9789175250618

Systrar emellan Hannah Page 11 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

1

Dr Bloom väntade tålmodigt på ett svar.

Meghann Dontess lutade sig tillbaka i stolen och studerade sina naglar. Det var dags för en manikyr. Sedan länge. ”Jag försöker att inte känna för mycket, Harriet. Det vet du. Jag märker att det hämmar min förmåga att njuta av livet.” ”Är det därför som du har kommit till mig varje vecka i fyra års tid? För att du njuter så mycket av livet?” ”Jag skulle inte påpeka det där om jag var du. Det talar inte så värst mycket för din psykiatriska kunnighet. Vet du, det är fullt möjligt att jag var alldeles normal när jag först träffade dig och att du faktiskt gör mig galen.” ”Du använder humor som en sköld igen.” ”Du överskattar mig. Det där var inte roligt.”

Harriet log inte. ”Det är sällan jag tycker att du är rolig.” ”Där krossades min dröm om en framtid som ståuppkomiker.” ”Låt oss prata om den där dagen när du och Claire skildes åt.”

Meghann vred sig irriterat i stolen. Just när hon behövde ett smart och vitsigt svar blev hon helt tom i hjärnan. Hon visste vad det var som Harriet snokade efter, och Harriet visste att hon visste.

Om Meghann inte svarade skulle frågan helt enkelt ställas igen. ”Skildes åt. Ett prydligt, trevligt uttryck. Kyligt objektivt. Jag gillar det, men det där ämnet är avslutat.” ”Det är intressant att du upprätthåller en relation till din mor, medan du tar avstånd från din syster.”

Meghann ryckte på axlarna. ”Mamma är skådespelerska. Jag är advokat. Förställning fungerar fint för oss.” ”Och då menar du…?”

11

Systrar emellan Hannah Page 12 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

”Har du någonsin läst någon av hennes intervjuer?” ”Nej.” ”Hon berättar för alla och envar att vi levde i en fattig, patetiskmen-kärleksfull tillvaro. Vi låtsas att det är sanningen.” ”Ni bodde i Bakersfield när den patetiska-men-kärleksfulla tillvaron upphörde, eller hur?”

Meghann satt tyst. Harriet hade manövrerat henne tillbaka till det plågsamma ämnet som en försöksråtta i en labyrint.

Harriet fortsatte: ”Claire var nio år gammal. Hon saknade flera tänder, om jag minns rätt, och hade problem med matten.” ”Sluta.” Meghann knöt fingrarna runt stolens blanka armstöd av trä.

Harriet betraktade henne intensivt. Under de buskiga svarta ögonbrynen var hennes blick stadig. Små, runda glasögon förstorade hennes ögon. ”Dra dig inte undan, Meg. Vi gör framsteg.” ”Fler framsteg och jag kommer att behöva första hjälpen. Vi borde prata om mitt yrke. Det är därför jag har kommit till dig, faktiskt. Familjerätten är rena tryckkokaren nu för tiden. I går hade jag en parasit till pappa som kom körande i en Ferrari och svor på att han var utblottad. Ville inte betala skolavgifterna för sin dotter. Tråkigt nog för honom så videofilmade jag hans ankomst.” ”Varför fortsätter du att betala mitt arvode om du inte vill diskutera rötterna till dina problem?” ”Jag har frågeställningar, inte problem. Och det är ingen mening med att rota omkring i det förflutna. Jag var sexton år när allt det där hände. Nu är jag en tuff brud på fyrtiotvå. Det är dags att gå vidare. Jag gjorde det rätta. Det spelar ingen roll längre.” ”Och varför drömmer du i så fall fortfarande mardrömmar?”

Hon plockade med silverarmbandet från David Yurman som hon bar runt handleden. ”Jag drömmer mardrömmar om spindlar i Oakley-solglasögon också. Men det frågar du aldrig om. Och förresten, i förra veckan så drömde jag att jag var instängd i ett glasrum som hade ett golv tillverkat av bacon. Jag kunde höra folk ropa och gråta, men jag hittade inte nyckeln. Vill du prata om den drömmen?” ”En känsla av isolering. En medvetenhet om att folk blir upprörda av dina handlingar, eller saknar dig. Okej, låt oss prata om den 12

Systrar emellan Hannah Page 13 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

drömmen. Vem var det som grät?” ”Skit också.” Meghann borde ha sett det komma. Hon hade ju faktiskt läst en del psykologi under sin juristutbildning. För att inte nämna det faktum att hon en gång hade blivit kallad underbarn.

Hon såg ner på sitt armbandsur i guld och platina. ”Tyvärr, Harriet. Vår tid är ute. Vi får väl lov att försöka reda ut mina gamla trista neuroser i nästa vecka.” Hon reste sig och strök med handen över byxbenen på sin marinblå Armani-kostym. Inte för att där fanns några rynkor att släta ut.

Harriet tog långsamt av sig glasögonen.

Meghann lade armarna i kors i en instinktiv gest av självförsvar. ”Har du något vettigt att säga?” ”Gillar du ditt liv, Meghann?”

Det var inte vad hon hade väntat sig. ”Vad finns det att inte gilla?

Jag är delstatens bästa skilsmässoadvokat. Jag bor …” ”… ensam …” ”… i en urtjusig bostadsrätt ovanför Stortorget och kör en sprillans ny Porsche.” ”Vänner?” ”Jag pratar med Elizabeth varje torsdagskväll.” ”Familj?”

