9789153436980

FAMILJEHUNDEN

Att skaffa hund är att påbörja ett mångårigt ä v e n t y r, d e t s p e l a r i n g e n r o l l o m d e t h a n d l a r om en valp, en unghund eller en vuxen hund.

Det gäller att varligt, men utan alltför stora t v e k s a m h e t e r, s t ö t t a o c h l ä r a h u n d e n a t t l e v a i d i n v ä r l d . D u ä r l ä r a r e n e l l e r l e d a r e n o c h f ö rhoppningsvis också hundens allra bästa och mest kärleksfulla vän. Den vänskapen ger dig tusenfalt igen.

Mickie Gustafson är ett välkänt namn för

många hundintresserade. Hon skriver regel-

Mickie Gustafson

FAMILJEHUNDEN Va l p o c h v u x e n

bundet krönikor i Kennelklubbens tidning HundVa l p o c h v u x e n

s p o r t o c h h a r t i d i g a r e g e t t u t e t t f l e r t a l b ö c k e r.

Mickie specialiserar sig på relationer mellan människa och hund. Familjehunden handlar just om hur du kan få en så bra relation som möjligt till din fyrbenta familjemedlem.

Mickie Gustafson

ISBN 978-91-534-3698-0

www.icabokforlag.se

3698-0 Familjehunden omsl.indd 1

2012-08-21 07:54

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 2

2012-09-21 14:28

Mickie Gustafson

Familjehunden Valp och vuxen

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 1

2012-09-21 14:28

www.icabokforlag.se © 2012 Mickie Gustafson och Ica Bokförlag, Forma Books AB Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 www.karisma-utbildningar.se Fotografier: Annika Persson, Casandra Iijima s. 56, 90 författaren s. 24, 51, 55, 95, 98, 100, 107 Bilder av vargar är fotograferade på Kolmårdens djurpark Grafisk form: Sara Alinder Layout och original: Britt-Marie Ström Redaktör: Kerstin Strand Repro: Italgraf Media AB Tryck: Grafiche Flaminia, Italien 2012 ISBN 978-91-534-3698-0

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 2

2012-09-21 14:28

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 3

2012-09-21 14:29

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 4

2012-09-21 14:29

Innehåll Förord 7

EN NY FAMILJEMEDLEM 8

FOSTRA MED VARLIG HAND 62

Den viktiga smekmånaden 11 Omplaceringshunden 13 Hundens rasegenskaper 15

Bestraffningar, korrigeringar och uppfostran 63 Visa vägen 64

DEN FÖRSTA TIDEN 18 Toalettbestyr 19 Var ska hundens sova? 22 Behovet av sömn 24 Hundens mat 25 Om hunden matvägrar 26 Hälsovård 28

LÄRA FÖR LIVET 73 Barn och hundar 74 Min säng är min borg … eller inte? 78 Leka för att lära 80 Att vara ensam 83 Var inte rädd för att låta hunden bli rädd 85

KOPPEL ELLER FRIHET UNDER ANSVAR? 88

Med vargen som förebild 31 Grundläggande behov 32 Kärleksfull och tolerant ledning 36

Kopplet kan försvåra 90 Vad säger lagen? 91 Frihet under ansvar 93 Att komma när du kallar 95 Att stanna (stå eller stanna kvar) 99

SÅ FORMAS HUNDENS PERSONLIGHET 39

EXPERTER, HUNDKURSER OCH GODA RÅD 102

Arv och miljö 40 Den livsviktiga stressen 40 Stressfaktorer 42 Akut stress och kronisk stress 48

Vem i hela världen kan man lita på? 103 Att välja hundkurs 106 Hunden – den bästa experten av oss alla 107

HUNDENS VÄLBEFINNANDE 30

HUNDENS SPRÅK 54 Samspel och språknyanser 55 Stora och små 60

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 5

LITTERATURTIPS 111 REGISTER 112

2012-09-21 14:29

eller kompensera ägarnas egen brist på närhet och kärlek.

Men problemet har egentligen inte varit att dessa hundar fått för mycket kärlek utan snarare för lite respekt.

Så kela gärna med din hund och gör det ofta, men varsamt och med urskillning! Kasta dig inte över hunden som om du vore rädd att han eller hon skulle försvinna ur ditt grepp. Ta istället vara på alla de tusen ögonblick då hunden självmant söker ditt sällskap. Smek den med vänlig hand där du kommer åt – över ryggen, på magen, en liten tass, ett vippande öra. Visa hunden att du har mjuka, vänliga händer redo att ge ömhet.

Ibland behöver du inte ens röra hunden. Det räcker

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 34

med några vänliga, uppmuntrande ord för att den ska känna sig nöjd och trygg. Missa inte dessa underbara tillfällen att ge och få. Men ibland – ytterst sällan – kan du naturligtvis bestämma dig för en stund av närhet, trots att din hund inte riktigt är med på noterna. Det finns en liten poäng i att du ibland faktiskt bestämmer dig för att nu är det ”mysstund”.

Det blir då som en stunds omvårdnad där hunden lär sig att acceptera och finna sig i att du vet hur det ska vara. Och har hunden lärt sig att finna sig i att få lite kärlek, har den också lättare att finna sig i att du ska titta på dess tänder, lägga ett tassförband, borsta igenom pälsen eller vad som kan tänkas behövas för stunden.

