9789174996111

Jean Genet Tjuvens dagbok

J E A N G E N E T

Översättning: Bengt Söderbergh & Marc Ribes

Modernista stockholm

S t r a f få n g a r n a s dräkter är randade i rosa och vitt. Även om jag följde hjärtats krav vid valet av det universum som blivit mitt, har jag åtminstone makten att i det upptäcka alla de bety­ delser som jag vill: så finns det ett nära samband mellan blommorna och straffångarna. Det sköra och känsliga i en blomma är av samma art som fångens brutala okänslighet.* Blev det min uppgift att skildra en straffånge – eller en mördare – skulle jag smycka honom med så många blommor att han försvann under dem för att själv bli en blomma, väldig och ny. Mot det som kallas det onda har jag av kärlek gett mig ut på ett äventyr som förde mig i fängelse. De som vigt sig åt det onda är kanske inte alltid vackra, men ändå äger de manlighetens dygder. Av egen kraft eller genom ett slumpartat val uppgår de med öppna ögon och utan klagan i ett skammens och förkastelsens element, likt det som man störtas ned i av kärleken när den är som störst.** Kärlekens­lekar öppnar en onämnbar värld, avslöjad i de älskandes nattliga språk. Ett sådant språk kan inte skrivas. Man viskar det med skrovlig röst i ett öra om natten. I gryningen glömmer man det. Brottslingarna förnekar er världs dygder och går förtvivlat med på att organisera ett slutet universum. De går med på att leva där. Dess luft är kväljande; de har lärt sig att inandas den. Men – brottslingarna står långt borta från er – som i kärleken drar de sig bort och håller mig borta från världen och dess lagar. Svett, sperma och blod luktar deras värld. Men åt min kropp och min törstande själ bjuder den hängivelse. Jag hänger mig åt det onda därför att det * Känner jag mig rörd så beror det på att jag vacklar mellan dem båda. ** Jag talar om den ideala straffången, om en människa hos vilken allt det som kännetecknar den straffade möts.

13

är fyllt av så mycken erotism. Mitt äventyr har aldrig styrts av uppror eller hämndlystnad utan har fram till i dag enbart varit en enda lång parningslek, belastad och kompli­cerad av ett tungt erotiskt ceremoniel (symboliska ceremonier som leder till straffkolonierna och förebådar dem). Eftersom fångenskapen bekräftar, och i mina ögon också rättfärdigar, de vidrigaste brott, blir den ett tecken på den allra djupaste för­nedring. Detta slutgiltiga läge, som människornas förkastelsedomar för fram till, skulle för mig framstå som den idealiska platsen för det allra renaste möte i kärlek, det vill säga det allra oklaraste, det där ryktbara ask­bröllop firas. När jag vill besjunga straffångarna tar jag till all min medfödda känslighet och redan deras dräkter framkallar dess finaste uttryck. Förutom färgerna för tyget genom sin strävhet tanken till vissa blommor med en aning ludna kronblad, vilket räcker till för att jag helt självklart skall foga bilden av finhet och ömtålighet till tanken på kraft och skam. Den sammanställningen lär mig något om mig själv och även om jag inte kan undvika den, skulle den aldrig ha kunnat uppstå i en annans hjärna. Min ömhet skänkte jag alltså åt straffångarna, jag ville kalla dem vid härliga namn, av blyghet endast vidröra deras brott under de mest subtila metaforer (utan att under deras slöjor vara blind för mördarens praktfulla muskulatur och hans köns våldsamhet). Är det inte med den bilden som jag vill se dem för mig i Guyana: lemmarna som reser sig på de starkaste, de hårdaste som beslöjas av myggnätens tyll. Och hos mig lämnar varje blomma kvar ett så djupt vemod att de alla måste betyda sorg och död.

Det är alltså genom straffkolonin som jag skall söka mig fram till kärleken. Varje förälskelse kom mig att hoppas på den och ana den, skänker mig brottslingar, ger mig åt dem eller lockar mig mot brottet. Men när jag skriver denna bok återvänder de sista straffångarna till Frankrike. Det vet vi genom tidningarna.

Bara en konungs arvinge kan känna samma tomhet om republiken berövar honom rätten att krönas. När nu straffkolonierna har upphört att finnas kan vi inte längre med klart medvetande 14

träda ned i mytens underjordiska domäner. Man har skurit bort den mest dramatiska rörelsen: vår utvandring, inskeppningen, de sänkta huvudenas procession över havet. Återfärden, samma procession i motsatt riktning, är fullständigt meningslös. Förstörandet av straffkolonien blir för mig som en slags bestraffning av själva straffet: man har kastrerat mig, opererat bort fördömelsen.

Man väcker oss i förtid utan att bry sig om att man berövar våra drömmar all deras glans. Centralfängelserna har sin makt; men inte densamma. Den är mindre. Den harmoniska, en aning böjda elegansen är bannlyst där. Atmosfären är så tung att man måste släpa sig fram. Man krälar. Centralfängelsernas kåthet är styvare, svartare och bistrare; straffkoloniens allvarliga och långsamma dödskamp lät förnedringen slå ut på ett fullkomligare sätt.* Och centralfängelserna som nu sväller av ondskefulla hannar har svartnat som kolsyremättat blod. (Jag skriver »svart«. De inspärrades – fängslad, fångenskap och till och med fånge, är alltför ädla ord när det gäller oss – de inspärrades dräkt kräver det: den är gjord av brun vadmal.) Mot dem går mitt begär. Jag vet att det ofta ligger något burleskt över straffkoloniens eller fängelsets uppenbarelser. De straffade reser sig alltid liksom förtunnade på träskornas tunga och ekande sockel. Fånigt bryts deras silhuetter framför en skottkärra. De sänker huvudet inför en plyt och håller en mössa av vadmal eller den bredbrättade basthatten i handen och – jag skulle vilja att de yngsta med plytens medgivande smyckade sin hatt med en stulen ros. Deras ställning är ynklig i sin ödmjukhet. (Slår man dem är det ändå något inom dem som uppreser sig: den fege, skurken, fegheten, skurkaktigheten härdas – då de kvarhålls i den hårdaste och renaste feghet och skurkaktighet – av ett kok stryk, liksom mjukjärnet härdas i sitt sjudande bad.) Vad gör det att de framhärdar i kryperiet. Fast * Dess avskaffande blir för mig en sådan förlust att jag inom mig själv och bara för mig i hemlighet återuppbygger en straffkoloni som är strängare än den i Guyana. Jag tillägger att man på tal om centralfängelserna kan säga »i skuggan«. Straffkolonien är soldränkt.

