Karlen Lyons-Ruth (1991), i en artikel som kritiskt diskuterar psykoanalytikern Margaret Mahlers (1979) tidigare mycket inflytelserika teori om barns utveckling under de tre första levnadsåren som en gradvis skeende separations-individuationsprocess. Mahlers och Bowlbys perspektiv på den tidiga utvecklingen har visserligen mycket gemensamt (Coates 2004), men anknytningsforskningens resultat ger anledning att på några viktiga punkter revidera Mahlers beskrivning av separations-individuationsprocessen. Som Lyons-Ruth poängterar såg Bowlby det som barnets främsta utvecklingsuppgift i åldern 9–18 månader, inte att separera från sin anknytningsperson, utan att upprätta en trygg anknytning till henne, något som i sin tur ligger till grund för och möjliggör barnets självständighetssträvanden. Det rör sig därför om ett samtidigt närmande och särskiljande, en central aspekt som riskerar att gå förlorad när barnets tidiga utveckling beskrivs som en rörelse mot enbart separation-individuation: 17

Wennerberg.ORIG.indd 17

09-12-11 11.37.59

vi är våra relationer Den centrala psykologiska utveckling som Mahler sökte fånga kan bättre förstås som en anknytnings-individuationsprocess än som en separations-individuationsprocess. Anknytnings-individuationsterminologin betonar barnets benägenhet att upprätta och bevara känslomässiga band till utvalda vårdnadsgivare till varje pris, och samtidigt söka ett utrymme, inom ramen för dessa relationer, för sina egna mål och initiativ [Lyons-Ruth 1991, s. 10].

Mahlers teori, liksom tidigare psykoanalytiska teorier om stadier i barns psykiska utveckling, har också legat till grund för antaganden om olika psykopatologiska tillstånd som uttryck för en fixering i något visst infantilt stadium. Exempelvis har ett psykologiskt fenomen som splitting, det vill säga klyvning av den inre bilden av föräldern (objektrepresentationen, enligt psykoanalytisk terminologi) i onda och goda motsatsbilder (delrepre­ sentationer) betraktats som normalt förekommande hos alla barn före stadiet av objektkonstans eller integrering av goda och onda aspekter av föräldern.

Som Lyons-Ruth (1991) konstaterar har den omfattande forskning kring barns olika anknytningsmönster, trygga respektive otrygga, som bedrivits sedan 1960-talet gett vid handen att denna beskrivning av barns utveckling inte är korrekt. Det finns inte en utvecklingsväg som alla barn följer, och därmed inte heller för alla barn gemensamma utvecklingspsykologiska hinder eller utmaningar att bemästra. Det föreligger i stället ”ett spekt­ rum av kvalitativt distinkta mönster i fråga om emotionell reglering” som kan iakttas hos barn redan vid ett års ålder, framhåller Lyons-Ruth (1991, s. 16), och dessa olika anknytningsmönster låter sig inte förstås som fixer­ ingar vid olika tidpunkter längs en för alla barn gemensam utvecklingskurva.

Den känslomässiga ambivalens gentemot mamman som Mahler såg som utmärkande för barn i ”närmandefasen” är i själva verket kännetecknande för blott en minoritet barn (5–15 procent), de som har utvecklat en otrygg-ambivalent anknytning. Den långtgående självständighet och till synes bekymmerslösa inställning till mammans förehavanden som Mahler också iakttog hos många barn, och beskrev som normal, utmärker i stället den grupp barn som har en otrygg-undvikande anknytning (15–25 procent). Anknytningsforskningens resultat tyder på att ”det ambivalenta eller undvikande förhållningssätt gentemot mamman som uppvisas av en 18

Wennerberg.ORIG.indd 18

09-12-11 11.37.59

inledning

minoritet av barn är kopplat till det uteblivna upprättandet av en trygg anknytning under de första 18 månaderna snarare än till utvecklingsmässiga framsteg i riktning mot separation-individuation” (Lyons-Ruth 1991, s. 10). Majoriteten av barn (60–70 procent), som har en trygg anknytning till sin primära anknytningsperson, uppvisar inte motsvarande mönster av ambivalens eller långt driven självständighet: de är trygga och självständiga i förälderns närhet, men reagerar kraftfullt och känslomässigt öppet på separationer.* Tryggt anknutna barn visar inte prov på starkt motstridiga representationer (onda respektive goda) av anknytningspersonen, som blott gradvis integreras. Trygga anknytningsrelationer utmärks av att barnet kan vända sig till sina anknytningspersoner för att söka tröst och stöd, och samtidigt kraftfullt hävda sina egna behov, utan att behöva frukta att bli övergivet. Trygga barn utvecklar följaktligen smidigt integrerade beteenden och representationer som innefattar positiva och negativa aspekter av anknytningspersonen. När barn möter otillräcklig empatisk förståelse för sina känslomässiga behov, och blir otrygga i sin anknytning, utvecklar de däremot ”allt mer välartikulerade och distinkta negativa representationer av själv och andra, som blir otillräckligt integrerade med representationer av positiva interaktioner”, som Lyons-Ruth (1991) konstaterar: ”Enligt detta perspektiv är bristfälligt integrerade positiva och negativa representationer inte något som i sig utmärker barns tidiga psykologiska fungerande, utan en gradvis förvärvad benägenhet som uppstår till följd av brister i den känsloreglerande omvårdnaden” (s. 13). Barn som utvecklar en otrygg anknytning tvingas anpassa sitt beteende och sina känslouttryck för att bevara relationen till anknytningspersonen, och för att kunna göra det måste de hålla negativa mentala representationer åtskilda från positiva.