2012-09-21 14:29

Låt röst och händer bli vänskapsbevis En del pratar bara med sina hundar då de kräver något av dem eller då de gör något fel. Av detta lär sig hunden att husses eller mattes röst ofta följs av något obehagligt. Rösten representerar inte alls något vänligt eller positivt.

Samma sak gäller händerna. En del använder sina händer mer till att bestraffa med än till att smeka med. Eller också ruskar man i hunden både när man bestraffar den, när man leker med den och när man kelar med den. Hunden blir naturligtvis trött på allt ruskande och ser ingen skillnad på ”lekrusk, kelrusk och bestraffningsrusk”. Händerna blir något otrevligt som det gäller att undvika.

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 35

Prata alltså gärna mer med hunden då du har vänliga saker att förmedla än när du vill tillrättavisa! Använd din röst som ett vänskapsbevis, inte som ett bestraffningsverktyg.

Samma sak med dina händer. Dunka inte hunden som när du slår dammet ur en soffdyna och ruska den inte som om den vore en trasa. Var istället mjuk och smeksam med dina händer. Detta är ett språk som hunden förstår. Smekningar utlöser dessutom ”välmåendehormonet” oxytocin.

2012-09-21 14:29

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 38

2012-09-21 14:30

Så formas hundens personlighet Vi människor har ständigt försökt förstå vår omvärld. I sökandet efter förklaringar har vi tagit fasta på olika saker, och detta har i hög grad varierat i olika kulturer och under olika tider. När vi har försökt förstå män­ niskors personlighetsutveckling eller varför vi beter oss på olika sätt, har vi sökt alla möjliga svar och förklaringar. Vi har kanske inte en lika lång och djupgående tradition när det gäller att förstå hundars be­ teende och personlighet, men man kan ändå se att det i viss mån har följt liknande banor som när det gällt att förklara människans personlighetsutveckling.

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 39

2012-09-21 14:30

Att vara utestängd eller instängd kan, om det sker ofta och länge, leda till understimulering.

kar dess liv och personlighet i en positiv riktning, kan för valpen bli överstimulering och stress som påverkar dess personlighet i en helt annan riktning. Men ibland är det inte helt lätt att avgöra om en valp är stressad eller inte, eftersom det i hög grad är en bedömning som görs av iakttagaren. En person kan uppleva den lite lätt stressade valpen som glad och framåt, medan en annan ser valpen som framfusig och jobbig. Hur vi ser på eller upplever den stressade valpen eller vuxna hunden kan naturligtvis bero på olika saker som vår egen personlighet, våra egna behov och förväntningar, våra resurser och vår förmåga och villighet att hantera och leva med en hund som går lite på högvarv. Men en kraftigt överstimulerad hund, som går på högvarv hela tiden, som har ”gasen i botten” för det mesta och inte vet något om var bromsen sitter, finner nog de allra flesta svår att hantera.

Social stress Social stress handlar i hög grad om stress i våra relationer, om osäkerhet, konflikter och brist på kontroll. Möjligheten att kunna påverka sin omgivning eller känslan av kontroll är avgörande för hur stressade vi blir av en situation.

Om vi upplever oss sakna kontroll beror det vanligtvis på att vi saknar de resurser som behövs. Det uppstår alltså en obalans mellan resurser och krav.

För en hund kan det handla om att förväntas lyda eller utföra något den inte kan eller har lärt sig. Om den inte först får resurserna som behövs, det vill säga kunskapen som krävs för att den ska kunna utföra eller veta vad som förväntas, kommer den att bli osäker och förlora kontrollen. Men vi behöver inte ta bort alla våra krav (även om både vi och hunden mår bra om vi sovrar lite ibland) om vi samtidigt tänker på att ge hunden resurserna först! Kunskap,

46

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 46

2012-09-21 14:30

tillit och självförtroende kan vara sådana resurser som bidrar till att hunden känner sig kunna hantera och kontrollera situationen, och då behöver den inte ”sätta på reserven” (bli stressad).

Auktoritärt ledarskap eller auktoritära träningsmetoder medför brist på kontroll, val och ibland till och med brist på egenkontroll och leder ofta till passivitet och hjälplöshet (även om mer eller mindre intensiva protester, som snart tystas, förekommer). För en hund kan en sådan brist på egenkontroll vara att den tvingas sitta eller ligga. (Det betyder inte att en hund som får lära sig sitt eller ligg blir passiv eller hjälplös, det är endast ett exempel på hur hunden kan fråntas sin egen kroppskontroll genom tvång och om det sker ofta blir det en stressfaktor.) Detsamma kan gälla då en hund utsätts för dominans utan att den först känner sådan tillit och förtroende att den också vet att den kan påverka den som utövar dominansen. Tilliten eller förtroendet kan alltså ses som den resurs som behövs för att kunna hantera dominans. Ju mindre tillit, desto mer osäker kommer hunden att bli. Ju mer vi fortsätter att utöva dominans mot en hund som inte känner tillit, desto mer måste den mobilisera.

(Men självklart finns det en gräns även för den hund som känner tillit). Symptomen kan bland annat visa sig i osäkerhet eller aggression. Aggressionen visar sig dock sällan mot den som utövar dominansen, utan riktas vanligtvis åt helt andra håll. Små valpar däremot uppvisar sällan aggression.