Allt försiggår i ett grymt ljus och jag kan inte låta bli att välja ut det som ett tecken på klarsynthet.

15

jag inte glömmer de vanskapta och förvridna är det de vackraste brottslingarna som min ömhet smyckar.

– Brottet måste ha tvekat länge, tänkte jag, innan det lyckades nå fram till något så fullkomligt som Pilorge eller Ange Soleil. För att föra dem till sitt slut* (uttrycket är grymt!) måste en rad av sammanträffanden spela in: ansiktets skönhet, kroppens styrka och elegans måste förenas med deras dragning till brottet, med de omständigheter som skapar en brottsling, den andliga styrka som ger förmågan att acceptera ett sådant öde, och dessutom med straffet och de inre egenskaper som låter fången triumfera mitt i straffets grymhet, och över allt detta utbreder sig dunklet. Om hjälten strider mot natten och segrar, måste flikar av dunkel bli kvar på hans kropp. Och för att fullkomna en verklig polis måste samma tvekan och samma lyckliga omständigheter spela in. Jag älskar både fången och polisen. Men älskar jag brottet, är det för vad det innesluter av straff, av tuktan (ty jag kan inte tänka mig annat än att de anat det. En av dem, den förre boxaren Ledoux, gav leende polisinspektörerna detta svar: »Det är innan jag begått mina brott som jag kunde ha ångrat dem«) och dit vill jag följa dem för att min kärlek på alla sätt skall fullbordas.

I denna dagbok vill jag inte dölja de andra skäl som gjorde mig till tjuv – det enklaste var nödvändigheten att äta – men aldrig kom upproret, bitterheten, vreden eller någon liknande känsla in i mitt val. Med en överdriven noggrannhet, »en svartsjuk noggrannhet«, förberedde jag mitt äventyr som när man ställer i ordning en säng, ett rum att älska i: jag har varit kåt i brottet.

* Genet använder verbet achever som alltså både betyder fullborda och döda. Ö. a.

D e t som jag kallar för våldsamhet är ett mod i vila, förälskat i faran. Det märks i en blick, i sättet att röra sig eller i ett leende, och det är inom er som det rör upp sina virvlar. Man bringas ur fattningen. Våldsamheten är ett lugn som gör en upprörd.

Man säger ibland: »En grann kille.« Pilorges fina anletsdrag var laddade med våldsamhet. Just deras finhet var våldsam. Lika våldsamma var linjerna i Stilitanos enda hand också när den bara vilade orörlig på bordet, och genom den blev vilan någonting oroande och farligt. Jag har arbetat tillsammans med tjuvar och hallickar och gripits av deras auktoritet, men det var inte många av dem som visade sig verkligt modiga då till och med den djärvaste – Guy – var utan all våldsamhet. Stilitano, Pilorge, Michaelis, var fega. Och Java. Men från deras ögon, näsborrarna, munnen, händernas kupor, den svällande gylfen, vadens brutala kulle under klädet eller linnetyget, från dem utgick även i orörlig och leende avspänning en strålande dunkel vrede som syntes i form av en imma.

Men den måste nästan alltid upptäckas i frånvaron av alla vanliga tecken. Renés ansikte är framför allt behagligt. Näsans urgröpta båge ger honom ett drag av uppnosighet, men man oroas av den blyfärgade blekheten i hans ängsliga ansikte. Ögonen är hårda, hans rörelser lugna och säkra. I pissmojarna slår han stillsamt torskarna till marken, snokar igenom fickorna, plundrar dem, och ger ibland nådestöten med en spark på käften.

Jag älskar honom inte men är kuvad av hans lugn. Han arbetar i nattens hemlighetsfullaste timmar vid pissoarerna, gräsmattorna och buskarna under träden på Champs-Élysées, nära järnvägsstationerna, vid Porte Maillot och i Bois de Boulogne (men där enbart om natten), och han går tillväga med en noggrannhet som 17

utesluter all romantik. Jag känner hur fylld av äventyr han är när han omkring klockan två eller tre på morgonen kommer hem.

Det hade fyllt varje del av hans nattliga kropp: händer, armar, ben, nacke. Men han redogör helt sakligt för sina äventyr utan en aning om hur underbara de är. Ur fickan plockar han upp de ringar, vigselringar och klockor som är aftonens kap. Han stoppar ned dem i ett stort glas som snart är fullt. Han undrar varken över bögarna eller deras vanor: de finns bara till där för att underlätta hans stötar. När han sitter på min säng och pratar lyckas mitt öra fånga in skymtar av äventyr: En officer i bara kalsongerna som han stal plånboken* från och som pekar med fingret och befaller: »Ge er i väg!« Gäckande svarar René: »Tror du att du är i kommissen, va?« En gubbe som får ett alltför hårt knytnävsslag mot skallen. En som svimmar när det bränns under Renés rotande och han öppnar lådan med förrådet av morfinampuller.