Kanske det var dags att skaffa en ny terapeut. Harriet hade luskat reda på alla Meghanns svaga punkter. ”Mamma bodde hemma hos mig en vecka förra året. Om jag har tur kommer hon på ett nytt besök precis i tid för att bevittna koloniseringen av Mars på MTV.” ”Och Claire?” ”Min syster och jag har problem, det erkänner jag. Men inga allvarliga. Vi är helt enkelt för upptagna för att hinna träffas.” När Harriet inte sa någonting, skyndade sig Meghann att fylla tystnaden. ”Okej, hon driver mig till vansinne genom sitt sätt att slösa bort sitt liv. Hon är klyftig nog att göra vad som helst, men hon är bunden vid den där bedrövliga campingplatsen som de kallar semesteranläggning.” ”Tillsammans med sin far.” ”Jag vill inte diskutera min syster. Och jag vill definitivt inte diskutera hennes far.”

Harriet knackade med pennan mot bordet. ”Okej, vad sägs om 13

Systrar emellan Hannah Page 14 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

det här: När var sista gången som du låg med samma man två gånger?” ”Du är en enda som tycker att det där är något dåligt. Jag gillar omväxling.” ”Precis som du gillar yngre män, inte sant? Män som inte har någon lust att slå sig till ro. Du gör dig av med dem innan de kan göra sig av med dig.” ”Återigen: att ligga med yngre, sexiga män som inte vill slå sig till ro är ingenting dåligt. Jag vill inte ha ett hus med spjälstaket i förorten. Jag är inte intresserad av familjeliv, men jag gillar sex.” ”Och ensamheten, gillar du den?” ”Jag är inte ensam”, sa hon envist. ”Jag är oberoende. Män tycker inte om starka kvinnor.” ”Starka män gör det.” ”I så fall är det väl bäst att jag börjar hänga på gym istället för på barer.” ”Och starka kvinnor ser sina rädslor i vitögat. De pratar om de smärtsamma val de har gjort i sina liv.”

Meghann ryggade märkbart tillbaka. ”Ledsen Harriet, jag måste rusa. Vi ses i nästa vecka.”

Hon lämnade mottagningen.

Utanför var junidagen strålande klar. Tidigt på den så kallade sommaren. Överallt i resten av landet simmade folk, och grillade och anordnade picknick vid poolkanten. Här, i kära gamla Seattle, gick man metodiskt igenom sina almanackor och muttrade att det var juni, fan också.

Bara några få turister fanns inom synhåll den här förmiddagen; att de var utsocknes märktes på att de bar paraplyer under armen.

Meghann andades äntligen ut när hon korsade den hårt trafikerade gatan och fortsatte över gräsmattan i strandparken. En hög totempåle hälsade henne. Bakom den dök ett dussin måsar efter kvarlämnade matrester.

Hon passerade en parkbänk där en man låg ihopkrupen under ett täcke av gulnade dagstidningar. Framför henne sträckte sig det djupblå sundet längs den bleka horisonten. Hon önskade att hon hade kunnat finna tröst i den utsikten; ofta kunde hon det. Men idag hade hennes tankar fastnat vid en annan tid och plats.

14

Systrar emellan Hannah Page 15 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

Om hon slöt ögonen – vilket hon definitivt inte vågade göra – skulle hon minnas alltihop: hur hon slog numret, det stela, uppstyltade telefonsamtalet med en man som hon inte kände, den långa, tysta bilfärden till den lilla byhålan uppe i norr. Och, värst av allt, de tårar som hon torkat från sin lillasysters rödflammiga kinder när hon sa: Jag lämnar dig, Claire.

Hennes grepp om järnstaketet hårdnade. Dr Bloom hade fel. Att tala om Meghanns smärtsamma val och de ensamma år som följt skulle inte hjälpa.

Hennes förflutna var inte en samling minnen som skulle bearbetas; det var som en överdimensionerad Samsonite med ett trasigt hjul. Det hade Meghann lärt sig för länge sedan. Allt hon kunde göra var att släpa den bakom sig.

Varje år i november svällde den mäktiga Skykomish-floden och pressade sig mot sina leriga stränder. Översvämningshotet var en årligen återkommande tilldragelse. I en dans lika gammal som tiden själv såg människorna, som bodde i de små städerna längs floden, på och väntade med sandsäckar i beredskap. Deras minne gick generationer tillbaka. Var och en hade en historia att berätta om den gången när vattnet steg upp till andra våningen hemma hos den eller den… nådde översta dörrkarmarna i Lantbrukssällskapets samlingslokal… till hörnet av Spring Street och Azalea Street. Folk som bodde på högre belägna, tryggare ställen såg på kvällsnyheterna och skakade på huvudena och kluckade om dåraktigheten hos de lantbrukare som bodde nere på flodslätten.

När vattnet äntligen började sjunka drog en kollektiv suck av lättnad genom staden. Den började vanligen med Emmet Mulvaney, apotekaren som plikttroget följde väderleksprogrammet på Haydens enda storbildsteve. Han kunde lägga till en pytteliten detalj i redogörelsen, någonting som till och med de där överlägsna meteorologerna i Seattle hade missat. Så vidarebefordrade han sin analys till sheriffen Dick Parks, som rapporterade till sin sekreterare Martha. På kortare tid än det tog att köra från ena änden av staden till den andra spreds orden: I år kommer det att gå bra. Faran är över.

Och så säkert som aldrig det – tjugofyra timmar efter Emmets förutsägelse instämde meteorologerna.

15

Systrar emellan Hannah Page 16 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

Det här året hade inte utgjort något undantag, men nu, denna vackra försommardag, var det lätt att glömma bort de där farliga månaderna när regnet gjorde alla galna.

Claire Cavenaugh stod på flodbanken med gummistövlarna nedsjunkna nästan upp till vristerna i den mjuka, bruna leran. Bredvid henne låg en ogräsrensare på sidan, tom på bensin.

Hon log, drog med en handskklädd hand över sin svettiga panna.

Den arbetsinsats som krävdes för att få anläggningen färdig inför sommaren var otrolig.

