9789176590157

Dit ingen annan går © Anders Torstensson 2015 Omslagsillustration Andreas Raninger Grafisk form omslag Claes Pettersson Grafisk form inlaga Anna Henriksson Författarfoto Ola Kjelbye Första upplagan Styxx Fantasy 2015 Tryck CPI, Tyskland, 2015 ISBN 978 91 7659 015 7 Styxx Fantasy www.styxxfantasy.se

anders torstensson

dit ingen annan gĂĽr

PROLOG Bakgården till ett utdömt hyreshus i norra Berlin. Torra snöflingor singlade ner från en mörk himmel och landade på färgfotografiet som låg i snön. Fotot var skyddat av en enkel träram med glasskiva och föreställde en kvinna i trettioårsåldern, som satt på en stol med händerna vilande i knäet. Hon såg rakt in i kameralinsen med ett gåtfullt småleende och huvudet lätt på sned. Bakom kvinnan, med händerna på hennes axlar, stod en ung man med kortsnaggat hår och ovala glasögon. I det ögonblick som bilden togs hade han tittat i en annan riktning med öppen, leende mun.

Fotot låg i kanten av en hög som bestod av gamla räkningar, fullklottrade kollegieblock och papper från banken. Hopknycklade butikskvitton och gula kom ihåg­­-lappar skymtade fram här och var.

Taylor Hahn stod och såg ner på högen av vardagsliv. Han önskade att natten varit över. En gång i tiden hade situationer som denna fått honom att känna sig skarp och levande, men numera var de bara en påminnelse om hur misslyckad han var. Handen som grep om bensindunken var stel av kyla. Inte för att den låga temperaturen gjorde honom något. En sådan här januarinatt höll sig folk inomhus, vilket minskade risken för att bli sedd.

Platsen var väl vald. Förfallet hade gått så långt att inte ens uteliggarna borde finnas kvar. Med en snabb blick skannade han av den närmaste omgivningen. Höga flagnande husfasader blottade underliggande betong, och en bit bort samlade sig snön ovanpå ett cykelskjul av rostig plåt. I trädet som stod intill planket mot gatan syntes siluetterna av kråkor. Taylor kände på sig att de iakttog honom medan de väntade ut natten längs med kala grenar.

5

En timme tidigare hade han varit inne i en kvinnas lägenhet och tömt den på allt som gick att spara information på. Hennes dator låg i bagageutrymmet på hans bil tillsammans med ett bärbart datorminne han hittat i ytterfickan på en jacka. Varför dessa saker behövde försvinna visste inte Taylor. Han följde bara de instruktioner han fått, av en man som uttryckt sig i kortfattade meningar med pauser av hård tystnad, som om han väntade sig att Taylor skulle ha svårt att fatta.

På lång sikt planerade Taylor att göra sig fri från denne man. På kort sikt tänkte han försöka överleva, och att trotsa order vore att jobba i fel riktning. Locket till bensindunken var hårt åtskruvat. Han fick ta i så att det gjorde ont i fingrarna. När han hällde ut innehållet lät det som vatten, bara lukten förrådde skillnaden. Han fumlade upp en tändare ur jackfickan.

När Taylor böjde sig ner sökte sig blicken till fotografiet, motvilligt, som om det var en sårskorpa han inte kunde låta bli att riva upp. Det hade råkat komma med eftersom det stått på skrivbordet. Föreställde det kvinnan som bott i lägenheten? Det spelade ingen roll, hon var bara en främling, som en av de där människorna man läste om i tidningen eller såg på teve. Vad som än hänt henne hade det inget med honom att göra.

Ytterligare ett ögonblicks tvekan, sedan tände han på. Lågorna slog upp. Taylor tog några snabba steg bakåt. I skenet gick hans mörker­ seende förlorat och natten tätnade runt honom.

6

1 Musiken som strömmade ur datorns högtalare hade inslag av stråk­ instrument och manskör. Nathan Brandt satt vid skrivbordet i sin flickväns lägenhet och lyssnade på en nyupptäckt favoritlåt av Kate Bush, som handlade om en ung man som gått ut i krig och kommit hem i en kista. Ynglingen hade hamnat i armén eftersom han inte haft pengar eller utbildning till att satsa på det han verkligen velat göra.