Psykoanalytikern Karen Horney (1953) beskriver konsekvenserna av tidig känslomässig övergivenhet på ett sätt som väl fångar den otrygga anknytningens dynamik: * Siffrorna för de olika anknytningsmönstren gäller för undersökningar med främmandesituationen (Strange Situation, se kapitel 2) som genomförts i västvärlden, och är hämtade från Broberg et al. (2006).

19

Wennerberg.ORIG.indd 19

09-12-11 11.37.59

vi är våra relationer Följden blir, att barnet inte utvecklar någon känsla av samhörighet, av ett ”vi”, utan i stället en djup otrygghet och en obestämd ängslan, som jag har kallat grundångest. Det är barnets känsla av att vara en isolerad och hjälplös varelse i en värld, som uppfattas som potentiellt fientlig. Det krampaktiga trycket av barnets ångest hindrar det från att spontant visa sina verkliga känslor, då det söker kontakt med andra människor och tvingar det att söka andra sätt att umgås med dem. Det måste (omedvetet) umgås med dem på sådana sätt, som inte väcker eller ökar utan i stället stillar dess grundångest [s. 12].

Den tidiga utvecklingen ter sig således olika beroende på om barnet upplever denna grundångest, eller otrygghet i anknytningen, eller inte.

Anknytningen leder in barnet på en av flera möjliga utvecklingsvägar.

Barn som lyckas upprätta en trygg anknytning till sin primära anknytningsperson lär sig, som redan nämnts, att tillgodose sina behov av både närhet och autonomi. Den otryggt-undvikande anknytningen kännetecknas i stället av en obalans mellan de båda grundläggande livsbehoven som innebär att den introjektiva utvecklingslinjen (självständighet och autonomi) överbetonas på bekostnad av den anaklitiska (närhet och relationalitet). Den otryggt-ambivalenta anknytningen representerar å sin sida en överbetoning av den anaklitiska utvecklingstendensen på bekostnad av den introjektiva (se kapitel 2). Den desorganiserade anknytningen, som presenteras utförligt i kapitel 6–9, innebär att barnet helt misslyckas med att upprätta en organiserad strategi för hur det ska förhålla sig till föräldern och uppnå ett minimum av närhet och beskydd. Desorganiserade anknytningsrelationer genomsyras av rädsla, och kännetecknas av att barnets beteende kollapsar under trycket av samtidiga impulser att både närma sig och dra sig undan en förälder som på olika sätt skrämmer barnet. Barn med desorganiserad anknytning uppvisar därför bisarra beteenden när de upplever känslomässig stress: de kan till exempel röra sig i cirklar fram till föräldern, eller backa fram till föräldern med ryggen före, eller bli stående orörliga en lång stund med frånvarande blick. (De olika anknytningsmönstren hos barn och vuxna beskrivs i tabellen på s. 78–79.)

20

Wennerberg.ORIG.indd 20

09-12-11 11.37.59

inledning

Den desorganiserade anknytningen och människans existentiella villkor Det finns flera skäl till att den desorganiserade anknytningen ägnas så stort utrymme i den här boken. Trygga respektive otrygga medvetandetillstånd med avseende på anknytning, något som hos vuxna mäts med hjälp av anknytningsintervjun (Adult Attachment Interview, AAI, se kapitel 2), utgör en tydlig markör som skiljer mellan normalbefolkningen och kliniska eller riskutsatta grupper. En metaanalys av Bakermans-Kranenburg och van IJzendoorn (1993) visade att 58 procent av vuxna och tonåringar i icke-kliniska urval klassificerades som trygga-autonoma (secure-autonomous) på AAI, den vuxna motsvarigheten till det trygga anknytningsmönstret hos barn. Motsvarande andel i kliniska urval och högriskgrupper som undersökts med AAI var 8 procent. Omvänt klassificerades 19 procent i icke-kliniska grupper som ”olösta med avseende på trauma eller förlust” (unresolved for trauma or loss, se kapitel 6), en anknytningskategori för vuxna som korresponderar med desorganiserad anknytning hos barn. Motsvarande andel i kliniska urval var 40 procent (Crowell et al. 2008). Det har också visat sig att otrygg anknytning visar ett signifikant direkt samband med senare psykopatologi först när det rör sig om just desorganiserad anknytning. Som Lyons-Ruth och Jacobvitz (2008) uttrycker det utgör ”[d]esorganiserat anknytningsbeteende … en av de få prediktorer för senare psykopatologi som har identifierats så tidigt som i spädbarnsåldern hos biologiskt normala individer” (s. 689).