Att inte kunna kommunicera (att inte ha verktygen) eller att inte få svar är en annan social stressfaktor. För ett flocklevande djur som hunden, där så gott som allt samarbete och social tillhörighet handlar om ömsesidig kommunikation, är det oerhört viktigt att den kan kommunicera med oss och vara säker på att bli förstådd eller åtminstone känna att den kan påverka. Om vi då missförstår och svarar helt fel eller inte svarar alls, kan detta så småningom leda till att hunden tappar kontrollen och blir försatt i en hjälplös situation där den mist sin förmåga att påverka.

Självförtroende är ytterligare exempel på en resurs som avgör om en situation kommer att upplevas som stressande eller inte. En hund som har fått ”känna” på olika miljöer, som lärt sig att omgivningen kan se ut på många olika sätt och som fått göra sina egna upptäckter och erfarenheter och därmed fått chansen att lita till sin egen förmåga växer med

uppgiften. Därmed lär den sig också att det finns massor av situationer som inte är farliga eller skrämmande och som alltså inte kräver ”högsta beredskap”. En hund som däremot begränsas i sin omvärldsuppfattning, som inte får chansen att pröva sina vingar genom att den alltför ofta tillbringar sitt liv i bur, rastgårdar, koppel etc. eller som stoppas och dämpas från att göra egna upptäckter och erfarenheter, lär

47

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 47

2012-09-21 14:30

sig inte mycket om livet och världen blir då lätt en farlig och skrämmande plats som ständigt kräver mobilisering.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att det är våra resurser som kommer att avgöra om vi upplever en situation som stressande eller inte. Alla upplever eller reagerar därför inte på samma sätt inför samma situationer. Detsamma gäller våra hundar, får de en fungerande karta och en god vägbeskrivning kan de möta olika situationer utan att ständigt bli skräckslagna, känna sig hotade eller ängsliga. De behöver inte ständigt mobilisera, de vet hur omvärlden fungerar.

Akut stress och kronisk stress Man kan säga att den akuta stressen är positiv på kort sikt, oavsett om vi har roligt eller inte. Den gör att vi överlever och att vi kan klara svåra utmaningar. Däremot är all stress negativ på lång sikt (kronisk stress). När vi ofta reagerar med kraftig stress (om våra resurser inte räcker till) sätts ”reserven” på.

Om kroppen inte hinner återhämta sig fysiskt och psykiskt mellan uppladdningarna, försämras vår prestationsförmåga.

Att ständigt befinna sig i beredskapsläge sliter hårt på kroppen. Vila och återhämtning tar oftast mycket längre tid än man tror. Detta är säkerligen ett av skälen till att många inte får tillräcklig tid för återhämtning. Vi tänker kanske att ett par veckor räcker när det i vissa fall behövs flera månader.

Men ju mer resurser, desto mindre måste man använda mobiliseringssystemet och desto kortare tid behövs för återhämtning. (Kronisk stress är inte detsamma som obotlig, utan snarare långvarig och därmed skadlig.)

Mag- och tarmstörningar, hudproblem och reproduktionsstörningar kan vara andra symptom på långvarig stress.

Kroppens ständigt förhöjda beredskap kan också göra att musklerna är spända och så småningom börjar värka.

De beteenden som uppkommer i den akuta stressen permanentas, exempelvis kontaktlöshet, ”kort stubin”, oro och ångest och beteendestörningar såsom överdrifter – när hunden blir glad blir den exceptionellt glad, när den blir rädd blir den väldigt rädd etc.

En stressad hund blir ofta misstolkad och missförstådd därför att dess verkliga personlighet döljs bakom det stressade beteendet. Ibland kan det vara svårt att avläsa om en hund är stressad eller bara ”utlevande” och okoncentrerad.

Många stressade hundar beter sig på ett sådant sätt att de uppfattas som dominanta eller tuffa. Varje tillrättavisning passerar obemärkt, och i värsta fall har de rakt motsatt effekt.

Att vi till viss del har lärt oss känna igen stressymptom hos människor innebär inte att vi alltid känner igen dem hos våra hundar eller ens alltid vet vad som är den utlösande faktorn. Hos människor har vi dessutom i stor uträckning antingen ignorerat eller inte alls uppmärksammat symptomen förrän personen ”gått in i väggen”.

Men något vi kan vara ganska säkra på är att det är näst intill omöjligt att skapa en djupare och mer varaktig relation med någon som är fullt upptagen med att upprätthålla ”högsta beredskap”. Mobiliseringsarbetet lägger sig som en känslomässig barriär mellan oss och omgivningen. Av det skälet kan det vara extra viktigt att vara vaksam på eventuella stressymptom i början av en relation, när man just är i färd med att skapa band av förtroende och tillit. Då är det ju bra om det finns en mottaglig part med en ”fungerande hjärna”.

Konsekvenser av kronisk eller skadlig stress

Stresshantering är ett vuxenuppdrag

När vårt mobiliseringssystem tagits i bruk under alltför lång tid brukar detta till slut avspegla sig i vår personlighet. Alla beter sig visserligen inte exakt likadant, och en hund beter sig inte likadant som en människa. Men hjärnan tar till exempel skada av en överproduktion av stresshormonet kortisol, och det leder bland annat till försämrad inlärningsförmåga och problemlösning, vi glömmer och blir okoncentrerade.

Förutsättningen för att stresshanteringen ska fungera är att vi har de resurser som krävs för att möta kraven som ställs.