Semesteranläggning.

Det var vad hennes far kallade de här sexton tunnlanden. Sam Cavenaugh hade kommit över landområdet för nästan fyrtio år sedan, på den tiden när Hayden inte hade varit mer än en bensinmack på vägen som ledde upp till Stevens Pass. Han hade köpt tomten för en spottstyver och slagit sig ner på den förfallna bondgård som ingick i köpet. Han hade döpt sitt ställe till River’s Edge Semesteranläggning och börjat drömma om ett liv som inte innefattade hjälmar och öronskydd och nattskift på pappersbruket i Everett.

I början hade han slitit efter jobbet och på veckosluten. Med en motorsåg, en pickup och en karta som han ritat på en cocktailservett hade han börjat. Han hade märkt ut campingplatser och röjt hundra års undervegetation och byggt varenda strandstuga av kvistig furu för hand. Nu var River’s Edge ett blomstrande familjeföretag. Totalt fanns där åtta stugor, var och en med två vackra små sovrum, ett enda badrum och en veranda med utsikt över floden.

Under de senaste åren hade de lagt till en swimmingpool och ett biljardrum. Planer på en minigolfbana och en tvättomat var på gång. Det var ett sådant ställe som familjer återvände till år efter år för att tillbringa sina dyrbara semesterveckor.

Claire mindes fortfarande första gången hon hade sett det. De jättehöga träden och den brusande silverfloden hade tett sig som rena paradiset för en flicka som vuxit upp i en husvagn som bara fick stå på den fattiga sidan av staden. Hennes barndomsminnen från tiden innan hon kom till River’s Edge var grå: fula städer som kom och gick; ännu fulare lägenheter i förfallna byggnader. Och mamma.

Alltid på flykt från det ena eller andra. Mamma hade varit gift flera gånger, men Claire kunde inte minnas en enda man som stannat 16

Systrar emellan Hannah Page 17 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

kvar längre än hållbarhetstiden för ett mjölkpaket. Meghann var den som Claire mindes. Den äldre systern som tog hand om allting… och sedan gav sig iväg en dag och lämnade kvar Claire.

Nu, många år senare, var deras liv sammanknutna med de tunnaste av trådar. Med några månaders mellanrum pratade hon och Meg i telefon med varandra. Speciellt dåliga dagar förföll de till att prata om vädret. Sedan fick Meg undantagslöst ”ett annat samtal” och lade på. Meghann älskade att understryka hur framgångsrik hon själv var. Hon kunde mala på i tio minuter om hur Claire hade svikit sina förutsättningar. ”Bo på den där löjliga lilla campingplatsen och städa upp efter folk” var hur hon vanligen uttryckte saken.

Varenda jul erbjöd hon sig att bekosta college för Claire.

Som om det skulle förbättra Claires liv att ha läst Beowulf.

I åratal hade Claire längtat efter att de skulle vara vänner såväl som systrar, men det ville inte Meghann, och det blev alltid som Meghann ville. De var vad Meghann ville att de skulle vara: artiga främlingar som delade blodgrupp och en mörk barndom.

Claire böjde sig ner och lyfte upp ogräsrensaren. När hon knogade fram över den sumpiga marken lade hon märke till ett dussin saker som behövde uträttas före öppningsdagen. Rosor som behövde klippas, mossa som behövde skrapas bort från taken, mögel som behövde blekas bort från verandaräckena. Och så var det gräsklippningen. En lång, fuktig vinter hade övergått i en förvånansvärt varm och solig vår, och gräset nådde nu Claire till knäna. Hon påminde sig om att be George, deras allt i allo, att skura ur kanoterna och kajakerna nu på eftermiddagen.

Hon slängde in maskinen längst bak i pickupen. Den landade med en skrällande duns som fick det rostiga underredet att skramla. ”Hejsan, raring. På väg in till stan?”

Hon vände sig om och fick se sin far stå på verandan till stugan som fungerade som kontor, klädd i flanellskjorta och ett slitet blåställ med bruna fläckar längs bröstlappen från något för länge sedan bortglömt oljebyte.

Han drog upp en röd snusnäsduk ur fickan och torkade pannan när han kom emot henne. ”Förresten, jag tänker laga den där frysen. Så gå nu inte och kolla på några nya.”

Det fanns inte en apparat som han inte kunde laga, men Claire 17

Systrar emellan Hannah Page 18 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

tänkte i alla fall titta på priser. ”Behöver du något från stan?” ”Smitty har en reservdel åt mig. Kan du hämta den?” ”Visst. Och se till att George tar itu med kanoterna när han kommer, okej?” ”Jag ska sätta upp det på listan.” ”Och be Rita att skura badrumstaket i stuga sex med blekmedel.

Det har blivit mögligt i vinter.” Hon slog igen pickupens bagagelucka. ”Är du hemma till middag?” ”Inte i kväll. Ali har en brännbollsmatch i Riverfront Park, om du minns. Klockan fem.” ”Visst ja. Jag ska vara där.”

Claire nickade och visste att han skulle komma dit. Han hade inte missat en enda viktig händelse i sin dotterdotters liv. ”Hej då, pappa.”

Hon tryckte ner bilens handtag och ryckte hårt. Dörren gled gnisslande upp. Hon grep tag i den svarta ratten och hivade sig upp på sätet.

Pappa slog igen bildörren. ”Kör försiktigt. Se upp i kurvan vid sjunde kilometerstolpen.”

Hon log. Han hade gett henne just det rådet i nästan två decennier. ”Jag älskar dig, pappa.” ”Detsamma. Åk nu och hämta mitt barnbarn. Om du skyndar dig hinner vi titta på Byggare Bob före matchen.”

