Jag är universums organisatör och mycket stöddig. Med högerhanden skickar jag ut planeter. Med vänsterhanden skickar jag ut stjärnor. Jag ska se till så att allt är i ordning och att planeterna inte kolliderar med stjärnorna. När något hotar fred och ordning blir jag helvetes arg. Men en organisatör är inte någon diktator. En organisatör tar hand om allting. bessie head i Thunder behind her Ears, av Gillian Stead Eilersen
Trots vår inbillning om att vi är universums centrum så bor vi på en vanlig planet vid en alldaglig stjärna i ett undanskymt hörn av en ordinär galax, som är en av omkring 100 miljarder galaxer. Det är den grundläggande sanningen om det universum vi bebor, och det bästa för oss är att inse det. carl sagan
Liv
Jag hyser, på mitt alldeles egna och märkliga sätt, ingen särskilt hög tanke om livet. Jag är dock osäker på om denna inställning är helt fri från invändningar, om den inte rymmer ett uns, om än aldrig så litet, av galenskap. I någon svårbestämd grad är det uppenbart att en del av de missräkningar som drabbat mig, redan legat där i åratal och samlat rost i väntan på min födelse. Jag har anledning att tro att ni kommer att anse den här berättelsen ovanlig men inte utan skönhet. Som trådar i ett spindelnät, att försiktigt nysta upp, en härva efter den andra.
1
Ä
n i dag blir jag hopplöst förälskad var gång jag ser brevbäraren komma med sina postväskor. Hjärtat hop par till inför bilder av klarröda brevlådor. De påminner mig om Desiree – postmästarens dotter. Vi utbytte aldrig myck et, Desiree och jag. Jag fångade hennes flackande blick på mig en morgon under mässan. Jag hörde ingenting av predi kan, såg bara den där blicken, en strålande glödlampa som värmde mig från tredje raden, gott och väl tjugo meter från där jag bedjande låg på knä med knän glödande av kärlek. Att se henne stå disträ bland tråkiga kamrater väckte misstankar om att jag fanns i hennes tankar. Slutet av ter minen, efter mitterminsproven, präglades av det arbete vi var tvungna att utföra. Vi städade skolgården och tvättade fönster inför den nya terminen. Jag gick aldrig med i träd gårds- eller rensa-svarta-tavlan-grupperna utan valde alltid att vara med i fönstertvättargrupperna, där jag, stående på uppochnedvända papperskorgar, hade bra utsikt och kunde beundra min Desiree när hon bonade klassrumsgolven. Jag fick frikostigt med beröm av inspekterande lärare (fönstren glänste som speglar i solljus), som föga anade att denna yrkesskicklighet utövades i trans. Jag var som en spindel i ett 13
skadat nät och gjorde mitt yttersta för att hålla styr på mitt blommande hjärta. Jag kunde aldrig förstå varför vi skulle behöva uthärda två veckors avbrott mellan terminerna – en period som nästan gjorde mig blossande röd i ansiktet av längtan. Min Desiree blev, när mitt hopp stod på sin höjdpunkt och den första dagen på terminen snabbt närmade sig, sjuk i hals fluss. Det fick jag reda på genom väl genomtänkta och åter hållsamma utfrågningar av hennes vänner – undanglidande och försiktiga som guldfiskar som väjer undan för inkräktan de människohänder i en damm. Desiree kom tillbaka till skolan efter halsflussen (en veckas frånvaro!) och gav mig en apelsin på lunchrasten. Sedan vaknade hon pigg en morgon och stack till mig ett himmelsblått hemmagjort vykort som först verkade tomt. Men när jag vek upp det, med den försik tighet som krävs vid hjärttransplantationer, fick jag se att hon hade ritat ett litet hjärta mitt på det. Fullbordat med ett svagt fingeravtryck och stearin (en bekräftelse på upplevda och uppskattade känslor). Utfört vid stearinljus. Detta väckte poeten inom mig. Samma kväll avfattade jag ett kärleks meddelande vars glöd stormade in i hjärtat. Jag skrev: »Min kärlek är djupare än en miljon hav, mer lysande än en miljon solar, badas i mjölk, fläktas av tulpanbuketter. Fördelad med måtta, på grund av risken för självantändning. Desiree. Desi ree. Desiree. Kom till mitt hjärta. Ett universum av glädje. Upplyst av en miljon månar.« Jag fick aldrig något svar. Hon var bara lynnig och otillgänglig. Sedan lovade hon mig evig kärlek – »när tiden är den 14
