minns du den stad och i en fรถrvandlad stad
Centrum för lättläst är: LL-förlaget – lättlästa böcker 8 SIDOR – den lättlästa nyhetstidningen Lättläst-tjänsten – bearbetningar och kurser Läsombud – inspirerar till högläsning Mer information om oss finns på www.lattlast.se
LL-förlaget Box 9145 102 72 Stockholm www.ll-forlaget.se
© 2014 Per Anders Fogelström, Johan Werkmäster och LL-förlaget. Tidigare lättlästa utgåvor 1998 och 1999 Grafisk form: Susanne Viborg, www.bokochform.se Omslagsbild: Några barn leker vid plaskdammen utanför Stadsbiblioteket i Stockholm på 1940-talet, fotograferade av Lennart af Petersens, Stockholms stadsmuseum Papper: Munken Premium Cream, 100 g Typsnitt: Indigo och Moliere Tryck: Bulls Graphics AB, Halmstad, 2014 isbn 978-91-7053-502-4
Per Anders
Fogelstöm Minns du den stad – sida 4 i en förvandlad stad – sida 132 Återberättade av Johan Werkmäster
LL-förlaget
Minns du den stad
Emelie och Jenny
Det var en kväll i mars år 1905. En mörkklädd kvinna kom ut ur en port vid Stora Badstugatan. Kvinnan hette Emelie. Hon jobbade på Melinders fabrik och hade just avslutat sitt arbete för dagen. Hon gick över Hötorget och sedan vidare mot Gamla Stan, Slussen och Söders berg. Den här vägen hade hon gått nästan varje vardag, morgon och kväll, i mer än tjugo års tid. Hon var tolv år när hon började arbeta på fabriken. Allt var fortfarande välbekant men ändå annorlunda. Man sprängde och byggde i Söders berg. Nya breda gator drogs fram. Småkåkar revs och stora hyreshus byggdes. Emelie bodde i ett hus på Fjällgatan. Det skulle också rivas inom några år. Nästa gång hon flyttade blev det väl till ett hyreshus med vatten och avlopp, kanske till och med elektricitet. 7
Hon skulle snart fylla 35. Hon var inte längre ung. Hon hade aldrig gift sig, hade varken man eller barn. Ändå kände hon sig inte ensam. Hemma i den lilla lägenheten på Söder väntade de människor som Emelie kände var hennes familj. Emelies yngre bror, Olof, hade dött i lungsot för snart tre år sedan. Han blev inte äldre än 22 år. Hans hustru Jenny och deras lilla dotter Maj bodde nu tillsammans med Emelie. Emelie skyndade på stegen. Jenny och Maj väntade nog på henne. Hon kom fram till Fjällgatan, halvsprang under glesa gatlyktor förbi små hus som stod så tätt att det såg ut som om de försökte stödja varandra. När hon kom hem var ingen där. Jenny hade nog gått ut för att hämta Maj. Maten höll på att brännas vid. Emelie fick hastigt flytta grytan från spisen. Efter maten satt Emelie vid fotogenlampan och stoppade strumpor. 8
Jenny såg till att dottern kom i säng. Sedan satte hon sig bredvid Emelie och började brodera. Det var hennes arbete. Hon satt hemma och broderade åt en affär. Egentligen ville Jenny göra något helt annat. När hon träffade Olof hade hon uppträtt som artist. Det hade hon lust att göra igen. Hon längtade efter att stå på en scen och sjunga och dansa. Sådant prat ville Emelie inte höra talas om. Jenny var ju änka och mor, ingen barnunge längre. Hon borde inte tänka på sådana dumheter. Ibland kände Jenny sig instängd, fången. Hon hade bett att få bo hos Emelie. Hon ville bo här och visst tyckte hon om Emelie, men de var så olika varandra. Ofta längtade Jenny ut och bort. Jag är ung ännu, tänkte hon. Om Olof ändå hade levat, om han hade varit frisk. Det hade gått så fort, de hade fått så lite tid tillsammans. Han skulle ha förstått att hon ville leva, att hon längtade ut. Olof var död, men Jenny ville leva. 9
Gunnar