Systrar emellan Hannah Page 19 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

2

Västra sidan av kontorsbyggnaden vette mot Puget-sundet. En vägg av fönster från golv till tak inramade den vackra, blåtonade utsikten. På avstånd skymtade Bainbridge Islands skogsklädda kulle.

Nattetid kunde man urskilja några få ljuspunkter i allt det svartgröna mörkret; i dagsljus såg ön emellertid obebodd ut. Bara den vita färjan som puttrade in till sin tilläggsplats varje timme vittnade om att det bodde folk där.

Meghann satt ensam vid ett långt, njurformat sammanträdesbord. Dess glänsande yta av ebenholts- och körsbärsträ utstrålade elegans och pengar. Kanske mest av allt pengar. Ett bord som detta måste vara måttbeställt och specialdesignat; detsamma gällde de mockaklädda stolarna. När en person slog sig ner här vid bordet och betraktade utsikten stod det fullständigt klart för vederbörande: Den som ägde det här kontoret var helsikes framgångsrik.

Det stämde. Meghann hade uppnått vartenda mål hon ställt upp för sig själv. När hon som vettskrämd, ensam tonårsflicka började på college hade hon vågat drömma om ett bättre liv. Nu hade hon det. Hennes advokatbyrå var en av stadens mest framgångsrika och ansedda. Hon ägde en dyr bostadsrätt i centrala Seattle (en lång väg från den förfallna husvagn som hade utgjort hennes barndoms ”hem”), och hon hade inga ekonomiska förpliktelser mot någon.

Hon såg på klockan. Tjugo över fyra.

Hennes klient var försenad.

Man skulle ha trott att en timdebitering på betydligt över trehundra dollar skulle få folk att vilja komma i tid. ”Ms Dontess?” ljöd en röst på snabbtelefonen. ”Ja, Rhona?”

19

Systrar emellan Hannah Page 20 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

”Jag har er syster Claire på linje ett.” ”Koppla in henne. Och säg till mig direkt när May Monroe dyker upp.” ”Ska bli.”

Hon tryckte på knappen till sitt headset och tvingade in ett leende i rösten. ”Claire, så roligt att höra av dig.” ”Telefonen fungerar åt båda hållen, vet du. Och hur står det till där uppe i smöret?” ”Bra, tack. Och i Hayden? Sitter alla fortfarande och väntar på att floden ska svämma över?” ”Den faran är över för i år.” ”Jaha.” Meghann stirrade ut genom fönstret. Nedanför henne till vänster lastade enorma oranga lyftkranar mångfärgade containers ombord på ett fraktfartyg. Hon hade ingen aning om vad hon skulle säga till sin syster. De hade ett förflutet tillsammans, men det var ungefär allt. ”Nå, hur mår min förtjusande lilla systerdotter? Gillade hon sin skateboard?” ”Hon älskade den.” Claire skrattade. ”Men faktiskt, Meg, en vacker dag måste du allt be någon försäljare om råd. Femåriga flickor brukar inte ha nog utvecklad koordinationsförmåga för att åka skateboard.” ”Det hade i alla fall du. Vi bodde i Needles det året. Samma år som jag lärde dig cykla på tvåhjuling.” Meg önskade genast att hon inte hade sagt det där. Det gjorde alltid ont att minnas deras gemensamma förflutna. Under många år hade Claire varit mer som en dotter än en syster för Meghann. Och Meghann hade definitivt fungerat mer som mor åt Claire än någonsin deras mamma. ”Köp henne bara en Disney-film nästa gång. Du behöver inte lägga ut så mycket pengar på henne. Hon blir jätteglad över en Polly Pocket.”

Vad nu det var för något. En obekväm tystnad sänkte sig mellan dem. Meghann tittade på sin klocka, och sedan talade båda två samtidigt. ”Vad ska du…?” ”Tycker Alison att det ska bli spännande att börja i ettan…?”

Meghann knep ihop läpparna. Det krävde en viljeansträngning att hålla tyst, men hon visste att Claire avskydde att bli avbruten. I 20

Systrar emellan Hannah Page 21 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

synnerhet avskydde hon när Meghann lade beslag på hela samtalet själv. ”Ja”, sa Claire. ”Ali kan knappt bärga sig tills hon får börja i riktiga skolan. Lekis har inte ens slutat än, och hon ser redan fram mot hösten. Hon pratar om det hela tiden. Ibland känns det som om jag håller tag i svansen på en komet. Och hon är aldrig stilla, inte ens när hon sover.”

Meghann började säga: Sån var du också, men hon hejdade sig.

Det gjorde ont att komma ihåg det där; hon önskade att hon kunde tvinga undan minnena. ”Och hur går det med jobbet?” ”Bra. Och på campingplatsen?” ”Semesteranläggningen. Vi öppnar om lite mindre än två veckor.

Familjen Jefferson tänker ha en släktträff här med ungefär tjugo personer.” ”En hel vecka utan tillgång till telefon eller teve? Varför hör jag temat till Befrielse ljuda i mitt huvud?” ”En del familjer tycker om att vara tillsammans”, sa Claire med den där kyliga du har sårat mig-rösten. ”Förlåt. Du har rätt. Jag vet att du älskar stället. Förresten”, sa hon som om hon just hade kommit att tänka på det, ”varför lånar du inte lite pengar av mig och bygger ett trevligt litet Euro-spa på området? Eller ännu hellre, ett litet hotell. Folk skulle flockas där för att få en härlig kroppsinpackning. Gudarna ska veta att ni har tillräckligt med lera.”

Claire suckade tungt. ”Du är tydligen helt enkelt tvungen att påminna mig om att du är framgångsrik och inte jag. Fan ta dig, Meg.” ”Jag menade inte så. Det är bara det att… jag vet att man inte kan utvidga en verksamhet utan kapital.” ”Jag vill inte ha dina pengar, Meg. Vi vill inte ha dem.”

