Foto: Rolf Hallin
Omslag: Rickard Hansson/www.555design.org
Skumtimmen omsl_Theorinindd.indd1 1
Skumtimmen är en mångbottnad och gripande berättelse om sorg och oändlig saknad. Det är en historia där skuggorna från det förflutna sveper in i nuti den – från Ölands karga landskap, bakåt till andra världskriget och bort till Karibiska havets hamnar.
Wahlström & Widstrand www.wwd.se
Johan Theorin Skumtimmen
Johan Theorin är född 1963 i Göteborg. Han växte upp i Nora i Bergslagen och har bott på norra Öland varje sommar i hela sitt liv. Han är journalist och manusförfattare. Skumtimmen är hans debutroman.
En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke på norra Ölan d utan några som helst spår. I dagar och veckor leta r familjen, polisen och frivilliga efter honom. Mer än tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat samtal från sin far, sjökapte nen Gerlof Davidsson. Han ber henne komma till Ölan d för att hjälpa honom med ett nytt spår efter den försvunne dottersonen. Julia återvänder motvilligt till barndome ns ö och sin åldrige far. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begr aven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann . Ändå finns det de som har sett Nils Kant . Han sägs ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I skumtimmen.
n i r o e h T n a Joh
En kort stund funderade pojken på att vända om, gå tillbaka över ängen och klättra över muren igen. Han hade ingen klocka och exakta tider betydde ingenting för honom, men himlen ovanför hans huvud var mörkgrå nu och luften omkring honom hade kallnat ännu mer. Han visste att dagen började ta slut och att natten snart skulle komma. Han skulle bara gå en liten bit till över den mjuka marken. Han visste ju var han var; stugan där hans mormor låg och sov fanns bakom honom, även om han inte längre kunde se den. Han fortsatte framåt mot den suddiga väggen av dimma som gick att se men inte att fånga; som på ett magiskt sätt hela tiden förflyttade sig en bit bortåt, som om den lekte med honom. Pojken stannade. Han höll andan. Allt var tyst och ingenting rörde sig, men plötsligt hade pojken fått en känsla av att han inte var ensam. Hade han hört ljud i dimman?
Skumtimmen W&W
06-12-20 16.16.17
064311Skumtimmen.ORIG.indd 1
06-12-19 11.35.11
064311Skumtimmen.ORIG.indd 2
06-12-19 11.35.11
Johan TSkhumetoimrminen
Wahlstrรถm & Widstrand
064311Skumtimmen.ORIG.indd 3
06-12-19 11.37.51
© Johan Theorin, 2007 Tryckt hos Scandbook, Falun 2007 ISBN 978-9-46-2580-6
064311Skumtimmen.ORIG.indd 4
06-12-19 11.35.12
ÖLAND, JULI 936
M
ANNEN SOM SENARE i livet ska sprida så mycket sorg och skräck på Öland är i mitten av trettiotalet en tioårig pojke. Han äger en stenig strand och ett stort vatten. Pojken heter Nils Kant och är solbränd och klädd i kortbyxor i sommarvärmen, och han sitter på en stor rund sten i solskenet nedanför husen och sjöbodarna i Stenvik. Han tänker: Allt det här är mitt. Och det är sant, för Nils släkt äger stranden. Den äger stora områden på norra Öland, släkten Kant har ägt sin mark i århundraden, och ända sedan Nils far dog tre år tidigare har Nils känt att han måste ta hand om den. Nils saknar inte sin far, han minns honom bara som lång och tyst och sträng, ibland våldsam, och Nils tycker att det är bra att det bara är hans mor Vera som väntar på honom i trävillan ovanför stranden. Han behöver ingen annan. Kamrater behöver han inte, han vet att det finns barn i alla åldrar som bor i byarna längs kusten och äldre pojkar på hans egen ort som redan jobbar i stenbrottet – men just den här biten strand är bara hans. Mjölnarna i kvarnen ovanför och fiskarna som håller till i sjöbodarna uppe på landborgen är inget hot. Nils hasar ner från stenen. Han ska bada igen, en sista gång innan han går hem. »Nils!« ropar en ljus pojkröst. Nils vrider inte på huvudet, men hör gruset och småstenen i branten ovanför stranden lossna och rinna ner och sedan snabba steg som närmar sig.
