om guds utvalda art »Uppslukande läsning.« the economist
»Det här är en klarsynt och hårdnackad beskrivning av de ekologiska utmaningar vi står inför – och det gör den desto mer uppfriskande.« evening standard
»Idén om planetariska gränser förtjänar att tas på djupt allvar, och guds utvalda art går till botten med dem tills en bild av jordens dynamik bortom uppvärmning och utrotning framträder.« financial times
»Innan jag läste den här boken tyckte jag att oron för minskad biologisk mångfald var ett överdrivet lyxproblem.« independent
om sex grader »Köp den här boken till alla du känner – den kan rädda deras liv.« new statesman
»Ett stycke ren vetenskaplig horror.« dagens nyheter
»En modern version av Dantes Inferno. Det är inte science fiction, det är science, punkt.« expressen
»Om bara en bråkdel stämmer av allt som avslöjas i denna skräckskildring är det mer än tillräckligt för att få den mest inbitne optimist att känna fasa … en alldeles enastående uppföljare till oväder från 2005.« göteborgs-posten
»Lynas ska läsas, inte bara som en miljöskräckis, utan också som en obarmhärtig kritik av det kapitalistiska systemet.« aftonbladet
»Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.« läget för jorden är på många sätt kritiskt. Vi människor bär skulden, men har samtidigt möjligheten att ställa allt till rätta. Med hjälp av nya teknologiska landvinningar kan vi rädda vår planet från oss själva.
I Guds utvalda art sammanfattar Mark Lynas den senaste forskningen på miljöområdet. Den har identifierat nio planetariska gränser som inte får överskridas. En av dem är klimatförändringarna, men andra – som världshavens försurning, överanvändning av kväve och minskad biologisk mångfald – är lika viktiga. Att förstå de nio gränserna och hur de hänger ihop är avgörande för framtida liv på jorden.
mark lynas är journalist, författare och miljöaktivist. Sedan 2009 är han också miljörådgivare åt Maldivernas regering. Lynas föddes 1973 på Fiji, växte upp i Peru, Spanien och Storbritannien och bor numera i Oxford. På svenska har han tidigare utgivit Oväder (2005) och Sex grader (2007).
Lynas bok är ingen undergångsskildring, snarare ett radikalt manifest som uppmanar till ökad användning av kontroversiell men miljövänlig teknik som kärnkraft och genmodifiering. Här måste den traditionella miljörörelsen – som varit minst sagt skeptisk – tänka om. Vi måste leka Gud och använda vetenskap och teknologi för att rädda planeten.
foto karen robinson
om oväder »Lätt att läsa och svår att glömma.« expressen
»Den förmodligen mest angelägna och skrämmande miljöskildring som utkommit efter Rachel Carsons tyst vår.«
Ordfront
svensk a dagbladet
Omslag: Elina Grandin
88 mm
140 mm
O 24 mm
ORDFRONT
140 mm
88 mm
MARK LYNAS Guds utvalda art Hur planeten kan överleva oss Översättning: Stefan Lindgren
Ordfront förlag | Stockholm 2012
För min familj och andra djur Av samma författare: Oväder: nyheter från en allt varmare värld (Ordfront, 2005; övers: Ulf Gyllenhak) Sex grader: vår framtid på en varmare jord (Ordfront 2007; övers: Stefan Lindgren)
Mark Lynas: Guds utvalda art Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Mark Lynas 2011 Originalets titel: The God Species – How the Planet Can Survive the Age of Humans Först utgiven av: Fourth Estate, an imprint of HarperCollins Publishers 2011 Översättning: Stefan Lindgren Omslag: Elina Grandin Grafisk form: Eva Jais-Nielsen Författarporträtt: Karen Robinson Satt med: Mercury text Tryck: Scandbook, Falun 2012 ISBN 978-91-7037-625-2
Innehåll 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11 .
Författarens tack 7 Inledning 9 Människans uppgång 21 Den biologiska mångfaldens gräns 38 Klimatförändringarnas gräns 63 Kvävegränsen 100 Gränsen för markanvändning 128 Sötvattensgränsen 160 Giftgränsen 180 Aerosolgränsen 208 Havsförsurningsgränsen 225 Ozonlagergränsen 245 Att sköta planeten 258 Noter 275
Författarens tack den här boken är en ovanlig bastard, eftersom den begreppsmässigt och vetenskapligt grundas på andra personers arbete. Det är tradition att i författarens tack spruta fram en lista på personer »förutan vilka den här boken aldrig skulle ha blivit skriven«, men i fallet med Johan Rockström och de andra upphovsmännen till begreppet planetariska gränser är detta bokstavligen sant. Det grundläggande begreppet är helt och hållet deras, liksom de vetenskapliga definitionerna och kvantifieringarna kopplade till var och en av dessa gränser. Emellertid är faktamaterialet till stöd för de planeteriska gränserna som presenteras i den här boken till stor del frukten av min egen forskning och påståendena om vilka sociala och ekonomiska konsekvenser gränserna kan få är enbart mina egna. Jag har ingen aning om ifall Johans medförfattare stöder kärnkraften, handel med utsläppsrätter eller en mängd andra kontroversiella förslag som jag undersöker eller stöder i den här boken. De har emellertid lagt grunden till ett nytt och bättre sätt att betrakta vår planet och för det står vi alla i stor skuld till dem. Mitt särskilda tack till professor Diana Liverman, medförfattare till begreppet planetariska gränser och sedan länge en vän till min familj. När hon bjöd in mig till det första vetenskapliga seminariet om gränsbegreppet vid Tällberg Forum i Sverige var det en vänlig gest som satte mig på det här spåret och Diana har konsekvent stött mig under hela den långa processen att skriva och redigera den här boken. Som gästforskare vid Oxforduniversitetets miljöförändringsinstitut (som Diana till helt nyligen varit chef för) har jag också haft enorm nytta av alla forsknings 7
resurser, expertföreläsare och kontakter som ett universitet i världsklass ger. Viktigast av allt var den fortsatta tillgången till Radcliffebiblioteket (Radcliffe Science Library, RSL), både på plats och elektroniskt: Jag är djupt tacksam mot hela personalen på RSL för deras bistånd och datapersonalen som hjälpte mig att hålla min uppkoppling till datasystemet igång när problem uppstod. Som alltid står jag i tacksamhetsskuld till min lojale och ypperlige kompanjon och agent, Antony Harwood, vars ständiga bidrag med idéer och information har varit ovärderliga. Den långa, fleråriga processen att skriva en bok har oundvikligen sina upp- och nedgångar, och jag kunde inte önska en bättre agent eller vän. Hos min förläggare Fourth Estate spelade redaktören Robin Harvie, själv en skicklig författare, en ovärderlig roll genom att få mig att inse att den här boken inte var riktigt färdig när jag trodde att den var det och han gjorde därmed slutresultatet oändligt mycket bättre. Redaktören Steve Cox språkgranskade manus och kom med koncisa tillägg och strykningar som varit till enorm fördel för manuskriptet. Jag kan bara hoppas på att jag en dag ska kunna sätta rätt pronomen och prepositioner på rätt ställe. Jag vågar inte ge mig in på en lång lista med vänner och kollegor som har hjälpt mig och riskera att glömma någon. Ni vet alla vilka ni är. Jag tackar er. Min hustru Maria förtjänar dock ett särskilt omnämnande liksom mina barn Tom och Rosa. Det är dem, och våra icke-mänskliga vänner i alla zoologiska riken och stammar, som den här boken är tillägnad.