Den panka bögen som tvingas att böja knä inför honom. – Jag följer uppmärksamt hans redogörelse. Här förstärks det liv som jag förde i Antwerpen och lever med brutalare metoder vidare i en stöddigare kropp. Jag ger honom råd och uppmuntran, han hör på vad jag har att säga. Jag säger åt honom att aldrig själv inleda ett samtal.

– Låt grabben komma bara, låt honom göra sina svängar omkring dej. Bli en aning förvånad när han säjer att han vill ligga med dej. Och se upp med vem du skall lattja ovetande inför.

Genom några ord varje natt får jag veta mera. De för inte mina fantasier på avvägar. Känner jag mig upprörd tycks det bero på att jag samtidigt träder in i offrets och brottslingens roll. Om natten blir jag i själva verket den som utsänder, som projicierar offret och brottslingen, ty båda hör samman med mig, och jag låter dem mötas någonstans och blir mycket upprörd när jag på morgonen får veta att offret var så nära att möta sin död och brottslingen så nära fängelset eller giljotinen. Så sträcker sig min upphetsning ut mot de trakter inom mig vars namn är Guyana. * Han säger: »En annan snöt pluskan!«

18

Utan att de där pojkarna vill det är deras rörelser lika stormiga som deras öde. Deras själar bär på en våldsamhet som de aldrig bett om att få. De har tämjt den. Vanan att leva i den våldsam­ heten ger dem en föga komplicerad syn på sig själva. Detta snabba och ödeläggande liv har fogats samman av rörelser som var för sig är lika enkla, räta, och tydliga som en stor tecknares penndrag – men när dessa linjer i rörelse möts, bryter ovädret ut med blixtar som dödar dem eller mig. Men vad är deras våldsamhet jämförd med min som bestod i att acceptera deras och göra den till min egen, själv vilja ha den, infånga, utnyttja, pålägga mig den, lära mig att förstå och tränga in i den, urskilja dess risker och utsätta mig för dem? Och den som blev min genom eget val och av självförsvar, den som behövdes för att göra mig hård och oböjlig, vad var den vid sidan av våldsamheten som de måste bära som en förbannelse, framsprungen ur en eld inom dem och ur ett yttre sken som får dem att glöda och upplyser oss? Vi vet att deras äventyr är barnsligt. Själva är de dumma. De går med på att döda eller dödas för ett parti kort där motståndaren – eller de själva – gav sig till att fuska. Och ändå är det tack vare sådana grabbar som tragedierna finns.

Visar er inte – med alla sina motstridiga exempel – en dylik definition av våldsamheten att jag inte tänker använda orden för att skildra en händelse eller dess hjälte utan för att komma med upplysningar om mig själv? Läsaren måste bli min medbrottsling för att förstå mig. Men jag kommer att varsko honom så snart som min lyrism får mig att tappa fotfästet.

Stilitano var stor och stark. Hans gång var samtidigt smidig och tung, livlig och dröjande, liksom slingrande. Det låg något ledigt i varje rörelse. En stor del av hans makt över mig – och över skökorna i Barrio Chino – låg i den loska som han lät gå från kind till kind och som han ibland spände ut som ett segel framför munnen. »Men var får han den där loskan ifrån, tänkte jag, och varifrån låter han den stiga upp så tung och så vit? Aldrig blir mina så oljiga, aldrig får de en sådan färg. De blir bara som spun19

net glas, genomskinliga och sköra.« Naturligtvis föreställer jag mig hur hans lem skulle te sig om han för min skull beströk den med ett så vackert ämne som denna fina spindelväv, denna vävnad som jag i hemlighet kallade för slöjan från munnens palats.* Han bar en gammal grå mössa med sprucken skärm. Slängde han den på golvet i vårt rum blev den plötsligt en stackars vingskjuten rapphönas kropp, men när han satte den en aning på sned över örat, reste sig skärmens ytterkant och blottade den allra här­ligaste blonda lock. Skall jag tala om hans vackra och så ljusa ögon, blygsamt sänkta – fast man just om Stilitano kunde säga: »Han är ändå för oblyg i sättet« – över vilka ögonfransarna och brynen slöt sig så ljusa, så strålande och tjocka att de kastade en skugga som inte var kvällens utan ondskans. Och när jag i hamnen ser ett segel höja sig och vecklas ut, mödosamt hissat med korta och ryckvisa tag på båtens mast, tvekande först, sedan beslutsamt, vad är det som gör mig så upprörd då om inte just de rörelserna vore tecknet på min kärleks rörelser mot Stilitano? Jag lärde känna honom i Barcelona. Han levde bland tiggarna, tjuvarna, torskarna och skökorna. Han var vacker, men det återstår att slå fast om det inte var genom mitt förfall som han fick all denna skönhet. Mina kläder var smutsiga och ynkliga. Jag svalt och frös. Det var den allra eländigaste perioden i mitt liv.

1932. Spanien var då fullt av ohyra – dess tiggare. De gick från by till by, i Andalusien därför att det är så varmt där, i Katalonien därför att det är så rikt, men hela landet var oss gunstigt. Jag var alltså en lus, och jag visste om det. I Barcelona uppehöll vi oss mest på Calle Mediodía och Calle Carmen. Ibland låg vi sex på samma säng utan lakan och redan i gryningen gav vi oss i väg för att tigga på torgen. Vi lämnade Barrio Chino i flock och skingrades på Paralelo med en kasse i handen, ty köksorna gav oss hellre en purjolök eller rova än en slant. Klockan tolv återvände vi och * Bilden blir tyngre i övers. än i originalet där den bärs upp av att palais både betyder gom och palats. Ö. a.