Det faktum att en mycket stor andel av psykiatrins patienter sannolikt har en desorganiserad anknytningshistoria är därför en viktig anledning till att verksamma inom människovårdande yrken kan ha intresse av att förstå hur den desorganiserade anknytningen uppstår och vilka uttryck den tar sig. En annan anledning är att den desorganiserade anknytningen, trots att den kännetecknas av oreglerade skräcktillstånd hos barn i ettårsåldern, är långtifrån ovanligt förekommande också i lågriskgrupper (det vill säga i normala medelklassmiljöer). Omkring 15 procent av alla barn i icke-kliniska urval uppvisar desorganiserad anknytning. I grupper med låg socioekonomisk status (och därmed mindre resurser och fler sociala riskfaktorer) ökar andelen barn med desorganiserad anknytning till 25 procent. Med andra ord är åtminstone vart sjätte barn i befolkningen 21

Wennerberg.ORIG.indd 21

09-12-11 11.37.59

vi är våra relationer

desorganiserat i sin anknytning. Desorganiserad anknytning, och de ofta hjärtskärande uttryck den tar sig hos barn i olika åldrar, är därför ett vanligt förekommande mänskligt tillstånd, vilket i sig gör det motiverat att vi bättre lär oss förstå den.

Det finns också ytterligare ett viktigt skäl. Den desorganiserade anknytningen kan betraktas som särskilt betydelsefull genom att den ställer de mänskliga existentiella villkoren på sin spets. Vi kan som barn inte överleva många timmar utan relationer, och vi har en medfödd beredskap att göra allt för att upprätthålla de känslomässiga banden till våra anknytningspersoner, också om priset skulle bli mycket högt för oss själva. Som psykoanalytikern Stephen Mitchell (2000) framhåller graderar man inom anknytningsforskningen inte barns känslomässiga anknytning i styrka, det vill säga man skiljer inte mellan ”svag” och ”stark” anknytning. Detta är i sig ett mycket viktigt teoretiskt antagande. Ett barn som har en otrygg anknytning till sin primära anknytningsperson är inte mindre starkt anknutet än ett barn med trygg anknytning (Main 1995). Barn knyter an också till föräldrar som misshandlar, försummar eller på andra sätt skrämmer dem – de måste göra det, drivna av en orubblig, medfödd relationsinstinkt.

Den desorganiserade anknytningen uppstår just genom att barnet för­ söker dra sig undan en förälder som det samtidigt måste hålla sig nära.

Det hör till våra existentiella villkor att vi är ytterligt beroende av andra både för vår fysiska överlevnad och för vår psykologiska utveckling. Som psykoanalytikern Paul Wachtel (2008) framhåller är det ”nästan ingen av oss [som] går helt oskadd ur det långa beroendetillstånd som är vår arts barndom” (s. 218). Spädbarnet är helt utlämnat till en anknytningspersons omsorger för att kunna reglera sina skiftande affekttillstånd, och under flera år förblir barnet beroende av omgivande vuxnas kognitiva förståelse­ apparat för att kunna tolka och förstå sin omgivning. Detta beroende är inte i sig något negativt, när det mesta går väl och barnet möter ett tillräckligt empatiskt och inkännande omhändertagande; det skulle till och med kunna beskrivas som en grundval för människans förmåga till djupt upplevd kärlek. Men det innebär samtidigt att vi är sårbara för känslomässig övergivenhet, som upplevs som hot mot självets integritet.

Det som upphäver vår fundamentala existentiella ensamhet, och ingjuter 22

Wennerberg.ORIG.indd 22

09-12-11 11.37.59

inledning

en grundläggande upplevelse av mening i tillvaron, är anknytningen, de band av kärlek som vi knyter till betydande andra. Upplevelsen av mening uppstår när våra affekter tas emot och regleras av en förstående annan.

Psykiatern Donald Nathanson (1992) beskriver, med utgångspunkt i Silvan Tomkins affektteori, de medfödda affekterna som bryggor eller broar som – tack vare vår unika förmåga att leva oss in i varandras inre känslotillstånd genom avläsning av ansiktsuttryck – skapar samhörighet och upphäver individens grundläggande ensamhet och avskildhet.* Men om affekter inte delas med en annan riskerar de – särskilt för ett litet barn med outvecklade affektregleringssystem – att bli överväldigande, och i stället för att skapa närhet förstärker de individens grundläggande ensamhet.

Känslor som inte tas emot av en förstående annan väcker skam. Kärlek är den starkaste formen av affektiv samhörighet, konstaterar Nathanson (1992), medan skam kan beskrivas som ”en affekt som återför individen till hans tillstånd av primär isolering” (s. 234). Barn som desorganiseras i sin anknytning misslyckas med det som är människans första livsuppgift, att upprätta en trygg (eller, om det inte är möjligt, åtminstone en organiserad otrygg) anknytning till en omhändertagande vuxen. De drabbas därför av en djupgående meningsförlust. Deras grundläggande dilemma, att vara anknuten till en vuxen som inte reglerar och tar hand om utan i stället förvärrar deras rädsla, kan beskrivas som ett existentiellt drama som belyser anknytningens livsavgörande betydelse. Barn som desorganiserats i sin anknytning har drabbats av känslomässiga övergivanden som intensifierar den primära existentiella ensamhet som vi alla delar.