Inledning sedan sade människan: »Varde liv«. Och det blev liv. Åsknedslag kan inte vara mycket mer betydelsefulla än så: i maj 2010, för endast andra gången på 3,7 miljarder år, skapades en livsform på planeten jorden som inte hade något biologiskt upphov. Av ett antal livlösa kemikalier skapades ett levande väsen. Denna omvandling från icke-levande till levande skedde inte i någon ursoppa, än mindre i den bibliska Edens lustgård, utan i ett laboratorium i Kalifornien. Och den gudomlige skaparen hade inga igenkännligt gudomliga drag, trots skägget och det milda ansiktsuttrycket. Det var J. Craig Venter, en världskänd biolog, ytterst framgångsrik företagare och en av de första kartläggarna av det mänskliga genomet. På den presskonferens som följde meddelade denne skapare och hans kollegor världen att de hade tillverkat en självreproducerande livsform ur ett dataminne. Ett bakteriellt genom hade sekvensbestämts, digitaliserats, modifierats, syntetiserats och placerats i en tom cell för att skapa den första konstgjorda organismen. Som bevis använde forskarna fotografier av mikroskopiska »Mycoplasma mycoides JCVI-syn1.0«-celler i full färd med att lyda den ursprungliga gudomliga befallningen att vara fruktsamma och föröka sig i en av J. Craig Venter Centers många petriskålar. Den nya vetenskapsgrenen syntetisk biologi hade sett dagens ljus. Glöm all din fruktan för genetisk ingenjörskonst; syntetisk biologi får den att verka pikant och gammaldags som en hästdragen vagn i ett Formel 1-lopp. Gammaldags bioteknik handlade om att blanda och arrangera om ett litet antal existerande 9
naturliga gener från olika arter och hoppas att resultatet blev det önskade. Syntetisk biologi är en tiopotens kraftfullare, för den ger mänskligheten potential att designa och skapa liv där inget liv funnits. Venter och hans forskarlag uppnådde inte riktigt det: sedan deras syntetiska genom sytts ihop med hjälp av lite vältränad jäst transplanterades det in i en tom cell från en närbesläktad bakterie som man kan hävda redan var »vid liv«, åtminstone till formen om än inte till funktionen. Men den struktur de nya cellerna fick var den som forskarna bestämt och den hade försetts med »vattenstämplar« i sin DNA som innehöll tre citat, namnen på forskarna i projektet och en e-postadress för alla som är tillräckligt smarta för att framgångsrikt kunna avkoda och sekvensbestämma det nya genomet. Vad Venters forskarlag och andra konkurrenter som tävlar om att bli pionjärer för nya metoder på samma område kommer att företa sig härnäst, bestämmer riktningen mot en ny teknik med en formidabel maktpotential. När man väl har förstått vilken funktion varje gen har kan vetenskapsmännen börja bygga genuint nya organismer av ingenting med sikte på olika användningsområden. Mikrobiska livsformer kan designas för att skapa biobränslen eller nya vaccin, för att på biologisk väg rengöra nedsmutsade platser eller rena vatten. I händerna på en modern Bondskurk skulle de också kunna användas för att skapa virulenta nya supervirus som kan sopa bort merparten av världens befolkning. Men tekniken i sig är etiskt neutral; den är bara ett verktyg. Ändamålet med en maskin beror på vems händer som styr dess kraft. Syntetisk biologi reducerar cellen till en maskin vars komponenter, när man väl har förstått dem rätt, kan sättas ihop som Legobitar. Varför bygga en robot av förgängligt stål och plast när man kan bygga en bio-robot som föder sig själv, utför sina bestämda uppgifter och skapar nästan identiska kopior av sig själv utan ingripande utifrån? Första Mosebok är full av exempel på hur människan straffas för sina försök att bli lik Gud. Sedan kvinnan och ormen förenat sina krafter för att smaka den förbjudna frukten från ett träd klagar Herren i Första Mosebok 3:22: »Se, mannen har bli1 0 G U D S U TVALDA ART
vit som en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu inte räcka ut sin hand och ta också av livets träd och äta och så leva i evighet.« Mannen förvisas ur Edens lustgård och förvägras därmed möjligheten till evigt liv, men i Första Mosebok 11:3 inkräktar han åter på den gudomliga makten, denna gång med ett stort torn som är tänkt att nå himlen. Guds lösning på Babels torn var smart och gick ut på att dela in alla människor i språkgrupper som inte förstod varandra. Idag har det problemet slutligen övervunnits med vetenskapens världsomspännande språk. Venter och hans team tycks ha bevisat att allt liv kan reduceras till kemi, att det inte förutsätter något annat. Ingen nödvändig livskraft, ingen själ och inget liv efter detta. Med vetenskapens ledande roll tycks det finnas mindre och mindre plats för det gudomliga. Guds makt är nu i växande utsträckning något som utövas av oss. Vi är skaparna av liv, men vi förgör det också. I en planetarisk omfattning hävdar människor nu sin obestridda makt över allt levande. Vår kollektiva makt hotar redan eller överflyglar de flesta stora krafter i naturen, från vattencykeln till kretsloppet av viktiga grundämnen som kväve och kol genom hela systemet jorden. Våra utsläpp har smygande förändrat himlens färg, medan våra utsläpp i luften av en halv biljon ton kol i form av växthusgasen CO2 hettar upp atmosfären, marken och världshaven. Vi har kalhuggit skogar, plöjt upp de stora gräsmarkerna och från kust till kust omvandlat kontinenterna efter våra krav. Vårt skräp hamnar överallt, från de högsta berg till de djupaste oceaner: bortkastade plastpåsar driver spöklikt i de bottenlösa djupen, till och med på kilometerdjup under Arktis flytande ishätta. Vart man än ser sticker sanningen i ögonen: den ursprungliga naturen, skapelsen, har försvunnit för alltid. Det finns ett namn på denna nya geologiska epok. Holocen, den 10 000 år långa, klimatmässigt milda epoken efter istiden under vilken den mänskliga civilisationen utvecklats och blomstrat, har gradvis blivit historia och lämnat plats åt antropocen. För första gången sedan livet började är ett enda djur det som ytterst dominerar planeten: aparten Homo sapiens. EvoINLEDNING 11
lutionen har utrustat oss med stora hjärnor, häpnadsväckande anpassningsförmåga och lysande framgångsrik teknisk skicklighet. På mindre än en halv miljon år har vi gått från att peta med käppar i myrstackar till att bygga världsomfattande digitala kommunikationsnät. Vem kan slå det? Likt Venters bakterier har vi varit extremt fruktsamma och förökat oss fenomenalt: människor är nu mångtaligare än något annat stort landdjur som någonsin gått på jorden och den sammanlagda vikten av vår köttiga biomassa överträffar nu de flesta andra djurs sammantagna vikt, undantaget endast vår egen boskap. Produktionskapaciteten hos en stor del av jordens landyta vigs nu att tillgodose våra behov av mat, bränsle och fibrer, medan världshaven trålas dygnet runt efter de fiskfetter och proteiner som våra hjärnor och kroppar efterfrågar. Sammantaget är det idag någonstans mellan en fjärdedel och en tredjedel av hela planetens »primära nettoproduktivitet« (allt som produceras av växter med hjälp av solens kraft) som används till försörjningen av denna enda art, oss. Med nära 7 miljarder individer av Homo sapiens för närvarande, varav de flesta åtnjuter stigande (om än ytterst skiftande) nivåer av välstånd och materiell konsumtion, har människan hittills varit en oöverträffad evolutionär framgångssaga i planeten jordens hela historia. Men detta viktiga resultat har en baksida. För biosfären som helhet har människans tidevarv varit en katastrof. Vår domesticering av planetens yta för att skaffa grödor och djur åt oss själva har drivit ut alla konkurrerande arter i marginalen. Jorden står nu mitt uppe i sin sjätte massutrotning, den värsta sedan den ekologiska katastrof som utplånade dinosaurierna för 65 miljoner år sedan. Evolutionen handlar om konkurrens, och vi har konkurrerat ut dem alla. Inga andra arter kan kontrollera vårt antal och återställa balansen i systemet (fast extremt virulenta mikrober sannolikt är de som kan komma närmast). Alltid när vi har stått på gränsen till en bristsituation, vare sig det gällt livsmedel eller bränsle för att täcka vårt ständigt stigande energibehov, har vi räddat oss med vår hjärnkraft och en rationell tillämpning av teknik. Den vär1 2 G U D S U TVALDA ART