Nathan tyckte att låten ringade in något grundläggande. Livet handlade om vilka möjligheter man hade. En del människor nådde fram, andra inte, och ofta verkade det vara tillfälligheter som avgjorde. ”The weather warmer, he is colder”, sjöng Kate Bush med lågmäld innerlighet.

Perfekt kontroll över sin röst.

Tidigare denna lördag hade Nathan hjälpt en jobbarkompis att flytta, och nu var han behagligt avslappnad i kroppen. I handen hade han en kopp starkt kaffe avrundat med grädde. Koffeinet gav en känsla av förhöjd vakenhet. Det hade passat honom utmärkt att sitta kvar och fortsätta lyssna på musik, men tyvärr var det inte så planerna för kvällen såg ut.

Melina blev synlig i dörröppningen. Med vänsterhanden förde hon undan sitt långa, ljusbruna hår för att komma åt att fästa ett silver­ örhänge format som en vattendroppe. Hon var tjugosju, ett år äldre än Nathan. De hade varit ihop i tre månader. ”Är du klar att åka?” frågade hon.

Nathan stängde av datorn. ”Visst.”

De gick ut i hallen.

7

”Min morbror kan verka lite insnöad”, sa Melina medan hon drog på sig en mörkröd mockajacka som var blanknött i kragen. ”Men det är inget han kan rå för, han är professor i historia. Och änkling. Forskningen är hans liv.

Men jag kan lova dig att han har hjärtat på rätta stället.”

Att följa med till gamla släktingar var ingen stor uppoffring i Nathans värld. ”Inga problem”, sa han. ”Jag brukade gilla historielektionerna i skolan.” ”Vilken tur.”

Hon lät inte som att hon trodde honom.

Hennes nyinköpta Toyota stod på gatan utanför. Det var i början av oktober och kylan låg som en lätt skärpa i luften. Den nedåtgående solen blänkte i bilens silvergrå lack.

Det klickade till när Melina låste upp dörrarnas centrallås med fjärrstyrningen. Innan de satte sig hann hon ge honom en kritiskt värderande blick. Nathan låtsades inte om det. Han ansåg att han var oklanderligt klädd, med svarta chinos och en öppen mörkgrön jacka över en stickad grå tröja med flätmönster.

Melina nöp av honom glasögonen. ”Jag har sagt åt dig att göra dig av med de där. De får dig att se misstänkt tråkig ut.” ”Kom igen … Förresten är byte till linser på gång”, svarade han. ”Har du inte sagt det ett tag nu?”

Nathan fångade in henne i en kram. ”Du planerar visst att göra om mig ett steg i taget. Vad kommer efter linserna?” ”Du inbillar dig …”

De var redan sena, men ingen av dem hade bråttom att dra sig ur omfamningen. Melina kom lite närmare och lutade huvudet mot hans axel. För Nathan var detta det bästa som hänt under dagen.

Morbrorn bodde på landet, så det blev en färd utmed nordtyska ängar och hagar. När de kom fram blev de bjudna på nyuppvärmda grahamsbullar från frysen. Köket hade bord, golv och bänkskivor i ljust trä.

8

Luften där inne var frisk som om det nyss blivit vädrat. ”Jag har hört om dina nya framtidsplaner”, sa morbrorn till Melina. ”Alla i släkten är så klart eld och lågor över att du vill bli läkare. Men vad hände med din dröm om att starta ett kafé?” ”Jag har funderat”, svarade Melina, ”och jag tror det är mysigare att gå på kafé än att driva ett.” ”Jag har några kompisar som skulle kunna skriva under på det där”, sa Nathan. ”De försökte starta ett eko-kafé, men gav upp redan efter en månad.”