20

kokade ihop allt det som vi hade samlat in. Det är ohyrans seder och bruk som jag vill beskriva. Och i Barcelona såg jag dessa par av män där den mest förälskade sa till den andre: – I dag är det jag som tar korgen.

Han tog kassen och gav sig i väg. En dag ryckte Salvador varsamt korgen ur mina händer och sa till mig: – Jag går ut och tigger för dej.

Det snöade. Han gick ut på den isiga gatan klädd i en söndersliten kavaj som bara var trasor – de uppslitna fickorna hängde i flikar – och skjortan var styv av smuts. Hans ansikte var fattigt och olyckligt, lömskt, blekt och smutsigt, ty det var så kallt att vi inte vågade vaska oss. Framåt tolvtiden kom han tillbaka med grönsaker och en aning fett. Redan här vill jag fästa uppmärksam­ heten på ett av de sår – som är så fruktansvärda därför att jag trots faran alltid skall framkalla dem – genom vilka skönheten uppenbaras för mig. En väldig – broderlig – kärlek fyllde min kropp och förde mig mot Salvador. När jag ett ögonblick efter honom lämnade hotellet såg jag på avstånd hur han följde kvinnorna med sina böner. Genom mina erfarenheter av tiggeriet visste jag hur jag själv och andra bar sig åt: kristendom blandas samman med givmildhet, den fattige förväxlas med Gud; från hjärtat går en så ödmjuk ström att jag tror att den ger violens doft åt den lätta ånga som stiger upp med tiggarens rop. I hela Spanien sade man då: – Por Dios.

Fast jag inte hörde det, föreställde jag mig hur Salvador mumlade de orden framför varje stånd och varje kund. Som hallicken följer skökan övervakade jag honom, men mitt hjärta var fyllt av en väldig ömhet. Så har Spanien och tiggarlivet lärt mig känna all den prakt som kan rymmas i förnedringen, ty det krävdes mycket högmod (det vill säga kärlek) för att kunna försköna sådana snuskiga och föraktade figurer. Det krävde mycken talang. Och så småningom nådde jag fram till den. Även om jag omöjligen kan beskriva hur jag gick till väga, kan jag åtminstone säga att 21

jag långsamt lyckades förmå mig till att betrakta detta liv som ett självpålagt tvång. Jag försökte aldrig göra det till något annat än det var, försökte inte pryda upp eller maskera det, utan tvärtom ville jag få det att framstå i hela sin sanna vidrighet så att dess allra vidrigaste yttringar för mig kunde bli tecken på storhet.

Jag minns den bestörtning som det framkallade när man en kväll efter en razzia – jag talar här om en händelse som föregick den här bokens inledningsscen – visiterade mig och polisen bland de andra föremålen i min ficka förvånad drog upp en tub vaselin. Eftersom tuben innehöll en sorts vaselin som används mot snuva kunde man tillåta sig att skämta med den. Hela kan­ sliet ekade av skratt – och jag själv kunde skratta med även om det var ­smärtsamt – och vred sig av munterhet inför påhitt i den här stilen: – Tar du in det genom näsan?

– Aktare så du inte förkyler dej för då kan din kille få kikhosta.

Med den jargongen ger jag en dålig översättning av all den elaka, slagkraftiga eller giftiga ironin i de spanska uttrycken.

Vaselintuben i fråga hade rullats upp flera varv i ena ändan. Det innebar att den hade kommit till användning. Bland alla de eleganta föremål som hade plockats upp ur fickorna på dem som gripits vid razzian, var den förfallets själva symbol, symbolen för det omsorgsfullt dolda, men också ett tecken på den hemliga nåd som snart skulle rädda mig undan föraktet. När jag satt instängd i cellen och hade hunnit att behärska mig så mycket att jag kunde sätta mig över oturen i att ha blivit häktad, såg jag hela tiden bilden av vaselintuben inför mig. Stolta över att så tydligt kunna demonstrera sin hämndlystnad, sitt hat och sitt förakt, hade poliserna visat upp den. I omvärldens ögon – polisen är världens företrädare i koncentrat, framför allt denna speciella samling av spanska poliser som trots lukten av vitlök, svett och olivolja gav ett intryck av rikedom, lika kraftiga i armarna som i känslan av att vara moralens väktare – hade detta eländiga och smutsiga föremål den allra tarvligaste uppgift, men nu blev det för 22

mig någonting oerhört dyrbart. I motsats till många andra av de föremål som jag utväljer för att ge all min ömhet åt, omvärvdes den inte av någon gloria, den förblev där på bordet en vanlig liten vaselintub av grått och glanslöst bly, blek och sönderbruten, och den flöt i sin oväntade obetydlighet fullständigt samman med alla de vardagliga tingen i ett fängelsekansli (bänkarna, bläckhornet, ordningsstadgan, längdmätaren, lukten) på ett sätt som genom sin fullständiga likgiltighet kanske skulle ha gjort mig besviken om inte tubens innehåll, antagligen genom sin konsistens, framkallade bilden av en oljelampa och fick mig att tänka på skenet kring en dödsbädd.

När jag beskriver det, återskapar jag det lilla föremålet, men nu är det en annan bild som kommer emellan: under en gatlykta i den stad där jag skriver, såg jag en liten gummas färglösa ansikte, ett tillplattat ansikte, runt som månen och mycket blekt, och jag kan inte säga om det var sorgset eller hycklande. Hon gick fram till mig, sade att hon var mycket fattig och bad om en slant.

Saktmodet i detta månfisksansikte fick mig genast att förstå att gumman just hade kommit ut ur fängelset.

– Det är en tjuv tänkte jag. Men när jag avlägsnade mig från henne kom som genom en smärtsamt tydlig dröm, djupt inom mig och inte från medvetandets yta, tanken över mig att det kanske var min mor som jag just hade mött. Hon övergav mig som nyfödd och jag vet ingenting om henne, men jag hoppades att det var denna gamla tjuv som tiggde om natten.

