Blind gudinna Saliga äro de som törsta… Demonens död Mea culpa I lejonets gap, med Berit Reiss-Andersen Död joker Utan eko, med Berit Reiss-Andersen Det som tillhör mig Bortom sanningen Det som aldrig sker Presidentens val över havet
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
---- © Anne Holt Utgiven av Piratförlaget Norska originalets titel: Pengemannen Översatt av Maj Sjöwall och Margareta Järnebrand Omslag: Arne Öström/Ateljén Omslagsfoto: Debra Lill/Trevillion Images Tryckt i Finland hos WS Bookwell
Främlingen – . Ha det så bra! Kriminalinspektör Silje Sørensen småsprang uppför trappan medan hon vinkade till en kollega som hade stannat för en pratstund på väg ut från det stora nästan tomma polishuset. Alla avdelningar för allmänheten hade stängt bortsett från centralvakten där en gäspande polis hade nickat till henne genom glasväggen när hon kom inspringande genom den slussliknande ingången till Grønlandsleiret . – Ungarna sitter i bilen, ropade hon som förklaring. Ska bara hämta mina skidor som står på kontoret för att … Kollegan hade redan hunnit ut ur huset. Silje Sørensen kom upp till rätt våning. Hon rundade andfådd hörnet till sin korridor och saktade in när hon närmade sig dörren till kontoret. Hon fumlade med nycklarna. De var iskalla efter att ha legat ett dygn i bilen. Dessutom hade hon alldeles för många nycklar i knippan, minst hälften av dem gick till dörrar som hon för länge sedan glömt var de fanns. Till slut hittade hon den rätta och låste upp. En gång i tiden hade arkitekten vunnit ett pris för polishuset. Det var svårt att förstå. Väl innanför den trånga entrén lurades man först att tro att det var rymd och ljus som gällde. Den gigantiska foajén sträckte sig flera våningar upp, omgiven av gallerier i kantig hästskoform. Kontoren, däremot, var små
kuber knutna till långsträckta, klaustrofobiska korridorer. För Silje kändes det alltid trångt och instängt, oavsett hur mycket hon vädrade. Utifrån såg polishuset ut som om det inte hade tålt årstidernas växlingar utan hade slagit sig, snett och skevt klamrade det sig fast vid höjden mellan Oslo centralfängelse och Grønland kirke. Under sina femton år vid polisen hade Silje Sørensen sett kommunen, staten och optimistiska stadsentusiaster långsamt försöka uppgradera området. Men den vackra Middelalderparken låg alltför långt bort för att kasta glans över det medfarna polishuset. Operan var inte heller mer än ett snett vitt tak som precis kunde skymtas från hennes rum, över ruffiga kvarter under ett lock av avgaser. Hon hade lust att öppna fönstret men hade bråttom. Blicken svepte över skrivbordet. Hon hade pedantisk ordning på sitt kontor i motsats till hur hon hade det på alla andra ställen. Den överfyllda inkorgen på bordets ytterkant hade varit hennes dåliga samvete när hon lämnade arbetsrummet fredagen före jul. Utkorgen var tom och hon rös vid tanken på den stress som skulle drabba henne första dagen efter semestern. Mitt på bordet låg en mapp som hon inte kände igen. Hon böjde sig över den och läste den gula post-it-lappen som satt klistrad på omslaget. Krinsp. Sørensen Bifogat dokument rörande Hawre Ghani, förmodligen född ... Var vänlig och ta kontakt med underteckn. snarast möjligt. Kkom Harald Bull tel. *****/***** Ungarna skulle vara sura och omedgörliga om hon dröjde för länge. Å andra sidan satt de tysta i baksätet med var sin Ninten-
do DS när hon lämnade dem, felparkerad och med motorn igång. Eftersom de hade fått spelen i går och de fortfarande hade nyhetens behag kunde hon kanske chansa på att det inte var så farligt i alla fall. Hon satte sig, fortfarande med ytterkläderna på, och öppnade mappen. Överst låg ett foto. Det var svartvitt och grovkornigt med skarpa skuggor. Det såg ut att vara en förstoring av en bild från ett identifikationsdokument, men uppfyllde knappast de nya kraven på passfoton. Pojken, för det här var snarare en grabb än en vuxen man, hade ögonen halvslutna. Munnen var öppen. De gripna kunde ibland göra grimaser under fotograferingen för att göra sig oigenkännliga. Av någon anledning trodde hon inte att den här grabben hade gjort sig till. Det slog henne att bilden var tagen