Morbrorn plirade vänligt mot honom. Det slog Nathan att hans kin­ der såg lätt insjunkna ut. ”Var någonstans i Berlin var det du bodde?” frågade morbrorn. ”Var det inte Kreuzberg du sa?” ”Jo … Jag har en tvårummare där. Kriminellt låga hyror.” ”Det finns ett museum i Kreuzberg som jag tänker besöka snart. Det har sex riddarrustningar från 1300­-talet som är berömda för att deras ryggharnesk tillverkats med ovanligt tunna plåtar. Man tror att det var kungen som ville ha det så. Om hans riddare var så mesiga att de flydde tyckte han de förtjänade ett dödande hugg i ryggen.” ”Goda bullar”, inflikade Melina. ”Ibland tror jag att du övertrumfar mamma när det gäller bakning.” ”Så hade jag nog också resonerat om jag varit kung”, sa Nathan. ”Jag hade inte gärna velat ha illojala anställda.”

Morbrorn nickade gillande åt honom. ”Envåldshärskare måste se upp med vilka de har under sig. Att söndra och härska är parollen. En som kunde den konsten var Napoleon. Han använde alla möjliga knep för att se till att hans marskalkar blev ovänner.

Fast ibland lyckades han lite för bra. Det hände att de drog blankt mot varandra, och det mitt framför näsan på både de egna trupperna och fienden.”

Morbrorn gjorde en paus och sträckte sig efter tekannan. När han lyfte den darrade handen våldsamt, och det kom ett uttryck av förtvivlan i hans ansikte. Med känslan av att begå ett socialt övertramp hjälpte Nathan honom.

9

”Tack, tack”, sa morbrorn. ”Jag börjar visst bli lite till åren, om det nu inte är något annat som spökar. Jag har bokat tid hos min läkare i nästa vecka. Han kanske har något klokt att säga. Fast han börjar nog bli trött på mig vid det här laget.” ”Du behöver säkert inte vara orolig”, sa Melina. ”Du kommer leva tills du är hundra.”

Fast hon lät fundersam.

Morbrorn nickade med neutral min. Därefter växlade han samtals­ ämne genom att fråga om de ville se något så ovanligt som ett tvättäkta altare för människooffer. Eller kanske inte ett tvättäkta, men en noggrann kopia av ett altare som aztekernas präster använt när de skar ut människohjärtan och offrade dem till solen.

Melina gav Nathan en blick som signalerade att hon tyckte hennes släkting började bli pinsam. Han mötte den inte, utan svarade att han gärna ville se altaret. Melina instämde med artigt intresse.

Morbrorn reste sig från stolen. ”Jag har det uppe i vardagsrummet”, sa han. ”Var försiktiga när ni går i trappan. Elizabeth har just varit här och bonat den.”

Nathan gick in i vardagsrummet efter morbrorn. Det var stort med vitmålade väggar och proppfulla bokhyllor. Han överfölls genast av en olustkänsla, och undrade varför. Där fanns inget som skrämde eller överraskade honom.

Morbrorn gick bort mot rummets högra kortvägg, till en tjock människoliknande staty av blekröd sandsten. Statyn låg ner och dess bröstkorg hade en skålformad urgröpning. Han la en hand på stenfiguren. ”Ni har säkert redan gissat det: skålformen är för att samla upp blodet.” Orden var andfådda. ”Vid en del ceremonier rördes det ut med droger och brändes. Att andas in röken gav hallucinationer som troddes vara visioner från gudarna.”

Nathan nickade för att visa att han följde med. Han märkte att det krävdes en viss självövervinnelse för att vända ryggen åt rummets mitt.

Melina slöt upp vid hans sida och stoppade händerna i fickorna på sina stramande jeans.

10

En snabb blick över axeln. Nej, ingenting där. Bara naket furugolv.

Olustkänslan växte sig starkare. Han gick ett fjärdedels varv runt det röda stenbelätet som om han ville betrakta det ur en annan vinkel. I själva verket manövrerade han sig så att han hade resten av rummet i blickfånget. Nej, det var inte som han inbillade sig – där fanns något.

En inkräktande närvaro som tycktes försjunken i väntan. Han fick inga synintryck av den, men en förnimmelse av dess form sa honom att den var längre än en människa kunnat vara. ”Aztekerna offrade inte gärna varandra”, fortsatte morbrorn. ”De höll sig mest till krigsfångar och det var inte så få som gick åt. En spanjor som var med och erövrade deras rike hittade 136 000 kranier i ett av deras tempel.” ”Det måste ha varit ett rätt stort tempel”, sa Nathan mest för att säga något. ”Det var det”, sa morbrorn. ”Jag har faktiskt fotografier från utgräv­ ningarna. Kom så ska jag visa er.”