– Om det vore hon, tänkte jag när jag gick bort från gumman. Å, om det var hon skulle jag hölja henne med blommor, med liljor och rosor och kyssar! Jag skulle gråta av kärlek i månfiskens ögon, i detta runda och enfaldiga ansikte! Men varför, tänkte jag, men varför skulle jag gråta? Snart hade jag i mina tankar lyckats ersätta dessa vedertagna ömhetsbevis med rörelser som kunde vara hur nedsättande och tarvliga som helst, men som jag gav samma innebörd som kyssarna eller tårarna eller blommorna.

– Jag skulle nöja mig med att drägla på henne, tänkte jag och 23

mitt hjärta var nära att sprängas av kärlek. (Var det ordet lilja som framkallade tanken på ordet loska?) Drägla i hennes hår och kräkas i hennes händer. Men jag skulle dyrka denna tjuv som är min mor.

Vaselintuben, vars ändamål ni säkert känner till, kunde då frammana den som i sin drömlika väg genom stadens skumma gränder var den mest älskade av alla mödrar. På platser värdiga dess intetsägande vanlighet hade den tjänat mig under förberedelserna till så mycken hemlig glädje att den hade blivit en förutsättning för min lycka liksom min fläckade näsduk var dess bevis. Där på bordet blev den en fana som till osynliga legioner förkunnade min seger över poliserna. Jag satt inlåst i en cell. Jag visste att min vaselintub hela natten skulle vara utsatt för en samling vackra, starka och stöddiga polisers förakt – motsatsen till den ständiga kulten inför en hostia. Så starka var de att den svagaste bland dem knappast behövde trycka ihop fingrarna för att ur tuben pressa fram ett elastiskt band, som först skulle tränga ut med en lätt fjärt, kort och snuskig, för att sedan fortsätta att flyta i en löjlig tystnad. Och jag var ändå säker på att detta svaga föremål i all sin ödmjukhet skulle hålla dem stången, genom sin blotta närvaro skulle det kunna göra all världens polis alldeles utom sig av raseri, dra till sig förakt och hat, ett stumt och glödande ursinne, och kanske skulle det ske på ett en aning spydigt sätt – liksom hjälten i en tragedi roat underblåser gudarnas vrede – men det skulle vara oåtkomligt som han, trogen min lycka och stolt. Jag skulle vilja finna det franska språkets nyaste ord för att sjunga dess lov. Men jag skulle också ha velat slåss för det, ställa till blodbad till dess ära och med röda flaggor i skymningen smycka ett fält.* En handlings skönhet kan moraliskt bedömas efter skönheten i dess uttryck. Säger man att den är vacker bestämmer man genast att den skall vara det. Återstår att bevisa. Den saken överlämnas åt * Och behövdes det skulle jag hellre slagit mig blodig än att förneka detta löjliga verktyg.

24

bilderna, det vill säga förbindelselänkarna med prakten i påtaglig­ hetens värld. Handlingen blir vacker om den kan framkalla och i våra strupar upptäcka sången. Ibland kan vi tränga så djupt in i tanken på en handling som anses tarvlig, och ge den en sådan uttryckskraft, att vi tvingas till sång. Förräderiet är vackert om det får oss att sjunga. Genom att förråda en tjuv finner jag mig inte enbart tillrätta på moralens område, tänkte jag, men jag finner mig också tillrätta inom pederastin. I styrkan som det ger mig blir jag min egen gud. Jag dikterar. När det tillämpas på män innebär för mig ordet skönhet det harmoniska i ett ansikte och en kropp och därtill kommer ibland manlighetens gåva. Skönheten åtföljs då av praktfulla, dominerande, mäktiga rörelser. Vi kan inbilla oss att detta kräver en alldeles särskilt högtstående moral och så försöker vi inom oss utveckla liknande dygder i hopp om att kunna skänka våra stackars ansikten och våra sjuka kroppar den styrka som våra älskare med en sådan självklarhet besitter.

Men i själva verket har de aldrig ägt dessa dygder och där ligger upphovet till vår svaghet.

När jag nu skriver tänker jag på mina älskare. Jag ville ha dem instrukna med min vaselin, detta ämne som är så mjukt med sin svaga lukt av mynta; jag ville att deras muskler skulle bada i denna fina genomskinlighet som förhöjer skönheten i deras dyrbaraste instrument.

När en lem saknas, har man sagt mig, blir den återstående ­desto starkare. Jag hoppades att kraften i Stilitanos amputerade arm hade koncentrerats i hans kön. Jag fantiserade länge om en kraftig och piskande lem, beredd till de grövsta fräckheter, men det som framför allt gjorde mig upprörd var det som han lät mig ana: det enda men märkvärdigt tydliga vecket på blåbyxans vänstra ben. Kanske den detaljen inte skulle ha hemsökt mig så i mina drömmar om inte Stilitano jämt och ständigt hade vidrört vecket med sin vänstra hand och märkt ut det genom ett försiktigt nyp med naglarna som en nigande dam. Jag tror aldrig han förlorade sin kallblodighet men inför mig visade han sig särskilt 25

lugn. Han såg likgiltigt men med ett lätt oförskämt leende på hur jag dyrkade honom. Jag vet att han kommer att älska mig.

Jag var så rörd att jag inte väntade tills Salvador med korgen på armen hunnit innanför hotelldörren utan omfamnade honom mitt på gatan, men han stötte genast undan mig: – Är du inte riktigt klok? Alla kommer att tro att vi är bögar.