rätta«. Det fanns stunder när jag blev arg och upprorisk; men hjälplös. Jag skrev, i ännu ett noggrant utformat kärleks brev, att det var orättvist att jag skulle behöva uthärda ett så lycksaligt lidande. Jag fick aldrig något svar. Desiree hade på nytt drabbats av halsfluss, var borta från skolan i två veckor, som kändes som åtta årtusenden. Hon uppmuntrade aldrig min förföljelse av henne, och inte heller försökte hon avstyra den. Hon verkade obeslutsam, på gränsen till förvirrad. Men inte allt var sotsvart. Det fanns tillfällen då Desiree satte igång lågmälda samtal men för korta för att ge mig möjlighet att få en glimt av hennes svårgripbara charm. Det är kons tigt, men till och med nu förbinder jag kärlek med halsfluss. I efterhand är min kärlek till Desiree vad den alltid har varit, vansinnig. Jag hälsade på Desiree på postkontoret, slickade hundratals frimärken på brev till okända personer. Jag tvät tade golv på stormarknader på helgerna, sprang ärenden, för att tjäna ihop pengar nog till att avge min kärleksförklaring. Jag köpte småsaker med stora avsikter. Armbandsklockor. Örhängen. Recept mot halsfluss. Hon uppskattade ansträngningarna men avvisade dem som godhjärtade men onödiga. Det tog tid för mig att lära mig hennes känslokompass – som ofta snurrade utom kon troll. Jag uthärdade, fick vara med om och snabbt glömma bort bisarra upptäckter, lugnande kompromisser, kraftiga tillrättavisningar. Jag kunde känna igen Desirees sång och skratt i en sal full med folk, även om det stormade och åskade. Hon visste om det, och jag misstänker att det betydde en hel del för henne. Det var därför som jag en gång frågade henne 15
om hon någonsin tänkte på mig, på vilket hon med glöd i blicken svarade: »Vad måste jag göra för att få dig att låta mig vara i fred?« Den skrapan var ett steg i rätt riktning. *** Jag föddes i Sophiatown, Sydafrikas Chicago. Benevolence Place var, den dag då Truman bombade Hiroshima, förvand lad till en katolsk helgedom för övergivna, föräldralösa stackare, av vilka jag var en. Ett vanligt rykte påstår att min far, en kontraktsbunden gruvarbetare på jakt efter guld, dog i en explosionsolycka. Ingen vet säkert. Jag har aldrig träffat min mor. Jag växte upp och gick i skola hos munkar, som var snabba med att säga: »Du har inga föräldrar.« Benevolence Place var den enda värld jag kände till. Kors. Kyrkklockor. Psalmer. Föräldralösa. Vi fick huvudet rakat, vår tillvaro in rutades och våra åsikter negligerades. Fader Goebbels försäkrade mig att det inte fanns någon bättre lindring än att lätta sitt hjärta, ödmjuka sig, inför Her ren. Det förbryllade mig att han alltid plockade ut mig, alltid drev på mig att gå till bikt. Att bli ett med Kristus. Jag var nyfiken, villrådig, avvaktande. Jag tänkte, varför skulle fader Goebbels tro att jag gjort mig skyldig till så gemena synder i lågstadiet att det motiverade akut bikt? Det var Desiree, som anklagade mig för hedniska tendenser, som till sist fick mig att gå med på det. Jag löste upp knut efter knut av mina hem liga världar, snatteri av kött och kvarlämnad mat i köken på Benevolence Place, smygkikande på kissande munkar. Ett 16