i brådska och att fotografen helt enkelt inte orkade ta en ny. Hawre Ghani hade ingen betydelse. Hade inte varit tillräckligt viktig. Fotot gjorde henne rörd. Pojkens läppar glänste, som om han hade slickat sig om dem. Det fanns något barnsligt och sårbart över den fylliga överläppen, med tydlig amorbåge. Kring ögonen var huden blank och på kinderna syntes inga tecken på skäggväxt. Antydan till en mustasch under en näsa som var så stor att den nästan var i vägen för resten av ansiktet, var det enda som indikerade att det här var en pojke på god väg in i puberteten. Överhuvudtaget var det något ungdomligt oproportionerligt över ansiktet. Något valpaktigt. En snabb huvudräkning sa henne att Hawre Ghani just skulle fylla sjutton år. När hon bläddrade vidare förstod hon att han inte hade fått leva tillräckligt länge för att göra det. Trots att Silje Sørensen hade jobbat på vålds- och sedlighets-
roteln i en lång rad år och hade sett mer än hon som ung poliselev hade kunnat föreställa sig var möjligt ryckte hon till vid nästa bild. Något som måste vara ett ansikte låg inne i en huva av mörkt tyg. Alla drag var utslätade, huden var missfärgad och kraftigt uppblåst. Den ena ögonhålan var stor och tom, den andra knappt synlig. Likets överläpp var till hälften försvunnen i en taggig reva som blottade fyra vita tänder och en av silver. Hon antog i alla fall att den var av silver, på fotot blev den mer som en svart och ologisk kontrast till resten av den kritvita tandraden. Snabbt bläddrade hon vidare. Det näst sista arket i den tunna mappen var en rapport skriven av en polis från utlänningsroteln. Hon hade aldrig hört talas om honom. Rapporten var daterad december . För två dagar sedan. Undertecknad var i polishuset i morse för att överföra två intagna utlänningar med olaga uppehåll i riket till Trandum utlänningsinternat. I arresten råkade jag höra två kolleger samtala om ett okänt lik påträffat i Oslo hamnbassäng tidigt på söndag den dennes. En av dessa nämnde att det delvis upplösta liket hade en silvertand i överkäken. Jag reagerade omedelbart eftersom jag i sex veckor förgäves har försökt hitta minderårige kurdiske asylsökande Hawre Ghani med anledning av hans ansökan om uppehåll i Norge. Under ett gängslagsmål i Oslo City i september (för övrigt registrerat som eget ärende nummer *****’’’/) fick Hawre Ghani höger framtand i överkäken utslagen. Han togs in efter händelsen och jag var själv med honom hos tandläkaren följande dag. Den gripne önskade silvertand i stället för porslinskrona och såvitt jag vet ordnades detta i samarbete mellan barnomsorgen, asylmottagningen och nämnde tandläkare. Eftersom man hittills inte har funnit några registrerade
anmälningar om någon saknad som kan motsvara fyndet i hamnbassängen anmodar jag utredningsledaren att kontakta tandläkare Dag Brå, Tåsensenteret, telefon ****, för att jämföra den dödes tänder med hans bilder/arkivmaterial. Silje Sørensen bläddrade vidare till det sista arket i pärmen. Det var en kopia av ett handskrivet ark, ställt till Harald Bull. Hej Harald! På grund av julen gjorde jag en snabb och högst ovetenskaplig koll av tipset från PU i dag, julafton. Tandläkare Brå gick med på att träffa mig på sin klinik i förmiddags. Jag visade honom några bilder av den avlidnes tandgård som jag själv tagit (knäppte några bilder på Aker brygge i söndags morse, ingen bra kvalitet, men värt ett försök). Han jämförde dem med sina anteckningar och röntgenbilder och utgår tills vidare från att den döde troligtvis är nämnde kurdiske minderårige asylsökande. Alla dokument i ärendet har sänts i kopior till Rättsmedicinska institutet. Jag antar att formell bedömning föreligger strax efter nyår. Kanske till och med i mellandagarna om alla goda makter står oss bi. Jag skriver en rapport om det här så snart jag är tillbaka på kontoret. Nu vill jag vara LEDIG! God jul! Bengt P.S. Jag pratade med rättsmedicinska i går. Saker och ting kan tyda på att den döde bragts om livet med hjälp av ett garotteliknande föremål. Ett under att huvudet fortfarande hänger kvar, sa hon som jag pratade med. Man kanske ska överväga att skicka över fallet till våldsroteln redan nu. D.S.