Han hade lärt sig att tala en ganska hygglig franska i trakten av Perpignan dit han brukade bege sig för att hjälpa till med vinskörden. Sårad drog jag mig undan. Han var blåfrusen i ansiktet.

Han hade samma färg som den kål som man plockar på vintern.

Salvador log inte. Han var chockerad.

– »Vad tjänade det till att kliva upp så tidigt för att ge sig ut i snön och tigga, tänkte han antagligen. Jean kan ändå inte hålla sig i ordning.« Han var blöt och rufsig i håret. Bakom rutan såg en massa ansikten på oss, ty i hotellets bottenvåning låg ett kafé som vette mot gatan och som man måste gå igenom för att komma upp till rummen. Salvador torkade sig i ansiktet med ärmen och steg in. Jag tvekade. Sedan gick också jag in. Jag var tjugo år.

Om droppen som tvekar på näsborrens kant är lika klar som en tår, varför skulle jag då inte dricka den med samma iver? Jag var tillräckligt van vid att ge det äckliga upprättelse. Och om jag inte hade varit rädd att reta upp Salvador skulle jag ha gjort det i kaféet. Men nu snörvlade han till och jag anade att han hade svalt sitt snor. Med korgen på armen gick han genom klungan av tiggare och luffare fram mot köket. Han gick före mig.

– Vad är det med dej? sa jag.

– Du drar blickarna till dej.

– Men vad är det för ont i det då?

– Man står inte och omfamnar varandra så där mitt på gatan.

I kväll om du vill…

Han sa allt det där på ett obehagligt tjurigt och föraktfullt sätt. Jag hade bara velat ge honom ett tecken på min tacksamhet, värma honom med min fattiga ömhet.

26

– Men vad inbillade du dej egentligen?

Någon stötte till honom utan att be om ursäkt och det skilde oss åt. Jag följde inte med till köket. Jag gick fram till en bänk där en plats var ledig nära kaminen. Jag undrade inte så värst över hur jag, som bara kände något inför en skönhet fylld av kraft, skulle bära mig åt för att bli förälskad i denna lusiga och fula tiggare som också de fegaste vågade misshandla, hur jag skulle kunna bli förtjust i hans kantiga ända… men om han nu skulle råka ha ett praktfullt kön?

På den tiden var Barrio Chino inte så mycket ett tillhåll för spanjorer som för en samling utländska ligister av det allra ­lusigaste slag. Ibland gick vi klädda i mandelgröna eller narcissgula sidenskjortor, slitna sandaler, och vårt tillplattade hår var liksom sprickfärdigt av fernissa. Vi hade inga ledare utan snarare ett slags direktörer. Jag kan inte riktigt förklara hur de blev det.

Antagligen gick det till på så vis att de lyckats göra en rad goda kupper i försäljningen av våra fattiga kap. De hade hand om våra affärer och kom med förslag på stötar som de sedan tog en viss andel av. Vi bildade inte några mer eller mindre noggrant organiserade gäng, men efter att ha tappat bort sig i denna väldiga, smutsiga upplösning bland kvarter som stank av olja, urin och skit, var det några som anförtrodde sig åt en klyftigare.

Ur vår ungdom skimrade det stora eländet fram och hos några blev den glansen så hemlighetsfull att den verkligen kom den att stråla, och de pojkarna fylldes i kroppar, blickar och rörelse med en magnetism som verkade på oss. På så vis kom jag att förkrossas av en bland dem. Jag väntar ännu några sidor för att sedan utförligare kunna tala om Stilitano, den enarmade. Men dessförinnan måste man veta att han ingalunda tyngdes av några kristliga dygder. Hela hans dragningskraft och hela hans makt hade sitt ursprung mellan benen på honom. Hans lem och det som tillhörde den, hela redskapet var så vackert att jag inte kan kalla det för något annat än ett alstringsorgan. Eftersom det rörde sig så sällan och så långsamt kunde man tro att det var dött: det 27

vakade. I gylfen som var så väl tillsluten fastän den bara knäpptes med en hand, i den väl tillslutna gylfens natt beredde den glansen som strålade kring dess bärare.

Min förbindelse med Salvador varade i sex månader. Även om den inte var så värst glödande, blev den desto fruktbarare. Jag lyckades älska den klena kroppen, det grå ansiktet, skäggstråna som växte så löjligt glest. Salvador pysslade om mig, men om natten sökte jag vid ett stearinljus efter våra förtrogna kamrater lössen i sömmarna på hans byxor. Lössen hade sin boning hos oss. De gav ett sådant liv och en sådan närvaro åt våra kläder att de verkade döda när de hade försvunnit. Vi tyckte om att veta och känna att det myllrade av genomskinliga djur, som, fastän de inte var tämjda, tillhörde oss på ett sådant sätt att vi kände avsmak inför en lus som inte kom från oss. Vi jagade dem men hoppades att nya ägg skulle kläckas under dagens lopp. Vi krossade dem under naglarna utan avsmak eller hat. Vi slängde inte kadavret – eller den tomma huden – i soptunnan utan lät det falla ned i de oordnade underkläderna. Lössen var vårt enda tecken på välstånd, på välståndets raka motsats, men om vi i ett försök till återupprättelse ville rättfärdiga vårt tillstånd följde det av sig självt att vi samtidigt rättfärdigade dess tecken. För att göra oss medvetna om vårt armod var lössen lika nödvändiga som smyckena är för att skänka medvetandet om rikedomens triumfer, och de blev omistliga för oss. De var på en gång vår skam och vår stolthet. Jag har länge bott i ett rum utan andra fönster än en glugg mot korridoren, där fem små ansikten, grymma och känsliga, leende eller krampaktigt spända genom den obekväma ställningen, våta av svett om kvällarna letade efter de insekter vars liv vi delade. Det var bra att jag på bottnen av allt detta elände blev den fattigastes och fulastes älskare. På så vis kom jag att åtnjuta ett privilegium. Inte var det så lätt, men varje hemförd seger – när jag stolt hade visat upp mina smutsiga händer var det lättare att med samma stolthet visa upp mitt skägg och min långhårighet – varje seger gav mig kraft – eller gjorde mig svag, 28