Där kom den: påminnelsen om att Meg var ett jag och Claire var ett vi. ”Jag är ledsen om jag uttryckte mig dumt. Jag vill bara hjälpa dig.” ”Jag är inte Lillan som behöver storasysters beskydd längre, Meg.” ”Sam var alltid bra på att beskydda dig.” Meg hörde ett litet 21

Systrar emellan Hannah Page 22 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

stänk av bitterhet i sin röst. ”Ja.” Claire tystnade, drog ett djupt andetag. Meghann visste vad hennes syster gjorde. Omgrupperade, tog sig upp på fastare, tryggare mark. ”Jag ska åka till Chelan-sjön”, sa hon till slut. ”Den årliga utflykten med tjejkompisarna”, sa Meghann, tacksam för ämnesbytet. ”Vad är det nu ni kallar er? Bluesers?” ”Ja.” ”Och ni åker tillbaka till samma ställe igen?” ”Varenda sommar ända sedan high school.”

Meghann undrade hur det skulle vara att ha ett systerskap av så nära vänner. Om hon vore en annan sorts kvinna kanske hon skulle känna sig avundsjuk. Som det var hade hon inte tid att flänga runt med ett gäng kvinnor. Och hon kunde inte föreställa sig att fortfarande vara vän med folk som hon hade gått på high school med. ”Jaha. Ha så kul.” ”Det kommer vi att ha. I år ska Charlotte …”

Snabbtelefonen surrade. ”Meghann? Mrs Monroe är här nu.”

Tack gode Gud. En ursäkt för att lägga på. Claire kunde babbla på i evighet om sina väninnor. ”Förbaskat också. Ledsen, Claire, jag måste kila.” ”Jaha, för all del. Jag vet hur mycket du älskar att höra talas om mina utfloppade skolkompisar.” ”Det är inte det. En klient kom just hit.” ”Visst. Hej då.” ”Hej.” Meghann bröt samtalet just när hennes sekreterare visade in May Monroe i sammanträdesrummet.

Meghann tog av sig sitt headset och slängde det på bordet där det landade med ett skramlande. ”Hej, May”, sa hon och gick raskt mot sin klient. ”Tack, Rhona. Inga samtal.”

Sekreteraren nickade, lämnade rummet och stängde dörren efter sig.

May Monroe stod framför en stor, färggrann oljemålning, ett Nechita-original betitlat Sann Kärlek. Meghann hade alltid älskat ironin i det där; här i rummet dog sann kärlek varenda dag i veckan.

May bar en praktisk svart jerseydräkt och svarta skor som kanske hade varit moderna för sådär fem år sedan. Hennes champagneblonda hår föll mjukt ner mot axlarna i den eviga, lättskötta page22

Systrar emellan Hannah Page 23 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

frisyren. Vigselringen av guld var slät och enkel.

När man såg henne skulle man aldrig ha trott att hennes make körde en kolsvart Mercedes och hade stående tid på Broadmoors golfbana varje tisdag. May hade antagligen inte lagt ut några pengar på sig själv på åratal. Inte sedan hon slavade på en restaurang i trakten för att maken skulle få sin tandläkarutbildning. Även om May bara var några år äldre än Meghann hade sorgen satt sina spår hos henne. Hon hade mörka skuggor under ögonen. ”Var så god och slå dig ner, May.” May flyttade sig ryckigt framåt som en marionett vars rörelser styrdes av någon annan. Hon slog sig ner på en av de bekväma stolarna i svart mocka.

Meghann intog sin vanliga plats längst upp vid bordet. Utbredda framför henne låg flera arkivmappar med klarrosa Post it-lappar fästa i solfjädersform längs kanten på papperen. Meghann trummade med fingertopparna på pappershögen och undrade vilken av hennes många infallsvinklar som skulle vara bäst. Med åren hade hon lärt sig att reaktionerna på dåliga nyheter var lika många som själva snedsprången. Instinkten sa henne att May Monroe var bräcklig – att hon trots att hon befann sig mitt i ett uppbrott ur sitt äktenskap inte helt hade accepterat det oundvikliga. Även om ansökan hade lämnats in för flera månader sedan, så trodde May fortfarande inte att hennes make skulle fullfölja skilsmässan.

Efter det här mötet skulle hon tro det.

Meghann såg på henne. ”Som jag sa till dig vid vårt förra möte, May, så har jag låtit en privatdetektiv titta lite på din makes ekonomiska förehavanden.” ”Det var slöseri med tid, inte sant?”

Hur ofta den här scenen än spelades upp på kontoret så blev det aldrig lättare. ”Inte direkt.”

May stirrade på henne en lång stund, och reste sig sedan och gick bort till kaffeservisen som stod i bokhyllan av körsbärsträ. ”Jag förstår”, sa hon med ryggen åt Meghann. ”Vad fick ni reda på?” ”Han har över sexhundratusen dollar på ett konto på Caymanöarna. Pengarna står enbart i hans namn. För flera månader sedan intecknade han ert hus så gott som upp till skorstenen. Du kanske trodde att du skrev under papper för att omplacera lånen?”

23

Systrar emellan Hannah Page 24 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

May vände sig om. Hon höll i en kaffekopp på ett fat. Porslinet skramlade i hennes skakande händer när hon gick fram till sammanträdesbordet. ”Räntan hade sänkts.” ”Vad det handlade om var att han ville ha ut kontanter. Som han stoppade i egen ficka.” ”Kära nån”, viskade hon.

Meghann kunde se hur Mays hela tillvaro gick i kras. Det blänkte till i kvinnans gröna ögon; ett ljus tycktes lämna henne.