Vi bär alla, oavsett vilken grad av trygghet vi fick uppleva i våra förs­ta anknytningsrelationer, på erfarenheter av ensamhet och upplevd över­givenhet som, om än i starkt förmildrad form, påminner om de desorga­ niserade barnens. Erfarenheter av det slaget hör till när ett barn, med * Enligt Tomkins teori är människan utrustad med de primära affekterna förvåning, rädsla, intresse, lidande, ilska, glädje, avsky (förakt), äckel och skam (Rydén & Wallroth 2008), som också ligger till grund för mer komplexa emotioner eller känslor. I den här boken görs ingen betydelsemässig åtskillnad mellan begreppen affekt och känsla. Det är dock viktigt att komma ihåg att affekter/känslor innefattar både biologiska, kroppsliga processer och psykologiska aspekter, och att en affekt kan förbli en rent fysiologisk process som vi inte blir medvetna om (eller som vi missförstår). Vi lär oss gradvis, och mer eller mindre väl, att mentalisera och medvetandegöra våra känsloreaktioner (se kapitel 4).

23

Wennerberg.ORIG.indd 23

09-12-11 11.38.00

vi är våra relationer

sina starka medfödda behov av kärlek och förståelse och sin oförmåga att tänka i långa tidsperspektiv, ska navigera i en värld av vuxna anknytningspersoner som har att balansera sina egna (och eventuella syskons) intressen i förhållande till barnets. Psykoanalytikern Peter Fonagy (2006) har framhållit att också i de tryggaste anknytningsrelationer är föräldern okänslig för barnets affekttillstånd mer än 50 procent av tiden. (Den avgörande skillnaden är att trygga föräldrar tillräckligt ofta reparerar sina misstag.)

I mindre stark och drabbande form finns därför spår av de desorganiserat anknutna barnens ensamhets- och övergivenhetskänslor hos oss alla, och en ökad förståelse för dessa barns utsatta situation kan hjälpa oss att bättre förstå våra gemensamma livsvillkor, hur beroende vi i sista hand alltid är av varandra, samtidigt som den också kan stärka vår empati för människor som har det svårt.

Arv och miljö Bokens titel, Vi är våra relationer, kräver ett par klargöranden. Titeln ska inte förstås som ett antagande om att människor helt skulle formas av sin miljö, som i den klassiska behaviorismens människosyn. Precis som människans språkförmåga är alltför komplicerad för att kunna förklaras genom inlärning, utan i stället måste förstås som ett rikt, medfött kunskapssystem som aktiveras och utvecklas i mötet med en språklig miljö (Chomsky 1988; Pinker 1994), gäller samma förhållande för människans personlighet i stort. Vi föds med genetiskt kodade egenskaper och personlighetsanlag, liksom med olika grad av sårbarhet för stress och påfrestningar. Vi föds dessutom utrustade med en rad evolutionärt utvecklade beteendesystem som aktiveras och utvecklas i samspel med omgivningen, liksom med en uppsättning medfödda primära affekter. Medan affekterna motiverar oss att handla, organiserar de medfödda beteendesystemen våra handlingar enligt bestämda mönster eller handlingstendenser. Den betydande roll som inlärning spelar i mänsklig psykologi handlar därför om hur denna rika, medfödda psykobiologiska utrustning påverkas och formas i mötet med den omgivande miljön.

Titeln syftar på att människan, på grund av sin biologiska konstitution, är en relationell varelse, det vill säga att alla hennes medfödda egenskaper och 24

Wennerberg.ORIG.indd 24

09-12-11 11.38.00

inledning

anlag ofrånkomligen manifesteras i relationer till andra, i olika slags relationella kontexter. Vi är genetiskt programmerade för att, från vår första stund i livet, träda i relation till andra människor. Vilka konsekvenser exempelvis medfödda temperaments- eller personlighetsanlag får beror till stor del på de relationella sammanhang i vilka de kommer till uttryck, det vill säga på hur betydande andra reagerar på och förhåller sig till dem. Vår upplevelse av oss själva är ofrånkomligen förknippad med en upplevelse av hur andra förhåller sig eller har förhållit sig till oss; också ensamhet är en relationell kontext i den meningen att vi alltid inom oss bär på inre bilder av andra som är nära förknippade med upplevelsen av det egna självet, med den affektiva grundton vi erfar inom oss (Wachtel 2008). Det är det som är innebörden i idén att det mänskliga självet, till själva sitt väsen, är relationellt; självet kan aldrig betraktas isolerat från de relationella sammanhang, verkliga eller föreställda, som bär upp och definierar det (Bromberg 2006).