Detta är ett vuxenarbete. Under valp- och unghundstiden etableras de resurser som behövs successivt. Så länge kraven inte väsentligt överstiger resurserna tränas systemet för ett balanserat vuxenliv. Man kan säga att den unga hunden har ett outvecklat system, som behöver användas i småportioner

48

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 48

2012-09-21 14:30

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 49

2012-09-21 14:30

Att leka med en boll eller pinne på egen hand leder sällan till överstimulering. (Om inte hunden hunnit bli ”pinn- eller bolltokig” vill säga.)

för att rätt intrimning ska ske. Den behöver lugnt och stilla bygga upp sina resurser. Men naturligtvis kan stresstoleransen skilja sig från en individ till en annan och mellan olika raser. Man kan säga att olika rasegenskaper eller olika personligheter medför högre eller lägre stresströskel, vilket gör dem mer eller mindre känsliga för stress.

En valp som under sin uppväxt inte har utsatts för stress alls blir mer lättstressad som vuxen (systemet måste ”oljas in”). Likaså blir en valp som utsatts för mer stress än den haft resurser att hantera också mer lättstressad som vuxen (systemet har blivit ”överhettat”). De resurser som behövs etableras inte automatiskt, men de utvecklas successivt i takt med att vi presenterar en miljö som lär valpen att möta sin nya värld.

Så här kan du göra När det gäller stress och hundens behov av vila och återhämtning, handlar det i första hand inte så mycket om att göra utan att inte göra. Följande är därför mer förslag på vad du kan tänka på, i all synnerhet då det gäller valpen (och, under en period, också den vuxna hunden som bär med sig sviterna av att tidigt ha byggt upp en hög stressprofil).

En stimulerande miljö. För att hjärnan ska utvecklas behövs en stimulerande miljö – utan styrning. Det är alltså inte vi som ska göra eller stimulera, det är miljön. Resten klarar valpen vanligtvis själv. Om vi tillhandahåller möjligheter i form av material och upplevelser, kommer hunden

50

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 50

2012-09-21 14:30

själv att vilja utforska och upptäcka. Hemma kan finnas leksaker, en del av dem kan dessutom förvaras i en plåthink som slamrar och låter när den välter. Hinken kan sedan eventuellt komma att användas som tunnel, som valpen föser framför sig med buller och bång. En pall som, i likhet med hinken, kan vältas, krypas under, försöka ta sig upp på, träna balans på, ramla ned från, ta sig upp igen (en pall som en valp kan ta sig upp på är vanligtvis inte för hög att falla ned från). Kompostgaller kan vara oerhört roligt att forcera (kanske inte så praktiskt att hunden lär sig förstås, men gans­ ka lärorikt för den att inse att slammer och oväsen inte innebär någon fara). Tyg som gamla lakan, som ligger på golvet eller är fastknutna i något som står stadigt (beroende på hun-

dens storlek och styrka), kan upplevas som obeskrivligt stimulerande för en liten valp. Även för en vuxen hund förstås, fast det kan ta längre tid för den vuxna hunden att ens komma på idén.

Låt alltså gärna hemmiljön vara intressant och stimulerande, men ”valpsäkra” samtidigt så mycket som möjligt genom att ta bort sådant du är rädd om eller som kan skada valpen. Då slipper du ”tjata sönder” relationen innan den ens har börjat. Även utemiljön har mycket spännande att erbjuda, utan att vi själva gör något alls. Dörrar som smäller, barn som gråter, skrattar eller skriker. Där finns människor som går, springer, haltar, pratar eller bjuder på godis. Hundar

51

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 51

2012-09-21 14:30

Stora och små tolka – en äldre hund kan gå med stel gång för att den just är gammal och lite stel. Självklart kan den äldre hunden, med ålderns rätt, signalera självsäkerhet och eventuellt hot.

Vargen och många hundraser har långa täckhår på ryggen som de reser vid hot och ser därmed större och mer hotfulla ut. Men rest ragg kan också stå för att hunden blir exalterad, som vid lek med andra hundar.

En självsäker hund som visar hot gör sig stor, kan man säga, medan den som är osäker eller till och med rädd gör sig liten. Om den upplever starkt hot kan den till och med lägga sig på rygg, vända bort huvudet, lägga öronen bakåt och dra in svansen.

Se helheten Att lära sig förstå hundens signaler är inget som sker på ett par veckor och är naturligtvis inte heller något man kan lära sig genom att enbart studera teckningar eller bilder. Verkligheten med många och olika hundar är det bästa tänkbara studiematerialet. Men det kan även här finnas skäl att ge akt på sig själv. Är du helt ”ny” och främmande inför hundars sätt att kommunicera, kan du helhjärtat ägna dig åt att bara iaktta och njuta av det du ser utan några större ambitioner att förstå. Förståelsen kan få komma senare, annars blir strävan eller ambitionen att förstå lätt en ”prestationsbarriär” mellan dig och det du ser. Och – viktigast av allt – det gäller att inte stirra sig blind på detaljer utan att istället försöka se helheten!

Vi kan inte med säkerhet veta vad en hund signalerar genom att enbart titta på svans, öron, kroppshållning etc. Det är helheten, hela hunden och hela situationen, som i bästa fall kan ge oss förståelse för det hunden säger.

Dessutom har vi medvetet avlat fram hundraser som utseendemässigt skiljer sig åt, och det har komplicerat det hela något, både för oss själva och för hundarna. Ibland kan det vara svårt att se vad en svart hund med lång, böljande päls, hängande öron, och kuperad svans försöker förmedla.

En del hundraser är avlade att gå med stel gång (vilket andra hundar kan uppleva som hotfullt) medan andra ser ut att ”rynka näsan” hela tiden. Variationsrikedomen är stor och det finns all anledning för både oss och våra hundar att lära oss tyda olika ”dialekter”.