Det var ett ögonblick som så många kvinnor ställdes inför i stunder som denna: insikten om att deras äkta män var främlingar och att deras drömmar inte var annat än just drömmar. ”Det blir värre”, fortsatte Meghann; hon försökte välja sina ord så skonsamt som möjligt, men visste vilket djupt sår hon skulle åstadkomma. ”Han har sålt praktiken till sin kollega, Theodore Blevin, för en dollar.” ”Varför skulle han göra det? Den är värd …” ”För att du inte skulle kunna få ut den hälft du har rätt till.”

Vid de orden tycktes det som om benen vek sig under May. Hon sjönk ner på stolen. Koppen och fatet träffade bordet med ett slamrande. Kaffe skvätte ut över porslinskanten och bildade en pöl på bordsytan. May började genast badda upp det utspillda kaffet med sin servett. ”Jag är ledsen.”

Meghann lutade sig fram och rörde vid sin klients handled. ”Var inte det.” Hon reste sig, tog en bunt servetter och torkade av bordet. ”Det är jag som är ledsen, May. Hur ofta jag än ser den här sortens beteende så gör det mig fortfarande illamående.” Hon rörde vid Mays axel och gav kvinnan lite tid att fundera. ”Säger några av de här dokumenten något om varför han gjorde så här mot mig?”

Meghann önskade att hon inte hade något svar på det. En fråga var ibland att föredra framför ett svar. Hon bläddrade i mappen och tog fram ett svartvitt fotografi. Mycket försiktigt, som om det var tryckt på ett ark plastiskt sprängämne istället för på ett blankt papper, sköt hon fram det till May. ”Hon heter Ashleigh.” ”Ashleigh Stoker. Nu förstår jag varför han alltid erbjöd sig att hämta Sarah från hennes pianolektioner.”

Meghann nickade. Det var alltid värre när hustrun kände älska24

Systrar emellan Hannah Page 25 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

rinnan, om än bara flyktigt. ”Staten Washingtons lagar fordrar inga skilsmässogrunder, så hans förhållande har ingen betydelse för vår del.”

May tittade upp. Hon hade det vaga, glasartade ansiktsuttrycket hos ett trafikoffer. ”Det spelar ingen roll?” Hon slöt ögonen. ”Jag är en idiot.” Hon andades orden mer än uttalade dem. ”Nej. Du är en hederlig, pålitlig kvinna som har dragit fram en självisk skitstövel genom tio års utbildning för att han skulle få ett bättre liv.” ”Det var meningen att det skulle bli ett bättre liv för oss båda.” ”Självklart.”

Meg sträckte fram handen och rörde vid Mays. ”Du litade på en man som sa att han älskade dig. Nu räknar han med att du ska vara den gamla goda, tillmötesgående May, kvinnan som sätter familjen först och gör livet lätt för dr Dale Monroe.”

May såg förvirrad ut vid de orden, kanske till och med lite skrämd. Meghann förstod; kvinnor som May hade för länge sedan glömt bort hur man höjer rösten och hävdar sin rätt.

Det var som det skulle. Hur som helst så var det hennes advokats uppgift. ”Vad ska vi göra? Jag vill inte skada barnen.” ”Det är han som har skadat barnen, May. Han har stulit pengar från dem. Och från dig.” ”Men han är en bra far.” ”I så fall kommer han att vilja sörja för dem. Om han har ett uns anständighet i sig kommer han att överlämna hälften av tillgångarna utan strid. Om han gör det kommer det här att bli en lätt match.”

May var medveten om den sanning som Meghann redan hade gissat sig till. En man av den här sorten var inte bra på att dela med sig. ”Och om han inte gör det?” ”I så fall ska vi tvinga honom.” ”Han kommer att bli arg.”

Meghann lutade sig framåt. ”Det är du som borde vara arg, May. Den här mannen har ljugit för dig, bedragit dig och stulit från dig.” ”Han är också mina barns far”, svarade May med ett lugn som fick Meghann att stöna uppgivet inom sig. ”Jag vill inte att det här 25

Systrar emellan Hannah Page 26 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

ska bli fult. Jag vill att han… ska veta att han kan komma hem.” Å, May. Meghann valde sina ord med omsorg. ”Vi ska helt enkelt bara vara rättvisa, May. Jag vill inte skada någon, men du ska förbanne mig inte bli förd bakom ljuset och lämnas utblottad av den här mannen. Punkt. Han är en mycket, mycket välbärgad tandregleringsspecialist. Du borde klä dig i Armani och köra en Porsche.” ”Jag har aldrig velat klä mig i Armani.” ”Och du kanske aldrig kommer att göra det heller, men det är mitt jobb att se till att du har ditt fria val. Jag vet att det här låter kallt och hårt i dina öron just nu, May, men tro mig, när du är helt utmattad efter att ha uppfostrat dina två barn alldeles ensam och Doktor Smiley kör omkring i en splitter ny Porsche och dansar natten igenom med sin tjugosexåriga pianolärarinna, så kommer du att vara glad över att ha råd med att göra precis vad du vill. Lita på mig.”

May såg på henne. Det skälvde till i ena mungipan, en liten hjärtslitande, uppgiven grimas. ”Okej.” ”Jag tänker inte låta honom göra dig illa mer.” ”Så du tror att lite pappersarbete och en hög pengar på banken kommer att skydda mig från det?” Hon suckade. ”Sätt igång, ms Dontess, gör vad du behöver göra för att säkra mina barns framtid.

Men var snäll och låtsas inte att du kan göra det smärtfritt. Det gör redan så ont att jag knappt kan andas, och det har bara börjat.”

På andra sidan fältet med det solsvedda präriegräset snurrade en rad vindkraftverk utmed den molnfria horisonten. Deras tjocka metallvingar rörde sig i långsam, jämn takt. Ibland, när vädret var precis det rätta, kunde man höra varje varvs rytmiska gnisslande.