Silje Sørensen slog ihop mappen och lutade sig tillbaka i stolen. Hon svettades. Det goda humör hon hade haft på väg till jobbet var som bortblåst och hon ångrade att hon inte hade låtit mappen ligga orörd. Nu kände hon ett starkt behov av att öppna den igen, bara för att se på den unge mannen: den föräldralöse, rotlöse, hemlöse kurdiske pojken med silvertand och släta kinder. Oavsett hur många gånger hon stötte på dessa barn, och gudarna visste att det var alltför ofta, kunde hon inte distansera sig. Ibland på kvällarna, när hon tittade in till sina egna två söner som nu ansåg att de var för gamla för godnattpussar men ändå inte kunde somna förrän hon hade stoppat om dem, kunde hon uppleva något som liknade skuldkänsla. Kanske till och med skam. Ett signalhorn bröt tystnaden och fick hennes hjärta att hoppa över ett slag. Hon slog upp fönstret och såg ner på vändplanen framför entrén och centralvakten. – Mamma! Mamma, kommer du snaaart? Den yngste sonen hängde ut genom bilrutan och skrek. Silje Sørensen blev genast irriterad. Med snabba händer lade hon Hawre Ghanis mapp överst i inkorgen innan hon slet till sig post-it-lappen med numret till Harald Bull och stoppade den i fickan. När hon låste dörren efter sig och småsprang mot foajén i förhoppning om att komma fram till bilen i tid för att hindra sonen från att tuta igen, hade hon totalt glömt bort varför hon hade åkt till kontoret tidigt en juldagseftermiddag på väg på middag hos svärföräldrarna. Skidorna. De stod kvar bakom dörren i arbetsrummet. När Silje Sørensen så småningom kom på att hon hade glömt dem var det för sent.
*** Det var inte för sent ännu, fastslog den jourhavande nyhetschefen. Vinjetten skulle gå om bara två minuter, men eftersom det här var långt ifrån en topphistoria skulle de lätt kunna få till ett litet inslag från studion med ett foto av biskopen mot slutet av sändningen. Han knattrade blixtsnabbt ner ett meddelande till producenten. – Skriv en text till Christian nu med detsamma, kommenderade han den unga vikarien. Helt kort. Och dubbelkolla med NTB att det är korrekt, förstås. Felaktiga dödsfallsnyheter har vi inget behov av, inte ens på en nyhetsfattig dag. – Vad pågår här? sa Mark Holden, en av NRK:s tungviktare på inrikespolitik. Vem har dött? Han ryckte till sig pappret som vikarien höll i handen och läste det på en och en halv sekund innan han stoppade tillbaka det i den unga kvinnans hand. Hon hann inte riktigt förstå att han hade tagit det. – Så sorgligt, sa Mark Holden, helt utan ett uns empati i rösten. Hon kan inte ha varit så gammal. Sextio? Sextiotvå? Vad dog hon av? – Det står det ingenting om, svarade nyhetschefen frånvarande. Jag har inte hört något om att hon skulle ha varit sjuk. Men just nu måste jag koncentrera mej på den här sändningen. Om du kunde … Han viftade bort den mycket äldre reportern. Blicken var stint fäst på en av de många monitorerna i det stora rummet. Vinjetten visades. Alla rubriker kom som de skulle. Programledarna var, julen till ära, finare klädda än vanligt. Nyhetschefen lutade sig tillbaka i stolen och lade fötterna på bordet. – Står du kvar? sa han till den unga kvinnan. Det är mening-
en att inslaget om dödsfallet