En ytterligare innebörd i titeln, utöver denna medfödda relationalitet eller intersubjektivitet, handlar om den nyckelställning som anknytningssystemet intar bland de medfödda beteendesystemen. Som Lyons-Ruths begrepp anknytnings-individuationsprocess anger har individuationen, förverkligandet av självets möjligheter eller individens egenart, anknytningen som primär förutsättning. Ett sammanhållet, integrerat själv kan bara utvecklas i relation till en förstående annan, i en anknytningsrelation: anknytningssystemet intar en särställning genom att det utgör själva den grund på vilken de övriga beteendesystemen, som tillsammans konstituerar den mänskliga personligheten, utvecklas och integreras.*

* Som Bowlby (1994) konstaterar är det tre huvudtyper av relationer som starkast påverkar vår upplevelse av oss själva och vårt emotionella liv: ”relationer till en sexualpartner (pojkvän, flickvän eller make/maka), relationer till föräldrar och relationer till avkomma … Individens hela emotionella liv – hur han innerst inne känner sig – bestäms i själva verket i hög grad av tillståndet i dessa långsiktiga, hängivna relationer.” Förklaringen till att dessa relationer inverkar så starkt på vårt känsloliv måste, enligt Bowlby, sökas i deras biologiska funktioner: ”alla tre [är] nära förknippade med livsviktiga biologiska funktioner, nämligen fortplantningen och framför allt avkommans överlevnad. Det är därför högst sannolikt att en människas intensiva benägenhet att knyta dessa djupa och långsiktiga relationer är resultat av en stark, genetiskt betingad tendens att göra så, en tendens som valts ut under evolutionens lopp” (s. 106). Den tidiga anknytningen skapar grundmönstret för alla dessa typer av relationer.

25

Wennerberg.ORIG.indd 25

09-12-11 11.38.00

vi är våra relationer

När det gäller de olika anknytningsmönstren, det vill säga hur det medfödda anknytningsbeteendet formas, spelar däremot erfarenhetsmässig inlärning en avgörande roll. Begreppen arv och miljö utgör i och för sig renodlade abstraktioner, eftersom genetiska och miljörelaterade faktorer nästan alltid samverkar på komplexa sätt: ”Ingen forskare ser en miljöfaktor totalt isolerad från genetiken och biologin, och lika lite kan vi se effekterna av en gen … utan att man har en miljö i vilken genen tagit sig uttryck” (Broberg et al. 2008, s. 213). Icke desto mindre är uppdelningen ofta motiverad. Den relativa betydelsen av arv och miljö varierar mellan olika typer av tillstånd. Broberg och medarbetare (2008) tar som motsatta exempel posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), som framkallas av miljöfaktorer i form av överväldigande upplevelser som överbelastar individens copingsystem, och Huntingtons sjukdom, som orsakas av en enda gen. ”Mellan dessa ytterligheter finns alla varianter av både kvantitativa och kvalitativa skillnader i samspelet mellan miljö och genetik” (s. 213). Ofta rör det sig om ett komplext samspel mellan ärftlighets- och miljöfaktorer: en underliggande genetisk sårbarhet kan aktiveras om vissa miljöförhållanden är för handen, men förbli ”outtryckt” under andra omständigheter.

Medan den utvecklingspsykologiska forskningen, under inflytande av den moderna beteendegenetiken, under de senaste decennierna har rört sig i en riktning som i högre grad betonar betydelsen av genetiska faktorer som förklaring till bland annat temperament och personlighetsanlag, har anknytningsforskningen gått i motsatt riktning och konsekvent visat på miljöns, de tidiga erfarenheternas, avgörande betydelse för om barnets anknytning blir trygg eller otrygg. Som Broberg och medarbetare (2006) sammanfattande beskriver forskningsläget tyder resultaten ”fram till i dag på att anknytning är en av relativt få psykologiska företeelser där miljön spelar den avgörande rollen, medan utrymmet för genetisk påverkan är begränsad” (s. 309). Forskningen har således inte funnit någon betydande genetisk påverkan på de tre organiserade anknytningsmönstren, trygg, otrygg-undvikande och otrygg-ambivalent, medan kunskapsläget är lite osäkrare när det gäller den desorganiserade anknytningen.* * När det gäller desorganiserad anknytning finns det ett fåtal studier som, utöver miljöns centrala roll, pekar på ett genetiskt inflytande. I ett litet antal molekylärgenetiska studier (som söker efter specifika gener som kan bidra till desorganiserad anknytning, så

26

Wennerberg.ORIG.indd 26

09-12-11 11.38.00

inledning

Relationell sårbarhet Den tidiga anknytningen, och de beteendemönster den resulterar i, utgör en skydds- respektive sårbarhetsfaktor för senare utveckling av psykopatologi. Trygg anknytning utgör en skyddsfaktor som hjälper individen att handskas med senare stressframkallande upplevelser, medan otrygg anknytning är en motsvarande sårbarhetsfaktor (Kobak et al. 2006; Broberg et al. 2008). Enligt detta synsätt finns således ett kontinuum av ”anknytningsrelaterad risk för psykopatologi” (Kobak et al. 2006, s. 351): ju otryggare ett barn är i sin anknytning, desto större är risken för att potentiellt traumatiserande upplevelser ska resultera i bestående psyko­ patologiska symtom. De organiserade otrygga anknytningsmönstren, undvikande respektive ambivalent anknytning, innebär en förhöjd relationell sårbarhet jämfört med den trygga anknytningen. Den desorganiserade anknytningen innebär, i sin tur, en ytterligare förhöjd riskfaktor för psykopatologi jämfört med de båda organiserade otrygga mönstren.