Idag var det alldeles för förbannat hett för att höra något som helst förutom sitt eget hjärtas bultande.

Joe Wyatt stod på den gjutna betongplattan som fungerade som packhusets veranda och höll i en nu varm burk Coke, allt som återstod av hans lunch.

Han såg ut över fälten i fjärran och önskade att han gick längs de breda gångarna mellan träden och kände den ljuva doften av bördig jord och växande frukt.

26

Systrar emellan Hannah Page 27 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

Det kanske blåste lite där nere; till och med den allra lättaste bris skulle mildra den här kvävande hettan. Här fanns bara den heta solen som vräkte ner över packhuset i korrugerad plåt. Pannan var täckt av ett svettlager, och huden under hans T-shirt var fuktig.

Hettan sög musten ur honom, och det var bara andra veckan i juni. Han hade ingen chans att klara av sommaren i Yakima-dalen.

Det var dags att dra vidare igen.

Insikten gjorde honom utmattad.

Det var inte första gången han undrade hur länge han kunde hålla på med det här, att färdas från stad till stad. Ensamheten tärde på honom, krympte honom till en tunn, senig skugga; olyckligtvis var alternativet ännu värre.

En gång i tiden – nu kändes det som länge sedan – hade han hoppats att en av de här platserna skulle kännas rätt, att han skulle komma till en stad, tänka Här är det och våga hyra sig en lägenhet istället för att ta in på ett sjaskigt hotellrum.

Nu hyste han inte längre några sådana drömmar. Han visste bättre. Efter en vecka i samma rum började han känna saker, minnas saker. Mardrömmarna började. Det enda skydd han hade hittat var främlingskap. Om en madrass aldrig var ”hans”, om ett rum förblev främmande territorium, kunde han ibland sova mer än två timmar i sträck. Om han slog sig till ro, började känna sig hemma och sov längre, drömde han undantagslöst om Diana.

Det var okej. Det gjorde förstås ont, för att se hennes ansikte – om så bara i drömmen – fyllde honom med en smärta som borrade sig djupt in i hans inälvor, men där fanns glädje också, ett ljuvt minne av hur livet en gång hade varit, av den kärlek han en gång hade varit kapabel att känna. Om drömmarna bara hade slutat där, med minnen av Diana som satt på den gröna gräsmattan framför universitetsbyggnaden, eller av dem båda tätt ihopkrupna i sin stora säng i huset på Bainbridge Island.

Men sådan tur hade han aldrig. De ljuva drömmarna antog undantagslöst en annan, mörkare nyans och blev onda. För det mesta vaknade han av att han viskade ”Förlåt mig.”

Det enda sättet att överleva var att färdas vidare och aldrig ta ögonkontakt.

Under dessa vandringsår hade han lärt sig konsten att vara osyn27

Systrar emellan Hannah Page 28 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

lig. Om man klippte av sig håret och klädde sig prydligt och stannade kvar på ett jobb blev man sedd av människor. De stod i busskön bredvid en, och i småstäder inledde de samtal.

Men om man släppte taget, om man glömde att klippa håret och klädde sig i en sjaskig T-shirt med Harley-Davidson-tryck och slitna, urblekta jeans och bar på en trasig ryggsäck, så var det ingen som lade märke till en. Och vad som var viktigare: ingen kände igen en.

Bakom honom ringde klockan. Med en suck gick han in i packhuset. Iskylan slog genast emot honom. Kylförvaring för frukten.

Svetten i hans panna blev klibbig. Han kastade sin tomma Cokeburk i soptunnan och gick tillbaka ut.

Under bråkdelen av en sekund, kanske mindre, kändes solhettan behaglig; när han kom fram till lastbryggan svettades han igen. ”Wyatt”, skrek förmannen, ”vad tror du att det här är, en förbannad picknick?”

Joe såg på den ändlösa raden av lastbilar med flaken bräddfulla av nyplockade körsbär. Så betraktade han de andra männen som lossade spjällådorna – de flesta av dem mexikaner som bodde i förfallna husvagnar på torra, dammiga markplättar utan tillgång till spolbara toaletter och rinnande vatten. ”Nej, sir”, sa han till den rödbrusige förmannen som helt tydligt fick en kick av att skrika åt sina underlydande. ”Jag tror inte att det här är någon picknick.” ”Bra. Sätt i så fall igång och jobba. Jag drar av en halvtimmes lön.”

I sitt tidigare liv skulle Joe ha grabbat tag i förmannens svettiga, smutsiga skjortkrage och visat honom hur män behandlade varandra.

De dagarna var förbi.

Långsamt gick han mot den närmaste lastbilen och drog upp ett par smärtinghandskar ur bakfickan medan han gick.

Det var dags att dra vidare.

Claire stod vid köksbänken och funderade på sitt telefonsamtal med Meg dagen innan. ”Mamma, jag vill ha en våffla till.” ”Hur ber man om det, då?” sa Claire frånvarande. ”Snälla mamma, kan jag få en våffla till?”

28

Systrar emellan Hannah Page 29 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

Claire vände sig om från fönstret och torkade händerna på kökshandduken som hängde på ugnsluckan. ”Visst.” Hon stoppade en fryst våffla i brödrosten. Medan den värmdes såg hon sig om i köket efter mer smutsig disk.

Och såg stället med sin systers ögon.

Det var inget dåligt hus, absolut inte enligt Hayden-standard. Litet, javisst; tre pyttesmå sovrum instoppade under det sluttande taket på övervåningen; ett badrum på varje våning, ett vardagsrum och ett kök med en matplats som också fick fungera som arbetsbänk. Under de sex år som Claire hade bott här hade hon målat de en gång mossgröna väggarna mjukt vaniljfärgade, rivit bort den brandgula nålfiltsmattan och slipat fram brädgolvet under den. Det mesta av möblemanget hade hon köpt begagnat och själv lutat av, målat och klätt om. Hennes stolthet och glädje var en liten tvåmanssoffa i koa-trä från Hawaii. Med sina urblekta röda dynor såg den inte mycket ut i för världen i vardagsrummet, men en dag, när hon bodde på Kauai, skulle den verkligen göra sig.