Hunden ser inte bara vad andra hundar signalerar, den ser också om hundarna är stora eller små. Däremot är det inte alltid säkert att en stor hund tar hänsyn till detta vid en eventuell dispyt. Inte heller att den lilla hunden tänker: ”Oj då, det här var en stor rackare, bäst att vara försiktig.” Snarare kan det vara så att ju mer den lilla hunden upplever den stora hunden som hotfull (vilket den ju är bara genom sin storlek), desto mer kan den anse sig behöva ta till ”brösttonerna” för att åtmin­ stone låta lite farlig. Kanske kan den eventuellt lyckas skrämma iväg den stora hunden. En liten hund kan därför leva farligt så fort den gör anspråk på att vara det den är – en hund. Även om hundar alltså har en uppfattning om storlek, finns det ingen genetiskt programmering för att hantera stora eller små på olika sätt (förutom valpar). Men en liten, könsmogen hane doftar definitivt inte som en valp, och även om den är liten känner den sig med största sannolikhet inte som en valp. Så när två hundar av olika storlek möts signalerar de på ungefär samma vis som de skulle ha gjort om de varit lika stora. Möjligen kan den hund som är minst uppleva ett större hot och därmed känna sig mer osäker och öka sina egna hotsignaler, men oddsen är inte desamma. Det finns alltså fördelar med att de lär sig känna igen varandra, att den stora hunden vet att små hundar varken är leksaker eller bytesdjur och att den lilla hunden kan få uppleva någon form av igenkännande när den möter större hundar.

Samtidigt gäller det att inte vara alltför naiv då det gäller umgänge mellan stora och små hundar. Självklart kan de både leva och trivas tillsammans, men vid vissa tillfällen finns det skäl att vara lite extra observant även när det gäller umgänge inom familjen. Några exempel på situationer där det kan vara påkallat med extra vaksamhet och uppmärksamhet är: vid introducerande av en ny hund, då någon av hundarna närmar sig könsmognad, då någon av hundarna åldras samt när någon i gruppen löper.

De flesta som har förmånen att leva tillsammans med både stora och små hundar tycker nog att fördelarna överväger de eventuella extra försiktighetsåtgärder som ibland måste sättas in. När det gäller hundar handlar det ju ändå i stor utsträckning om att försöka vara ”steget före” och att visa hänsyn och respekt – oavsett om hundarna är stora eller små.

60

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 60

2012-09-21 14:30

ATT MINNAS • Både vargen och hunden har ett rikt och nyanserat språk, som de använder för att bekräfta samhörighet men också för att dämpa aggression.

• Det är inte självklart att en hund som morrar kommer att bita (den kanske inte ens är arg). Det är snarare det bemötande den får som att avgör hur ”samtalet” kommer att fortlöpa.

• Precis som vi människor måste hundar träna sig i att bli skickliga kommunikatörer. Även om vi föds med förmågan att utveckla ett språk, måste vi öva för att lära oss alla nyanser.

• Även om hundar är medvetna om sin storlek i förhållande till varandra är det inte säkert att de tar hänsyn till det. Därför finns det skäl att vara extra observant när hundar av olika storlek umgås.

61

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 61

2012-09-21 14:30

ställa om direkt och inse att den nu är ensam om sin mat, och fortsätter morra av bara farten.

Har du fått hem en vuxen hund som morrar vid matskålen, kan du nog utgå från att den – i likhet med valpen – upplever någon form av konkurrens eller förväntar sig något som det gäller att försvara sig mot.

Om valpen eller den vuxna hunden inte morrar från allra första början utan först efter ett tag, kan det bero på att den inte har blivit lämnad ifred då den äter eller att den av andra skäl fått uppfattningen att här finns en besvärlig situation som det gäller att försöka avstyra.

Många hundägare är ängsliga att hunden ska börja vakta sin mat, och går därför händelserna i förväg och börjar träna hunden vid matskålen. Man kanske ger hunden ett ben att gnaga på som man sedan gång på gång tar ifrån den.

Eller också sätter man sig på huk bredvid hunden när den äter, pratar med den, klappar den, plockar lite med maten, flyttar matskålen fram och tillbaka. Man ställer ned matskålen, tar upp den, ställer ned den ... Maten far upp och ned.

De flesta hundar blir förr eller senare störda av att först få äta, sedan inte få äta, få äta, inte få äta. En del hundar, valpar såväl som vuxna, blir till sist så trötta och osäkra av den här sortens ”lek” att de reagerar och säger ifrån.

Om din hund morrar vid matskålen för att den är osedvanligt hungrig, kan detta avhjälpas med mer mat. Men om hungern inte beror på att den får för lite mat, kan det behövas en medicinsk utredning. I övrigt kan man nog säga att oavsett skälen till att hunden morrar vid matskålen, kan du alltid göra på samma sätt: ingenting!

Ju mer du bråkar med hunden, desto större är risken att det kan uppstå verkliga problem. Låt hunden vara ifred. Ge den maten och gå sedan därifrån.

Om det är en valp som morrar för att den är van vid konkurrens med sina syskon, ska du inte fortsätta den konkurrensen. Genom att störa valpen när den äter åstadkommer du bara en förlängning av syskonkonkurrensen. Om du lämnar valpen ifred kommer den så småningom att inse att det inte finns så stora skäl att värna om sin mat.