Med denna uppmaning satte han kurs mot en antik skänk som stod utmed motsatta kortväggen. Han skulle passera närvaron. Nathan tänkte inte gå i närheten av den och han borde också hindra Melina, men hon och morbrorn hade redan satt sig i rörelse. Motvilligt följde han efter.

Det behövdes en bra ursäkt för att kunna ingripa utan att det skulle verka underligt, men stressen paralyserade tankarna.

Närvarons utstrålning blev starkare när de närmade sig, förtätades till lysten förväntan. Mer som reflex än medveten handling tog Nathan ett snabbt steg fram och grep morbrorn om axlarna. Morbrorn såg förvirrat på honom, och likaså gjorde Melina. Nathan öppnade munnen för att säga något, men visste inte vad. Samtidigt kände han hur närvaron iakttog honom på ett trögt och begrundande vis, som om den sakta blev mer medveten om honom än om de andra.

Helt stilla insåg Nathan att han kanske svävade i fara. Den här situa­ tionen går ju inte att bedöma, tänkte han. Det är helt omöjligt att veta vad som kan hända. Han släppte taget om morbrorns axlar och rätade långsamt på sig.

11

”Jag stannar inte kvar här inne. Jag är ledsen, men jag gör det bara inte.” Anspänningen fick käkmusklerna att värka, men rösten var lugn och kontrollerad. Han vände sig mot Melina och tillade: ”Jag väntar på dig ute vid bilen.”

Utan ett ord till vände han dem ryggen och gick nerför trappan. Han skyndade sig ut i hallen där han snörde på sig skorna och tog på jackan.

Vad Melina och hennes morbror än hade att säga till varandra så föredrog han att slippa höra det. Nathan hade haft problem med märkliga syner och upplevelser så länge han kunde minnas, och han var rasande över att det hade behövt hända just nu. Han önskade att han kunnat säga till Melina som det var, men bitter erfarenhet hade lärt honom att hon skulle ha avfärdat honom som tokig.

Det var en lättnad att komma ut på den grusbelagda gårdsplanen.

Kvällen luktade höst och ruttnande äpplen. Nathan tänkte på morbrorns vacklande hälsa, och undrade om närvaron kunde ha något med det att göra. Efter en kvart öppnades ytterdörren och Melina klev ut. Hon såg brydd ut, men bortsett från det verkade hon vara okej. ”Vad tog det åt dig?” frågade hon medan hon närmade sig bilen med långa steg. ”Jag började plötsligt må illa”, ljög Nathan. ”Jag behövde frisk luft.”

De satte sig i bilen. Hon i förarsätet. Han bredvid. ”Men varför högg du tag i min morbror på det där sättet? Och varför stirrade du ut i tomma luften?” ”Jag … jag vet inte. Det var bara något jag gjorde. Jag hade inte någon tanke med det.” ”Du hade ingen tanke med det?” ”Nej.” Det rådde en kompakt tystnad under resan tillbaka till Berlin. När Melina släppte av Nathan vid hans lägenhet sa han hejdå med ett tonfall som fick det att låta som en fråga. Hon upprepade avskedsfrasen med dämpad röst och blicken vänd ut genom rutan.

12

2 Ett av Nathans främsta intressen här i livet var att slå på saker.

Saker alltså, inte folk.

När han valt mellan olika gym hade han fastnat för Sportstudio Vital, eftersom de hade en avskild träningssal med sandsäckar. Boxhandskar fanns att hämta i receptionsdisken, i utbyte mot att man lämnade något i pant. Sedan var det bara att sätta igång.

När Nathan kom in till sandsäckarna var han ensam där. Salen var inredd med stora speglar och de uppsatta högtalarna spelade låg eurodunk. Det var sista punkten i hans träningsprogram, som i övrigt bestod av tjugo minuter på löpband och styrkeövningar på maskin. Handskarna slöt sig om händerna med en känsla av kall, kvardröjande fuktighet. De skulle snart vara varma igen.