Meg skulle naturligtvis se det med andra ögon. Meg, som hade gått ut high school rekordung, som sedan lekande lätt tagit sig igenom sju års college, som aldrig försummade att nämna att hon hade hinkvis med pengar, och som hade mage att skicka julklappar till sin systerdotter som fick de andra paketen under granen att se torftiga ut i jämförelse. ”Min våffla har hoppat upp.” ”Det har den, ja.” Claire plockade upp våfflan från brödrosten, bredde smör på den och skar den i småbitar och ställde sedan tallriken framför sin dotter. ”Varsågod.”

Alison stack genast gaffeln i en bit, stoppade den i munnen och tuggade på sitt typiska sätt, som en liten seriefigur.

Claire kunde inte låta bli att le. Hennes dotter hade haft denna inverkan på henne ända sedan födelsen. Hon tittade ner på miniatyrversionen av sig själv. Samma fina, blonda hår och bleka hy, samma hjärtformade ansikte. Även om det inte fanns några fotografier av Claire som femåring föreställde hon sig att hon och Alison nästan var karbonkopior av varandra. Alisons far hade inte lämnat några genetiska avtryck hos sin dotter.

Det passade utmärkt. I samma ögonblick som han fått veta att 29

Systrar emellan Hannah Page 30 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

Claire väntade barn hade han grabbat tag i sina löparskor. ”Du har pyjamas på dig, mamma. Vi kommer för sent om du inte skyndar dig.” ”Det har du rätt i.” Claire tänkte på allt som hon måste göra idag: klippa gräset på baksidan, täta badrumsfönstren, avkalka duscharna, bleka bort möglet från väggen i stuga nummer tre och reparera kanotskjulet. Det var fortfarande tidigt på morgonen – klockan var inte ens åtta – den sista skoldagen. I morgon skulle de ge sig iväg till Chelan-sjön för att koppla av och roa sig i en vecka.

Hon hoppades att hon skulle hinna få allt gjort i tid. Hon såg sig omkring. ”Har du sett till min lista, Alison?” ”På soffbordet.”

Claire tog upp listan från bordet och skakade på huvudet. Hon hade absolut inget minne av att ha lagt den där. Ibland undrade hon vad hon skulle ta sig till utan Alison. ”Jag vill ta balettlektioner, mamma. Går det bra?”

Claire log. Det slog henne – en av dessa flyktiga tankar som stack till lite i hjärtat – att också hon en gång hade velat bli balettdansös.

Meghann hade uppmuntrat henne att fortsätta drömma den drömmen, även om det inte hade funnits några pengar till lektioner.

Nåja, det där var ju inte riktigt sant. Det hade funnits pengar till mammas danslektioner, men inte till Claires.

Men en gång, när Claire var ungefär sex, sju år gammal, hade Meghann ordnat med en rad lördagslektioner för en väninna till henne på högstadiet. Claire hade aldrig glömt dessa få, perfekta förmiddagar.

Hennes leende försvann.

Alison rynkade ögonbrynen åt henne med halva munnen full av våffla. ”Mamma? Balett?” ”En gång i tiden ville jag bli balettdansös. Visste du det?” ”Nä.” ”Tyvärr så har jag fötter stora som kanoter.”

Ali fnittrade. ”Kanoter är enorma, mamma. Dina fötter är bara väldigt stora.” ”Tack.” Hon skrattade också. ”Hur kommer det sig att du är ett arbetsbi ifall du ville bli balettdansös?”

30

Systrar emellan Hannah Page 31 Tuesday, February 10, 2004 8:18 AM

”Arbetsbi är vad morfar kallar mig. I själva verket är jag administrativ assistent.” Det hade skett för länge sedan, hennes val av det här livet. Precis som de flesta av hennes beslut hade hon snubblat över det utan att tänka särskilt mycket på saken. Först hade hon kuggats från Washington State-universitetet – som för så många andra studenter hade det blivit mer festande än hårdplugg. På den tiden hade hon förstås inte vetat att Meghann i grunden hade rätt.

College gav en flicka möjligheter. Utan en examen, eller ens en dröm, hade Claire plötsligt befunnit sig hemma i Hayden igen. Till att börja med hade hon tänkt stanna en månad eller så för att sedan flytta tillbaka till Kauai och lära sig surfa, men så fick pappa bronkit och blev sängliggande en månad. Claire hade ryckt in för att hjälpa honom. När hennes far var på benen igen och beredd att börja jobba hade Claire insett hur mycket hon älskade den här platsen. På det viset, som på så många andra, var hon sin fars dotter.

I likhet med honom älskade hon sitt arbete; hon fick vara utomhus hela dagarna, i regn och solsken, och hugga i med vad det än var som behövde göras. När hon var färdig med den ena eller andra av sina uppgifter såg hon ett påtagligt resultat av sina mödor. Det var något med dessa ljuvliga sexton hektar längs floden som fyllde hennes själ.

Det förvånade henne inte att Meghann inte förstod. Hennes syster, som värdesatte utbildning och pengar mer än allt annat, såg den här platsen som ett slöseri med tid.

Claire försökte att inte låta den förkastelsedomen spela någon roll. Hon visste att hennes arbete inte var mycket att hurra för i den stora världsordningen, bara att sköta om några tältplatser och stugor, men hon kände sig aldrig misslyckad, kände aldrig att hennes liv var en besvikelse.

Förutom när hon pratade med sin syster.