sta farsot, översvämning eller världskrig, vilka var och en för sig eller tillsammans kan orsaka förfärande förluster av liv, är bara en liten krusning på denna obevekligt uppåtgående kurva. Men det mest förbluffande av allt är kanske hur lyckligt ovetande om denna kolossala omvandling vi själva är. Vi är fenomenalt, häpnadsväckande okunniga. Som om Gud vore blind, döv och stum traskar vi på utan någon påtaglig förståelse för vare sig vår egen makt eller vår potential. Även de flesta miljövänner, ständigt lika hoppfulla om att den försvunna vilda naturen en dag ska kunna återställas, ryggar tillbaka för den verkliga sanningen om vår roll. Förnekare av klimatförändringarna är framgångsrika, inte bara på grund av de hävdvunna ekonomiska intressen de tjänar utan för att de spelar på en mäktig kulturell underström som menar att vi är små och planeten är stor, alltså kan vi inget göra, inte ens våra kollektiva miljarder kan ha något inflytande i planetarisk skala. Världens främsta religioner, grundade som de var i en tidigare, mer oskyldig epok, delar det synsättet, som om skapelseberättelsen fortfarande skulle kunna vara något annat än en historisk metafor i en tid präglad av vetenskapen om jorden och biokemin. Vår kultur och politik släpar årtionden efter vår vetenskap. För de flesta människor har mitt påstående att det är människorna som nu sköter ruljangsen en underton av hybris. Följaktligen älskar alla en rejäl naturkatastrof, för den får oss att känna oss små. Efter den asiatiska tsunamin 2004 fördes uppriktiga diskussioner om huruvida Gud var välvillig eller något annat. De som drabbats av orkaner talar ofta om att Moder Jord vredgas. När den isländska vulkanen Eyjafjallajökull fick ett utbrott i april 2010 påminde oss nyhetsrapporter om »naturens fruktansvärda makt över människorna«, som om det faktum att några flygplan blivit stående på marken i Europa hade förödmjukat oss hjälplösa klumpiga apor. Den japanska jordbävningen och den åtföljande tsunamikatastrofen i mars 2011 visade naturens kraft när den är som starkast och mest destruktiv, men många liv räddades på grund av varningssystem och strikta byggnormer. Även om vi inte kan förhindra jordbävningar är INLEDNING 13
själva idén om återkommande mänskliga massoffer nu något förlegad. Jag misstänker dock att det finns ett skäl till att många av oss inte vill släppa den föreställningen, för om vi medger att det är vi som håller i maktens hävstänger över jordens viktigaste kretslopp betyder det att vi måste fatta medvetna beslut om hur planeten ska skötas. Det är en idé så svårsmält att de flesta människor helt enkelt föredrar att förneka den, vilket befriar dem från varje obekväm ansvarsbörda. Det man inte vet lider man inte av, eller hur? Tendensen att tolka allt till det bästa är särskilt bekväm för politiskt motiverade förnekare av klimatförändringarna. Ta Newt Gingrich, den amerikanske republikanske agitatorn som nästan ensam förstörde Clintons presidentskap och nu siktar in sig på Obama. Han sa till den amerikanska gröna webbplatsen Grist.org i juni 2010: »Det är en självförgudning av människor att tro att vi är en primär källa till klimatförändringar. Se på vad som hände nyligen med den isländska vulkanen. De naturliga systemen är så mycket större än de konstgjorda systemen.« 1 V.S.B. (Vilket skulle bevisas), som jag tror att den självsäkra jargongen går. 2 Gingrich och hans gelikar må vara ett extremfall, men okunskapen och förnekandet är av en omfattning som inte kan fortgå länge till. Istället förslår jag att vi, eftersom naturen inte längre kan tämja oss, tämjer oss själva. Om vi erkänner att det är vi som bär ansvaret nu, på gott och ont, behöver vi fatta medvetna och kollektiva beslut om hur långt vi ska ingripa i planetens naturliga cykler och hur vi ska styra vår globala inverkan på den. Detta inte av estetiska skäl eller för att jag sörjer förlusten av den naturliga epoken. Det är för sent för det nu och, som min onkel alltid säger, man måste följa med sin tid. Istället tyder den överväldigande mängden vetenskapliga bevis på att vi snabbt närmar oss den punkt där vårt ingripande i planetens stora bio-geomekaniska cykler hotar att sätta jordsystemets hela framtid på spel och därmed vår egen överlevnad som art. För att undvika den växande faran måste vi börja ta ansvar för våra handlingar i en planetarisk skala. Det 14 G U D S U TVALDA ART
är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi. Hädanefter är det vi som väljer vad som ska hända. Den här boken vill visa hur vi kan tackla vår nya uppgift att medvetet styra planeten, det hittills största kraftprov mänskligheten företagit. Idén till den fick jag i ett ögonblicks uppenbarelse i Sverige, under en konferens i den vackra byn Tällberg vid Siljans strand. Jag var inbjuden till ett slutet vetenskapligt seminarium för att diskutera begreppet »planetariska gränser«, en term som myntats av professor Johan Rockström vid Stockholm Resilience Centre, där man studerar de naturliga systemens förmåga att klara av förändring och vidareutvecklas. Vetenskapsmän från hela världen, alla internationella experter på sina områden, försökte ringa in vilka delar av jordsystemet som påverkas mest av människan och vilka gränser för människans verksamhet som därigenom uppstår. En del, som klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald, var välbekanta och uppenbara kandidater till topplistan av orosämnen. Andra, som försurningen av världshaven och ackumuleringen av miljögifter, var nyare tillskott på listan vilka vi också har en sämre förståelse av. Efter timmar av debatt med mycket sifferklotter och spindeldiagram på blädderblock hade mänsklighetens ändlösa lista av ekologiska utmaningar reducerats till endast nio. Jag lämnade rummet sent den eftermiddagen övertygad om att något viktigt just inträffat, men jag var inte riktigt säker på vad det var. Det var först senare den kvällen, i duschen av alla ställen, som jag plötsligt insåg hur viktigt begreppet planetariska gränser kunde vara. Jag insåg att vetenskapsmännen som studerar jordsystemet nu var i stånd att definiera vad som hade betydelse på planetarisk nivå och att den kunskapen kunde och borde vara den organisatoriska grunden för en ny sorts miljörörelse, en som lämnade bakom sig en del av de redan överspelade orosämnena från det förflutna för att istället koncentrera sig på att skydda planeten på sätt som verkligen betyder något. Naturligtvis är all kunskap provisorisk men det här var något mycket påtagligt: för första gången radade internationella experter inte INLEDNING 15
bara upp problemen utan satte siffror på hur vi ska angripa och lösa dem. Jag sökte upp Johan Rockström och vi tog en öl i hotellobbyn. Han var uppmuntrande och vi kom överens om att mitt arbete som författare och miljövetare skulle vara att göra det som vetenskapsmännen inte kan göra: få ut den här vetenskapliga kunskapen i debattens mittfåra och kräva att människor, miljöaktivister, regeringar och alla andra, ska agera i enlighet med den. Det är tanken med den här boken. Begreppet planetariska gränser bygger naturligtvis på arbete som tidigare utförts av experter på många olika områden, från geokemi till marinbiologi. Men det globala synsättet är faktiskt till största delen nytt och potentiellt helt revolutionerande. Till skillnad från exempelvis rapporten Tillväxtens gränser som skrevs av Romklubben förutsätter begreppet planetariska gränser inte nödvändigtvis någon gräns för mänsklig ekonomisk tillväxt eller produktivitet. Istället försöker den identifiera en säker plats i det planetariska systemet där människor kan operera och blomstra i det oändliga så som de väljer att leva. Förvisso kommer detta att kräva att vi begränsar vår störning av viktiga processer i jordsystemet, från kolcykeln till sötvattnets kretslopp, men som jag ser det inskränker inte detta vare sig mänsklighetens potential eller dess ambitioner. Inte heller behöver det nödvändigtvis innebära kapitalismens, vinstprincipens eller marknadens död, vilket många av dagens miljöaktivister kräver. Framför allt är det inte något läge för pessimism: vi har tillgång till några mycket kraftfulla redskap som gör det möjligt för oss att leva mer varsamt på den här planeten, om vi bara bestämmer oss för att använda dem. I den här boken utvecklar jag begreppet planetariska gränser längre in på det sociala, ekonomiska och politiska området än de ursprungliga experterna kunde göra. Även om en del i expertgruppen om planetariska gränser generöst har hjälpt till att kontrollera mina fakta och siffror, väntar jag mig inte att de ska instämma i alla mina påståenden och argument om hur vi ska klara gränserna. Det finns som alltid viktiga förbehåll och osäkerheter och man kan vänta sig oenighet bland andra experter 16 G U D S U TVALDA ART