Nathans slagteknik var inget vidare. Han hade deltagit i några träningspass för amatörboxare, och kunde därför hjälpligt imitera en vänsterjabb, en rak höger och krokar. Och varför stirrade du ut i tomma luften? ekade Melinas ord i hans huvud. Högerhanden träffade sandsäcken med ett distinkt smackande ljud. Stöten kändes hela vägen upp till axeln.

Melinas och morbrorns ansiktsuttryck när de stirrat på honom: som om han var ett öppet sår i deras välordnade verklighet. Nathan fortsatte slå.

Försökte komma in i en rytm. När svetten började rinna var det som om något löstes upp inom honom, och han kände sig fri.

Efter en stund kom det in två tjejer i tjugoårsåldern. De hade med sig varsin stretchingmatta av rött skumgummi.

Smack, lät det när Nathan träffade sandsäcken. ”Va? Är du fortfarande singel?” hörde han en av tjejerna säga.

13

Smack. ”Det har bara gått två månader sen vi gjorde slut.”

Smack. ”Det är ju jättelänge.”

Smack. ”Men Lukas skulle bli så …”

Smack. ”Har du hört att …”

Smack. ”Ikväll ska …”

Smack.

Det värkte till i Nathans vänsteraxel. Dags att avbryta. Även om han var lite över medellängd så var han smal över axlarna. Gick han till överdrift med träningen sa kroppen ifrån.

Han lämnade in boxhandskarna i receptionen och gick till omklädningsrummet. Det första han gjorde när han låst upp sitt skåp var att kolla mobilen.

Nej, Melina hade fortfarande inte hört av sig, trots att han försökt nå henne. Detta var tredje dagen av tystnad. Nathan tänkte på hur det kändes att ligga nära henne. Åtrån som steg mellan dem ögonblicket innan de mjukt började röra vid varandra. De sa nästan aldrig något medan de hade sex. Det de uttryckte med sina händer var så mycket tydligare.

Senare samma eftermiddag stod Nathan och väntade utanför Eberswalder Strasse, en tunnelbanestation i Berlinstadsdelen Prenzlauer Berg.

Han skulle möta en kompis, Theo Schulz, för en fika.

En flock människor strömmade upp ur stationens innandöme. Nathan urskiljde snabbt Theos ljusbruna dreadlocks och långsmala, fräkniga ansikte. ”Hej, Theo.” ”Tjenare.”

De började gå i riktning mot favoritkaféet. Solen sken och höstluften var en sval smekning mot kinden. Småbarnsföräldrar var ute och 14

gick med sina barnvagnar på de knaggliga kullerstensgatorna. ”Jag har fått ett extrauppdrag av chefen”, sa Theo. ”Han vill att jag håller ett föredrag för den senaste kullen av nyanställda. För att inspirera dem.” ”Du arbetar med att svabba golv …” ”Precis”, sa Theo. ”Jag har lagt hela förmiddagen på att försöka förbereda något. Har stått framför spegeln och repeterat.” ”Hur har det gått?” ”Inget vidare. Inte ens min luftpublik var särskilt imponerad.”

Trots att Nathan var missmodig så log han åt svaret. Att träffa Theo var att ta steget in i en värld där det mesta var avslappnat och lättsamt.

De gick vidare under en stunds tystnad. ”Varför har du ett silverkors om halsen?” sa Nathan. ”Har du blivit kristen?” ”Nej, inte alls.” ”Du kan väl inte gå runt med ett kors om du inte är kristen.” ”Jag tror på kärleken som en andlig kraft”, sa Theo. ”Av alla symboler för kärlek är krucifixet min favorit.” ”Hm … okej.”

Flera av Nathans vänner var religiösa eller trodde på något som hade med det övernaturliga att göra. Det var ingen tillfällighet. Under sin uppväxt hade han varit tvungen att dölja sina upplevelser för att slippa problem med familj och kompisar. Som ung vuxen hade han varit hjärtligt trött på detta. Ända sedan han flyttat till Berlin från Angermünde, en småstad i östra Tyskland, hade han ansträngt sig för att lära känna personer som var mer accepterande.