I huset på Fjällgatan bodde också Gunnar. Han var 16 år och arbetade som lärling hos en snickare på Kungsholmen. Han hade lång väg från jobbet. När han kom hem hade Emelie, Jenny och Maj redan ätit färdigt. Gunnar slevade i sig resterna. – Jag tar en kvällspromenad, sade han sedan. Gunnar vandrade längs de mörka gatorna på Söder. Han hade inget mål, visste inte riktigt vart han skulle gå. Det var lördagskväll. Emelie och Jenny trodde kanske att han hade gått ut för att roa sig med kamrater, men så var det inte. Gunnar var tystlåten och blyg och hade svårt att hitta vänner. Oftast var han ensam. Han hade kommit fram till Erstagatan. Det var där som mamma Bärta bodde. Hon bodde tillsammans med Gunnars syskon och Gunnars far, sotaren Johan. 10
Fast Gunnar var inte så säker på att Johan verkligen var hans far. Det kändes inte så. Som barn hade Gunnar fått massor av stryk. Johan brukade ofta slå honom och kalla honom oäkting och horunge. Till sist kunde inte Gunnar bo kvar längre. Emelie hade tagit hand om honom. Han hade fått flytta hem till henne. Gunnar visste att han inte var välkommen i sitt gamla hem. Johan hade sagt att han skulle slå ihjäl Gunnar om han visade sig där. Men han kunde ju gå förbi i alla fall. Det kunde inte Johan förbjuda honom. Flera av de gamla träkåkarna kring Erstagatan hade rivits för att ge plats åt nya större hus. Men skjulet som Bärta och hennes familj bodde i fanns fortfarande kvar. Gunnar tog sig in på gården genom några trasiga spjälor i det höga staketet. Sedan smög han sig fram mellan skjulen och gömde sig i en buske. Han såg några småpojkar som grälade om en död råtta. 11
De många råttorna i staden var ett stort problem. Myndigheterna ville att människor skulle döda så många råttor som möjligt. Därför betalade de pojkarna fem öre för varje råttsvans de kunde visa upp. Medan pojkarna grälade öppnades plötsligt dörren till ett av skjulen. Det var Johan, fadern, som kom ut. Han slog efter pojkarna som snabbt försvann. Sedan tog han råttan, gick fram till huggkubben, högg av svansen och stoppade den i fickan. Den döda råttan slängde han in i buskarna. Den hamnade precis framför Gunnars fötter. Johan gick in igen. Gunnar stod kvar. Han hörde skrik och skrål från skjulet. Johan och Bärta och deras supkompisar satt förstås därinne och drack brännvin. Det var ju lördagskväll. Dörren öppnades igen. Den här gången var det Bärta som kom ut. I handen hade hon en slaskhink som hon tömde vid grannens vägg. Gunnar såg att hans mor var berusad, men det brukade hon ju vara ganska ofta. 12
Bärta hade väl inte alltid varit en särskilt bra mor, men Gunnar tyckte om henne trots allt. Han undrade var hans syskon var någonstans. Hur gamla kunde de vara nu? Tyra borde nog vara tio år. Då var Beda åtta och Erik sex. Den minste, Bengt, kunde väl inte vara mer än fyra år. Han tyckte synd om dem. Samtidigt kände han sig tacksam mot Emelie. Tack vare henne hade han sluppit detta eländiga liv. Han hade det mycket bättre än syskonen. Gunnar lämnade buskarna och smög sig ut på gatan igen. Han gick snabbt genom mörka kvarter och var snart tillbaka vid Fjällgatan. När han kom in hade Emelie och Jenny gått och lagt sig, men de sov inte än. De bodde alla i samma rum. Emelie frågade om han ville ha något att äta, men han var inte hungrig. Han släckte ljuset innan han klädde av sig. 13
– Har du haft roligt? frågade Jenny. – Jag har bara gått omkring och tittat, sade Gunnar. – Efter flickor förstås, sade Jenny med ett skratt. – Äh! sade Gunnar och kröp ner under filten.