om huruvida en »planetarisk gräns« verkligen är relevant och i så fall hur den ska fastställas, för att inte tala om hur vi ska klara att hålla den. Det här är ett första utkast, Planetariska gränser 1.0 om ni så vill, och det är ofrånkomligt behäftat med barnsjukdomar. Likväl grundas de faktiska påståendena i boken överallt där det har varit möjligt på expertgranskad vetenskaplig litteratur, aktuella kunskapers guldmyntfot. Källhänvisningar finns i slutet av boken och jag uppmanar alla läsare att använda dem flitigt. Många kommer att finna min analys och mina slutsatser oroande, inte minst mina kollegor i miljörörelsen, som i många fall sysslar med saker som numera visat sig vara ekologiskt fel. Hittills har miljökampen mestadels handlat om att minska vårt inflytande på naturen. Central i miljörörelsens standardtro är idén att det är farligt att leka Gud. Därav det reflexmässiga motståndet mot nya tekniker från att klyva atomer till att klona boskap. Min tes är den motsatta: att leka Gud (i betydelsen att vara intelligenta designers) på en planetarisk nivå är viktigt om inte skapelsen ska få oreparerbara skador eller rentav förstöras av människor som oavsiktligt använder våra nyvunna krafter på ett förödande sätt. På det här sena stadiet är falsk blygsamhet en mer omedelbar fara än hybris. Sanningen om antropocen är att jorden är i allvarlig obalans och vi måste hjälpa den att återfå den stabilitet den behöver för att fungera som ett självreglerande, ytterst dynamiskt och komplext system. Det klarar den inte på egen hand. Det innebär att vi måste överge en del rätt heliga kor. Kärnkraften är, som många miljövänner sent omsider håller på att inse, miljömässigt nästan helt godartad. (Fukushimakatastrofen i Japan påverkade inte det förtröstansfulla påståendet utan snarast styrkte det: mer om det senare.) Rätt använd är atomklyvning ett av de starkaste vapnen i vår arsenal mot den globala uppvärmningen och genom att förkasta den har miljöaktivister i det förflutna oavsiktligt bidragit till utsläpp av miljardtals ton koldioxid i atmosfären, när planerade kärnkraftverk från mitten av 1970-talet och framåt ersattes av kol. De som idag marINLEDNING 17
scherar mot kärnkraften, som många tusen människor gjorde i Tyskland efter Fukushimaolyckan, är enligt min uppfattning lika dåliga för klimatet som de stora oljebolagen och andra skolexempel på ekoskurkar. (Tysklands brådstörtade avstängning av sju av landets kärnkraftverk efter den japanska tsunamin beräknades leda till extra utsläpp av 8 miljoner ton koldioxid på bara tre månader.3) Detsamma gäller den genetiska ingenjörskonsten. Genmanipulation av växter är en kraftfull teknik som kan hjälpa mänskligheten att begränsa sin miljöpåverkan och till på köpet förbättra sin livsmedelsförsörjning. Även jag deltog tidigare i kampanjerna mot genmanipulerade grödor men inser nu att det var ett okunnigt misstag även om avsikterna var de bästa. Den syntetiska biologins potential är något som jag bara kan ha gissningar om våren 2011. Men lärdomen är tydlig: vi har inte råd att i förtid utesluta potenta tekniker som kärnkraft, syntetisk biologi och genetisk ingenjörskost på grund av teknikfientliga fördomar och ideologisk stelbenthet. Om vi tillämpar de planetariska gränsernas måttstock på de kampanjer som förs av stora miljögrupper finner vi förvisso att många av dem är irrelevanta eller till och med kontraproduktiva. Handel med utsläppsrätter är en användbar metod att på kort sikt mildra miljöpåverkan som miljörörelsen utan goda skäl har misskrediterat, vilket skadat såväl klimatet som fattiga människors intressen. En del miljögrupper har också gjort det mycket svårt att använda förhandlingar om klimatförändringarna till att rädda världens skogar genom att de insisterat på att skydd av regnskogarna inte ska berättiga till kolkrediter. Dessutom har icke-statliga organisationer på miljö- och utvecklingsområdet tagit alldeles för lätt på de snabbt framväxande stora kolutsläpparna Kina och Indien, vars regeringar måste pressas eller hjälpas att undvika kol till förmån för renare alternativ. Att enbart skylla klimatförändringarna på de rika länderna kanske skickar rätt ideologiska signaler, men det ger långt ifrån hela bilden. De flesta miljövänner invänder också mot klimatmanipulering (geoengineering), idén att vi medvetet skulle kunna ändra 1 8 G U D S U TVALDA ART
atmosfären för att motverka klimatförändringen, till exempel genom att spruta ut sulfater högt upp i stratosfären där de skulle fungera som en skyddande hinna mot solen. Men kritikerna verkar glömma att vi redan ägnar oss åt massiv klimatmanipulering varje dag, när ett hundra miljoner sätter sig i sina bilar, en miljard jordbrukare sätter sin plog i jorden och tio miljoner fiskare lägger ut sina nät. Skillnaden tycks handla om avsikten: är oavsiktlig och dålig klimatmanipulering verkligen bättre än medveten och god klimatmanipulering? Jag är inte så säker på det. Det minsta man kan säga är att en reflexmässigt förkastande ståndpunkt riskerar att upprepa misstagen från kampanjen mot genetisk ingenjörskonst, där motståndet mot en teknik a priori innebar att mängder av potentiella fördelar stoppades eller försenades till ingen nytta. Att vara emot något kan ha precis lika stora alternativkostnader som att vara för något. Att fatta beslut om något så epokgörande som avsiktliga klimatförändringar med klimatmanipulering skulle förvisso ställa oss inför en del verkligt hemska val, som vi ännu bara har börjat utveckla internationella ledningsstrukturer för att kunna hantera. Men om vi vill att antropocen ska likna holocen mer än eocen (för ungefär 55–35 miljoner år sedan, en tid som var åtskilliga grader hetare och varken hade ishättor eller människor) måste vi handla snabbt. Att klara den föreslagna planetariska gränsen för klimatförändringar innebär att vi måste bli kolneutrala till mitten av århundradet och därefter kolnegativa. Det förra kommer enligt min uppfattning inte att vara uppnåeligt utan nybyggd kärnkraft i stor skala, och det senare kommer att kräva införandet av luftinneslutningsteknik som kan minska koncentrationen av omgivande CO2. Vad gäller förlust av biologisk mångfald behöver vi snabbt bygga ut »betalningar för ekosystemtjänster«, och använda metoder från både privat och offentlig sektor för att göra planetens ekologiska kapitaltillgångar som regnskogar och korallrev värda mer levande än döda. För att klara de andra gränserna behöver vi utveckla genetiskt modifierade växter med små krav på kväve och vatten, avlägsna onödiga dammar från floder, eliminera spridningen av miljöINLEDNING 19
gifter som dioxiner och PCB och bli mycket bättre på att skriva och respektera internationella fördrag. Vi kan lära oss en hel del av framgångarna med skyddet av ozonlagret, som förblir ett lysande exempel på hur slipstenen ska dras. Viktigast av allt är att miljövårdare och miljöaktivister måste påminna sig om att människor inte är så usla. Vi utvecklades inom den här levande biosfären och vi har lika mycket rätt att finnas här som någon annan art. Genom vår intelligens har Moder Jord för första gången kunnat betrakta sig hel och välbehållen från rymden.4 Tack vare oss kan hon hoppas skydda sig från utomjordiska skador: vi kan nu övervaka stora meteoriter likt den som förstörde en stor del av biosfären i slutet av dinosauriernas tidevarv. Människornas tidevarv måste inte vara en era av umbäranden och misär för andra arter; vi kan vårda och skydda precis som vi kan dominera och erövra. Och hur som helst är en segrande armés främsta ansvar alltid att styra.