ska sändas i dag, alltså. Inte nästa vecka. Först nu upptäckte han att hennes ögon höll på att svämma över. Handen darrade. Hon drog snabbt efter andan och pressade fram ett leende. – Självklart, mumlade hon. Jag gör det med detsamma. – Kände du henne, eller? Det fanns fortfarande ingen värme i Mark Holdens röst. Bara en djupt förankrad nyfikenhet, en nästan automatisk lust att ställa frågor om allt och till alla. – Ja. Hon och hennes man är vänner till mina föräldrar. Men det är ju också det att hon … Rösten brast. – Hon är ju … var ju ganska populär, sa nyhetschefen och drog på det. Han bet i en penna och satte fötterna i golvet igen. – Låt mej, sa han och sträckte ut handen efter den lilla papperslappen. Låt mej skriva den där texten och så börjar du göra ett inslag med arkivbilder till niosändningen. En minut. Så där ungefär. Okej? Den unga kvinnan nickade. – Biskopen i Bjørgvin, Eva Karin Lysgaard, gick hastigt bort i går, julafton, sextiotvå år gammal. Nyhetschefen dikterade högt medan fingrarna löpte över tangenterna. – Biskop Lysgaard var själv från Bergen och var studentpräst i staden innan hon senare blev fängelsepräst. Under en längre period var hon kyrkoherde i Tjenvoll församling i Stavanger. utnämndes hon till biskop och har gjort sig känd som … Han tvekade, smackade lite och skrev plötsligt vidare: – … medlare inom kyrkan, särskilt mellan de två sidorna i den infekterade diskussionen om de homosexuella. Eva Karin Lysgaard
var en populär profil i sin hemstad, något som inte minst blev tydligt när hon genomförde en gudstjänst på Brann stadion efter att Brann år tog sitt första seriemästerskap på år. Biskop Lysgaard efterlämnar make, en son och tre barnbarn. – Är det nödvändigt att nämna det där med fotbollsmatchen? frågade Mark Holden. Lite oseriöst i ett sånt sammanhang, va? – Nej då, flinade nyhetschefen och skickade texten till producenten med ett fingertryck. Det gör sej. Men du, Mark … Mark Holden krafsade runt i en jätteskål med Twist. – Mmm. – Vad dör man av i den åldern? – Nu får du ge dej. Vad som helst, förstås. Har ingen aning. Konstigt att det inte står något om det. Inget ”efter lång tids sjukdom” eller något sånt. Blodpropp, utgår jag ifrån. Hjärtinfarkt. Någonting. – Hon var bara sextiotvå … – Ja, och vadå? Folk kan väl dö långt innan dess. Själv välsignar jag varje dag jag får på jorden. I varje fall om jag får lite choklad då och då. Mark Holden kunde inte hitta någon bit som han gillade. Bredvid skålen låg tre ratade bitar lakrits och två choklad med kokos. – Du har tagit dom bästa, mumlade han surt. Nyhetschefen svarade inte. Han hade fallit i tankar och bet så hårt i blyertspennan att den knäcktes. Blicken var fäst vid monitorn framför honom utan att han riktigt tycktes följa med. – Du, ropade han plötsligt till den unga vikarien. Beate! Kom hit! Hon tvekade ett ögonblick innan hon reste sig från sin arbetsplats och gjorde som han sa.
7 + $ 3 $ & ( & ( / B 2 & " "( .
" + 3 & ( 7 3( = ( 7 $ B & & B +3 $ ( 7 8 % " B = ( & ( = ( 7 $ 3 $ ( &> " $ "
& " % "( / B 7 / " " ( E E E " & . $ & ( " % & "& & ( & "& $ $ "& 3 ( 6$ " "& $ & & " !
"& ! , $ "
$ ( " ( C " " " "& & " " % & ( 6 " & % " % ( $& " 3 (
!!