Nathans och Theos favoritkafé var inhyst på andra våningen i en villa från förra sekelskiftet, med fin utsikt över gatulunket. Nathan köpte en cappuccino och en bit hembakad äppelpaj som serverades med för mycket vispgrädde till. Theo nöjde sig med en kopp svart kaffe. Han pratade på om en nyöppnad nattklubb: ”Bandet som spelade var bra. Riktigt bra, till och med. Och många 15

som jag kände var där. För en klubbkväll utdelar jag sju poäng av tio möjliga. Betyget dras ner lite av att jag blev störd av tre olika typer som ville sälja hasch till mig. Jag råkar alltid ut för såna där. Det är något med mig som drar dem till sig.” ”Dreadsen”, sa Nathan. ”Vad annars?” ”Det skulle man kanske kunna tro, men det var samma visa när jag hade helt normal frisyr. Men nog om mig. Hur har din helg varit?” ”Jo tack, riktigt charmerande. En övernaturlig upplevelse som fick mig att ställa till med en scen och dessutom gav mitt förhållande en ordentlig smäll. Allt på en och samma lördag.”

Nathan försökte använda en lättsam ton, men orden kom ut sträva.

Theos blick blev lite mer uppmärksam, lite mer närvarande. ”Så illa? Vad var det som hände?”

Nathan var inte säker på hur mycket Theo klarade att hantera. Han återgav det som hänt så kortfattat och sakligt han kunde. När han var färdig såg Theo upprörd ut. ”Shit, Nathan. Men vad var det för något? Du får det att låta som något slags ond ande.” ”Jag vet inte”, sa Nathan och smuttade på sin cappuccino. ”Det jag upplever bara är. Allt jag kan göra är att försöka hantera det.” Han fick hejda sig från att sätta ner koppen hårt. ”Det värsta var att allt gick så snabbt. Plötsligt var det bara skarpt läge, och jag hade inte mer än några sekunder på mig att fatta rätt beslut.” ”Du gjorde det enda du kunde – sjappade. Jag hade gjort samma sak.

Solklart.”

Nathan nickade. Om Theo någonsin blev bostadslös kunde han få sova på Nathans soffa tills det fixat sig. ”Du har väl rätt, och det är kanske där det verkliga problemet ligger.

Det enda jag kunde göra var att fly.”

16

3 Det var sen eftermiddag och gråmulet då Nathan kom ut från sitt lokala postkontor, under armen hade han ett paket som skickats från bokförlaget Einblick. Han drog jackans dragkedja den sista biten upp till hakan och gick tvärs över gatan till närmaste offentliga papperskorg. Med hjälp av sin nyckel sågade han av packbanden. Dessa och pappomslaget tryckte han med milt våld ner i papperskorgen.

Det slog honom hur anspråkslös boken såg ut. Till skillnad från de flesta böcker som gavs ut hade den inget flashigt omslag som skrek: Köp mig! Just jag är boken som du omöjligt kan leva utan! Nej, den var kort och gott svart utvändigt. Inte heller titeln tycktes konstruerad för att locka till läsning. Analys av förutsättningarna för det okändas praktik, stod det på engelska med kompakta vita versaler. Skriven av Brian Wilton.

Nathan grep om boken med högerhanden och höll ut den framför sig. Fyrahundra sidor med hård pärm vägde tillräckligt för att det skulle kännas i armen. En bok som inte ansträngde sig för att bli såld … Det slog honom som ett absurt koncept, men Wiltons verk var långt ifrån unikt. De flesta böcker på sajten som Nathan beställt via hade titlar som var både längre och krångligare.

Mobilen ringde. Han svarade och möttes av en ljus kvinnoröst i andra änden. Helen Brill. Hon ingick i samma kompisgäng som Theo. ”Det är utgång ikväll”, sa hon. ”Ska du med?” ”Nej, jag kan inte. Jag ska jobba.” ”Jag trodde att du var ledig på onsdagar?” ”Mitt schema är rätt flexibelt”, sa Nathan. ”Annars får de inte ihop det på biografen. Men ni ska väl ut igen till helgen?”