Karlen Lyons-Ruth och hennes medarbetare har presenterat en ”relationell sårbarhetsmodell” (se kapitel 8) som just lyfter fram anknytningens bidrag till utvecklingen (eller motverkandet) av traumarelaterade symtom, utöver den roll som i traditionella stress-sårbarhetsmodeller spelas av kallade kandidatgener) har en dopaminreceptorgen, DRD4, studerats, med motstridiga resultat. Ett par studier har funnit en viss genetisk påverkan, men dessa resultat har sedan inte kunnat replikeras. van IJzendoorn och Bakermans-Kranenburg (2006) fann att en variant av DRD4-genen har koppling till ökad risk för desorganiserad anknytning, men enbart om specifika riskfaktorer i miljön är för handen (obearbetade trauman hos anknytningspersonen) (Vaughn et al. 2008). Bokhorst et al. (2003) fann, i en beteendegenetisk studie av 138 tvillingpar, att miljöfaktorer förklarade nästan all variation i förekomst av desorganiserad anknytning. Som Lyons-Ruth och Jacobvitz (2008) framhåller är, på grund av det begränsade antalet studier, kunskaperna om hur ärftliga faktorer eventuellt kan bidra till desorganiserad anknytning ännu alltför bristfälliga för att tillåta några säkra slutsatser. Studier som gjorts på djur har dock demonstrerat att kvaliteten i den tidiga omvårdnaden påverkar huruvida specifika gener uttrycks eller inte. Vissa barn kan eventuellt ha en högre grad av sårbarhet för att utveckla desorganiserad anknytning om de möter ett starkt avvikande föräldraomhändertagande som resulterar i att vissa gener uttrycks och andra inte, medan andra barn kan vara mer motståndskraftiga. Det som behövs, framhåller Lyons-Ruth och Jacobvitz (2008) i sin genomgång av kunskapsläget, är studier som undersöker den komplexa interaktionen mellan gener och variationer i tidig omvårdnad.

27

Wennerberg.ORIG.indd 27

09-12-11 11.38.00

vi är våra relationer

å ena sidan individens medfödda, biologiska sårbarhet och å andra sidan stressframkallande miljöfaktorer. Den relationella sårbarhetsmodellen lyfter fram anknytningsrelationerna, inklusive människans inre, mentala representationer av anknytning, som en egen sårbarhets- eller skyddsfaktor. Det är med hjälp av närstående andra, eller våra inre, mentala representationer av närstående andra, som vi reglerar våra känslomässiga reaktioner och integrerar erfarenheter. Vår relationella sårbarhet handlar således om vår förmåga och möjlighet att, i samband med påfrestningar, söka tröst och stöd hos personer som står oss nära, alternativt i minnen av hur våra anknytningspersoner tidigare har hjälpt oss att reglera våra känslor. Det är om denna relationella sårbarhet, väsentligen en följd av barnets erfarenheter i det känslomässiga samspelet med sina anknytningspersoner, som den här boken handlar.

Anknytningsteorins främsta bidrag till den kliniska psykologin är kanske den fördjupade förståelsen för betydelsen av att bedriva psykologisk behandling med utgångspunkt i anknytningens centrala roll.

Anknytningssystemet är, som Bowlby (1969/1982) konstaterade, som mest aktivt mellan ett och tre års ålder, när barnet har blivit fysiskt rörligt i sitt utforskande och samtidigt måste försäkra sig om sin överlevnad i en potentiellt farofylld miljö. Men anknytningsbeteendet, sökandet efter känslomässig närhet till andra, har vi med oss genom hela livet. Det är också viktigt att komma ihåg att anknytningsmönster inte är liktydiga med oföränderliga inompsykiska strukturer; de representerar i stället kontinuerligt verksamma mentala processer, som är potentiellt möjliga att förändra med hjälp av nya, läkande relationella erfarenheter, till exempel i psykoterapeutisk behandling.