Här är din plats eller dina platser (att inte ligga i soffor och sängar) Att låta hunden vistas i våra möbler har både för‑ och nackdelar. Att den ligger i soffan med huvudet i ditt knä när du ser på TV kan vara mycket trivsamt för bägge parter. Men naturligtvis lämnar den spår efter sig i form av hundhår.

Vill du inte att hunden ska ligga i familjens sängar – håll dörren till sovrummet stängd under den första tiden då ni själva inte befinner er där.

Har du bestämt dig för att hunden inte heller får ligga i fåtöljer och soffor, lyft då aldrig upp valpen i dessa möbler. Många valpar är ju faktiskt så små att de själva inte kan ta sig upp.

En god idé är att ge hunden en egen bekväm plats.

Kanske en fåtölj eller ena hörnet av soffan som du täcker över med ett skynke. Kom ihåg att hunden vill vara med, gärna i händelsernas centrum.

Soffor och fåtöljer är perfekt formgivna, inte bara för människor. Hundar tycker om att ha överblick. En soffa eller en fåtölj hjälper dem att komma upp en bit över golvet, så att de får den önskvärda överblicken över sina domäner. Armstödet är lagom för att ett hundhuvud bekvämt ska kunna vila och samtidigt ha uppsikt över rummet.

Att ge hunden en egen fåtölj eller ett eget hörn i soffan behöver inte betyda att den tror att den äger alla soffor eller fåtöljer i hemmet. Den lär sig snart vilken som är den egna platsen. Och den kommer snart att föredra den framför alla andra, förutsatt att den är bekväm och inte avskild. Det är alltså ingen bra idé att ge hunden en stor och fin hundkorg som placeras på någon avskild plats på golvet där den inte står i vägen.

Slutligen, självklart kan den hund som får tillgång till familjens sängar även få en alldeles egen plats. Hundar trivs med att ha flera platser att ligga på, och erbjuder du inga lämpliga får den söka sina egna ställen så gott det går.

66

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 66

2012-09-21 14:30

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 67

2012-09-21 14:30

Barn och hundar Att se valp och barn växa upp tillsammans och utveckla ett ömsesidigt förtroende och kanske en djup och mångårig vänskap, är en fröjd för öga och själ – för den som älskar barn och djur. Men denna vänskap är inte alltid lättköpt och gror inte alltid ur det vi kanske tror, genom att barnen ständigt måste ta hänsyn till valpen. Valpen måste också lära sig!

Vi vuxna måste inse att vi tar på oss ett dubbelt ansvar och arbete om vi väljer att ha ett litet barn och en valp samtidigt. Man blir förälder till två småbarn, som måste passas så att de inte skadar varandra och så att de får sina behov tillfredsställda. Tar man hand om en vuxen hund kan det på många vis bli lättare, helt enkelt därför att en vuxen hund vanligtvis inte behöver samma passning som en valp. Men det är ju inte alldeles säkert, det beror ju helt och hållet på vilken hund det rör sig om och vilka erfarenheter den har med sig. Även om man själv inte har några småttingar, kan det finnas skäl att lära valpen att umgås med barn eller i alla fall att tolerera barn i sin närhet. Barn finns överallt, och det är skönt att veta att ens egen hund är någorlunda ”barnsäker”.

Hur man ska hantera barnet och valpen för att de ska få bästa tänkbara förutsättningar för en god relation beror på en mängd saker: Hur stor är valpen? Hur gammalt är barnet?

Rör det sig om kombinationen stor grand danois-valp och liten elva månaders baby, måste vi kanske vara beredda att skydda barnet från stora tassar och hårda törnar. Eller talar vi om liten chihuahua och en ivrig tvååring? Då kanske det finns skäl att skydda valpen från att bli kramad nästan till medvetslöshet.

Handlar det om ett barn med tidigare erfarenheter av hundar? Är det ett försiktigt och lyhört barn, eller är barnet av den mer burdusa och framfusiga sorten? Är valpen försiktig och känslig, eller är det en valp som far fram som en ångvält? I vilken relation ska de två stå till varandra? Ska de leva i samma familj, eller är syftet endast att lära dem att samexistera på denna jord? Ska de leva under samma tak lär de sig det genom att leva tillsammans. Ska de däremot endast lära känna varandra som art, behövs kanske inte mer än att de just träffas emellanåt och får titta och eventuellt snusa på varandra.

Att lära barn och valp att umgås med varandra behöver inte alltid innebära att de måste leka med varandra. Det kan räcka med att de finns i varandras närhet. En hundvalp som vistas i närheten av barn, utan att för den skull alltid umgås eller delta i deras lekar, vänjer sig vid barn och det kan vara tillräckligt för att den ska förstå att även de ingår i skapelsen.

Ibland kan ett passivt iakttagande faktiskt vara att föredra framför ett mer aktivt deltagande eller umgänge.

Detsamma gäller för barn som vänjer sig vid hundar i sin närhet, de kommer att uppfatta dem som ett naturligt och självklart inslag i sitt liv.

Vi behöver inte krångla till det hela genom att propsa på att barnen och valparna hela tiden måste umgås med varandra. Ofta sköter de den saken bra på sitt eget vis. Det enda vi behöver göra är att ge dem tillfälle att mötas under en vuxens överinseende.