14
August kommer på besök
Emelies äldre bror, August Bodin, var byggmästare. Hans byggfirma gick bra. August och hans familj hade det gott ställt. Han hade haft tur i livet. Som barn hade han lämnat syskonens fattiga värld. Fadern Henning var 34 år när han dog i lungsot. Mamma Lotten blev ensam med sina barn. Hon hade varken råd eller kraft att ta hand om alla. Hon blev tvungen att lämna bort sin äldste son. Den rika familjen Bodin adopterade August. De tog hand om honom som om han var deras egen son. Så småningom hade August tagit över Bodins firma. Han gifte sig med Ida och fick flera barn. Då och då hade han hälsat på sina fattiga syskon och försökt att hjälpa dem med pengar, men kanske inte så ofta som han borde. 15
När den yngre brodern, Olof, låg på sjukhuset hade August i alla fall givit honom ett löfte. Han hade lovat att hjälpa Olofs fru och barn, Jenny och Maj, om det behövdes. Flera år hade gått sedan Olof dog, men ännu hade August aldrig träffat Jenny och Maj. Det var nog dags att han gjorde det. En vårkväll bestämde sig August för att åka till Söder och hälsa på sin syster Emelie. Han ville se hur hon och Jenny och Maj levde och klarade sig. I deras hem bodde ju också pojken Gunnar. August kunde inte förstå varför hans syster tog hand om honom. Pojken var ju Bärtas barn. Han var son till Bärta och den där sotaren Johan. Emelie behövde väl inte ta hand om Gunnar? Men tänk om det verkligen fanns en anledning till att hon tog hand om pojken? August visste att han en gång för länge sedan hade legat med Bärta, att han kunde ha gjort henne med barn. 16
På den tiden bodde Bärta hos hans fattiga syskon. Hon hade fått hyra in sig eftersom de behövde pengar. August hälsade på hos dem ibland och kände sig lockad av Bärta. Han och Bärta började träffas i smyg. De låg med varandra flera gånger. Sedan ville Bärta plötsligt inte träffa honom mer. Hon gifte sig med sotaren Johan och födde en son. Men tänk om det var han, August, som var far till pojken! Fast i så fall skulle väl Bärta eller Emelie ha sagt något. Det var säkert sotaren som var far till Gunnar. Emelie hade ju inga egna barn. Det var kanske inte så konstigt i alla fall att hon gärna tog hand om Gunnar. August promenerade till Gustaf Adolfs torg. Därifrån tänkte han ta en hästdroska. Bredvid alla hästdroskorna stod en bil. Det var en ny uppfinning som fortfarande var ovanlig. Han funderade på om han skulle välja bilen. Det kunde vara roligt. Han hade bara åkt bil en gång förut. 17
Men han var inte säker på att en bilmotor skulle orka uppför Söders branta backar. Det var nog säkrast att ta en hästdroska i alla fall. Han steg ur droskan vid det lilla huset vid Fjällgatan. I en liknande kåk hade han själv bott som barn. August knackade på och Emelie öppnade dörren. Han steg in och blev förvånad när han fick syn på Jenny. Hon såg så ung ut. Herregud, hon är ju bara en flickunge, tänkte August. Rummet var litet. August hade nästan glömt bort att fattiga människor bodde så trångt. Den lilla flickan, Maj, låg och sov. Hon verkade i alla fall välskött och frisk. Pojken Gunnar såg han inte till. Han hade kanske flyttat hem till sina föräldrar igen. August ville inte fråga. Emelie bjöd på kaffe. Jenny var pratsam och riktigt trevlig, inte alls lika tystlåten som Emelie. 18
När August hade suttit där och pratat en stund märkte han att han trivdes riktigt bra. Rummet kändes inte längre så trångt. Det var städat och snyggt. Allt var helt och rent även om det var slitet och enkelt. Medan de satt vid bordet kom Gunnar hem. Han hälsade på Emelies bror och fick en kopp kaffe. August frågade hur gammal han var och vad han arbetade med. Gunnar berättade att han var 16 år och var lärling hos en snickare. – Det är bra, sade August. Man ska lära sig ett yrke ordentligt. Duktiga snickare behövs alltid. Det vet ju jag som är byggmästare. – Tänk om Gunnar kunde få arbete på något av Bodins byggen, sade Jenny plötsligt. August nickade. – När Gunnar har lärt sig yrket ordentligt ska han komma till mitt kontor, sade han. 19
– O så roligt! ropade Jenny. August ångrade redan vad han hade sagt. Han hoppades att Gunnar aldrig skulle komma. Ändå sade han: – Ja, kom du, det måste du göra. – Tack, sade Gunnar. Emelie satt tyst. Hon sade ingenting. Klockan hade blivit mycket. Det var dags för August att gå hem. Han promenerade genom mörkret ner mot Slussen. Han kände sig på gott humör. Han behövde inte oroa sig. Emelie och Jenny verkade ha det ganska bra. Det tycktes i alla fall inte gå någon större nöd på dem. De svalt åtminstone inte. Och pojken, Gunnar, var säkert inte hans son.
20