28

Wennerberg.ORIG.indd 28

09-12-11 11.38.00

del 1 Organiserade anknytningsmรถnster

Wennerberg.ORIG.indd 29

09-12-11 11.38.00

Wennerberg.ORIG.indd 30

09-12-11 11.38.01

Kapitel 1 Anknytning: barnets biljett till överlevnad

Anknytningsteorin handlar om människans, och andra däggdjurs, benägenhet att knyta starka känslomässiga band till utvalda artfränder, och om varför denna benägenhet har uppstått och utvecklats. Teorin växte gradvis fram ur studiet av små barns reaktioner på separationer och förluster, en företeelse som blev föremål för vetenskapliga undersökningar för första gången på 1940-talet, i skuggan av andra världskriget. Två av pionjärerna inom denna forskning var psykoanalytikern Anna Freud och hennes medarbetare Dorothy Burlingham, som tog hand om och observerade barn som blivit placerade på The Hampstead Nurseries, ett barnhem i London, under kriget (Bowlby 1969/1982). Freud och Burlingham (1974) beskrev en pojke, Patrick, som var tre år och två månader gammal när han anlände till Hampstead och som tidigare hade upplevt två utdragna separationer från sin mamma. När han nu blev lämnad på barnhemmet hade han fått höra att han måste vara duktig, och att hans mamma inte skulle komma och hälsa på honom om han grät: Patrick försökte hålla sitt löfte och sågs inte gråta. I stället brukade han nicka med huvudet närhelst någon tittade på honom och försäkra sig själv och vem som helst som brydde sig om att lyssna på honom … om att hans mamma skulle komma och hämta honom, hon skulle sätta på honom hans ytterrock och ta honom med sig hem igen. När den som lyssnade verkade tro på honom blev han nöjd; när någon sade emot honom brast han ut i våldsam gråt.

31

Wennerberg.ORIG.indd 31

09-12-11 11.38.01

vi är våra relationer Samma sakernas tillstånd fortsatte under de följande två eller tre dagarna, med flera tillägg. Nickandet fick en mer tvångsmässig och automatisk karaktär: ”Min mamma kommer att sätta på mig min ytter­rock och ta med mig hem igen.”

Senare lade han till en ständigt växande lista över kläder som hans mamma skulle sätta på honom: ”Hon kommer att sätta på mig min överrock och mina damasker, hon kommer att dra upp dragkedjan, hon kommer att sätta på mig min toppluva.” När upprepningarna av denna formel blev allt mer monotona och ändlösa var det någon som frågade honom om han inte kunde sluta att säga allting om och om igen. Återigen försökte Patrick vara den duktiga pojke som hans mamma ville att han skulle vara. Han slutade upprepa formeln högt men hans läpprörelser visade att han sade den om och om igen tyst för sig själv.

Samtidigt bytte han ut de högt uttalade orden mot gester som visade var hans toppluva skulle sitta, hur en fantiserad ytterrock sattes på, hur dragkedjan drogs upp, etc. Det som var en uttrycksfull handrörelse ena dagen hade nästa dag reducerats till blott en ofullgången fladdrande rörelse med fingrarna. Medan de andra barnen mestadels var upptagna med sina leksaker, med att leka lekar, spela musik, etc., var Patrick fullständigt ointresserad och stod för sig själv någonstans i ett hörn och rörde sina händer och läppar med ett fullkomligt tragiskt uttryck i ansiktet [Freud & Burlingham 1974, citerat efter Bowlby 1980, s. 12].

När Patricks mamma till slut, efter en dryg veckas sjukhusvistelse, kom för att bo med honom på barnhemmet följde han under flera dagar ängsligt hennes varje steg och ville aldrig släppa henne ur sikte.

John Bowlby tog starkt intryck av Freuds och Burlinghams undersökningar. Det han själv, i sin verksamhet som forskare på Tavistockkliniken i London, ville ta reda på var varför det känslomässiga bandet mellan ett barn och dess mamma var så starkt, och varför separationer och förluster utlöste så intensiva känsloreaktioner hos barn. På 1940-talet saknades ännu en bra teoretisk förklaring till hur och varför barnet knyter detta känslomässiga band.

Bowlby skrev i ett brev till sin hustru Ursula den 3 maj 1958, just som han var i färd med att formulera huvuddragen i anknytningsteorin: 32

Wennerberg.ORIG.indd 32

09-12-11 11.38.01

kapitel 1. anknytning: barnets biljett till överlevnad De flesta människor förknippar rädsla med att springa bort från något.

Men det finns en annan sida av saken. Vi springer TILL någon, oftast en person … Det är så skriande uppenbart, men jag tror att det är en ny tanke, och en revolutionerande sådan [Hesse & Main 2000, s.

1104].

Denna tanke, som ligger till grund för hela anknytningsteorin, var verkligen revolutionerande. Bowlbys framhävande av den tidiga miljöns betydelse för barns utveckling gick emot djupt ingrodda föreställningar inom efter­krigstidens medicinska psykiatri, som ensidigt betraktade psykiat­ riska störningar som orsakade av ärftlighetsfaktorer. Bowlbys teoretiska arbete ledde dessutom till en brytning mellan honom och den brittiska psykoanalytiska föreningen, som inte accepterade hans slutsatser. I det här kapitlet ska vi försöka komma åt kärnan i Bowlbys anknytningsteori, det känslomässiga kraftcentrum som teorin utgår från och kretsar kring.

Och denna kärna, det som gör att anknytningen i så hög grad bär upp och formar människans psykologi, handlar just om rädsla och överlevnad.

Anknytningsrelationen utgör det hjälplösa människobarnets viktigaste överlevnadsinstrument (Cassidy 2008; Slade 2008). Det paradigmskifte som Bowlby åstadkom inom psykologin handlade inte minst om att han placerade studiet av människans psykologiska utveckling på en modern evolutionsbiologisk grund. Annorlunda uttryckt valde Bowlby att helt enkelt studera människans psykologi med utgångspunkt i olika beteendens överlevnadsvärde.