20
064311Skumtimmen.ORIG.indd 20
06-12-19 11.35.13
»Nils! Jag fick kolor av mor, jag med! En massa kolor!« Det är hans bror som kommer. Axel, tre år yngre än Nils och full av rörelse. Han har ett grått tygknyte i handen. »Titta!« Axel kommer snabbt fram och ställer sig vid den stora stenen, ser ivrigt upp på Nils, och så vecklar han upp paketet och brer ut innehållet på tygduken. Det är en liten fickkniv i knytet och kolor, mörka blanka smörkolor. Nils räknar till åtta kolor. Själv fick han bara fem av mor innan han gick, men de är uppätna nu och hans hjärta dunkar hårt till i plötslig ilska. Axel tar upp en av sina kolor, tittar på den, stoppar den i munnen och ser ut över det glittrande vattnet. Han tuggar nöjt och långsamt, som om inte bara kolorna är hans utan stranden och vattnet och himlen över dem också. Nils tittar bort. »Jag ska bada«, säger han med blicken mot vattnet. Och så hoppar han ner och drar av sig kortbyxorna och lägger dem på stenen. Han vänder Axel ryggen och börjar gå ut i vågorna, med fötterna balanserande på de algblanka stenarna. Små slingor av brun tång fastnar mellan hans tår. Vattnet är solvarmt och flyger skummande åt sidan när Nils kastar sig ut i det ett tiotal steg ut från land. Den här sommaren har han lärt sig simma under vattnet. Han drar in andan, dyker ner under ytan, slingrar sig nedåt mot stenbottnen, vänder runt och kommer flygande upp i solskenet igen. Axel har ställt sig vid strandkanten. Nils glider runt i vattnet, stänker det omkring sig och gör kullerbyttor med bubblor brusande runt sitt huvud. Han simmar några meter längre ut, så långt att botten under honom sjunker ner utom räckhåll för hans fötter. Här ute finns en stor stenbumling, ett flyttblock som ligger som ett slumrande sjöodjur alldeles under ytan. Nils klättrar upp på dess rygg, 2
064311Skumtimmen.ORIG.indd 21
06-12-19 11.35.14
står med fötterna strax under vattenytan och kastar sig sedan ut. Här bottnar han inte. Han flyter, trampar vatten och ser att Axel står kvar i strandbrynet. »Kan du inte simma än?« ropar han. Han vet att Axel inte kan det. Axel svarar inte, men hans blick sänks och mörknar av både skam och ilska under luggen. Han drar av sig kortbyxorna och lägger dem på stenen bredvid knytet. Nils simmar lugnt runt hoppstenen, först på mage, sedan på rygg, för att visa hur enkelt det är när man kan. Han sparkar till med benen och kommer upp på stenen igen. »Jag hjälper dig!« ropar han till Axel, och funderar ett ögonblick på att verkligen göra det; att vara storebror och lära Axel simma den här dagen. Men det skulle ta för lång tid. Han vinkar bara. »Kom!« Axel tar ett osäkert steg ut i vattnet, känner sig för med fötterna över stenarna och famlar med armarna, som om han balanserade vid en avgrund. Nils tittar tyst på lillebroderns osäkra vandring ut från stranden. Efter fyra steg ut står Axel med vatten upp över låren och tittar på Nils med stel blick. »Vågar du?« säger Nils. Ett skämt, han ska skämta lite med sin bror. Axel skakar på huvudet. Nils dyker snabbt ner från stenen och simmar inåt land. »Det är ingen fara«, säger han. »Du kan gå ut på botten nästan hela vägen.« Axel famlar efter honom, lutar sig framåt. Nils drar sig bakåt, och lillebrodern tar ett ofrivilligt steg utåt. »Bra«, säger Nils. Vattnet räcker dem till midjan nu. »Ett steg till.« Axel gör som han säger, tar ett steg och ser sedan upp på Nils med ett nervöst leende. Nils småler tillbaka och nickar, och Axel tar ett steg till. 22
064311Skumtimmen.ORIG.indd 22
06-12-19 11.35.14