17

”Alla gånger.” ”Blir det Mister Konrad?” ”Tror det”, sa Helen. ”Bra. Jag kommer med då. Ni får ha det så kul ikväll.” ”Lita på det. Hej, hej.”

Nathan stoppade ner mobilen i fickan. Att han skulle jobba hade varit en vit lögn. Om han sagt att han tänkte läsa hade Helen nog tyckt att han var tråkig. Han synade gatubilden från vänster till höger: ett kafé och en thairestaurang. Från kaféet hördes skränande. Kanske ett sällskap som beställt in för många öl. Och restaurangens fönster ut mot gatan hade smutsränder och där syntes inga kunder.

Han föredrog att gå de fem kvarteren bort till stadsdelsbiblioteket på Oranienstrasse. Väl inne på biblioteket slank han ner till ett hörn, där en stol med tjock svart sits stod inklämd mellan två bokhyllor. Han satte sig och öppnade boken. Den inleddes med ett förord: Kristendomen utlovar syndernas förlåtelse till den som tror på en man som för tvåtusen år sedan ska ha vuxit upp i Nasaret i nuvarande Israel. Gnosticismen som krossades av den tidiga kyrkan men återkommit i ny form förkastar däremot tron på auktoriteter, och hävdar i stället att svaren finns inom oss. Genom att komma i kontakt med vår inre gnista av gudomlighet kan vi befrias från kroppens fängelse och återvända till ett ursprung av högre existens.

Nutida lärare i meditation, yoga och tai chi delar varken kristendomens syn på mänsklig existens som smutsigt skuldtyngd eller gnostikernas övertygelse om att livet är en plåga att undfly.

Deras budskap är att vi med disciplinerad träning kan uppnå en fysisk, mental och själslig balans som gör det möjligt att skaka av sig motgångar och ohälsa.

Trots att de skenbart är olika har kristendomen, gnosticismen och meditationsläror en sak gemensamt: tron på att det finns en varaktig lösning på tillvarons problem. Detsamma kan sägas om nästan alla religioner och filosofier för personlig utveckling.

18

Ockultismen eller magin, som den också kallas, är annorlunda.

Den garanterar inget tillstånd fritt från lidande, befattar sig inte med existentiella sanningar och bryr sig bara om det som finns här och nu. Skapad av och för dem som fötts med förmågan att se det som är dolt för majoriteten är den ett försök att balansera på randen till en avgrund. Stora möjligheter väntar den som vågar sträcka sig över kanten, för det säger sig självt att den som vet sådant andra inte vet också kan göra sådant andra inte kan.

Formuleringar som ”randen till en avgrund” och ”stora möjligheter väntar” var väl dramatiska för Nathans smak, men Wilton gick åtminstone rakt på sak. Han läste vidare. Det framgick snart att Wilton betraktade ockultismen som ett område där nästan inget gick att veta säkert, men att han trots detta var fast besluten att få grepp om det.

Utforma en metod för att uppnå något på magisk väg, skrev han, och för den första ockultist som testar kan det gå utmärkt, för den andra går det inte alls, och för den tredje händer något annat än planerat. Vad värre var: även om samma utövare använde metoden igen så var det aldrig hundra procent säkert att resultatet blev detsamma. Högt uppsatta mål gick bara att nå genom att arbeta långsiktigt, men hur skulle det vara möjligt med denna ständiga oförutsägbarhet?

I jakten på användbara strategier jämförde Wilton med andra områden. Hur bar sig forskare åt när de gjorde nya upptäckter? Vilka olika inriktningar fanns bland filosofer? Gick det att lära sig något av hur andliga mystiker strävade efter att komma närmare sin Gud? Wilton menade att störst chans att lyckas hade den ockultist som såg sig själv som en blandning av alla dessa roller, och balanserade mellan dem beroende på vad omständigheterna krävde.

Wilton skrev med en klarhet och intellektuell skärpa som gjorde det lätt att hänga med, och det mesta av vad han påstod lät till och med ­vettigt. Nathan, som vid det här laget läst ett tjugotal böcker om ockultism, bestämde sig för att detta var en av de bättre.

19