Så här kan du göra – med valpen Djur som växer upp med barn blir sällan försvarslösa eller hjälplösa. De blir tåliga, och det vi som vuxna kanske anser vara på gränsen till det outhärdliga tycks de tålmodigt överse med. Men de flesta lär sig också att, när gränsen är passerad, gå sin väg, ”skrika på hjälp” eller på annat sätt visa sitt missnöje. Men återigen, hundar och barn är olika, så det gäller att ta hänsyn till sådant som hundens storlek, lynne etc. och barnets sätt att agera. Om djur och barn får möjlighet, naturligtvis alltid med en vuxen till hands, kan de lära känna varandra och respektera varandra på ett sätt som ibland övergår vårt förstånd.

Det är lätt att fostra och förmana barnen. De får inte springa omkring i huset och stoja, för då kan valpen bli uppjagad och kan inte sova eller så börjar den nafsa barnen i benen. Men barn behöver, i likhet med små valpar, få röra sig, leka, springa och busa. Det ingår även i barns behov för att kunna utvecklas. Om valpen tror att barnens lek innebär att den får lov att bita dem i benen eller välta dem, kan vi försöka lära den vad som gäller i den här situationen. Och den valp som blir ängslig av barnens lek och stoj, kan faktiskt, med tiden, vänja sig.

Att våga låta valpar möta verkligheten, som ibland be-

74

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 74

2012-09-21 14:30

står av barn, familjens egna eller andras, och att tro på deras förmåga att lära och förstå, är som jag ser det ett uttryck för vår tilltro till valpen. Hundar är intelligenta och läraktiga djur, fullt kapabla att handskas med en mängd olika situationer – om de bara får chansen.

Om vi blir ängsliga över att vår avkomma misshandlar valpen, kan det vara värdefullt att ta en titt på hur valpar

hanterar varandra. De välter omkull varandra i våldsamma ”famntag”, och använder sig gärna av både tänder och tassar för att övermanna varandra. Ett öra kan komma i kläm och en valp tjuter av smärta – eller undergivenhet. De stretar och drar i varandra var helst de kommer åt. De springer på och omkull varandra, stampar och trampar på varandra och kan ha innerligt roligt. Ett litet barn som med ett stadigt tag i

75

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 75

2012-09-21 14:30

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 76

2012-09-21 14:30

hundens päls lyckas häva sig upp på sina två ben för första gången, ställer kanske inte till så stor skada. Möjligen upptäcker barnet att detta är en alltför rörlig och instabil ”gåstol”. Det finns hundar som kommit att se sin roll som ”gåstol” som en ytterst viktig uppgift i livet, men de har förstås inte tillhört någon av de mindre raserna. När det gäller riktigt små hundar som inte kan värja sig på egen hand och riktigt små barn som ännu inte kan förstå, krävs naturligtvis både skicklighet och påpasslighet från en vuxen människa.

Små barnanypor kan vara nog så starka i förhållande till en hund som kanske bara är hälften så stor som barnet. Då behövs både avledning och nya mål att rikta barnets uppmärksamhet mot. När det gäller barn som kryper eller just har lärt sig gå, kan det ibland krävas ett litet krypin för den lilla hunden där den kan få ha en frizon, en garanterad tillflyktsort.

Så här kan du göra – med barnet De flesta föräldrar som har hund vill förmodligen ge barnet del i den gemenskap som ett hundinnehav kan innebära, och lära det se allt det värdefulla med hund som de själva ser.

Men det finns alltid en liten risk att barnet lär sig se hunden och i synnerhet den lilla valpen som en konkurrent, en rival om mammas eller pappas uppmärksamhet och kärlek.

Många barn lär sig nämligen redan mycket tidigt att de flesta tycker att valpar är gulliga, söta och värda all uppmärksamhet. Tanten på gatan, barnen på lekplatsen, farbrorn på banken, alla tycker att hunden är värd en stund av intresse och engagemang. Det är hunden som är söt och mjuk, det är hunden som ska klappas och pratas med, det är hunden som ska ha en godbit. I bästa fall kommer någon på att barnet också kanske vill ha lite uppmärksamhet. Men barn är duktiga och anpassningsbara, de förstår snart att hunden kommer i första rummet, och om föräldrarna är påpassliga och observanta kan den eventuellt gryende avunden vändas till stolthet. Hunden kan få bli barnets ”egen” hund. Barnet kan själv få svara på alla frågor om ras, ålder, namn med mera. På så vis kan människors obetänksamhet vändas till något positivt.

Just uppmärksamheten som ständigt riktas mot hunden kan göra att barnet och hunden kommer på kollisionskurs. Därför kan det vara bra om barnet känner att för

mamma och pappa kommer i alla fall barnet i första hand (om inte alltid så för det mesta). Detta är inte så självklart som man kanske tror, och jag har sett många barn som kastat längtansfulla blickar på mamma eller pappa när hon eller han kelat med hunden. Kärlek till djur och respekt för dem kommer inte automatiskt bara för att man växer upp med djur. Det kommer inte heller alltid självklart därför att föräldrarna är djupt engagerade i djur. Ett barn som växer upp med känslan av att husdjuret tycks vara det viktigaste i familjen, kan istället komma att ta avstånd från djur därför att det upplevde att djuret tog den uppmärksamhet barnet ville ha och behövde.

Det kan också vara bra för barnets självförtroende och för relationen till hunden om vi försöker ge barnet känslan av att det kan och är duktig. Vi kan berömma när det leder runt hunden i koppel, och förse barnet med en påse hundgodis att locka och belöna den med.