1. Människans uppgång tre stora klippiga planeter kretsar runt stjärnan som är centrum i vårt solsystem: Venus, jorden och Mars. Två av dem är döda: den första för het, den sista för kall. Men den i mitten är precis rätt och har till följd av det utvecklat något som är unikt i det kända universum: den har fått liv. Som Craig Venter och hans forskarlag inom syntetisk biologi har visat finns det inget kemiskt speciellt med liv: samma grundämnen som utgör vår levande biosfär finns rikligt på oräkneliga andra planeter, inklusive våra närmaste grannar. Men på jorden har dessa vanliga grundämnen, kol, väte, kväve, syre och många andra, ordnat sig i ovanliga mönster. Under rätt förhållanden kan de förflytta sig, växa, äta och reproducera sig. Genom naturligt urval är de stadda i ständig förändring och deltar alla i en ömtålig fysikalisk, kemisk och biologisk dans som på något sätt håller kvar jorden i dess Guldlock-tillstånd, vilket gör det möjligt för liv i allmänhet att fortgå och blomstra, precis som det har gjort i miljarder år. Varför jorden har blivit och alltjämt är en beboelig planet är en av de märkligaste historierna vetenskapen känner. Medan Venus stekte och Mars frös överlevde jorden på något sätt och studsade tillbaka i balans vilken än den ursprungliga orsaken till störningen kunde ha varit. Venus drabbades av en skenande växthuseffekt: dess oceaner kokade bort och det mesta av dess kol hamnade i planetens atmosfär som ett kvävande tungt täcke av koldioxid. Mars å andra sidan gick en annan väg. Den började varm och våt och med tillräckligt mycket vatten för att möjliggöra liv. Men något gick fel: dess koldioxid innestängdes i 21
klippor av karbonater, vilket dömde planeten till en isig framtid som det inte kunde finnas någon återvändo från.1 Vattenkanalerna och alluviala koner som täcker planetens yta är nu soltorkade och öde och kommer att så förbli till tidens ände. En del av jordens smala lycka ligger uppenbarligen i dess position: den är på rätt avstånd från solen för att förbli tempererad och mild. Men fördelningen av jordens kemikalier är lika avgörande: vår växthuseffekt är tillräckligt stark för att höja planetens temperatur med mer än 30 grader från vad den annars skulle vara, -18° till omkring 15°C idag i genomsnitt, perfekt för ymnigt liv, samtidigt som tillräckligt mycket kol hålls innestängt under jord för att förhindra en Venusliknande skenande växthuseffekt. Ideologiskt motiverade förnekare av klimatförändringarna må orera och förvirra, men geologin (för att inte tala om fysiken) lämnar inget rum för tvivel: växthusgaser, i princip koldioxid (med vattenånga som en förstärkande återkoppling), är utan tvekan en planets viktigaste termostat som bestämmer hela systemets energibalans. Denna enastående meritlista av 4 miljarder års framgångsrik självreglering gör jorden unik i solsystemet och möjligen i hela universum. Den enda möjliga förklaringen är att självregleringen på något sätt är en egenskap som har uppstått ur systemet; negativa återkopplingar uppväger positiva och tenderar att driva jorden till stabilitet och balans. Den uppfattningen är en central punkt i systemteori och tycks vara tillämplig universellt på lyckade komplexa system från Internet till myrkolonier. Dessa system kännetecknas av en nästan oändlig komplexitet: Det är omöjligt att identifiera, kvantifiera eller centralplanera alla deras noder av ömsesidiga förbindelser, ändå tenderar deras produkt som helhet mot balans och självkorrigering. Jorden som omger dem är det mest komplexa och häpnadsväckande framgångsrika systemet av dem alla. En av pionjärerna i förståelsen av livets avgörande reglerande roll inom jordsystemet var den lysande vetenskapsmannen och uppfinnaren James Lovelock. Lovelocks ursprungliga Gaiateori, att levande organismer på något sätt lyckas hålla rätt 22 G U D S U TVALDA ART
förhållanden på jorden för liv, var en fantastisk insikt. Men hans idé om jorden som något levande, kanske en sorts superorganism, håller bara streck som en metafor. Självreglering är inget som finns för att gynna någon komponent i systemet, vare sig levande eller icke-levande, utan uppstår i kraft av det övergripande systemets långsiktiga överlevnad och inneboende anpassningsförmåga. Ett viktigt kännetecken på systemet jorden är att de huvudsakliga grundämnena flyttas runt istället för att alla hamna på ett enda ställe. Vatten, till exempel, rör sig i kretslopp genom floder, hav, polarisar, atmosfären och genom oss människor. En H2O-molekyl som faller i en snöstorm på Mount Kenyas klippiga topp kan ha varit drottning Elisabet I:s sista andetag: vatten, som drivs av energi, rör sig i ett oupphörligt kretslopp. Kväve, syre, fosfor, natrium, kalcium, svavel och andra element är också ständigt i rörelse. Kol är kanske det viktigaste kretsloppet av alla, på grund av den termostatiska roll det spelar i molekylärt tillstånd; i synnerhet i sin gasform som CO2, men också i kombination med andra grundämnen, som med väte i CH4 (metan). Det var kolcykelns misslyckande som dömde Venus och Mars, men här på jorden har olika återkopplingar hållit systemet i relativ balans i miljardtals år och rentav ändrat styrkan i växthuseffekten för att kompensera för solens ökade strålning under geologisk tid. Under loppet av miljontals år har kolcykeln skapat balans mellan vittring av berg på land, vilket drar ut koldioxiden ur luften, och emissioner av den från vulkaner. Kol deponeras i haven och återvinns genom plattektonik, när havsplattor genom subduktion sjunker under kontinentalplattor och ger mera näring åt CO2-emitterande vulkaner. Processen är självkorrigerande: om vulkaner emitterar för mycket koldioxid värms jordatmo sfären upp, vilket ökar vittringen och drar ner CO2. Om koldioxidnivåerna faller tillräckligt lågt för att vittringen ska upphöra, vilket kanske var fallet under de tidiga perioder då jorden var en »snöboll«, eftersom ishättor i globalt format satt stopp för bergvittringen, fortsätter vulkanemissionerna oavbrutet MÄNNISKANS UPPGÅNG 23
och bygger upp CO2-halterna tills en starkare växthuseffekt smälter isen och möjliggör en återställd balans. Systemet är stabilt men inte stillastående: geologiska data visar enorma svängningar i temperaturer och koldioxidkoncentrationer under olika perioder, fast alltid inom vissa gränser. Kanske ett av de starkaste argumenten mot Gaiabegreppet är att saker och ting ibland går fruktansvärt illa även om planeten i allmänhet förblir beboelig. Under den senaste halvmiljarden år sedan komplext liv uppstod på jorden har det inträffat fem allvarliga massutrotningar, varav den värsta utplånade 95 procent av de då levande arterna. De flesta verkar ha varit förknippade med en kortslutning av kolcykeln, där vulkaniska superutbrott ledde till perioder av extrem global uppvärmning som försurade världshaven och urlakade dem på syre och landmassorna antingen förbrändes eller föröddes av obarmhärtiga stormar. Ändå kunde, under miljontals år, nya arter utvecklas och fylla de nischer som de utplånade arterna lämnat efter sig och något slags balans återställdes. Under den senaste miljonen år har återkommande istider visat hur reguljära cykler kan leda till dramatiska svängningar i temperaturen, som sedan förstärks av återkopplingar från kolcykeln och isens albedo (reflektionsförmåga). Vår planet må vara självreglerande, men den är också utomordentligt dynamisk.