Vad är då anknytning, det starka känslomässiga band som ett spädbarn knyter till en vuxen vårdnadsgivare? Och varför reagerar barn så starkt, med känslor av ångest, ilska och förtvivlan, på tidiga separationer från sina föräldrar?

33

Wennerberg.ORIG.indd 33

09-12-11 11.38.01

vi är våra relationer

Barns reaktioner på separationer och förluster Den fråga som upptog Bowlbys intresse under hela hans yrkesliv var barns reaktioner på separationer och förluster under de första levnadsåren. Bowlbys intresse bottnade bland annat i ett eget separationstrauma som han upplevde i fyraårsåldern, när den barnsköterska som fram till dess hade varit hans primära anknytningsperson plötsligt lämnade hus­ hållet (Coates 2004). Ursprunget till anknytningsteorin står också att finna i Bowlbys erfarenheter från ett elevhem för ”vanartiga” barn som han arbetade på i slutet av 1920-talet, då han gjorde ett uppehåll i sina läkarstudier. Han kunde inte undgå att lägga märke till hur vanligt det var att dessa barn hade upplevt tidiga, långvariga separationer från sina föräldrar. Erfarenheterna från elevhemmet kom sedan att styra Bowlbys intresseinriktning som barnpsykiater och forskare, och på 1940- och 1950-talen ledde han en forskningsenhet på Tavistockkliniken i London som studerade barns reaktioner i samband med utdragna separationer från den primära vårdnadsgivaren (som oftast, men inte alltid, var barnets mamma). Det var här han började samarbeta med socialarbetaren James Robertson, som tidigare arbetat med Anna Freud på barnhemmet i Hampstead och tagit djupa intryck av barns smärtfyllda reaktioner när de skildes från sina föräldrar (Broberg et al. 2006).

Bowlby och Robertson inriktade sina undersökningar på barn mellan ett och tre års ålder som skildes från sina föräldrar i samband med längre sjukhus- eller barnhemsvistelser. Den förhärskande uppfattningen inom västerländsk barnavård var att barn inte tog någon som helst långsiktig skada av sådana separationer, och det var praxis att skilja barn som behövde sjukhusvård från deras föräldrar. Mellan 1948 och 1952 dokumenterade Robertson, tillsammans med sin fru Joyce, det lidande som dessa barn genomgick i en serie gripande filmer, bland dem A two-year-old goes to hospital och John, 17 months. Det visade sig att barnen reagerade på dessa separationer (som innebar att de placerades bland främmande vuxna, det vill säga barnskötare eller sjukhuspersonal som kontinuerligt avlöste varandra) på sätt som liknade vuxnas sorgereaktioner i samband med förlust av en nära anhörig. Barnen började med att protestera kraftfullt, 34

Wennerberg.ORIG.indd 34

09-12-11 11.38.01

kapitel 1. anknytning: barnets biljett till överlevnad

exempelvis genom att banka på dörren där föräldern gått ut och skrika högljutt. Protestfasen, som innebär att barnet mobiliserar alla sina resurser för att försöka återfinna föräldern, kunde fortgå i en vecka eller längre. Därefter följde en fas av förtvivlan, då barnet allt mer började misströsta om att någonsin få se föräldern igen. Slutligen inträdde en sista fas som Bowlby och Robertson beskrev med termen detachment, det vill säga ”avstängdhet” eller ”losskoppling”. Barnet har då förberett sig, under outhärdliga kval, för ett liv där föräldern kan vara borta för alltid, och där det kan bli nödvändigt att hitta en ny person att knyta an till.

Robertson (1953) beskrev barnens reaktioner på följande sätt: Om ett barn tas från sin mamma vid denna ålder, när han är så kraftfullt och passionerat anknuten till henne, så är det verkligen som om hans värld hade rasat samman. Hans intensiva behov av henne förblir otillfredsställt, och frustrationen och längtan kan göra honom desperat av sorg. Det krävs att vi anstränger vår inlevelseförmåga för att förstå intensiteten i hans nöd. Han är lika överväldigad som en vuxen som har förlorat en älskad närstående genom dödsfall. För barnet på två år med sin brist på förståelse och sin fullständiga oförmåga att utstå frustration är det verkligen som om hans mamma hade dött. Han har inget begrepp om döden, utan endast om frånvaro; och om den enda person som kan tillgodose hans tvingande behov är frånvarande så är det precis som om hon vore död, så överväldigande är hans känsla av förlust [citeras efter Bowlby 1980, s. 10].

Men vad var det som fick barnen att reagera på det här sättet? Barnen betedde sig – trots att de befann sig i objektivt sett trygga omständigheter – som om situationen var mycket farlig och hotande, något som var särskilt uppen­bart under den inledande protestfasen då de gjorde allt för att återupprätta kontakten med den frånvarande föräldern. Varifrån kom denna intensiva rädsla?

35

Wennerberg.ORIG.indd 35

09-12-11 11.38.01