Gurktjuven
T Ö K S Y E R EMMA F
T
N E V U J T K R GU SKÖT Y E R F A EMM
T
Gurktjuven Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Emma Frey-Skött © Omslagsbild: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2018 ISBN: 978-91-7577-685-9
Tack Tack Jörgen för alla peppande tillrop och din konstruktiva feedback. Du är min stöttepelare! Och tack mina provläsare; Petronella, Eira, Gustav och Mikine, för att ni läst och tyckt till om Gurktjuven. Er input har varit ovärderlig.
Emma Frey-Skött
Tio varv runt huset ”Nu gör du som jag säger, Fia! Spring tio varv runt huset eller stick härifrån.” Monkan stirrar stint på Fia och pekar mot dörren. Fia sitter i lutad mot ena väggen i Monkans lekstuga. I knät har hon Monkans kanin, Gurkan. Mitt emot henne, vid andra väggen, sitter Monkan och Emma och tittar stint på henne. ”Vill du bli medlem i deckarklubben måste du springa”, säger Monkan. ”Det är inträdesprovet!”
7
”Men det är orättvist”, klagar Fia. ”Emma har ju inte sprungit runt huset och hon är medlem.” ”Emma är ett undantag”, svarar Monkan bestämt. ”Hon har ont i foten. Eller hur Emma? Visst har du ont i foten?” Emma nickar och ägnar sig sedan åt sin mobil. Fia tittar bedjande på henne i ett försök att få kontakt. Men Emma vägrar att möta hennes blick. Så till sist ger Fia med sig. Hon suckar och sätter ner Gurkan i hans bur och muttrar: ”Okej då. Jag ska springa.” Fia reser sig upp och traskar motvilligt bort till dörren, öppnar den och kikar ut. Det ösregnar. Typiskt! Hon tvekar en lång stund samtidigt som hon känner hur Monkans och Emmas blickar bränner i nacken. Så tar hon sig samman och tar ett steg ut på lekstugans lilla veranda. När hon stänger dörren bakom sig hör hon hur Emma och Monkan börjar fnissa.
8
Fia får en tung klump i magen när hon hör dem. Det är bergis henne de fnissar åt. Hon lutar örat mot dörren för att höra vad de pratar om men det enda hon kan urskilja är mummel. Till sist ger hon upp tjuvlyssnandet och tar ett stort steg ut i hällregnet. Det känns som små kalla piggar mot ansiktet. Men Fia biter ihop och börjar springa. Nu gäller det att skynda sig. De tio varven runt Monkans jäkla hus måste klaras av om hon ska bli medlem i klubben. Annars kommer Monkan och Emma deckarklubba själva. Utan Fia! Och det får bara inte ske!
9
Bäst att vara två Fia skyndar sig tillbaka till lekstugan. De tio varven är äntligen avklarade och hon är dyblöt in på bara kroppen av allt regn. Skorna gnisslar för varje steg hon tar och hon är lerig på knäna efter att ha halkat omkull i gruset. Varken Monkan eller Emma tittar upp när hon kommer in. De verkar ha fullt upp med att viska och kolla på något i Emmas mobil. Fia går och sätter sig vid Gurkans bur igen. Hon tänker inte visa att hon bryr sig. Istället lyfter hon upp Gurkan och borrar in näsan i hans lena päls. Gurkan doftar gott av en blandning av hö, kanin och kanske lite bajs. Och så rycker 10
det så lustigt i hans kropp när Fia snusar på honom. Fia känner sig något bättre inombords när hon håller i Gurkan. Han verkar i alla fall glad att se henne. Fia tycker att det egentligen är konstigt att Monkan låter henne hålla på att kela så här med Gurkan. Det är ju hur tydligt som helst att Monkan avskyr henne. Fast å andra sidan verkar Monkan inte bry sig så mycket om Gurkan heller. Varför skulle hon annars låta honom vara här i den fuktiga gamla lekstugan istället för inomhus? Äntligen slutar Monkan och Emma viska. Monkan ger Fia en överlägsen blick och säger: ”Vilken tid det tog. På gränsen till underkänt, faktiskt.” ”Trodde inte att det var på tid”, svarar Fia och försöker låta oberörd. ”Ska vi ha något möte eller inte?” Monkan ser ut som hon bitit i en citron. 11
Hon öppnar munnen för att säga något, men så verkar hon komma på andra tankar och plockar fram en bok istället. ”Idag ska vi läsa högt ur den här”, säger hon och pekar på omslaget. ”Den ger tips om hur man löser brott. Och hur man sköter en deckarklubb”, fortsätter hon med viktig min. Fia känner igen boken och suckar högt. Den handlar om två barn som är detektiver och den är urtråkig. Monkan blänger på Fia. Sedan vänder hon sig mot Emma. ”Vill du börja läsa?” frågar hon och räcker fram boken. Emma nickar glatt och tar emot den. Hon harklar sig och börjar sedan läsa med hög stämma: ”Det som är bra med vår klubb är att vi bara är två. Jag och min allra bästa vän …” Monkan avbryter Emma och nickar menan-
12
de åt Fias håll. ”Ja, egentligen är det ju bäst att vara två medlemmar i en deckarklubb, annars kan det bli väldigt rörigt”, säger hon sedan. ”Läs vidare Emma! Vi måste hinna minst ett kapitel innan mötet är slut.”
13
Dörren till lekstugan glider långsamt upp på glänt och något litet och lurvigt slinker ut genom dörrspringan. Fia blir alldeles iskall inuti sig när hon förstår vem det är som sitter och sniffar där på lekstugetrappan. Det är Gurkan. Och på något sätt har han sluppit lös. Vad tar man sig till när någon har stulit ens bästa vän? Fia har faktiskt ingen aning. Det enda hon vet är att Emma och hon inte är bästisar längre. Sedan dumma Monkan började i klassen hänger Emma bara med Monkan. Fia känner sig ledsen, utanför och ARG. Så när hon av en ren händelse råkar stjäla Monkans kanin Gurkan, känns det riktigt bra. Det visar sig dock vara mycket svårare att gömma en kanin än Fia någonsin trott.
ISBN 978-91-7577-685-9
www.idusforlag.se
9 789175 776859