Gudaart eller rebellorganism? Liv är nu en viktig komponent i det mesta av planetens viktigare cykler. Merparten av kolet är bundet i klippor av kalciumkarbonat (kalksten), som byggts upp i haven av koraller och plankton. Fotosyntesens uppkomst var kanske en av livets mest mirakulösa uppfinningar som gjorde det möjligt för mikrober, och senare gröna växter, att använda atmosfärisk koldioxid som näringskälla. Vatten är en viktig del av processen: i cellfabriker som kallas klorplaster spjälkar växterna vatten i väte och syre, förenar vätet med kol ur luften till kolhydrater och avger syre som en restprodukt. Processen öppnade en möjlighet för ut2 4 G U D S U TVALDA ART
veckling av djuren som kunde få sin näring genom att äta kolhydrater och på nytt förena dem med syre (och bilda CO2 och vatten), en process som genererar energi och sluter cirkeln. Livets utveckling är en viktig del av den planetariska självregleringen, eftersom den gör det möjligt för organismer att förändras och dra fördel av nya möjligheter och lära sig av misslyckanden; evolutionen är en ständigt fungerande självkorrigering. Precis som uppbyggnaden av syre i luften skapade existensvillkor för djurlivet så är ackumuleringen av alla restprodukter ett tillfälle för nya arter att utvecklas. Evolutionen skiljer sig i grunden från ren anpassningsförmåga, eftersom den tillåter uppkomsten av nya livsformer snarare än att bara låta de gamla anpassa sig och det leder till mycket större omvandlingar. En art kan exempelvis vara i stånd att anpassa sig till en förändring i näringstillgången genom att flytta, men över många årtusenden kan på så sätt en helt ny art uppstå, en som kan utnyttja en helt ny nisch i ekosystemet. Tänk på isbjörnar, som sannolikt härstammar från en isolerad population av brunbjörnar som under någon istid gradvis utvecklade vit päls och en isbaserad livsstil vilket gjorde den till de norra polartrakternas överlägsne jägare. Allt detta låter trösterikt. Jorden och livet självt kommer alltid att segra. Men det självreglerande systemet har en brist, en som kan skada det allvarligt eller rentav förstöra det. Denna brist är tidsgapet mellan en störning och den åtföljande korrigeringen: instabiliteter kan uppstå mycket snabbt, medan självregleringens korrigerande process i typfallet tar mycket längre tid. Gapet mellan uppkomsten av en syrerik atmosfär och djurlivets framträdande var långt: gott och väl hundra miljoner år, om inte mer. Stora vulkanutbrott kan frigöra biljontals ton koldioxid på bara några tusen år, vilket vida överskrider jordsystemets förmåga att suga upp CO2-tillskottet genom klippvittring och andra avskiljningsprocesser och det leder till perioder av extrem global uppvärmning. Massutplåning inträffar eftersom de ändrade omständigheterna överstiger existerande arters anpassningsförmåga innan evolutionen kan göra MÄNNISKANS UPPGÅNG 25
sina trollkonster. Efter miljontals år kan nya arter framträda, men endast ur de överlevandes minskade genpool, och att komma tillbaka till exakt de nivåer av biologisk mångfald som rådde före utplåningen kan ta mycket längre tid om det ens är möjligt. Den här tidsförskjutningseffekten förevisades skickligt i en modellsimulering utförd av två brittiska forskare, Hywell Williams och Tim Lenton (båda vid East Anglia-universitetet; Lenton är medlem i expertgruppen om planetariska gränser).2 I en datagenererad värld, helt befolkad av mikroorganismer under utveckling i en sluten laboratoriekolv, fann Williams och Lenton att slutandet av näringscirklar framträdde som en robust egenskap hos systemet nästan varje gång de körde modellen. Liksom i den verkliga världen uppstod självreglering på grund av att evolutionen tillät nya arter att framträda, arter som kunde livnära sig på spillprodukter från en annan art, så att näringsämnen återvanns och ett stabilt tillstånd uppnåddes. Ju fler arter som utvecklades desto större blev dessutom mängden som återvanns och desto större den totala biomassa som systemet kunde underhålla. »Laboratoriekolvens värld« hade upptäckt värdet av biologisk mångfald. Men den här världen hade också en mörk sida, för flera simuleringar illustrerade att svagheten i självregleringen, tidsförskjutningen från en störning tills att en korrigering har utvecklats, ibland kan vara livshotande. I några modellkörningar dök det upp en organism som var så spektakulärt framgångsrik i att suga upp näringsämnena att antalet individer exploderade och dess avfall växte till toxiska nivåer innan andra organismer kunde utveckla en lösning. Williams och Lenton kallade dessa tillfälliga vildsinta arter för »rebellorganismer«. De var ovanliga, men deras inverkan var alltid katastrofal. Rebellernas explosiva inledande framgång förändrade den simulerade globala miljön så plötsligt och dramatiskt att deras artbröder och -systrar omkom och när inga andra livsformer kunde återvinna deras avfall var även de själva dömda att dö. I och med att de sista ensamma rebellerna dukade under utplånades hela deras bio2 6 G U D S U TVALDA ART
sfär, evolutionen upphörde, självregleringen misslyckades och livet utsläcktes. Liksom Lovelocks Gaia kan laboratoriekolvens värld med dess rebellorganismer bara vara en smart idé, mer av en metafor än en sann framställning av verkligheten. Men parallellerna med vår art är oroande. Vi har omvandlat vår miljö på bara några få århundraden på ett sätt som i en skakande takt utplånar andra livsformer. Förändringarna är så snabba att evolutionen inte har tid att anpassa sig och därmed tillåta andra organismer att överleva. Likt en rebellorganism har vår art upptäckt en kolossal ny energikälla, som hade legat dold och ostörd i miljontals år och som ingen tidigare livsform funnit användning för. Det är den snabba tillväxten av avfall från den utnyttjade nya energikällan av underjordiskt kol, till stor del i form av gasformig koldioxid, plus de andra kombinerade avfallsprodukterna och den miljöpåverkan som fossila bränslen möjliggjort för människan som nu har börjat överskrida jordsystemets självreglerande kapacitet. Detta enda grundämne är nyckeln till en möjlig framtida massutrotning. Laboratoriekolvens värld är nu vår värld. Betänk att vårt avfall ackumuleras så snabbt i världshaven att inga arter kan konsumera det; istället sprider sig massiva döda zoner längs världens kuster, från Kina till Mexikanska golfen, där BP:s oljeutsläpp nyligen spätt på förlusterna. Vi har producerat nya organiska kemikalier och syntetiska polymerer som inga mikrober hittills har lärt sig smälta och som är giftiga för de flesta organismer, ofta inklusive oss själva. Och vi äter oss stadigt fram genom den globala biologiska mångfalden, från fisk till grodor, konsumerar dem glupskt och går vidare till nästa art när en är utplånad. De arter som inte är ätliga ignorerar vi och tränger undan, samtidigt som vi obarmhärtigt förföljer och förintar dem som hotar eller vågar tävla med oss. Dessa beteenden avslöjar vår rebellnatur. Den kännetecknas emellertid av en paradox. Även som en förmodad rebellorganism är mänskligheten en produkt av Darwins evolution, liksom varje annan naturligt genererad livsMÄNNISKANS UPPGÅNG 27
form som bor på vår planet idag. Dessutom har vi inte utvecklat den biologiska kapaciteten att äta kol eller dricka olja, energin från dess rikligt förekommande »näringsämnen« förbränns utanför kroppen istället för att metaboliseras i den. Och varför kunde just vi göra det? Vårt bemästrande av elden var ett resultat av den anpassningsförmåga och innovativa anda som evolutionen hade utrustat oss med för länge sedan och som inga andra arter dessförinnan hade ägt. Mänsklighetens stora språng framåt handlade inte om evolution utan om anpassning, och kunde därför gå tusen gånger snabbare. Jag vill inte förenkla för mycket: stenåldern slutade inte 1764 med James Watts uppfinning av ångmaskinen. Uppenbarligen hade det ägt rum stora språng i människans beteende och organisation under föregående årtusenden med uppkomsten av språk, handel, jordbruk, städer, skriftspråk och den myriad andra innovationer i produktion och kommunikationer som lade grunden till mänsklighetens industriella uppvaknande. Men jag vill påstå att antropocen i verkligheten började med andra hälften av sjuttonhundratalet, för det var då som de atmosfäriska nivåerna av koldioxid började sin obevekliga klättring uppåt, en stigning som fortsätter i accelererad form idag. Denna tidpunkt markerar också början av den storskaliga produktionen av andra atmosfäriska utsläpp och den planetomspännande destabiliseringen av näringscykler som också kännetecknar den nya antropogena geologiska epoken. Ta befolkningen. När människor uppfann jordbruket, för ungefär 10 000 år sedan, var antalet människor på jorden någonstans mellan 2 och 20 miljoner.3 Det fanns fortfarande fler babianer än människor på planeten. Vid tiden för Kristi födelse livnärde jorden kanske 300 miljoner av oss. Till år 1500 hade den befolkningen ökat till omkring 500 miljoner, fortfarande i en rätt långsam takt. Den globala totalsiffran 700 miljoner nåddes år 1730. Sedan började den branta uppgången. År 1820 var vi redan en miljard. Den siffran hade stigit till 1,6 miljarder till 1900 och tillväxttakten fortsatte att öka. År 1950 var vi 2,5 miljarder och till 1990 hade vi fördubblats igen till över 5 miljar2 8 G U D S U TVALDA ART
der. År 2000 hade 6-miljarder-strecket passerats och i skrivande stund, i slutet av mars 2011, räknar vi häpnadsväckande 6,88 miljarder människor.4 Under arbetet med den här boken har det tillkommit 225 miljoner, vilket motsvarar knappt halva världens befolkning för 500 år sedan, ett antal som nu tillkommit på bara tre år. Men det besvarar ändå inte gåtan: Varför just vi? Och varför var begravda lager av kol de »näringsämnen« som gjorde det möjligt för vår art att spridas så explosivt? Ett nöjaktigt svar kräver en kort utvikning om denna anmärkningsvärda hominids evolutionära ursprung, för vårt förflutna är nyckeln till nuet och framtiden. Det här är historien om en art vars biologiska karakteristika i kombination med en ödets nyck fick konsekvenser som kom att skaka världen. Och det är en historia som kan kasta lite ljus på den centrala frågan i den här boken: är vi rebellorganismer förutbestämda att förstöra biosfären eller gudomliga apor skickade att styra den intelligent och därmed rädda den från oss själva? Kanske är miljövetaren och framtidsforskaren Stewart Brand den som uttryckt det bäst i orden: »Vi är som gudar och måste bli bra på att vara det.«5 Amen.