här är det samma sak – inför nästa seger som ni självklart skulle ge namnet förfall. Men vi behövde ändå en aning ljus och glans i vårt liv och det fick vi i detta dunkel genom en solstråle som trängde in genom rutans smuts, genom isgator och rimfrost, ty hur olycksbådande sådana ting än kan vara blev de för oss ett tillräckligt glädjeämne enbart genom de spår som de lämnade i vårt rum: julaftonen och nyårsvakan kände vi bara till genom frosten som ständigt följer dem åt och gör dem ännu kärare för helgfirarna.

Tiggarna odlar sina sår främst som ett medel att förtjäna en slant – tillräckligt för att hålla livhanken uppe – men även om det var av slapphet i eländet som de drevs dit, kan man bara klara sig undan föraktet genom att göra högmodet till en manlig dygd: som klippan i floden skär högmodet upp genom föraktet, delar dess fåra och splittrar det. Allt djupare tränger jag ned i förfallet och störst blir högmodet (om den tiggaren är jag) när jag har förmågan – styrka eller svaghet – att rätt kunna utnyttja mitt öde.

Allteftersom denne spetälska vinner på mig måste jag övervinna den och hemföra min vinst. Så blir jag då allt uslare och allt vedervärdigare tills jag en dag nått fram till den slutpunkt som jag ännu inte vet någonting om även om jag är säker på att den strävan som leder dit lika mycket är estetiskt som moraliskt betingad. Det sägs att spetälskan, som jag jämför vårt tillstånd med, framkallar en retning av vävnaderna, den sjuke kliar sig: han blir kåt. I en enslig erotism finner spetälskan sin tröst och sjunger sin plågas lov. Eländet blev vår upphöjelse. Genom S­ panien förde vi en hemlig, beslöjad, en aldrig utmanande prakt. Våra rörelser flagnade ned och blev allt ödmjukare ju mera den undergivenhetens glöd som vi levde på tilltog i styrka. Så utvecklade jag talangen att fylla ett så fattigt yttre med den djupaste mening.

(Jag talar inte ännu om litterär talang.) För mig har det varit en mycket nyttig disciplin, ömt kan jag nu le åt de ringaste spillror av människor eller ting, också inför spyorna kan jag le, också inför saliven som jag låter drägla över min mors ansikte, också inför 29

era exkrementer. Inom mig kommer jag alltid kunna fortsätta att se mig själv som en tiggare.

Jag ville likna kvinnan som inför alla människor dolde sin dotter, det fruktansvärt vanskapta monstret som grymtande, vitt och fånigt krälade kring på alla fyra. Hennes förtvivlan efter förlossningen måste säkert ha varit så stor att den blev själva kärnan i hennes liv. Hon beslöt att älska detta monster, att älska den styggelse som framkommit ur hennes buk och som fått sitt upphov där, hon beslöt i hängivenhet ge det sin upphöjelse. Inom sig själv reste hon ett altare för att dyrka monstrets princip. Med andaktsfull omsorg, med händer som var mjuka trots det dagliga slitets valkar, med de förtvivlades hela lidelsefulla envishet uppreste hon sig mot världen, mot världen ställde hon monstret som själv fick världens proportioner och makt. Med monstret som norm fastställdes helt nya begrepp, men fastän de oupphörligen bekämpades av världens styrkor, hejdades alla attacker vid väggarna kring den boning där dottern var instängd.* Ibland var vi tvungna att stjäla och då fick vi också känna på djärvhetens rena, jordiska skönhet. Innan vi somnade kom chefen, vår cabarello, och gav oss råd. Vi gick till exempel med falska papper till olika konsulat och begärde att bli hemskickade.

Rörd eller irriterad av vår klagan, vårt elände och vår smutsighet, gav konsuln oss en järnvägsbiljett till någon gränsstation. Vår ledare inlöste den på stationen i Barcelona. Han gav oss också tips om stölder som vi kunde begå i kyrkorna – något som spanjo­ rerna inte vågade – eller i eleganta villor, och likaså var det han som förde till oss de engelska eller holländska matroser som vi prostituerade oss för mot några pesetas.

Så stal vi ibland och efter varje inbrott kunde vi komma upp till ytan ett slag för att andas. Varje nattligt företag inleddes med en vapenvaka. Rädslan och ibland också ångesten framkallar * Genom tidningarna får jag reda på att modern efter fyrtio års uppoffringar dränkte in den sovande dottern och hela huset med bensin – eller fotogen – och tände på. Gumman (75 år) drogs fram ur lågorna och räddades, det vill säga ställdes inför domstol.