77

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 77

2012-09-21 14:31

Experter, hundkurser och goda råd Inställningen till hund och hundägande har förändrats radikalt de senaste åren. Den största skillnaden mellan nu och då är nog huvudsakligen att såväl antalet ”hundexperter” som det allmänna hundintresset har ökat avsevärt. Sättet att träna hund har också till stora delar förändrats, även om mycket gammalt och beprövat lever kvar. Vi kan läsa om hundträning i en mängd olika böcker och tidningar, för att inte tala om Internet där det mesta finns i blandad kompott och av skilda kvaliteter och mer eller mindre säkra källor. I TV kan vi följa hundtränare och instruktörer i Sverige såväl som i andra länder. Metoderna de använder el­ ler hundarna de tränar (oftast med olika problematiska beteenden) skiljer sig kanske åt, men allt ser så perfekt ut och alla verkar så duktiga! Med små ”enkla” medel verkar de kunna fixa i princip allt som har med hund att göra.

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 102

2012-09-21 14:31

Vem i hela världen kan man lita på?

Men vad har ”hundexperterna” för utbildning och kompetens? (Och hur viktigt tycker vi att det är?) Vilka bevis eller garantier har vi (eller vill vi ha) för att de verkligen är vad de utger sig för att vara? Inga alls skulle jag vilja säga, och det kan ju göra att det känns ganska förvirrande för den som är seriös och har ambitionen att försöka ”hitta rätt”. Många hundägare uttalar också en osäkerhet kring vem de ska anlita eller vem de kan lita på.

För inte så länge sedan fanns inte ett sådant utbud av ”hundexperter” och hundkurser, det var egentligen bara Svenska Brukshundsklubben, olika rasklubbar och en och annan frilansare som gällde. Klubbarna erbjöd kurser för en ganska ringa kostnad och alla instruktörer arbetade ideellt (och gör fortfarande). Naturligtvis hade dessa instruktörer olika erfarenheter och var olika skickliga i hanterandet av hundar och människor, men ingen utgav sig (och gör fortfarande inte, vad jag vet) för att kunna eller vara något annat än det de är. Det behövde de ju inte heller, eftersom de inte konkurrerade om presumtiva kunder.

I dag finns alltså ett myller av ”välutbildade, kunniga och kompetenta hundexperter” med ”långvarig erfarenhet” (så brukar det i alla fall stå i annonser och på hemsidor).

Men vad betyder det egentligen? Och hur ska man som nybliven, kanske oerfaren, hundägare veta vad eller vem man ska välja? Det finns naturligtvis inga enkla svar, snarare en massa frågor. Jag vore dessutom den sista att försöka ge några uttömmande svar, jag är ju själv en av dessa ”välutbildade med långvarig erfarenhet”, som dessutom ger mig på att skriva böcker om sådant som just jag tror är viktigt.

Det jag däremot ska försöka mig på är att ge förslag på sådant man kan fundera på eller frågor man kan ställa när man vill anlita någon utanför ett etablerat yrkesskrå. I bästa fall kan det kanske skingra den första förvirringen som kan uppstå i sökandet efter en lämplig hundkurs (eller en tillförlitlig ”guru”).

Vem säger vad och vem har frågat?

Den första frågan man kan ställa sig när man vill anlita någon i ett särskilt ärende är egentligen ganska enkel: Är detta inom hans eller hennes kompetensområde? Det vill säga: Har jag vänt mig till rätt person? Den som tävlar inom exempelvis lydnad har vissa erfarenheter, den som arbetar i en affär med djurtillbehör har förhoppningsvis andra kunskaper och den som utbildar assistanshundar har ett annat verksamhetsområde. Veterinärer, uppfödare, agilityinstruktörer, lydnadsinstruktörer, jägare etc. har alla sina erfarenheter. De kan till och med ha en del liknande erfarenheter, men olika kompetensområden! Och alla ger råd utifrån sin kompetens.

Det här kanske framstår som självklarheter, men i hundsammanhang kan det ibland vara lite si och så med att skilja de olika kompetensområdena åt, vilket är ganska riskfyllt när

103

3698-0 inlaga nyFamiljehunden.indd 103

2012-09-21 14:31

FAMILJEHUNDEN

Att skaffa hund är att påbörja ett mångårigt ä v e n t y r, d e t s p e l a r i n g e n r o l l o m d e t h a n d l a r om en valp, en unghund eller en vuxen hund.

Det gäller att varligt, men utan alltför stora t v e k s a m h e t e r, s t ö t t a o c h l ä r a h u n d e n a t t l e v a i d i n v ä r l d . D u ä r l ä r a r e n e l l e r l e d a r e n o c h f ö rhoppningsvis också hundens allra bästa och mest kärleksfulla vän. Den vänskapen ger dig tusenfalt igen.

Mickie Gustafson är ett välkänt namn för

många hundintresserade. Hon skriver regel-

Mickie Gustafson

FAMILJEHUNDEN Va l p o c h v u x e n

bundet krönikor i Kennelklubbens tidning HundVa l p o c h v u x e n

s p o r t o c h h a r t i d i g a r e g e t t u t e t t f l e r t a l b ö c k e r.

Mickie specialiserar sig på relationer mellan människa och hund. Familjehunden handlar just om hur du kan få en så bra relation som möjligt till din fyrbenta familjemedlem.

Mickie Gustafson

ISBN 978-91-534-3698-0

www.icabokforlag.se

3698-0 Familjehunden omsl.indd 1

2012-08-21 07:54