Människans uppgång När man lyssnar på en del miljövetare får man lätt känslan att mänskligheten på något sätt är onaturlig, en ond yttre kraft som påverkar den naturliga biosfären utifrån. De har fel. Vi är lika naturliga som korallrev eller termiter. Vår nedärvda fysiologi är helt och hållet produkten av selektiva tryck som funnits i levande system under miljontals år. Vårt inneröra till exempel var en gång käkben på ett förhistoriskt kräldjur. Foster i livmodern har till att börja med svans, ett uttryck i livets första stadier för gener som rymmer hela vår långa evolutionära historia. Våra viktigaste biologiska karakteristika, inklusive dem som gjort det möjligt för oss att framträda som »kloka« varelser, existerar bara för att de gav våra förfäder något slags selektiv fördel MÄNNISKANS UPPGÅNG 29
när de under miljontals år åt, stred, lekte och reproducerade sig inom den naturliga biosfären. Livets faktiska ursprung, hur levande organismer sattes samman av icke-levande kemikalier utan att någon dr. Venter övervakade processen, förblir ett mysterium. Kanske bildades de första självreproducerande aminosyrorna i någon ursoppa vid ett blixtnedslag eller ett vulkanutbrott. Eller kanske kan livet uppstå spontant, med rätt miljö och ingredienser. Några menar att utomjordiska mikrober kan ha liftat till den tidiga jorden med passerande meteorer eller kometer. Hur som helst framträdde de första mikroberna för omkring 3,7 miljarder år sedan och utvecklades en och en halv miljard år senare till »eukaryotiska« celler med en riktig kärna, cellväggar och kapacitet att metabolisera energi. Dessa celler bestod antagligen av ett symbiotiskt förbund av flera bakterier, vilket förklarar varför mitokondrierna i våra kroppsceller fortfarande har sin egen DNA. (Symbios är för övrigt lika mycket en del av evolutionens historia som konkurrensen på liv och död.) En del av dessa tidiga mikrober, cyanobakterierna, lärde oss att använda fotoner från solen till att spjälka vatten och koldioxid i fotosyntes. De är antagligen jordens mest framgångsrika organismer, för cyanobakterier är fortfarande produktiva idag. När eukaryotiska celler lärde sig att kombineras till mångcelliga organismer hade förutsättningarna skapats för en stor spridning av liv, fastän ännu bara i världshaven, i en händelse som paleontologerna kallar den »kambriska explosionen«. Under kambrium, från 540 miljoner år sedan, framträdde igenkännliga föregångare till många av dagens djurarter, bland annat leddjur (insekter, spindlar och kräftdjur), mollusker (sniglar, ostron, bläckfiskar) och även tidiga ryggradsdjur, den första fisken. En evolutionär kapprustning sparkade igång när rovdjur utvecklade sätt att fånga, hålla och svälja, medan bytena utvecklade snabbhet och pansar för att minska risken att bli uppätna. Av alla de tekniska nyheter som evolutionen frambringade, från fjäll till käkar, är kanske den mest intressanta hur synen utvecklades. Ögat kan ha varit den innovation som utlöste det 3 0 G U D S U TVALDA ART
intensiva utbrottet av konkurrens under kambrium, för både rovdjur och bytesdjur bör ha haft lika starka skäl att utveckla syn. De fossila lämningarna visar att synen utvecklades oberoende i olika grupper av djur, fast på ett märkvärdigt likartat sätt. Bläckfisken har exempelvis ett öga som är mycket likt vårt, med en lins och en näthinna bakom den, fast våra gemensamma förfäder antagligen var någon form av mask utan syn. Alla högre djur som överlevde kambrium kunde se. Världshaven hade nu ett fullt utvecklat näringsnätverk och det kan ha varit för att undkomma de marina massakrerna som en del mindre bepansrade fiskar först tog sig upp på land, som dock redan för omkring 450 miljoner år sedan var koloniserat av växter och insekter. Fenor övergick gradvis till lemmar, fast den hybrida vatten-land-övergången fortfarande upprepas i livscykeln för dagens kräldjur, hundratals miljoner år senare. När en del av dessa tidiga kräldjur blev mer vana vid livet på land utvecklades de till reptiler med läderartat skinn för att hålla sig fuktiga och ägg med vattentäta skal som kunde läggas på torr mark istället för i dammar. Vi är nu vid en geologisk period som inträffade för 300 miljoner år sedan, nästan framme vid däggdjurens framträdande, för vår däggdjurslinje är förvånansvärt gammal även om den varit rätt obetydlig under merparten av sin existens. Segelödlan Dimetrodon uppvisade många däggdjurslika drag: dess segel var antagligen ett sätt att reglera temperaturen och kanske ett tidigt försök till varmblodighet. Dess tänder var differentierade i oxeltänder och hörntänder, precis som våra fortfarande är. Dess ättlingar utvecklade päls som liksom fåglarnas fjädrar modifierats ur reptilfjäll, också som ett sätt att kontrollera kroppstemperaturen. Under triasperioden framträdde riktiga däggdjur och de fanns närvarande på jorden under hela dinosaurietiden, fast som avgjort mindre kollegor. Under de följande 135 miljoner åren, under hela jura- och kritaperioderna, levde våra förfäder en hemlighetsfull tillvaro i skuggan av dinosaurierna som dominerade planeten. Däggdjuren var då mycket små, de flesta inte större än råttor. MÄNNISKANS UPPGÅNG 31
De kunde rusa ut i skydd av mörkret, snappa åt sig insekter och maskar medan Tyrannosaurus sov. De gynnades av en evolutionär kohandel. Berövade lyxen att lägga massor med ägg och begränsade till hålor och skrevor utvecklade däggdjuren sofistikerade sätt att mata sina små: levande födslar och digivning. Med sina specialiserade tänder kunde de tugga och mala ner föda och utvinna mer energi. De skrymmande dinosaurierna däremot svalde sina måltider hela. Men däggdjurens mest enastående anpassning till sin underordnade ställning var betydligt viktigare än mjölk och oxeltänder. Det var utvecklingen av intelligens. Tvärtemot den populära myten hade inte dinosaurier stora hjärnor för att de var smarta utan snarare för att de var stora djur. Men det är inte hjärnstorleken i sig som svarar för intelligensen; viktigare är den relativa proportionen mellan hjärna och kropp och i de mycket små däggdjuren började den relationen att ändras. Som en lärobok om evolutionen uttrycker det: »Det halvliterstora däggdjuret var sin tids intellektuella gigant.«6 Så varför framtvingade det evolutionära trycket denna förändring? Mest sannolikt krävde däggdjurens undanskymda existens mycket annorlunda färdigheter än vad som krävdes av dinosaurierna på deras utflykter under dagtid. Däggdjurens värld var en av ljud och lukt lika mycket som syn, vilket krävde mer subtil förmåga att dra slutsatser och resonera. Lukten av ett rovdjur till exempel kunde innebära fara om mördaren snart skulle återvända, eller säkerhet om den var borta. Allt måste hållas i minnet för att kunna tas fram senare. På liknande sätt kräver tolkningen av ett ljud en mörk natt möjlighet att relatera till en mental karta som har en viss komplexitet vilket skapar ytterligare evolutionärt tryck för större hjärnor. Resultatet var neocortex, en helt ny hjärnstruktur som bara finns hos däggdjur. Där finns våra »grå celler«, livsviktiga för alla högre funktioner som vi kollektivt definierar som »intelligens«, som sensoriska förnimmelser, rumsuppfattning och medvetet tänkande. Däggdjurens tid grydde, med spektakulär plötslighet, för 65 miljoner år sedan. Kanske förvärrad av omfattande vulkanut3 2 G U D S U TVALDA ART