Nils lutar sig utåt, faller långsamt bakåt med utsträckta armar, för att visa hur mjukt vattnet är. »Alla kan simma, Axel«, säger han. »Jag lärde mig själv.« Han sparkar långsamt i väg utåt, mot hoppstenen. Axel följer efter honom, men lämnar inte botten med fötterna. Vattnet når honom till bröstet. Nils hoppar upp på stenbumlingen igen. »Tre steg kvar!« säger han. Fast det stämmer inte riktigt, det är sju eller åtta. Men Axel tar ett steg, två steg, tre steg, är tvungen att sträcka på halsen för att ha munnen ovanför ytan, och det är ändå tre meter kvar till hoppstenen. »Du måste andas«, säger Nils. Axel drar in andan i en kort flämtning. Nils sätter sig på stenen och håller lugnt ut händerna mot honom. Och hans lillebror kastar sig framåt. Men det är som om han ångrar sig snabbt, för han drar in andan och får munnen och halsen fulla av kallt vatten, han slår med armarna omkring sig och stirrar på Nils. Stenen är precis utom räckhåll för honom. Nils tittar på Axels kamp i vattnet någon sekund och sträcker sig sedan snabbt framåt och drar upp brodern i säkerhet på stenen. Axel klamrar sig fast och hostar och andas i korta stötar. Nils ställer sig upp bredvid honom och säger det han har haft i tankarna hela tiden: »Stranden är min.« Så kastar han sig ut från hoppstenen i en spikrak dykning, kommer upp ur vattnet flera meter bort och simmar med långa säkra tag tills hans händer slår i stenarna vid stranden och hans skämt är fullbordat. Nu kan han njuta av det. Han skakar på huvudet för att få bort vattenlocket ur öronen och går fram till stenblocket där Axel har vecklat ut sitt tygknyte. De små kortbyxorna som Axel har dragit av sig ligger där också. Nils lyfter dem, tror sig se en loppa krypa längs en söm och kastar i väg dem på stranden. 23
064311Skumtimmen.ORIG.indd 23
06-12-19 11.35.14
Sedan böjer han sig över knytet. Där ligger smörkolorna i en hög, blänkande i solen, och Nils plockar upp en och stoppar den långsamt i munnen. Han hör ett ilsket vrål över vattnet från hoppstenen, men bryr sig inte om det. Han tuggar noga, sväljer och tar en kola till. Ett plaskande hörs där ute. Nils tittar upp; hans lillebror har till slut slängt sig i vattnet från hoppstenen. Själv börjar Nils redan torka i solen, och han övervinner sin första impuls att ge sig ut till Axel. Han tar upp en tredje kola från duken på stenen i stället. Plaskandet fortsätter där ute, och Nils tittar på. Axel bottnar förstås inte och försöker förtvivlat ta sig upp på hoppstenen igen. Men hans händer glider. Nils tuggar på kolan. Man måste ha fart för att komma upp på stenen. Axel har ingen fart och vänder om för att ta sig tillbaka till stranden. Han fäktar med armarna så att vattnet skummar omkring honom, men rör sig inte framåt. Han ser på Nils med uppspärrade ögon. Nils tittar tillbaka, sväljer kolan och tar en ny. Plaskandet blir snabbt svagare där ute. Brodern skriker något, men Nils hör inte vad. Sedan sluter sig vågorna över Axels huvud. Nu tar Nils ett steg mot vattnet. Axels huvud dyker upp, men inte lika högt som förut. Nils ser egentligen bara det våta håret. Så sjunker han under ytan igen. Luftbubblor kommer upp, men en liten våg sopar bort dem. Nils får fart nu, han hoppar ut i vattnet. Hans ben stänker upp skum och han kämpar med armarna, hans blick är fäst vid hoppstenen. Men Axel syns inte mer. Nils tar sig snabbt ut mot stenen, och när han nästan är framme dyker han, men han är dålig på att hålla ögonen öppna under ytan. Han blundar och trevar sig fram i det kalla mörkret, känner ingenting med händerna och kommer upp i solen igen. Han får tag med händerna runt hoppstenen, hostar och reser sig upp. 24
064311Skumtimmen.ORIG.indd 24