urval synder berättade i ingen särskild ordning. För att göra livet enklare. Mina bekännelser för fader Goebbels var i de flesta fall påhittade. Beskedliga synder. För att bli av med honom. Bekännelserna inrymde aldrig mina nattliga utflyk ter till Gold Street för att spionera på och lyssna till skränet från berusade nöjen i mörkret. Gud välsigne det horhuset med dess mångfald av betalda ärenden. »Ropa hit Lucy till mig, säg att det är Wilfred.« Sex pence för ärenden, fyra för spionerande. Jag syndade. För Desiree. För kärleken. »Be då om Guds förlåtelse, min son«, sa fader Ben. Jag var, hela tiden, övertygad om att jag talade med Gud själv. Men rösten, från en dyster men ändå road fader Ben, gömd bakom biktstolens galler, försatte mig i en outsäglig för lägenhet var gång våra vägar korsades. Var gång fader Goeb bels sa: »Gud älskar alla sina barn«, frågade jag irriterad: »Tröttnar aldrig Gud på att höra samma böner om och om igen?« Fader Goebbels varnade mig för sådana vilseledande tankar och sa, tydligt förtretad, att allting har sin plats i uni versum. »Var inte som ditt folk, som böjer knä för döda ting för att söka frälsning. Håll dig borta från sataniska riter, trummandet för onda andar. Vänd ryggen åt lust, voodoo och polygami. Varför behöver en man tre hustrur om inte för att tillfredsställa djupa, vilda instinkter? Jesus – endast han är vägen, sanningen och livet.« Joh. 14.6. Om allting verkli gen hörde hemma någonstans, funderade jag, varför var då Desiree blind för min dyrkan av henne? Fader Goebbels förväntade sig av oss att vi skulle utföra visst arbete i utbyte mot vår plats i helgedomen, rensa ogräs 17
i blomsterbäddarna, samla upp och dela ut posten, ringa i kyrkklockan vid allmänna och speciella tillfällen. Jag var som en fånge hos den där klockan, i alla slags väder. Jag an tar att den tröttnade på mig, liksom jag på den. Allt fader Goebbels behövde göra var att rynka pannan, så visste jag. Jag sprang till tornet, ryckte i repet, ett bedövande dån för att tillkännage mässa eller eftermiddagsbön. Jag sprang in till mässan, ringde i klockan på nytt för att markera bönens slut. Först då var jag fri – men fortfarande under fader Goeb bels örnblick, hans buttra leende. Av skäl som bara han själv kände till, drog fader Goebbels den slutsatsen att jag aldrig kunde bli betrodd med någon ting. Inte ens att rensa ogräs i grönsaksträdgården eller att komma ihåg att ringa i den förbaskade klockan. Alltid fanns hans elaka blick, hans citronsura leenden där och följde mig vart jag gick. Han var kuslig, som en oinbjuden, cynisk be gravningsarrangör på en bröllopsmottagning. Holländarna, sa fader Goebbels, kom till Kap 1652, för att inrätta en pro vianteringsstation. För att rädda sjömän på väg till Östern från skörbjugg. Vilka enfaldiga galningar. Varför stå ut med havets vrede, riskera att förlora tänderna och drunkna för ett par säckar kryddor? Fader Goebbels vägrade svara på varför de flesta svarta jag kände skurade golv, grävde på åkrar, ett slavliv. Han exploderade, helt oförhappandes. »Varför i hel vete reser du dig då inte upp och undervisar klassen?« Jag satt orörlig, som förstenad. *** 18
Sophiatown var en myriad av bedrövelser, stackare kniv huggna i mörka gränder, när det blev morgon övertäckta med tidningar och flugor. Poliser som radade upp folk mot polisbussar, visiterade dem, krävde svar om småsaker. Pas sen. Arbetsplatser. Hyresrum. Planerade resmål. Amerikan ska teveserier och västernfilmer, gangstertyper som kryssade fram på gatorna i sina rödbruna och krämfärgade gamla Oldsmobiles och raggade upp ovilliga brudar på dansgolven. Som man plockar körsbären på en födelsedagstårta. Och ändå kunde man höra både hackiga och andra slags skratt. Liksom jämmerskrik mitt i natten. Hur kunde det komma sig att sådana skratt var möjliga bland öppna av loppsdiken? Att