brott och konsekvent global uppvärmning sargades den planetariska biosfären av en massutrotning när en stor asteroid plöjde ner i havet utanför dagens Mexiko. När väl dammet hade lagt sig var dinosaurierna borta, tillsammans med hälften av allt liv på jorden. Varför däggdjuren klarade sig genom flaskhalsen är det ingen som vet. Kanske var de bättre skyddade från den omgivande förintelsen tack vare sin pälstäckta, undanskymda tillvaro. Hur som helst banade förintelsen i slutet av krita vägen för den explosiva utvecklingen av däggdjur till alla de ekologiska nischer som tidigare varit upptagna av dinosaurier. En del drogs till vatten, förlorade sina fyra ben och återutvecklade de fenor som de hade förlorat för mer än 300 miljoner år sedan för att bli delfiner och valar. Andra anslöt sig till fåglarna i luften, lät fingrarna på sina »händer« spreta och bilda vingar och blev fladdermöss. Ännu fler återvände till att äta växter och gav sig ut på de gräsmarker som nu sträckte sig över kontinenterna, där deras kroppar snabbt växte i storlek: de blev bisonoxar, elefanter, hästar och andra betande och flocklevande djur. Men vår berättelse följer en annorlunda liten grupp däggdjur som stakade ut en ny riktning. De satte inte av inåt land eller ut i havet utan upp i träden. Kanske för att undkomma rovdjur på skogens mark eller för att dra nytta av saftiga trädfrukter krävde livet av dessa »halvapor«, som enligt fossilarkiven framträdde för omkring 55 miljoner år sedan, en helt ny uppsättning färdigheter. Tassarna på deras råttlika förfäder utvecklades till händer med gripförmåga, bättre ägnade att hålla sig fast i grenar. Kraven på deras luktsinne minskade. Men deras behov av syn ökade enormt, och inte vilken syn som helst: den måste ha utmärkt förmåga att särskilja färger och framför allt sitta framtill i huvudet och vara stereoskopisk för att ge djupintryck. Evolutionen krävde större hjärnor. Mentala beräkningar som utfördes när de skyndade fram genom trädtopparna måste vara snabba och exakta. Minnet var än en gång värdefullt när det gällde att fatta beslut om vilka träd som kunde bära vilken vikt, hur man kunde gripa vissa grenar eller när man skulle beMÄNNISKANS UPPGÅNG 33
söka vissa fruktbärande delar av skogen. Detta var fortfarande små djur men när deras rörlighet i skogen tilltog växte också deras kroppar. För 35 miljoner år sedan hade riktiga apor framträtt. För 22 miljoner år sedan hade gibboner spjälkat av sig från den evolutionära linjen. Orangutanger följde efter, för ungefär 16 miljoner år sedan, och schimpanser för 6 miljoner år sedan. Kvar blev hominiderna och vi är deras enda överlevande ättlingar, alla andra hominida arter, som har varit minst ett dussin, var dömda att gå under.
Eldapans födelse Vår stamtavla må vara uråldrig, men den moderna Homo sapiens har varit ett mycket kortlivat fenomen, vilket kanske är betecknande för den biologiska anomali vi är. Även om tvåfotade hominider strövade omkring på de afrikanska slätterna redan för tre miljoner år sedan framträdde den riktiga Homo sapiens, den evolutionära ättlingen av Australopithecus, Homo habilis och senare Homo erectus, för mindre än 500 000 år sedan och kanske så nyligen som för 200 000 år sedan. Mitokondrisk DNA som nedärvs på moderslinjen tyder i själva verket på att vi alla härstammar från en enda individ, den så kallade mitokondriska Eva, som levde i Afrika för 200 000 år sedan. Ytterligare belägg kommer från den anmärkningsvärda homogeniteten i mänsklig DNA: trots ytliga skillnader mellan exempelvis rakt och lockligt hår, i näsor och hudfärg är vi betydligt närmare besläktade med varandra än man skulle kunna vänta sig. (En enda avelsgrupp schimpanser kommer att uppvisa större genetisk variation än alla människor.7) Det finns starka belägg för att moderna människor alla härstammar från samma ursprungliga grupp och vår dominans kan ha börjat med en karakteristisk folkmordshandling när de sista överlevande Homo neanderthalensis utsattes för etnisk rensning från de nya människor som invandrat till Europa och Asien. Sedan dess har inget annat djur, vare sig två- eller fyrfotat, utmanat Homo sapiens dominans. 3 4 G U D S U TVALDA ART
Det mest slående biologiska draget i den mänskliga stamtavlan för de senaste miljonerna år är de utomordentliga framstegen i dess hjärnutveckling. Schimpanshjärnor har en volym på 360 kubikcentimeter. Tidiga Australopithecus hade utvidgat sin hjärna till omkring 500 kubikcentimeter, medan Homo erectus hade en hjärnstorlek på omkring 800 till 900 kubikcentimeter. En halv miljon år senare expanderade hjärnan i den utomordentliga takten 150 kubikcentimeter för varje hundratusental år.8 Moderna människor har i typfallet en hjärnstorlek på 1 350 kubikcentimeter, nära fyra gånger större än våra närmaste släktingar schimpanserna har. En mänsklig innovation försummas ofta i redogörelser för evolutionen, och det kanske är den viktigaste av alla, eftersom den gjorde det möjligt för oss att underhålla vår encefaliseringsprocess (ökad begåvning). Hjärnan är ett mycket energihungrigt organ som svarar för en fjärdedel av hela vår energiförbrukning, att jämföra med 10 procent för andra primater och 5 procent hos de flesta däggdjur.9 Så hur tillgodosågs de extra behoven av föda? En del av svaret är nästan säkert den stigande mängden animalisk protein i människans diet, hominida arter ersatte snabbt leoparder som de dominerande jägarna på de afrikanska slätterna. Men precis lika viktig var uppkomsten av matlagning, som gör det möjligt att omvandla maten till mjukare och mer kaloririka former innan den äts. I över en miljon år har människor ätit lagad mat, vilket gett oss en mer fördelaktig diet än något djur någonsin åtnjutit tidigare. Matlagning behöver naturligtvis eld. Det finns förvisso starka biologiska argument för att betrakta människan som en art utvecklad tillsammans med elden. Eld gjorde oss fysiskt till vad vi är genom att intag av lagad mat tillät våra hjärnor att växa sig enormt mycket större. Den mänskliga tarmkanalen är mycket mindre och använder betydligt mindre energi än matsmältningssystemet hos jämförbara djur. Vi har också svaga käkar, små munnar och underutvecklade tänder jämfört med andra primater. Det första tillägnandet av elden fungerade som en kraftfull evolutionär pådrivare som gjorde det möjligt MÄNNISKANS UPPGÅNG 35