06-12-19 11.35.14
Bara vatten omkring honom, vart han än ser. Solglittret på vågorna döljer allt som finns under ytan. Axel är borta. Nils väntar och väntar i vinden, men ingenting händer, och till slut, när han börjar frysa, dyker han i och simmar långsamt tillbaka mot land. Det finns inget annat att göra. Han reser sig ur vattnet, pustar ut och stöder sig mot den stora stenen på stranden. Nils står kvar i solen en lång stund. Han väntar på plaskande ljud, ett välbekant rop från Axel, men ingenting hörs. Allt är tyst. Det är svårt att förstå det. Det är fyra kolor kvar på Axels tygduk, och Nils tittar på dem. Han tänker på frågorna som väntar, från hans mor och andra, och funderar över vad han ska säga. Sedan tänker han på när hans far dog och på hur dystert allt hade varit under den utdragna begravningen uppe i Marnäs kyrka. Alla hade varit svartklädda och sjungit psalmer om döden. Nils snyftar till. Det låter bra. Han ska gå upp till sin mor och snyfta och berätta att Axel är kvar nere på stranden. Axel ville stanna, men Nils ville gå hem. Och när alla börjar leta efter Axel kan han tänka på den sorgliga orgelmusiken vid fars begravning och gråta ihop med sin mor. Nils ska gå upp till huset snart, och han vet vad han ska berätta och inte berätta när han kommer dit. Men först äter han upp Axels kolor.
25
064311Skumtimmen.ORIG.indd 25
06-12-19 11.35.14
Foto: Rolf Hallin
Omslag: Rickard Hansson/www.555design.org
Skumtimmen omsl_Theorinindd.indd1 1
Skumtimmen är en mångbottnad och gripande berättelse om sorg och oändlig saknad. Det är en historia där skuggorna från det förflutna sveper in i nuti den – från Ölands karga landskap, bakåt till andra världskriget och bort till Karibiska havets hamnar.
Wahlström & Widstrand www.wwd.se
Johan Theorin Skumtimmen
Johan Theorin är född 1963 i Göteborg. Han växte upp i Nora i Bergslagen och har bott på norra Öland varje sommar i hela sitt liv. Han är journalist och manusförfattare. Skumtimmen är hans debutroman.
En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke på norra Ölan d utan några som helst spår. I dagar och veckor leta r familjen, polisen och frivilliga efter honom. Mer än tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat samtal från sin far, sjökapte nen Gerlof Davidsson. Han ber henne komma till Ölan d för att hjälpa honom med ett nytt spår efter den försvunne dottersonen. Julia återvänder motvilligt till barndome ns ö och sin åldrige far. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begr aven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann . Ändå finns det de som har sett Nils Kant . Han sägs ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I skumtimmen.
n i r o e h T n a Joh
En kort stund funderade pojken på att vända om, gå tillbaka över ängen och klättra över muren igen. Han hade ingen klocka och exakta tider betydde ingenting för honom, men himlen ovanför hans huvud var mörkgrå nu och luften omkring honom hade kallnat ännu mer. Han visste att dagen började ta slut och att natten snart skulle komma. Han skulle bara gå en liten bit till över den mjuka marken. Han visste ju var han var; stugan där hans mormor låg och sov fanns bakom honom, även om han inte längre kunde se den. Han fortsatte framåt mot den suddiga väggen av dimma som gick att se men inte att fånga; som på ett magiskt sätt hela tiden förflyttade sig en bit bortåt, som om den lekte med honom. Pojken stannade. Han höll andan. Allt var tyst och ingenting rörde sig, men plötsligt hade pojken fått en känsla av att han inte var ensam. Hade han hört ljud i dimman?
Skumtimmen W&W
06-12-20 16.16.17