självlärda pianister, författare och försynta filosofer kunde iaktta och uttrycka livet med en så förödande klarhet? Det var som om skallar inte spräcktes av batongslag, ficklampor inte lyste på nakna älskande under planerade eller spontana räder. Lyckan var, upptäckte jag, en främmande få gel. När grammofonerna kved, när bröllopssånger fyllde ro mantiska sommarnätter florerade rykten om att Sophiatown skulle raseras. Gatans berusade sjöng och vacklade fram längs Gold Street (lönnkrogar, bordeller, knarkarkvartar), munterheten uppblandad med ögonblick av dyster introspektion. Jag stod ut med fader Goebbels citronsura leende tills jag började få pubeshår, gav uttryck för de mest ogudaktiga fraser jag kunde hitta på. Jag blev utsparkad från barnhemmet, anklagad för att vara en demon. Min ungdom uppslukades, sedan jag lämnat Benevolence 19
Place, av en enda instinkt, att charmera Desiree. Mina natt liga utflykter handlade aldrig om att blåsa på kvinnonavlar utan om ensamma timmar tillbringade på biografen Odin eller på Back of The Moon. Som en löshund. På jakt inte efter mat utan efter mening. Jag hängde med Bra Todd, en respekterad journalist med smak för amerikansk swing. »Alla är politiker«, grymtade han med sitt smittande skratt. Vi lyssnade på skivor medan jag putsade hans skor, hjälpte till med disken och lärde mig raffinerade sätt att ställa mig in hos kvinnor. Jag var skräckslagen för att mina känslor skulle märkas, så fast Bra Todd höll ögonen på mig, lät jag bli att tynga honom med mina misslyckanden med Desiree. Han var hennes farbror och som sådan förfogade han över hennes uppmärksamhet. Vad jag avundades honom! Som femton åring tillbringade jag, mellan utbrott av vädjanden till Desi ree (stum, hjälplös förtvivlan), många sena kvällar med Bra Todd på olika redaktioner som tjänstvillig lärling. De flesta söndagar fanns jag på biografen Odin, trollbun den av de tävlande grupperna, dansare, jazzband och körer. Desiree sjöng i The Fleeting Birds, en grupp som specialise rat sig på kyrkomusik. Likt en besatt figur trängde jag mig fram mellan kropparna i den överfulla salen för att få en glimt av henne. Desiree var alltid den sista som kom upp på scenen, och mitt omdöme försvann ögonblickligen när hon sjöng första stämman i »Oändlig nåd«. Alla höll med om att nåden verkligen var oändlig – och det var raden av aspiran ter på den också. Jag såg till att Bra Todd var nöjd med mig; var säker på att ingen av de där slynglarna med bultande 20
hjärta vågade röra min Desiree. Desiree och jag hade en över enskommelse, hur laddad den nu än var; rasande kärleks stormar mottagna med ljummen artighet. Hennes röst, som steg i salen, skänkte åt alla en försäkran om att Gud en dag skulle komma strövande genom Sophia town, och, som fader Goebbels sa, »räta upp dom krokiga plantorna«. Bra Todd älskade också Desiree som, enligt hans bedömning, hade samma svårfångade charm som en hastig bris. Han brukade spela plattor med Louis Armstrong, hans favorit var »A Kiss to Build a Dream On«. Jag anam made min roll som tillfällig hemhjälp – för närheten till De siree. Jag brydde mig inte om vad för slags jobb som slängdes åt mig, att rengöra smutsiga stövlar, att skrapa vidbrända grytor eller att ta några enstaka skuldindrivningsresor – in klusive Bra Todds varningar: »Tala om för Joel att det enda jag kan ge uttryck åt är ilska.« Jag älskade att se vuxna män niskor darra, mumla obegripliga förklaringar. Jag samlade in skulder så gamla som tre år – där de skuldsatta fick blodig näsa också sedan de betalt alltihop. Jag var, jämförelsevis, den tryggaste personen i Sophiatown. De som kände till oss sa alltid: »Det där är Todds grabb, låt honom vara i fred.«