30

en nervositet som står religiösa stämningar nära. Jag har då en ­böjelse för att se en dold mening i allt som inträffar. Tingen varslar om tur. Jag vill beveka de okända makter på vilka äventyrets utgång tycks bero. Så försöker jag beveka dem genom moraliska handlingar, främst genom givmildhet: jag ger både mera och bättre saker till tiggarna, lämnar min plats åt gamlingar, utplånar mig inför dem, hjälper blinda över gatan etc. På så vis är det som om jag erkände att det finns en tjuvarnas gud som finner behag i moraliska handlingar. Försöken att kasta ut ett nät för att på vinst och förlust söka fånga den okände guden tar alla mina krafter i anspråk, gör mig nervös och gynnar på så vis detta religiösa tillstånd. Åt stölden skänker det allvaret i en rit. Den måste just fullföljas i det djupaste dunkel, därtill äger den oftast rum om natten då andra människor sover, i instängdhet, kanske också maskerad i svart. Tåspetsarnas smygande steg, tystnaden, osynligheten som vi också behöver i dagsljus, trevande händer som i dunklet gör sällsynt komplicerade och försiktiga rörelser – bara för att trycka ned ett dörrhandtag krävs en mängd rörelser, lysande som ett smycke i varje fasett – (och när jag finner guld är det som om jag själv hade grävt upp det: hela kontinenter har jag genomforskat, oceaniska öar; jag är omgiven av negrer som med förgiftade lansar hotar min värnlösa kropp, men kraften i guldet verkar, jag tillintetgörs eller uppeggas av en väldig styrka, lansarna sänks, negrerna erkänner mig och tar upp mig i stammen) – försiktigheten, den viskande rösten, örat som lyssnar, medbrottslingen som osynligt och nervöst är där och den snabba uppfattningen av minsta tecken från honom, allt förtätar sig och skapar samling inom oss, gör oss till det knippe av vaksamhet som Guy så väl beskrev med sina ord: – Man känner att man lever.

Men denna fullständiga uppmärksamhet förvandlas inom mig till en bomb, jag tror att dess kraft är fruktansvärd, och den ger handlingen sitt allvar, gör den till något slutgiltigt och enastående – i det ögonblick som man utför inbrottet är det alltid det 31

sista, inte därför att man beslutar sig för att hädanefter aldrig upprepa det, ty man beslutar ingenting alls, utan därför att hela ens jag är så samlat som det aldrig mera kan bli (åtminstone inte i detta livet, ty det skulle föra bort därifrån om man drev det ännu längre) – och så får denna enastående handling också här värdet av en religiös rit när den vecklar ut sig (liksom rosen sin krona) i medvetna rörelser, säkra på sin verkan och skönhet, men också på den våldsamhet som den fyller handlingen med. Ofta kan jag till och med tillägna den åt någon. Stilitano var den förste som fick åtnjuta en sådan hyllning. Jag tror att det var genom honom jag invigdes, jag menar att det var besatt av tanken på hans kropp som jag lyckades hålla rädslan borta. Åt hans skönhet och lugna oblyghet tillägnade jag mina första stölder. Men också åt besynnerligheterna hos denne praktfulle enarmade vars hand, avklippt jäms efter handleden, ruttnade – under en kastanj, påstod han – någonstans i en av Centraleuropas skogar. Min kropp är blottställd under stölden. Jag vet hur det glänser ur varje rörelse. Uppmärksamt följer världen med mina framgångar även om den önskar mitt fall. Ett misstag skulle stå mig dyrt, men lyckas jag ta igen misstaget, tror jag att glädjen blir stor i Faderns boningar. Men skulle jag falla, förs jag från otur till otur mot fängelset. Då går oundvikligen den fånge som vågar äventyret mot mötet med vildarna som det här ovan i korthet beskrivits i redogörelsen för mitt inre äventyr. Om han på sin väg genom djungeln finner en guldåder, vaktad av urgamla stammar, skall han dödas av dem eller räddas. Det är en mycket lång väg som jag valt för att nå fram till det primitiva livet. Och först måste jag dömas av min egen ras.

Någon anledning att känna mig stolt över Salvador fick jag ­aldrig. Han stal aldrig någonting annat än småsaker i ett skylt­ fönster. Sorgset klämde han ihop sig mellan de vackraste på ­kaféerna där vi trängdes om kvällarna. Detta liv tröttade ut honom. När jag kom hem fann jag honom till min skam hopkrupen på en bänk med skuldrorna insvepta i den gröna och gula 32

bomullsfilt som han under blåsiga dagar tog på sig när han gick ut för att tigga. Han hade också en gammal svart ylleschal men den vägrade jag att ta på mig. Även om jag inom mig uthärdade underkastelsen och till och med längtade efter den, uppreste sig min unga kropp med all sin våldsamhet mot förödmjukelsen. När Salvador talade var hans röst kort och sorgsen: – Vad säjer du om att vända tillbaka till Frankrike? Vi kunde ta ett jobb på landet.

Jag sade nej. Han fattade inte den avsmak – inte hat – som Frankrike ingav mig, och förstod inte heller att mitt äventyr, även om det på kartan stannade i Barcelona, måste föras vidare i djupet, allt djupare ned i mitt väsens avlägsnaste trakter.

– Men jag kan jobba ensam. Du behöver bara gå omkring och driva.

– Nej. Jag lämnade honom åt hans bänk och hans grå fattigdom. Jag gick fram till kaminen eller disken för att röka de fimpar som jag plockat ihop under dagens lopp, satte mig bredvid en högdragen ung andalusier vars smutsiga ylletröja på ett över­drivet sätt framhävde överkroppen och armmusklerna. Efter att ha gnidit händerna mot varandra som en gubbe lämnade Salvador sin bänk. Han gick till det gemensamma köket för att laga till en soppa eller halstra en fisk. En gång föreslog han att vi skulle ge oss i väg till Huelva för att arbeta i apelsinskörden. Den kvällen hade han blivit så förödmjukad och avsnäst medan han tiggde för min skull att han gav sig till att förebrå mig för att ha klarat mig så illa på Café Criolla.

– Det är ju för tusan du som betalar när du fått tag på en kund, sa han.

Vi grälade inför hotelldirektören som ville köra ut oss. Sedan­ kom Salvador och jag överens om att vi dagen därpå skulle stjäla två filtar och gömma oss i ett södergående godståg. Men jag ­visade mig så styv att jag samma kväll kunde komma tillbaka med en karabinjärs pelerin. En av dem hade ropat mig till sig när jag 33